Sanningsrelativist, javisst!

Ibland tappar jag fattningen nästan helt, vanligen yttrar det sig som en explosion av förhållandevis långa, nedlåtande och aggressiva meddelanden till någon mellanhand mellan skribent och mig som läsare. Så skedde tidigare idag, när en nätvarobekant delade en debattartikel publicerad genom MittMedia. Har jag inte missförstått något är det en av debattartikelförfattarens tidigare arbetsgivare men jag är osäker på om jag uppfattat det rätt, så jag ska kika på det senare.

Den är en snuskig liten bit oinformerad propaganda och jag utmanades att söndra den punkt för punkt, så då får jag väl göra det. Jag börjar med att ge några kommentarer till inledningen idag, så får vi se vad jag tycker blir rimligt att traggla oss igenom imorgon.

Rubriken lyder:

Då sanningen försvinner väntar den postdemokratiska världen

Det verkar väl oroande, eller hur? Man blir ju spänd på att få veta när det hände och varför.

Debattsideredaktören har lagt följande ingress:

Postmodernismen har fört oss in i postsanningens era, vilket gör att den auktoritära statens postdemokrati kommer allt närmare västerlandet. Men vi avgör själva om vi tillåter att det sker. Framtiden är inte skriven i sten.

Här får vi alltså veta att världen är i postmodernismens grepp, fast vi är inte det utan det är några Andra som sysslar med det så vi kan rädda dem genom att sätta stopp för deras projekt. Dessutom så får vi den glada nyheten att ‘den auktoritära statens postdemokrati’ inte redan är här! Om texten inte var så vansinnigt usel hade jag nästan kunnat uppamma lite postmodern glädje över en så glad nyhet, för här har jag levt mitt liv i skuggan av det postdemokratiska tillståndet och inte gillat det, så var det inte sant, utan det kommer först senare och jag har haft fel hela tiden.

Enligt min mening är alla de occidentala staterna tämligen auktoritära idag, inklusive den svenska. Här på hemmaplan har vi till exempel en myndighet som arbetar mot tankebrott genom preventiv disciplinering av personer som eventuellt, kanske, längre fram, skulle kunna komma att begå brott, för att de i barndomsåren givit uttryck för någon otillåten extremism. Det vill säga, vad den borgerliga staten uppfattar som de primära hoten mot sitt fortbestånd, höger-, vänster- och islamistiskt radikala idéer. Eller vad det nu är för bakomliggande mekanik, jag vet inte riktigt och jag tror att det är komplicerat så jag föredrar nog att göra en grav förenkling som pekar ut en ungefärlig riktning. Vi är i det läget att det inte krävs brottsliga handlingar för att staten ska komma med disciplinåtgärder utan det räcker med att säga fula saker i skolan, prata om klasskamp och revolution, eller se ut som en muslim och fnittra av spänning med en kompis till en förbjuden avrättningsvideo på rasten, eller den svenska klassikern, den säkrare extremismen, för dig som vill vara trygg och extremistisk och ändå ganska accepterad av resten av samhället, dra på dig en tröja som gör reklam för nazistrock. Under den nuvarande regeringen har myndigheten putsat lite på sina policydokument och blivit anständigare än under den förra men programmet är alltjämt att offentliganställda angivare ska peka ut barn och ungdomar som de misstänker förkovrar sig i förbjudna idéer eller kanske rentav prövar dem verbalt eller motsvarande i sociala sammanhang.

Det är också så att occidentala stater känt sig inspirerade av hitleristiskt och stalinistiskt förtryck, och gjort massövervakning till en av sina huvuduppgifter. Alla ska med, ingens privatliv får vara skyddat. Rent krasst har vi idag samhällen som är långt mer totalitära än vad de gamla totalitaristerna kunde hinna med att drömma fram innan de avled. Du får inte göra anonyma affärer, det ser ut som penningtvätt, utan du är nästan tvingad att göra alla affärer via ett ombud i banksektorn. Alla transaktioner ska vara synliga för banken, staten och gärna någon mellanhand som har ännu sämre IT-säkerhet än institutionerna, typ som Swish som nyligen behövt erkänna att de byggt sin tjänst kring en fullkomligt utdaterad och närmast lättknäckt krypteringsstandard. Har du ingen övervakningsbar persondator kan du glömma att få delta i det här samhället, massövervakning or bust. NSA ska ha sitt, liksom. Anonymiserar du dig blir du förknippad med kriminella tills du bevisat motsatsen.

Herregud, i Sverige diskuterar vi seriöst och oironiskt hur mycket polisvåld vi ska sätta in mot de hemska invandrarna i den främmande Förorten. Det är det här samhällets lösning på tecken på patriarkala och homofoba uttryck bland invandrargrupper och deras barn. Det är djävligt auktoritärt. Det ledande oppositionspartiet i vårt land har gjort ett PR-stunt där de tog med sig poliser till en sådan Förort för att posera och göra klart för invånarna att batonger är på väg. Vårt polisväsende är i sig djävligt auktoritärt. De driver PR-kampanjer för sig själva och för att dölja brister i kåren. Inom myndigheten finns en sekt av narkotikapoliser som är en av de mäktigaste organisationerna i det här landet. Fullkomligt odemokratiskt. Fullkomligt auktoritärt, eftersom de är sista linjens försvarare av den polisiära rätten att alltid kunna misstänka narkotikabrott och då få befogenhet till frihetsberövande, något de försvarar med näbbar och klor samtidigt som vi får en skenande narkotikadödlighet av den politiken. De dödar alltså för att skydda legaliteten i att ha tillgång till statligt våld utan legitimitet, om man spetsar till det rejält. För missbruksproblem är som bekant en vårdfråga, typiskt sett ger inte missbruksproblem upphov till brott utan skadar främst den enskilde.

Men som tur är får detta inte kallas för auktoritärt, precis som vi ska kalla Erdogan för demokratiskt vald även fast han nyss har använt en statskupp för att genomföra en egen kontrastatskupp och efterföljande brutala utrensningar av oppositionella och påstådda kuppsympatisörer.

Håhåjaja. Jag tycker att det är ett rätt okej samhälle ändå, men jag retar mig oerhört på grova försköningar och vill ha en helt annan berättelse om vad som är fel och behöver ändras än den som de mest fanatiska förskönarna vill torgföra. Det vill säga, de där nationalisterna och deras märkliga glorifierande av en stat bland andra i en av de i särklass galnaste perioderna i mänsklighetens historia. Kärnvapenhotet har aldrig varit större. Vi har aldrig haft så snabb och allomfattande påverkan på hela planetens yta som idag. Numera är polarisarna kultur, liksom. Ett konstverk, formade av mänsklig aktivitet, som när vi dödar ett träd för att kultivera veden och göra en fin käpp, fast det var förstås inte meningen att det skulle bli så fult av att vi smälter de där isarna. Men så är det nog ovanligt att konstverk blir som de från början var menade att de skulle bli. Vi bör nog se de smältande isarna som ett litet barns trevande försök till stor konst. Synd bara att så många behöver lida så mycket av den tavlan.

Under årtionden har postmodernismens sanningsrelativism härjat i akademier och offentliga samtal. Det började som en tilltalande tanke som kunde vara rolig att diskutera utifrån, så där i ungdomligt oförstånd: “Allt är relativt, alla har sin egen sanning”. Men har sedan satt sig, djupare och djupare.

Det här är första stycket i brödtexten. Vad vi ser här är en utgåva av en nazistisk konspirationsteori, som är tillräckligt ‘satis polito’ för att kunna publiceras i samtida svensk offentlighet. Från början handlade den här berättelsen om judar, närmre bestämt frankfurtskolejudarna. De var ett gäng marxistiskt influerade tänkare som analyserade och kritiserade den kapitalistiska epokens samhällsliv och utvecklingstendenser. Under efterkrigstiden har nazister behövt hitta nya konspirationsteorier sedan de gamla blivit lite skamfilade av Förintelsen, så de gick över till att hetsa mot enskilda judar eller judiska grupper istället för att hetsa mot judar i allmänhet. Eftersom frankfurtskolan både var vänster och vissa av dess företrädare judar har den blivit en återkommande måltavla för extremhögern och diverse fascistiska rörelser. Därifrån kommer myten om att ‘postmodernismen’, skribentens eufemism för ‘äckliga vänsterjudar’ (för oavsett om hen själv fattar vad hen skrivit har hen att ansvara för vad det är, särskilt som det är en stridsskrift mot ‘din sanning, min sanning en annan’), har korrumperat allt gott och sunt och sant. Med sina kosmopolitiska ideal och kritiska syn på Västvärlden är de helt enkelt en perfekt måltavla och syndabock, ett uppenbart hot och därmed rimligen legitima att attackera.

Därför satte nazister, senare extremhöger och konservativa, en berättelse i omlopp som går ut på att frankfurtskolan skulle ha drivit linjen att sanningen är relativt, alla påståenden är lika sanna, alla människor är lika bra, allting är likadant, allt är jätterelativt och ingen har fel, halledudane, we shall overcome. Vad de tänker sig som motsatsen till den fascistiska och ultrahierarkiska lära de själva företräder, med andra ord. Den här berättelsen har sedan sipprat ned genom historien till vår skribent som alltså numera kallar den här onda kraften för postmodernismen, eftersom tidsandan inte är så positiv till utmålande av judar som ett hot och spöket kommunism inte längre skrämmer så många.

I själva verket är det så att ‘postmodernismen’ föds kort efter franska revolutionen. Den stockkonservative Hobbes är en av tänkarna som sätter det i rullning med sin analys och kritik av den upplysningsfilosofiskt inspirerade revolutionen i Frankrike, men Nietzsche har blivit den som sätter den gyllene standarden för aggressiv kritik av moderniteten. Det är också därifrån fantasin om “sanningsrelativismen” troligtvis kommer. Imam Friedrich noterade nämligen att Sanningar, de är som slitna mynt, mynt som är så slitna att man inte längre kan se kungahuvudet eller valören, utan de är anonyma, allt man kan se är att de är mynt. Så är det med Sanningar, man vet att de är sanna och det känns inte fel att säga dem, man kan inte låta bli att tro på dem, men om man tittar på dem ser man också att de är inte så mycket mer än självklara. De provocerar ingen, de betyder inget särskilt, de saknar liksom värde. Idag vet vi att han i huvudsak hade rätt. Gud är död och begraven, som ett livsstilsval. Det är inte bara Sanning som imam Friedrich analyserat, utan också kunskap, och i båda fallen visar han att de här konstruktionerna beror av de samhällen de förekommer i. De kan inte vara universella, fria från maktintressen och härligt genomgoda och älskvärda och universella och neutrala. Utan de är snarast lömska, tittar man nära på kunskap ser man att kring dem finns maktstrukturer som avgör vad som kan räknas som kunskap, liksom det finns det kring vad som kan räknas som Sanning. Vems intressen tjänade Gud? Till exempel kungens, sådana brukar vara godkända av Gud. Kyrkans, såklart. Vad var de andra människorna för Gud? Bestämmer Gud hur de ska bete sig? Vem tjänar på de beteendena? Har vi verkligen sett tecken på att någon blivit frälst någongång? Och så vidare. Vare sig Sanning eller kunskap är alltså något neutralt, något man liksom ramlar över och sedan är den sig själv och sann och fin för all evighet. Marx kommer senare och gör ungefär samma poäng, och Freud visade att vad som funkar som Sanning och kunskap också i hög grad är beroende av för- och undermedvetna hjärnprocesser, som vi varken kan se eller ha särskilt mycket medveten kontroll över. Det vill säga, Sanning och kunskap vilar i hög grad på mekanismer utanför vår kontroll. Allas vår kontroll. Ingen har kontroll över dem. Den här insikten förvaltas senare av bland andra frankfurtskolan.

Det är vad “sanningsrelativismen” verkligen är, en kritik av hur Sanning och kunskap konstrueras i Occidenten. Ingen postmodernistisk filosof har någonsin varit drabbad av “ungdomligt oförstånd” och på skoj drivit linjen att vad som helst är lika sant som allt annat, haha sanningsförnekande är fett #yolo. Aldrig hänt. Kommer aldrig att hända. Det närmaste något sådant vi kommer inom occidental filosofi är att det är en invigningsrit i många filosofkretsar att man författar ett intellektuellt högtstående och intressant avfärdande av den där mytiska “sanningsrelativismen”. Vill man vara med bland fackfilosoferna kan det vara bra för karriären att låtsas som att det finns några sådana där idiotrelativistungdomar någonstans och sedan skriva en artikel som visar varför de har fel, trots att det aldrig har funnits några. I själva verket är vi alla tvingade att ta ställning, bestämma oss för vad vi ska ta för sant, vad vi ska prioritera och vem vi vill lita på. Jämt, och alla vet att det är så, för att de gör det också hela tiden.

Och det där med “allt är relativt”, den infantila djävla sentensen är en urtvättad och lösryckt bit historia. Så började man vad jag förstår säga efter att Albert Einsteins relativitetsteorier gjort honom till vetenskaplig rockstjärnefigur. Det har aldrig betytt något. Vad han visade var också att den materiella verklighet vi lever i är fundamentalt relativistisk. Det vill säga, absoluta påståenden om den är i strikt mening att betrakta som falska för de är på sin höjd approximationer med dolda förutsättningar. För säkra påståenden behöver man klargöra vilken fysikalisk utgångspunkt man har och hur ens referenssystem ser ut och förhåller sig till andra system, annars är ens beskrivningar av fysikaliska förhållanden osäkra gissningar. Ofta är det också fullgott för att man ska kunna göra en spådom om hur verkligheten kommer att te sig, sanna nog för att fungera. Det kategoriska avfärdandet av relativism såsom definitionsmässigt osann innebär inom fysiken att man avfärdar den moderna fysikens världsbild rakt av och gör sig själv till utmanare av fucking djävla Einstein. Förra seklets stora hjälte när det gäller kosmologi, ingen annan har tänkt bättre om hur man bör tänka om fysik. Han trumfar Feynman med råge, liksom. Idag är han bortglömd och mytologisk, förstås, för vi lever i en tid där var och en blir salig på sitt sätt så verkliga stjärnor i mänsklighetens historia måste bytas ut mot sådana som inget betyder och aldrig gjort något av värde. Som Paradise Hotel-deltagare, majestätet eller Edward Blom.

För skribenten har förstås rätt i att Sanningarnas tid är över. Gud är död. Hens strid är quijotisk på det vis att hen hade lika gärna kunnat dra en lans för Gud eller Konungen av Guds nåde. Den gamla berättelsen om Sanning var samma typ av fenomen som Gud, och ingetdera kunde överleva övergången till samhällsordningar baserade på ‘rationalitet’, ‘individens frihet’ och ‘marknadskrafterna’. Vi har förändrat vårt sätt att se på världen och med det förstör vi synsättet vi hade tidigare. Världen är inte längre förtrollad, för att tala med Weber, utan den är hård och kall och en resurs att utvinna i härlig konkurrens med andra. Däri ligger de där postmoderna filosofernas slutsats. De menar i stort sett unisont att det är imperativ som maximal profit, maximal effektivitet, optimal konkurrens, och liknande som är anledningen till att äldre berättelser, myter, Sanningar, inte kunnat överleva. Vi har fått syn på att religionen kanske är ett opium som härskarna håller de fattiga i schack med, det ser åtminstone så ut ibland, och när vi senare tittar på andra Sanningar så litar vi såklart inte oreserverat på dem efter att vi har sett att en föll i bitar. Är det Marx som förstört religionen, eller har han bara beskrivit hur den fungerar?

Det är den frågan vår skribent svarar fel på. Hen fattar inte att frankfurtskolan och de andra som konstaterat att Sanningen är döende beskriver en social, kulturell och ekonomisk process, där kapitalismen äter upp och förvränger allting den kommer i kontakt med, så att den sedan fiser ut produkter, varor, profit, maktordning och annat i den andra änden. Idag är vi så vana vid och indoktrinerade i det att vi accepterar att gränsen mellan reklam och resten är helt utsuddad, vi accepterar att vi själva är reducerade till produkter vars livsändamål är att konkurrera med andra produkter på arbetsmarknaden. Den som inte deltar räknas inte som människa, om den inte kohandlar genom att vara sjuk eller konstig eller något, och istället accepterar institutionalisering eller liknande social kontroll.

Och om skribenten var ärlig i sitt uppsåt och åtminstone lite omvärldsmedveten och allmänbildad hade hen också sett att den vanligaste avsändaren när man möter ett uppenbart osant påstående, det är ett företag. Det är ett företag som ljuger om sina produkter för att de ska sälja bättre. De ljuger om människor för att de ska må sämre så att de köper mer. ‘Det här fabriksköttet har något med jättesvenskt öppna marker och härligt djurliv att göra!’ ‘Du måste svälta dig, annars hatar alla din kropp!’ ‘Det kommer att göra ditt liv bättre om du binder upp dig på att ge oss pengar varje månad i två långa år!’

Reklamspråkets manipulationer är så effektiva, så rationellt utformade och så avkastningsmaximerande att de kommit att totalt dominera occidentala samhällen. De behöver heller inte att meddelandet är sant. Snarast tvärtom, det är lättare att sälja med lögner. Politiken pratar reklamiska, växer ihop med reklambyråer och genomslagsoptimerar sina kampanjer, innan den lägger resurser på demokratiska processer för politikutveckling. Kulturen har gått över till reklamiska, Warhol var tidigt ute med att göra grej av det, numera ska konstnären vara entreprenöriell, företagare, statligt examinerad. Utvecklingstendensen och orsakerna till den identifierades långt innan frankfurtskolan, men det var nazisterna antingen för dumma eller för smarta för att ta hänsyn till. Resten är senmodern historia.

Det har i sin tur lett till en situation där rätten till sin egen sanning betraktas som större än vad kunskap och faktisk sanning är.

Rätten till sin egen sanning brukar gå under ett annat namn. Åsiktsfrihet. Vanligen kallar vi det för en mänsklig rättighet och det är en liberalistisk uppfinning. Vi har också rätt att tillsammans med andra diskutera och utveckla våra sanningar, yttrande- och föreningsfrihet. Här får vi alltså ett mått på hur observant vår skribent är och kan konstatera att hen verkar ha något slags kontakt med verkligheten och där råkat se lite liberalism i det omgivande samhället, och inte gillat det.

Men det här är något annat sanningsbegrepp än det jag betecknade med Sanningen så länge det gällde de där postmoderna filosoferna, de diskuterade Sanningar och deras bortvittrande under industrialismens ständigt malande konkurrens, inte någon sanning som tillhör någon. En sanning som tillhör någon lever i den personen och kan där åskådas. Det förhåller sig annorlunda med en Sanning. Den har i stort sett alla i ett samhälle påtvingats från omgivningen sedan barnsben och hen har aldrig levt i en värld där den Sanningen inte var sann. Det är en Sanning i abstrakt mening, ett socialt fenomen. Därför kan den aldrig vara primärt faktisk, i bemärkelsen sann i förhållande till tillgänliga fakta. Gud skulle alltså inte ha kunnat vara falsifierbar, eller påvisbar, och samtidigt en Sanning, för då hade någon kollat hur det låg till med Gud och så sprack kyrkans berättelse.

Du kan aldrig ana vad som hände sedan.

 

 

 

 

 

 

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>