Den stolta sanningsrelativistens upplösning

Igår bröt jag skrivandet efter att ha skenat igenom några grundläggande anmärkningar till en debattartikel som tar avstamp i en ytterst konspiracistisk tankefigur och en del av de utgångspunkter den förutsätter. Jag gjorde också ett antal antydningar som jag tror att jag får tillfälle att komma tillbaka till, rörande implikationer av det narrativ debattören, vår skribent, för fram, bland annat rörande hen själv och det samhälle hen vill ha.

Vid brottet var jag framme vid det här citatet:

Det har i sin tur lett till en situation där rätten till sin egen sanning betraktas som större än vad kunskap och faktisk sanning är.

Där pekade jag på att det är ett speciellt, personligt anknutet sanningsbegrepp som är avskilt från de gamla pålitliga Sanningarna, vilka levde på en social nivå och inte nödvändigtvis var någons egna. Jag fick frågor om hur jag ser på sanningsbegreppet som sådant så jag gör en inledande anmärkning om detta innan jag fortsätter peta i relationen mellan egen sanning, kunskap och faktisk sanning.

I sin enklaste bemärkelse är en sats sann om den motsvaras av eller åtminstone inte hamnar i konflikt med våra gemensamma uppfattningar om verkligheten. Det kan illustreras med ett exempel ur den analytiska filosofins många försök att konstruera hård och härligt pålitlig sanning: ‘Snö är vit’ om och endast om snö är vit. En vardagssituation med en kompis på en sten på en snötäckt åker är det ett ganska sant påstående. Snön ser ut på ett sätt som vi vanligen betecknar som vitt, så då kan vi säga att snön ser vit ut. Samtidigt är det en tämligen otillfredsställande sanningsteori. Har en blind ett vithetsbegrepp? Vad sker när vi tittar riktigt nära på snön, börjar den inte se genomskinlig ut? Tänk om kompisen är döv och satsen är för konstig i sammanhanget för att kunna utläsas av läpprörelserna, blir den inte meningslös då, som satsen ‘kreft pek fetul tott’? Förr var det vanligt att tro att sanning av det här slaget var omänsklig och levde ett eget gudomligt godkänt liv vid sidan av de mänskliga villkoren, och det har varit en av Sanningarna, vilket råkar på just sådana här problem om man börjar titta noggrant på sådana påstådda sanningar.

Språket visar sig undflyende och fungera helt annorlunda än hur logikern på jakt efter Sanning traditionellt föreställt sig. Som Saussure konstaterat och gjort till akademiskt allmängods, de språkliga tecknen är godtyckligt valda och inte naturgivna eller utsedda av Gud. Vi kunde byta plats på höger och vänster på en gång , säga vänster när vi menar vad vi idag kallar för höger och vice versa, och om alla accepterade det skulle det inte göra någon större praktisk skillnad (precis som med högertrafikreformen), utan i huvudsak vara en fråga om estetik, tradition eller andra sådana värden. Så satsen ‘snö är vit’ behöver något mer än snön för att bli meningsfull och begriplig. Samme Saussure kallade det för parole (kontrasterat av langue, språkets teckensystem och symboler) och senare tänkare har ofta använt ordet diskurs istället. Det är den meningsrymd som tecknen skisserar, möjliga tolkningar av tecknen som kan göras gällande i en specifik situation. Ser vi till ordet höger behöver det inte se ut just så för att ha den betydelsepotential det har, utan vi kunde plocka in en anglicism istället och säga right istället utan att betydelsen går förlorad (precis som man numera ofta säger sale istället för realisation eller rea). På samma sätt kan vi heller inte av den grafiska utformningen av ordet höger utläsa meningen med tecknen, för det behöver vi socialiseras in i en språklig kultur och internalisera de här relationerna mellan tecken och mening. Jämför med den blinde och den vita snön.

Så när vi formulerar oss måste vi lyda sociala regler för hur det kan gå till, vilka tecken vi kan använda och när. Det gör att inget sanningsanspråk som är kommunicerbart är ens helt egna, av nödvändighet är det i någon mån format av kultur och tradition. Samtidigt finns diskursnivån därunder och i den lever betydelserna. I ett visst sammanhang kunde satsen ‘snö är vit’ vara ett slags skämt där snön påstås vara rasligt privilegierad i sitt samhälle, i ett annat kunde det vara en utsaga om att särskilt potenta kokainpreparat är vita. Allt detta och mer är möjliga innebörder av satsen när den konkret används och situeras i ett sammanhang. Den här avgrunden mellan tecken och mening är också ett skäl till att förhoppningarna om utvecklandet av ett exakt och allmängiltigt språk inte stått sig så väl i moderniteten. Vi har så att säga upptäckt att våra sanningar oftast är någon annans och inte alls så självklara som vi trodde, för att vi behöver de här sociala utbytena för att språk, mening och sanning ska vara betydelsefulla begrepp.

Därför är faktisk sanning något tillfälligt, beroende av massor av saker utöver själva det fenomen som sanningsutsagan behandlar. Men kan det inte vara så att någon tok sitter på sin kammare och kokar ihop egna sanningar och lever efter dem? Jo, såklart, vi är tvingade till det, vi måste ta ställning, inordna föreställningar, förhoppningar och förväntningar i våra tidigare sådana. Samtidigt är tokiga försanthållanden nästan aldrig någons egna. Längre fram kommer vi att se vår skribent lyfta ett exempel på en ‘egen sanning’, en kommentarsfältskrigare som har en berättelse om ryskt agerande på Krim. Saken är bara den att det inte är hens egna, utan en mikro-Sanning i den personens sociala miljö, en dogm man där cirkulerar för att den är bekväm och förklarande och markerar ett vi och ett dem. Vad som angrips som ‘egen sanning’ av vår skribent är alltså delade, sociala sanningar som hen verkligen inte gillar, och heller inte verkar ha någon lust att förstå.

Gällande kunskap är jag av uppfattningen att ordet primärt syftar på förmågor, kunnande. Det är besläktat med att känna, kunna. En text är aldrig kunskap, möjligen visar den någons kunskaper. Så en vetenskaplig rapport från en studie innehåller inte kunskap, utan man kan på sin höjd utläsa ur den att de som författat den besitter kunskaper. Den bör närmast benämnas som information och det är resultattypen för i stort sett all forskning som utförs idag, särskilt inom naturvetenskaperna. Vad vår skribent menar med kunskap är oklart men jag blir inte förvånad om hen avger ett rungande ‘ja!’ om man frågar ‘är den här studien som kopplat en gen till ALS kunskap?’. Jag gillar den distinktionen, den förtydligar begrepp som oinformerad och okunnig, dessutom förklarar den varför vi kan bygga enorma samhällen som fostrar fler yrkesforskare än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, som producerar fler och säkrare rapporter än någonsin förr, och ändå faller kunskaper snabbt bort ur samhällslivet och ersätts med reklam, manipulationer och underhållning. Det är för att vad de producerar är information och som bekant innebär informationsöverflöd svårigheter att organisera och förstå informationen, varför den också blir svårare att använda för kunskapsodling. Åtminstone tar det mer tid att utvinna kunskap ur ett stort informationsmaterial än ett litet.

Vad vår skribent egentligen menar och vill med den där sentensen är som synes ganska oklart. Jag tror att personen är ganska oinformerad och okunnig i det här ämnet och att det är därför hen förväntar sig att faktisk sanning är, inte konstrueras i ett socialt sammanhang, i förhållande till intryck av materiella omständigheter, andra personer, förförståelser, med mera. Förmodligen bör den ses som en samling signalord som riktar sig till en likaledes oinformerad, okunnig och övertygad läsekrets, lite som vi inte primärt riktar oss till en blind med en sats som ‘snö är vit’.

Ett exempel var SFI-kursen i Helsingborg, där en elev förnekade förintelsen och menade att det var en judisk konspiration, läraren reagerade och förklarade att det var nonsens. Eleven kände sig kränkt över av att bli ifrågasatt och läraren fick en reprimand med innebörden “vad som är historia för oss är inte historia för andra“.

Här är då ett första exempel på vad vår skribent vill lyfta fram för att skildra detta postmodernistiska tillstånd som den onda sanningsrelativistjudiska frankfurtskolan tvingat in vissa i. Vi kan direkt avfärda det underliggande påståendet att antingen lärarens överordnade eller eleven studerat postmoderna filosofer noggrant och kommit fram till att ‘allt är relativt och allt är lika sant’. Som vi sett var det alltså inte fråga om en egen sanning utan om en social sanning som eleven inte valt, inte kritiskt granskat, inte ifrågasatt på något engagerat och prövande sätt. Att beskriva det som en egen, personlig, sanning är alltså ett slags maktutövning över eleven, istället för att konstatera att hen haft en viss uppväxt och tvingats lära sig vissa saker för att inte snabbt bli utstött eller avpolleterad vill vår skribent göra hen till personligt ansvarig för sin oacceptabla historieskrivning. Det är en radikal omstöpning av den verkliga personen som var där i klassrummet och sade det där dumma som fick läraren att släppa schemat och istället bestämma att den eleven skulle komma att dominera lektionen i egenskap av kryptonazist, antisemit och så vidare.

Det är förstås inte tydligt uttalat att skribenten gör detta med eleven, utan vad som är riktigt tydligt uttalat är att hen angriper lärarens överordnade, som enligt en annonstavla konstaterade att

Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta.

Samtidigt används elevens ofrivilliga övertygelse som ett exempel på en egen sanning och lärarens överordnade förklaras ha vidgått att den också är en Sanning, för vår skribent förväntar sig att alla sanningar ska vara Sanningar, andra sanningar kan inte accepteras.

Nu är det närmast tjänstefel av en lärare att börja kverulera med en enskild elev om någon stupid utsaga och om den överordnade ska klandras för något så är det användningen av faktabegreppet. I vårt vardagsspråk har ‘fakta’ kommit att bli en beteckning på alla försanthållanden. ‘Jag kollade i Nationalencyklopedin och det där är verkligen fakta’. Bland filosofer är betydelsen mycket snävare och omfattar verifierbara materiella sakförhållanden. Så borde ordet också användas bland pedagoger och andra i skolmiljöer. Kan vi mäta bordsbenets längd till nittiotre centimeter är det ett faktum att längden är nittiotre centimeter och vi kan vara rätt säkra på att alla som upprepar mätningen kommer att få ungefär samma resultat. I själva verket varierar längden litegrann beroende på var man mäter men det är skillnader på en mikroskopisk skala som normalt saknar praktisk betydelse så vi brukar strunta i dem, precis som vi struntar i relativistisk fysik och luftmotstånd när vi räknar på fallhastigheter i grundskolans NO-undervisning. Syns inte, finns inte. Så fungerar fakta. De är praktiska konceptualiseringar baserade på intryck från omvärlden och inte alls så hårda och pålitliga som ordets konnotationer vanligen antyder.

Annonstavlan förklarar också att eleven kanske inte alls hade känt sig utpekad på grund av ifrågasättandet, utan de tillmälen som eventuellt avgavs och utpekandet som särskild i den sociala miljön på grund av sina ofrivilliga uppfattningar. Där gör vår skribent en glidning för att försöka få det att se ut som att eleven har frivilligt bildat sig uppfattningen att judar är ena lömska djävlar som iscensatt ett folkmord som aldrig hände för att råna palestinierna på land och föröva folkmord mot dem med supermakternas goda minne. Så är det naturligtvis inte utan sådana narrativ tjänar en social funktion i sina ‘naturliga habitat’, de förklarar den situation man befinner sig i om man lever i den miljön och gör det lättare att välja motstånd, hat och ilska istället för uppgivenhet, ångest och självmord. De ger en berättelse om varför man måste bita ihop och vara benhårt lojal med andra i sin närmiljö och bedövar skräck, osäkerhet och substituerar i dessa avseenden fint för alternativet att sitta på sin kammare och läsa akademiska avhandlingar om Förintelsens historiska bakgrund och karaktär. Det är först när det blir en överlevnadsstrategi att inte berätta sådana berättelser som sociala problem uppstår kring dem. I vårt samhälle blir den som i offentligheten uttalar att judarna förtjänade att utrotas eller något liknande snabbt denigrerad och om man förknippas med sådana berättelser blir det närmast omöjligt att erhålla en stabil och hygglig försörjning utanför kriminella miljöer. Berättelsen om de sex miljonerna och om vad vi måste berätta fyller alltså i vårt samhälle en liknande funktion som de antisemitiska fyller för vissa araber och andra som av djupt personliga skäl behöver förstå och hantera den mycket tragiska relationen mellan israeler och vissa av deras grannar.

Det borde läraren rimligen ha förklarat för eleven i enrum, istället för att ställa till med en scen. Vår skribent tycker däremot att det var jättebra att läraren ställde till med scenen och gjorde klart att eleven efter sina uttalanden stod absolut lägst i rang i det här samhället. Det är en formell och statligt bemäktigad alfaindivid med stor makt över de andra i församlingen som slår fast vem som bör vara hackkycklingen. Genom att arrangera stormöte kring tarvliga uttalanden blir det också en strid, en kamp inför publik, och det är absolut inte givet att läraren kommer att vinna den i sällskapets ögon oavsett hur historiskt korrekt hens skildring av Förintelsen är. Eleven kan vara mycket vältalig och intelligent, och använda klipsk retorik, lömska ledande frågor och andra tekniker för att vinna över publiken på sin sida, få läraren att framstå som en svamlande judeindoktrinerad idiot eller något, och få höhö:ande och ryggdunkningar efteråt. Alla gillar att se en snygg strid och hälsa på vinnaren efteråt, hur dumt det än är. Se bara på proffsboxningen, där idioter har sönder sina hjärnor frivilligt medan en massa andra idioter hetsar upp sig över det. För att läraren garanterat ska vinna så måste läraren också ta till övermakt över eleven och inte ta striden på elevens villkor, varvid publiken ser David förnedras av Goliat och läraren går ut som förlorare iallafall.

Jag menar inte att det antisemitiska tramset är en lika bra historisk skildring av Förintelsen som exempelvis Richard Evans utmärkta trilogi om Tredje Riket, eller att det är en bra berättelse i alla sammanhang. Däremot är det så att det för många människor är jätteviktigt att förstå varför palestinierna eller några andra måste lida så mycket och att det tillåts. Det är så obegripligt att det blir gångbart att förklara det som att judarna kontrollerar allt och har gjort all historieskrivning till lögner de och deras stat tjänar på. I någon mån är det också försvarligare att vara antisemit av det skälet än att vara det på slentrian, så som det var huvudregel att européer var inbitna antisemiter fram till andra världskrigets slut, för att eliterna tyckte att rasläror och andra bigotta fantasier var hemskt tilltalande och lönsamma. Vanligt folk hade som bekant svårt att acceptera de påtvingade bojkotterna mot judiska affärsidkare under tysknazisternas trettiotal, de fortsatte handla på sitt lokala judiskägda snabbköp och så vidare, samtidigt som eliternas rasläror och snack om den lömske juden med sina giriga ögon och kroknäsa och beniga fingrar var gångbart i breda lager. Den antisemitiska berättelsen hos eleven är från början inte ens en historisk skildring utan just sådant där snack som man fyller ut tomrummen med för att stå ut med resten. Att som lärare upphöja den till en historisk skildring jämförbar med, säg, Evans, för att sedan ta strid om den inför öppen ridå, det lutar åt att legitimera antisemitism och urholka distinktionen mellan historicitet och myt.

Som lärarens överordnade uttryckte det:

Men klassrummet var helt fel forum för den diskussionen för det ni skulle göra var att lyssna på klartext

Det kan också konstateras att sådana där offentliga strider om rang och vad man får säga också kan befästa vad den angripne påstått sig tro på. Kontroversiella ståndpunkter och uttalanden ger makt, för de tvingar andra att engagera sig i debatt och ta risken för att vara mindre skickliga än motståndaren och förlora även fast de har rätt enligt någon socialt satt standard. Att ta de striderna och inte vara klart brutalare och skickligare än sin motståndare kan alltså vara kontraproduktivt, och överhuvudtaget är det inte så man skapar en bra pedagogisk miljö. Det är så man förstör en och det är därför nyfascisternas aktivistsvärmar agerar som de gör. Vår skribent tillstyrker det beteendet och det är lite läskigt, särskilt mot bakgrund av att hen öppnade med en kryptonazistisk konspiracism.

Nåväl. Härvid hoppas jag att det framgått vilken farsartad idioti jag ser i vår skribents utgångspunkter och inledande exempel. Låt oss se på nästa.

En läsare skrev i kommentarsfältet på en av MittMedias Facebooksidor att allt gått fredligt till vid Rysslands annektering av Krim och att OSSE, Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, godkänt den riggade folkomröstningen efter att ha övervakat valet.

När jag påpekade att OSSE aldrig ens var på plats och än mindre sagt att valet var godkänt svarade personen: ”Jag säger att de godkände genom att vilja ha med Ukraina, en av parterna”, alltså en förvirrad efterhandskonstruktion till lögnen. Och mitt påpekande att det inte stämmer (vilket kan verifieras efter tre sekunder på OSSE:s hemsida) bemöttes med: ”Det är du som sprider falsk information”.

Det är alltså det här exemplet jag nämnde tidigare, och även här är det fråga om en dogm, en socialt konstruerad övertygelse. Kring den finns en massa annat som den samspelar med och om personen som reproducerade den verkligen tror på att det är en korrekt, en sann, berättelse så är sannolikheten stor att det också implicerar att personen har ett socialt sammanhang där man känner igen varandra på vilka berättelser man delar med andra när sammanhanget är ett visst. De kan mycket väl prata om väder och vind i något sammanhang men om det gäller Krim, då är det så att befolkningen där ville ha ryskt herravälde och sade det i en folkomröstning, punkt. Man tvekar inte öppet på det, precis som man som medelsvensk inte öppet tvekar på att sex miljoner judar utrotades med dödsläger under Förintelsen. Åtminstone inte om man vill uppfattas som en anständig och hel människa snarare än en nazistisk grobian som inte fattat nånting.

Det vill säga, personen som kacklade om Krim har att välja mellan att förlora i anseende hos sina kompisar och tvivla på sina egna övertygelser, och att stå fast vid berättelsen och förklara varför den andra personen har fel. Du kan själv pröva det här genom att i något sammanhang börja prata om att det inte alls utrotades sex miljoner judar i de tysknazistiska dödslägren utan långt färre. Ramaskri lär bli ett mycket påtagligt faktum och stämningen hysteriskt jobbig. Grejen är den att sentensen är sann, den uppfyller alla vetenskapliga krav på historicitet. En stor andel av utrotningen utfördes nämligen på plats där judarna hittades i de ockuperade områdena, dödspatruller samlade ihop dem och sköt dem efter att de hade fått gräva en massgrav åt sig själva eller något liknande. Metodologin varierar lite i detaljerna men det var i någon mån förstahandsvalet för Förintelsens förövare, slakta av dem på plats och skicka med allt annat uselt rasmaterial på samma gång. När du förklarat det här kommer stämningen nästan helt säkert att ändå vara tryckt och konstig, trots att du bara bjussat lite på sanningen om vad som egentligen hände. Helt i linje med vad vår skribent kräver, om jag förstått hens ståndpunkt korrekt.

Därför är det nog mycket svårt för den där kommentarsfältskrigaren att ge en annan berättelse än att Krim togs jättefredligt och med invånarnas goda minne. Det är också en i vissa avseenden bekvämare berättelse än att Ryssland valsat in på europeisk mark och tagit en bit för att bättra på sin militära och geopolitiska ställning i området. Den senare berättelsen betyder ju att vi är i ett fucking djävla världskrig där stormakterna redan styckar av bitar åt sig själva som de gärna vill ha när slutstriden kommer, vem vill leva med den vetskapen?

Dessutom, det är mycket osannolikt att den här kommentarsfältskrigaren suttit långa stunder med näsan i gammalt material från frankfurtskolan och ba ‘ah, yiss, sanningen finns inte, allt är relativt, djävlar vad skönt, nu ska jag göra lögnen till sanning hos MuttMediya HAHAHAHAHA *tangentknatter*’. Det är heller inte grundskolan som lärt ut det. Ska vi se någon kraft som mer skyldig än andra är det nog näringslivet tillsammans med akademierna och profitmaximeringsimperativet. Inom akademierna har vissa naturvetenskapligt orienterade discipliner raffinerat reklammanipulativa metoder och de har av näringslivet gjorts till en ständigt pulserande, förljugen, fond i våra liv. Vår skribent har inga problem med ett budskap där en androgyn gestalt plinkar lite stämningsfullt på en gitarr och allt har en lite murrig och skön känsla, innan det ploppar fram en bild på en sluglur med en prisuppgift. Åtminstone får det tolkas så, när hen inte en enda gång anmärker på att vi hela tiden översköljs med kommersiellt manipulativa och förljugna budskap, som vetenskapligt optimerats för att påverka så många som möjligt så mycket som möjligt oavsett vad de själva tycker om saken. Det här har postmodern filosofi kritiserat och varit fientlig mot, varför högern numera beskyller den för att vara orsak till det så att högern kan fortsätta att ge makt åt de här förljugna reklamkrafterna.

Här kan vi alltså se hur skribentens berättelse inte bara är osann i grunden utan också tjänar syftet att fördunkla och dölja mäktiga intressen och maktutövning vi råkar ut för hela tiden i våra vardagsliv. ‘Bry dig inte om att massmedier, politik och näringsliv söker manipulera dig maximalt effektivt, bli arg på de äckliga judehatande bögdödarmuslimerna istället, det är de som tar makten över dig om du inte accepterar indoktrineringen som redan pågår OCH DÅ BLIR DU VÅLDTÄKTSMÖRDAD I HEDERNS NAMN’. Versalerna är alltså diskursiv, outtalad mening som brukar finnas i den här typen av propaganda, åtminstone bland nyfascister, men sällan skrivas ut. Istället idisslar de statistik över våldtäktsanmälningar och kriminaljournalistik som rör personer med utländsk bakgrund eller deras barn. Samtidigt kan vem som helst se att det är just det där hotet som de använder för att få oss att inte titta på andra saker och förfasas över dem. Vår skribent är alltså en lömsk jäkel som kanske inte ens är medveten om vilka intressen hen springer genom att låta publicera den där texten.

För övrigt har vi en liknande situation i Förenta Staternas politik för tillfället. De har ett strikt dikotomiskt system för att utse sina federala regeringschefer, så har folket otur är det två usla alternativ som partisubstituten har knuffat fram. Då av interna mekanismer och inte några övergripande allmänsociala hänsyn, utan det är konkurrensorganisationer bland andra där den som strider bäst och bygger starkast allianser vinner, inte den som är lämpad, lämplig eller anses som bäst på det där med politiska visioner. Så de medborgarna hotas nu med att de väljer fascism eller Clinton-dynastin. De hotas med att de väljer sin egen sociala kastration och kanske utrotning om de väljer Clinton-dynastin istället för kejsarguden som ska göra allt storslaget och vackert igen. I november kommer det att vara så att folk röstar mot bakgrund av att de har blivit hotade. Dessutom kommer det inte att gå att lita på valresultatet eftersom många elektroniska röstningsapparater är ett rent haveri i IT-säkerhetshänseende och det redan finns tecken på att utländska intressen sonderar terrängen för att påverka valresultet genom fusk.

Och du kan aldrig ana vad som händer sedan. Nu är det de bästa bitarna kvar. Jag hoppas att ni börjat vädra blod och karaktärsmord och blir lite smygrusiga av det. Annars kommer en senare poäng att visa sig bortkastad och det vore ju synd.

Sanningsrelativist, javisst!

Ibland tappar jag fattningen nästan helt, vanligen yttrar det sig som en explosion av förhållandevis långa, nedlåtande och aggressiva meddelanden till någon mellanhand mellan skribent och mig som läsare. Så skedde tidigare idag, när en nätvarobekant delade en debattartikel publicerad genom MittMedia. Har jag inte missförstått något är det en av debattartikelförfattarens tidigare arbetsgivare men jag är osäker på om jag uppfattat det rätt, så jag ska kika på det senare.

Den är en snuskig liten bit oinformerad propaganda och jag utmanades att söndra den punkt för punkt, så då får jag väl göra det. Jag börjar med att ge några kommentarer till inledningen idag, så får vi se vad jag tycker blir rimligt att traggla oss igenom imorgon.

Rubriken lyder:

Då sanningen försvinner väntar den postdemokratiska världen

Det verkar väl oroande, eller hur? Man blir ju spänd på att få veta när det hände och varför.

Debattsideredaktören har lagt följande ingress:

Postmodernismen har fört oss in i postsanningens era, vilket gör att den auktoritära statens postdemokrati kommer allt närmare västerlandet. Men vi avgör själva om vi tillåter att det sker. Framtiden är inte skriven i sten.

Här får vi alltså veta att världen är i postmodernismens grepp, fast vi är inte det utan det är några Andra som sysslar med det så vi kan rädda dem genom att sätta stopp för deras projekt. Dessutom så får vi den glada nyheten att ‘den auktoritära statens postdemokrati’ inte redan är här! Om texten inte var så vansinnigt usel hade jag nästan kunnat uppamma lite postmodern glädje över en så glad nyhet, för här har jag levt mitt liv i skuggan av det postdemokratiska tillståndet och inte gillat det, så var det inte sant, utan det kommer först senare och jag har haft fel hela tiden.

Enligt min mening är alla de occidentala staterna tämligen auktoritära idag, inklusive den svenska. Här på hemmaplan har vi till exempel en myndighet som arbetar mot tankebrott genom preventiv disciplinering av personer som eventuellt, kanske, längre fram, skulle kunna komma att begå brott, för att de i barndomsåren givit uttryck för någon otillåten extremism. Det vill säga, vad den borgerliga staten uppfattar som de primära hoten mot sitt fortbestånd, höger-, vänster- och islamistiskt radikala idéer. Eller vad det nu är för bakomliggande mekanik, jag vet inte riktigt och jag tror att det är komplicerat så jag föredrar nog att göra en grav förenkling som pekar ut en ungefärlig riktning. Vi är i det läget att det inte krävs brottsliga handlingar för att staten ska komma med disciplinåtgärder utan det räcker med att säga fula saker i skolan, prata om klasskamp och revolution, eller se ut som en muslim och fnittra av spänning med en kompis till en förbjuden avrättningsvideo på rasten, eller den svenska klassikern, den säkrare extremismen, för dig som vill vara trygg och extremistisk och ändå ganska accepterad av resten av samhället, dra på dig en tröja som gör reklam för nazistrock. Under den nuvarande regeringen har myndigheten putsat lite på sina policydokument och blivit anständigare än under den förra men programmet är alltjämt att offentliganställda angivare ska peka ut barn och ungdomar som de misstänker förkovrar sig i förbjudna idéer eller kanske rentav prövar dem verbalt eller motsvarande i sociala sammanhang.

Det är också så att occidentala stater känt sig inspirerade av hitleristiskt och stalinistiskt förtryck, och gjort massövervakning till en av sina huvuduppgifter. Alla ska med, ingens privatliv får vara skyddat. Rent krasst har vi idag samhällen som är långt mer totalitära än vad de gamla totalitaristerna kunde hinna med att drömma fram innan de avled. Du får inte göra anonyma affärer, det ser ut som penningtvätt, utan du är nästan tvingad att göra alla affärer via ett ombud i banksektorn. Alla transaktioner ska vara synliga för banken, staten och gärna någon mellanhand som har ännu sämre IT-säkerhet än institutionerna, typ som Swish som nyligen behövt erkänna att de byggt sin tjänst kring en fullkomligt utdaterad och närmast lättknäckt krypteringsstandard. Har du ingen övervakningsbar persondator kan du glömma att få delta i det här samhället, massövervakning or bust. NSA ska ha sitt, liksom. Anonymiserar du dig blir du förknippad med kriminella tills du bevisat motsatsen.

Herregud, i Sverige diskuterar vi seriöst och oironiskt hur mycket polisvåld vi ska sätta in mot de hemska invandrarna i den främmande Förorten. Det är det här samhällets lösning på tecken på patriarkala och homofoba uttryck bland invandrargrupper och deras barn. Det är djävligt auktoritärt. Det ledande oppositionspartiet i vårt land har gjort ett PR-stunt där de tog med sig poliser till en sådan Förort för att posera och göra klart för invånarna att batonger är på väg. Vårt polisväsende är i sig djävligt auktoritärt. De driver PR-kampanjer för sig själva och för att dölja brister i kåren. Inom myndigheten finns en sekt av narkotikapoliser som är en av de mäktigaste organisationerna i det här landet. Fullkomligt odemokratiskt. Fullkomligt auktoritärt, eftersom de är sista linjens försvarare av den polisiära rätten att alltid kunna misstänka narkotikabrott och då få befogenhet till frihetsberövande, något de försvarar med näbbar och klor samtidigt som vi får en skenande narkotikadödlighet av den politiken. De dödar alltså för att skydda legaliteten i att ha tillgång till statligt våld utan legitimitet, om man spetsar till det rejält. För missbruksproblem är som bekant en vårdfråga, typiskt sett ger inte missbruksproblem upphov till brott utan skadar främst den enskilde.

Men som tur är får detta inte kallas för auktoritärt, precis som vi ska kalla Erdogan för demokratiskt vald även fast han nyss har använt en statskupp för att genomföra en egen kontrastatskupp och efterföljande brutala utrensningar av oppositionella och påstådda kuppsympatisörer.

Håhåjaja. Jag tycker att det är ett rätt okej samhälle ändå, men jag retar mig oerhört på grova försköningar och vill ha en helt annan berättelse om vad som är fel och behöver ändras än den som de mest fanatiska förskönarna vill torgföra. Det vill säga, de där nationalisterna och deras märkliga glorifierande av en stat bland andra i en av de i särklass galnaste perioderna i mänsklighetens historia. Kärnvapenhotet har aldrig varit större. Vi har aldrig haft så snabb och allomfattande påverkan på hela planetens yta som idag. Numera är polarisarna kultur, liksom. Ett konstverk, formade av mänsklig aktivitet, som när vi dödar ett träd för att kultivera veden och göra en fin käpp, fast det var förstås inte meningen att det skulle bli så fult av att vi smälter de där isarna. Men så är det nog ovanligt att konstverk blir som de från början var menade att de skulle bli. Vi bör nog se de smältande isarna som ett litet barns trevande försök till stor konst. Synd bara att så många behöver lida så mycket av den tavlan.

Under årtionden har postmodernismens sanningsrelativism härjat i akademier och offentliga samtal. Det började som en tilltalande tanke som kunde vara rolig att diskutera utifrån, så där i ungdomligt oförstånd: “Allt är relativt, alla har sin egen sanning”. Men har sedan satt sig, djupare och djupare.

Det här är första stycket i brödtexten. Vad vi ser här är en utgåva av en nazistisk konspirationsteori, som är tillräckligt ‘satis polito’ för att kunna publiceras i samtida svensk offentlighet. Från början handlade den här berättelsen om judar, närmre bestämt frankfurtskolejudarna. De var ett gäng marxistiskt influerade tänkare som analyserade och kritiserade den kapitalistiska epokens samhällsliv och utvecklingstendenser. Under efterkrigstiden har nazister behövt hitta nya konspirationsteorier sedan de gamla blivit lite skamfilade av Förintelsen, så de gick över till att hetsa mot enskilda judar eller judiska grupper istället för att hetsa mot judar i allmänhet. Eftersom frankfurtskolan både var vänster och vissa av dess företrädare judar har den blivit en återkommande måltavla för extremhögern och diverse fascistiska rörelser. Därifrån kommer myten om att ‘postmodernismen’, skribentens eufemism för ‘äckliga vänsterjudar’ (för oavsett om hen själv fattar vad hen skrivit har hen att ansvara för vad det är, särskilt som det är en stridsskrift mot ‘din sanning, min sanning en annan’), har korrumperat allt gott och sunt och sant. Med sina kosmopolitiska ideal och kritiska syn på Västvärlden är de helt enkelt en perfekt måltavla och syndabock, ett uppenbart hot och därmed rimligen legitima att attackera.

Därför satte nazister, senare extremhöger och konservativa, en berättelse i omlopp som går ut på att frankfurtskolan skulle ha drivit linjen att sanningen är relativt, alla påståenden är lika sanna, alla människor är lika bra, allting är likadant, allt är jätterelativt och ingen har fel, halledudane, we shall overcome. Vad de tänker sig som motsatsen till den fascistiska och ultrahierarkiska lära de själva företräder, med andra ord. Den här berättelsen har sedan sipprat ned genom historien till vår skribent som alltså numera kallar den här onda kraften för postmodernismen, eftersom tidsandan inte är så positiv till utmålande av judar som ett hot och spöket kommunism inte längre skrämmer så många.

I själva verket är det så att ‘postmodernismen’ föds kort efter franska revolutionen. Den stockkonservative Hobbes är en av tänkarna som sätter det i rullning med sin analys och kritik av den upplysningsfilosofiskt inspirerade revolutionen i Frankrike, men Nietzsche har blivit den som sätter den gyllene standarden för aggressiv kritik av moderniteten. Det är också därifrån fantasin om “sanningsrelativismen” troligtvis kommer. Imam Friedrich noterade nämligen att Sanningar, de är som slitna mynt, mynt som är så slitna att man inte längre kan se kungahuvudet eller valören, utan de är anonyma, allt man kan se är att de är mynt. Så är det med Sanningar, man vet att de är sanna och det känns inte fel att säga dem, man kan inte låta bli att tro på dem, men om man tittar på dem ser man också att de är inte så mycket mer än självklara. De provocerar ingen, de betyder inget särskilt, de saknar liksom värde. Idag vet vi att han i huvudsak hade rätt. Gud är död och begraven, som ett livsstilsval. Det är inte bara Sanning som imam Friedrich analyserat, utan också kunskap, och i båda fallen visar han att de här konstruktionerna beror av de samhällen de förekommer i. De kan inte vara universella, fria från maktintressen och härligt genomgoda och älskvärda och universella och neutrala. Utan de är snarast lömska, tittar man nära på kunskap ser man att kring dem finns maktstrukturer som avgör vad som kan räknas som kunskap, liksom det finns det kring vad som kan räknas som Sanning. Vems intressen tjänade Gud? Till exempel kungens, sådana brukar vara godkända av Gud. Kyrkans, såklart. Vad var de andra människorna för Gud? Bestämmer Gud hur de ska bete sig? Vem tjänar på de beteendena? Har vi verkligen sett tecken på att någon blivit frälst någongång? Och så vidare. Vare sig Sanning eller kunskap är alltså något neutralt, något man liksom ramlar över och sedan är den sig själv och sann och fin för all evighet. Marx kommer senare och gör ungefär samma poäng, och Freud visade att vad som funkar som Sanning och kunskap också i hög grad är beroende av för- och undermedvetna hjärnprocesser, som vi varken kan se eller ha särskilt mycket medveten kontroll över. Det vill säga, Sanning och kunskap vilar i hög grad på mekanismer utanför vår kontroll. Allas vår kontroll. Ingen har kontroll över dem. Den här insikten förvaltas senare av bland andra frankfurtskolan.

Det är vad “sanningsrelativismen” verkligen är, en kritik av hur Sanning och kunskap konstrueras i Occidenten. Ingen postmodernistisk filosof har någonsin varit drabbad av “ungdomligt oförstånd” och på skoj drivit linjen att vad som helst är lika sant som allt annat, haha sanningsförnekande är fett #yolo. Aldrig hänt. Kommer aldrig att hända. Det närmaste något sådant vi kommer inom occidental filosofi är att det är en invigningsrit i många filosofkretsar att man författar ett intellektuellt högtstående och intressant avfärdande av den där mytiska “sanningsrelativismen”. Vill man vara med bland fackfilosoferna kan det vara bra för karriären att låtsas som att det finns några sådana där idiotrelativistungdomar någonstans och sedan skriva en artikel som visar varför de har fel, trots att det aldrig har funnits några. I själva verket är vi alla tvingade att ta ställning, bestämma oss för vad vi ska ta för sant, vad vi ska prioritera och vem vi vill lita på. Jämt, och alla vet att det är så, för att de gör det också hela tiden.

Och det där med “allt är relativt”, den infantila djävla sentensen är en urtvättad och lösryckt bit historia. Så började man vad jag förstår säga efter att Albert Einsteins relativitetsteorier gjort honom till vetenskaplig rockstjärnefigur. Det har aldrig betytt något. Vad han visade var också att den materiella verklighet vi lever i är fundamentalt relativistisk. Det vill säga, absoluta påståenden om den är i strikt mening att betrakta som falska för de är på sin höjd approximationer med dolda förutsättningar. För säkra påståenden behöver man klargöra vilken fysikalisk utgångspunkt man har och hur ens referenssystem ser ut och förhåller sig till andra system, annars är ens beskrivningar av fysikaliska förhållanden osäkra gissningar. Ofta är det också fullgott för att man ska kunna göra en spådom om hur verkligheten kommer att te sig, sanna nog för att fungera. Det kategoriska avfärdandet av relativism såsom definitionsmässigt osann innebär inom fysiken att man avfärdar den moderna fysikens världsbild rakt av och gör sig själv till utmanare av fucking djävla Einstein. Förra seklets stora hjälte när det gäller kosmologi, ingen annan har tänkt bättre om hur man bör tänka om fysik. Han trumfar Feynman med råge, liksom. Idag är han bortglömd och mytologisk, förstås, för vi lever i en tid där var och en blir salig på sitt sätt så verkliga stjärnor i mänsklighetens historia måste bytas ut mot sådana som inget betyder och aldrig gjort något av värde. Som Paradise Hotel-deltagare, majestätet eller Edward Blom.

För skribenten har förstås rätt i att Sanningarnas tid är över. Gud är död. Hens strid är quijotisk på det vis att hen hade lika gärna kunnat dra en lans för Gud eller Konungen av Guds nåde. Den gamla berättelsen om Sanning var samma typ av fenomen som Gud, och ingetdera kunde överleva övergången till samhällsordningar baserade på ‘rationalitet’, ‘individens frihet’ och ‘marknadskrafterna’. Vi har förändrat vårt sätt att se på världen och med det förstör vi synsättet vi hade tidigare. Världen är inte längre förtrollad, för att tala med Weber, utan den är hård och kall och en resurs att utvinna i härlig konkurrens med andra. Däri ligger de där postmoderna filosofernas slutsats. De menar i stort sett unisont att det är imperativ som maximal profit, maximal effektivitet, optimal konkurrens, och liknande som är anledningen till att äldre berättelser, myter, Sanningar, inte kunnat överleva. Vi har fått syn på att religionen kanske är ett opium som härskarna håller de fattiga i schack med, det ser åtminstone så ut ibland, och när vi senare tittar på andra Sanningar så litar vi såklart inte oreserverat på dem efter att vi har sett att en föll i bitar. Är det Marx som förstört religionen, eller har han bara beskrivit hur den fungerar?

Det är den frågan vår skribent svarar fel på. Hen fattar inte att frankfurtskolan och de andra som konstaterat att Sanningen är döende beskriver en social, kulturell och ekonomisk process, där kapitalismen äter upp och förvränger allting den kommer i kontakt med, så att den sedan fiser ut produkter, varor, profit, maktordning och annat i den andra änden. Idag är vi så vana vid och indoktrinerade i det att vi accepterar att gränsen mellan reklam och resten är helt utsuddad, vi accepterar att vi själva är reducerade till produkter vars livsändamål är att konkurrera med andra produkter på arbetsmarknaden. Den som inte deltar räknas inte som människa, om den inte kohandlar genom att vara sjuk eller konstig eller något, och istället accepterar institutionalisering eller liknande social kontroll.

Och om skribenten var ärlig i sitt uppsåt och åtminstone lite omvärldsmedveten och allmänbildad hade hen också sett att den vanligaste avsändaren när man möter ett uppenbart osant påstående, det är ett företag. Det är ett företag som ljuger om sina produkter för att de ska sälja bättre. De ljuger om människor för att de ska må sämre så att de köper mer. ‘Det här fabriksköttet har något med jättesvenskt öppna marker och härligt djurliv att göra!’ ‘Du måste svälta dig, annars hatar alla din kropp!’ ‘Det kommer att göra ditt liv bättre om du binder upp dig på att ge oss pengar varje månad i två långa år!’

Reklamspråkets manipulationer är så effektiva, så rationellt utformade och så avkastningsmaximerande att de kommit att totalt dominera occidentala samhällen. De behöver heller inte att meddelandet är sant. Snarast tvärtom, det är lättare att sälja med lögner. Politiken pratar reklamiska, växer ihop med reklambyråer och genomslagsoptimerar sina kampanjer, innan den lägger resurser på demokratiska processer för politikutveckling. Kulturen har gått över till reklamiska, Warhol var tidigt ute med att göra grej av det, numera ska konstnären vara entreprenöriell, företagare, statligt examinerad. Utvecklingstendensen och orsakerna till den identifierades långt innan frankfurtskolan, men det var nazisterna antingen för dumma eller för smarta för att ta hänsyn till. Resten är senmodern historia.

Det har i sin tur lett till en situation där rätten till sin egen sanning betraktas som större än vad kunskap och faktisk sanning är.

Rätten till sin egen sanning brukar gå under ett annat namn. Åsiktsfrihet. Vanligen kallar vi det för en mänsklig rättighet och det är en liberalistisk uppfinning. Vi har också rätt att tillsammans med andra diskutera och utveckla våra sanningar, yttrande- och föreningsfrihet. Här får vi alltså ett mått på hur observant vår skribent är och kan konstatera att hen verkar ha något slags kontakt med verkligheten och där råkat se lite liberalism i det omgivande samhället, och inte gillat det.

Men det här är något annat sanningsbegrepp än det jag betecknade med Sanningen så länge det gällde de där postmoderna filosoferna, de diskuterade Sanningar och deras bortvittrande under industrialismens ständigt malande konkurrens, inte någon sanning som tillhör någon. En sanning som tillhör någon lever i den personen och kan där åskådas. Det förhåller sig annorlunda med en Sanning. Den har i stort sett alla i ett samhälle påtvingats från omgivningen sedan barnsben och hen har aldrig levt i en värld där den Sanningen inte var sann. Det är en Sanning i abstrakt mening, ett socialt fenomen. Därför kan den aldrig vara primärt faktisk, i bemärkelsen sann i förhållande till tillgänliga fakta. Gud skulle alltså inte ha kunnat vara falsifierbar, eller påvisbar, och samtidigt en Sanning, för då hade någon kollat hur det låg till med Gud och så sprack kyrkans berättelse.

Du kan aldrig ana vad som hände sedan.

 

 

 

 

 

 

Poliskonvulsioner

I sommar tänker stockholmspolisen ockupera en föreningslokal (blockad antyder att den är legitim, medan ockupation har bredare konnotationer). Den legala grunden är lite otydlig, men de verkar anse att narkotikastrafflagen ger carte blanche för i stort sett vilka ingrepp som helst i de grundläggande fri- och rättigheterna, vilket nog inte är så mycket en medveten uppfattning som ett sätt att arbeta polisiärt som också råkar innebära den ståndpunkten.

Det är svårt att inte se det som en bit bland många i det pussel som är narkotikastraffrättens sammanbrott. Från FN-nivån ned till svensk narkotikastrafflag är den feltänkt, och i det senare fallet implementerad snabbt och dåligt under en massmedialt underblåst opinionsvåg där fattiga droganvändare gjordes till folklig skräck och angelägenhet genom kvällstidningsdrakarnas skrämselpropaganda. Nittiotalet innebar straffskärpningar och det ena narkotikapåföljdsprejudikatet var knäppare än det andra. Samtidigt etablerades en kultur inom rättsväsendet där narkotikabrottmålen behandlades som något slags specialfall där grundläggande rättsstatliga principer inte gäller, något som inte röner nämnvärd uppmärksamhet förrän Högsta Domstolen sätter ned foten 2011. Relevant ministers svar på att HD slog ned på systematisk, lagvidrig rättstillämpning blev såklart att HD hade fel och att lagen måste ändras för att återställa den tidigare ordningen. Åren därefter börjar åklagarkåren förstå att THC-syra inte är narkotika och ej heller psykoaktiv, varför rattfylleridomar där endast THC-syra påvisats alltså är våldsamt rättsvidriga och en skandal som kommer att behöva städas upp. I samma veva avvecklar de den nära relationen till Carnegie-institutets lobbyist Jonas Hartelius och den RättsPM han ansvarat för ersätts. Det kan ha att göra med just NJA 2011 s. 357, mefedrondomen (lagen.nu är oåtkomlig, annars hade jag länkat in den), eller hur det gick när de använde honom och Fred Nyberg som s.k. sakkunnigvittnen i någon process därefter, men det är inte så lätt att få klarhet i.

Samtidigt undermineras såväl nationell som FN-ideologin på det här området genom bland annat att exemplet Portugal visar på ett fungerande alternativ och att enskilda stater inom Förenta Staterna börjat reglera cannabis som ett rusmedel bland andra, i strid med FN-konventionerna. I höstas skrev FN:s särskilde rapportör för rätten till hälsa ett öppet brev till vårens UNGASS-förhandlingar om narkotikakonventionerna och rekommenderar avkriminalisering av innehav av narkotika för eget bruk jämte ett antal folkhälsoinsatser för att minimera sociala skadeverkningar av drogbruk. För ett antal år sedan publicerade Världshälsoorganisationen en rapport om policyfrågor rörande HIV som också den rekommenderar sådan avkriminalisering. Inom naturvetenskaperna har vi hamnat i läget att för varje tendentiös studie som påstås visa allvarliga och beständiga skadeverkningar av drogbruk (exempelvis att cannabisanvändning leder till förkrympt, IQ-fattig hjärna) publiceras tre som säger något helt annat (att resultaten inte kan reproduceras, att eventuella kognitiva nedsättningar går över, med mera). De psykosocialt inriktade vetenskaperna bidrar på ett liknande sätt med nya modeller för att förstå missbruk, beroende och psykoaktiva substansers roll, vanligen med hårresande implikationer för den befintliga missbrukspolitiken inom narkotikaområdet.

I Sverige finns en mycket stark taburörelse med inriktning mot narkotika som sedan Nils Bejerots tid vid Carnegie-institutet och som organisatör av en polis inom polisen (eller stat i staten, för att sensationssökande jämföra med KGB och turkiska militärkemalister) hamnat i den speciella situationen att de har självgående sociala organisationer och verksamheter samtidigt som den intellektuella grunden för dem söndras bit för bit. Det är inte direkt som att KRIS eller RNS plötsligt en dag kan säga att de bestämt sig för att deras tabun inte längre gäller, för då förlorar de intäkter, social status och den livsmening de skapat åt sig själva. Varför de behöver hålla fast vid sina gamla berättelser, vilket leder till att de inför hot och utmaningar radikaliseras och blir mer sekteristiska än tidigare eftersom sådana berättelser som är verifierbara eller direkt förnuftsvidriga inte längre fungerar som tidigare och kvar blir de som vilar på känsloargumentation, klassförakt och okunskap hos mottagaren. I och med radikaliseringen inträder också en hårdare faktaresistens, för det är ett existentiellt hot mot den här taburörelsen det är fråga om och det känner åtminstone ledarna inom den av, även om många av dem kanske inte klarar av att öppet diskutera saken. Jag tror att det är därför som KRIS lagt resurser på att inskärpa att bland dem gäller en hård renhetslag i förhållande till psykoaktiva substanser, medlemmar och företrädare får inte ens använda förskriven medicin för att behandla ADHD utan att det ses som illojalt och i strid med organisationskulturen. De har också intensifierat sin kamp mot substitutionsbehandling i samband med opioidberoende, med just en sådan renhetsretorik, som är svår att förstå annat än som förakt för skenbar svaghet. Att just KRIS ger sig på LARO-programmen är för övrigt inte så konstigt, de startades som en affärsverksamhet av mer lagligt snitt än den gängse kombinationen av småbrottslighet och amfetaminmissbruk som initiativtagarna tidigare försörjt sig på, varför de alltså är gamla yrkeskriminella tjackisar och saknar egen erfarenhet av opioidberoendets vedermödor. Det gör att de kan tänka på opioidberoende personer som veklingar, deras upplevelser av avtändning är helt enkelt andra än de som heroinister får och om inte KRIS:arna fortsatt punda i smyg har det också gått så länge sedan de sist genomlevde en amfetaminutsättning att de inte längre minns plågorna och personlighetsstörningarna särskilt väl utan snarast tänker på det som personliga segrar, med bara de fina minnena kvar (såsom det ju alltid blir, till slut).

Till vilket kommer att den sittande regeringen är mindre fundamentalistisk och batonginriktad än den förra, och ansvarig minister uppfattas som svävande på målet i de här frågorna sedan en tid tillbaka. Inte minst sedan han återvände från årets drogpolitiska UNGASS och antyder att det finns poänger med sprututbyten, utdelning av överdosantidot och liknande åtgärder, vilket signalerar ett illojalt förhållande till taburörelsen, inklusive det IOGT-NTO som han haft nära band till tidigare. Som knarktabuist i Sverige börjar man helt enkelt inse att det numera blåser snålt och till och med toppolitikerna tvivlar på repressionsmodellens effektivitet. Omständigheterna har blivit sådana att endast fanatiker kan stanna kvar på ledande positioner inom den rörelsen, vilket säger att narkotikapolisernas tidigare så starka ställning i förhållande till toppolitiken försvagats avsevärt och tillsammans med sina allierade är de idag ganska ensamma och ideologiskt utsatta.

När situationen uppfattas på det här sättet, som att hela den här taburörelsen, både dess statliga och civilsamhälleliga grenar, ruttnar och faller sönder bit för bit medan de som blir kvar är de tokigaste av dem, så blir det också begripligare varför stockholmspolisen avsätter enorma resurser för att hamna i lokaltidningen och få prata knark. Att de väljer en raveförening är inte heller konstigt i ljuset av detta, för den radikalisering vi ser innebär i hög grad en återvändo till nittiotalet. Det var en guldålder för narkotikapoliser, finansieringen flödade och mytologiseringen av Bejerot i full gång (han avled 1988), medan kvällspressen fått nys på det där med MDMA och raveklubbar, vilket innebar det ena skandalreportaget värre än det andra (och påhitt som ‘rebranding’ av ungdomssektionen till Ravekommissionen). På den tiden var också forskningen friare och mer politiserad på det här området (ovetenskapligare, mao.), det publicerades studier som påstod sig visa allt möjligt tokigt från att man kan få vakuoler i hjärnan av ketamin till att MDMA skulle vara synnerligen dödligt. Så de har sökt upp en ny version av en gammal fiende och angriper den, trots att det för varje självständigt tänkande människa torde framstå som puckat att ge sig på en enskild förening för att ge uttryck för sin existential-politiska ångest och få pressutrymme att utbreda sig på. Vore de seriösa hade de såklart satt in insatsen mot något område i innerstaden, där de bättre bemedlade vältrar sig i sina droger och dessutom är en verklig guldkalv för den informella ekonomin (till skillnad från samhällets fattigaste, även om det är de som uppmärksammas i de här sammanhangen), men det här förstås nog bäst som ett slags överslagsbeteende och då hade det snarast varit konstigt om insatsen inte var konstig.

Den som inte vill psykologisera kan lika gärna se det som ett kristeoretiskt tecken, en signal om att narkotikapoliserna börjar känna hur de har en kris flåsande i nacken och agerar på den medvetenheten. Och det är ju onekligen en kris som pågår. Politiken har inte realiserat det uttalade ändamålet, narkotikadödligheten och tillgången ökar stadigt, samtidigt som forskning och annan politik underminerar legitimiteten hos både teori och praktik för den politik som förs. Det är en antingen-eller-situation. Antingen erkänner man sig besegrad och går frivilligt in i en krisfas, eller så kör man ned hälarna i backen och vevar på än mer vildsint. Kort sagt, taburörelsen befinner sig i en situation där den behöver välja mellan att lyda det limbiska systemets fight-and-flight-mekanismer och att låta pannlobernas bark ta över arbetet. Självklart gör de som varje inbiten och vanmäktig missbrukare och underkastar sig det limbiskas dopamintryck, underblåst av den flockmekanik som bär upp deras organisering och är bas för grupplojaliteten. De har aldrig behövt förstå de här kropparna som de deltar i maktutövning över, varför de inte heller kan se på sig själva ur en sådan här synvinkel. Kunde de det hade de ju fått oerhörd ångest av att förorda våld mot andra som lever i samma slags underkastelse under sina kroppar, istället för den faktaresistenta arrogans vi sett dem spy ur sig i decennier.

Den som är hågad kan förstås också välja att analysera polisernas ockupation ur ett klass- eller annat sådant perspektiv, det är bland annat uppenbart att poliserna är lite rädda för föreningen, vilket de typiskt sett inte är i förhållande till fattiga med beroendeproblematik. Bland annat syns det i att insatsen är så omfattande och innebär att en så stor grupp poliser involveras. En förklaring till det kunde vara att föreningen är socialt stark, den organiserar personer med hygglig social status och tillgång till dräglig försörjning som också kan tala för sig, och eventuellt är det därför den är utpekad av poliserna, de uppfattar det kanske som att medelklassen börjat svika deras heliga kamp (igen, har hänt förr, ex.vis kokainets nedsipprande till ett slags folklighet) genom att återuppta ravefestligheterna och njuta av intressantare droger än den förvirrande och smärtsamma alkoholen. Genom en juridisk lins är ockupationen också intressant, de motiverar sitt ingripande utifrån förenings- och alkohollagstiftningen men för det behöver de vissa rättsfakta, som att föreningen verkligen arrangerar offentliga tillställningar och inte kräver medlemskap för att delta i verksamheten (vilket föreningen menar att de kräver). Därför använder de narkotikastrafflagen som ett slags säkerhetsbälte för att undvika intrycket av att de helt enkelt slår en drill på socialt grundläggande normer utan att vara ärliga med varför, och från deras perspektiv är det nog den lagstiftningen det handlar om egentligen medans det där med offentlig tillställning mer är ett slags förkläde. Realpolitiskt är det också så att narkotikastrafflagen innebär oerhört långtgående polisbefogenheter, upphäv kriminaliseringen för eget bruk och poliskåren kommer att behöva åratal av terapi för att hantera sorg efter förlusten av mycken makt. Det är förstås inte så sant som det är en rolig bild, de lär inte sörja så mycket som de kommer att fortsätta som vanligt utan att anteckna på samma sätt som förr och allmänt ta chanser till uppror mot det etablissemang som plötsligt gjorde att de inte längre lagligen kan ta kontrollen över en kropp med hänvisning till narkotikastraffrätten. Det vill säga, universalverktyget att kunna dra till med ‘du verkar nervös och rödögd, kom med här så ska vi ta prover’.

Det säger också något att stockholmspolisen anser den insatsen vara den i särklass viktigaste de själva tar initiativ till i år, åtminstone ser det ut som att det blir den klart mest resurskrävande. För det är ju en symbolisk insats, då den går ut på att ockupera en lokal utan att det egentligen får några implikationer för någon som helst brottslighet. Betraktad som PR-operation är den klart mer förståelig än som polisiär insats, och därför är det också på något sådant sätt vi bör se den. Därmed är det också konstaterat att ockupationen är ett slags offentlig teater, uppförd av en myndighet som är orolig för att förlora privilegier. Inte alldeles olikt hur nyfascismen reproducerar och marknadsför sig, även där är det magknip till följd av föreställningar om att framöver bli förtryckt, förringad och åsidosatt som driver många aktiviteter och beteenden. I båda fallen finns förmodligen misstankar om att den skymtade privilegieförlusten dessutom är befogad, med följden att privilegierna försvaras med större intensitet och aggression för att överkomma sådana misstankar och tvivel. När det gäller en trollsvärm är det kanske inte hela världen att de agerar som lättskrämda däggdjur, med poliser är det annorlunda. Även ‘vi mot röset’-känslan som präglar nyfascisterna tror jag återfinns bland poliser, likt den är en vanlig grund för grupplojalitet i andra sammanhang (och det är ju normalt valet av lögner som är verkligt sammansvetsande).

För övrigt har vi sett en sådan glidning under de senaste decennierna, där poliskåren gått över alltmer till att iscensätta teater om sig själv. Vi ser det i hur de ersatt den gamla okrypterade polisradion med fejkpersonligheter i sociala medier och lojala kommunikatörer anställda inom myndigheten, till visst förtret för de journalister som minns hur det var på den tiden då allmänheten kunde avlyssna polisarbetet och därigenom också granska myndighetens verksamhet. Nyligen har poliskåren kört en PR-kampanj där de spridit myndighetsmerch under förevändningen att de vill sätta stopp för sexuella överträdelser mot kvinnor, ett inspel i en medialogik snarare än brottsbekämpning och knappast en vettig myndighetsåtgärd om man inte ser den just som PR, teater, mediaspinn. Av något skäl har myndigheter börjat ta över karakteristika från näringslivet (mina tankar om det kanske jag får anledning att återkomma till), där det länge varit en kritisk komponent i profitabilitet att styra allmänhetens uppfattningar och begär genom reklamåtgärder av olika slag. Än så länge är myndighetspropaganda av det slaget ganska primitiv och valhänt utformad men precis som skett på de urbana annonsplatserna, reklamplats i städer, lär vi få se hur genren går från informerande om något partikulärt (‘den här produkten är fantastisk och jättebillig’, ‘det här hände verkligen i helgen’) till att syfta till tillvänjning till vissa föreställningar, bilder och typer av budskap (reklam som är diffus med vad den säljer och varför, där det är kontakten med reklam och reklamspråk som är indoktrineringsdrivande och inte vad tecknen konkret säger), eller med andra ord, en glidning från myndighetsdesignad information till information anpassad för att sälja in myndighetens bild av sig själv. Lite som ockupationen av föreningslokalen, med andra ord.

Det tillkommer att poliskåren idag genomgår en slags splittring. Även det ger nog upphov till krismedvetande inom den. Rikspolischefen Eliasson är avskydd av många och kåren är splittrad i förhållande till honom, vissa poliser har gått ut offentligt och reproducerat sentiment man annars främst ser bland nyfascistiska aktivister medan andra förmodligen begriper att offentliga huvudrullningar kanske inte är vad poliskåren behöver. Den motsättningen inom poliskåren kan mycket väl överleva att Eliasson byts ut, åtminstone om det drar ut på tiden, då personer inom grupperna kommer att sätta informella, sociala strukturer under tiden som det är en sublimerad konflikt i myndighetskulturen. Dessutom innebär rapporteringen om polisvåld i Förenta Staterna och misshagligheter utförda av svenska poliser att allmänhetens bild av yrkesgruppen polariseras och politiseras, vilket också påverkar personerna inom poliskåren och tvingar dem ta ställning till hur de ska se på sig själva utifrån dessa berättelser. En effekt av sådana här motsättningar kan vara att personer lämnar yrket hellre än att opponera sig eller visa sig avogt inställda till att haka på hets mot Eliasson eller lojalitetsstärkande skitsnack eller vad det nu kan vara för något, med en gradvis ökande likriktning på ett mentalt och känslomässigt plan bland poliser. Starkare kåranda, alltså.

Oavsett vad man tror om drogpolitikens framtid och vad man anser vara den primära krisen i poliskåren är det helt klart så att insatsen mot raveföreningen visar att myndigheten har svårt att hantera samhällsförändringar som rent faktiskt sker (jfr. de årligen återkommande vandaliseringarna och protesterna i vissa förorter) och att dess problem ingalunda är begränsade till organisatoriska strukturer, rekryteringssvårigheter eller finansieringen. Det innebär i sig att politiska åtgärder som begränsar sig till de områdena kan förväntas ha begränsade effekter, och även om de visar sig lyckade avhjälper det inte de polisiära krisigheterna i stort. Ansvaret här är dessutom politikers, och den politiker med inflytande och rikspolitisk betydelse som vågar ta i avkriminaliseringsfrågan, betydelsen av att polisen blivit till sin egen PR-byrå eller faktumet att myndigheten inte kan ha den sociala kontroll den vill ha (eller för den delen gärna påstår sig redan ha) utan att också bli fullkomligt totalitär, begår helt enkelt politiskt självmord. Svensk offentlig debatt i kriminalpolitiska frågor kan bara handla om vissa saker, som straffskärpningar eller tillförsel av nya vapen till polisernas arsenal. Principiella diskussioner om polisväsendet eller den vidare innebörden av kontroversiell lagstiftning eller offentlig hantering av tämligen allvarliga rättsskandaler är portförbjudet, och de undantag som sker handlar typiskt sett om cannabis och följer en viss mall där någon kommer ut som ‘drogliberal’ och sedan får löpa gatlopp, jagad av en flod av nedsättande epitet och känsloargumentation från taburörelsens sida.

Det är synd. Istället för att håna polisens sänkta rekryteringskrav kunde vi diskutera vad vi egentligen ska ha poliskåren till. Istället för att göra religion av lagen kunde vi diskutera hur vi ska justera den för att bättre passa in i forskningsrön och krav på åtminstone något slags anständighet i missbrukspolitiken. Vi skulle till och med kunna diskutera lämpligheten i att poliser tränas för att impulsivt utöva dödligt våld, om inte något stod i vägen. Om man anstränger sig lite, kan man till och med tänka sig en diskussion där vi faktiskt behandlar de konsekvenser för folkhälsan vi får när staten tillhandahåller en aggressionsförlösande och tämligen giftig drog men skildrar ett benignt aggressionsdämpande alternativ som det farligaste som finns. Vore det inte skönt att ha en droglagstiftning som inte vilade på att befolkningen i stort ljuger för sig själv?

 

 

 

 

Swish: 0760296937, Patreon.

Europeiskt drömmande, intryck från förr

Efter min farfar har jag ärvt memoarerna efter en av förra seklets mer kända journalister, Agne Hamrin. Ett av de bokverken kallas för I fascismens Europa och tecknar en bild av hans tidiga liv och början på hans yrkeskarriär, då han var utrikeskorrespondent i det europeiska trettiotalet. För mig var det en ögonöppnare för många år sedan, en bok som med särskild tydlighet visade mig att nutida europapolitiska problem inte är nya utan på sin höjd framstår de som nya för att vi behandlar historien med ett slags lösaktigt ointresse. I kölvattnet av den urspårade (och kanske terroristiska, kanske inte) lastbilen i Nice vädras återigen retorik som påminner om den gamla paneuropeiska rörelsens, så förutom något av en inblick i den förra fascismens Europa skulle jag vilja presentera några perspektiv på Europeiska Unionens födelse som Hamrin erbjuder dem.

I Wien föddes drömmen om Pan-Europa. Pan är ett grekiskt ord och betyder “all”, “hel”. Pan-Europa således: All-Europa. Ett enat Europa där raser, nationer, etniska grupper lever i fred och sämja med varandra. Jag var med om att fira den drömmens 10-årsjubileum. Ser vi oss omkring i Europa i det slutande 1970-talet, så är det bara att konstatera att drömmen i allt väsentligt alltjämt är en dröm.

Så inleder Hamrin sitt kapitel “Drömmen om Europa”, s. 70ff, där han skisserar en dåtida motrörelse mot nationalchauvinism och politiskt rävspel med de s.k. minoriteterna. Redan då fanns en dröm bland europeiska eliter om en enad och anständig kontinent i toppolitikens och industriintressenas fasta händer, redan då snubblade implementationen av densamma på varenda kvist på stigen och vid slutet på sjuttiotalet har det inte blivit mer än en reflexmässig gemenskapsorganisering mellan några stater inför trycket från sextio- och sjuttiotalens radikaldogmatiskt socialistiska rörelser som mer betonade internationell solidaritet, demokratisering av ekonomierna och nationalstaternas avveckling än någon kontinental samhörighet.

Ett och annat tuppfjät på vägen mot drömmens förverkligande har väl Europa gjort. Nio stater har slutit sig samman i något som kallas “Europeiska gemenskapen”, proklamerat en våryr dag på Capitolium i Rom. Men det gnisslar i samarbetet. Varje dag bär tidningarna bud om motsättningar, om konflikter mellan “de nio”. Vill det sig väl så skall vi snart ha ett Europaparlament – men hur substantiell kommer dettas politiska makt att vara?

Facit är förstås att Europaparlamentet inrättades och började arbeta 1979, men inte fick något som liknar ordinär parlamentarisk normgivningskompetens eller demokratisk legitimitet förrän 2009 när Lissabonfördraget ersätter de 2005 totalt havererade försöken att konstruera en europeisk konstitution.

Långt ifrån hela Väst-Europa är med. Och tvärs igenom vår värdsdel, från norr till söder går en till synes oöverstiglig skiljemur, i långa sträckor materialiserad i form av tegel, vakttorn, taggtråd, minor. Nå, säger vi förhoppningsfullt: men åtminstone en del av västländernas kommunistpartier har inte bara i princip accepterat Europaparlamentet utan kommer att välja egna ombud till detta övernationella parlament – hur pass “övernationellt” det nu kan komma att visa sig vara.

Idag vet vi att den muren föll och att de forna kommunistpartierna i huvudsak valde att lägga om till en mer verklighetsnära socialdemokrati istället för att fortsätta med revolutionärt politiskt arbete. Vi vet också att det innebar anslutning av Östeuropa till NATO-sfären och att vi idag lever med nya men lika hätska och oförutsägbara gränskonflikter mellan de omgivande imperierna.

Jag bevittnade inte Pan-Europas födelse – jag menar givetvis: Pan-Europa-drömmens födelse. Jag var för ung då, 1923, bara arton år.

Ordet myntades i misärens år 1923. I ett Wien som då var en politisk ruin – ett Imperium i dubbelörnens tecken hade sprängts i atomer av en dynamit som var starkare än någon kejsare och någon armé: Folkens frihetslängtan. På föregående sidor har jag försökt ge en om än skissartad bild av det katastrofala resultat den explosionen ledde till. Ett åtminstone partiellt Pan-Europa hade slutfört sin historiska mission.

Wien frös och svalt det året. Jag vet det emedan mina föräldrar, i likhet med många andra svenska familjer, hade räddat en liten wienare, Friedrich hette han, undan svältdöden. Kriegskind – det var av Friedrich jag lärde mig tala tyska, om än stapplande. Som syskonet n:r sju i vår krets blev han vad det led försvenskad, övergående.

Flyktingmottagande är verkligen inte något nytt. Nytt är däremot att det idag är svårare att öppna sitt hem för en flykting eller främling vilken som helst, det kan leda till lite av varje från terroraktioner från den flyktingfientliga opinionen till ingrepp från statens sida.

För ung, sålunda, för att bevittna födelsen anno 1923 i Wien av Paneuropeiska unionen. Men när Pan-Europa fyllde 10 år – då var jag där. Satt i kongressalen – som var parlamentsaulan. Jagade med ivriga blickar de världsberömda fysionomierna, lyssnade med spända öron till deras ord, till Förkunnelsen. Visioner av det Europa som skulle bli mitt – och i sinom tid mina barns och barnbarns – målade de inspirerade konstnärerna med breda penslar och lysande färger.

Borde visionen om ett fredligt och sammanhållet Europa ta sig förkunnelsens och närmast religiösa former? Jag är osäker på det, för å ena sidan är det kanske nödvändigt för att den ska traderas från generation till generation medan det å den andra sidan lämnar hela sidan öppen för diverse olika typer av tjuvnyp och tacklingar. Det vore bra om vi kunde få våra politiska ledare att bestämma sig på den punkten, om inte annat för att det ska bli lättare för oss att förstå hur vi bör se på talet om unionen och kontinental gemenskap, särskilt som det på senare år visat sig att samarbetet mycket väl kan invertera sig och bli till en främmande och brutal rättslig och ekonomisk ordning. Exemplet Grekland är det mest uppenbara, en stat som under efterkrigstiden såg hur britterna och andra av de allierade hellre krossade de inhemska sociala rörelserna och premierade facisternas medlöpare och lokala representanter än såg vänstern förvalta den makt de tagit sig. Idag är den här gränslandsstaten alltjämt slagpåse och en sådan långlivad princip som att kreditor ska stå risken för att gäldenären blir insolvent har bekvämt kastats på sophögen av diverse dunkla och maktpolitiska skäl. Är det ett resultat av drömmen eller är drömmen lösningen? Vi för ingen seriös politisk debatt om det här och det är farligt, långt farligare än jihadistgerillorna någonsin kommer att bli.

Il maestro fångade genast min uppmärksamhet. Ett långt och besynnerligt namn: Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi. Han var 39 år då. Det betyder att det var en 29-åring som präglade ordet och organiserade Unionen. Men om namnet hade en exotisk klang, så var icke heller ansiktet europeiskt. Ögonblickligen fäste jag mig vid de sneda ögonen och den alls inte wienska hudfärgen. Mycket riktigt: Morsarv. I Tokio hade fadern, en österrikisk diplomat vilkens familj emellertid hade sina rötter i flamländarnas gamla land långt västerut, förälskat sig i en japanska. En underlig europé, denna Pan-Europas fader. Men där jag satt i aulan och lyssnade och iakttog, sade jag mig att denna ovanliga blodsblandning, flamländsk-österrikisk-japansk, den var kanske förutsättningen för att han, Richard Coudenhove-Kalergi, skulle inspireras till och ha kraft att se ut över sitt till ett rudiment reducerade fosterlands gränser.

Sådan är EU:s rot. Visionär och gränsöverskridande. Vi har kommit långt sedan dess och det är en vurm för nationalism som istället präglar europasamarbetet idag, ofrivilligt för vissa stater, andra har fått ledare som älskar de nya möjligheterna det ger och som har fått med sig sina befolkningar på det tåget. Vi kan diskutera svenskhet och värderingar till leda, det är i vart fall så att den diskussionen är genommöglig och en uppenbar återvändsgränd endast korrupta politiker och propagandister attraheras av, trots att diverse personer inom ramen för tyckonomin tycker att det är jätteroligt att kokettera med signalord, låtsas förankra samtalet i vetenskap genom vanställningar av statistik eller rentav kliva fram som något slags klassiska krigshetsare och påstå att vår livsföring hotas av amatörmässiga terrorister, inte av massövervakning, kapitalismens totalitära tendenser och politiska eliter som precis som alla vi andra blir alltmer inbubblade i ekokammare samtidigt som maktkoncentrationerna blir allt större och färre. Att de har roligt är skadligt för oss alla.

Tydligen var jag på rätt spår. För när jag gjorde min första intervju med Coudenhove-Kalergi, under en paus i jubileumskongressens förhandlingar, så sade han “Jag tänker i kontinenter!” Han tillade: “Jag ser sålunda inte: Österrike, inte Tyskland, inte Frankrike, Italien, Spanien – inte Sverige…” På sin karta över Europa hade han med ett magiskt suddgummi raderat ut alla gränser.

Vilket förstås är en privilegierad persons möjlighet, för den som har svårt att ens få loss fritid till vila, än mindre bildningsresor över kontinenten, är situationen och prioriteringarna sådana att fantasier om ett gränslöst Europa inte så lätt kan framkallas. För den som känner att det är ett val mellan än större fattigdom, när tillgången på försörjning minskar till följd av konkurrens, och nationalchauvinism är saken också enkel, inte bara för den som har en “Förkunnelse” av paneuropeiskt snitt och inte kan se hur kontinenten genomskärs av så många gränsdragningar på så många nivåer att det totalt sett är oöverskådligt.

Det var naturligtvis detta som var grundfelet i hans pan-europeiska tankebyggnad. Detta skulle snart varda uppenbarat. Det året vi firade Europatankens 10-årsfest i Wienkongressens stad grep Adolf Hitler makten i Berlin. Inga magiska formler, ingen högstämd retorik förmådde överrösta det teutoniska åskmullret. Nittonhundraochtrettiotre var verkligen inget år, lämpat för fest, för fröjd och gamman. Der Kongress tanzte nicht! 

Den kongressen kunde inte med att dansa. Det är begripligt. Inom tio år skedde angreppet på Polen och ett antal år sedan börjar européerna kodifiera en av modernitetens få starka myter, den som utgår från andra världskriget och tre av dess nyckelpersoner, Hitler, Stalin och Mussolini. Resten är vagt bekant historia för de flesta av oss.

Coudenhove-Kalergi var nio år äldre än jag. Alltså ingen alltför stor åldersskillnad. Jag kunde ogenerat spela rollen av generationskamrat med honom. Som svensk fick jag en rejäl överhalning av den i kontinenter tänkande kosmopolitiske greven. Han hade då nyligen varit på besök i Sverige, inte minst i syfte att propagera för sitt politiska älsklingsbarn, Pan-Europa Union. Han möttes med kalla handen. En svärmare. Har han då inte hört talas om svensk neutralitetspolitik…?

Då liksom idag sitter vi i spänningsfältet mellan imperier, krigshandlingar och ett rörigt Europa där ingenting verkar gå som tänkt. Fordom innebar det att vi gav kalla handen, vart går vi idag? Det ser åtminstone ut som att vi offrat den där politiken för att istället backa långsamt in i det ena trumanblockets famn, i strid med folklig opinion. Jag tror att det kan visa sig kosta mer än det smakar, och kosta avsevärt mer än alternativet när vi väl kan ha överblick, men jag är inte spådomskunnig, som vissa andra menar sig vara.

Sitt omdöme om oss sammanfattade han så – jag citerar från min intervju:

-Jag frapperades framförallt av landets i andligt hänseende insulära karaktär. Jag har aldrig sett ett så insulärt land och ett så insulärt folk som Sverige och svenskarna. Till och med England är mindre insulärt!

(Yttrandet försatte mig genast en garde. Men i mitt stilla sinne kan jag inte förneka att Coudenhove-Kalergi har rätt. En obehaglig situation! – Det var min kommentar i intervjun… Fyrtiofem år senare, skriver jag nu som minnesantecknare, finns egentligen ingenting att ta ifrån eller lägga till – när det gäller Sverige i/och Europa. Vi föredrar att demonstrera vår internationalism i mera exotiska kontinenter.)

En bild av svensken som extremast i världen, igen. Jag är alltjämt tveksam till den, och jag tror att de senaste decennierna inneburit en avsevärd kosmopolitisering av sverjet, om så bara i form av en gradvis allt större folklig acceptans av amerikanskt inflytande. Vissa delar av landet skulle lite skämtsamt kunna kallas för en förort till New York, utan att det vore alldeles fel.

Någon sida längre fram följer detta:

Felet med den flamländsk-österrikisk-japanska grevens Pan-Europa var att han var för tidigt ute. Det är väl nästan alla profeter. Och tiden för att ens börja förverkliga tanken var för kort. Vi kan ju se hur svårt och tidsödande det är att ge politisk substans åt 1970-talets version av den i grund och botten mycket gamla tanken på en europeisk gemenskap. Ett knappt årtionde hade Coudenhove-Kalergi på sig – så kom Hitler, och därmed är allt sagt om Pan-Europas öde.

Men det kan vara värt att erinra om en sak i detta sammanhang: Varje gång ett om också blott partiellt lyckat försök gjorts att “ena Europa”, så har det skett under hotet av någon som ansetts vara livsfarlig för Europa. För Wienkongressens dansanta aktörer med Metternich i spetsen var det Napoleon. Bonapartes flykt från Elba och återuppträdandet på den europeiska scenen, vilket skedde under pågående förhandlingar i Wien, kom Talleyrand att prägla ett bon mot: “Kongressen i Wien är upplöst!” Den andra “Wienkongressen”, hundratjugo år senare, rönte samma öde. Och alldeles som Talleyrand 1813 hade Coudenhove-Kalergi skäl nog befara att även hans “kongress” kunde komma att “serveras kanoner som dessert”.

Jag försöker tränga in nutida europeiska ledare i profetuniformen men det närmaste jag kommer är Yanis Varoufakis, och han är ju något slags persona non grata snarare än en etablerad ledare på europanivån idag. Dessutom mer inriktad på agitation än organisering och direkt ledarskap. Det tomrummet kommer med all sannolikhet att fyllas så småningom och jag vågar inte hoppas på att det blir någon som sätter social demokrati över andra projekt. Tendensen är snarast den motsatta och numera är krig i fredstid såpass inarbetat och invant att vi förmodligen inte kommer att märka av krigsutbrottet när det väl sker, om det sker och jag inte får förmånen att ha fel.

Richard Nikolaus Graf Coudenhove-Kalergi gick ur tiden år 1972. Men slår man upp i telefonkatalogen över Wien, så skall man hitta namnet “Pan-Europa Union”. Hans tanke, hans dröm lever sålunda, tycks det, vidare. Men mera än en “sekt” är det knappast fråga om. Det “finaste” namnet i sekten är Otto von Habsburg, son till dubbelmonarkiens siste kejsare, Karl. Som kandidat för Franz Josef Strauss konservativa, i Bayerns bondetraditioner djupt rotade parti (CSU: Christlich Soziale Union) har  Otto von Habsburg valts in i Europaparlamentet. Vad han kan komma att uträtta där återstår att se. Det finns emellertid en historisk poäng förborgad, lätt att upptäcka. Om, vilket otvivelaktigt är sant intill en viss gräns, Habsburgsmonarkien representerade en “europeisk” tanke och förverkligade denna partiellt, så är det sålunda en avdankad medlem av denna gloriösa dynasti som i Pan-Europa-Unionen i Wien och slutligen i Europaparlamentet för denna tanke vidare. Cirkeln sluter sig. Någonting mera än ett slags symbolvärde har väl inte detta förhållande. Men som sådant värt att noteras.

Så avslutar Hamrin sitt kapitel. Han, Otto von Habsburg, fortsatte att vara en paneuropeisk konservativ profil i decennier därefter och var en av de viktigare personerna i det politiska och metapolitiska arbete som ledde till den sovjetlojala kommunismens sammanbrott och murens fall. Det är inte förrän 2011 som han avlider, och då har han hunnit med att bli den första hedersmedlemmen för den europaparlamentariska partigrupp som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör. Han var flyktingvänlig, inte minst på grund av världskrigen och att hans egen familj tvingades leva i exil. Numera är han nog i huvudsak ihågkommen bland mer eller mindre högerextremistiska konservativa för sina insatser i den världsomspännande antikommunistiska kampen.

Idag tror jag inte att några av de tidiga paneuropeisterna lever men jag har inte sett efter. Finns någon av dem kvar är det i vart fall så att de faller bort snart, och det bara är senare generationer som kan föra det arvet vidare. Själv tror jag att ett Europa enat kring demokratiseringsideal är önskvärt, det vore en uppstudsighet och arrogant örfil mot dem som trodde att historien var slut i och med Fukuyamas berömda deklaration om att den liberalistiska parlamentarismen kommit att bli historiens krona. Det tror jag också vore klart livskraftigare än de liberalistiska och konservativa ideal som dominerat europasamarbetet under de senaste seklen, om det ens kan kallas för ett samarbete innan mitten på nittiotalet. För att en övergripande europeisk politik ska vara möjlig mer än en kort stund måste den vara folkligt förankrad innan beslut tas på högre nivå, annars uppstår problem av den typ som regeringen Hollande just nu lider svårt av i Frankrike, nämligen att folkliga rörelser vägrar finna sig i parlamentariskt eller av regeringen beslutade regler och helt enkelt ockuperar det offentliga rummet och vägrar utföra samhällskritiskt arbete tills det politiska systemet kollapsar över sig självt.

 

 

Swish: 0760296937, Patreon. Idag är jag alldeles för trött för att författa något käckt i anslutning till den här informationen.

Värderingar, ideal och svenskhet; eller ‘debatten suger, lägg ned den’

Påbjudet soundtrack. För att monistiska ideal tydligen är det nya svarta i svensk offentlig debatt. Den som inte klarar av långsamt riffande kan köra den här istället, för det är väl lite en sådan attityd jag har till debatten jag avser kommentera.

Årets almedalsvecka blev ett intressant spektakel där partiledarna tävlade om att hävda att just deras politiska program passar in i uttrycket svenska värderingar. Allmänheten blev ytterligt förvirrad av detta och sedan dess har tävlingen muterat till en annan typ av normativ sport och spridit sig till diverse annonstavleadministrerade debattfora, där själva uttrycket svenska värderingar snarare än partiledarnas konkreta bruk av det idisslas. Det verkar helt enkelt som att det senaste året av rikspolitisk kamp mot kulturrelativism i samband med sommarens inträde kollapsat och ersatts av en flammande renässans för just en sådan. Hegel hade varit stolt. Nietzsche hade skrattat sig än mer syfilisgalen och författat en bitter och svårgenomtränglig aforism rörande modernt eftertraktande av intet.

En rörelse som tidigare var mycket negativt inställd till det kulturrelativistiska förhållningssättet, det vill säga, att kulturer eller kulturella fenomen som huvudregel är jämförbara och att det inte är givet a priori att en av dem är bättre än alla andra, har idag trätt in i den debatten med ett kulturrelativistiskt resonemang. Det går i stort ut på ett försök att visa att genomsnittssvensken är världens mest extremistiska genomsnittsperson, vilket ska vara något slags positivt ideal, en fiktiv någon som sedan ställs mot mer återhållsamma och omoraliska utlänningar samt ett resonemang om att vi kan förvänta oss att de blir mer extrema av att leva här. Just den här texten av de som publicerats inom debattens ramar är inte den sämsta, inte heller den bästa och det är inte en text jag tycker särskilt illa om. Snarast tvärtom, den här rörelsen är en av de intressantare av de kapitalistiska religionerna och det brukar vara roligt att läsa deras texter. Det kommande bör ses som en kommentar till debatten, ett metaperspektiv på det glömskans haveri vi lever i, där de senaste seklerna av filosofisk, politisk och vetenskaplig kamp betraktas som något slags illusion vi inte behöver befatta oss med idag.

Skribenten tar avstamp i ett försök att uppställa några “tolkningsanvisningar”.

• Det finns inga värderingar som är enbart svenska. Alla värderingar existerar i alla länder. Om man över huvud taget ska kunna tala om ”svenska värderingar” måste det därför i stället handla om de värderingar som är vanligast i just Sverige.

• Svenska värderingar är ingenting statiskt utan något föränderligt. Vi hade förut andra värderingar och kommer att ha andra värderingar i  framtiden. Om man ska tala om ”svenska värderingar” måste det därför i stället handla om de värderingar som är vanligast just nu.

• Svenska värderingar delas inte av alla i  befolkningen. Precis som när man talar om medellängd handlar det i stället om ett beräknat genomsnitt.

Istället för att bemöda sig om att inledningsvis analysera vad en värdering är i det här sammanhanget fastställer skribenten att varje värdering finns i exakt alla länder, bara i olika utbredning inom dem. Av det kan vi utläsa att utgångspunkten här är att sådant som är partikulärt för ett samhälle eller är begränsat till alla samhällen utom ett inte kan vara en värdering, det måste finnas i alla länder för att kunna vara en värdering. Därtill får man inte tala om värderingar i Sverige i äldre tid som svenska värderingar, ej heller önskningar om framtida värderingar i Sverige, utan det enda som får omnämnas som svenska värderingar är “de värderingar som är vanligast just nu”. Då det inte avgränsas till Sverige utan till vanligast utan närmre kvalificering är det otydligt om det är globalt eller för det svenska territoriets vidkommande som avses. Förmodligen det senare, då texten som helhet handlar om att kontrastera en genomsnittssvensk mot genomsnittsutlänningar och deras alltför moderata, icke-extrema värderingar. Vi får också veta att sådant som alla i den svenska befolkningen är överens om, det är inte värderingar.

Dessa tolkningsanvisningar är vid en första anblick lite märkliga och verkar inte direkt ägnade att underlätta tolkning av vare sig värderingsbegreppet eller texten i övrigt. Om det finns någon annan person eller association som delar dessa uppfattningar redovisas det inte.

Därefter går skribenten direkt över till att rekommendera värderingsforskning, innan han i nästa andetag förkastar sitt eget förslag och vänder sig till några sociologiska undersökningar av attityder och opinion. Tydligen ska dessa exemplifiera något men det är oklart vad intentionen är i den delen.

Med detta sagt så finns det viktiga lärdomar att hämta från värderingsforskningen, speciellt vad gäller jämställdhet och likabehandling. I Sverige svarar exempelvis 81 procent ja på frågan om det är viktigt för demokratin att män och kvinnor har samma rättigheter, enligt World values survey (WVS). Som jämförelse svarar bara 18  procent ja på samma fråga i Irak. Sverige ligger fyra i världen vad gäller jämställdhet, enligt Global gender gap report, medan Syrien ligger på plats 143. I Egypten menar över 90 procent av befolkningen att homosexualitet är något oacceptabelt, enligt Pew research center. Generellt i Västeuropa är den siffran bara strax över 10 procent.

Texten verkar säga att dessa sex påståenden innehåller viktiga lärdomar och att de är betydelsefulla. Om vi ser på detta genom tolkningsanvisningen enligt ovan kan vi sluta oss till att ingetdera påstående handlar om värderingar. Det finns kulturer som inte har några uppfattningar om “demokratin”, “rättigheter” eller “jämställdhet”. Alla dessa begrepp är distinkt occidentala till sitt ursprung och dessutom är betydelsen av dem omstridd. Det är heller inte säkert att respondenterna förstått frågorna på ett eller annat sätt, varför svaren inte nödvändigtvis är jämförbara mellan olika länder. Irakier ser nog lite annorlunda på demokrati efter den senaste amerikanska demokratiseringsinvasionen än vad den här skribenten gör, exempelvis. I sådant fall bör kanske irakiers perspektiv på vad som är viktigt för demokratin förstås på ett annat sätt än de där svenskarnas. Likadant är det med jämställdhet. GGGR är en rapport som sammanställs av World Economic Forum, som organiserar världens ekonomisk-politiska eliter kring vår tids mest populära religion, den vars anhängare tror på beständig ekonomisk tillväxt inom kapitalismen. Det jämställdhetsmåttet vilar på ett urval av 55 indikatorer och sammantaget ger det en modell för att mäta hur jämställd den ekonomisk-politiska exploateringen av kvinnor respektive män är i en viss ekonomi.

Om vi tittar på GGGR 2015 (PDF) kan vi se att Sverige placerar sig på en fjärde plats. Den enskilt största utländska kulturinfluensen på Sverige är Förenta Staterna. Vi ingår helt enkelt i den kulturella hegemonin och det är till exempel en självklarhet att amerikansk snarare än svensk, norsk eller finsk film ska dominera på våra biografer. Artikelns skribent vill ändå jämföra med Syrien, tydligen är en stat som i fem år hackats till köttfärs av inbördes- och proxykrig viktig att relativisera emot, åtminstone är det tänkt att vi ska kunna hitta någon viktig lärdom i detta. Jämför vi istället med Förenta Staterna så ligger de på plats 28, vilket innebär att om vi uppfattar hög placering på den listan som eftertraktansvärt så är också länder som Mozambique, Burundi, Bolivia, Namibia, Filippinerna och Rwanda bättre eller klart bättre förebilder än denna faktiska hegemoni. Det är Rwanda som ligger högst av dessa, på plats 6. Det är flera positioner högre än Förenade Kungadömet, som är på plats 18. Slutsatsen av detta torde vara att skribenten indirekt förordar att vi ska avbryta vårt transatlantiska uppåtslickande och hellre ta intryck av Rwanda för att bibehålla vår höga ställning i den här mätningen.

Till vilket kommer att det inte är givet att jämställdhet bara är vad som avses med ekonomisk-politisk jämställdhet inom kapitalismen, närmre bestämt vad som avses med begreppet inom ekonomisk-politiska eliter som tror på något slags frälsningskraft i kapitalismen. Det är ändå en ganska snäv krets personer och de kan antas ha rätt speciella uppfattningar om vad som är socialt förtjänstfullt. En socialistisk kritik av det jämställdhetsbegreppet skulle kunna gå ut på att det enda som är värt något är fritid, tid fri från stat, kapital och samhället i övrigt, där man får utvecklas och agera fritt, så jämställdhet bör mätas i antal timmar fritid per vecka i genomsnitt, jämfört mellan diverse könstillhörigheter.

Vad en person säger när en främling ställer en politiserad fråga behöver dessutom inte vara ärligt, utan det är fullt mänskligt att i de flesta lägen säga vad man tror är efterfrågat av andra. Det kan rentav vara så att homofoba attityder i Occidenten döljs i den refererade undersökningen, just på grund av detta. Emedan egyptier nog inte känner något större motstånd mot att öppet säga att de ogillar homosexualitet eller homosexuella eller homosexuella gärningar, är det med all sannolikhet desto svårare för någon genomsnittsvästerlänning att öppet göra detsamma, oavsett eventuellt bigotteri under ytan. Det kan vara så att den occidentala respondenten inte tror sig ogilla homosexualitet utan sublimerat det till att ta sig andra uttryck, som förakt för Pride-parader eller motstånd mot framkvoterad representation i parlamentariska församlingar. Någon kan vara böjd att säga ‘jag har inget problem med homosexualitet’ men samtidigt vara den där på festen som varje gång sitter och drar jobbiga bögskämt vid köksfläkten framåt småtimmarna. Vad den där undersökningen berättar för oss är vad diverse respondenter har sagt till personer de inte känner, inte vilka värderingar de har, oavsett om vi håller oss till tolkningsanvisningarna eller någon mer allmänt hållen definition av värderingsbegreppet. Närmre bestämt ger den oss något undersökningsinstituts tolkningar av respondenternas utsagor, som ju standardiseras för statistisk analys.

Det fortsätter likadant, mått efter mått, forskningsprojekt efter forskningsprojekt.

Tack, då vet vi.

I Sverige är vi mer individualistiska och har mer rationella, sekulära värderingar än något annat land på jorden – vad gäller värderingar är vi faktiskt det extremaste landet i världen. Att påstå att våra värderingar skulle vara universella är därför att projicera sitt eget önsketänkande på resten av världen – de värderingar vi har i Sverige är väldigt annorlunda. Generellt sett ligger de sekulära länderna i Nordvästeuropa uppe i ena hörnet på den globala kulturkartan med Sverige som det mest extrema exemplet.

Hur vi är och hur vi säger att vi är behöver således inte vara i överensstämmelse med varandra. Ett exempel kunde vara att vi kallar oss för en demokrati trots att masspartierna hittills är en historisk parentes och demokratisering av det ekonomiska samhällslivet varit en död fråga sedan sjuttio- och åttiotalen. Ledande och administrativa befattningar i de åtta riksdagspartierna är på partiledningsnivån i stort reserverade för akademiker och rekrytering till dem sker ofta genom processer utformade med näringslivets chefsanställningar som förebild. Är det demokratiskt? Kan vi utan närmre precisering kalla detta för demokratin? Kan vi kalla det för att leva i en demokrati om försörjningen alltid är avhängig antingen deltagande i en omfattande kafkaesk byråkrati eller ett näringsliv som skyddas från demokratisering av statens våldsmonopol? Det är frågor som inte har givna svar, ändå faller det sig naturligt för de flesta svenskar att påstå sig leva i en demokrati. Ett annat exempel kunde vara att svenskarna excellerar i att kalla sig för antirasister i opinionsundersökningar, samtidigt som tröskeln för ‘white flight’ här är en av Occidentens allra lägsta och det bara tog något år för de borgerliga ledarsidorna att bli till uppsnofsade utgåvor av de nyfascistiska propagandabloggarna efter att de väl fått nys på att det kunde finnas klick att tjäna på det. Vi vet helt enkelt inte alltid vad det vi säger betyder och inte heller vad det är vi tror på eller vilka värderingar vi har, för det är inte så enkelt att ta reda på något av det. Det är därför det vanligen tar flera års studier vid ett högre lärosäte för att bli specialist i dessa ämnen.

Begrepp som individualistisk och rationell är heller inte oproblematiska. I vårt oerhört rationella samhälle har vi inordnat det så himla rationellt att tiotusentals personer sitter stilla i bilköer morgon och kväll istället för att umgås med sina familjer eller i övrigt ägna sig åt rekreation, trots att det är utanför arbetet. Är den standardiserade och rationella arbetsdagen verkligen så himla rationell egentligen, eller har det liksom bara blivit som det vart och vi rationaliserar att det blev så i efterhand? Är det rationellt att tro att nihilistiska marknadskrafter kan fördela sociala resurser på ett sätt som för de flesta framstår som rättvist och anständigt? Vad individualism anbelangar är det ett samlingsnamn på de läror som menar att samhällsteorier måste utgå ifrån och prioritera enskilda kroppars påstådda intressen, inte sällan avses med det vissa personers begär vid någon tid eller annan. Det är en ifrågasatt position, mest känd som kritiker torde den utilitaristiska traditionen vara, som istället prioriterar mest lycka eller nytta till flest personer. I skribentens text framförs båda begreppen som självklara och positiva. Vi får också begreppet sekulär, som inte heller det är oomstritt. Även i det fallet är den redovisade datan sådant som folk säger till främlingar, inte vad de faktiskt gör eller tror på. Typiskt sett används begreppet i opposition till för- och tidigmodern religionsutövning, primärt de kristna statskyrkorna, och erkänner alltså inte dietsekter eller andra sådana taburörelser som religiösa. I Sverige är det mycket vanligt att vardagligen använda sig av religiösa vanor, exempelvis meditationsövningar eller asanas ur yogan. Är dessa människor religiösa eller ej? Kan det vara så att de använder och sätter tilltro till religiösa beteenden samtidigt som de säger att vad de gör inte är religiöst? Går det att påstå att en stat är sekulär som ger friskvårdsbidrag för att någon utövar någon sådan tradition? Hur ligger det till med de runtomkring en utövare, om de accepterar utövandet och påståendet att det inte är fråga om religion trots att det uppenbart är fråga om det, är de sekulära eller ej?

I själva verket är det där med individualistiska, rationella, sekulära svenskar ett tämligen intetsägande påstående, och det bör nog betraktas som en presentation av signalord snarare än ett ordinärt meningsbärande språkbruk. Vad var då poängen med denna upptakt? Jo, att bilda fond till detta:

Vad händer då när en person från ett annat land flyttar till oss här i väldens extremaste land? Behåller man värderingarna från ursprungslandet eller byter man till det nya värdlandets värderingar?

Från och med detta till artikelns slut är det ungefär 500 ord, från artikelns början fram till detta är det ungefär 400 ord. Med reservation för att debattredaktionen kanske misshandlat originalet i avsevärd omfattning ser det ut som att detta är skribentens ärende i sitt meddelande till oss. Dels kan vi vara stolta över att vi beskriver oss själva som världens mest extremistiska människor när främlingar frågar, dels vill han undersöka vad som sker när mindre extrema typer får för sig att bosätta sig här, fortsätter de vara sådär omoraliskt återhållsamma eller hakar de på oss och börjar beskriva sig själva som världens mest extrema?

Några som forskat på detta är sociologerna Antje Röder och Peter Mühlau som tittat på immigranter i Europa. De fann att ju längre man bott i värdlandet desto närmare låg ens värderingar värdlandets. Inställningen till jämställdhet förändrades på ungefär en generation, sedan tyckte man i princip samma som resten av befolkningen. Negativ inställning till jämställdhet förklarades även av faktorer som hög ålder, låg utbildning, religiositet (särskilt islam) och kön – kvinnor anammar jämställdhet snabbare än män. En annan analys, av den ryska docenten Veronica Kostenko, indikerar att skillnaden i attityder mellan olika värdländer till och med är större än skillnaden mellan migranter och infödda inom olika värdländer – invandrade svenskar är till exempel mer feministiska än etniska engelsmän.

Det verkar nästan som om man ärver uppfattningar, språk och annat sådant av den omgivande kulturen när man växer upp. Vem hade kunnat ana? (Heidegger gjorde ett stort nummer av det, så också Kierkegaard, och det är filosofiskt accepterat sedan Platon och Aristoteles.)

Det där om “särskilt islam” behöver läsas i ljuset av att studien som refereras använde tre kategorier, kristendom, islam och övriga. Det är vad religiositet betyder här, och till stöd för att muslimer är särskilt antiegalitära hänvisar studiens författare till en jämförelse mellan muslimer och infödda i Tyskland, vilket här lite märkligt generaliserats till islam. Som Kostenko trycker på och också R & M konstaterar är det andra faktorer som är avgörande för uppfattningar om manligt och kvinnligt, varför det är missvisande att representera den studien på det här viset. Samtidigt får vi kanske här anledning till misstankar om varför Sverige inledningsvis jämfördes med Irak, Syrien och Egypten snarare än mer jämförbara länder, till exempel sådana där germanska språk dominerar eller där statskupper och krig inte varit vardag sedan lång tid tillbaka.

Hur går då den här assimileringen till?

Den här förändringsprocessen är dock ingenting som sker per automatik.

Låt oss fråga Röder & Mühlau om detta:

The data show little evidence that immigrants from very gender-inegalitarian societies successfully shelter themselves and their offspring from the influences of the host culture and reproduce the gender ideologies of their origin countries.

De resonerar sedan vidare kring detta och menar ungefär att det visst sker per automatik och verkar mycket effektivt bryta eventuella isolationsförsök från den eller den gruppen. Kort sagt, vi verkar ha byggt samhällen som snabbt och effektivt, på en generation eller två, lär nyinflyttade vad man ska svara när främlingar kommer med enkäter. Detta oavsett om de försöker hindra det eller ej. Hur förklarar vår skribent processen?

Om du vill ha en aning om hur svårt det kan vara att byta värderingar, tänk tanken att situationen var den omvända och det var du som flytt till Syrien. Hur villig skulle du vara att ändra dig till ett mer patriarkalt tankesätt? Skulle du uppmana dina barn att göra detsamma? Alternativet att stänga in sig och försöka bevara sina ursprungsvärderingar känns kanske inte längre så främmande.

Mmmm. Svårbegriplig passage. Det verkar vara en premiss att det krigshärjade, syriska samhället är mer patriarkalt än de ärkepatriarkala och ultrakonservativa filmprodukter som flödar i en strid ström över Atlanten till vårt land, som den genomsnittlige svensken inte verkar ha något större problem med att acceptera. Även om vi ser till ekonomisk jämställdhet verkar inte genomsnittsvensken så väldigt upprörd över att kvinnor i snitt tjänar pengar fram till kl. 15:57 eller däromkring medan män i snitt tjänar pengar ända fram till den typiska arbetsdagens slut. Det lär alltså inte vara patriarkala tankesätt i sig som skulle bli problematiska för den stackars svensken som plötsligt befinner sig med sina barn i Syrien, utan att det är ett syriskt patriarkat. Eller kanske mer troligt, att det är en föreställning om ett speciellt muslimskt patriarkat i ett (åtminstone innan kriget) mångreligiöst och medelklassdominerat samhälle som skymtar fram här.

Hur detta skulle tillbakavisa att kultur smittar av sig oavsett om vi vill det eller ej, det framgår inte. Att kultur gör det är ett av skälen till varför reklam fungerar trots att få vill bli ofrivilligt påverkade av den. Överhuvudtaget är vi djur som sitter inlåsta bakom ett tjockt lager av för- och undermedvetna processer vilka vi inte har kontroll över och som omgivningen kan manipulera. Därför är det omöjligt att leva urbant och inte plocka upp bitar av den omgivande kulturen, helt oberoende av om man klär sig apart eller har ett annat modersmål. Och det är därför annonsplatser i urbana miljöer är så eftertraktade från näringslivets sida.

Migranter har alltså med sig (mätbart annorlunda) värderingar från sitt ursprungsland, men dessa förändras över tid (mätbart) i  mötet med en ny social kontext, framför allt för att unga personer plockar upp värderingar från sin nya kringmiljö.

Nåja, de kan ha det, åtminstone om vi frågar skribentens anförda studier. De säger också att socioekonomisk bakgrund spelar stor roll, och det är förstås inte förvånande att de plockar upp sådana uppfattningar som fungerar med den position de har i sina socioekonomiska sammanhang. Varför “mätbart” är viktigt att framhålla förstår jag inte riktigt men jag antar att det är något slags uttryck för att skribenten tror att “mätbart” är verkligare än resten eller något i den stilen. Eventuellt betyder det ingenting utan är ett signalord avsett att inbjuda till förtroende eller så spelar det på förväntningar hos den tänkta målgruppen för den här texten.

I detta kan vi för övrigt läsa in en svidande kritik av s.k. integrationspolitik. Unga kan inte välja att inte indoktrineras i sina omgivande kulturer, deras hjärnor fixar det åt dem, så trots stora investeringar i sådan politik är det alltjämt ofrivillig assimilation som dominerar inom de här grupperna. Jag är inte så övertygad om detta och misstänker att saken är klart mer komplicerad än vad sådana där statistiska studier antyder.

Det är inte lätt att fly – speciellt inte till det extremaste landet i världen – så integrationsproblem är svåra att lösa. Vill vi i Sverige värna våra värderingar kring jämställdhet och icke-diskriminering av homosexuella är det här ett problem att ta på allvar.

Trots att sådan där assimilation sker fort, tränger förbi frivillighet och isolation, och dessutom sker per ett slags automatik är det tydligen svårt att lösa detta och om vi inte gör det kommer dessa nykomlingar att först bli assimilerade och sedan förstör de ändå vår världsledande extremism.

Den här uppfattningen, att människor kan låta bli att assimileras av sina omgivande samhällen, är tämligen misstänkt. Tillsammans med en del andra skrivningar i skribentens text antyds alltså att just muslimer saknar den här mänskliga formbarheten.

Vilket alternativ till… eh, vilket alternativ finns då till… att det inte är lätt att fly? Till att värna våra värderingar kring jämställdhet och icke-diskriminering av homosexuella? Bra fråga, vi får i vart fall ett alternativ:

Alternativet är förstås att låta folk tycka som de vill, för vilka är vi att bestämma vad andra ska tycka?

Var det andra alternativet att inte låta folk tycka som de vill? I strid med grundlagen och diverse folkrättsliga åtaganden, som typ åsiktsfriheten, denna människorättsliga grundval?

Framgick inte så jättetydligt, tycker jag (men får jag tycka det eller behöver jag ansluta mig till någon annans tyckande för att få tycka?). Kanske beror det på att jag inte ser anammandet av uppfattningar och språkspel som något man sätter sig ned och bestämmer sig för utan något som man plockar upp ofrivilligt i umgänget med andra, medan skribenten kanske tror att det är så det går till. Så många frågor, så lite utrymme att ställa dem på.

Men då riskerar vi att få enklaver i samhället där man anser att jämställdhet är mindre viktigt och att homosexuella inte alls behöver likabehandlas.

Aha. Sådan där enklavbildning som är nästan omöjlig i kapitalistiska, urbana samhällen ska tydligen vara en fara, förmodligen är det tänkt att ‘särskilt muslimer’ ska läsas in där någonstans.

Det här tycker jag ser ut som totalitär liberalism. Även i ditt hem ska du vara lojal med den liberalistiskt parlamentariska majoritetskulturen och du får inte tycka något avvikande. Prioriterar du klassfrågor över de här två frågorna är du inte välkommen här. Anser du att jämställdhet inom kapitalismen är ungefär lika realistiskt som att slå en kiss från ett skogsbryn som landar på månen tycker du också fel och ska rätta in dig i ledet. Är du flata och anser att det är er tur att inneha världsherraväldet nu så är du också en jäkla landsförrädare som måste lära dig att tycka rätt, vi ska integrera dig. Tänk och tyck överhuvudtaget inte någonting som hotar eller avviker från det hegemoniskt påbjudna, det är genom likriktning och gränslös lojalitet med den rådande maktordningen vi skyddar demokratin.

Eller så är det här bara tänkt att tillämpas på de där moderata och icke-extrema utlänningarna, medan jag kan sitta i civilisationens utkant som något slags eremit och tycka vad jag vill, för att jag råkar vara infödd och får slippa den sekulärhumanistiska värderingskontrollantens granskning. I sådant fall har vi alltså ett gravt rasistiskt policyförslag här, medan alternativet då är ett förslag om att vi ska förkasta våra MR-åtaganden och aktivt införa en uttrycklig totalitarism (istället för den krypande som redan är etablerad). Inte ett så jätteroligt val men jag antar att det är ungefär så här det kommer att se ut i svensk offentlig debatt de kommande åren så det är väl så dags att börja vänja sig.

Eller för att uttrycka det mer tillspetsat – etniciteten kommer att avgöra möjligheten till självförverkligande om man råkar vara kvinna, eller hur pass drägligt liv man kan förvänta sig om man råkar vara homosexuell.

Självförverkligande kan alltså aldrig innebära att hålla liv i sina föräldrars och förfäders seder utan det är bara inom ramarna för kapitalismen som ett godkänt realiserat själv kan förekomma. Frågan är om det ens kan kallas för själv, eller självständiga personer, det som den kapitalistiska epoken skapar. Eller, det är åtminstone en fråga som ställts av filosofer och politiska tänkare under ungefär två sekel. Är det rimligt att kalla en person som designats av kommersiella intressen för självständig? Är den ett själv, eller en produkt bland andra på en marknad?

Vidare, R & M samt Kostenko som refererades till tidigare har visat att socioekonomisk bakgrund är en klart starkare faktor i det här sammanhanget än etnicitet. Ändå påstår skribenten att det är etnicitet som är determinerande. Varför då? Är det ett medvetet villospår eller en autentisk uppfattning? Eventuellt kan vi hitta en förklaring i slutklämmen:

Att lämna till exempel kvinnor och hbtq-personer i sticket på grund av deras etnicitet borde vara otänkbart. Lösningen ligger i så fall i skolan, för det är lättare att lära sig nytt som ung. Förutom en generell förbättring av den svenska skolan måste därför värderingsarbetet fortsätta ges en orubbligt tydlig plats och segregationen i  skolan motverkas så långt som över huvud taget är möjligt.

Aha. Den retoriken antyder alltså att vi är rasister om vi inte avkräver dessa icke-extrema utlänningar total lojalitet till dessa läror om vad man ska säga när en främling dyker upp med en enkät. Fast det är ändå inte ett klart svar, även om den retoriska figuren är mycket populär är det inte helt tydligt om det är fråga om skribentens uppfattning eller just bara ett retoriskt knixande.

Resten är väl mest innehållslöst snömos som är tänkt att låta bra. Det är i vart fall inte konkreta politiska förslag utan liknar mer slagord från någon urholkad och trött valrörelse. Vill skribenten öka den byråkratiska kontrollen i skolorna? Minska föräldrarnas självbestämmande? Nationalisera alla skolor i privat regi? Fördela eleverna efter bakgrund? Ska det byggas hårt subventionerade hyresrätter i medelklassområden eller är det bara inom skolan som segregationen ska motverkas? Och går det verkligen att ta förslagen på allvar om nu resonemanget ditintills inte har varit särskilt starkt och hållbart?

Mina uppfattningar torde läsaren ha vissa misstankar om vid det här laget.

Vad gäller de svenska värderingarna och skyddet för åsikts- och yttrandefrihet är i vart fall jag någon helt annanstans än den där rörelsen. Vad gäller värderingar är det ett begrepp som normalt används som sammanfattning för allt tyckande som finns, och det brukar grovt indelas i etiskt och estetiskt tyckande. Etiskt tyckande är sådant som handlar om hur man bör handla, hur samhället bör inrättas och hur man bör se på sitt liv. Estetiskt tyckande är sådant som handlar om vad skönhet är eller hur man bör förstå konst. Så när partiledarna får för sig att tävla om vems partiprogram som är mest utav svenska värderingar tar jag rätt så lätt på det. Det är inte en viktig diskussion. Ordvalet är rent populistiskt och betyder ingenting i sig, så att diverse tyckonomer försöker fylla det med innehåll i något slags försök att ockupera begreppsbildningen för egna intressen är väl som det brukar vara. Det är ju likadant med ord som invandringskritisk eller demokrati, men där ser vi inget cirkelrunkande på debattsidorna som ytterst syftar till en ideologisk ockupation av ett ord som brukas i offentligheten.

När det handlar om etiska värderingar, som det rimligen handlar om när partiledare tar orden i munnen (eller gör de som jag och funderar i tysthet på när och hur de ska berätta att allt de gjort varit ett konstverk? tills de säger det får vi anta att det gäller etik), är det också så att det finns ett stort antal traditioner bakom uttrycket. Ibland görs en grov indelning i konsekvens-, plikt- och dygdetik, beroende på vad som prioriteras. Nyttoetikern brukar vilja maximera lycka eller nytta för så många som möjligt. Nietzsche hånade den traditionen med uttrycket ‘inga människor vill vara lyckliga, endast engelsmännen vill det’, och den vanligaste kritiken mot den går ut på att den får utfall som de flesta anser är oanständiga. Om du kan rädda din egen bebis eller ett främmande medelålders par från en eldsvåda synes nyttoetiken säga att du ska strunta i din egen bebis och rädda de andra, vilket få vill göra. Pliktetik är teorier som går ut på att vi skulle vara förpliktade att göra ditt eller datt och idag är det väl Kants variant på den kristna etiken som är mest känd ur den traditionen. Genom ett stort och förvirrande analysarbete kom han fram till att vi alltid bör bete oss mot andra som vi vill att de ska bete sig mot oss, det vill säga, den s.k. gyllene regeln. Att det kräver förvirrande analysarbete och inte verkar ha någon materiell bas är den främsta kritiken mot den traditionen. Dygdetiken å sin sida brukar spåras till Aristoteles och hans dygdlära, som i korthet går ut på att personliga böjelser kan förstås som motsatspar och det goda ligger mitt emellan dessa. Mellan snålaktighet och slösaktighet ligger den goda generositeten, ungefär. Den vanligaste kritiken torde vara att människor dels behöver lära sig dessa extremer och balansera dem utan närmre motivering, dels ska kunna avgöra var någonstans de eller någon annan befinner sig på något slags dygdighetsskala.

Vad jag minns diskuterades detta på ungefär den här nivån när jag läste något samhällsorienterande ämne på gymnasiet, varför jag tycker att det är rimligt att kräva av den som ger sig ut i en värderingsdebatt i offentligheten också lägger sig på minst den nivån i sina analyser och förslag av etisk art. Vill man diskutera svenska värderingar bör man också visa vad för typ av värderingar det gäller. Vilken av de huvudsakliga traditionerna tillhör de, är det nytto-, plikt- eller dygdetik? Förutsätts marxistisk, feministisk, miljöetisk eller annan senmodern kritik redan vara framlagd, eller är det pajasövningar utifrån något för- eller tidigmodernt paradigm där sådana invändningar ännu inte är lanserade? Handlar det om värderingar i privatlivet eller i offentligheten? Ska de implementeras på en kollektiv, aggregerad, nivå eller direkt hos enskilda personer? Vad är det tänkt att de här värderingarna ska uträtta och hur kommer det att gå till?

Eller med andra ord, gaggandet om svenska värderingar och den debatt som följt ser för mig ut som något slags kladdig maktkamp där orden som cirkuleras ännu inte har fått en betydelse utan cirkuleras för att få betydelse. Det är också så jag tror att vi bör se på den ovan refererade och kommenterade texten, som vi sett är ganska oreflekterad och dåligt underbyggd. Förutom att den är grovt totalitär i sin samhällsvision. Där finns inte ett spår av kritiskt tänkande, utan den utgår ifrån att man kan använda statistik lite hur som helst och att läsaren accepterar att muslimer är lite mindre mänskliga än andra. Förslagen den landar i är också så allmänt hållna att de rimligen inte kan vara den egentliga poängen, utan bör nog ses som instrumentella i förhållande till resten, kanske som ett slags alibi eller en nödvändighet inom genren.

Personligen har jag idag nästan ingen respekt kvar för traditionellt etiskt tänkande. Individcentrerad etik är uppenbarligen ohälsosam att förankra samhällen i och de kollektivistiska utmanarna har hittills varit precis lika dogmatiskt inriktade som individualisterna. När det gäller etik för det allmänna föredrar jag att fokusera på legitimitet i maktutövningen och inte resultatet eller de anförda skälen för den, utifrån hur beslutet om maktutövning fattats och av vilka. Ett demokratiskt förankrat beslut är alltid bättre än alla andra, enligt min mening. Om en börs-VD ger tusen spänn till mig eller någon annan tiggare är det sämre än om alla inom hans företag tillsammans har diskuterat saken och beslutat att göra samma sak tillsammans. Det får inte misstas för det majoritetsresonemang som den kommenterade artikeln för i sin inledning, där finns inget ansvar för vad som sägs och görs utan det är bara ett frånsläppande av snabba svar på snabba frågor utan något utrymme för reflektion och närmre förklaringar. Där är det helt enkelt argumentum ad populum i arbete, eller med andra ord, inställningen att ‘miljoner flugor kan inte ha fel, träck är gott’. I en demokratiserad organisation ser det annorlunda ut, där bär var och en ett ansvar för det organiserade hela och ingen exkluderas från inflytande och beslutsfattande.

Anna Kinberg-Batras linjetal var för övrigt dygdetiskt. Hon är öppen med att hon vill ha en viss människotyp som ger uttryck för vissa dygder, “strävsamhet, samhörighet, samarbete, företagsamhet, flit”. Det är vad som spårade ur i Almedalen och sedan dess blivit till den här farsen på debattsidorna. Att högern önskar att människor var lite mindre personliga och mer lojala med deras människoideal är inte nytt. Det var från mitt perspektiv inte riktigt den skrämmande skräll som en del andra såg i det och jag tycker att det är allvarligare att mediatyckonomin är så infantiliserande och kollektivt okunnig som den visat sig vara. Samtidigt skyr jag ju publicering i den som pesten och föredrar mitt hundratal läsare här, så det är väl ett djävla hycklande att jag vräker galla över den. Mänskligt, alltför mänskligt.

 

 

 

Anteckningar rörande barn i reklam och nya former av oavlönat arbete

Påbjudet soundtrack.

Vi har kommit långt sedan nittiotalet. När jag växte upp diskuterades det politiskt hur långt vi kan tillåta kommersialisering av barnkroppar och hur vi bör utforma begränsningar. Ett skäl till det var dåtidens uppluckring av ett slags informationsmonopol som innehades av public service-medierna. Stenbecksfären ville komma åt svenskarna med televiserade kommersiella budskap och lyckades också göra det. Inte bara de vuxna utan också barn, trots ett lagförbud infört 1991.

Idag är situationen en helt annan. Igår brände jag en låtsasrelation genom att dela en offentlig persons väldigt offentliga bild på sitt barn, som visade barnet använda sig av en ny mobiltelefonprodukt, och skriva en kommentar om produkten och användningen av barnet för att marknadsföra den. Den är en kommersiell geocachingmjukvara riktad till barn och jag skrev något om att det inte är tillräckligt för nutidsmänniskan att betrakta och begrunda materien, utan hen behöver ha ett ekonomisk-ideologiskt filter emellan sig själv och realiteten för att bli intresserad, uppleva mening. Det var fråga om en välkänd offentliganställd IT-politisk specialist som utbildat i risker och förtjänster med ny teknologi för masskommunikation, inklusive de risker som kommer med spridning av familjära eller rentav närgångna skildringar av barn. Hen har i många år spridit sådana bilder på egna barn, vilket man väl kan tycka är lite märkligt givet expertisen men vi har råkat bygga ett samhälle där det är något av ett socialt krav att arbeta metodiskt med bilden av den egna personen och dess nära relationer i s.k. sociala medier, särskilt för personer som gör karriär i offentligheten.

Så den bilden och olusten det innebar för upphovspersonen att jag utnyttjade den för att uppmärksamma ett socialt fenomen säger oss något om skillnaden i människosyn mellan nittiotalets försök att avkommersialisera barnkroppar och hur saker och ting fungerar numer. Från att det ansetts rimligt att barn inte ska exploateras kommersiellt har vi hamnat i ett läge där det känns, eller åtminstone kan kännas, rejält obekvämt när kommersiell exploatering av barn ifrågasätts. I det här fallet var det också fråga om oavlönat marknadsföringsarbete, i det att en känd massmedieprofil gav sitt stöd till den här nya produkten genom att lyfta fram en bild av sitt eget barn användande den, rakt av en slags rekommendation till andra om att låta sina barn också göra det. Kommentarsfältet har därtill potential att snabbt bli oavlönad support för produkten och dess införskaffande. Och detta blev inte olustigt för upphovspersonen förrän jag gjorde en politiserande grej av det.

Det säger oss något om svensk kultur och svenska värderingar av idag. Mellan tummen och pekfingret är det mer okej att använda sina ungar för att kommersiellt och sociokulturellt profilera sig i nätvaron, eller på ett sätt som direkt marknadsför produkter, än att skambelägga eller aktivt ifrågasätta den som gör det. För ett par decennier sedan var det svenskt att försöka stoppa kommersialiseringen av barnkroppar. Detta kunde våra svenskhetsskapande politiker diskutera men de vill inte. De kanske inte ser att processen sker, vad vet jag.

Produkten det gäller är intressant i sig. Det handlar om ett slags låtsaslek (det är inte lek, utan tävling med kommersiella drivkrafter) där man ska använda sin telefon som ett filter mot den övriga materien och i den söka upp platser där telefonen visar vissa symboler. De är hämtade ur en slags parodi på fordom sagoberättande. Narrativet produkten vilar på är nästan oförskämt banalt och handlar om en pojke vars liv går ut på att fånga djur och sedan tvinga dem att tjäna honom i ett slags fantasiversion av tuppfäktning. Strukturen är att pojken tar en bit natur och sätter den i arbete. Hela narrativets värld går ut på dessa snuttifierat våldsamma tuppfäktningsmatcher och allt som spelar någon roll är optimal exploatering av dessa infångade djur, så att de ska vinna över konkurrentens djur i matcherna. Produkten tar den berättelsen och för över den till en geocachingmjukvara så att barn ska vilja lyda sina telefoner och röra sig mellan vissa geografiska platser medan produktägaren kan kartlägga dessa rörelser samt avgöra vad barnet fokuserar på under tiden. Processen genererar så digital dokumentation av barnets beteenden samt incitament för barnet att föredra vissa beteenden över andra.

Om det är bra eller dåligt vet inte jag. Däremot misstänker jag att det är dåligt att det inte finns någon debatt vare sig om den här typen av påverkan på barn eller användningen av barn i marknadsföringen i sådana här produkter. Det är ännu sämre att elitpolitiken diskuterar svenskhet utan att förankra det i analyser av konkreta kulturella processer, istället reduceras nu diskussioner om samhällsutveckling till en konkurrens om att få ut den mest tilltalande sagan om vad som skulle kunna vara svenskt i de kommersiella massmedierna. En debatt vi kunde föra istället för videovåldsdebatten som nyss gjort ett ryck vore faktiskt den om bruket av barn i internetkommunikation. Där finns många intressanta samtal att föra, där de svenska värderingarna inte verkar helt tydliga. Är det okej att sprida bilder på sina barn medan de använder nylanserade produkter och därmed framställa marknadsföring oavlönat? Är det i strid med det lagstadgade förbudet mot att rikta reklam till barn under tolv års ålder?

Vad gäller geocachingprodukten finns också många andra trängande frågetecken. Den är nylanserad men det sker redan att utomstående störs eller kränks genom den. Användarna har en viss makt över var ‘fyrbåkar’ (efter engelskans ‘beacon’) placeras ut i fiktionen, och därmed vart andra användares kroppar och beteenden kommer att befinna sig i materien. En person har uttalat sig massmedialt om hur hens bostad ockuperas av produkten genom att en ‘fyrbåk’ placerats där, från en annan världsdel har det rapporterats om att särskilt effektiva konkurrenspersoner valt att placera ut ‘fyrbåkar’ så att de som kommer till dem blir lätta att råna. Genom dessa kommersiella, fiktiva konstruktioner kommer vi att få betydande materiella effekter och produkten kommer att bestämma vart både barn och vuxna kommer att röra sig framöver, samt hur, och dessutom vad de tänker på. Detta i såpass hög grad att vi kan använda verktyget i fråga för att få andra människor att störa åter andra som vi inte gillar eller bete sig på ett sådant sätt att det är lätt för oss att utnyttja dem.

Till följd av att lanseringen skett efter landgränser och inte globalt är det dessutom så att den intensiva marknadsföringen av produkten medfört att det varit mycket lätt att sprida skadlig kod inom ramen för den, genom att installationsmjukvara för produkten som inte är territoriellt inlåst sprids via kanaler som operatörer och företag inte har kontroll över. Dessa frimicklarutgåvor av produkten har i en del fall bekräftats ha trojanmjukvara inbäddad.

Jag har ingen aning om hur vi bör förhålla oss till den här utvecklingen eller vad vi eventuellt bör göra åt den. Än så länge klarar jag iallafall av att drömma lite om möjligheten att vi framöver kanske får se sådan här reklam och sådana här produkter mötas av hälsosam skepsis, åtminstone från proffs på utbildning i sådan hälsosam skepsis.

 

Swish: 0760296937, Patreon.

Något om hur ord kan förlora sin mening

Påbjudet soundtrack. Till dessa temata kan jag inte tänka mig en bättre ljudsättning än sådan här, där redan aktens namn genomsyras av storslaget allvar och vanmakt, emedan kompositionerna ständigt strävar mot allt mer jättelika och förkrossande klimax i en episk-rytmisk malström.

Nyligen har ett klimatpolitiskt initiativ inrättats där en person utsetts till chef och hjälte, någon som ska ha sett till att vi inom femton år har ett fossilfritt samhälle. Detta är antingen ett garanterat misslyckande eller en lögnaktig presentation av ett politiskt program. En väsentlig förutsättning för att kunna tala om den här politiska visionen i hoppfulla termer är en fanatisk tilltro till att det ekonomisk-politiska system inom vilket den opererar också kommer att tillåta eller kanske till och med knuffa på utvecklingen i rätt riktning.

Att vi just sett detsamma skena på i accelererande takt, i motsatt riktning, i ett helt sekel, och dessutom kunnat notera att vare sig filmstjärnor eller verkligt starka politiker (Reagan, Stalin, Obama, exempelvis) har haft makten att styra åt något annat håll, det spelar ingen roll. Religiös hängivelse är i vår tid inte ett tecken på frälsning eller ett moment i ett kosmiskt drama utan endast ett livsstilsval, varför det inte är allvarligare än så att sätta sådan här tillit till hegemonin och använda en så fantasifull och verklighetsfrämmande terminologi. ‘Genom samtal med näringslivet och andra ska vi frälsa oss ifrån ondo, oavsett vad djävulska röster säger om systemiska brister och materiella omöjligheter under rådande förhållanden’. Vi ser samma avförtrollningens urholkning i framväxten av rent konspiracistiska rörelser, som 9/11-truthers, alarmister rörande illuminatijudebögödlornas världsherravälde och allt vad det nu är för något. Idag är det bara livstilsval, sanningar man gillar lite mer än andra, komponenter i det personliga varumärket.

Det är så här ord förlorar sin mening. Han säger vad han tror är rätt att säga, och när han gör det måste han ljuga. Fossilfritt betyder rimligen fritt från exploatering av fossila resurser. Ett fossilfritt Sverige innebär därför ett Sverige fritt från användning av fossilbränslen, fritt från användning av varor producerade med fossilbränslen eller fossilresursberoende produkter, osv.

Det betyder ett Sverige där det inte förekommer plaster som utvinns ur fossil olja. Där det inte förekommer plaster som utvunnits ur växter producerade med maskiner som drivs av fossila bränslen, ej heller har däck producerade av fossil olja. De har heller inte producerats i ett samhälle som bärs upp av konsumtionen av fossila resurser. Ingen personbil eller traktor som tillverkas idag eller är på något storföretags ritbord lever upp till fossilfrihet. Det finns ingen seriös politisk rörelse som driver en sådan agenda. Däremot finns det massor som agerar opium för oss som oroas av utvecklingstendenser och ekonomisk-politisk stabilitet (dvs. konserverandet av marknadsliberalistiskt fossilresursberoende). Vi kan köpa ‘eko’, sätta religiös tro till ‘klimatkompensation’ och ge pengar till föreningar som låtsas odla träd. Vi har också förmånen att i realtid och i avsevärd detalj följa oljeimperialistisk krigföring samtidigt som vi käkar opium i form av skräck inför ‘terrorism’ alternativt opium i form av ’tillväxt’. Att hela världen är inbegripen i ett totalt krig (i fredstid!) som går ut på att dela upp olja och andra fossila resurser är en insikt som vi tillåts bedöva med ‘mindfulness’, ‘yoga’ eller ‘smoothies’. Inte med politik, inte med kultur, inte med social organisering. Bara med kapitalistiskt godtagbara produkter, som fungerar i marknadsnihilismens logik.

Ingen normalbegåvad och ärlig person kan på allvar tro på det där programmet. Vi måste alla hantera det när vi tolkar det här fenomenet och jag tror att huvudspåren i det är att antingen se på fossilfritt som en eufemism för lägre fossilresurskonsumtion (oklart hur det isf. ska utvärderas, eftersom ‘fritt’ inte utsäger hur lågt den ska sjunka för att vara godkänd), eller att se på det som en slags politisk teater där vad som sägs inte är det viktiga, utan möjligen är det att något sägs som säger något istället för det som sägs. Hur som helst innebär det att vi som ekonomisk-politiska subjekt behöver hantera och ta ställning till ett socialt fenomen utan att kunna göra det på ett friskt och vettigt sätt, vi tvingas liksom förhålla oss till politikens kommunicerade personligheter som ett slags byfånar eller shakespearska dårar. De kanske pekar oss mot sanningen men det krävs en viss vansinnighet för att kunna se det och desto mer för att göra något vettigt av vad de säger.

Problematiken är för övrigt väl bekant för Stalin. Han tog över en statskapitalistisk statsapparat och inget funkade och alla konkurrerande stater lade på med de värsta tacklingar de kunde uppbringa alltmedan den inhemska instabila ekonomin ruttnade snabbare än han kunde skicka förment ansvariga till gulagarkipelagen. Så han idisslade att det statskapitalistiska system han ansvarade för var den sanna socialismen, historiens första jämlika och demokratiserade samhälle, där klass inte längre dominerar personen och där arbetet inte var för någon minoritet utan allas bästa. För att kunna upprätthålla en regim som levde på kapitalistisk handel med sin inhemska produktion på en världsmarknad. På samma sätt behöver politiker i vår tid tala om att de är demokrater, att de tar ansvar för vårt habitat, att de är det fria samhällets väktare och så vidare. Detta som marknadsföring av statsskick som blir alltmer repressiva, disciplinerande och auktoritärt paranoida, där alltmer av ansvarstagande och beslutsfattande förskjuts till tyranniska algoritmer och det anses helt okej att sätta sin tilltro till teknologi och ideologi som är nyfödd. Primitiv. Barnslig.

Jag vet inte om du har tänkt på det, men den moderna kulturen är verkligen ett barn, en primitiv och nästanmänsklig figur. Vi producerar nya verktyg i snabb takt utan att riktigt tänka på vad vi ska ha dem till eller vem de är bra för, som säljs in med infantiliserande retorik. Atombomben är det uppenbara exemplet, ett annat kunde vara datorer som _inte_ håller i decennier utan på sin höjd några år. Allmänbildningen rörande vår tids idéhistoriska och filosofiska rötter är så låg att man kan göra affärsverksamhet av att presentera upplysningstidens mest kända produkter som den slutgiltiga livsåskådningen, ‘the livsåskådning to end all livsåskådning’. Vår kultur är så ung och naiv att offentlig debatt i hög grad vilar på samma principer som skolgårdens sociala hierarkier, såpass ung och naiv att det är gångbart inom den att påstå att marknader som producerar kortlivade, resursintensiva varor är något bra, en allmänmänsklig frälsning, en väg till välstånd och frihet för alla.

Så ung och naiv att det inte framstår som fullkomligt sinnessjukt för regeringens funktionärer att sätta en person på ett uppenbart omöjligt uppdrag. De kan tro såpass på berättelserna kring institutionen att de inte bara blåvägrar, utan faktiskt skrider till handling och kör hela det elitpolitiska paketet med fet PR-insats och rosenskimrande sagor om hur fint det ska bli.

Vilken fråga kommer du börja med att ta dig an?

– Jag måste lyssna mycket nu, och höra vad exempelvis kommuner och företag anser är klokast att starta med.

Kan kommuner och företag anse att det är klokast att starta med att göra dem själva fossilfria? Kommer en företagsledare kunna säga ‘jovisst, vi går före och accepterar en konkurs istället för att fortsätta konkurrera inom fossilresursparadigmet’? Kommer en kommun att kunna säga ‘jovisst, vi ska höja skatten med flera kronor redan nästa år, för att köpa trampbilar i trä som den lokala arbetsförmedlingen ska producera åt vår personal inom äldreomsorgen’? I själva verket finns ingen egentlig tilltro till projektet, betydelsen av fossilfritt kommer löpande att förskjutas från den tydliga bokstavliga innebörden till något i stil med ‘etanol och biogas i bussarna, nu är fossilfriheten här och rullar pålitligt på råoljebaserade gummidäck, som vi har väntat på denna dag!’ eller ‘nu är skolmatsalarna äntligen fossilfria, det har en organisation sålt ett certifikat till oss som säger och de råoljebaserade plasttallrikarna har faktiskt ingen rätt att säga något annat!’.

Kanske kommer vi medans undergången genomgår sin akuta fas inte längre att kunna förstå att det är vad som sker, för att vi inte längre har kvar ett språk som kan uttrycka det utan allt som återstår av mänsklig kultur är de parodier på sådan som reklammakare försörjer sig genom att indoktrinera oss i.

 

Njuter du av undergångstoner och känslan av att bättre än andra se hur allt egentligen är åt helvete och en enda stor saga som få vågar berätta utan att förställa sig? Då kanske du vill att jag ska ha mer och bättre mat, fler och ovanligare böcker, lagliga och välfungerande droger, och mer tid över för att filosofera tillsammans med min hustru och den lokala bäverstammen. I sådant fall finns Swish: 0760296937 och en ursäkt till Patreon-sida till för dig. Här får du en tocken däringa matselfie från dagens sofflunchmiddag som tack för eventuellt bidrag:

Haramkorv, industrisallad och godislök, serverat med litteraturhögar och en lågbudgetdijon.

Haramkorv, industrisallad och godislök, serverat på litteraturhögar och med en lågbudgetdijon vid sidan av.

Traditionella äktsvenska värderingar; vägledning för de onationella och sedelösa

I anledning av det pågående uppsvinget för snack om svenska värderingar vill jag dela med mig av några utdrag ur lite äldre svenskspråkig litteratur i ämnet, till förkovran och vägledning för er som känner er milt upphetsade och frustar om vad som är självklart och inte apropå denna politiska gengångare. För det är en gengångare, ett spöke som går igen, och inte en kanon av etiska sanningar som man kan hänvisa till hur som helst. För att illustrera värdet av att veta vad man talar om och hur de svenska värderingarna kunnat se ut under de senaste seklen följer ett antal utdrag ur populär litteratur om uppförande och livets mening. Jag har inte känt att något soundtrack behöver påbjudas men den som önskar ett kan med fördel komplettera med en ledsen vals av Chopin.

Till att börja med vill jag lyfta fram inledningen från det berömda verket Den äkta gentlemannen där vi får veta något om hur en gentlemannamässig svensk ser på sig själv. Min utgåva är ett faksimil av 1845 års utgåva på Bonniers förlag, utgivet 1973 av Bokförlaget Rediviva. Författaren sägs vara en professor J. G. Wenzel och hen beskriver sitt verk som “grundsatser och reglor för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets särskilda Förhållanden – en Handledning för unga Män, till att göra sig omtyckta i Sällskapslifvet och af det täcka könet”. Det är enligt uppgift “ÖFVERSÄTTNING efter TIONDE förbättrade Upplagan”. Förordet lyder:

Denna boks stora företräde består deruti, att hon icke synes skrifven i studerkammaren, utan i sjelfva umgängeslifvet. Hon är frukten af förståndets och hjertats ovilkorliga utgjutelse hos en man, som, noga bekant med alla stånds förhållanden och förtrolig med den högre sällskapslefnadens fina ton, skrifvit denna anvisning endast och allenast med den önskan att – göra unge män vid inträdet i världen bekanta med allt det, hvarigenom de kunna undgå att stöta sig mot brukets fordringar, samt att fastmer göra sig omtyckta och älskade. Detta lilla arbetes inre värde är så erkändt och vitsordadt, att det på originalspråket redan utgått i nio betydliga upplagor, och sålunda kunna vi hoppas, att öfversättningen af den tionde, som nu lemnas i Svenska allmänhetens händer, icke torde blifva mindre välkommen eller stifta mindre gagn.

Har behovet av dylik undervisning någonsin varit större än i denna tid av nationens degeneration och knäande under tyngden av sedelösa män med suspekt härkomst? Knappast. Låt oss se var berättelsen tar sin början, vad är det primära hänsyn en belevad av det otäcka könet ska ägna sig åt i umgänget med andra människor?

Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi utan kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden, om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är vidrigt, det förnärmar ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende låter sig göra.

Det gäller alltså att inte vara vanskapt och ful, annars gör man ett vidrigt intryck på sina medmänniskor. Vad är då fördelen med att inte vara oregelbunden, ful och vanskapt?

Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick, intager andra till vår fördel och gör, att man med fägnad qvardröjer vid vår sida.

Se där. Kan vi då göra något åt vår vanskapliga fulhet?

Men är skönheten något, hvaröver vi kunne befalla? Står det i vår makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende af oss sjelfva?

Utan tvifvel: om fråga nemlig är om den skönhet, som härrör af en fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna liniamenter, hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ och vittnen till frånvaron af oädla lidelser, våldsamma affekter, och öfverhufvud röja själens välde öfver kroppen; naturen må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg vid denna kropps daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa, orena safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta göra motsatsen, förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och förhöja, men jemväl förringa och förstöra, vår naturliga fägring.

Påminner starkt om visst reklamspråk som idag riktas till medelklassen, inte sant? Bara det räcker för att leda resonemanget i bevis. Alltså, till att börja med behöver vi rena våra safter och tillse att vi inte ser fula och vanskapliga ut, detta för att tillfredsställa omgivningens suktande efter fägnad. En brännande fråga i samtiden är hur umgänget män och kvinnor emellan ska se ut, där till och med statsministern avgivit ett statsmannautlåtande. Även här ger Den äkta gentlemannen handfast och pålitlig rådgivning, men först en problematisering av det tragiska utgångsläget.

XVI.

HÖFLIGHETSREGLOR FÖR UMGÄNGET MED DET VACKRA KÖNET

Det är en afgjord sanning, att mot ingenting begås oftare fel, än mot den sanna höflighet, man är det täcka könet skyldig. Ju mer karlarne beflita sig att vilja behaga damerna, ju större förseelser begå de ofta i sättet att bete sig dervid, och blifva derigenom dels löjliga, dels föraktliga för fruntimmer av rigtig känsla. Jag vill försöka att meddela några praktiska reglor för detta umgänge.

Som bekant kan alltså det otäcka könet sällan bete sig annat än föraktligt och löjligt mot kvinnorna. Till belägg för detta kan vi anföra HotLamotte jämte diverse andra kända namn. På detta måste vi råda bot, och det omgående, ety nationens bestånd och förädling är detta avhängigt!

  1. Ett godt angemänt lefnadsvett fordrar icke, att man spelar rolen av smickrare och tjenstfärdig uppvaktare hos damerna. Det är löjligt att vilja behaga dem genom theatraliska ställningar och utantill lärda talesätt. Bildade fruntimmer fordra af mannen manlig stadga, och undanbedja sig all närgångenhet. De åstunda ett förekommande väsende, men ej ett lumpet eller krypande smicker.

Det vill säga, det nutida skicket att beredvilligt posera med personligheter och ställningstaganden ur kvällspressen är förkastligt och löjeväckande, rentav skadligt för de unga männens fostran och förståelse för sedligt umgänge med andra människor.

2. Det är för mannen oanständigt, och för qvinnan motbjudande, om den förre ständigt drager munnen till ett leende, eller smäktar och suckar, eller öfverhufvud faller i öfverdrift och faddhet. Ty qvinnan måste tänka, det man tilltror henne en nog förvänd smak, att kunna finna behag i dylika dårskaper.

Här fick vi äntligen en förklaring till de bistra psykopatblickarna från mansanleten i reklamen, den sista sanningsbärande genren som överlevt in i vår tid.

3. Tonen i umgänget med fruntimmer bör vara öppen, hjertlig, vänskaplig, grannlaga och blygsam.

4. Man afhålle sig dervid från alla lärda religiösa, politiska och torra samtal, och vare endast betänkt på att förströ och roa dem. Man får således icke synas knarrig, förstämd, ledsen eller nedslagen, utan munter och med otvungen, fryntlig min.

Och det är därför vi behöver skicka in lustiga folkdanslag i våra utlänningsghetton, så att dessa sedelösa kreatur lär sig att bemöta kvinnfolk med grannlagenhet och fryntlig min istället för primitiva beteendemönster de annars skulle utgjuta över dem, ett nog så allvarligt hot mot svenskhetens bestånd och sedlighetens fortplantning.

5. Man yttre i fruntimmerssällskap aldrig sin tanka om skönhet och fulhet, fråga må vara om lefvande fruntimmer, eller om porträtter och statyer. Man mildre tvärtom sådana omdömen, när de fällas af andra.

Nota bene, “man”. Det är därför sådana betydelsefulla samhällsinstitutioner som Top Model leds av kvinnor och inte män, de senares uppgift är inte att avge sådana bedömningar, utan att mildra dem när de avges av andra. Sedan följer några tämligen självklara råd:

6. Tillstädesvarande damer berömmer man ej för mycket i andras närvaro; man sätter den berömda i förlägenhet, om hon är bildad, och man råkar i fara att hos de öfriga framkalla känslor, som ej kunna vara angenäma för dem sjelfva.

7. Man tillåte sig icke den ringaste tvetydighet, det minsta osedliga ord, eller oblyg min eller hållning.

8. Lika så litet nedlåte man sig till pöbelaktiga ord, till svordomar, eder och groft skämt.

9. I dansen undvike man förtrolighet, handtryckning, damens vilda omsvängning och annat oskick.

10. Vid spelbordet vare man undseende med fruntimren, och låte dem hellre vinna, än förlora.

11. Tillfälle att visa en tjenst, försummar man icke, och låte förstå, att man anser för heder att kunna göra det.

Kort sagt, bland kvinnor är lösaktigt och alltför grovt tal förbjudet, man bör därtill lägga band på sig och låta dem vinna i spel, samt hålla sin heder högt. När vi nu är inbegripna i ett krig mellan infödd och utlandsfödd hederskultur som frontas av kadrer av nyttiga idioter är det särskilt viktigt att beakta denna sistnämnda regel, närhelst tillfälle inträder att göra en kvinna en tjänst gör man det och meddelar att man därmed anser det hederligt!

Men den brännande frågan om hur man ska hälsa är ännu inte löst. Vilken vägledning ger Den äkta gentlemannen denna fråga?

VIII.

BUGNINGAR

Dessa indelas vanligen i den gående, stående och sittande.

Vid dem alla ankommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:

  1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd; mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme. I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar, i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar man sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.
  2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge förblifva i bugande ställning; detta voro slafviskt, förnedrande och skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.
  3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter upp. Det ena såväl som det andra, bör ske småningom.

Gott så, när man möter personer av högre social status gäller det alltså att buga och skrapa på ett adekvat sätt. För detaljerna i detta ädla skick hänvisas till de nästkommande reglerna i samma avsnitt. Dock, den offentliga hälsningstvisten har ju handlat om handtaget och inte bugning, klapp eller kyss. Om detta säger detta verk ingenting direkt utan vi verkar behöva vända oss till annan litteratur för att få godtagbar vägledning på just detta område. Den tilltalande boken Hur man uppträder korrekt – En bok om moderna sällskapsformer av den berömda författaren E. Tikett, A.-B. Lindqvists förlag, 1943, leder oss mer handfast in i dessa omstridda mysterier. Se exempelvis detta:

Hur hälsar man på gatan?

Efter ytterligare några steg lyfter en herre hälsande på hatten för Laura. Laura, som känner herrn i fråga, besvarar hans hälsning mycket korrekt genom att lätt böja på huvudet. Att hon har en aning av ett igenkännande småleende på läpparna stör inte heller. Däremot stör det, att Drullén inte lyfter på hatten. Drullén menar, att eftersom han inte känner karlen, behöver han inte heller hälsa. Han tänker inte på att den främmande herrn kanske får uppfattningen, att Drullén helst skulle sett att bekantskapen inte existerat. Laura å sin sida tror detsamma. Alltså borde Drullén ha hälsat.

Man hälsar alltid när ens sällskap hälsar

Herre såväl som dam hälsar alltid, när den som man går i sällskap med blir hälsad, oavsett om man själv känner personen eller inte. Möter man en bekant, till vilken man eljest nickar vänskapligt, och denne eller man själv är i sällskap med en annan person, hälsar man i stor stil. Hälsningen gäller främlingen men utföres som avsåg den vännen. När Drullén och Svensson mötas på gatan, så säga de bara tjänare till varandra. Men om Svensson kommer i sällskap med en person, som Drullén inte känner, så skall Svensson hälsa på Drullén genom att enligt all etikett lyfta på hatten. Drullén hälsar naturligtvis tillbaka på samma sätt och blir mäkta imponerad, när han senare får veta att Svenssons sällskap var friherre Silfversvärd.

Men den Svensson, som vår Drullén är bekant med, har inte så fina bekanta. När vårt par därför i nästa gathörn möter honom tillsammans med en för dem obekant person, så säger Svensson helt enkelt tjänare och hejdar Drullén för att meddela det senaste tipsresultatet. Laura vet inte om hon skall stanna eller gå vidare, men Svenssons bekanting ger sig i väg. Efter ett brådstörtat: hej! rusar Svensson efter sitt sällskap.

Vi ser alltså här att korrekt äktsvensk hälsningsritual för personer av det otäcka könet alltså är att lyfta på hatten emedan övriga har att aktningsfullt böja på nacken inför denna uppvisning i värdig manlighet och den fingertoppskänsla för stil som den aktuella huvudbonaden signalerar. Med den saken röjd ur vägen kan vi njuta av att också bli informerade om följande:

Övriga hälsningsregler på gatan

Herre hälsar alltid först på dam och överordnad. Dam hälsar först på äldre dam och dam som står högre i rang. Möts man bara utan att stanna för handskakning, tar herre alltid av hatten med den hand som är längst från den han hälsar på, såvida han inte har paket att bära. Då hälsar han med den lediga handen eller i nödfall genom en bugning.

Frågan infinner sig alltså, är muhammedanism att betrakta som ett nödfall eller ej? Dessvärre ger E. Tikett oss ingen tydlig vägledning om just detta, däremot ges vi dessa fördjupningar:

Men går han i sällskap med någon annan person, tar han av hatten med den hand, som är längst ifrån sällskapet. Stannar man för att ta i hand eller för att utbyta några hälsningsord med dam eller överordnad, bör hatten behållas i handen tills man får tecken att sätta på den. Vidare bör man inte fortsätta någon längre konversation medan man blir stående, utan man följer den andre en bit i hans vägriktning. Det är alltid damen eller den överordnade, som gör tecken till att man alls ska ta i hand.

Skaka aldrig handen, gör endast en fast, ej för hård handtryckning.

Hälsar man flera gånger samma dag på samma person? Ja, i staden, på gatan – men vid badstranden, vid utomhusfester eller inomhus är det inte nödvändigt.

Hälsar man om man inte är säker på att personen känner igen en, eller om man själv inte är säker på att man känner personen? Ja, det är alltid bättre att vara artig än att vara försumlig.

Hattföringen är helt enkelt en konst, och det gäller att veta var man befinner sig, så att man vet om man är förpliktigad att repetera sina hälsningar eller ej. Hur ligger det då till med behandskningen, när bör vi ta av handsken inför ett handslag?

Tar herre i hand, skall handsken avtagas, om det är dam eller överordnad och aktad person, som man hälsar på. Men behålla dessa handsken på, kan man själv också göra det. Dam skall behålla handsken på, när herre hälsar på henne. Alltsammans är lätt att komma ihåg bara man tänker på att herre ej får beröra dams obehandskade hand med handske. Därför tar en dam inte av sig handsken, när hon hälsar. Unga flickor bruka göra det, när de hälsa på äldre personer, och så länge de ta av handsken, niga de också. Men vid sexton, sjutton års ålder niger den unga flickan inte för herrar – gör hon det, så endast för äldre farbröder. Däremot kan en yngre dam alltid niga för äldre damer och herrar, som stå högre i rang. Men hon bör vara försiktig och inte niga för en dam, som ännu vill räknas för ung.

Ah, dessa hederskulturella fingervisningar är lätta att komma ihåg, om man bara är nära bekant med och medveten om patriarkatet. För er andra kan det visa sig svårare att förstå hur man ska passa in men om ni bara håller det ovanstående i åtanke och ger akt på vem som är er överordnade ska det nog gå bra.

En fråga som är nästan lika brännande som den om shortsens infekterande av urbana miljöer är den om bruket av huvudbonader. E. Tikett har följande att anföra i ämnet:

Går man barhuvad på gatan?

En sak, som egentligen tillhör klädseln, men som gärna kan nämnas här, är huvudbonaden på gatan.

Att herrar under sommarmånaderna gå barhuvade är numera fullt korrekt. I detta fall hälsar man med en bugning. Under höst- och vintermånaderna bör en herre inte gå utan hatt eller mössa, inte emedan det ser ovårdat ut, utan för hälsans skull. En dam däremot går aldrig utan huvudbonad i city. Detta privilegium är reserverat för helt unga flickor och hembiträden, som gå tvärs över gatan till brödbutiken. På badorter och vid rekreation på landet kan en dam naturligtvis gå utan hatt, ja det hör nästan till god ton att hon gör det.

För att få närmre förklaring av presentationskonsten, alltså hur man hälsar och introducerar personer för varandra, kan vi vända oss till Lorentz Bergh och hans klassiska verk Konsten att uppträda korrekt, belevat och vinnande – En beskrivning på vår tids seder och bruk:

Som huvudregel vid all presentation gäller, att:

  1. en herre presenteras för en dam,
  2. en yngre för en äldre.

Mannens namn nämnes alltså före damens, den yngres före den äldres. Men regler sakna ju sällan undantag, inte heller denna. Om en mycket ung dam och en äldre herre skola sammanföras bör man sålunda nämna damens namn först. Förhållandet är likartat beträffande yngre och äldre, om den sociala rangskalan ger anledning till särskild uppmärksamhet gentemot den yngre. En verkmästare eller förman presenteras sålunda för en ingenjör eller annan överordnad, även då verkmästaren är den äldre av de två.

Klart som korvspad! Det gäller att hålla koll på kön, ålder och rang, det är allt som krävs för en helyllehälsning på äktsvenska utifrån statligen helgade värderingar.

För nya svenskar som läser detta vill jag särskilt rekommendera studium av det följande ur Konsten att uppträda, en instruktion i svenskt restaurangbesök, eller som det numera kallas, spontan afterworkfylla mitt i veckan:

Restaurangbesök.

Om man i System-Sverige, där medborgaren står under förmynderskap då det gäller brända och destillerade drycker, skall besöka en restaurang måste man först göra klart för sig om man vill ha den lilla pärlan till sillen eller ej. Vi har våra matsalar och hushållskolor, där man får förträfflig mat men endast med tvekan en pilsner klass II, och sedan ha vi de större etablissementen och systemkrogarna, där man får ett visst med yttersta noggrannhet uppmätt kvantum spirituosa.

Systemkrogarna ha tre klasser: första, andra och tredje. Tredje klassen är det enda stället där man får uppträda i arbetsblus och utan krage. Här serveras underligt nog ett mindre kvantum sprit än på de övriga klasserna, och sålunda kan en arbetsklädd person efter slutat dagsverke inte få samma spritkvantitet som “manschettarbetarna”, vilka kunna uppsöka andra eller första klassen. Det för övrigt så missbrukade ordet demokrati kan näppeligen komma i fråga här.

Om vi nu tänker oss att det gäller ett ungt par som skall “gå ut och äta” och det inte bara gäller att inmundiga nödvändig kvantitet mat utan man också vill ha en litet festlig ram kring det hela kan knappast annat än en första klassens restaurang komma i fråga – merpriset här är förövrigt inte så förfärligt skriande. Här finns som regel efter klockan sex musik och vissa kvällar i veckan även dans.

Vid entrén mötes man av garderobiären eller av en vaktmästare, som närgånget forskande stirrar en in i ögonen för att utröna om man inte möjligen redan tidigare varit inne på annan lokal och druckit snaps till en matbit och nu söker lura systemsamhället. Om provet utfaller till besökarens favör tar rockvaktmästaren hand om ytterkläderna och i de fletsa fall lämnar han en nummerbricka så att man sedan får rätt persedlar med sig hem.

Väl inkommen i lokalen tas man om hand av en hovmästare, med vilken man gör en rundvandring och utväljer ett lämpligt bord. Samme hovmästare tar upp första beställningen och framlämnar därför restaurangmatsedeln.

[…]

En dam i herrsällskap skall inte själv inför betjäningen deklarera vad hon vill ha utan detta skall ske via kavaljeren, vilken alltså sköter om alla beställningar. I större sällskap göres beställningen av en person, vilken först förhört sig med sällskapet om vad som önskas.

Här får vi en tolkningsram för att urskilja i större detalj hur förruttnat och värderingsföraktande samtiden är, damerna beställer numera själva på restaurangen. Bort det! De svenska värderingarna må återupprättas per omgående, och för det krävs hårda tag från politiker som vet vad nationen verkligen behöver!

Vissa delar av det föregående är förstås omstridda. En sådan sak är utseendets betydelse, där Madame Tousson i sitt stilbildande 1949 års verk Hur man blir populär ger en motbild till den vi fick från professor Wenzel:

Vad är det, som gör människor charmerande?

Jag var en gång på en större bjudning, där en herre framkastade frågan: Vad är charm?

Var och en i sällskapet hade kommit med sin förklaring, men, ärligt talat, ingen av oss hade riktigt kunnat giva svar på frågan, och vi höllo på att ge upp, då en dam, som hade uppehållit sig i ett av de angränsande rummen, kom in i rummet, där vi sutto och brydde våra hjärnor med frågan.

Hon hörde ett brottstycke av vårt samtal och förstod med ens, vad det var vi kört fast på.

Och genast bredde hon famnande ut armarna och jublade med ett bländande, förtrollande leende: Vet ni verkligen inte vad charm är – Charm, det är – värme!

Jag måste erkänna, att vi kände oss slagna – ty hon stod där själv som den personifierade charmen.

Det som gör människor charmerande, är i verkligheten en inre, naturlig värme och har alls intet samband med kroppslig skönhet.

Denna dam var långt ifrån, vad man kallar vacker, och likväl förlänade hela hennes uppträdande och personlighet henne en sällsynt skönhet.

Detta är något, som man ofta har tillfälle att iakttaga. Hur många bildsköna kvinnor ha icke måst se sig tillbakasatta för och distanserade av sina mindre vackra medsystrar? – Skönheten har icke kunnat taga upp kampen med den verkliga charmen.

Om Wenzel eller Tousson har rätt låter jag vara osagt, det får räcka med att läsaren här fått en alternativ bild av vad som är goda svenska värderingar i sällskapslivet.

För alla er vilsna män med otydliga eller rentav osvenska värderingar där ute vill jag avslutningsvis framlägga en stark rekommendation, nämligen Poul Thorsens hyllade och inspirerande verk Hur kvinnan vill erövras – En bok för alla män, utgiven av Carls förlag 1956 (7 uppl.). Som antytts ovan är den svenske mannens uppgift att tillfredsställa och företräda den svenska kvinnan i sällskapliga sammanhang, varför hennes önskningar om sin egen erövring naturligvis blir oerhört viktiga för ett gott uppträdande i samhället. I inledningen till detta verk kan vi läsa följande råd, avsedda att dämpa den oborstade moderne mannens förhoppningar:

När det i denna bok talas om på vilket sätt kvinnan vill erövras, så har – det må genast understrykas – det lilla ordet “vill” en mycket stor betydelse i sammanhanget. Bokens avsikt är nämligen inte att vara en lärobok i konsten att erövra kvinnor utan i konsten att erövra Kvinnan på det sätt hon själv gärna vill erörvras.

Den erövring, som kvinnan själv önskar, är inte en erövring – och än mindre en underkastelse – en gång för alla. Den är en oavbruten rad av erövringar. En kvinna vinns i våra dagar inte för alltid genom bara en seger – oavsett med vilka medel denna seger uppnåtts – som sedan äger giltighet hela livet. Våra dagars kvinnor vill märka att mannen alltid begär dem och gör en insats för att gång på gång erövra dem.

Även om den första erövringen givetvis är den stora segern, för vilken mannen har använt sig av hela det grova artilleriet, så måste det ständigt vinnas små segrar, ske små erövringar, för att kvinnan skall vara lycklig och därmed också göra den man lycklig, som lever tillsammans med henne. Inget är kanske mera vanlskligt för den fortsatta kärleken från kvinnans sida än när hon kan konstatera att mannen nu inte längre försöker göra något för att vinna henne utan anser sig ha gjort tillräckligt i och med den första segern.

Umgänget med kvinnor är alltså att betrakta som fast förankrat inom militärdoktrinens område. Det är här inte fråga om någon fredstida, vardaglig sällskaplighet, utan över könsskillnaderna umgås man i termer av krig, artilleri och erövring! Men inte vilket krig som helst, utan ett krig mot kvinnans lås, hon är nämligen uppbunden och mannen behöver hitta nycklar till dessa hennes lås:

I

Nyckeln

Till ett bra lås passar bara en nyckel. Men det finns å andra sidan en nyckel till varje lås, och detta gäller också den låsta dörr, som kvinnan förskansar sig bakom.

Den man, som helt och fullt vill tränga in till henne, måste göra klart för sig, att kvinnan är en komplicerad varelse, ungefär så som det på ett klart och riktigt sätt framställdes i den engelska succéfilmen “Sjunde slöjan“. Trots dessa sju slöjor är det emellertid möjligt att någorlunda generellt antyda de lås, som skall öppnas, för att i varje fall kvinnans sex slöjor skall kunna avlägsnas.

Den sjunde slöjan kunde i filmen avlägsnas endast tack vare hypnos. Jag har i min bok “Hur mannen önskar uppleva kvinnan” gjort ett uttalande, som anknyter till detta, nämligen när det i boken sägs att kvinnan, denna märkliga varelse, väl blottar sin kropp för sin älskare men aldrig helt sin själ. Vi män måste komma ihåg och acceptera detta. Strängt taget borde den omständigheten, att det hos varje kvinna finns en liten okänd och fridlyst fläck, dit varken maken eller älskaren får tillträde, vara en ytterligare eggelse för mannen.

Kvinnan är alltså en märklig varelse med en serie lås vars undanröjande är segrar men hon kommer att försöka freda sig och därigenom permanenta ett nödvändigt könskrig där varje intim relation är en ständig strid om hennes intresse och lycklighet.

Tänk vad man kan lära sig om svenska värderingar genom att göra något så föråldrat som att läsa en bok eller två! En del av detta är förstås av utländsk härkomst, men det är en uråldrig och etablerad svensk sedvänja att inhämta utländskt gods och kalla det för svenskt. Det är så alla dessa franska ord kommit in i modersmålet, våra ädla aristokrater bestämde helt enkelt att franska var ett förnämare språk än den inhemska rotvälskan och idag har vi förmånen att känna till så varierade och användbara ord som fåtölj och essens, ord vi annars skulle ha saknat i vardagens psykopatologiska sällskapsliv.

Den här texten vore inte komplett utan en kort sejour i svenskhetens själva fundament, Livets väg som den kallades i undervisningsmaterial för grundskolan vid mitten på nittonhundratjugotalet. Här syftas alltså på Carl Edquists storartade och pregnanta “lärobok i kristendom för barndomsskolor” från 1924, anpassad efter 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor. Avdelningen om det nya förbundet har utformats för fjärde klass. För att understryka vikten av en svensk nation fast förankrad i sitt religiösa och kulturella arv har jag valt att citera ur ett avsnitt med rubriken “Jesus inför Pontius Pilatius. Luk. 23:1-25.”

När judarna hade fört Jesus till pretoriet, gingo de själva icke in, för att de icke skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.

Då gick Pilatus ut till dem och sade: “Vad haven I för anklagelse att frambära mot denne man?” De svarade: “Vore han icke en illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.” Pilatus sade till dem: “Tagen I honom och dömen honom efter eder lag.” Men de svarade: “För oss är det icke lovligt att avliva någon.” Och de framställde många anklagelser mot honom och sade: “Denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt. Och han säger sig vara Messias, en konung.”

Pilatus gick då åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och sade: “Är du judarnas konung?” Jesus svarade: “Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.” Då sade Pilatus till honom: “Så är du dock en konung?” Jesus svarade: ” Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en, som är av sanningen, han hör min röst.”

Pilatus gick åter ut till judarna och sade: “Jag finner honom icke skyldig till något brott.” Då blevo de ännu ivrigare och sade: “Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen allt ifrån Galileen och ända hit.”

Och så fortsätter avsnittet, en gammal hederlig lutheransk lära om hur de äckliga materialistiska judarna förrådde vägen, sanningen och livet, så ivriga i sin ogudaktighet att de upphetsat lirkar de romerska myndigheterna till att frige en motbjudande brottsling och i dennes ställe avrätta Gud själv.

När man åberopar tradition, historia och nationella värden bör man alltså vara försiktig, rätt vad det är har man glidit såpass långt tillbaka i historien att man äskar inspiration och värdighet ur en epok där män var män och judar var judar. Så om vi ser våra elitpolitiker flumma loss om svenskhet, nationen och värderingar som skulle ha historisk förankring är det alltså på sin höjd åttiotalsnostalgi de kan ägna sig åt med något slags trovärdighet i behåll (och då bör vi minnas att åttiotalet var yuppiens, manchesterjeansens och Mats C Helges storhetstid; fenomen som inte återkommit sedan dess och det säger något). Annars har de förskjutit utgångspunkten såpass långt tillbaka att det handlar om värderingskomplex där det faller sig naturligt att en man inte berör en främmande kvinnas hud och där berättelsen om Jesu liv i hög grad är berättelsen om judarnas degenererade karaktär och föraktfulla förhållande till den sanne Guden. Vissa vill tillbaka dit, förstås, kärringar ska laga mat och män är rediga karlar och niggerpacket ska veta hut och slavjobba hårt med kroppen, som det anstår folk som vet sin plats och hur man för sig enligt god etikett.

Nu är det naturligtvis så att de politiker som tjafsat på det här viset inte har något vettigt eller ens historiskt tänkande bakom det, de säger vad de tror är rätt att säga efter en triangulerande analys av genomsnittspersonen i en målgruppsmodell, den massmediala logiken och motståndspolitikers aktuella positioner. Då kan det bli så att de flosklar på om svenska värderingar och föreslår att suburbana bostadsområden behöver mer av förtryck och diktatorisk politik utan att riktigt förstå vad de säger och vilka värderingar de själva faktiskt ger uttryck för. Frågan är om vi vill ha politiker som kan tänka ordentligt eller om det kanske är bäst som det är idag.

 

Vi är alla tiggare, bara olika mycket ärliga med det. Donationer får vid uppskattning gärna försändas per Swish: 0760296937, eller i form av anslutning till Patreon, där jag också vanligen avger någon ytterligare kommentar till artiklarna här. Inkomna bidrag investeras per omgående i kaffe eller fattigmanskost, vanligen bestående av gryn eller rotsaker efter säsong.