De senaste publiceringarna här har handlat om den moderna tidens svårigheter att upprätthålla vad jag kallat för Sanning, dominerande och grundläggande föreställningar som den äldre tidens gudstro. Tämligen indirekt har jag försökt visa hur det konkret är svårt att hålla fast vid den typen av totalitära försanthållanden när vi lever i samhällen där det strikt taget är ett livsstilsval och inte ett hårt socialt imperativ huruvida man tror på ditt eller datt eller huruvida man lever efter en kristen eller buddhistisk lära. Sist stannade vi efter vår debattartikelskribents anförande av två stycken argument för varför vi ska tro på att de postmodernistiska filosoferna brutalt söndrat Sanning och annat fint snarare än att det är mycket djupare sociala och kognitiva strukturer som framkallat situationen i relation till en mycket mer komplex materiell verklighet än den idealbild som sådana där Sanningar av nödvändighet är. Nu är vi framme vid detta:

Postmodernismen har gått över i ett postsanningsparadigm.

Tidigare har jag antytt att postsanningstadiet i modern och senmodern filosofi inträdde redan med imam Friedrich Nietzsche, bland annat tog jag upp hans tankefigur där Sanning liknas vid ett mynt som är så slitet att vare sig valör eller härkomst kan urskiljas utan endast identiteten som mynt. Det är ungefär hundra år därifrån till den frankfurtskola som ligger och gömmer sig i botten på vår skribents konspiracism.

Vi kan gå ännu längre tillbaka för att spåra rötterna till den moderna epokens skepsis inför Sanning och upptäckten av rumtidslig relativitet. Det occidentala relativitetsteoretiserandet har en milstolpe i Galileo Galilei, som vid något tillfälle observerade att en person som befinner sig i en båt på öppet hav och endast har ett litet fönster att tillgå inte så lätt kan avgöra om det är båten eller vattnet som är i rörelse, ej heller vilka riktningar eller hastighetsstorlekar som är inblandade. Du har kanske känt av fenomenet någon gång när du stått på en brygga och din hjärna plötsligt ger dig en känsla av att bryggan åker iväg i förhållande till vattnet. Samma observation är grundläggande för Albert Einstein i början på förra seklet, han formaliserar det och visar att i fysikaliska system är hastighet relativistisk. När du tittar ut genom båtfönstret och hastigheterna är konstanta kan du omöjligt avgöra om det i förhållande till en tredje utsiktspunkt är båten eller vattnet eller bådadera som är i rörelse.

Accelerar båten är det lite annorlunda, då får du av diverse fysikaliska fenomen som tröghet och annat information om färdriktning, hastighet, med mera, men även acceleration är förstås relativistisk. Att vi i samband med den kan vaska fram information ur interaktioner med gravitationsfältet kring planeten som konstanta hastigheter inte kan leda oss till har att göra med att systemet konkret är större och omfattar planetens gravitation och inte bara mätdata från två fenomen som är konstanta i förhållande till varandra.

Det vill säga, i förhållande till den rumtidsliga materiella verkligheten är Sanning en praktisk approximation som bäst, likt newtonsk mekanik inom fysiken, och förtryckande ideologiproduktion som sämst. Vill man säga något uppriktigt och någotsånär pålitligt om den måste man formulera sig relativistiskt. Vilket förstås söndrar den gamla tidens förhoppningar om att människor skulle kunna utveckla ceremonier (ex.vis Den Vetenskapliga Metoden) för att avslöja absoluta, eviga och från materien fristående Sanningar.

Paradigm är för övrigt ett ord hämtat från en vetenskapsteoretiker som gjort oerhört mycket för att näpsa och tillrättavisa sådana förfelade ambitioner, Thomas Kuhn. Hans magnum opus närstuderar så kallade vetenskapliga revolutioner och finner att de inte alls är någon stegvis och härlig framåtskridande process som leder till allt större objektivitet, sanning och precision. Tvärtom. De sker plötsligt, oplanerat och leder inte alls nödvändigtvis till något slags progression. Han fördjupar sig inte särskilt mycket i de psykologiska och psykosociala aspekterna av detta men det säger sig självt att om en trend inom vetenskaparsamhället slår igenom så är de flesta som initialt kommer i kontakt med den lite som barn, oförståndiga och lite fnittriga och upphetsade av nyhetens behag. Att det skulle producera mogen och genomarbetad forskning som håller över tid framstår nog för de flesta som önsketänkande.

Med andra ord, vår skribent använder ett av de postmodernistiska signalord som under förra seklets senare hälft varit bland de mest populära för att söndra Sanning. Hen är helt enkelt beroende av de postmodernistiska filosofernas tänkande här och verkar inte ett dugg medveten om det.

På Republikanernas konvent piskade Trump in budskapet ”Död, förstörelse, terrorism och svaghet” och drog sedan en rad falska siffror. Publiken skanderade att Hillary Clinton ska låsas in, uppeldade av talare på scenen med samma budskap.

Ben Carson associerade Clinton med Lucifer, en radiopratare jämförde henne med Stalins hemhjälp och det fanns t-shirts med budskapet Trump vs Tramp.

Bland delegaterna cirkulerade konspirationsteorier som att judarna styr världen, att president Obama är muslim och så förstås föraktfulla uttalanden om homosexuella. Känslorna har blivit viktigare än fakta, så mycket viktigare att till och med en som vill bli president, med koderna till kärnvapen, kommer undan med att konstruera fakta som passar med en känsla som han vill förmedla.

Här kan vi se att vår skribent är än mer postmodernistisk än så, hen understryker här att fakta är något som konstrueras. Analysen som görs i den delen är dock felaktig, åtminstone har vi anledning att tro det. De där republikanerna är inte så mycket ute efter att förmedla en känsla som att utnyttja känslor som redan finns hos personer som tränat sig till att hamna i känslolägen vid vissa stimuli. Dessa kan vara signalord, hets mot vissa figurer eller bildsymboler. Samma praktiker används av reklambranschen, de kombinerar välkända signaler som ger upphov till förutsägbara och spontana tolkningar hos massorna. Reklamgenrens ‘sälj grej med tjej’ är det mest kända exemplet på detta, där ideal samtidigt lärs ut och exploateras. Genom att framställa en kvinnokropp som ett idealt och underdånigt objekt framstår varumärket eller produktavbildningen i bättre dager, vilket är möjligt av den enkla anledningen att vi från barnsben drillas i könsrollsideal och det råkar vara så i vår kultur att en kvinnokropp anses som bäst när den underkastar sig och inbjuder till villkorslöst och konsekvensbefriat utnyttjande.

På samma sätt är det med tankefigurer som ‘Crooked Hillary’, ‘Killary’ och ‘Trump vs Tramp’. De anspelar alla på den könsförrädiska aspekten av att en kvinnlig politiker också korrumperas av makt och oundvikliga misstag. En kvinna gör inte sådant och kommer undan med det, hon ska dra ett förkläde över sin nakna och sexuellt tillgängliga kropp och bereda en karl föda i hans kök. Genom att använda sådana här öknamn som kritiska komponenter i politisk kommunikation istället för att prioritera trist saklighet och acceptans av den grisiga och obönhörliga verklighet vi faktiskt lever i, i vilket vår skribent och Trump rent praktiskt är helt överens trots skribentens påståenden om motsatsen, så utsträcks den domän av livet där just reklamspråklig ytlighet, förljugenhet och primitivism diskursivt dominerar till att omfatta också politiken. Processen är inte nyfödd, som bekant var det nyckeln till Allianspartiernas valseger 2006, där var det en PR-person som helt enkelt bestämde att de skulle pissa på politisk hederlighet och köra en kampanj där de ljög om sig själva istället för att försöka övertyga med mer hederliga och demokratiskt transparenta medel. Det är helt enkelt inte så stor skillnad mellan att genomslagsoptimera en kampanj eller påta ihop membilder för att paketera ett budskap så att det blir massanpassat och snuttifierat samtidigt som det erhåller en nätviral potential, och att kötta på med ‘Crooked Tramp Hillary’-snack.

I själva verket är det så att när politikens medel väljs efter rent tekniska hänsyn så har också politikens beslutsfattande omfamnat en form av nihilism. Mottagarna av budskapet har reducerats till en abstrakt målgrupp vars karaktär ska exploateras med maximalt genomslag, snarare än engageras i en samhällsteoretisk dialog om vilket samhälle vi vill ha och inte heller anpassar den efter de enskilda människor som samtalet ska involvera utan de tvingas in i en abstrakt mall i vilken de liksom absorberas och förlorar identiteten som människa. Som jag ser det är det ett utflöde ur imperativ som avkastningsmaximering och effektiviseringskrav, det vill säga, marknadsfundamentalistiskt tänkande. Men vår skribent vill beskylla frankfurtskolan och andra postmodernt tänkande filosofiska traditioner, ungefär som om de skulle ha haft en reell politisk, ekonomisk och kulturell dominans under såpass lång tid att de kunde ha skapat den här situationen. Det retoriska greppet syftar till att förklara ett systemiskt fenomen som ingen har önskat eller bett om, och eftersom vår skribent jobbar för vissa intressen så är det teoribildningar förknippade med vänstern och hot mot makten som måste bära skulden. Som vi sett är det triviala ‘guilt by association’-resonemang som är den centrala taktiken. SFI-eleven och Trump är samma sak och kritisk teori bär skulden. Gillar du inte antisemitiska SFI-elever och cyniska demagoger som Trump behöver du angripa vänstern och vissa av dess mer marginella teoretiker. För rent faktiskt har postmodernistisk filosofi inte fått något större genomslag ännu, inte ens inom akademierna även om det är populärt att skriva om vad de tänkarna skrivit för något så är det ovanligt att deras tekniker, perspektiv och kunskapsmässiga framsteg spelar mer än en marginell roll. Jag hävdar ibland att historievetenskapen är den som starkast påverkats av dessa postmodernt tänkande personer, för att Foucaults genealogiska metod fått ett visst genomslag där, vilket i strikt mening inte är helt riktigt utan mer en retorisk poäng. Samtidigt är det klart vanligare med tidig- eller förmoderna synsätt oavsett vilken vetenskaplig disciplin vi vänder oss till.

Till sin hjälp har Trump det som mer och mer kan beskrivas som ett genialt hybridkrig mot västlig demokrati och liberala värderingar. Även om det inte är första gången Moskva använder sig av aktiva åtgärder är det som nu sker historiskt.

För det är inte alls som att han gör exakt samma sak som Avpixlat, Moderaterna och Vänsterpartiet när han utformar sina kampanjer. Clinton gör inte samma sak. Osv. Vår skribent vill alltså göra sin bigotta tankefigur till krigspropaganda som tjänar NATO-blockets intressen. Här är det åtminstone tydliggjort att det är gammal Sanning som vår skribent vill försvara, här synonymt med “västlig demokrati och liberala värderingar”. Att redan det är ett uttryck som faller sönder i småbitar och visar sig vara av samma bedrägliga natur som Gud om vi tittar närmre på det är inte något som besvärar vår skribent. Ej heller att “västlig demokrati” är ‘borgerlig parlamentarism’ som bäst men i praktiken betyder elitstyre, och ej heller att “liberala värderingar” är den kryptokristna liberalistiska dogmatik som slog igenom under upplysningsfilosofins glansdagar. Dessa “värderingar” är diverse imperialistiska universella anspråk. Kring sexton- och sjuttonhundratalen började den tidigare skolastiskt och pietistiskt inriktade kristendomen att åka på stryk av både rationalistiskt och empiricistiskt inriktade tänkare och aristokrater, dessutom var många av dessa aristokrater irriterade på att Konungen av Guds Nåde var så ohemult ointresserad av samma aristokraters berikande och maktackumulerande. Därför började de så småningom lära ut att människan i sig bär på eviga, okränkbara rättigheter, inte Gud, och att det är efter dessa som samhället måste anpassas. Mest grundläggande är förstås doktrinen om privategendom, eller den så kallade äganderätten. För att få med massorna i sina revolutionära projekt har liberalister sedan dess påstått att rätt till liv, rätt till hälsa, rätt till frihet, osv., också ingår i det där metafysiska paketet.

Ett kvarts millenium senare vet vi att deras ‘mänskliga rättigheter’ betytt feodalism utan Gud och därmed en fanatisk vilja till intet, pregnant och tydligt framträdande i det där profitmaximeringsimperativet jag titt som tätt återkommer till. När du ser på en bergskedja kanske du ser underskön natur och fantastisk fraktal dimensionalitet, men en modern människa ser tillväxtpotentialen, förädlingspotentialen, avkastningspotentialen, all den fina bokföring man kan få till om man sätter maskiner i arbete med att rensa bort allt liv som är i vägen och därefter pressa bergets materia så hårt som möjligt för att ge så mycket avsättningsbar vara som möjligt till lägsta möjliga kostnad. Så ser vi numera också på våra medmänniskor. Det är därför ekonomistiska argument oftare återkommer än rent etniska eller rasideologiska i den offentliga debatten om invandringspolitik, trots att debattens bränsle ändå är just sådana etnocentrerade och primitivistiska motsättningar. I kommentarsfältsträsken ser man ofta den stamtänkande sidan av myntet men i offentligheten är det den hegemoniska makten som dominerar och den erkänner bara de där ekonomistiska hänsynen. Det är också på grund av detta som du aldrig ser reflektioner över skillnaden mellan att möta och övervakas av en maskin relativt en människa i den politiska diskussionen om teknologi inom äldreomsorgen, utan det handlar alltid om att sänka kostnader, effektivisera och så vidare.

Samtidigt som vi ju alla vet att det inte är likadant att prata med telefonsvarare som med en person, till och med en person som är helt dominerad och styrd av kulturell hegemoni och vars självbestämmande är marginellt som bäst. Man kunde tycka att den aspekten tog mer plats i sådan debatt av det skälet, men icke. Och detta är en annan sida av samma fenomen som vår skribent sent omsider har upptäckt, något sekel efter att Nietzsche, Marx och Freud lagt grunden för kritisk analys av det ur några olika perspektiv. Samma sociala mekanik har gjort att vi idag har mer förtroende för reklambudskap än en hög med raffinerat genomtänkt facklitteratur, vilket rimligen förutsätter en omfattande indoktrinering och väldigt mäktiga incitament. Vilket blir särskilt skrämmande när det sätts i samband med det enkla konstaterandet att det inte uppstått enligt någon plan, utifrån någon grupp människors lömska kontroll över världens utveckling. Idag vet vi helt enkelt att vare sig politiker eller massorna har kontroll över samhällsutvecklingen. Ett skäl till det är att marknader och ekonomi brutalt skyddas från demokratisering, och i vår epok är ekonomin alltings centrum. Att den också råkar vara nihilistisk gör oss alla i grunden nihilistiska eftersom uppväxten lärt oss att köpet är den fundamentala mänskliga relationen, och i köpet är inga mänskliga värden inblandade. Dessutom är marknadsrelationer intrinsikalt bedrägliga, den som exploaterar informationsasymmetrier (mäklaren vet mer om vad huset är värt än sin klient och köparen, ex.vis) vinner och det genom att dölja relevant och sann information för den andra personen. I andra sammanhang, som politisk förvaltning, så kallar vi det för korruption. På en svagt reglerad marknad är det en nödvändighet för att bli någotsånär framgångsrik. Av liknande skäl är det också en nödvändighet för politiker att agera på liknande sätt i förhållande till sina väljare, varför det inte är ett alternativ för en svensk partipolitiker att helt avstå från att utnyttja de här förhållandena och den här reklamiserade sociala dynamiken.

Man får helt enkelt inte bli för tråkig och saklig, då är man inte relevant och säljande. Vi ser fenomenet också på arbetsmarknaden, där man numera ska drillas i att göra sitt CV-dokument till en sprakande insäljningsfest. Både fackförbund och myndigheter är med och underblåser det och saknar helt kritiska perspektiv på vad de håller på med. Du ska undvika att ljuga ordentligt i ditt CV men det ska heller inte vara ärligt för då får du inte jobbet utan det gäller att framställa sig själv i så bra dager som möjligt. Det ska dessutom syfta till att framhäva ‘personlighet’ eller ‘personlig lämplighet’, vilket är kodord för att den sökande ska vara totalt lojal och veta med sig att friktion i anställningen betyder uppsägning omgående. Vilket är möjligt av det enkla skälet att anställningar idag typiskt sett är anpassade efter industrins styrningsmodeller där arbetsuppgifterna bryts ned till små moment och omgärdas av administration, någon övergripande kompetens inom ämnet ska inte behövas utan det räcker med lydnad, kännedom om standardiseringsideologier och en säljande opersonlighet för att funka i snart nog vilken anställning som helst. Vad som varierar är hur mycket dokumenterad lydighet en person behöver för att komma på fråga för en anställing eller annan. Det är förstås en tillspetsad beskrivning och det finns många undantag man kan peka på, men tendensen är sådan. Du behöver inte ha en djupare förståelse för genetik för att jobba med genetisk analys idag, utan du behöver bara lära dig något enstaka symbolsystem och läsa manualen till den apparat du ska använda. Resten fixar du med språkligt fluff som du plockar upp genom att röra dig i de miljöerna och umgås med andra som redan har ett kulturellt och språkligt sammanhang.

Om du tror att exempelvis forskning är skyddad från detta, låt mig visa en artikel där forskare ställs mot varandra och diskussionen gäller den kvinnliga orgasmens natur. Grovt taget representeras i artikeln två läger där det ena menar sig undersöka vilket enda ensamt ändamål orgasmen har i vår art medan det andra menar att det kan inte finnas något sådant utan det måste ses som en restprodukt i stil med den gängse uppfattningen om blindtarmen. Inget av dem utgår ifrån att en sådan biologisk mekanism spelar en mängd olika funktioner i olika sociala och sexuella sammanhang. En kvinna som har sex för att hon måste eller behöver det får antagligen inte orgasm, så då uteblir sammandragningar, den starka anknytning som djupt tillfredsställande sex ger, med mera, medan det är helt annorlunda för den kvinna som har relationer där sex just präglas av orgasmisk njutning med de anknytningar och fertilitetshjälpande konsekvenser det innebär. De här olika formerna av sexuell kontakt är olika vanliga i olika samhällen och olika samhällen premierar olika sexuella kontakter. Därför är det inte något magiskt mysterium som ska lösas, utan analysen måste ske utifrån en situering av den kvinnliga sexualiteten i ett konkret sammanhang. Det vill säga, relativiseras. Vad det är för partner, samhälle, kultur och andra omständigheter är relevant (i sig en relativistisk term; döda relativism och relevans avlider i samma stund) och nödvändigt att ta hänsyn till för att ge en begriplig och hyggligt korrekt bild. Att avstå från det är att skratta åt Galilei och Einstein för att sedan hävda sig kunna titta ut genom båtfönstret och avgöra båtens hastighet i absoluta termer.

Kort sagt, avslutningen i den artikeln visar att man blir en idiot av sådana där “liberala värderingar” som går ut på universalism och evig Sanning. Rent faktiskt existerar den kvinnliga orgasmen och är en av de starkaste upplevelser en person kan ha utan att använda hårda droger, att det inte skulle ha betydande evolutionära implikationer utan vara något slags patetisk rest från våra förfäder som bara kan uppskattas och förstås hedonistiskt är typ det dummaste jag läst sedan jag kom i kontakt med vår skribent. Låt oss återvända dit.

Kriminalteknisk utredning från tre av varandra oberoende cybersäkerhetsfirmor pekar ut ryska staten som aktör bakom hackningen av demokraternas e-post. Att den ryska militära underrättelsetjänsten GRU på det här sättet kan ge Trump en skjuts är bara ett exempel på flera andra saker som pekar i samma riktning.

Trump har ändrat republikanernas partiprogram när det gäller Ukraina, gjort uttalanden som underminerar de baltiska staterna och hela Natos framtid, han har rådgivare med ryska kopplingar och har inte lämnat ifrån sig den finansiella deklarationen ännu. Det senare har fått konservative kolumnisten George Will, som medverkar i Fox News och Washington Post, att påpeka att orsaken kan vara att det skulle blottlägga Trumps affärer med ryska oligarker.

Och nej, jag påstår inte att Trump är skapad av Ryssland, men däremot att det finns starka intressen från olika aktörer, som Ryssland, att underminera västliga demokratier. Och att man skickligt använder vår svaghet för sina syften. En sårbarhet vi både skapat och kan åtgärda själva.

Här fortsätter krigsretoriken. Vår skribent vill ge en bild av att Sanningen är under attack från antisemitiska islamister, auktoritära putinister och den stora vänsterkonspirationen. Dessa har gjort Sanningen svag, ömklig, sårbar. Tillsammans med Trump föraktar vår skribent svaghet och vill få bort den. Att vi är svaga, ömkliga och sårbara varelser är ett underordnat faktum, det viktiga är att vi inte inser det. Vi kan se det som en variant på slavmoral. Imam Friedrich skildrar i ett av sina främsta verk hur kristendomen omstöper det äldre grekiska dygdbegreppet och att det har att göra med judarnas ställning i det romerskt ockuperade Palestina där den tidiga jesuskulten växte fram. De var en slavklass, fullständigt vanmäktiga i förhållande till den romerska hegemonin, och det gör att de inte kunde slå tillbaka på ett gammelhederligt och äktgrekiskt vis. Istället behövde de komma ihåg oförrätterna och tänka sig att de kommer att behandlas med gudomlig rättvisa senare. Vare sig jag själv eller den Nietzsche som författade genealogin lägger någon värdering i slav och mästare i det här sammanhanget. Det är helt enkelt så att den gruppen av antika judar inte hade något val, de var fullständigt dominerade av sina herrar. Vår skribent resonerar på ett liknande sätt, istället för att erkänna att vi är svagsinta däggdjur med en löjligt tafflig och barnslig insikt i den materiella verkligheten som bäst ska vi drömma ihop att det är på vår sida som den gudomliga rättvisan står och delta i det kosmiska kriget på det sätt vi kan, genom att intala oss att det är så här det ligger till och att om vi bara tänker rätt och håller ihop så fixar Gud resten på domedagen.

Eller med andra ord, vår skribent vill äska lojalitet till den occidentala krigsmaskinen och den är fientlig mot både progressiva rörelser, som kan hota dess fortlevnad genom att förneka nihilismen och förespråka etik istället, och konkurrenter av samma typ som den själv, som auktoritär islamism och putinism. Att det finns ett sådant släktskap mellan auktoritära, närmast nyfascistiska, politiska strömningar, sunnifundamentalistisk islamism och modernitet har jag antytt tidigare, min analys är att de är olika sätt på vilka det modernistiska kan framträda och konkurrera inom sig självt.

Det kan tilläggas att de där läckorna vår skribent nämner pågått under ett bra tag innan DNC-konferensen och att den som publicerat materialet öppet deklarerat sin östliga härkomst. Än så länge finns rent faktiskt inga tecken på att det är en statlig aktör och inte bara någon som agerar i linje med någon statlig aktörs intressen. Rent krasst är det också så att den ryska cyberkrigsdoktrinen är en annan än den som gäller i Occidenten, där är det varken ‘defense contractors’ eller internt anställda som sköter nätkriminaliteten utan GRU och andra statliga organ har lösare relationer till diverse olika s.k. hackergrupper och liknande associationer som de inte har någon direkt kontroll över utan snarast belönar eller bestraffar, alternativt släpper information till, för att få dem att inte hota den egna maktställningen. De drivs förmodligen av nationalism snarare än profitintresse eller sådan total lojalitet till den specifika organisationen som occidentala anställningar påbjuder. Men det är förstås inte det viktiga för vår skribent utan hen vill skrämmas med den totalitära och onda putinismen som måste förgöras med totalitär och god occidental exceptionalism. De får inte ha värderingsrelaterad fanatism om den inte är i lojalitet till och överensstämmelse med vår, för annars blire krig serru. Och inte vilket krig som helst, numera är det kalla kriget dött, på sin höjd används det som liknelse för att karakterisera det som pågår, det går igen eller det är ett ‘nytt’ kallt krig. Vi kallar det inte för totalt krig och inte heller ‘kallt’ i bemärkelsen att kriget fortgår i vad som påstås vara fredstid. Numera kallar vi istället kallt krig i fredstid för hybridkrig, det är så man säger ‘krig i fredstid’ sedan ett antal år tillbaka. Det hör till den diskursen att det bara är ‘de Andra’ som sysslar med hybridkrig, när occidentala stater bombar skiten ur civila, infrastruktur och humanitära anläggningar i Irak och Syrien så är det inte hybridkrig utan terrorbekämpning. Det är ett krig, kriget mot terrorismen, och inte hybridkrig, för det där lömska hybridkriget är det bara fienden som kan hålla på med. Nordamerikanska cyberkrigsoperationer eller den massövervakning av oss alla som de håller på med är inte krig, det är försvar, bekämpning, digitalisering och andra sådana flufftermer som vi indoktrineras med.

Vi ser alltså att vår skribent är kejsarlojal och naken, därtill själv djupt nedsjunken i den postmoderna tendensen. Anar du vad som händer sedan?

Skicka in ditt svar till någon annan och se om du är en vinnare!

Även om Swish visat sig vara lika defekta och korrupta som alla andra ‘startup’-projekt har jag kvar 0760296937 som donationsmöjlighet och på Patreon gör jag fördjupningar, rasar något annorlunda men på samma saker och bjuder lite mer på mig själv.