Category: Uncategorized

Auktoritär liberalism som folk applåderar gör mig på dåligt humör

Är Trump inkompetent? Igår lät två av landets mer kända liberalister publicera debattartiklar där de ondgör sig över samtiden och drömmer om en annan värld, där människor slutar slita konflikter i offentligheten och varje politiskt samtal är en ärtig liten konjaksdejt i finfåtöljerna.

Den ena av de här debattexterna öppnar starkt och slår fast att trumpkampanjen är där den är trots inkompetens. Trumps inkompetens, får man förmoda. Trots att hans kampanjstab har kunnat hantera exakt alla massmediala utmaningar hela vägen fram hit, och fortfarande har ett starkt stöd i opinionsundersökningar, i fyrtioprocentsklassen, så måste man tydligen dra slutsatsen att han är inkompetensen manifesterad. Lägre stöd än folkpartisternas kandidat, men ändå våldsamt högt för att vara ett resultat framskaffat av skrämmande inkompetens.

Det beskrivs som att folk är idioter som stödjer honom och skribenten hoppas fromt på att något slags kollektivistisk visdom ska rädda oss från en republikansk vinst i november. Individualismen får alltså stå tillbaka, hoppet står till att massmänniskokollektivet till slut ska göra det enda rätta. Åtminstone är det svårt att se annorlunda på framställningen, kandidaten påstås vara inkompetent, lätthånad och allmänt kass, så framgångarna beror alltså på något annat än skickligt kampanjande. Skribenten har en känsla av att något skaver med “massutspel” där kändisar hotar eller annars anspelar på våldshandlingar i opposition till trumpkampanjen. Det som skaver är förstås inte att dessa utspel marknadsför kampanjen och skapar ett sug efter den konstruerade personlighet som den lyfter fram. Om man hatar republikanerna och Trump kan man iallafall bli jätteroad av hur dum och äcklig han är, och det är ju attraktivt att bli jätteroad.

Och det är därför trumpkampanjen agerar som den gör, för utan att behöva betala för utrymmet trummas hans ansikte in i typ alla kommersiella massmediekanaler och dessutom gör de kanaler som representerar identiteten att vara fientlig mot honom aktivism av att tycka att han är rolig. Läskig, kittlande, och rolig. Lätthånad, som den här skribenten väljer att kalla det. Att hon är mediaproffs och borde kunna se igenom strategin men ändå avstår säger något om vad det är för text vi läser. Hittills har vi fått veta att inkompetens präglar trumpkampanjen, att folk är för puckade och att den verkliga anledningen till att skribenten inte deltar i spridningen av antitrumpmaterial är att de Niro och vänstersinnade och andra är så himla våldsbejakande och obehagliga. Usch och fy, så hemska de är.

För att positionera sig själv påstår hon sig vilja ha fler ‘highs’ som svar på republikanernas ‘lows’. Ändå tar hon sig tid till att skriva en text som närmast är trumpistisk. ‘High’ är att ta motståndaren på allvar och inte förvanska vederbörande och hens budskap. ‘Lows’, det är att förvanska och hota och bete sig illa. Som när man kallar en ytterst snabbfotad och framåtsyftande presidentkampanj som utmanar en av Förenta Staternas starkaste politiska dynastier för skrämmande i sin inkompetens. Eventuellt förstår inte skribenten hur kampanjen agerar och varför det är slagkraftigt, men det är oförskämt att anta att en yrkesperson inte förstår sitt eget yrke, varför vi måste anta att skribenten istället har baktankar. Som att de andra mediaknegarna i sverjet är blåsta neurotiker, livrädda för att tjäna SD tjänar de SD och är jätteelaka och dumma mot de härliga idealen om god ton. En gång var en journalist och gjorde ett reportage om någon flyktingperson som kroppsarbetar ihop sjutusen spänn per månad. Det var problematiskt för det framgick inte hur personen bor och varför det inte innebär några hyreskostnader. Då blir man ju misstänksam och förstår att den låga lön som anges egentligen inte alls är låg eftersom flyktingpersonen får en räkmackegräddfil rätt in i skitfint gratisboende, vilket inte behöver skrivas ut i klartext utan det räcker med en insinuant fråga som anspelar på den nyfascistiska tankefiguren om flyktingen som den nya adelsmannen.

Dumma journalist som mörkade sanningen om hur flyktingpersonen har det asnajs och bara kan glida fram genom livet på sin flyktingstatus och inte ens behöver betala hyra. Den journalisten var till och med så dum att hen presenterade det som rasism när en snubbe häver ur sig att Mussolini var rimligare än nutida politiker, för nutida politiker tycker att flyktingpersonerna ska ha de där räkmackegräddfilerna medans Mussolini minsann inte bjussade på pengar och försörjning förrän man arbetade. För det är inte alls rasistiskt egentligen, alla vet ju att Mussolini inte alls var en hyperchauvinistisk ultranationalist, utan en trevlig halvsyndikalist som gillade näringsliv och arbete. Det är heller inte någon rasistisk myt att flyktingpersoner har den där räkmackegräddfilen så att anspela på den i massmedierna är att vara sanningssägare, inte en rasistisk aktivist. Journalisten gjorde jättefel som inte var tydlig med att problemet med flyktingpersonen är att hen inte betalar hyra, gör man så fel blir andra människor inte rasister men de börjar prata om Mussolini och då har man inte gjort sin plikt.

För övrigt är rasist ett uppfostrande epitet. Förr lydde vi under kulturmarxismen och sånt men numera vet vi att rasistbeteckningen bara är den onda vänsterkonspirationens maktvapen mot den vanliga mänskan som bara vill veta hur flyktingpersoner bor egentligen och drömmer om en bättre tid, när Mussolini såg till att det blev ordning på torpet. Att ha rasdiskriminerande värderingar eller företräda en generalfalsk verklighetsuppfattning med rasistiska implikationer är bara sunt, så är ju folk och man ska inte försöka uppfostra dem, de förstår bättre än så, och det är därför det är så himla konstigt att trumpkampanjen tuffar på trots den där skrämmande inkompetensen.

Eventuellt är den här skribenten överens med Trump i många frågor och själv en del av problemet snarare än lösningen. Vem vet. Texten har varit ytterst populär i utkanten av den konservativt lagda extremhögern, cirkuleras flitigt av liberalister och mittenvänster som inte har förstånd att läsa noga vad som står i debattartiklar och krönikor. Det enda hon har rätt i är att uppblåsandet av populisters dåliga sidor är riskabelt. Varför hon inte själv begagnar sig av doktrinen lär vi aldrig få veta. Lösningsförslaget är i vart fall en snävare debatt som är mer “generös” och “beskedlig”. Konflikterna som högerradikal populism är ett symtom på behöver inte lösas eller tas på allvar, de kan med auktoritära medel döljas genom att de debatter där de förekommer ska göras mindre och beskedligare. Låter exakt som vad sönderstressade nyhetsjournalister gjort i förhållande till nyfascister, högerradikaler och populister sedan urminnes tid, det vill säga, sedan början på nittiotalet för svenskt vidkommande. Om man inte förstår något kan man alltid skylla på något man känner igen sig i och försöka dölja att man är mer lik än olik det man försöker konkurrera med. Som när Förbundet Humanisterna poserar i förhållande till Svenska Kyrkan.

Den andra texten är längre och skriven av en debattör som vanligen uppfattas som en av högerns mer intellektuella röster. I den kommer vi i kontakt med ett fanatiskt försvar av de idéer och diskurser som ledde rätt in i kolonialismens guldålder, stalinism och Förintelsen. Där får vi veta att det bara är att acceptera den imperialism som flödat ur föreställningskomplexet, trots facit och trots att det inte finns några maktinstitutioner som kan upprätthålla tilltron till det ska vi tänka ‘universalism’ istället för att se hur likhetsfundamentalism och lömskt förtryck av avvikare är en mer lättsmält version av samma utrotningsprojekt som vissa kommunister, fascister och liberalister ägnat sig åt under de senaste seklen. Det är okej att “slå sönder och mala ned” andra kulturer, politiska läror och trossystem. Texten är åtminstone ärlig med att den är religiös och kallar det för att tro när man är anhängare av den här liberalismen.

Givetvis mörkar den hur europeiskt upplysningstänkande är en huvudsaklig historisk orsak till det “flyktingtryck mot Europa” som ska finnas idag. Givetvis struttar den runt med hög svansföring och strösslar signalord omkring sig. Givetvis pekar den ut Erdogan, Putin och Narendra Modi som chauvinister men är själv som ett litet ulligt lamm, den tror ju bara på vetenskaplig metod (hej rasbiologi), mänskliga rättigheter (hej förtryck) och “upplysningens värde som allmänmänsklig princip” (hej folkmordspolitik). Att vi måste söndra och mala ned de andra är bara att acceptera, ägg och omeletter, ni vet.

Ingendera är något att ha. Bådadera är predikande för respektive kör. De hycklar. De bemöter inte självklar och välkänd kritik, i ena fallet påstås till och med att man kan råka vara helt djävla inkompetent och ändå vara ett reellt hot mot Clinton om presidentposten. Så att de gråter ut över hur det obehagligas popularitet är populär bland hyggligt privilegierade personer borde få oss alla att tänka på krokodiler som grinar. Mot bakgrund av att Chantal Mouffe blivit hedersdoktor vid Södertörn i veckan är dessa två texter särskilt intressanta, inte i sig utan på grund av vilken funktion de spelar. Hennes politisk-filosofiska käpphäst verkar vara det gamla konstaterandet att en offentlighet för likar är ungefär lika demokratisk som vilken feodal aristokrati som helst, och den kritiken kunde man förvänta sig att åtminstone en av de här två skribenterna skulle känna till och förhålla sig till. Istället väljer den ene att öppet deklarera sin revolutionära och totalitära läras destruktiva karaktär, den andra att göra ett litet potpurri av nyfascistiska tankefigurer, ordinär borgerlig konspiracism och aggressivt hyckleri. Att de gör det säger oss att det finns en rejäl publik som gillar det. Vi kan nämligen vara säkra på att de vet vad deras läsare vill ha och försöker se till att ge dem det.

Söndagsbetraktelse och museipolitik

Efter att ha inlett projektet att här dissekera en konspiracistisk kvasiinsändare tickade samhället vidare och skribenten har sedan dess nått betydande delningsframgångar i såväl vänstersinnade som borgerliga läger. Framförallt har han kunnat använda militaristiska och ryssparanoida tankefigurer för att få den exponeringen, men senaste tiden har också hans påhäng av SD-kritik givit ytterligare skjuts åt hans ställning som tyckonom. Lite därför har jag inte kunnat avsluta dissektionen, jag har suttit och gapat och tittat på medan en karl som ena dagen publicerar sig som insändarskribent med kryptonazistisk föreställningsvärld hos en av sina uppdragsgivare, nästa tar ledningen mot putinismen inom SD som anställd skribent. Han påminner mig om Surkov, men jag misstänker att han själv snarast identifierar sig med Pomerantsev, författaren till den länkade artikeln.

Längre fram kanske jag återkommer till den där insändartexten, vi får se. Det kan i vart fall konstateras att författaren är död, avsändare och intention är inte längre viktiga hänsyn i vår mediakultur utan den där skribenten sprids återhållslöst av sossar, mittenvänster och andra som knappast delar hans hårdborgerliga och konspiracistiska världsbild. För att han rasar mot putinistisk infiltration i SD:s partitopp och liknande. Jag tror att det har att göra med att de som sprider fokuserar på SD:s popularitet, som är det som är riktigt populärt och folkligt intressant med dem. De allra flesta avskyr partiet och den politik de driver, men deras påstådda framgångar är en helt annan femma, de påstådda framgångarna och förmenta angrepp mot dem är ruskigt populära att diskutera och låtsasanalysera i nästan hela det politiska spektrat. Såväl borgerliga som socialistiskt lagda idisslar gärna hur populära SD är och förfasar sig över att de inte vet hur det bör ‘hanteras’, med resultatet att det är opportunt och klickmässigt lönsamt att driva på populariteten trots att man egentligen kanske vill att de bara ska försvinna. En patologi i mängden i vår tid, skulle jag säga. Den franske filosofen Baudrillard kallade fenomenet för hyperrealitet, att det hyperreala trumfar det reala i betydelse. Lite som med dinosaurier, om någon bygger Urtidsparken efter Michael Crichtons litterära förlaga kommer den förmodligen att gå i konkurs omgående. Ingen kommer att vilja umgås med illaluktande, verkliga dinosaurier. De vore typ lika tråkiga som kossor och katter, till skillnad från bilden av dinosaurier som är allmän sedan den där filmatiseringen av samma bokverk. Där är dinosarna smarta, läskiga och roliga, de tänker och skämtar och luktar ingenting, de är bara häftiga och välregisserade. Senaste uppföljaren behövde trumfa det för att dra publik, varför det plötsligt var så att en rollfigur kunde styra vissa dinosaurier telepatiskt. Men bara ibland, för annars hade de slutat vara spännande. En dinosaurie som är av betydelse kan delta i en spektakulär regi där simulation trumfar varje likhet med den konkreta, materiella verkligheten. Det kan inte verkliga dinosaurier göra, precis som SD:s verkliga politik och deras företrädares verkliga agerande inte är vad som får massmedialt genomslag. Det är ointressant och svårt att bry sig om, vi tränas att ta helt andra hänsyn, på diverse metanivåer. Hur populära är de? Vilka vill samarbeta med dem? Vilken är veckans värsta rasistskandal i partiet? Var finns senaste videoklippet där någon av dem gör bort sig?

Det är mot den samhällsklimatologiska fonden som vi i dagarna sett en våg av upprördhet riktas mot de statliga världskulturmuseerna. En av dagstidningarna försöker profilera sig som samtidigt högerradikal och mittenhöger, och har publicerat ett antal angrepp på en museipolitik som påstås vara präglad av “normkritik”. Det ska betyda att normkritik är en dogmatisk lära som håller på att ta över och korrumpera all statlig och annars offentlig verksamhet, till nackdel för verklighetens folk och till fördel för den onda vänstereliten som skuggregerar hela världen, eller åtminstone svensk rikspolitik. Undertonen är ungefär att de dumma minoriteterna inte ska få komma och förstöra den verkliga historien, historien som den faktiskt var, en lång framgångssaga för Occidenten och hennes härskare. I själva verket är det den här texten (PDF) som det rasas mot. En kort skrift om ungefär nio sidor där världskulturmuseernas uppdrag diskuteras och presenteras i termer hämtade ur liberalismen och FN-dokument. Den snackar rättigheter och representation, avvisar gängse essentialistisk förståelse av identitetsbegreppet och menar att kulturer främst är föränderliga och på sin höjd blir stillastående just inom museiverksamhet och liknande. För en vänsterteoretiskt marinerad person ser det ut som en stridsskrift för liberalism, inget annat. För en påstått liberalistisk krönikör ser det ut som vänsterradikalt förtryck av majoriteten, som de där utspelen får förstås.

Vissa som hakat på debatten har kommit ifrån identitetsvänstern. Folk som menar sig stå till vänster men i praktiken publicerar texter som är helt ofarliga och tandlösa i förhållande till kapitalism och borgerlighet. Aftonbladets kultursida är ett sådant tillhåll, där det nyligen rasats mot att den rena normkritiska doktrinens läromässiga innehåll är alltför tyranniskt och farligt för att få härja fritt i kulturetablissemanget och på andra håll. Från höger har det uttalats att lite jämställdhetsarbete är okej, men annan normkritisk eller rättvisebetonad kamp är att gå för långt. Debattens popularitet verkar vara vad som driver deltagarna i den, snarare än debattinnehållet. Därav att tongivande röster lutar sig mot signalord och signalfraser istället för att faktiskt kolla upp vad det där uppdragsdokumentet innehåller. Fakta spelar ingen roll utan hänsynen är helt andra. Vad är poppis idag och hur bör min identitet positionera sig i den frågan? Hur ska jag formulera det så att det drar lagom många klick? Vem vill min uppdragsgivare att jag ska vara idag?

Av det skälet är själva debatten ganska ointressant för en tänkande person att ge sig in i. Den är också ointressant för de som primärt är intresserade av museipolitik och kulturpolitisk förvaltning, eftersom den behandlar något annat, nämligen snabbkonstruerade och föga materieförankrade föreställningar som mer handlar om sverjets geopolitiska och militära ställning i Occidenten, hur kulturchauvinistiskt auktoritär staten bör vara och vad vi kan tillåta att minoriteter och utlänningar gör i offentligheten. Föreställningar om att diverse förment suspekta särintressen kontrollerar makten dominerar i den diskursen, envar som ger sig in i den utan att aktivt dekonstruera och destruera dess förutsättningar reproducerar och legitimerar också de föreställningarna. Den blir helt enkelt obegriplig om man inte först antar att det faktiskt finns något slags mäktig gemenskap som är ute efter att åsidosätta majoritetsidentitetens offentliga makt, för dominerar den gör det vare sig till eller från om museipersonal försöker lyfta avvikande perspektiv, de förtrycktas historia eller minoriteters berättelser. De blir på sin höjd till en pikant krydda till majoritetsuppfattningarnas totala dominans, ett marginalfenomen man någon enstaka gång i livet tittar på i en statlig byggnad under en söndagsutflykt tillsammans med egna eller andras barn.

Hur den här diskursen formas och växer fram är intressant i sig och den som vill fördjupa sig rekommenderas att göra en djupdykning i publiceringar på GP:s ledarsidor. Där har det nya ledarskapet med hård hand reglerat vilka signalord som ska användas, vilka temata som ska idisslas och på vilket sätt. Resultatet är en lång serie ordsallader, svårbegripliga flumtexter som i första hand levererar känsla och laddningen i enskilda ord. Vill man läsa en naiv och lite förvånad text på temat rekommenderas denna. Liedman observerar fenomenet men verkar inte förstå det, utan betraktar sin slutsats att det handlar om ett överbryggande mellan mittenborgerlig och nyfascistisk diskurs som hypotetisk, närmast preliminär. Detta trots att det handlar om en tydlig övergång till att sätta vissa ord, perspektiv och betydelser i omlopp som tidigare var främmande för finrumsborgerligheten. Det spelar ingen roll om det är en medveten strategi från ansvarig chef eller ej, för vi kan inte ens veta om hon är självmedveten och distanserad nog för att kunna bedöma det från sin egen horisont, precis som vi inte kan avgöra om en opinionsbildare gör reklam eller bara är stolt över sitt barn när hen publicerar bilder på det med någon ny produkt i sociala medier. Vi kan inte avgöra om personen gör vad hen vill och tror på i egenskap av personlighet, eller om hen snarast följer makt och ideologi. Därför bör vår bedömning utgå ifrån andra hänsyn, och då är det helt enkelt så att den där ledarsidan varit ledande i att plocka upp och använda begrepp och förståelser som länge varit den nyfascistiska gemenskapens kännetecken. Att de gör det och vad det betyder är intressantare än vad den där chefen säger sig tro om det eller vilja med det.

Den misstänksamheten och osäkerheten är för övrigt något som starkt präglar vår tid och det sammanhänger med det hyperreala. Kommer ett utspel från en politiker diskuteras sällan innehållet i utspelet utan något annat. Handlar det om att söka kontakt med det eller det partiet? Är det en ‘röd strömming’ som ska avleda uppmärksamheten från något annat? Kan vi skönja splittring i partiet här? Vad handlar det _egentligen_ om?

Därför blev det viktigt för många yrkesarbetande skribenter att positionera sig i förhållande till angreppet mot s.k. normkritik i museiförvaltning. De måste, det ingår i deras jobb, om de inte gör det drar de inte tillräckligt med klick och då försvinner taket över huvudet och maten från bordet och ungarna blir kloakråttor och den upplevda klassresan verkar göra en hundraåttiogradersgir. Dessutom måste det gå fort. Det betyder att det garanterat blir låg kvalitet på slutresultatet, och det betyder att faktagranskning knappast alls ges något utrymme. Poff, så är kulturministern ute och försvarar sin politik mot angrepp som handlar om något annat och vi får av debatten veta att en auktoritär, närmast stalinistisk, vänsterkonspiration försöker förstöra Sanningen och Historien genom politisk klåfingrighet i kulturpolitiska institutioner. Den kanske inte finns där men den är lika verklig som om den gjorde det, om vi frågar de kommersiella massmedierna.

Vad gäller de där museernas normkritiska kompetens och inriktning borde det egentligen inte föras så mycket debatt, man kunde tycka att det är en självklarhet att de ska ta hänsyn som gör att så många som möjligt kan ha behållning av dem och att det implicerar ett uppdrag att göra den osynliga historien synlig, även för majoritetsgrupper som inte känner igen den som sin. För det krävs en betydande normkritisk kompetens, annars blir det kitsch av vidrigt förtryck och de i vårt samhälle förfördelade får svårt att tillägna sig och förstå vad de där museerna egentligen gör med deras och andras historia. Med normkritik avses kritiska perspektiv på dominerande normer, ett ifrågasättande av makten. Att förkasta normkritik rakt av innebär lojalitet till den befintliga maktordningen, en där arbetsmarknaden är ett enda stort rasdiskrimineringshaveri, där brutalt nedbrytande yrken normalt är kvinnodominerade, där vi diskuterar huruvida romer är så äckliga att vi ska förbjuda dem att tigga ihop till sitt uppehälle, där vi ignorerar att det sitter fascistiska och fascistoida politiker i viktiga riksdagsbefattningar, för att istället oroa oss för den kommunistiska revolutionen och dess skuggregerande, med mera. Man behöver vara rätt djävla oanständig för att mena allvar med att det här samhället är så perfekt att kritik av makt och normer inte behövs, inte kan vara försvarliga, kanske till och med måste politiskt utrensas från statliga och andra institutioner.

Utöver en sådan hållning, att världskulturmuseerna har ett brett folkbildande och inkluderande uppdrag som inkluderar ifrågasättande av hegemonisk historieskrivning och framlyftande av åsidosatta röster, ser jag inte riktigt att vi behöver så mycket museipolitik för de där världskulturmuseerna. Deras respektive inriktningar är tillsammans med anslag och budgetering vad de behöver för att kunna verka och utveckla sig. En verklig politisk klåfingrighet vore att på diverse mer eller mindre lömska sätt tvinga dem till att inordna sig i en specifik, traditionell historieskrivning. Någon sådan vill jag inte se, vare sig från höger eller vänster.

Som avslutning vill jag rekommendera en text av Lena Mellin. Hon menar att tillståndet i svensk politik aldrig har varit så dåligt som idag. Titta noga på vad det är hon lyfter fram och försök förstå varför. Notera att inga historiska jämförelser görs, hon deklarerar en dogm snarare än att härleda den. En gång i tiden bestod den svenska parlamentarismen av partier mer eller mindre finansierade av utländska geopolitiska intressen (typ ryssar och fransoser, partierna kallades mössor och hattar) och i protoliberalistisk aristokratisk opposition till kungamakten. Man undrar ju på vilket sätt det var bättre än idag, eller hur? Eller på vilket sätt det författningslösa halvseklet var bättre än idag, eller på vilket sätt det tidiga nittonhundratalets svenska regeringshaverier var bättre än idag, eller på vilket sätt den hätska debatten om samlingsregering kontra tvåpartisystem var bättre, osv. Den historiskt lagde kanske också noterar att dåtida ideologiska strukturer i hög grad påminner om nutida och att det mer är teknologi och språkbruk som varierat sedan dess, inte samhällsorganiseringen eller vart den är på väg. Som yrkesmässig politisk kommentator kunde man kanske förvänta sig en lite djupare politisk och statsvetenskaplig förståelse än vad Mellin ger uttryck för, men idag är det inte en del av den arbetsbeskrivningen utan hennes uppdrag är ett annat, nämligen att dra klick, annonstittar och generera följdpubliceringar som i sin tur leder till klick relaterade till hennes text. Ämnet och analysen kommer först i senare hand, och det är därför hennes platta och intetsägande analys ändå kan ramas in av anslaget att hon kommer att få skit för sin text, ‘oj vad provokativ den är’. Hon måste berätta hur läsaren ska reagera på texten. Annars fungerar den inte.

 

Du hittar mig och min hustru på Patreon och det går fint att swisha mat-och-kaffe-slantar till 0760296937.

Sanningsrelativistens öden och äventyr

De senaste publiceringarna här har handlat om den moderna tidens svårigheter att upprätthålla vad jag kallat för Sanning, dominerande och grundläggande föreställningar som den äldre tidens gudstro. Tämligen indirekt har jag försökt visa hur det konkret är svårt att hålla fast vid den typen av totalitära försanthållanden när vi lever i samhällen där det strikt taget är ett livsstilsval och inte ett hårt socialt imperativ huruvida man tror på ditt eller datt eller huruvida man lever efter en kristen eller buddhistisk lära. Sist stannade vi efter vår debattartikelskribents anförande av två stycken argument för varför vi ska tro på att de postmodernistiska filosoferna brutalt söndrat Sanning och annat fint snarare än att det är mycket djupare sociala och kognitiva strukturer som framkallat situationen i relation till en mycket mer komplex materiell verklighet än den idealbild som sådana där Sanningar av nödvändighet är. Nu är vi framme vid detta:

Postmodernismen har gått över i ett postsanningsparadigm.

Tidigare har jag antytt att postsanningstadiet i modern och senmodern filosofi inträdde redan med imam Friedrich Nietzsche, bland annat tog jag upp hans tankefigur där Sanning liknas vid ett mynt som är så slitet att vare sig valör eller härkomst kan urskiljas utan endast identiteten som mynt. Det är ungefär hundra år därifrån till den frankfurtskola som ligger och gömmer sig i botten på vår skribents konspiracism.

Vi kan gå ännu längre tillbaka för att spåra rötterna till den moderna epokens skepsis inför Sanning och upptäckten av rumtidslig relativitet. Det occidentala relativitetsteoretiserandet har en milstolpe i Galileo Galilei, som vid något tillfälle observerade att en person som befinner sig i en båt på öppet hav och endast har ett litet fönster att tillgå inte så lätt kan avgöra om det är båten eller vattnet som är i rörelse, ej heller vilka riktningar eller hastighetsstorlekar som är inblandade. Du har kanske känt av fenomenet någon gång när du stått på en brygga och din hjärna plötsligt ger dig en känsla av att bryggan åker iväg i förhållande till vattnet. Samma observation är grundläggande för Albert Einstein i början på förra seklet, han formaliserar det och visar att i fysikaliska system är hastighet relativistisk. När du tittar ut genom båtfönstret och hastigheterna är konstanta kan du omöjligt avgöra om det i förhållande till en tredje utsiktspunkt är båten eller vattnet eller bådadera som är i rörelse.

Accelerar båten är det lite annorlunda, då får du av diverse fysikaliska fenomen som tröghet och annat information om färdriktning, hastighet, med mera, men även acceleration är förstås relativistisk. Att vi i samband med den kan vaska fram information ur interaktioner med gravitationsfältet kring planeten som konstanta hastigheter inte kan leda oss till har att göra med att systemet konkret är större och omfattar planetens gravitation och inte bara mätdata från två fenomen som är konstanta i förhållande till varandra.

Det vill säga, i förhållande till den rumtidsliga materiella verkligheten är Sanning en praktisk approximation som bäst, likt newtonsk mekanik inom fysiken, och förtryckande ideologiproduktion som sämst. Vill man säga något uppriktigt och någotsånär pålitligt om den måste man formulera sig relativistiskt. Vilket förstås söndrar den gamla tidens förhoppningar om att människor skulle kunna utveckla ceremonier (ex.vis Den Vetenskapliga Metoden) för att avslöja absoluta, eviga och från materien fristående Sanningar.

Paradigm är för övrigt ett ord hämtat från en vetenskapsteoretiker som gjort oerhört mycket för att näpsa och tillrättavisa sådana förfelade ambitioner, Thomas Kuhn. Hans magnum opus närstuderar så kallade vetenskapliga revolutioner och finner att de inte alls är någon stegvis och härlig framåtskridande process som leder till allt större objektivitet, sanning och precision. Tvärtom. De sker plötsligt, oplanerat och leder inte alls nödvändigtvis till något slags progression. Han fördjupar sig inte särskilt mycket i de psykologiska och psykosociala aspekterna av detta men det säger sig självt att om en trend inom vetenskaparsamhället slår igenom så är de flesta som initialt kommer i kontakt med den lite som barn, oförståndiga och lite fnittriga och upphetsade av nyhetens behag. Att det skulle producera mogen och genomarbetad forskning som håller över tid framstår nog för de flesta som önsketänkande.

Med andra ord, vår skribent använder ett av de postmodernistiska signalord som under förra seklets senare hälft varit bland de mest populära för att söndra Sanning. Hen är helt enkelt beroende av de postmodernistiska filosofernas tänkande här och verkar inte ett dugg medveten om det.

På Republikanernas konvent piskade Trump in budskapet ”Död, förstörelse, terrorism och svaghet” och drog sedan en rad falska siffror. Publiken skanderade att Hillary Clinton ska låsas in, uppeldade av talare på scenen med samma budskap.

Ben Carson associerade Clinton med Lucifer, en radiopratare jämförde henne med Stalins hemhjälp och det fanns t-shirts med budskapet Trump vs Tramp.

Bland delegaterna cirkulerade konspirationsteorier som att judarna styr världen, att president Obama är muslim och så förstås föraktfulla uttalanden om homosexuella. Känslorna har blivit viktigare än fakta, så mycket viktigare att till och med en som vill bli president, med koderna till kärnvapen, kommer undan med att konstruera fakta som passar med en känsla som han vill förmedla.

Här kan vi se att vår skribent är än mer postmodernistisk än så, hen understryker här att fakta är något som konstrueras. Analysen som görs i den delen är dock felaktig, åtminstone har vi anledning att tro det. De där republikanerna är inte så mycket ute efter att förmedla en känsla som att utnyttja känslor som redan finns hos personer som tränat sig till att hamna i känslolägen vid vissa stimuli. Dessa kan vara signalord, hets mot vissa figurer eller bildsymboler. Samma praktiker används av reklambranschen, de kombinerar välkända signaler som ger upphov till förutsägbara och spontana tolkningar hos massorna. Reklamgenrens ‘sälj grej med tjej’ är det mest kända exemplet på detta, där ideal samtidigt lärs ut och exploateras. Genom att framställa en kvinnokropp som ett idealt och underdånigt objekt framstår varumärket eller produktavbildningen i bättre dager, vilket är möjligt av den enkla anledningen att vi från barnsben drillas i könsrollsideal och det råkar vara så i vår kultur att en kvinnokropp anses som bäst när den underkastar sig och inbjuder till villkorslöst och konsekvensbefriat utnyttjande.

På samma sätt är det med tankefigurer som ‘Crooked Hillary’, ‘Killary’ och ‘Trump vs Tramp’. De anspelar alla på den könsförrädiska aspekten av att en kvinnlig politiker också korrumperas av makt och oundvikliga misstag. En kvinna gör inte sådant och kommer undan med det, hon ska dra ett förkläde över sin nakna och sexuellt tillgängliga kropp och bereda en karl föda i hans kök. Genom att använda sådana här öknamn som kritiska komponenter i politisk kommunikation istället för att prioritera trist saklighet och acceptans av den grisiga och obönhörliga verklighet vi faktiskt lever i, i vilket vår skribent och Trump rent praktiskt är helt överens trots skribentens påståenden om motsatsen, så utsträcks den domän av livet där just reklamspråklig ytlighet, förljugenhet och primitivism diskursivt dominerar till att omfatta också politiken. Processen är inte nyfödd, som bekant var det nyckeln till Allianspartiernas valseger 2006, där var det en PR-person som helt enkelt bestämde att de skulle pissa på politisk hederlighet och köra en kampanj där de ljög om sig själva istället för att försöka övertyga med mer hederliga och demokratiskt transparenta medel. Det är helt enkelt inte så stor skillnad mellan att genomslagsoptimera en kampanj eller påta ihop membilder för att paketera ett budskap så att det blir massanpassat och snuttifierat samtidigt som det erhåller en nätviral potential, och att kötta på med ‘Crooked Tramp Hillary’-snack.

I själva verket är det så att när politikens medel väljs efter rent tekniska hänsyn så har också politikens beslutsfattande omfamnat en form av nihilism. Mottagarna av budskapet har reducerats till en abstrakt målgrupp vars karaktär ska exploateras med maximalt genomslag, snarare än engageras i en samhällsteoretisk dialog om vilket samhälle vi vill ha och inte heller anpassar den efter de enskilda människor som samtalet ska involvera utan de tvingas in i en abstrakt mall i vilken de liksom absorberas och förlorar identiteten som människa. Som jag ser det är det ett utflöde ur imperativ som avkastningsmaximering och effektiviseringskrav, det vill säga, marknadsfundamentalistiskt tänkande. Men vår skribent vill beskylla frankfurtskolan och andra postmodernt tänkande filosofiska traditioner, ungefär som om de skulle ha haft en reell politisk, ekonomisk och kulturell dominans under såpass lång tid att de kunde ha skapat den här situationen. Det retoriska greppet syftar till att förklara ett systemiskt fenomen som ingen har önskat eller bett om, och eftersom vår skribent jobbar för vissa intressen så är det teoribildningar förknippade med vänstern och hot mot makten som måste bära skulden. Som vi sett är det triviala ‘guilt by association’-resonemang som är den centrala taktiken. SFI-eleven och Trump är samma sak och kritisk teori bär skulden. Gillar du inte antisemitiska SFI-elever och cyniska demagoger som Trump behöver du angripa vänstern och vissa av dess mer marginella teoretiker. För rent faktiskt har postmodernistisk filosofi inte fått något större genomslag ännu, inte ens inom akademierna även om det är populärt att skriva om vad de tänkarna skrivit för något så är det ovanligt att deras tekniker, perspektiv och kunskapsmässiga framsteg spelar mer än en marginell roll. Jag hävdar ibland att historievetenskapen är den som starkast påverkats av dessa postmodernt tänkande personer, för att Foucaults genealogiska metod fått ett visst genomslag där, vilket i strikt mening inte är helt riktigt utan mer en retorisk poäng. Samtidigt är det klart vanligare med tidig- eller förmoderna synsätt oavsett vilken vetenskaplig disciplin vi vänder oss till.

Till sin hjälp har Trump det som mer och mer kan beskrivas som ett genialt hybridkrig mot västlig demokrati och liberala värderingar. Även om det inte är första gången Moskva använder sig av aktiva åtgärder är det som nu sker historiskt.

För det är inte alls som att han gör exakt samma sak som Avpixlat, Moderaterna och Vänsterpartiet när han utformar sina kampanjer. Clinton gör inte samma sak. Osv. Vår skribent vill alltså göra sin bigotta tankefigur till krigspropaganda som tjänar NATO-blockets intressen. Här är det åtminstone tydliggjort att det är gammal Sanning som vår skribent vill försvara, här synonymt med “västlig demokrati och liberala värderingar”. Att redan det är ett uttryck som faller sönder i småbitar och visar sig vara av samma bedrägliga natur som Gud om vi tittar närmre på det är inte något som besvärar vår skribent. Ej heller att “västlig demokrati” är ‘borgerlig parlamentarism’ som bäst men i praktiken betyder elitstyre, och ej heller att “liberala värderingar” är den kryptokristna liberalistiska dogmatik som slog igenom under upplysningsfilosofins glansdagar. Dessa “värderingar” är diverse imperialistiska universella anspråk. Kring sexton- och sjuttonhundratalen började den tidigare skolastiskt och pietistiskt inriktade kristendomen att åka på stryk av både rationalistiskt och empiricistiskt inriktade tänkare och aristokrater, dessutom var många av dessa aristokrater irriterade på att Konungen av Guds Nåde var så ohemult ointresserad av samma aristokraters berikande och maktackumulerande. Därför började de så småningom lära ut att människan i sig bär på eviga, okränkbara rättigheter, inte Gud, och att det är efter dessa som samhället måste anpassas. Mest grundläggande är förstås doktrinen om privategendom, eller den så kallade äganderätten. För att få med massorna i sina revolutionära projekt har liberalister sedan dess påstått att rätt till liv, rätt till hälsa, rätt till frihet, osv., också ingår i det där metafysiska paketet.

Ett kvarts millenium senare vet vi att deras ‘mänskliga rättigheter’ betytt feodalism utan Gud och därmed en fanatisk vilja till intet, pregnant och tydligt framträdande i det där profitmaximeringsimperativet jag titt som tätt återkommer till. När du ser på en bergskedja kanske du ser underskön natur och fantastisk fraktal dimensionalitet, men en modern människa ser tillväxtpotentialen, förädlingspotentialen, avkastningspotentialen, all den fina bokföring man kan få till om man sätter maskiner i arbete med att rensa bort allt liv som är i vägen och därefter pressa bergets materia så hårt som möjligt för att ge så mycket avsättningsbar vara som möjligt till lägsta möjliga kostnad. Så ser vi numera också på våra medmänniskor. Det är därför ekonomistiska argument oftare återkommer än rent etniska eller rasideologiska i den offentliga debatten om invandringspolitik, trots att debattens bränsle ändå är just sådana etnocentrerade och primitivistiska motsättningar. I kommentarsfältsträsken ser man ofta den stamtänkande sidan av myntet men i offentligheten är det den hegemoniska makten som dominerar och den erkänner bara de där ekonomistiska hänsynen. Det är också på grund av detta som du aldrig ser reflektioner över skillnaden mellan att möta och övervakas av en maskin relativt en människa i den politiska diskussionen om teknologi inom äldreomsorgen, utan det handlar alltid om att sänka kostnader, effektivisera och så vidare.

Samtidigt som vi ju alla vet att det inte är likadant att prata med telefonsvarare som med en person, till och med en person som är helt dominerad och styrd av kulturell hegemoni och vars självbestämmande är marginellt som bäst. Man kunde tycka att den aspekten tog mer plats i sådan debatt av det skälet, men icke. Och detta är en annan sida av samma fenomen som vår skribent sent omsider har upptäckt, något sekel efter att Nietzsche, Marx och Freud lagt grunden för kritisk analys av det ur några olika perspektiv. Samma sociala mekanik har gjort att vi idag har mer förtroende för reklambudskap än en hög med raffinerat genomtänkt facklitteratur, vilket rimligen förutsätter en omfattande indoktrinering och väldigt mäktiga incitament. Vilket blir särskilt skrämmande när det sätts i samband med det enkla konstaterandet att det inte uppstått enligt någon plan, utifrån någon grupp människors lömska kontroll över världens utveckling. Idag vet vi helt enkelt att vare sig politiker eller massorna har kontroll över samhällsutvecklingen. Ett skäl till det är att marknader och ekonomi brutalt skyddas från demokratisering, och i vår epok är ekonomin alltings centrum. Att den också råkar vara nihilistisk gör oss alla i grunden nihilistiska eftersom uppväxten lärt oss att köpet är den fundamentala mänskliga relationen, och i köpet är inga mänskliga värden inblandade. Dessutom är marknadsrelationer intrinsikalt bedrägliga, den som exploaterar informationsasymmetrier (mäklaren vet mer om vad huset är värt än sin klient och köparen, ex.vis) vinner och det genom att dölja relevant och sann information för den andra personen. I andra sammanhang, som politisk förvaltning, så kallar vi det för korruption. På en svagt reglerad marknad är det en nödvändighet för att bli någotsånär framgångsrik. Av liknande skäl är det också en nödvändighet för politiker att agera på liknande sätt i förhållande till sina väljare, varför det inte är ett alternativ för en svensk partipolitiker att helt avstå från att utnyttja de här förhållandena och den här reklamiserade sociala dynamiken.

Man får helt enkelt inte bli för tråkig och saklig, då är man inte relevant och säljande. Vi ser fenomenet också på arbetsmarknaden, där man numera ska drillas i att göra sitt CV-dokument till en sprakande insäljningsfest. Både fackförbund och myndigheter är med och underblåser det och saknar helt kritiska perspektiv på vad de håller på med. Du ska undvika att ljuga ordentligt i ditt CV men det ska heller inte vara ärligt för då får du inte jobbet utan det gäller att framställa sig själv i så bra dager som möjligt. Det ska dessutom syfta till att framhäva ‘personlighet’ eller ‘personlig lämplighet’, vilket är kodord för att den sökande ska vara totalt lojal och veta med sig att friktion i anställningen betyder uppsägning omgående. Vilket är möjligt av det enkla skälet att anställningar idag typiskt sett är anpassade efter industrins styrningsmodeller där arbetsuppgifterna bryts ned till små moment och omgärdas av administration, någon övergripande kompetens inom ämnet ska inte behövas utan det räcker med lydnad, kännedom om standardiseringsideologier och en säljande opersonlighet för att funka i snart nog vilken anställning som helst. Vad som varierar är hur mycket dokumenterad lydighet en person behöver för att komma på fråga för en anställing eller annan. Det är förstås en tillspetsad beskrivning och det finns många undantag man kan peka på, men tendensen är sådan. Du behöver inte ha en djupare förståelse för genetik för att jobba med genetisk analys idag, utan du behöver bara lära dig något enstaka symbolsystem och läsa manualen till den apparat du ska använda. Resten fixar du med språkligt fluff som du plockar upp genom att röra dig i de miljöerna och umgås med andra som redan har ett kulturellt och språkligt sammanhang.

Om du tror att exempelvis forskning är skyddad från detta, låt mig visa en artikel där forskare ställs mot varandra och diskussionen gäller den kvinnliga orgasmens natur. Grovt taget representeras i artikeln två läger där det ena menar sig undersöka vilket enda ensamt ändamål orgasmen har i vår art medan det andra menar att det kan inte finnas något sådant utan det måste ses som en restprodukt i stil med den gängse uppfattningen om blindtarmen. Inget av dem utgår ifrån att en sådan biologisk mekanism spelar en mängd olika funktioner i olika sociala och sexuella sammanhang. En kvinna som har sex för att hon måste eller behöver det får antagligen inte orgasm, så då uteblir sammandragningar, den starka anknytning som djupt tillfredsställande sex ger, med mera, medan det är helt annorlunda för den kvinna som har relationer där sex just präglas av orgasmisk njutning med de anknytningar och fertilitetshjälpande konsekvenser det innebär. De här olika formerna av sexuell kontakt är olika vanliga i olika samhällen och olika samhällen premierar olika sexuella kontakter. Därför är det inte något magiskt mysterium som ska lösas, utan analysen måste ske utifrån en situering av den kvinnliga sexualiteten i ett konkret sammanhang. Det vill säga, relativiseras. Vad det är för partner, samhälle, kultur och andra omständigheter är relevant (i sig en relativistisk term; döda relativism och relevans avlider i samma stund) och nödvändigt att ta hänsyn till för att ge en begriplig och hyggligt korrekt bild. Att avstå från det är att skratta åt Galilei och Einstein för att sedan hävda sig kunna titta ut genom båtfönstret och avgöra båtens hastighet i absoluta termer.

Kort sagt, avslutningen i den artikeln visar att man blir en idiot av sådana där “liberala värderingar” som går ut på universalism och evig Sanning. Rent faktiskt existerar den kvinnliga orgasmen och är en av de starkaste upplevelser en person kan ha utan att använda hårda droger, att det inte skulle ha betydande evolutionära implikationer utan vara något slags patetisk rest från våra förfäder som bara kan uppskattas och förstås hedonistiskt är typ det dummaste jag läst sedan jag kom i kontakt med vår skribent. Låt oss återvända dit.

Kriminalteknisk utredning från tre av varandra oberoende cybersäkerhetsfirmor pekar ut ryska staten som aktör bakom hackningen av demokraternas e-post. Att den ryska militära underrättelsetjänsten GRU på det här sättet kan ge Trump en skjuts är bara ett exempel på flera andra saker som pekar i samma riktning.

Trump har ändrat republikanernas partiprogram när det gäller Ukraina, gjort uttalanden som underminerar de baltiska staterna och hela Natos framtid, han har rådgivare med ryska kopplingar och har inte lämnat ifrån sig den finansiella deklarationen ännu. Det senare har fått konservative kolumnisten George Will, som medverkar i Fox News och Washington Post, att påpeka att orsaken kan vara att det skulle blottlägga Trumps affärer med ryska oligarker.

Och nej, jag påstår inte att Trump är skapad av Ryssland, men däremot att det finns starka intressen från olika aktörer, som Ryssland, att underminera västliga demokratier. Och att man skickligt använder vår svaghet för sina syften. En sårbarhet vi både skapat och kan åtgärda själva.

Här fortsätter krigsretoriken. Vår skribent vill ge en bild av att Sanningen är under attack från antisemitiska islamister, auktoritära putinister och den stora vänsterkonspirationen. Dessa har gjort Sanningen svag, ömklig, sårbar. Tillsammans med Trump föraktar vår skribent svaghet och vill få bort den. Att vi är svaga, ömkliga och sårbara varelser är ett underordnat faktum, det viktiga är att vi inte inser det. Vi kan se det som en variant på slavmoral. Imam Friedrich skildrar i ett av sina främsta verk hur kristendomen omstöper det äldre grekiska dygdbegreppet och att det har att göra med judarnas ställning i det romerskt ockuperade Palestina där den tidiga jesuskulten växte fram. De var en slavklass, fullständigt vanmäktiga i förhållande till den romerska hegemonin, och det gör att de inte kunde slå tillbaka på ett gammelhederligt och äktgrekiskt vis. Istället behövde de komma ihåg oförrätterna och tänka sig att de kommer att behandlas med gudomlig rättvisa senare. Vare sig jag själv eller den Nietzsche som författade genealogin lägger någon värdering i slav och mästare i det här sammanhanget. Det är helt enkelt så att den gruppen av antika judar inte hade något val, de var fullständigt dominerade av sina herrar. Vår skribent resonerar på ett liknande sätt, istället för att erkänna att vi är svagsinta däggdjur med en löjligt tafflig och barnslig insikt i den materiella verkligheten som bäst ska vi drömma ihop att det är på vår sida som den gudomliga rättvisan står och delta i det kosmiska kriget på det sätt vi kan, genom att intala oss att det är så här det ligger till och att om vi bara tänker rätt och håller ihop så fixar Gud resten på domedagen.

Eller med andra ord, vår skribent vill äska lojalitet till den occidentala krigsmaskinen och den är fientlig mot både progressiva rörelser, som kan hota dess fortlevnad genom att förneka nihilismen och förespråka etik istället, och konkurrenter av samma typ som den själv, som auktoritär islamism och putinism. Att det finns ett sådant släktskap mellan auktoritära, närmast nyfascistiska, politiska strömningar, sunnifundamentalistisk islamism och modernitet har jag antytt tidigare, min analys är att de är olika sätt på vilka det modernistiska kan framträda och konkurrera inom sig självt.

Det kan tilläggas att de där läckorna vår skribent nämner pågått under ett bra tag innan DNC-konferensen och att den som publicerat materialet öppet deklarerat sin östliga härkomst. Än så länge finns rent faktiskt inga tecken på att det är en statlig aktör och inte bara någon som agerar i linje med någon statlig aktörs intressen. Rent krasst är det också så att den ryska cyberkrigsdoktrinen är en annan än den som gäller i Occidenten, där är det varken ‘defense contractors’ eller internt anställda som sköter nätkriminaliteten utan GRU och andra statliga organ har lösare relationer till diverse olika s.k. hackergrupper och liknande associationer som de inte har någon direkt kontroll över utan snarast belönar eller bestraffar, alternativt släpper information till, för att få dem att inte hota den egna maktställningen. De drivs förmodligen av nationalism snarare än profitintresse eller sådan total lojalitet till den specifika organisationen som occidentala anställningar påbjuder. Men det är förstås inte det viktiga för vår skribent utan hen vill skrämmas med den totalitära och onda putinismen som måste förgöras med totalitär och god occidental exceptionalism. De får inte ha värderingsrelaterad fanatism om den inte är i lojalitet till och överensstämmelse med vår, för annars blire krig serru. Och inte vilket krig som helst, numera är det kalla kriget dött, på sin höjd används det som liknelse för att karakterisera det som pågår, det går igen eller det är ett ‘nytt’ kallt krig. Vi kallar det inte för totalt krig och inte heller ‘kallt’ i bemärkelsen att kriget fortgår i vad som påstås vara fredstid. Numera kallar vi istället kallt krig i fredstid för hybridkrig, det är så man säger ‘krig i fredstid’ sedan ett antal år tillbaka. Det hör till den diskursen att det bara är ‘de Andra’ som sysslar med hybridkrig, när occidentala stater bombar skiten ur civila, infrastruktur och humanitära anläggningar i Irak och Syrien så är det inte hybridkrig utan terrorbekämpning. Det är ett krig, kriget mot terrorismen, och inte hybridkrig, för det där lömska hybridkriget är det bara fienden som kan hålla på med. Nordamerikanska cyberkrigsoperationer eller den massövervakning av oss alla som de håller på med är inte krig, det är försvar, bekämpning, digitalisering och andra sådana flufftermer som vi indoktrineras med.

Vi ser alltså att vår skribent är kejsarlojal och naken, därtill själv djupt nedsjunken i den postmoderna tendensen. Anar du vad som händer sedan?

Skicka in ditt svar till någon annan och se om du är en vinnare!

Även om Swish visat sig vara lika defekta och korrupta som alla andra ‘startup’-projekt har jag kvar 0760296937 som donationsmöjlighet och på Patreon gör jag fördjupningar, rasar något annorlunda men på samma saker och bjuder lite mer på mig själv.

Den stolta sanningsrelativistens upplösning

Igår bröt jag skrivandet efter att ha skenat igenom några grundläggande anmärkningar till en debattartikel som tar avstamp i en ytterst konspiracistisk tankefigur och en del av de utgångspunkter den förutsätter. Jag gjorde också ett antal antydningar som jag tror att jag får tillfälle att komma tillbaka till, rörande implikationer av det narrativ debattören, vår skribent, för fram, bland annat rörande hen själv och det samhälle hen vill ha.

Vid brottet var jag framme vid det här citatet:

Det har i sin tur lett till en situation där rätten till sin egen sanning betraktas som större än vad kunskap och faktisk sanning är.

Där pekade jag på att det är ett speciellt, personligt anknutet sanningsbegrepp som är avskilt från de gamla pålitliga Sanningarna, vilka levde på en social nivå och inte nödvändigtvis var någons egna. Jag fick frågor om hur jag ser på sanningsbegreppet som sådant så jag gör en inledande anmärkning om detta innan jag fortsätter peta i relationen mellan egen sanning, kunskap och faktisk sanning.

I sin enklaste bemärkelse är en sats sann om den motsvaras av eller åtminstone inte hamnar i konflikt med våra gemensamma uppfattningar om verkligheten. Det kan illustreras med ett exempel ur den analytiska filosofins många försök att konstruera hård och härligt pålitlig sanning: ‘Snö är vit’ om och endast om snö är vit. En vardagssituation med en kompis på en sten på en snötäckt åker är det ett ganska sant påstående. Snön ser ut på ett sätt som vi vanligen betecknar som vitt, så då kan vi säga att snön ser vit ut. Samtidigt är det en tämligen otillfredsställande sanningsteori. Har en blind ett vithetsbegrepp? Vad sker när vi tittar riktigt nära på snön, börjar den inte se genomskinlig ut? Tänk om kompisen är döv och satsen är för konstig i sammanhanget för att kunna utläsas av läpprörelserna, blir den inte meningslös då, som satsen ‘kreft pek fetul tott’? Förr var det vanligt att tro att sanning av det här slaget var omänsklig och levde ett eget gudomligt godkänt liv vid sidan av de mänskliga villkoren, och det har varit en av Sanningarna, vilket råkar på just sådana här problem om man börjar titta noggrant på sådana påstådda sanningar.

Språket visar sig undflyende och fungera helt annorlunda än hur logikern på jakt efter Sanning traditionellt föreställt sig. Som Saussure konstaterat och gjort till akademiskt allmängods, de språkliga tecknen är godtyckligt valda och inte naturgivna eller utsedda av Gud. Vi kunde byta plats på höger och vänster på en gång , säga vänster när vi menar vad vi idag kallar för höger och vice versa, och om alla accepterade det skulle det inte göra någon större praktisk skillnad (precis som med högertrafikreformen), utan i huvudsak vara en fråga om estetik, tradition eller andra sådana värden. Så satsen ‘snö är vit’ behöver något mer än snön för att bli meningsfull och begriplig. Samme Saussure kallade det för parole (kontrasterat av langue, språkets teckensystem och symboler) och senare tänkare har ofta använt ordet diskurs istället. Det är den meningsrymd som tecknen skisserar, möjliga tolkningar av tecknen som kan göras gällande i en specifik situation. Ser vi till ordet höger behöver det inte se ut just så för att ha den betydelsepotential det har, utan vi kunde plocka in en anglicism istället och säga right istället utan att betydelsen går förlorad (precis som man numera ofta säger sale istället för realisation eller rea). På samma sätt kan vi heller inte av den grafiska utformningen av ordet höger utläsa meningen med tecknen, för det behöver vi socialiseras in i en språklig kultur och internalisera de här relationerna mellan tecken och mening. Jämför med den blinde och den vita snön.

Så när vi formulerar oss måste vi lyda sociala regler för hur det kan gå till, vilka tecken vi kan använda och när. Det gör att inget sanningsanspråk som är kommunicerbart är ens helt egna, av nödvändighet är det i någon mån format av kultur och tradition. Samtidigt finns diskursnivån därunder och i den lever betydelserna. I ett visst sammanhang kunde satsen ‘snö är vit’ vara ett slags skämt där snön påstås vara rasligt privilegierad i sitt samhälle, i ett annat kunde det vara en utsaga om att särskilt potenta kokainpreparat är vita. Allt detta och mer är möjliga innebörder av satsen när den konkret används och situeras i ett sammanhang. Den här avgrunden mellan tecken och mening är också ett skäl till att förhoppningarna om utvecklandet av ett exakt och allmängiltigt språk inte stått sig så väl i moderniteten. Vi har så att säga upptäckt att våra sanningar oftast är någon annans och inte alls så självklara som vi trodde, för att vi behöver de här sociala utbytena för att språk, mening och sanning ska vara betydelsefulla begrepp.

Därför är faktisk sanning något tillfälligt, beroende av massor av saker utöver själva det fenomen som sanningsutsagan behandlar. Men kan det inte vara så att någon tok sitter på sin kammare och kokar ihop egna sanningar och lever efter dem? Jo, såklart, vi är tvingade till det, vi måste ta ställning, inordna föreställningar, förhoppningar och förväntningar i våra tidigare sådana. Samtidigt är tokiga försanthållanden nästan aldrig någons egna. Längre fram kommer vi att se vår skribent lyfta ett exempel på en ‘egen sanning’, en kommentarsfältskrigare som har en berättelse om ryskt agerande på Krim. Saken är bara den att det inte är hens egna, utan en mikro-Sanning i den personens sociala miljö, en dogm man där cirkulerar för att den är bekväm och förklarande och markerar ett vi och ett dem. Vad som angrips som ‘egen sanning’ av vår skribent är alltså delade, sociala sanningar som hen verkligen inte gillar, och heller inte verkar ha någon lust att förstå.

Gällande kunskap är jag av uppfattningen att ordet primärt syftar på förmågor, kunnande. Det är besläktat med att känna, kunna. En text är aldrig kunskap, möjligen visar den någons kunskaper. Så en vetenskaplig rapport från en studie innehåller inte kunskap, utan man kan på sin höjd utläsa ur den att de som författat den besitter kunskaper. Den bör närmast benämnas som information och det är resultattypen för i stort sett all forskning som utförs idag, särskilt inom naturvetenskaperna. Vad vår skribent menar med kunskap är oklart men jag blir inte förvånad om hen avger ett rungande ‘ja!’ om man frågar ‘är den här studien som kopplat en gen till ALS kunskap?’. Jag gillar den distinktionen, den förtydligar begrepp som oinformerad och okunnig, dessutom förklarar den varför vi kan bygga enorma samhällen som fostrar fler yrkesforskare än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, som producerar fler och säkrare rapporter än någonsin förr, och ändå faller kunskaper snabbt bort ur samhällslivet och ersätts med reklam, manipulationer och underhållning. Det är för att vad de producerar är information och som bekant innebär informationsöverflöd svårigheter att organisera och förstå informationen, varför den också blir svårare att använda för kunskapsodling. Åtminstone tar det mer tid att utvinna kunskap ur ett stort informationsmaterial än ett litet.

Vad vår skribent egentligen menar och vill med den där sentensen är som synes ganska oklart. Jag tror att personen är ganska oinformerad och okunnig i det här ämnet och att det är därför hen förväntar sig att faktisk sanning är, inte konstrueras i ett socialt sammanhang, i förhållande till intryck av materiella omständigheter, andra personer, förförståelser, med mera. Förmodligen bör den ses som en samling signalord som riktar sig till en likaledes oinformerad, okunnig och övertygad läsekrets, lite som vi inte primärt riktar oss till en blind med en sats som ‘snö är vit’.

Ett exempel var SFI-kursen i Helsingborg, där en elev förnekade förintelsen och menade att det var en judisk konspiration, läraren reagerade och förklarade att det var nonsens. Eleven kände sig kränkt över av att bli ifrågasatt och läraren fick en reprimand med innebörden “vad som är historia för oss är inte historia för andra“.

Här är då ett första exempel på vad vår skribent vill lyfta fram för att skildra detta postmodernistiska tillstånd som den onda sanningsrelativistjudiska frankfurtskolan tvingat in vissa i. Vi kan direkt avfärda det underliggande påståendet att antingen lärarens överordnade eller eleven studerat postmoderna filosofer noggrant och kommit fram till att ‘allt är relativt och allt är lika sant’. Som vi sett var det alltså inte fråga om en egen sanning utan om en social sanning som eleven inte valt, inte kritiskt granskat, inte ifrågasatt på något engagerat och prövande sätt. Att beskriva det som en egen, personlig, sanning är alltså ett slags maktutövning över eleven, istället för att konstatera att hen haft en viss uppväxt och tvingats lära sig vissa saker för att inte snabbt bli utstött eller avpolleterad vill vår skribent göra hen till personligt ansvarig för sin oacceptabla historieskrivning. Det är en radikal omstöpning av den verkliga personen som var där i klassrummet och sade det där dumma som fick läraren att släppa schemat och istället bestämma att den eleven skulle komma att dominera lektionen i egenskap av kryptonazist, antisemit och så vidare.

Det är förstås inte tydligt uttalat att skribenten gör detta med eleven, utan vad som är riktigt tydligt uttalat är att hen angriper lärarens överordnade, som enligt en annonstavla konstaterade att

Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta.

Samtidigt används elevens ofrivilliga övertygelse som ett exempel på en egen sanning och lärarens överordnade förklaras ha vidgått att den också är en Sanning, för vår skribent förväntar sig att alla sanningar ska vara Sanningar, andra sanningar kan inte accepteras.

Nu är det närmast tjänstefel av en lärare att börja kverulera med en enskild elev om någon stupid utsaga och om den överordnade ska klandras för något så är det användningen av faktabegreppet. I vårt vardagsspråk har ‘fakta’ kommit att bli en beteckning på alla försanthållanden. ‘Jag kollade i Nationalencyklopedin och det där är verkligen fakta’. Bland filosofer är betydelsen mycket snävare och omfattar verifierbara materiella sakförhållanden. Så borde ordet också användas bland pedagoger och andra i skolmiljöer. Kan vi mäta bordsbenets längd till nittiotre centimeter är det ett faktum att längden är nittiotre centimeter och vi kan vara rätt säkra på att alla som upprepar mätningen kommer att få ungefär samma resultat. I själva verket varierar längden litegrann beroende på var man mäter men det är skillnader på en mikroskopisk skala som normalt saknar praktisk betydelse så vi brukar strunta i dem, precis som vi struntar i relativistisk fysik och luftmotstånd när vi räknar på fallhastigheter i grundskolans NO-undervisning. Syns inte, finns inte. Så fungerar fakta. De är praktiska konceptualiseringar baserade på intryck från omvärlden och inte alls så hårda och pålitliga som ordets konnotationer vanligen antyder.

Annonstavlan förklarar också att eleven kanske inte alls hade känt sig utpekad på grund av ifrågasättandet, utan de tillmälen som eventuellt avgavs och utpekandet som särskild i den sociala miljön på grund av sina ofrivilliga uppfattningar. Där gör vår skribent en glidning för att försöka få det att se ut som att eleven har frivilligt bildat sig uppfattningen att judar är ena lömska djävlar som iscensatt ett folkmord som aldrig hände för att råna palestinierna på land och föröva folkmord mot dem med supermakternas goda minne. Så är det naturligtvis inte utan sådana narrativ tjänar en social funktion i sina ‘naturliga habitat’, de förklarar den situation man befinner sig i om man lever i den miljön och gör det lättare att välja motstånd, hat och ilska istället för uppgivenhet, ångest och självmord. De ger en berättelse om varför man måste bita ihop och vara benhårt lojal med andra i sin närmiljö och bedövar skräck, osäkerhet och substituerar i dessa avseenden fint för alternativet att sitta på sin kammare och läsa akademiska avhandlingar om Förintelsens historiska bakgrund och karaktär. Det är först när det blir en överlevnadsstrategi att inte berätta sådana berättelser som sociala problem uppstår kring dem. I vårt samhälle blir den som i offentligheten uttalar att judarna förtjänade att utrotas eller något liknande snabbt denigrerad och om man förknippas med sådana berättelser blir det närmast omöjligt att erhålla en stabil och hygglig försörjning utanför kriminella miljöer. Berättelsen om de sex miljonerna och om vad vi måste berätta fyller alltså i vårt samhälle en liknande funktion som de antisemitiska fyller för vissa araber och andra som av djupt personliga skäl behöver förstå och hantera den mycket tragiska relationen mellan israeler och vissa av deras grannar.

Det borde läraren rimligen ha förklarat för eleven i enrum, istället för att ställa till med en scen. Vår skribent tycker däremot att det var jättebra att läraren ställde till med scenen och gjorde klart att eleven efter sina uttalanden stod absolut lägst i rang i det här samhället. Det är en formell och statligt bemäktigad alfaindivid med stor makt över de andra i församlingen som slår fast vem som bör vara hackkycklingen. Genom att arrangera stormöte kring tarvliga uttalanden blir det också en strid, en kamp inför publik, och det är absolut inte givet att läraren kommer att vinna den i sällskapets ögon oavsett hur historiskt korrekt hens skildring av Förintelsen är. Eleven kan vara mycket vältalig och intelligent, och använda klipsk retorik, lömska ledande frågor och andra tekniker för att vinna över publiken på sin sida, få läraren att framstå som en svamlande judeindoktrinerad idiot eller något, och få höhö:ande och ryggdunkningar efteråt. Alla gillar att se en snygg strid och hälsa på vinnaren efteråt, hur dumt det än är. Se bara på proffsboxningen, där idioter har sönder sina hjärnor frivilligt medan en massa andra idioter hetsar upp sig över det. För att läraren garanterat ska vinna så måste läraren också ta till övermakt över eleven och inte ta striden på elevens villkor, varvid publiken ser David förnedras av Goliat och läraren går ut som förlorare iallafall.

Jag menar inte att det antisemitiska tramset är en lika bra historisk skildring av Förintelsen som exempelvis Richard Evans utmärkta trilogi om Tredje Riket, eller att det är en bra berättelse i alla sammanhang. Däremot är det så att det för många människor är jätteviktigt att förstå varför palestinierna eller några andra måste lida så mycket och att det tillåts. Det är så obegripligt att det blir gångbart att förklara det som att judarna kontrollerar allt och har gjort all historieskrivning till lögner de och deras stat tjänar på. I någon mån är det också försvarligare att vara antisemit av det skälet än att vara det på slentrian, så som det var huvudregel att européer var inbitna antisemiter fram till andra världskrigets slut, för att eliterna tyckte att rasläror och andra bigotta fantasier var hemskt tilltalande och lönsamma. Vanligt folk hade som bekant svårt att acceptera de påtvingade bojkotterna mot judiska affärsidkare under tysknazisternas trettiotal, de fortsatte handla på sitt lokala judiskägda snabbköp och så vidare, samtidigt som eliternas rasläror och snack om den lömske juden med sina giriga ögon och kroknäsa och beniga fingrar var gångbart i breda lager. Den antisemitiska berättelsen hos eleven är från början inte ens en historisk skildring utan just sådant där snack som man fyller ut tomrummen med för att stå ut med resten. Att som lärare upphöja den till en historisk skildring jämförbar med, säg, Evans, för att sedan ta strid om den inför öppen ridå, det lutar åt att legitimera antisemitism och urholka distinktionen mellan historicitet och myt.

Som lärarens överordnade uttryckte det:

Men klassrummet var helt fel forum för den diskussionen för det ni skulle göra var att lyssna på klartext

Det kan också konstateras att sådana där offentliga strider om rang och vad man får säga också kan befästa vad den angripne påstått sig tro på. Kontroversiella ståndpunkter och uttalanden ger makt, för de tvingar andra att engagera sig i debatt och ta risken för att vara mindre skickliga än motståndaren och förlora även fast de har rätt enligt någon socialt satt standard. Att ta de striderna och inte vara klart brutalare och skickligare än sin motståndare kan alltså vara kontraproduktivt, och överhuvudtaget är det inte så man skapar en bra pedagogisk miljö. Det är så man förstör en och det är därför nyfascisternas aktivistsvärmar agerar som de gör. Vår skribent tillstyrker det beteendet och det är lite läskigt, särskilt mot bakgrund av att hen öppnade med en kryptonazistisk konspiracism.

Nåväl. Härvid hoppas jag att det framgått vilken farsartad idioti jag ser i vår skribents utgångspunkter och inledande exempel. Låt oss se på nästa.

En läsare skrev i kommentarsfältet på en av MittMedias Facebooksidor att allt gått fredligt till vid Rysslands annektering av Krim och att OSSE, Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, godkänt den riggade folkomröstningen efter att ha övervakat valet.

När jag påpekade att OSSE aldrig ens var på plats och än mindre sagt att valet var godkänt svarade personen: ”Jag säger att de godkände genom att vilja ha med Ukraina, en av parterna”, alltså en förvirrad efterhandskonstruktion till lögnen. Och mitt påpekande att det inte stämmer (vilket kan verifieras efter tre sekunder på OSSE:s hemsida) bemöttes med: ”Det är du som sprider falsk information”.

Det är alltså det här exemplet jag nämnde tidigare, och även här är det fråga om en dogm, en socialt konstruerad övertygelse. Kring den finns en massa annat som den samspelar med och om personen som reproducerade den verkligen tror på att det är en korrekt, en sann, berättelse så är sannolikheten stor att det också implicerar att personen har ett socialt sammanhang där man känner igen varandra på vilka berättelser man delar med andra när sammanhanget är ett visst. De kan mycket väl prata om väder och vind i något sammanhang men om det gäller Krim, då är det så att befolkningen där ville ha ryskt herravälde och sade det i en folkomröstning, punkt. Man tvekar inte öppet på det, precis som man som medelsvensk inte öppet tvekar på att sex miljoner judar utrotades med dödsläger under Förintelsen. Åtminstone inte om man vill uppfattas som en anständig och hel människa snarare än en nazistisk grobian som inte fattat nånting.

Det vill säga, personen som kacklade om Krim har att välja mellan att förlora i anseende hos sina kompisar och tvivla på sina egna övertygelser, och att stå fast vid berättelsen och förklara varför den andra personen har fel. Du kan själv pröva det här genom att i något sammanhang börja prata om att det inte alls utrotades sex miljoner judar i de tysknazistiska dödslägren utan långt färre. Ramaskri lär bli ett mycket påtagligt faktum och stämningen hysteriskt jobbig. Grejen är den att sentensen är sann, den uppfyller alla vetenskapliga krav på historicitet. En stor andel av utrotningen utfördes nämligen på plats där judarna hittades i de ockuperade områdena, dödspatruller samlade ihop dem och sköt dem efter att de hade fått gräva en massgrav åt sig själva eller något liknande. Metodologin varierar lite i detaljerna men det var i någon mån förstahandsvalet för Förintelsens förövare, slakta av dem på plats och skicka med allt annat uselt rasmaterial på samma gång. När du förklarat det här kommer stämningen nästan helt säkert att ändå vara tryckt och konstig, trots att du bara bjussat lite på sanningen om vad som egentligen hände. Helt i linje med vad vår skribent kräver, om jag förstått hens ståndpunkt korrekt.

Därför är det nog mycket svårt för den där kommentarsfältskrigaren att ge en annan berättelse än att Krim togs jättefredligt och med invånarnas goda minne. Det är också en i vissa avseenden bekvämare berättelse än att Ryssland valsat in på europeisk mark och tagit en bit för att bättra på sin militära och geopolitiska ställning i området. Den senare berättelsen betyder ju att vi är i ett fucking djävla världskrig där stormakterna redan styckar av bitar åt sig själva som de gärna vill ha när slutstriden kommer, vem vill leva med den vetskapen?

Dessutom, det är mycket osannolikt att den här kommentarsfältskrigaren suttit långa stunder med näsan i gammalt material från frankfurtskolan och ba ‘ah, yiss, sanningen finns inte, allt är relativt, djävlar vad skönt, nu ska jag göra lögnen till sanning hos MuttMediya HAHAHAHAHA *tangentknatter*’. Det är heller inte grundskolan som lärt ut det. Ska vi se någon kraft som mer skyldig än andra är det nog näringslivet tillsammans med akademierna och profitmaximeringsimperativet. Inom akademierna har vissa naturvetenskapligt orienterade discipliner raffinerat reklammanipulativa metoder och de har av näringslivet gjorts till en ständigt pulserande, förljugen, fond i våra liv. Vår skribent har inga problem med ett budskap där en androgyn gestalt plinkar lite stämningsfullt på en gitarr och allt har en lite murrig och skön känsla, innan det ploppar fram en bild på en sluglur med en prisuppgift. Åtminstone får det tolkas så, när hen inte en enda gång anmärker på att vi hela tiden översköljs med kommersiellt manipulativa och förljugna budskap, som vetenskapligt optimerats för att påverka så många som möjligt så mycket som möjligt oavsett vad de själva tycker om saken. Det här har postmodern filosofi kritiserat och varit fientlig mot, varför högern numera beskyller den för att vara orsak till det så att högern kan fortsätta att ge makt åt de här förljugna reklamkrafterna.

Här kan vi alltså se hur skribentens berättelse inte bara är osann i grunden utan också tjänar syftet att fördunkla och dölja mäktiga intressen och maktutövning vi råkar ut för hela tiden i våra vardagsliv. ‘Bry dig inte om att massmedier, politik och näringsliv söker manipulera dig maximalt effektivt, bli arg på de äckliga judehatande bögdödarmuslimerna istället, det är de som tar makten över dig om du inte accepterar indoktrineringen som redan pågår OCH DÅ BLIR DU VÅLDTÄKTSMÖRDAD I HEDERNS NAMN’. Versalerna är alltså diskursiv, outtalad mening som brukar finnas i den här typen av propaganda, åtminstone bland nyfascister, men sällan skrivas ut. Istället idisslar de statistik över våldtäktsanmälningar och kriminaljournalistik som rör personer med utländsk bakgrund eller deras barn. Samtidigt kan vem som helst se att det är just det där hotet som de använder för att få oss att inte titta på andra saker och förfasas över dem. Vår skribent är alltså en lömsk jäkel som kanske inte ens är medveten om vilka intressen hen springer genom att låta publicera den där texten.

För övrigt har vi en liknande situation i Förenta Staternas politik för tillfället. De har ett strikt dikotomiskt system för att utse sina federala regeringschefer, så har folket otur är det två usla alternativ som partisubstituten har knuffat fram. Då av interna mekanismer och inte några övergripande allmänsociala hänsyn, utan det är konkurrensorganisationer bland andra där den som strider bäst och bygger starkast allianser vinner, inte den som är lämpad, lämplig eller anses som bäst på det där med politiska visioner. Så de medborgarna hotas nu med att de väljer fascism eller Clinton-dynastin. De hotas med att de väljer sin egen sociala kastration och kanske utrotning om de väljer Clinton-dynastin istället för kejsarguden som ska göra allt storslaget och vackert igen. I november kommer det att vara så att folk röstar mot bakgrund av att de har blivit hotade. Dessutom kommer det inte att gå att lita på valresultatet eftersom många elektroniska röstningsapparater är ett rent haveri i IT-säkerhetshänseende och det redan finns tecken på att utländska intressen sonderar terrängen för att påverka valresultet genom fusk.

Och du kan aldrig ana vad som händer sedan. Nu är det de bästa bitarna kvar. Jag hoppas att ni börjat vädra blod och karaktärsmord och blir lite smygrusiga av det. Annars kommer en senare poäng att visa sig bortkastad och det vore ju synd.

Sanningsrelativist, javisst!

Ibland tappar jag fattningen nästan helt, vanligen yttrar det sig som en explosion av förhållandevis långa, nedlåtande och aggressiva meddelanden till någon mellanhand mellan skribent och mig som läsare. Så skedde tidigare idag, när en nätvarobekant delade en debattartikel publicerad genom MittMedia. Har jag inte missförstått något är det en av debattartikelförfattarens tidigare arbetsgivare men jag är osäker på om jag uppfattat det rätt, så jag ska kika på det senare.

Den är en snuskig liten bit oinformerad propaganda och jag utmanades att söndra den punkt för punkt, så då får jag väl göra det. Jag börjar med att ge några kommentarer till inledningen idag, så får vi se vad jag tycker blir rimligt att traggla oss igenom imorgon.

Rubriken lyder:

Då sanningen försvinner väntar den postdemokratiska världen

Det verkar väl oroande, eller hur? Man blir ju spänd på att få veta när det hände och varför.

Debattsideredaktören har lagt följande ingress:

Postmodernismen har fört oss in i postsanningens era, vilket gör att den auktoritära statens postdemokrati kommer allt närmare västerlandet. Men vi avgör själva om vi tillåter att det sker. Framtiden är inte skriven i sten.

Här får vi alltså veta att världen är i postmodernismens grepp, fast vi är inte det utan det är några Andra som sysslar med det så vi kan rädda dem genom att sätta stopp för deras projekt. Dessutom så får vi den glada nyheten att ‘den auktoritära statens postdemokrati’ inte redan är här! Om texten inte var så vansinnigt usel hade jag nästan kunnat uppamma lite postmodern glädje över en så glad nyhet, för här har jag levt mitt liv i skuggan av det postdemokratiska tillståndet och inte gillat det, så var det inte sant, utan det kommer först senare och jag har haft fel hela tiden.

Enligt min mening är alla de occidentala staterna tämligen auktoritära idag, inklusive den svenska. Här på hemmaplan har vi till exempel en myndighet som arbetar mot tankebrott genom preventiv disciplinering av personer som eventuellt, kanske, längre fram, skulle kunna komma att begå brott, för att de i barndomsåren givit uttryck för någon otillåten extremism. Det vill säga, vad den borgerliga staten uppfattar som de primära hoten mot sitt fortbestånd, höger-, vänster- och islamistiskt radikala idéer. Eller vad det nu är för bakomliggande mekanik, jag vet inte riktigt och jag tror att det är komplicerat så jag föredrar nog att göra en grav förenkling som pekar ut en ungefärlig riktning. Vi är i det läget att det inte krävs brottsliga handlingar för att staten ska komma med disciplinåtgärder utan det räcker med att säga fula saker i skolan, prata om klasskamp och revolution, eller se ut som en muslim och fnittra av spänning med en kompis till en förbjuden avrättningsvideo på rasten, eller den svenska klassikern, den säkrare extremismen, för dig som vill vara trygg och extremistisk och ändå ganska accepterad av resten av samhället, dra på dig en tröja som gör reklam för nazistrock. Under den nuvarande regeringen har myndigheten putsat lite på sina policydokument och blivit anständigare än under den förra men programmet är alltjämt att offentliganställda angivare ska peka ut barn och ungdomar som de misstänker förkovrar sig i förbjudna idéer eller kanske rentav prövar dem verbalt eller motsvarande i sociala sammanhang.

Det är också så att occidentala stater känt sig inspirerade av hitleristiskt och stalinistiskt förtryck, och gjort massövervakning till en av sina huvuduppgifter. Alla ska med, ingens privatliv får vara skyddat. Rent krasst har vi idag samhällen som är långt mer totalitära än vad de gamla totalitaristerna kunde hinna med att drömma fram innan de avled. Du får inte göra anonyma affärer, det ser ut som penningtvätt, utan du är nästan tvingad att göra alla affärer via ett ombud i banksektorn. Alla transaktioner ska vara synliga för banken, staten och gärna någon mellanhand som har ännu sämre IT-säkerhet än institutionerna, typ som Swish som nyligen behövt erkänna att de byggt sin tjänst kring en fullkomligt utdaterad och närmast lättknäckt krypteringsstandard. Har du ingen övervakningsbar persondator kan du glömma att få delta i det här samhället, massövervakning or bust. NSA ska ha sitt, liksom. Anonymiserar du dig blir du förknippad med kriminella tills du bevisat motsatsen.

Herregud, i Sverige diskuterar vi seriöst och oironiskt hur mycket polisvåld vi ska sätta in mot de hemska invandrarna i den främmande Förorten. Det är det här samhällets lösning på tecken på patriarkala och homofoba uttryck bland invandrargrupper och deras barn. Det är djävligt auktoritärt. Det ledande oppositionspartiet i vårt land har gjort ett PR-stunt där de tog med sig poliser till en sådan Förort för att posera och göra klart för invånarna att batonger är på väg. Vårt polisväsende är i sig djävligt auktoritärt. De driver PR-kampanjer för sig själva och för att dölja brister i kåren. Inom myndigheten finns en sekt av narkotikapoliser som är en av de mäktigaste organisationerna i det här landet. Fullkomligt odemokratiskt. Fullkomligt auktoritärt, eftersom de är sista linjens försvarare av den polisiära rätten att alltid kunna misstänka narkotikabrott och då få befogenhet till frihetsberövande, något de försvarar med näbbar och klor samtidigt som vi får en skenande narkotikadödlighet av den politiken. De dödar alltså för att skydda legaliteten i att ha tillgång till statligt våld utan legitimitet, om man spetsar till det rejält. För missbruksproblem är som bekant en vårdfråga, typiskt sett ger inte missbruksproblem upphov till brott utan skadar främst den enskilde.

Men som tur är får detta inte kallas för auktoritärt, precis som vi ska kalla Erdogan för demokratiskt vald även fast han nyss har använt en statskupp för att genomföra en egen kontrastatskupp och efterföljande brutala utrensningar av oppositionella och påstådda kuppsympatisörer.

Håhåjaja. Jag tycker att det är ett rätt okej samhälle ändå, men jag retar mig oerhört på grova försköningar och vill ha en helt annan berättelse om vad som är fel och behöver ändras än den som de mest fanatiska förskönarna vill torgföra. Det vill säga, de där nationalisterna och deras märkliga glorifierande av en stat bland andra i en av de i särklass galnaste perioderna i mänsklighetens historia. Kärnvapenhotet har aldrig varit större. Vi har aldrig haft så snabb och allomfattande påverkan på hela planetens yta som idag. Numera är polarisarna kultur, liksom. Ett konstverk, formade av mänsklig aktivitet, som när vi dödar ett träd för att kultivera veden och göra en fin käpp, fast det var förstås inte meningen att det skulle bli så fult av att vi smälter de där isarna. Men så är det nog ovanligt att konstverk blir som de från början var menade att de skulle bli. Vi bör nog se de smältande isarna som ett litet barns trevande försök till stor konst. Synd bara att så många behöver lida så mycket av den tavlan.

Under årtionden har postmodernismens sanningsrelativism härjat i akademier och offentliga samtal. Det började som en tilltalande tanke som kunde vara rolig att diskutera utifrån, så där i ungdomligt oförstånd: “Allt är relativt, alla har sin egen sanning”. Men har sedan satt sig, djupare och djupare.

Det här är första stycket i brödtexten. Vad vi ser här är en utgåva av en nazistisk konspirationsteori, som är tillräckligt ‘satis polito’ för att kunna publiceras i samtida svensk offentlighet. Från början handlade den här berättelsen om judar, närmre bestämt frankfurtskolejudarna. De var ett gäng marxistiskt influerade tänkare som analyserade och kritiserade den kapitalistiska epokens samhällsliv och utvecklingstendenser. Under efterkrigstiden har nazister behövt hitta nya konspirationsteorier sedan de gamla blivit lite skamfilade av Förintelsen, så de gick över till att hetsa mot enskilda judar eller judiska grupper istället för att hetsa mot judar i allmänhet. Eftersom frankfurtskolan både var vänster och vissa av dess företrädare judar har den blivit en återkommande måltavla för extremhögern och diverse fascistiska rörelser. Därifrån kommer myten om att ‘postmodernismen’, skribentens eufemism för ‘äckliga vänsterjudar’ (för oavsett om hen själv fattar vad hen skrivit har hen att ansvara för vad det är, särskilt som det är en stridsskrift mot ‘din sanning, min sanning en annan’), har korrumperat allt gott och sunt och sant. Med sina kosmopolitiska ideal och kritiska syn på Västvärlden är de helt enkelt en perfekt måltavla och syndabock, ett uppenbart hot och därmed rimligen legitima att attackera.

Därför satte nazister, senare extremhöger och konservativa, en berättelse i omlopp som går ut på att frankfurtskolan skulle ha drivit linjen att sanningen är relativt, alla påståenden är lika sanna, alla människor är lika bra, allting är likadant, allt är jätterelativt och ingen har fel, halledudane, we shall overcome. Vad de tänker sig som motsatsen till den fascistiska och ultrahierarkiska lära de själva företräder, med andra ord. Den här berättelsen har sedan sipprat ned genom historien till vår skribent som alltså numera kallar den här onda kraften för postmodernismen, eftersom tidsandan inte är så positiv till utmålande av judar som ett hot och spöket kommunism inte längre skrämmer så många.

I själva verket är det så att ‘postmodernismen’ föds kort efter franska revolutionen. Den stockkonservative Hobbes är en av tänkarna som sätter det i rullning med sin analys och kritik av den upplysningsfilosofiskt inspirerade revolutionen i Frankrike, men Nietzsche har blivit den som sätter den gyllene standarden för aggressiv kritik av moderniteten. Det är också därifrån fantasin om “sanningsrelativismen” troligtvis kommer. Imam Friedrich noterade nämligen att Sanningar, de är som slitna mynt, mynt som är så slitna att man inte längre kan se kungahuvudet eller valören, utan de är anonyma, allt man kan se är att de är mynt. Så är det med Sanningar, man vet att de är sanna och det känns inte fel att säga dem, man kan inte låta bli att tro på dem, men om man tittar på dem ser man också att de är inte så mycket mer än självklara. De provocerar ingen, de betyder inget särskilt, de saknar liksom värde. Idag vet vi att han i huvudsak hade rätt. Gud är död och begraven, som ett livsstilsval. Det är inte bara Sanning som imam Friedrich analyserat, utan också kunskap, och i båda fallen visar han att de här konstruktionerna beror av de samhällen de förekommer i. De kan inte vara universella, fria från maktintressen och härligt genomgoda och älskvärda och universella och neutrala. Utan de är snarast lömska, tittar man nära på kunskap ser man att kring dem finns maktstrukturer som avgör vad som kan räknas som kunskap, liksom det finns det kring vad som kan räknas som Sanning. Vems intressen tjänade Gud? Till exempel kungens, sådana brukar vara godkända av Gud. Kyrkans, såklart. Vad var de andra människorna för Gud? Bestämmer Gud hur de ska bete sig? Vem tjänar på de beteendena? Har vi verkligen sett tecken på att någon blivit frälst någongång? Och så vidare. Vare sig Sanning eller kunskap är alltså något neutralt, något man liksom ramlar över och sedan är den sig själv och sann och fin för all evighet. Marx kommer senare och gör ungefär samma poäng, och Freud visade att vad som funkar som Sanning och kunskap också i hög grad är beroende av för- och undermedvetna hjärnprocesser, som vi varken kan se eller ha särskilt mycket medveten kontroll över. Det vill säga, Sanning och kunskap vilar i hög grad på mekanismer utanför vår kontroll. Allas vår kontroll. Ingen har kontroll över dem. Den här insikten förvaltas senare av bland andra frankfurtskolan.

Det är vad “sanningsrelativismen” verkligen är, en kritik av hur Sanning och kunskap konstrueras i Occidenten. Ingen postmodernistisk filosof har någonsin varit drabbad av “ungdomligt oförstånd” och på skoj drivit linjen att vad som helst är lika sant som allt annat, haha sanningsförnekande är fett #yolo. Aldrig hänt. Kommer aldrig att hända. Det närmaste något sådant vi kommer inom occidental filosofi är att det är en invigningsrit i många filosofkretsar att man författar ett intellektuellt högtstående och intressant avfärdande av den där mytiska “sanningsrelativismen”. Vill man vara med bland fackfilosoferna kan det vara bra för karriären att låtsas som att det finns några sådana där idiotrelativistungdomar någonstans och sedan skriva en artikel som visar varför de har fel, trots att det aldrig har funnits några. I själva verket är vi alla tvingade att ta ställning, bestämma oss för vad vi ska ta för sant, vad vi ska prioritera och vem vi vill lita på. Jämt, och alla vet att det är så, för att de gör det också hela tiden.

Och det där med “allt är relativt”, den infantila djävla sentensen är en urtvättad och lösryckt bit historia. Så började man vad jag förstår säga efter att Albert Einsteins relativitetsteorier gjort honom till vetenskaplig rockstjärnefigur. Det har aldrig betytt något. Vad han visade var också att den materiella verklighet vi lever i är fundamentalt relativistisk. Det vill säga, absoluta påståenden om den är i strikt mening att betrakta som falska för de är på sin höjd approximationer med dolda förutsättningar. För säkra påståenden behöver man klargöra vilken fysikalisk utgångspunkt man har och hur ens referenssystem ser ut och förhåller sig till andra system, annars är ens beskrivningar av fysikaliska förhållanden osäkra gissningar. Ofta är det också fullgott för att man ska kunna göra en spådom om hur verkligheten kommer att te sig, sanna nog för att fungera. Det kategoriska avfärdandet av relativism såsom definitionsmässigt osann innebär inom fysiken att man avfärdar den moderna fysikens världsbild rakt av och gör sig själv till utmanare av fucking djävla Einstein. Förra seklets stora hjälte när det gäller kosmologi, ingen annan har tänkt bättre om hur man bör tänka om fysik. Han trumfar Feynman med råge, liksom. Idag är han bortglömd och mytologisk, förstås, för vi lever i en tid där var och en blir salig på sitt sätt så verkliga stjärnor i mänsklighetens historia måste bytas ut mot sådana som inget betyder och aldrig gjort något av värde. Som Paradise Hotel-deltagare, majestätet eller Edward Blom.

För skribenten har förstås rätt i att Sanningarnas tid är över. Gud är död. Hens strid är quijotisk på det vis att hen hade lika gärna kunnat dra en lans för Gud eller Konungen av Guds nåde. Den gamla berättelsen om Sanning var samma typ av fenomen som Gud, och ingetdera kunde överleva övergången till samhällsordningar baserade på ‘rationalitet’, ‘individens frihet’ och ‘marknadskrafterna’. Vi har förändrat vårt sätt att se på världen och med det förstör vi synsättet vi hade tidigare. Världen är inte längre förtrollad, för att tala med Weber, utan den är hård och kall och en resurs att utvinna i härlig konkurrens med andra. Däri ligger de där postmoderna filosofernas slutsats. De menar i stort sett unisont att det är imperativ som maximal profit, maximal effektivitet, optimal konkurrens, och liknande som är anledningen till att äldre berättelser, myter, Sanningar, inte kunnat överleva. Vi har fått syn på att religionen kanske är ett opium som härskarna håller de fattiga i schack med, det ser åtminstone så ut ibland, och när vi senare tittar på andra Sanningar så litar vi såklart inte oreserverat på dem efter att vi har sett att en föll i bitar. Är det Marx som förstört religionen, eller har han bara beskrivit hur den fungerar?

Det är den frågan vår skribent svarar fel på. Hen fattar inte att frankfurtskolan och de andra som konstaterat att Sanningen är döende beskriver en social, kulturell och ekonomisk process, där kapitalismen äter upp och förvränger allting den kommer i kontakt med, så att den sedan fiser ut produkter, varor, profit, maktordning och annat i den andra änden. Idag är vi så vana vid och indoktrinerade i det att vi accepterar att gränsen mellan reklam och resten är helt utsuddad, vi accepterar att vi själva är reducerade till produkter vars livsändamål är att konkurrera med andra produkter på arbetsmarknaden. Den som inte deltar räknas inte som människa, om den inte kohandlar genom att vara sjuk eller konstig eller något, och istället accepterar institutionalisering eller liknande social kontroll.

Och om skribenten var ärlig i sitt uppsåt och åtminstone lite omvärldsmedveten och allmänbildad hade hen också sett att den vanligaste avsändaren när man möter ett uppenbart osant påstående, det är ett företag. Det är ett företag som ljuger om sina produkter för att de ska sälja bättre. De ljuger om människor för att de ska må sämre så att de köper mer. ‘Det här fabriksköttet har något med jättesvenskt öppna marker och härligt djurliv att göra!’ ‘Du måste svälta dig, annars hatar alla din kropp!’ ‘Det kommer att göra ditt liv bättre om du binder upp dig på att ge oss pengar varje månad i två långa år!’

Reklamspråkets manipulationer är så effektiva, så rationellt utformade och så avkastningsmaximerande att de kommit att totalt dominera occidentala samhällen. De behöver heller inte att meddelandet är sant. Snarast tvärtom, det är lättare att sälja med lögner. Politiken pratar reklamiska, växer ihop med reklambyråer och genomslagsoptimerar sina kampanjer, innan den lägger resurser på demokratiska processer för politikutveckling. Kulturen har gått över till reklamiska, Warhol var tidigt ute med att göra grej av det, numera ska konstnären vara entreprenöriell, företagare, statligt examinerad. Utvecklingstendensen och orsakerna till den identifierades långt innan frankfurtskolan, men det var nazisterna antingen för dumma eller för smarta för att ta hänsyn till. Resten är senmodern historia.

Det har i sin tur lett till en situation där rätten till sin egen sanning betraktas som större än vad kunskap och faktisk sanning är.

Rätten till sin egen sanning brukar gå under ett annat namn. Åsiktsfrihet. Vanligen kallar vi det för en mänsklig rättighet och det är en liberalistisk uppfinning. Vi har också rätt att tillsammans med andra diskutera och utveckla våra sanningar, yttrande- och föreningsfrihet. Här får vi alltså ett mått på hur observant vår skribent är och kan konstatera att hen verkar ha något slags kontakt med verkligheten och där råkat se lite liberalism i det omgivande samhället, och inte gillat det.

Men det här är något annat sanningsbegrepp än det jag betecknade med Sanningen så länge det gällde de där postmoderna filosoferna, de diskuterade Sanningar och deras bortvittrande under industrialismens ständigt malande konkurrens, inte någon sanning som tillhör någon. En sanning som tillhör någon lever i den personen och kan där åskådas. Det förhåller sig annorlunda med en Sanning. Den har i stort sett alla i ett samhälle påtvingats från omgivningen sedan barnsben och hen har aldrig levt i en värld där den Sanningen inte var sann. Det är en Sanning i abstrakt mening, ett socialt fenomen. Därför kan den aldrig vara primärt faktisk, i bemärkelsen sann i förhållande till tillgänliga fakta. Gud skulle alltså inte ha kunnat vara falsifierbar, eller påvisbar, och samtidigt en Sanning, för då hade någon kollat hur det låg till med Gud och så sprack kyrkans berättelse.

Du kan aldrig ana vad som hände sedan.

 

 

 

 

 

 

Poliskonvulsioner

I sommar tänker stockholmspolisen ockupera en föreningslokal (blockad antyder att den är legitim, medan ockupation har bredare konnotationer). Den legala grunden är lite otydlig, men de verkar anse att narkotikastrafflagen ger carte blanche för i stort sett vilka ingrepp som helst i de grundläggande fri- och rättigheterna, vilket nog inte är så mycket en medveten uppfattning som ett sätt att arbeta polisiärt som också råkar innebära den ståndpunkten.

Det är svårt att inte se det som en bit bland många i det pussel som är narkotikastraffrättens sammanbrott. Från FN-nivån ned till svensk narkotikastrafflag är den feltänkt, och i det senare fallet implementerad snabbt och dåligt under en massmedialt underblåst opinionsvåg där fattiga droganvändare gjordes till folklig skräck och angelägenhet genom kvällstidningsdrakarnas skrämselpropaganda. Nittiotalet innebar straffskärpningar och det ena narkotikapåföljdsprejudikatet var knäppare än det andra. Samtidigt etablerades en kultur inom rättsväsendet där narkotikabrottmålen behandlades som något slags specialfall där grundläggande rättsstatliga principer inte gäller, något som inte röner nämnvärd uppmärksamhet förrän Högsta Domstolen sätter ned foten 2011. Relevant ministers svar på att HD slog ned på systematisk, lagvidrig rättstillämpning blev såklart att HD hade fel och att lagen måste ändras för att återställa den tidigare ordningen. Åren därefter börjar åklagarkåren förstå att THC-syra inte är narkotika och ej heller psykoaktiv, varför rattfylleridomar där endast THC-syra påvisats alltså är våldsamt rättsvidriga och en skandal som kommer att behöva städas upp. I samma veva avvecklar de den nära relationen till Carnegie-institutets lobbyist Jonas Hartelius och den RättsPM han ansvarat för ersätts. Det kan ha att göra med just NJA 2011 s. 357, mefedrondomen (lagen.nu är oåtkomlig, annars hade jag länkat in den), eller hur det gick när de använde honom och Fred Nyberg som s.k. sakkunnigvittnen i någon process därefter, men det är inte så lätt att få klarhet i.

Samtidigt undermineras såväl nationell som FN-ideologin på det här området genom bland annat att exemplet Portugal visar på ett fungerande alternativ och att enskilda stater inom Förenta Staterna börjat reglera cannabis som ett rusmedel bland andra, i strid med FN-konventionerna. I höstas skrev FN:s särskilde rapportör för rätten till hälsa ett öppet brev till vårens UNGASS-förhandlingar om narkotikakonventionerna och rekommenderar avkriminalisering av innehav av narkotika för eget bruk jämte ett antal folkhälsoinsatser för att minimera sociala skadeverkningar av drogbruk. För ett antal år sedan publicerade Världshälsoorganisationen en rapport om policyfrågor rörande HIV som också den rekommenderar sådan avkriminalisering. Inom naturvetenskaperna har vi hamnat i läget att för varje tendentiös studie som påstås visa allvarliga och beständiga skadeverkningar av drogbruk (exempelvis att cannabisanvändning leder till förkrympt, IQ-fattig hjärna) publiceras tre som säger något helt annat (att resultaten inte kan reproduceras, att eventuella kognitiva nedsättningar går över, med mera). De psykosocialt inriktade vetenskaperna bidrar på ett liknande sätt med nya modeller för att förstå missbruk, beroende och psykoaktiva substansers roll, vanligen med hårresande implikationer för den befintliga missbrukspolitiken inom narkotikaområdet.

I Sverige finns en mycket stark taburörelse med inriktning mot narkotika som sedan Nils Bejerots tid vid Carnegie-institutet och som organisatör av en polis inom polisen (eller stat i staten, för att sensationssökande jämföra med KGB och turkiska militärkemalister) hamnat i den speciella situationen att de har självgående sociala organisationer och verksamheter samtidigt som den intellektuella grunden för dem söndras bit för bit. Det är inte direkt som att KRIS eller RNS plötsligt en dag kan säga att de bestämt sig för att deras tabun inte längre gäller, för då förlorar de intäkter, social status och den livsmening de skapat åt sig själva. Varför de behöver hålla fast vid sina gamla berättelser, vilket leder till att de inför hot och utmaningar radikaliseras och blir mer sekteristiska än tidigare eftersom sådana berättelser som är verifierbara eller direkt förnuftsvidriga inte längre fungerar som tidigare och kvar blir de som vilar på känsloargumentation, klassförakt och okunskap hos mottagaren. I och med radikaliseringen inträder också en hårdare faktaresistens, för det är ett existentiellt hot mot den här taburörelsen det är fråga om och det känner åtminstone ledarna inom den av, även om många av dem kanske inte klarar av att öppet diskutera saken. Jag tror att det är därför som KRIS lagt resurser på att inskärpa att bland dem gäller en hård renhetslag i förhållande till psykoaktiva substanser, medlemmar och företrädare får inte ens använda förskriven medicin för att behandla ADHD utan att det ses som illojalt och i strid med organisationskulturen. De har också intensifierat sin kamp mot substitutionsbehandling i samband med opioidberoende, med just en sådan renhetsretorik, som är svår att förstå annat än som förakt för skenbar svaghet. Att just KRIS ger sig på LARO-programmen är för övrigt inte så konstigt, de startades som en affärsverksamhet av mer lagligt snitt än den gängse kombinationen av småbrottslighet och amfetaminmissbruk som initiativtagarna tidigare försörjt sig på, varför de alltså är gamla yrkeskriminella tjackisar och saknar egen erfarenhet av opioidberoendets vedermödor. Det gör att de kan tänka på opioidberoende personer som veklingar, deras upplevelser av avtändning är helt enkelt andra än de som heroinister får och om inte KRIS:arna fortsatt punda i smyg har det också gått så länge sedan de sist genomlevde en amfetaminutsättning att de inte längre minns plågorna och personlighetsstörningarna särskilt väl utan snarast tänker på det som personliga segrar, med bara de fina minnena kvar (såsom det ju alltid blir, till slut).

Till vilket kommer att den sittande regeringen är mindre fundamentalistisk och batonginriktad än den förra, och ansvarig minister uppfattas som svävande på målet i de här frågorna sedan en tid tillbaka. Inte minst sedan han återvände från årets drogpolitiska UNGASS och antyder att det finns poänger med sprututbyten, utdelning av överdosantidot och liknande åtgärder, vilket signalerar ett illojalt förhållande till taburörelsen, inklusive det IOGT-NTO som han haft nära band till tidigare. Som knarktabuist i Sverige börjar man helt enkelt inse att det numera blåser snålt och till och med toppolitikerna tvivlar på repressionsmodellens effektivitet. Omständigheterna har blivit sådana att endast fanatiker kan stanna kvar på ledande positioner inom den rörelsen, vilket säger att narkotikapolisernas tidigare så starka ställning i förhållande till toppolitiken försvagats avsevärt och tillsammans med sina allierade är de idag ganska ensamma och ideologiskt utsatta.

När situationen uppfattas på det här sättet, som att hela den här taburörelsen, både dess statliga och civilsamhälleliga grenar, ruttnar och faller sönder bit för bit medan de som blir kvar är de tokigaste av dem, så blir det också begripligare varför stockholmspolisen avsätter enorma resurser för att hamna i lokaltidningen och få prata knark. Att de väljer en raveförening är inte heller konstigt i ljuset av detta, för den radikalisering vi ser innebär i hög grad en återvändo till nittiotalet. Det var en guldålder för narkotikapoliser, finansieringen flödade och mytologiseringen av Bejerot i full gång (han avled 1988), medan kvällspressen fått nys på det där med MDMA och raveklubbar, vilket innebar det ena skandalreportaget värre än det andra (och påhitt som ‘rebranding’ av ungdomssektionen till Ravekommissionen). På den tiden var också forskningen friare och mer politiserad på det här området (ovetenskapligare, mao.), det publicerades studier som påstod sig visa allt möjligt tokigt från att man kan få vakuoler i hjärnan av ketamin till att MDMA skulle vara synnerligen dödligt. Så de har sökt upp en ny version av en gammal fiende och angriper den, trots att det för varje självständigt tänkande människa torde framstå som puckat att ge sig på en enskild förening för att ge uttryck för sin existential-politiska ångest och få pressutrymme att utbreda sig på. Vore de seriösa hade de såklart satt in insatsen mot något område i innerstaden, där de bättre bemedlade vältrar sig i sina droger och dessutom är en verklig guldkalv för den informella ekonomin (till skillnad från samhällets fattigaste, även om det är de som uppmärksammas i de här sammanhangen), men det här förstås nog bäst som ett slags överslagsbeteende och då hade det snarast varit konstigt om insatsen inte var konstig.

Den som inte vill psykologisera kan lika gärna se det som ett kristeoretiskt tecken, en signal om att narkotikapoliserna börjar känna hur de har en kris flåsande i nacken och agerar på den medvetenheten. Och det är ju onekligen en kris som pågår. Politiken har inte realiserat det uttalade ändamålet, narkotikadödligheten och tillgången ökar stadigt, samtidigt som forskning och annan politik underminerar legitimiteten hos både teori och praktik för den politik som förs. Det är en antingen-eller-situation. Antingen erkänner man sig besegrad och går frivilligt in i en krisfas, eller så kör man ned hälarna i backen och vevar på än mer vildsint. Kort sagt, taburörelsen befinner sig i en situation där den behöver välja mellan att lyda det limbiska systemets fight-and-flight-mekanismer och att låta pannlobernas bark ta över arbetet. Självklart gör de som varje inbiten och vanmäktig missbrukare och underkastar sig det limbiskas dopamintryck, underblåst av den flockmekanik som bär upp deras organisering och är bas för grupplojaliteten. De har aldrig behövt förstå de här kropparna som de deltar i maktutövning över, varför de inte heller kan se på sig själva ur en sådan här synvinkel. Kunde de det hade de ju fått oerhörd ångest av att förorda våld mot andra som lever i samma slags underkastelse under sina kroppar, istället för den faktaresistenta arrogans vi sett dem spy ur sig i decennier.

Den som är hågad kan förstås också välja att analysera polisernas ockupation ur ett klass- eller annat sådant perspektiv, det är bland annat uppenbart att poliserna är lite rädda för föreningen, vilket de typiskt sett inte är i förhållande till fattiga med beroendeproblematik. Bland annat syns det i att insatsen är så omfattande och innebär att en så stor grupp poliser involveras. En förklaring till det kunde vara att föreningen är socialt stark, den organiserar personer med hygglig social status och tillgång till dräglig försörjning som också kan tala för sig, och eventuellt är det därför den är utpekad av poliserna, de uppfattar det kanske som att medelklassen börjat svika deras heliga kamp (igen, har hänt förr, ex.vis kokainets nedsipprande till ett slags folklighet) genom att återuppta ravefestligheterna och njuta av intressantare droger än den förvirrande och smärtsamma alkoholen. Genom en juridisk lins är ockupationen också intressant, de motiverar sitt ingripande utifrån förenings- och alkohollagstiftningen men för det behöver de vissa rättsfakta, som att föreningen verkligen arrangerar offentliga tillställningar och inte kräver medlemskap för att delta i verksamheten (vilket föreningen menar att de kräver). Därför använder de narkotikastrafflagen som ett slags säkerhetsbälte för att undvika intrycket av att de helt enkelt slår en drill på socialt grundläggande normer utan att vara ärliga med varför, och från deras perspektiv är det nog den lagstiftningen det handlar om egentligen medans det där med offentlig tillställning mer är ett slags förkläde. Realpolitiskt är det också så att narkotikastrafflagen innebär oerhört långtgående polisbefogenheter, upphäv kriminaliseringen för eget bruk och poliskåren kommer att behöva åratal av terapi för att hantera sorg efter förlusten av mycken makt. Det är förstås inte så sant som det är en rolig bild, de lär inte sörja så mycket som de kommer att fortsätta som vanligt utan att anteckna på samma sätt som förr och allmänt ta chanser till uppror mot det etablissemang som plötsligt gjorde att de inte längre lagligen kan ta kontrollen över en kropp med hänvisning till narkotikastraffrätten. Det vill säga, universalverktyget att kunna dra till med ‘du verkar nervös och rödögd, kom med här så ska vi ta prover’.

Det säger också något att stockholmspolisen anser den insatsen vara den i särklass viktigaste de själva tar initiativ till i år, åtminstone ser det ut som att det blir den klart mest resurskrävande. För det är ju en symbolisk insats, då den går ut på att ockupera en lokal utan att det egentligen får några implikationer för någon som helst brottslighet. Betraktad som PR-operation är den klart mer förståelig än som polisiär insats, och därför är det också på något sådant sätt vi bör se den. Därmed är det också konstaterat att ockupationen är ett slags offentlig teater, uppförd av en myndighet som är orolig för att förlora privilegier. Inte alldeles olikt hur nyfascismen reproducerar och marknadsför sig, även där är det magknip till följd av föreställningar om att framöver bli förtryckt, förringad och åsidosatt som driver många aktiviteter och beteenden. I båda fallen finns förmodligen misstankar om att den skymtade privilegieförlusten dessutom är befogad, med följden att privilegierna försvaras med större intensitet och aggression för att överkomma sådana misstankar och tvivel. När det gäller en trollsvärm är det kanske inte hela världen att de agerar som lättskrämda däggdjur, med poliser är det annorlunda. Även ‘vi mot röset’-känslan som präglar nyfascisterna tror jag återfinns bland poliser, likt den är en vanlig grund för grupplojalitet i andra sammanhang (och det är ju normalt valet av lögner som är verkligt sammansvetsande).

För övrigt har vi sett en sådan glidning under de senaste decennierna, där poliskåren gått över alltmer till att iscensätta teater om sig själv. Vi ser det i hur de ersatt den gamla okrypterade polisradion med fejkpersonligheter i sociala medier och lojala kommunikatörer anställda inom myndigheten, till visst förtret för de journalister som minns hur det var på den tiden då allmänheten kunde avlyssna polisarbetet och därigenom också granska myndighetens verksamhet. Nyligen har poliskåren kört en PR-kampanj där de spridit myndighetsmerch under förevändningen att de vill sätta stopp för sexuella överträdelser mot kvinnor, ett inspel i en medialogik snarare än brottsbekämpning och knappast en vettig myndighetsåtgärd om man inte ser den just som PR, teater, mediaspinn. Av något skäl har myndigheter börjat ta över karakteristika från näringslivet (mina tankar om det kanske jag får anledning att återkomma till), där det länge varit en kritisk komponent i profitabilitet att styra allmänhetens uppfattningar och begär genom reklamåtgärder av olika slag. Än så länge är myndighetspropaganda av det slaget ganska primitiv och valhänt utformad men precis som skett på de urbana annonsplatserna, reklamplats i städer, lär vi få se hur genren går från informerande om något partikulärt (‘den här produkten är fantastisk och jättebillig’, ‘det här hände verkligen i helgen’) till att syfta till tillvänjning till vissa föreställningar, bilder och typer av budskap (reklam som är diffus med vad den säljer och varför, där det är kontakten med reklam och reklamspråk som är indoktrineringsdrivande och inte vad tecknen konkret säger), eller med andra ord, en glidning från myndighetsdesignad information till information anpassad för att sälja in myndighetens bild av sig själv. Lite som ockupationen av föreningslokalen, med andra ord.

Det tillkommer att poliskåren idag genomgår en slags splittring. Även det ger nog upphov till krismedvetande inom den. Rikspolischefen Eliasson är avskydd av många och kåren är splittrad i förhållande till honom, vissa poliser har gått ut offentligt och reproducerat sentiment man annars främst ser bland nyfascistiska aktivister medan andra förmodligen begriper att offentliga huvudrullningar kanske inte är vad poliskåren behöver. Den motsättningen inom poliskåren kan mycket väl överleva att Eliasson byts ut, åtminstone om det drar ut på tiden, då personer inom grupperna kommer att sätta informella, sociala strukturer under tiden som det är en sublimerad konflikt i myndighetskulturen. Dessutom innebär rapporteringen om polisvåld i Förenta Staterna och misshagligheter utförda av svenska poliser att allmänhetens bild av yrkesgruppen polariseras och politiseras, vilket också påverkar personerna inom poliskåren och tvingar dem ta ställning till hur de ska se på sig själva utifrån dessa berättelser. En effekt av sådana här motsättningar kan vara att personer lämnar yrket hellre än att opponera sig eller visa sig avogt inställda till att haka på hets mot Eliasson eller lojalitetsstärkande skitsnack eller vad det nu kan vara för något, med en gradvis ökande likriktning på ett mentalt och känslomässigt plan bland poliser. Starkare kåranda, alltså.

Oavsett vad man tror om drogpolitikens framtid och vad man anser vara den primära krisen i poliskåren är det helt klart så att insatsen mot raveföreningen visar att myndigheten har svårt att hantera samhällsförändringar som rent faktiskt sker (jfr. de årligen återkommande vandaliseringarna och protesterna i vissa förorter) och att dess problem ingalunda är begränsade till organisatoriska strukturer, rekryteringssvårigheter eller finansieringen. Det innebär i sig att politiska åtgärder som begränsar sig till de områdena kan förväntas ha begränsade effekter, och även om de visar sig lyckade avhjälper det inte de polisiära krisigheterna i stort. Ansvaret här är dessutom politikers, och den politiker med inflytande och rikspolitisk betydelse som vågar ta i avkriminaliseringsfrågan, betydelsen av att polisen blivit till sin egen PR-byrå eller faktumet att myndigheten inte kan ha den sociala kontroll den vill ha (eller för den delen gärna påstår sig redan ha) utan att också bli fullkomligt totalitär, begår helt enkelt politiskt självmord. Svensk offentlig debatt i kriminalpolitiska frågor kan bara handla om vissa saker, som straffskärpningar eller tillförsel av nya vapen till polisernas arsenal. Principiella diskussioner om polisväsendet eller den vidare innebörden av kontroversiell lagstiftning eller offentlig hantering av tämligen allvarliga rättsskandaler är portförbjudet, och de undantag som sker handlar typiskt sett om cannabis och följer en viss mall där någon kommer ut som ‘drogliberal’ och sedan får löpa gatlopp, jagad av en flod av nedsättande epitet och känsloargumentation från taburörelsens sida.

Det är synd. Istället för att håna polisens sänkta rekryteringskrav kunde vi diskutera vad vi egentligen ska ha poliskåren till. Istället för att göra religion av lagen kunde vi diskutera hur vi ska justera den för att bättre passa in i forskningsrön och krav på åtminstone något slags anständighet i missbrukspolitiken. Vi skulle till och med kunna diskutera lämpligheten i att poliser tränas för att impulsivt utöva dödligt våld, om inte något stod i vägen. Om man anstränger sig lite, kan man till och med tänka sig en diskussion där vi faktiskt behandlar de konsekvenser för folkhälsan vi får när staten tillhandahåller en aggressionsförlösande och tämligen giftig drog men skildrar ett benignt aggressionsdämpande alternativ som det farligaste som finns. Vore det inte skönt att ha en droglagstiftning som inte vilade på att befolkningen i stort ljuger för sig själv?

 

 

 

 

Swish: 0760296937, Patreon.

Europeiskt drömmande, intryck från förr

Efter min farfar har jag ärvt memoarerna efter en av förra seklets mer kända journalister, Agne Hamrin. Ett av de bokverken kallas för I fascismens Europa och tecknar en bild av hans tidiga liv och början på hans yrkeskarriär, då han var utrikeskorrespondent i det europeiska trettiotalet. För mig var det en ögonöppnare för många år sedan, en bok som med särskild tydlighet visade mig att nutida europapolitiska problem inte är nya utan på sin höjd framstår de som nya för att vi behandlar historien med ett slags lösaktigt ointresse. I kölvattnet av den urspårade (och kanske terroristiska, kanske inte) lastbilen i Nice vädras återigen retorik som påminner om den gamla paneuropeiska rörelsens, så förutom något av en inblick i den förra fascismens Europa skulle jag vilja presentera några perspektiv på Europeiska Unionens födelse som Hamrin erbjuder dem.

I Wien föddes drömmen om Pan-Europa. Pan är ett grekiskt ord och betyder “all”, “hel”. Pan-Europa således: All-Europa. Ett enat Europa där raser, nationer, etniska grupper lever i fred och sämja med varandra. Jag var med om att fira den drömmens 10-årsjubileum. Ser vi oss omkring i Europa i det slutande 1970-talet, så är det bara att konstatera att drömmen i allt väsentligt alltjämt är en dröm.

Så inleder Hamrin sitt kapitel “Drömmen om Europa”, s. 70ff, där han skisserar en dåtida motrörelse mot nationalchauvinism och politiskt rävspel med de s.k. minoriteterna. Redan då fanns en dröm bland europeiska eliter om en enad och anständig kontinent i toppolitikens och industriintressenas fasta händer, redan då snubblade implementationen av densamma på varenda kvist på stigen och vid slutet på sjuttiotalet har det inte blivit mer än en reflexmässig gemenskapsorganisering mellan några stater inför trycket från sextio- och sjuttiotalens radikaldogmatiskt socialistiska rörelser som mer betonade internationell solidaritet, demokratisering av ekonomierna och nationalstaternas avveckling än någon kontinental samhörighet.

Ett och annat tuppfjät på vägen mot drömmens förverkligande har väl Europa gjort. Nio stater har slutit sig samman i något som kallas “Europeiska gemenskapen”, proklamerat en våryr dag på Capitolium i Rom. Men det gnisslar i samarbetet. Varje dag bär tidningarna bud om motsättningar, om konflikter mellan “de nio”. Vill det sig väl så skall vi snart ha ett Europaparlament – men hur substantiell kommer dettas politiska makt att vara?

Facit är förstås att Europaparlamentet inrättades och började arbeta 1979, men inte fick något som liknar ordinär parlamentarisk normgivningskompetens eller demokratisk legitimitet förrän 2009 när Lissabonfördraget ersätter de 2005 totalt havererade försöken att konstruera en europeisk konstitution.

Långt ifrån hela Väst-Europa är med. Och tvärs igenom vår värdsdel, från norr till söder går en till synes oöverstiglig skiljemur, i långa sträckor materialiserad i form av tegel, vakttorn, taggtråd, minor. Nå, säger vi förhoppningsfullt: men åtminstone en del av västländernas kommunistpartier har inte bara i princip accepterat Europaparlamentet utan kommer att välja egna ombud till detta övernationella parlament – hur pass “övernationellt” det nu kan komma att visa sig vara.

Idag vet vi att den muren föll och att de forna kommunistpartierna i huvudsak valde att lägga om till en mer verklighetsnära socialdemokrati istället för att fortsätta med revolutionärt politiskt arbete. Vi vet också att det innebar anslutning av Östeuropa till NATO-sfären och att vi idag lever med nya men lika hätska och oförutsägbara gränskonflikter mellan de omgivande imperierna.

Jag bevittnade inte Pan-Europas födelse – jag menar givetvis: Pan-Europa-drömmens födelse. Jag var för ung då, 1923, bara arton år.

Ordet myntades i misärens år 1923. I ett Wien som då var en politisk ruin – ett Imperium i dubbelörnens tecken hade sprängts i atomer av en dynamit som var starkare än någon kejsare och någon armé: Folkens frihetslängtan. På föregående sidor har jag försökt ge en om än skissartad bild av det katastrofala resultat den explosionen ledde till. Ett åtminstone partiellt Pan-Europa hade slutfört sin historiska mission.

Wien frös och svalt det året. Jag vet det emedan mina föräldrar, i likhet med många andra svenska familjer, hade räddat en liten wienare, Friedrich hette han, undan svältdöden. Kriegskind – det var av Friedrich jag lärde mig tala tyska, om än stapplande. Som syskonet n:r sju i vår krets blev han vad det led försvenskad, övergående.

Flyktingmottagande är verkligen inte något nytt. Nytt är däremot att det idag är svårare att öppna sitt hem för en flykting eller främling vilken som helst, det kan leda till lite av varje från terroraktioner från den flyktingfientliga opinionen till ingrepp från statens sida.

För ung, sålunda, för att bevittna födelsen anno 1923 i Wien av Paneuropeiska unionen. Men när Pan-Europa fyllde 10 år – då var jag där. Satt i kongressalen – som var parlamentsaulan. Jagade med ivriga blickar de världsberömda fysionomierna, lyssnade med spända öron till deras ord, till Förkunnelsen. Visioner av det Europa som skulle bli mitt – och i sinom tid mina barns och barnbarns – målade de inspirerade konstnärerna med breda penslar och lysande färger.

Borde visionen om ett fredligt och sammanhållet Europa ta sig förkunnelsens och närmast religiösa former? Jag är osäker på det, för å ena sidan är det kanske nödvändigt för att den ska traderas från generation till generation medan det å den andra sidan lämnar hela sidan öppen för diverse olika typer av tjuvnyp och tacklingar. Det vore bra om vi kunde få våra politiska ledare att bestämma sig på den punkten, om inte annat för att det ska bli lättare för oss att förstå hur vi bör se på talet om unionen och kontinental gemenskap, särskilt som det på senare år visat sig att samarbetet mycket väl kan invertera sig och bli till en främmande och brutal rättslig och ekonomisk ordning. Exemplet Grekland är det mest uppenbara, en stat som under efterkrigstiden såg hur britterna och andra av de allierade hellre krossade de inhemska sociala rörelserna och premierade facisternas medlöpare och lokala representanter än såg vänstern förvalta den makt de tagit sig. Idag är den här gränslandsstaten alltjämt slagpåse och en sådan långlivad princip som att kreditor ska stå risken för att gäldenären blir insolvent har bekvämt kastats på sophögen av diverse dunkla och maktpolitiska skäl. Är det ett resultat av drömmen eller är drömmen lösningen? Vi för ingen seriös politisk debatt om det här och det är farligt, långt farligare än jihadistgerillorna någonsin kommer att bli.

Il maestro fångade genast min uppmärksamhet. Ett långt och besynnerligt namn: Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi. Han var 39 år då. Det betyder att det var en 29-åring som präglade ordet och organiserade Unionen. Men om namnet hade en exotisk klang, så var icke heller ansiktet europeiskt. Ögonblickligen fäste jag mig vid de sneda ögonen och den alls inte wienska hudfärgen. Mycket riktigt: Morsarv. I Tokio hade fadern, en österrikisk diplomat vilkens familj emellertid hade sina rötter i flamländarnas gamla land långt västerut, förälskat sig i en japanska. En underlig europé, denna Pan-Europas fader. Men där jag satt i aulan och lyssnade och iakttog, sade jag mig att denna ovanliga blodsblandning, flamländsk-österrikisk-japansk, den var kanske förutsättningen för att han, Richard Coudenhove-Kalergi, skulle inspireras till och ha kraft att se ut över sitt till ett rudiment reducerade fosterlands gränser.

Sådan är EU:s rot. Visionär och gränsöverskridande. Vi har kommit långt sedan dess och det är en vurm för nationalism som istället präglar europasamarbetet idag, ofrivilligt för vissa stater, andra har fått ledare som älskar de nya möjligheterna det ger och som har fått med sig sina befolkningar på det tåget. Vi kan diskutera svenskhet och värderingar till leda, det är i vart fall så att den diskussionen är genommöglig och en uppenbar återvändsgränd endast korrupta politiker och propagandister attraheras av, trots att diverse personer inom ramen för tyckonomin tycker att det är jätteroligt att kokettera med signalord, låtsas förankra samtalet i vetenskap genom vanställningar av statistik eller rentav kliva fram som något slags klassiska krigshetsare och påstå att vår livsföring hotas av amatörmässiga terrorister, inte av massövervakning, kapitalismens totalitära tendenser och politiska eliter som precis som alla vi andra blir alltmer inbubblade i ekokammare samtidigt som maktkoncentrationerna blir allt större och färre. Att de har roligt är skadligt för oss alla.

Tydligen var jag på rätt spår. För när jag gjorde min första intervju med Coudenhove-Kalergi, under en paus i jubileumskongressens förhandlingar, så sade han “Jag tänker i kontinenter!” Han tillade: “Jag ser sålunda inte: Österrike, inte Tyskland, inte Frankrike, Italien, Spanien – inte Sverige…” På sin karta över Europa hade han med ett magiskt suddgummi raderat ut alla gränser.

Vilket förstås är en privilegierad persons möjlighet, för den som har svårt att ens få loss fritid till vila, än mindre bildningsresor över kontinenten, är situationen och prioriteringarna sådana att fantasier om ett gränslöst Europa inte så lätt kan framkallas. För den som känner att det är ett val mellan än större fattigdom, när tillgången på försörjning minskar till följd av konkurrens, och nationalchauvinism är saken också enkel, inte bara för den som har en “Förkunnelse” av paneuropeiskt snitt och inte kan se hur kontinenten genomskärs av så många gränsdragningar på så många nivåer att det totalt sett är oöverskådligt.

Det var naturligtvis detta som var grundfelet i hans pan-europeiska tankebyggnad. Detta skulle snart varda uppenbarat. Det året vi firade Europatankens 10-årsfest i Wienkongressens stad grep Adolf Hitler makten i Berlin. Inga magiska formler, ingen högstämd retorik förmådde överrösta det teutoniska åskmullret. Nittonhundraochtrettiotre var verkligen inget år, lämpat för fest, för fröjd och gamman. Der Kongress tanzte nicht! 

Den kongressen kunde inte med att dansa. Det är begripligt. Inom tio år skedde angreppet på Polen och ett antal år sedan börjar européerna kodifiera en av modernitetens få starka myter, den som utgår från andra världskriget och tre av dess nyckelpersoner, Hitler, Stalin och Mussolini. Resten är vagt bekant historia för de flesta av oss.

Coudenhove-Kalergi var nio år äldre än jag. Alltså ingen alltför stor åldersskillnad. Jag kunde ogenerat spela rollen av generationskamrat med honom. Som svensk fick jag en rejäl överhalning av den i kontinenter tänkande kosmopolitiske greven. Han hade då nyligen varit på besök i Sverige, inte minst i syfte att propagera för sitt politiska älsklingsbarn, Pan-Europa Union. Han möttes med kalla handen. En svärmare. Har han då inte hört talas om svensk neutralitetspolitik…?

Då liksom idag sitter vi i spänningsfältet mellan imperier, krigshandlingar och ett rörigt Europa där ingenting verkar gå som tänkt. Fordom innebar det att vi gav kalla handen, vart går vi idag? Det ser åtminstone ut som att vi offrat den där politiken för att istället backa långsamt in i det ena trumanblockets famn, i strid med folklig opinion. Jag tror att det kan visa sig kosta mer än det smakar, och kosta avsevärt mer än alternativet när vi väl kan ha överblick, men jag är inte spådomskunnig, som vissa andra menar sig vara.

Sitt omdöme om oss sammanfattade han så – jag citerar från min intervju:

-Jag frapperades framförallt av landets i andligt hänseende insulära karaktär. Jag har aldrig sett ett så insulärt land och ett så insulärt folk som Sverige och svenskarna. Till och med England är mindre insulärt!

(Yttrandet försatte mig genast en garde. Men i mitt stilla sinne kan jag inte förneka att Coudenhove-Kalergi har rätt. En obehaglig situation! – Det var min kommentar i intervjun… Fyrtiofem år senare, skriver jag nu som minnesantecknare, finns egentligen ingenting att ta ifrån eller lägga till – när det gäller Sverige i/och Europa. Vi föredrar att demonstrera vår internationalism i mera exotiska kontinenter.)

En bild av svensken som extremast i världen, igen. Jag är alltjämt tveksam till den, och jag tror att de senaste decennierna inneburit en avsevärd kosmopolitisering av sverjet, om så bara i form av en gradvis allt större folklig acceptans av amerikanskt inflytande. Vissa delar av landet skulle lite skämtsamt kunna kallas för en förort till New York, utan att det vore alldeles fel.

Någon sida längre fram följer detta:

Felet med den flamländsk-österrikisk-japanska grevens Pan-Europa var att han var för tidigt ute. Det är väl nästan alla profeter. Och tiden för att ens börja förverkliga tanken var för kort. Vi kan ju se hur svårt och tidsödande det är att ge politisk substans åt 1970-talets version av den i grund och botten mycket gamla tanken på en europeisk gemenskap. Ett knappt årtionde hade Coudenhove-Kalergi på sig – så kom Hitler, och därmed är allt sagt om Pan-Europas öde.

Men det kan vara värt att erinra om en sak i detta sammanhang: Varje gång ett om också blott partiellt lyckat försök gjorts att “ena Europa”, så har det skett under hotet av någon som ansetts vara livsfarlig för Europa. För Wienkongressens dansanta aktörer med Metternich i spetsen var det Napoleon. Bonapartes flykt från Elba och återuppträdandet på den europeiska scenen, vilket skedde under pågående förhandlingar i Wien, kom Talleyrand att prägla ett bon mot: “Kongressen i Wien är upplöst!” Den andra “Wienkongressen”, hundratjugo år senare, rönte samma öde. Och alldeles som Talleyrand 1813 hade Coudenhove-Kalergi skäl nog befara att även hans “kongress” kunde komma att “serveras kanoner som dessert”.

Jag försöker tränga in nutida europeiska ledare i profetuniformen men det närmaste jag kommer är Yanis Varoufakis, och han är ju något slags persona non grata snarare än en etablerad ledare på europanivån idag. Dessutom mer inriktad på agitation än organisering och direkt ledarskap. Det tomrummet kommer med all sannolikhet att fyllas så småningom och jag vågar inte hoppas på att det blir någon som sätter social demokrati över andra projekt. Tendensen är snarast den motsatta och numera är krig i fredstid såpass inarbetat och invant att vi förmodligen inte kommer att märka av krigsutbrottet när det väl sker, om det sker och jag inte får förmånen att ha fel.

Richard Nikolaus Graf Coudenhove-Kalergi gick ur tiden år 1972. Men slår man upp i telefonkatalogen över Wien, så skall man hitta namnet “Pan-Europa Union”. Hans tanke, hans dröm lever sålunda, tycks det, vidare. Men mera än en “sekt” är det knappast fråga om. Det “finaste” namnet i sekten är Otto von Habsburg, son till dubbelmonarkiens siste kejsare, Karl. Som kandidat för Franz Josef Strauss konservativa, i Bayerns bondetraditioner djupt rotade parti (CSU: Christlich Soziale Union) har  Otto von Habsburg valts in i Europaparlamentet. Vad han kan komma att uträtta där återstår att se. Det finns emellertid en historisk poäng förborgad, lätt att upptäcka. Om, vilket otvivelaktigt är sant intill en viss gräns, Habsburgsmonarkien representerade en “europeisk” tanke och förverkligade denna partiellt, så är det sålunda en avdankad medlem av denna gloriösa dynasti som i Pan-Europa-Unionen i Wien och slutligen i Europaparlamentet för denna tanke vidare. Cirkeln sluter sig. Någonting mera än ett slags symbolvärde har väl inte detta förhållande. Men som sådant värt att noteras.

Så avslutar Hamrin sitt kapitel. Han, Otto von Habsburg, fortsatte att vara en paneuropeisk konservativ profil i decennier därefter och var en av de viktigare personerna i det politiska och metapolitiska arbete som ledde till den sovjetlojala kommunismens sammanbrott och murens fall. Det är inte förrän 2011 som han avlider, och då har han hunnit med att bli den första hedersmedlemmen för den europaparlamentariska partigrupp som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör. Han var flyktingvänlig, inte minst på grund av världskrigen och att hans egen familj tvingades leva i exil. Numera är han nog i huvudsak ihågkommen bland mer eller mindre högerextremistiska konservativa för sina insatser i den världsomspännande antikommunistiska kampen.

Idag tror jag inte att några av de tidiga paneuropeisterna lever men jag har inte sett efter. Finns någon av dem kvar är det i vart fall så att de faller bort snart, och det bara är senare generationer som kan föra det arvet vidare. Själv tror jag att ett Europa enat kring demokratiseringsideal är önskvärt, det vore en uppstudsighet och arrogant örfil mot dem som trodde att historien var slut i och med Fukuyamas berömda deklaration om att den liberalistiska parlamentarismen kommit att bli historiens krona. Det tror jag också vore klart livskraftigare än de liberalistiska och konservativa ideal som dominerat europasamarbetet under de senaste seklen, om det ens kan kallas för ett samarbete innan mitten på nittiotalet. För att en övergripande europeisk politik ska vara möjlig mer än en kort stund måste den vara folkligt förankrad innan beslut tas på högre nivå, annars uppstår problem av den typ som regeringen Hollande just nu lider svårt av i Frankrike, nämligen att folkliga rörelser vägrar finna sig i parlamentariskt eller av regeringen beslutade regler och helt enkelt ockuperar det offentliga rummet och vägrar utföra samhällskritiskt arbete tills det politiska systemet kollapsar över sig självt.

 

 

Swish: 0760296937, Patreon. Idag är jag alldeles för trött för att författa något käckt i anslutning till den här informationen.

Värderingar, ideal och svenskhet; eller ‘debatten suger, lägg ned den’

Påbjudet soundtrack. För att monistiska ideal tydligen är det nya svarta i svensk offentlig debatt. Den som inte klarar av långsamt riffande kan köra den här istället, för det är väl lite en sådan attityd jag har till debatten jag avser kommentera.

Årets almedalsvecka blev ett intressant spektakel där partiledarna tävlade om att hävda att just deras politiska program passar in i uttrycket svenska värderingar. Allmänheten blev ytterligt förvirrad av detta och sedan dess har tävlingen muterat till en annan typ av normativ sport och spridit sig till diverse annonstavleadministrerade debattfora, där själva uttrycket svenska värderingar snarare än partiledarnas konkreta bruk av det idisslas. Det verkar helt enkelt som att det senaste året av rikspolitisk kamp mot kulturrelativism i samband med sommarens inträde kollapsat och ersatts av en flammande renässans för just en sådan. Hegel hade varit stolt. Nietzsche hade skrattat sig än mer syfilisgalen och författat en bitter och svårgenomtränglig aforism rörande modernt eftertraktande av intet.

En rörelse som tidigare var mycket negativt inställd till det kulturrelativistiska förhållningssättet, det vill säga, att kulturer eller kulturella fenomen som huvudregel är jämförbara och att det inte är givet a priori att en av dem är bättre än alla andra, har idag trätt in i den debatten med ett kulturrelativistiskt resonemang. Det går i stort ut på ett försök att visa att genomsnittssvensken är världens mest extremistiska genomsnittsperson, vilket ska vara något slags positivt ideal, en fiktiv någon som sedan ställs mot mer återhållsamma och omoraliska utlänningar samt ett resonemang om att vi kan förvänta oss att de blir mer extrema av att leva här. Just den här texten av de som publicerats inom debattens ramar är inte den sämsta, inte heller den bästa och det är inte en text jag tycker särskilt illa om. Snarast tvärtom, den här rörelsen är en av de intressantare av de kapitalistiska religionerna och det brukar vara roligt att läsa deras texter. Det kommande bör ses som en kommentar till debatten, ett metaperspektiv på det glömskans haveri vi lever i, där de senaste seklerna av filosofisk, politisk och vetenskaplig kamp betraktas som något slags illusion vi inte behöver befatta oss med idag.

Skribenten tar avstamp i ett försök att uppställa några “tolkningsanvisningar”.

• Det finns inga värderingar som är enbart svenska. Alla värderingar existerar i alla länder. Om man över huvud taget ska kunna tala om ”svenska värderingar” måste det därför i stället handla om de värderingar som är vanligast i just Sverige.

• Svenska värderingar är ingenting statiskt utan något föränderligt. Vi hade förut andra värderingar och kommer att ha andra värderingar i  framtiden. Om man ska tala om ”svenska värderingar” måste det därför i stället handla om de värderingar som är vanligast just nu.

• Svenska värderingar delas inte av alla i  befolkningen. Precis som när man talar om medellängd handlar det i stället om ett beräknat genomsnitt.

Istället för att bemöda sig om att inledningsvis analysera vad en värdering är i det här sammanhanget fastställer skribenten att varje värdering finns i exakt alla länder, bara i olika utbredning inom dem. Av det kan vi utläsa att utgångspunkten här är att sådant som är partikulärt för ett samhälle eller är begränsat till alla samhällen utom ett inte kan vara en värdering, det måste finnas i alla länder för att kunna vara en värdering. Därtill får man inte tala om värderingar i Sverige i äldre tid som svenska värderingar, ej heller önskningar om framtida värderingar i Sverige, utan det enda som får omnämnas som svenska värderingar är “de värderingar som är vanligast just nu”. Då det inte avgränsas till Sverige utan till vanligast utan närmre kvalificering är det otydligt om det är globalt eller för det svenska territoriets vidkommande som avses. Förmodligen det senare, då texten som helhet handlar om att kontrastera en genomsnittssvensk mot genomsnittsutlänningar och deras alltför moderata, icke-extrema värderingar. Vi får också veta att sådant som alla i den svenska befolkningen är överens om, det är inte värderingar.

Dessa tolkningsanvisningar är vid en första anblick lite märkliga och verkar inte direkt ägnade att underlätta tolkning av vare sig värderingsbegreppet eller texten i övrigt. Om det finns någon annan person eller association som delar dessa uppfattningar redovisas det inte.

Därefter går skribenten direkt över till att rekommendera värderingsforskning, innan han i nästa andetag förkastar sitt eget förslag och vänder sig till några sociologiska undersökningar av attityder och opinion. Tydligen ska dessa exemplifiera något men det är oklart vad intentionen är i den delen.

Med detta sagt så finns det viktiga lärdomar att hämta från värderingsforskningen, speciellt vad gäller jämställdhet och likabehandling. I Sverige svarar exempelvis 81 procent ja på frågan om det är viktigt för demokratin att män och kvinnor har samma rättigheter, enligt World values survey (WVS). Som jämförelse svarar bara 18  procent ja på samma fråga i Irak. Sverige ligger fyra i världen vad gäller jämställdhet, enligt Global gender gap report, medan Syrien ligger på plats 143. I Egypten menar över 90 procent av befolkningen att homosexualitet är något oacceptabelt, enligt Pew research center. Generellt i Västeuropa är den siffran bara strax över 10 procent.

Texten verkar säga att dessa sex påståenden innehåller viktiga lärdomar och att de är betydelsefulla. Om vi ser på detta genom tolkningsanvisningen enligt ovan kan vi sluta oss till att ingetdera påstående handlar om värderingar. Det finns kulturer som inte har några uppfattningar om “demokratin”, “rättigheter” eller “jämställdhet”. Alla dessa begrepp är distinkt occidentala till sitt ursprung och dessutom är betydelsen av dem omstridd. Det är heller inte säkert att respondenterna förstått frågorna på ett eller annat sätt, varför svaren inte nödvändigtvis är jämförbara mellan olika länder. Irakier ser nog lite annorlunda på demokrati efter den senaste amerikanska demokratiseringsinvasionen än vad den här skribenten gör, exempelvis. I sådant fall bör kanske irakiers perspektiv på vad som är viktigt för demokratin förstås på ett annat sätt än de där svenskarnas. Likadant är det med jämställdhet. GGGR är en rapport som sammanställs av World Economic Forum, som organiserar världens ekonomisk-politiska eliter kring vår tids mest populära religion, den vars anhängare tror på beständig ekonomisk tillväxt inom kapitalismen. Det jämställdhetsmåttet vilar på ett urval av 55 indikatorer och sammantaget ger det en modell för att mäta hur jämställd den ekonomisk-politiska exploateringen av kvinnor respektive män är i en viss ekonomi.

Om vi tittar på GGGR 2015 (PDF) kan vi se att Sverige placerar sig på en fjärde plats. Den enskilt största utländska kulturinfluensen på Sverige är Förenta Staterna. Vi ingår helt enkelt i den kulturella hegemonin och det är till exempel en självklarhet att amerikansk snarare än svensk, norsk eller finsk film ska dominera på våra biografer. Artikelns skribent vill ändå jämföra med Syrien, tydligen är en stat som i fem år hackats till köttfärs av inbördes- och proxykrig viktig att relativisera emot, åtminstone är det tänkt att vi ska kunna hitta någon viktig lärdom i detta. Jämför vi istället med Förenta Staterna så ligger de på plats 28, vilket innebär att om vi uppfattar hög placering på den listan som eftertraktansvärt så är också länder som Mozambique, Burundi, Bolivia, Namibia, Filippinerna och Rwanda bättre eller klart bättre förebilder än denna faktiska hegemoni. Det är Rwanda som ligger högst av dessa, på plats 6. Det är flera positioner högre än Förenade Kungadömet, som är på plats 18. Slutsatsen av detta torde vara att skribenten indirekt förordar att vi ska avbryta vårt transatlantiska uppåtslickande och hellre ta intryck av Rwanda för att bibehålla vår höga ställning i den här mätningen.

Till vilket kommer att det inte är givet att jämställdhet bara är vad som avses med ekonomisk-politisk jämställdhet inom kapitalismen, närmre bestämt vad som avses med begreppet inom ekonomisk-politiska eliter som tror på något slags frälsningskraft i kapitalismen. Det är ändå en ganska snäv krets personer och de kan antas ha rätt speciella uppfattningar om vad som är socialt förtjänstfullt. En socialistisk kritik av det jämställdhetsbegreppet skulle kunna gå ut på att det enda som är värt något är fritid, tid fri från stat, kapital och samhället i övrigt, där man får utvecklas och agera fritt, så jämställdhet bör mätas i antal timmar fritid per vecka i genomsnitt, jämfört mellan diverse könstillhörigheter.

Vad en person säger när en främling ställer en politiserad fråga behöver dessutom inte vara ärligt, utan det är fullt mänskligt att i de flesta lägen säga vad man tror är efterfrågat av andra. Det kan rentav vara så att homofoba attityder i Occidenten döljs i den refererade undersökningen, just på grund av detta. Emedan egyptier nog inte känner något större motstånd mot att öppet säga att de ogillar homosexualitet eller homosexuella eller homosexuella gärningar, är det med all sannolikhet desto svårare för någon genomsnittsvästerlänning att öppet göra detsamma, oavsett eventuellt bigotteri under ytan. Det kan vara så att den occidentala respondenten inte tror sig ogilla homosexualitet utan sublimerat det till att ta sig andra uttryck, som förakt för Pride-parader eller motstånd mot framkvoterad representation i parlamentariska församlingar. Någon kan vara böjd att säga ‘jag har inget problem med homosexualitet’ men samtidigt vara den där på festen som varje gång sitter och drar jobbiga bögskämt vid köksfläkten framåt småtimmarna. Vad den där undersökningen berättar för oss är vad diverse respondenter har sagt till personer de inte känner, inte vilka värderingar de har, oavsett om vi håller oss till tolkningsanvisningarna eller någon mer allmänt hållen definition av värderingsbegreppet. Närmre bestämt ger den oss något undersökningsinstituts tolkningar av respondenternas utsagor, som ju standardiseras för statistisk analys.

Det fortsätter likadant, mått efter mått, forskningsprojekt efter forskningsprojekt.

Tack, då vet vi.

I Sverige är vi mer individualistiska och har mer rationella, sekulära värderingar än något annat land på jorden – vad gäller värderingar är vi faktiskt det extremaste landet i världen. Att påstå att våra värderingar skulle vara universella är därför att projicera sitt eget önsketänkande på resten av världen – de värderingar vi har i Sverige är väldigt annorlunda. Generellt sett ligger de sekulära länderna i Nordvästeuropa uppe i ena hörnet på den globala kulturkartan med Sverige som det mest extrema exemplet.

Hur vi är och hur vi säger att vi är behöver således inte vara i överensstämmelse med varandra. Ett exempel kunde vara att vi kallar oss för en demokrati trots att masspartierna hittills är en historisk parentes och demokratisering av det ekonomiska samhällslivet varit en död fråga sedan sjuttio- och åttiotalen. Ledande och administrativa befattningar i de åtta riksdagspartierna är på partiledningsnivån i stort reserverade för akademiker och rekrytering till dem sker ofta genom processer utformade med näringslivets chefsanställningar som förebild. Är det demokratiskt? Kan vi utan närmre precisering kalla detta för demokratin? Kan vi kalla det för att leva i en demokrati om försörjningen alltid är avhängig antingen deltagande i en omfattande kafkaesk byråkrati eller ett näringsliv som skyddas från demokratisering av statens våldsmonopol? Det är frågor som inte har givna svar, ändå faller det sig naturligt för de flesta svenskar att påstå sig leva i en demokrati. Ett annat exempel kunde vara att svenskarna excellerar i att kalla sig för antirasister i opinionsundersökningar, samtidigt som tröskeln för ‘white flight’ här är en av Occidentens allra lägsta och det bara tog något år för de borgerliga ledarsidorna att bli till uppsnofsade utgåvor av de nyfascistiska propagandabloggarna efter att de väl fått nys på att det kunde finnas klick att tjäna på det. Vi vet helt enkelt inte alltid vad det vi säger betyder och inte heller vad det är vi tror på eller vilka värderingar vi har, för det är inte så enkelt att ta reda på något av det. Det är därför det vanligen tar flera års studier vid ett högre lärosäte för att bli specialist i dessa ämnen.

Begrepp som individualistisk och rationell är heller inte oproblematiska. I vårt oerhört rationella samhälle har vi inordnat det så himla rationellt att tiotusentals personer sitter stilla i bilköer morgon och kväll istället för att umgås med sina familjer eller i övrigt ägna sig åt rekreation, trots att det är utanför arbetet. Är den standardiserade och rationella arbetsdagen verkligen så himla rationell egentligen, eller har det liksom bara blivit som det vart och vi rationaliserar att det blev så i efterhand? Är det rationellt att tro att nihilistiska marknadskrafter kan fördela sociala resurser på ett sätt som för de flesta framstår som rättvist och anständigt? Vad individualism anbelangar är det ett samlingsnamn på de läror som menar att samhällsteorier måste utgå ifrån och prioritera enskilda kroppars påstådda intressen, inte sällan avses med det vissa personers begär vid någon tid eller annan. Det är en ifrågasatt position, mest känd som kritiker torde den utilitaristiska traditionen vara, som istället prioriterar mest lycka eller nytta till flest personer. I skribentens text framförs båda begreppen som självklara och positiva. Vi får också begreppet sekulär, som inte heller det är oomstritt. Även i det fallet är den redovisade datan sådant som folk säger till främlingar, inte vad de faktiskt gör eller tror på. Typiskt sett används begreppet i opposition till för- och tidigmodern religionsutövning, primärt de kristna statskyrkorna, och erkänner alltså inte dietsekter eller andra sådana taburörelser som religiösa. I Sverige är det mycket vanligt att vardagligen använda sig av religiösa vanor, exempelvis meditationsövningar eller asanas ur yogan. Är dessa människor religiösa eller ej? Kan det vara så att de använder och sätter tilltro till religiösa beteenden samtidigt som de säger att vad de gör inte är religiöst? Går det att påstå att en stat är sekulär som ger friskvårdsbidrag för att någon utövar någon sådan tradition? Hur ligger det till med de runtomkring en utövare, om de accepterar utövandet och påståendet att det inte är fråga om religion trots att det uppenbart är fråga om det, är de sekulära eller ej?

I själva verket är det där med individualistiska, rationella, sekulära svenskar ett tämligen intetsägande påstående, och det bör nog betraktas som en presentation av signalord snarare än ett ordinärt meningsbärande språkbruk. Vad var då poängen med denna upptakt? Jo, att bilda fond till detta:

Vad händer då när en person från ett annat land flyttar till oss här i väldens extremaste land? Behåller man värderingarna från ursprungslandet eller byter man till det nya värdlandets värderingar?

Från och med detta till artikelns slut är det ungefär 500 ord, från artikelns början fram till detta är det ungefär 400 ord. Med reservation för att debattredaktionen kanske misshandlat originalet i avsevärd omfattning ser det ut som att detta är skribentens ärende i sitt meddelande till oss. Dels kan vi vara stolta över att vi beskriver oss själva som världens mest extremistiska människor när främlingar frågar, dels vill han undersöka vad som sker när mindre extrema typer får för sig att bosätta sig här, fortsätter de vara sådär omoraliskt återhållsamma eller hakar de på oss och börjar beskriva sig själva som världens mest extrema?

Några som forskat på detta är sociologerna Antje Röder och Peter Mühlau som tittat på immigranter i Europa. De fann att ju längre man bott i värdlandet desto närmare låg ens värderingar värdlandets. Inställningen till jämställdhet förändrades på ungefär en generation, sedan tyckte man i princip samma som resten av befolkningen. Negativ inställning till jämställdhet förklarades även av faktorer som hög ålder, låg utbildning, religiositet (särskilt islam) och kön – kvinnor anammar jämställdhet snabbare än män. En annan analys, av den ryska docenten Veronica Kostenko, indikerar att skillnaden i attityder mellan olika värdländer till och med är större än skillnaden mellan migranter och infödda inom olika värdländer – invandrade svenskar är till exempel mer feministiska än etniska engelsmän.

Det verkar nästan som om man ärver uppfattningar, språk och annat sådant av den omgivande kulturen när man växer upp. Vem hade kunnat ana? (Heidegger gjorde ett stort nummer av det, så också Kierkegaard, och det är filosofiskt accepterat sedan Platon och Aristoteles.)

Det där om “särskilt islam” behöver läsas i ljuset av att studien som refereras använde tre kategorier, kristendom, islam och övriga. Det är vad religiositet betyder här, och till stöd för att muslimer är särskilt antiegalitära hänvisar studiens författare till en jämförelse mellan muslimer och infödda i Tyskland, vilket här lite märkligt generaliserats till islam. Som Kostenko trycker på och också R & M konstaterar är det andra faktorer som är avgörande för uppfattningar om manligt och kvinnligt, varför det är missvisande att representera den studien på det här viset. Samtidigt får vi kanske här anledning till misstankar om varför Sverige inledningsvis jämfördes med Irak, Syrien och Egypten snarare än mer jämförbara länder, till exempel sådana där germanska språk dominerar eller där statskupper och krig inte varit vardag sedan lång tid tillbaka.

Hur går då den här assimileringen till?

Den här förändringsprocessen är dock ingenting som sker per automatik.

Låt oss fråga Röder & Mühlau om detta:

The data show little evidence that immigrants from very gender-inegalitarian societies successfully shelter themselves and their offspring from the influences of the host culture and reproduce the gender ideologies of their origin countries.

De resonerar sedan vidare kring detta och menar ungefär att det visst sker per automatik och verkar mycket effektivt bryta eventuella isolationsförsök från den eller den gruppen. Kort sagt, vi verkar ha byggt samhällen som snabbt och effektivt, på en generation eller två, lär nyinflyttade vad man ska svara när främlingar kommer med enkäter. Detta oavsett om de försöker hindra det eller ej. Hur förklarar vår skribent processen?

Om du vill ha en aning om hur svårt det kan vara att byta värderingar, tänk tanken att situationen var den omvända och det var du som flytt till Syrien. Hur villig skulle du vara att ändra dig till ett mer patriarkalt tankesätt? Skulle du uppmana dina barn att göra detsamma? Alternativet att stänga in sig och försöka bevara sina ursprungsvärderingar känns kanske inte längre så främmande.

Mmmm. Svårbegriplig passage. Det verkar vara en premiss att det krigshärjade, syriska samhället är mer patriarkalt än de ärkepatriarkala och ultrakonservativa filmprodukter som flödar i en strid ström över Atlanten till vårt land, som den genomsnittlige svensken inte verkar ha något större problem med att acceptera. Även om vi ser till ekonomisk jämställdhet verkar inte genomsnittsvensken så väldigt upprörd över att kvinnor i snitt tjänar pengar fram till kl. 15:57 eller däromkring medan män i snitt tjänar pengar ända fram till den typiska arbetsdagens slut. Det lär alltså inte vara patriarkala tankesätt i sig som skulle bli problematiska för den stackars svensken som plötsligt befinner sig med sina barn i Syrien, utan att det är ett syriskt patriarkat. Eller kanske mer troligt, att det är en föreställning om ett speciellt muslimskt patriarkat i ett (åtminstone innan kriget) mångreligiöst och medelklassdominerat samhälle som skymtar fram här.

Hur detta skulle tillbakavisa att kultur smittar av sig oavsett om vi vill det eller ej, det framgår inte. Att kultur gör det är ett av skälen till varför reklam fungerar trots att få vill bli ofrivilligt påverkade av den. Överhuvudtaget är vi djur som sitter inlåsta bakom ett tjockt lager av för- och undermedvetna processer vilka vi inte har kontroll över och som omgivningen kan manipulera. Därför är det omöjligt att leva urbant och inte plocka upp bitar av den omgivande kulturen, helt oberoende av om man klär sig apart eller har ett annat modersmål. Och det är därför annonsplatser i urbana miljöer är så eftertraktade från näringslivets sida.

Migranter har alltså med sig (mätbart annorlunda) värderingar från sitt ursprungsland, men dessa förändras över tid (mätbart) i  mötet med en ny social kontext, framför allt för att unga personer plockar upp värderingar från sin nya kringmiljö.

Nåja, de kan ha det, åtminstone om vi frågar skribentens anförda studier. De säger också att socioekonomisk bakgrund spelar stor roll, och det är förstås inte förvånande att de plockar upp sådana uppfattningar som fungerar med den position de har i sina socioekonomiska sammanhang. Varför “mätbart” är viktigt att framhålla förstår jag inte riktigt men jag antar att det är något slags uttryck för att skribenten tror att “mätbart” är verkligare än resten eller något i den stilen. Eventuellt betyder det ingenting utan är ett signalord avsett att inbjuda till förtroende eller så spelar det på förväntningar hos den tänkta målgruppen för den här texten.

I detta kan vi för övrigt läsa in en svidande kritik av s.k. integrationspolitik. Unga kan inte välja att inte indoktrineras i sina omgivande kulturer, deras hjärnor fixar det åt dem, så trots stora investeringar i sådan politik är det alltjämt ofrivillig assimilation som dominerar inom de här grupperna. Jag är inte så övertygad om detta och misstänker att saken är klart mer komplicerad än vad sådana där statistiska studier antyder.

Det är inte lätt att fly – speciellt inte till det extremaste landet i världen – så integrationsproblem är svåra att lösa. Vill vi i Sverige värna våra värderingar kring jämställdhet och icke-diskriminering av homosexuella är det här ett problem att ta på allvar.

Trots att sådan där assimilation sker fort, tränger förbi frivillighet och isolation, och dessutom sker per ett slags automatik är det tydligen svårt att lösa detta och om vi inte gör det kommer dessa nykomlingar att först bli assimilerade och sedan förstör de ändå vår världsledande extremism.

Den här uppfattningen, att människor kan låta bli att assimileras av sina omgivande samhällen, är tämligen misstänkt. Tillsammans med en del andra skrivningar i skribentens text antyds alltså att just muslimer saknar den här mänskliga formbarheten.

Vilket alternativ till… eh, vilket alternativ finns då till… att det inte är lätt att fly? Till att värna våra värderingar kring jämställdhet och icke-diskriminering av homosexuella? Bra fråga, vi får i vart fall ett alternativ:

Alternativet är förstås att låta folk tycka som de vill, för vilka är vi att bestämma vad andra ska tycka?

Var det andra alternativet att inte låta folk tycka som de vill? I strid med grundlagen och diverse folkrättsliga åtaganden, som typ åsiktsfriheten, denna människorättsliga grundval?

Framgick inte så jättetydligt, tycker jag (men får jag tycka det eller behöver jag ansluta mig till någon annans tyckande för att få tycka?). Kanske beror det på att jag inte ser anammandet av uppfattningar och språkspel som något man sätter sig ned och bestämmer sig för utan något som man plockar upp ofrivilligt i umgänget med andra, medan skribenten kanske tror att det är så det går till. Så många frågor, så lite utrymme att ställa dem på.

Men då riskerar vi att få enklaver i samhället där man anser att jämställdhet är mindre viktigt och att homosexuella inte alls behöver likabehandlas.

Aha. Sådan där enklavbildning som är nästan omöjlig i kapitalistiska, urbana samhällen ska tydligen vara en fara, förmodligen är det tänkt att ‘särskilt muslimer’ ska läsas in där någonstans.

Det här tycker jag ser ut som totalitär liberalism. Även i ditt hem ska du vara lojal med den liberalistiskt parlamentariska majoritetskulturen och du får inte tycka något avvikande. Prioriterar du klassfrågor över de här två frågorna är du inte välkommen här. Anser du att jämställdhet inom kapitalismen är ungefär lika realistiskt som att slå en kiss från ett skogsbryn som landar på månen tycker du också fel och ska rätta in dig i ledet. Är du flata och anser att det är er tur att inneha världsherraväldet nu så är du också en jäkla landsförrädare som måste lära dig att tycka rätt, vi ska integrera dig. Tänk och tyck överhuvudtaget inte någonting som hotar eller avviker från det hegemoniskt påbjudna, det är genom likriktning och gränslös lojalitet med den rådande maktordningen vi skyddar demokratin.

Eller så är det här bara tänkt att tillämpas på de där moderata och icke-extrema utlänningarna, medan jag kan sitta i civilisationens utkant som något slags eremit och tycka vad jag vill, för att jag råkar vara infödd och får slippa den sekulärhumanistiska värderingskontrollantens granskning. I sådant fall har vi alltså ett gravt rasistiskt policyförslag här, medan alternativet då är ett förslag om att vi ska förkasta våra MR-åtaganden och aktivt införa en uttrycklig totalitarism (istället för den krypande som redan är etablerad). Inte ett så jätteroligt val men jag antar att det är ungefär så här det kommer att se ut i svensk offentlig debatt de kommande åren så det är väl så dags att börja vänja sig.

Eller för att uttrycka det mer tillspetsat – etniciteten kommer att avgöra möjligheten till självförverkligande om man råkar vara kvinna, eller hur pass drägligt liv man kan förvänta sig om man råkar vara homosexuell.

Självförverkligande kan alltså aldrig innebära att hålla liv i sina föräldrars och förfäders seder utan det är bara inom ramarna för kapitalismen som ett godkänt realiserat själv kan förekomma. Frågan är om det ens kan kallas för själv, eller självständiga personer, det som den kapitalistiska epoken skapar. Eller, det är åtminstone en fråga som ställts av filosofer och politiska tänkare under ungefär två sekel. Är det rimligt att kalla en person som designats av kommersiella intressen för självständig? Är den ett själv, eller en produkt bland andra på en marknad?

Vidare, R & M samt Kostenko som refererades till tidigare har visat att socioekonomisk bakgrund är en klart starkare faktor i det här sammanhanget än etnicitet. Ändå påstår skribenten att det är etnicitet som är determinerande. Varför då? Är det ett medvetet villospår eller en autentisk uppfattning? Eventuellt kan vi hitta en förklaring i slutklämmen:

Att lämna till exempel kvinnor och hbtq-personer i sticket på grund av deras etnicitet borde vara otänkbart. Lösningen ligger i så fall i skolan, för det är lättare att lära sig nytt som ung. Förutom en generell förbättring av den svenska skolan måste därför värderingsarbetet fortsätta ges en orubbligt tydlig plats och segregationen i  skolan motverkas så långt som över huvud taget är möjligt.

Aha. Den retoriken antyder alltså att vi är rasister om vi inte avkräver dessa icke-extrema utlänningar total lojalitet till dessa läror om vad man ska säga när en främling dyker upp med en enkät. Fast det är ändå inte ett klart svar, även om den retoriska figuren är mycket populär är det inte helt tydligt om det är fråga om skribentens uppfattning eller just bara ett retoriskt knixande.

Resten är väl mest innehållslöst snömos som är tänkt att låta bra. Det är i vart fall inte konkreta politiska förslag utan liknar mer slagord från någon urholkad och trött valrörelse. Vill skribenten öka den byråkratiska kontrollen i skolorna? Minska föräldrarnas självbestämmande? Nationalisera alla skolor i privat regi? Fördela eleverna efter bakgrund? Ska det byggas hårt subventionerade hyresrätter i medelklassområden eller är det bara inom skolan som segregationen ska motverkas? Och går det verkligen att ta förslagen på allvar om nu resonemanget ditintills inte har varit särskilt starkt och hållbart?

Mina uppfattningar torde läsaren ha vissa misstankar om vid det här laget.

Vad gäller de svenska värderingarna och skyddet för åsikts- och yttrandefrihet är i vart fall jag någon helt annanstans än den där rörelsen. Vad gäller värderingar är det ett begrepp som normalt används som sammanfattning för allt tyckande som finns, och det brukar grovt indelas i etiskt och estetiskt tyckande. Etiskt tyckande är sådant som handlar om hur man bör handla, hur samhället bör inrättas och hur man bör se på sitt liv. Estetiskt tyckande är sådant som handlar om vad skönhet är eller hur man bör förstå konst. Så när partiledarna får för sig att tävla om vems partiprogram som är mest utav svenska värderingar tar jag rätt så lätt på det. Det är inte en viktig diskussion. Ordvalet är rent populistiskt och betyder ingenting i sig, så att diverse tyckonomer försöker fylla det med innehåll i något slags försök att ockupera begreppsbildningen för egna intressen är väl som det brukar vara. Det är ju likadant med ord som invandringskritisk eller demokrati, men där ser vi inget cirkelrunkande på debattsidorna som ytterst syftar till en ideologisk ockupation av ett ord som brukas i offentligheten.

När det handlar om etiska värderingar, som det rimligen handlar om när partiledare tar orden i munnen (eller gör de som jag och funderar i tysthet på när och hur de ska berätta att allt de gjort varit ett konstverk? tills de säger det får vi anta att det gäller etik), är det också så att det finns ett stort antal traditioner bakom uttrycket. Ibland görs en grov indelning i konsekvens-, plikt- och dygdetik, beroende på vad som prioriteras. Nyttoetikern brukar vilja maximera lycka eller nytta för så många som möjligt. Nietzsche hånade den traditionen med uttrycket ‘inga människor vill vara lyckliga, endast engelsmännen vill det’, och den vanligaste kritiken mot den går ut på att den får utfall som de flesta anser är oanständiga. Om du kan rädda din egen bebis eller ett främmande medelålders par från en eldsvåda synes nyttoetiken säga att du ska strunta i din egen bebis och rädda de andra, vilket få vill göra. Pliktetik är teorier som går ut på att vi skulle vara förpliktade att göra ditt eller datt och idag är det väl Kants variant på den kristna etiken som är mest känd ur den traditionen. Genom ett stort och förvirrande analysarbete kom han fram till att vi alltid bör bete oss mot andra som vi vill att de ska bete sig mot oss, det vill säga, den s.k. gyllene regeln. Att det kräver förvirrande analysarbete och inte verkar ha någon materiell bas är den främsta kritiken mot den traditionen. Dygdetiken å sin sida brukar spåras till Aristoteles och hans dygdlära, som i korthet går ut på att personliga böjelser kan förstås som motsatspar och det goda ligger mitt emellan dessa. Mellan snålaktighet och slösaktighet ligger den goda generositeten, ungefär. Den vanligaste kritiken torde vara att människor dels behöver lära sig dessa extremer och balansera dem utan närmre motivering, dels ska kunna avgöra var någonstans de eller någon annan befinner sig på något slags dygdighetsskala.

Vad jag minns diskuterades detta på ungefär den här nivån när jag läste något samhällsorienterande ämne på gymnasiet, varför jag tycker att det är rimligt att kräva av den som ger sig ut i en värderingsdebatt i offentligheten också lägger sig på minst den nivån i sina analyser och förslag av etisk art. Vill man diskutera svenska värderingar bör man också visa vad för typ av värderingar det gäller. Vilken av de huvudsakliga traditionerna tillhör de, är det nytto-, plikt- eller dygdetik? Förutsätts marxistisk, feministisk, miljöetisk eller annan senmodern kritik redan vara framlagd, eller är det pajasövningar utifrån något för- eller tidigmodernt paradigm där sådana invändningar ännu inte är lanserade? Handlar det om värderingar i privatlivet eller i offentligheten? Ska de implementeras på en kollektiv, aggregerad, nivå eller direkt hos enskilda personer? Vad är det tänkt att de här värderingarna ska uträtta och hur kommer det att gå till?

Eller med andra ord, gaggandet om svenska värderingar och den debatt som följt ser för mig ut som något slags kladdig maktkamp där orden som cirkuleras ännu inte har fått en betydelse utan cirkuleras för att få betydelse. Det är också så jag tror att vi bör se på den ovan refererade och kommenterade texten, som vi sett är ganska oreflekterad och dåligt underbyggd. Förutom att den är grovt totalitär i sin samhällsvision. Där finns inte ett spår av kritiskt tänkande, utan den utgår ifrån att man kan använda statistik lite hur som helst och att läsaren accepterar att muslimer är lite mindre mänskliga än andra. Förslagen den landar i är också så allmänt hållna att de rimligen inte kan vara den egentliga poängen, utan bör nog ses som instrumentella i förhållande till resten, kanske som ett slags alibi eller en nödvändighet inom genren.

Personligen har jag idag nästan ingen respekt kvar för traditionellt etiskt tänkande. Individcentrerad etik är uppenbarligen ohälsosam att förankra samhällen i och de kollektivistiska utmanarna har hittills varit precis lika dogmatiskt inriktade som individualisterna. När det gäller etik för det allmänna föredrar jag att fokusera på legitimitet i maktutövningen och inte resultatet eller de anförda skälen för den, utifrån hur beslutet om maktutövning fattats och av vilka. Ett demokratiskt förankrat beslut är alltid bättre än alla andra, enligt min mening. Om en börs-VD ger tusen spänn till mig eller någon annan tiggare är det sämre än om alla inom hans företag tillsammans har diskuterat saken och beslutat att göra samma sak tillsammans. Det får inte misstas för det majoritetsresonemang som den kommenterade artikeln för i sin inledning, där finns inget ansvar för vad som sägs och görs utan det är bara ett frånsläppande av snabba svar på snabba frågor utan något utrymme för reflektion och närmre förklaringar. Där är det helt enkelt argumentum ad populum i arbete, eller med andra ord, inställningen att ‘miljoner flugor kan inte ha fel, träck är gott’. I en demokratiserad organisation ser det annorlunda ut, där bär var och en ett ansvar för det organiserade hela och ingen exkluderas från inflytande och beslutsfattande.

Anna Kinberg-Batras linjetal var för övrigt dygdetiskt. Hon är öppen med att hon vill ha en viss människotyp som ger uttryck för vissa dygder, “strävsamhet, samhörighet, samarbete, företagsamhet, flit”. Det är vad som spårade ur i Almedalen och sedan dess blivit till den här farsen på debattsidorna. Att högern önskar att människor var lite mindre personliga och mer lojala med deras människoideal är inte nytt. Det var från mitt perspektiv inte riktigt den skrämmande skräll som en del andra såg i det och jag tycker att det är allvarligare att mediatyckonomin är så infantiliserande och kollektivt okunnig som den visat sig vara. Samtidigt skyr jag ju publicering i den som pesten och föredrar mitt hundratal läsare här, så det är väl ett djävla hycklande att jag vräker galla över den. Mänskligt, alltför mänskligt.

 

 

 

Anteckningar rörande barn i reklam och nya former av oavlönat arbete

Påbjudet soundtrack.

Vi har kommit långt sedan nittiotalet. När jag växte upp diskuterades det politiskt hur långt vi kan tillåta kommersialisering av barnkroppar och hur vi bör utforma begränsningar. Ett skäl till det var dåtidens uppluckring av ett slags informationsmonopol som innehades av public service-medierna. Stenbecksfären ville komma åt svenskarna med televiserade kommersiella budskap och lyckades också göra det. Inte bara de vuxna utan också barn, trots ett lagförbud infört 1991.

Idag är situationen en helt annan. Igår brände jag en låtsasrelation genom att dela en offentlig persons väldigt offentliga bild på sitt barn, som visade barnet använda sig av en ny mobiltelefonprodukt, och skriva en kommentar om produkten och användningen av barnet för att marknadsföra den. Den är en kommersiell geocachingmjukvara riktad till barn och jag skrev något om att det inte är tillräckligt för nutidsmänniskan att betrakta och begrunda materien, utan hen behöver ha ett ekonomisk-ideologiskt filter emellan sig själv och realiteten för att bli intresserad, uppleva mening. Det var fråga om en välkänd offentliganställd IT-politisk specialist som utbildat i risker och förtjänster med ny teknologi för masskommunikation, inklusive de risker som kommer med spridning av familjära eller rentav närgångna skildringar av barn. Hen har i många år spridit sådana bilder på egna barn, vilket man väl kan tycka är lite märkligt givet expertisen men vi har råkat bygga ett samhälle där det är något av ett socialt krav att arbeta metodiskt med bilden av den egna personen och dess nära relationer i s.k. sociala medier, särskilt för personer som gör karriär i offentligheten.

Så den bilden och olusten det innebar för upphovspersonen att jag utnyttjade den för att uppmärksamma ett socialt fenomen säger oss något om skillnaden i människosyn mellan nittiotalets försök att avkommersialisera barnkroppar och hur saker och ting fungerar numer. Från att det ansetts rimligt att barn inte ska exploateras kommersiellt har vi hamnat i ett läge där det känns, eller åtminstone kan kännas, rejält obekvämt när kommersiell exploatering av barn ifrågasätts. I det här fallet var det också fråga om oavlönat marknadsföringsarbete, i det att en känd massmedieprofil gav sitt stöd till den här nya produkten genom att lyfta fram en bild av sitt eget barn användande den, rakt av en slags rekommendation till andra om att låta sina barn också göra det. Kommentarsfältet har därtill potential att snabbt bli oavlönad support för produkten och dess införskaffande. Och detta blev inte olustigt för upphovspersonen förrän jag gjorde en politiserande grej av det.

Det säger oss något om svensk kultur och svenska värderingar av idag. Mellan tummen och pekfingret är det mer okej att använda sina ungar för att kommersiellt och sociokulturellt profilera sig i nätvaron, eller på ett sätt som direkt marknadsför produkter, än att skambelägga eller aktivt ifrågasätta den som gör det. För ett par decennier sedan var det svenskt att försöka stoppa kommersialiseringen av barnkroppar. Detta kunde våra svenskhetsskapande politiker diskutera men de vill inte. De kanske inte ser att processen sker, vad vet jag.

Produkten det gäller är intressant i sig. Det handlar om ett slags låtsaslek (det är inte lek, utan tävling med kommersiella drivkrafter) där man ska använda sin telefon som ett filter mot den övriga materien och i den söka upp platser där telefonen visar vissa symboler. De är hämtade ur en slags parodi på fordom sagoberättande. Narrativet produkten vilar på är nästan oförskämt banalt och handlar om en pojke vars liv går ut på att fånga djur och sedan tvinga dem att tjäna honom i ett slags fantasiversion av tuppfäktning. Strukturen är att pojken tar en bit natur och sätter den i arbete. Hela narrativets värld går ut på dessa snuttifierat våldsamma tuppfäktningsmatcher och allt som spelar någon roll är optimal exploatering av dessa infångade djur, så att de ska vinna över konkurrentens djur i matcherna. Produkten tar den berättelsen och för över den till en geocachingmjukvara så att barn ska vilja lyda sina telefoner och röra sig mellan vissa geografiska platser medan produktägaren kan kartlägga dessa rörelser samt avgöra vad barnet fokuserar på under tiden. Processen genererar så digital dokumentation av barnets beteenden samt incitament för barnet att föredra vissa beteenden över andra.

Om det är bra eller dåligt vet inte jag. Däremot misstänker jag att det är dåligt att det inte finns någon debatt vare sig om den här typen av påverkan på barn eller användningen av barn i marknadsföringen i sådana här produkter. Det är ännu sämre att elitpolitiken diskuterar svenskhet utan att förankra det i analyser av konkreta kulturella processer, istället reduceras nu diskussioner om samhällsutveckling till en konkurrens om att få ut den mest tilltalande sagan om vad som skulle kunna vara svenskt i de kommersiella massmedierna. En debatt vi kunde föra istället för videovåldsdebatten som nyss gjort ett ryck vore faktiskt den om bruket av barn i internetkommunikation. Där finns många intressanta samtal att föra, där de svenska värderingarna inte verkar helt tydliga. Är det okej att sprida bilder på sina barn medan de använder nylanserade produkter och därmed framställa marknadsföring oavlönat? Är det i strid med det lagstadgade förbudet mot att rikta reklam till barn under tolv års ålder?

Vad gäller geocachingprodukten finns också många andra trängande frågetecken. Den är nylanserad men det sker redan att utomstående störs eller kränks genom den. Användarna har en viss makt över var ‘fyrbåkar’ (efter engelskans ‘beacon’) placeras ut i fiktionen, och därmed vart andra användares kroppar och beteenden kommer att befinna sig i materien. En person har uttalat sig massmedialt om hur hens bostad ockuperas av produkten genom att en ‘fyrbåk’ placerats där, från en annan världsdel har det rapporterats om att särskilt effektiva konkurrenspersoner valt att placera ut ‘fyrbåkar’ så att de som kommer till dem blir lätta att råna. Genom dessa kommersiella, fiktiva konstruktioner kommer vi att få betydande materiella effekter och produkten kommer att bestämma vart både barn och vuxna kommer att röra sig framöver, samt hur, och dessutom vad de tänker på. Detta i såpass hög grad att vi kan använda verktyget i fråga för att få andra människor att störa åter andra som vi inte gillar eller bete sig på ett sådant sätt att det är lätt för oss att utnyttja dem.

Till följd av att lanseringen skett efter landgränser och inte globalt är det dessutom så att den intensiva marknadsföringen av produkten medfört att det varit mycket lätt att sprida skadlig kod inom ramen för den, genom att installationsmjukvara för produkten som inte är territoriellt inlåst sprids via kanaler som operatörer och företag inte har kontroll över. Dessa frimicklarutgåvor av produkten har i en del fall bekräftats ha trojanmjukvara inbäddad.

Jag har ingen aning om hur vi bör förhålla oss till den här utvecklingen eller vad vi eventuellt bör göra åt den. Än så länge klarar jag iallafall av att drömma lite om möjligheten att vi framöver kanske får se sådan här reklam och sådana här produkter mötas av hälsosam skepsis, åtminstone från proffs på utbildning i sådan hälsosam skepsis.

 

Swish: 0760296937, Patreon.

Något om hur ord kan förlora sin mening

Påbjudet soundtrack. Till dessa temata kan jag inte tänka mig en bättre ljudsättning än sådan här, där redan aktens namn genomsyras av storslaget allvar och vanmakt, emedan kompositionerna ständigt strävar mot allt mer jättelika och förkrossande klimax i en episk-rytmisk malström.

Nyligen har ett klimatpolitiskt initiativ inrättats där en person utsetts till chef och hjälte, någon som ska ha sett till att vi inom femton år har ett fossilfritt samhälle. Detta är antingen ett garanterat misslyckande eller en lögnaktig presentation av ett politiskt program. En väsentlig förutsättning för att kunna tala om den här politiska visionen i hoppfulla termer är en fanatisk tilltro till att det ekonomisk-politiska system inom vilket den opererar också kommer att tillåta eller kanske till och med knuffa på utvecklingen i rätt riktning.

Att vi just sett detsamma skena på i accelererande takt, i motsatt riktning, i ett helt sekel, och dessutom kunnat notera att vare sig filmstjärnor eller verkligt starka politiker (Reagan, Stalin, Obama, exempelvis) har haft makten att styra åt något annat håll, det spelar ingen roll. Religiös hängivelse är i vår tid inte ett tecken på frälsning eller ett moment i ett kosmiskt drama utan endast ett livsstilsval, varför det inte är allvarligare än så att sätta sådan här tillit till hegemonin och använda en så fantasifull och verklighetsfrämmande terminologi. ‘Genom samtal med näringslivet och andra ska vi frälsa oss ifrån ondo, oavsett vad djävulska röster säger om systemiska brister och materiella omöjligheter under rådande förhållanden’. Vi ser samma avförtrollningens urholkning i framväxten av rent konspiracistiska rörelser, som 9/11-truthers, alarmister rörande illuminatijudebögödlornas världsherravälde och allt vad det nu är för något. Idag är det bara livstilsval, sanningar man gillar lite mer än andra, komponenter i det personliga varumärket.

Det är så här ord förlorar sin mening. Han säger vad han tror är rätt att säga, och när han gör det måste han ljuga. Fossilfritt betyder rimligen fritt från exploatering av fossila resurser. Ett fossilfritt Sverige innebär därför ett Sverige fritt från användning av fossilbränslen, fritt från användning av varor producerade med fossilbränslen eller fossilresursberoende produkter, osv.

Det betyder ett Sverige där det inte förekommer plaster som utvinns ur fossil olja. Där det inte förekommer plaster som utvunnits ur växter producerade med maskiner som drivs av fossila bränslen, ej heller har däck producerade av fossil olja. De har heller inte producerats i ett samhälle som bärs upp av konsumtionen av fossila resurser. Ingen personbil eller traktor som tillverkas idag eller är på något storföretags ritbord lever upp till fossilfrihet. Det finns ingen seriös politisk rörelse som driver en sådan agenda. Däremot finns det massor som agerar opium för oss som oroas av utvecklingstendenser och ekonomisk-politisk stabilitet (dvs. konserverandet av marknadsliberalistiskt fossilresursberoende). Vi kan köpa ‘eko’, sätta religiös tro till ‘klimatkompensation’ och ge pengar till föreningar som låtsas odla träd. Vi har också förmånen att i realtid och i avsevärd detalj följa oljeimperialistisk krigföring samtidigt som vi käkar opium i form av skräck inför ‘terrorism’ alternativt opium i form av ’tillväxt’. Att hela världen är inbegripen i ett totalt krig (i fredstid!) som går ut på att dela upp olja och andra fossila resurser är en insikt som vi tillåts bedöva med ‘mindfulness’, ‘yoga’ eller ‘smoothies’. Inte med politik, inte med kultur, inte med social organisering. Bara med kapitalistiskt godtagbara produkter, som fungerar i marknadsnihilismens logik.

Ingen normalbegåvad och ärlig person kan på allvar tro på det där programmet. Vi måste alla hantera det när vi tolkar det här fenomenet och jag tror att huvudspåren i det är att antingen se på fossilfritt som en eufemism för lägre fossilresurskonsumtion (oklart hur det isf. ska utvärderas, eftersom ‘fritt’ inte utsäger hur lågt den ska sjunka för att vara godkänd), eller att se på det som en slags politisk teater där vad som sägs inte är det viktiga, utan möjligen är det att något sägs som säger något istället för det som sägs. Hur som helst innebär det att vi som ekonomisk-politiska subjekt behöver hantera och ta ställning till ett socialt fenomen utan att kunna göra det på ett friskt och vettigt sätt, vi tvingas liksom förhålla oss till politikens kommunicerade personligheter som ett slags byfånar eller shakespearska dårar. De kanske pekar oss mot sanningen men det krävs en viss vansinnighet för att kunna se det och desto mer för att göra något vettigt av vad de säger.

Problematiken är för övrigt väl bekant för Stalin. Han tog över en statskapitalistisk statsapparat och inget funkade och alla konkurrerande stater lade på med de värsta tacklingar de kunde uppbringa alltmedan den inhemska instabila ekonomin ruttnade snabbare än han kunde skicka förment ansvariga till gulagarkipelagen. Så han idisslade att det statskapitalistiska system han ansvarade för var den sanna socialismen, historiens första jämlika och demokratiserade samhälle, där klass inte längre dominerar personen och där arbetet inte var för någon minoritet utan allas bästa. För att kunna upprätthålla en regim som levde på kapitalistisk handel med sin inhemska produktion på en världsmarknad. På samma sätt behöver politiker i vår tid tala om att de är demokrater, att de tar ansvar för vårt habitat, att de är det fria samhällets väktare och så vidare. Detta som marknadsföring av statsskick som blir alltmer repressiva, disciplinerande och auktoritärt paranoida, där alltmer av ansvarstagande och beslutsfattande förskjuts till tyranniska algoritmer och det anses helt okej att sätta sin tilltro till teknologi och ideologi som är nyfödd. Primitiv. Barnslig.

Jag vet inte om du har tänkt på det, men den moderna kulturen är verkligen ett barn, en primitiv och nästanmänsklig figur. Vi producerar nya verktyg i snabb takt utan att riktigt tänka på vad vi ska ha dem till eller vem de är bra för, som säljs in med infantiliserande retorik. Atombomben är det uppenbara exemplet, ett annat kunde vara datorer som _inte_ håller i decennier utan på sin höjd några år. Allmänbildningen rörande vår tids idéhistoriska och filosofiska rötter är så låg att man kan göra affärsverksamhet av att presentera upplysningstidens mest kända produkter som den slutgiltiga livsåskådningen, ‘the livsåskådning to end all livsåskådning’. Vår kultur är så ung och naiv att offentlig debatt i hög grad vilar på samma principer som skolgårdens sociala hierarkier, såpass ung och naiv att det är gångbart inom den att påstå att marknader som producerar kortlivade, resursintensiva varor är något bra, en allmänmänsklig frälsning, en väg till välstånd och frihet för alla.

Så ung och naiv att det inte framstår som fullkomligt sinnessjukt för regeringens funktionärer att sätta en person på ett uppenbart omöjligt uppdrag. De kan tro såpass på berättelserna kring institutionen att de inte bara blåvägrar, utan faktiskt skrider till handling och kör hela det elitpolitiska paketet med fet PR-insats och rosenskimrande sagor om hur fint det ska bli.

Vilken fråga kommer du börja med att ta dig an?

– Jag måste lyssna mycket nu, och höra vad exempelvis kommuner och företag anser är klokast att starta med.

Kan kommuner och företag anse att det är klokast att starta med att göra dem själva fossilfria? Kommer en företagsledare kunna säga ‘jovisst, vi går före och accepterar en konkurs istället för att fortsätta konkurrera inom fossilresursparadigmet’? Kommer en kommun att kunna säga ‘jovisst, vi ska höja skatten med flera kronor redan nästa år, för att köpa trampbilar i trä som den lokala arbetsförmedlingen ska producera åt vår personal inom äldreomsorgen’? I själva verket finns ingen egentlig tilltro till projektet, betydelsen av fossilfritt kommer löpande att förskjutas från den tydliga bokstavliga innebörden till något i stil med ‘etanol och biogas i bussarna, nu är fossilfriheten här och rullar pålitligt på råoljebaserade gummidäck, som vi har väntat på denna dag!’ eller ‘nu är skolmatsalarna äntligen fossilfria, det har en organisation sålt ett certifikat till oss som säger och de råoljebaserade plasttallrikarna har faktiskt ingen rätt att säga något annat!’.

Kanske kommer vi medans undergången genomgår sin akuta fas inte längre att kunna förstå att det är vad som sker, för att vi inte längre har kvar ett språk som kan uttrycka det utan allt som återstår av mänsklig kultur är de parodier på sådan som reklammakare försörjer sig genom att indoktrinera oss i.

 

Njuter du av undergångstoner och känslan av att bättre än andra se hur allt egentligen är åt helvete och en enda stor saga som få vågar berätta utan att förställa sig? Då kanske du vill att jag ska ha mer och bättre mat, fler och ovanligare böcker, lagliga och välfungerande droger, och mer tid över för att filosofera tillsammans med min hustru och den lokala bäverstammen. I sådant fall finns Swish: 0760296937 och en ursäkt till Patreon-sida till för dig. Här får du en tocken däringa matselfie från dagens sofflunchmiddag som tack för eventuellt bidrag:

Haramkorv, industrisallad och godislök, serverat med litteraturhögar och en lågbudgetdijon.
Haramkorv, industrisallad och godislök, serverat på litteraturhögar och med en lågbudgetdijon vid sidan av.