Tänk dig att statsministern kallar till presskonferens under betydande hemlighetsmakeri. När väl hen och några ministrar är samlade framför en kader av massmedieknegare harklar hen sig och lutar sig fram mot mikrofonen med rosor i blom på kinderna:

Jo, så här är det, det är dags att sanningen kommer fram. Varken jag eller mina medarbetare är bättre skickade än någon annan att förutsäga framtiden, det är som bekant omöjligt. Varje reform, varje åtgärdsförslag, även om vi försöker prognostisera och konsekvensanalysera så vet vi faktiskt ingenting säkert om hur det kommer att gå eller vilka okända faktorer som visar sig när det väl är för sent.

Det har med irreversibilitet, systemisk oförutsägbarhet och materiens natur att göra. I alla dessa år har vi i de yrkespolitiska skikten signalerat att vi vet vad vi håller på med och att vi kan bestämma framtiden efter väljarnas önskemål. Facit är tydligt. Realpolitik är ett lotteri. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt. Ofta blir det inte som någon tänkt sig. Rättare sagt, det blir aldrig som någon människa tänkt sig, för vi är av samma komplexitet som det vi försöker analysera och förutsäga framtiden för, vilket nödvändigtvis innebär att våra intersubjektivt kommunicerbara modeller är reduktionistiska i någon grad. De är helt enkelt praktiska lögner. Vi har inget bättre. Ingen har något bättre än gissningar och förhoppningar och berättelser om dessa.

Det är till och med så att vi tvingas ljuga för att passa in och därmed överleva, och har blivit så vana vid det att vi nyligen fått se ett världshistoriskt unikt folkomröstningsspektakel bryta samman från retoriskt luftslott till hård realitet, med förnedrande och förödande resultat som ingen har någon egentlig kontroll över.

Vi har ingen aning om vart vi är på väg eller ens om vi vill dit.

Homo sapiens deceptus, en apa som ljuger och är medveten. I vår tid finns en oerhörd upptagenhet vid sanningsbegrepp och ord som fakta har en särskild tyngd. Ändå är det lögner som håller oss igång, som smörjer social samvaro och formulerar våra gemensamma verkligheter. Delvis ligger det i kapitalismens natur, vi kan se det i distinktionen mellan information och reklam. Systemet prioriterar och belönar det ena men inte det andra. Det är därför vi har en kultur där vi odlar våra personliga varumärken istället för att sammanställa ärlig information om oss själva för att försöka trygga försörjningen. Du blir mer belönad för ett reklamspråkligt och lagom bedrägligt CV än ett strikt ärligt och pregnant. Detta i en tid som menar sig försöka uppnå rationella och effektiva samhällen, befolkade av rationella och effektiva människor.

Ett skäl till att det kan vara på det här sättet ligger i att kunskap inte är sanning, oavsett om vi med det menar empirisk eller logisk sanning. Kunskap är mer än sanning. Information kan grovt taget vara sann eller falsk, kunskap är däremot något annat och mer än information. Vilket ådagalägger ännu en lögn, nämligen att kunskap nödvändigtvis är sann och att de för tillfället accepterade metoderna för kunskapsproduktion ger oss sanningar. I själva verket är det så att där vi finner kunskap finner vi också makt, vad som kan vara kunskap avgörs socialt och inte på något annat sätt.

Därför bör vi vara skeptiska inför personer som menar att ditt eller datt måste vara baserat på vetenskap, för det innebär ett förslag om att vissa former av makt och maktutövning ska prioriteras över andra. Det är särskilt viktigt i ett socialt paradigm där vetenskaplighet definieras av nihilistiska läror, såsom exklusivism rörande ‘den vetenskapliga metoden’ eller bestämmande av vad som är en ‘vetenskaplig text’ utifrån formkriterier (Sokalaffären kanske ni känner till; naturvetenskaperna har sina motsvarigheter). Om vetenskapligheten definieras sålunda finns ingen tydlig åtskillnad mellan kunskap och information, då vad som produceras utifrån de godtagna kriterierna lika gärna kan vara någotdera, utan vilken information som helst kan uppträda som kunskap på grund av den socialt förankrade tilliten till metod och form. Det är därför det i vår tid är möjligt att argumentera effektivt utifrån ordalydelse i en enskild vetenskaplig studie, och det är därför vi ser sektbildning kring vetenskapliga studier med en viss inriktning eller typ av resultat.

Vi ser det bland annat i de rysligt populära dietsekterna, av vilka LCHF förmodligen är den ledande i vår del av världen. Likt en del andra mer eller mindre religiösa subkulturer vilar den på ett tabu (jfr. förbud mot att äta fläsk eller inta vissa rusmedel), LCHF-anhängarna förbjuder sig själva och varandra att göda sig med kolhydrater för att på så vis framtvinga en omställning i den egna ämnesomsättningen till en intern energiförsörjning baserad på ketos och adrenerga mekanismer. Subjektivt är det naturligtvis trevligt att ställa om till ett liv som bärs upp av kroppens egna stimulanter, en bieffekt av att ha förhöjd adrenerg aktivitet i kroppen är ju en upplevt högre vakenhet och något mer självförtroende. Det fungerar ungefär som exogena stimulanter och kan i princip liknas vid dagligt doserande av amfetaminläkemedel, populärt i Occidenten under förra seklets efterkrigstid, dessutom är de uttalade sociala drivkrafterna i stort sett desamma nu som då. Tappa i vikt, känn dig snabbare, starkare och gladare, känn dig som en bättre människa än de andra. Vem som helst kan se att det finns subjektivt positiva sidor av det här tabut, samtidigt säger det sig självt att långtidseffekterna av att leva med fejkade missväxtår kan vara allvarliga och socialt mycket kostsamma om beteendet sprider sig i stora delar av befolkningen och det på sikt leder till skador eller, säg, oönskade personlighetstyper. Man inser lätt att ett liv i ständig ketos kan få systemiska effekter i människokroppen, däremot är det inte närmre känt vilka dessa är och vilka faktorer de beror av. Där kommer vetenskapligheten in och helhetsperspektiv och eftertänksam analys kan tillbakavisas med trettiotvå länkar till metodriktiga och i fackpress publicerade studier som visat på en eller annan förment positiv effekt. De är vetenskapliga och därför sanna och den som säger emot är något slags tok.

Den moderna epokens högtstående vetenskapssamhälle har alltså en paradox här, dessa pålitliga och fackgranskade studier blir till fundament för en direkt ovetenskaplig subkultur som egentligen bara samlas kring en enda central dogm: undvik att äta kolhydrater. Utifrån denna sker sedan en kunskapsproduktion, bland annat om hur man försvarar dogmen, hur man ska beskriva effekterna av den och hur man kommunicerar internt. Det innebär att vissa personer erhåller makt över andra. En person som har en examen i medicin eller något annat sådant ämne kan till exempel avgöra hur den kunskapen rent faktiskt ser ut genom att sprida information om sätt att uttrycka sig, studier att hänvisa till och vilka som är fiender inom rörelsen, i kraft av titeln och vad den antas betyda. Hur vetenskap bedrivs och vilken tillit som övergripande i samhället sätts till dess produkter medför också att LCHF-rörelsen kan ta sig makt över andra delar av samhället, exempelvis genom att argumentera utifrån publicerade studier inför beslutsfattare i skolan och där få genomslag för sin lära.

Kunskap är således en gröt av makt, information och mänsklig gemenskap. Redan imam Friedrich Nietzsche insåg detta (se ex.vis hans resonemang om viljan till makt) och det har varit en kritisk röd tråd genom modernitetens filosofi. Kan det då vara så att även lögn kan vara kunskap? Givetvis. Vi kan se det i en annan typ av taburörelse, de många nykteristiska rörelserna. De spänner från intresseorganisationer för tidigare kriminella till de skuggor av gamla folkrörelsenykterister som alltjämt lever kvar, som IOGT-NTO, m.fl., via diverse varianter som mer strikt inriktar sig på någon subgrupp av substanser, företrädesvis sådana som staten bestämt är narkotika. Typiskt sett vilar deras föreställningsvärldar på antaganden om att en substans i sig själv är skadlig, inte sällan förenat med uppfattningen att den som frivilligt konsumerar (dvs. inte påbjuds av staten att göra det) dem också är skadat gods, en mer opålitlig typ av människa än de själva. Alla vet ju att en knarkare är trasig och inte har någon självkontroll, det är någon som därmed inte längre är fri och rationell som vi andra och därför påkallar statens och samhällets tvång för att återanpassas in i den mänskliga gemenskapens frihet och rationalitet. Vi vet också alla att det är farligt att knarka, inte sant? Haken är bara den att vi också vet att giftighet, eller farlighet, inte emanerar från en substans i sig, ej heller om konsumtionen är frivillig eller statligt påbjuden. I själva verket inser man snabbt att det är dos och frekvens som typiskt sett är avgörande. Fyra centiliter utländskt och mytomspunnet brännvin per två timmar är det ingen som dör av (med några marginella undantag). Fyra liter utländskt och mytomspunnet brännvin per två timmar är däremot dödligt för de flesta.

Men nog är det väl annorlunda med narkotika? Nej, ett kvarts milligram heroin om dagen kommer du knappast att märka av, precis som du inte märker av de spår av opioider som finns i vallmofröna på morgonfrallan. Och här kan vi också se att den här lögnaktiga kunskapen bryter samman inför vad som uppenbart är sant och falskt. Vad rusgivande substanser gör är att tillfälligt modifiera hur kroppen fungerar. Samma sak sker när vi joggar. Själva den kortsiktiga poängen med att jogga är att omsätta diverse signalsubstanser och erhålla ett rus, som dessutom är ett slags ‘blandmissbruk’ av både stimulerande och opiatliknande endogena substanser. Principen om dos och frekvens är tillämplig också här. Den som plötsligt börjar ägna all sin vakna tid åt att jogga kommer att dö på ett par dagar, eller något längre tid om hen försörjs med vätska under tiden. Vi behöver inte ta exemplet till den extremen, långt lägre dos och frekvens än så ger upphov till svårläkta och uttryckligen funktionshindrande skador (notera f.ö. att de socialt hanteras annorlunda än knarkskador, vilket säger oss något om betydelsen av HSL §2). Det är nästan som om den principen är fundamental för vår existens. Ändå är det något annat som är gångbar kunskap. För att fördjupa den här insikten kan vi se på uppdelningen mellan endogen och exogen. De flesta, kanske alla, utav den här typen av taburörelser gör just en distinktion mellan endogen och exogen i förhållande till kroppen. Som nyss påpekat är joggande en rusgivande aktivitet. Hur ställer sig de här rörelserna till den? De är positiva. De drar inte gränsen vid aktivering av vissa receptorprotein i kroppen utan menar att det är helt okej att droga sig så länge man inte gör det med ett snabbverkande exogent medel. Att dessa endogena processer faktiskt förutsätter intagande av exogena medel för att fortsätta fungera glöms bekvämt bort.

Inför detta ser vi också att vårt samhälle inte är ett som är baserat på sanning och materiell evidens. Vi kan också sluta oss till att inget historiskt samhälle har stått på en sådan grund. Samt att sanning och evidens ingalunda är kritiska för mänskligt liv. Däremot är berättelser det, och det är vad överförd kunskap är, berättelser som har förmåga att traderas socialt och mellan generationer. Ibland kallar vi dem för myter, när de är så gamla och så allmänt accepterade att de sätter ramarna för vad som kan tänkas, sägas och kännas. Ibland kallar vi dem för kunskap, som när de gör det möjligt för oss, eller åtminstone någon, att kunna eller kunna göra något. Att kunna identifiera relationen mellan en berättelse och makt den opererar med eller tillhandahåller någon är därför nödvändigt för en person som ska vara en demokratisk agent. Politik är maktfördelning och maktutövning. Om inte de beslutande och de som utser dem förstår hur berättelser och sociala mekanismer fördelar och utövar makt genom sina politiska beteenden fortskrider politiken och makten i blindo. Ur detta kan vi utläsa att en mycket stor del av samtida politik primärt är klassbaserat experimentell och inte demokratisk. Kanske är de traditionella, förmoderna, samhällena mer demokratiska än de supersamhällen vi idag lever i, genom att maktfördelningsmekanismerna var mer transparenta, närmre de berörda och bättre förstådda. Jag föreslår inte en tillbakagång, jag vill bara underminera en senmodern myt, den om att vi lever i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle där folket har makt över institutionerna, samhällsutvecklingen och sig själva. För att riktigt driva hem den poängen, nästa gång du tar del av en politisk debattinlaga, allrahelst någon som rör sig i den rent ekonomisk-politiska sfären och diskuterar hur statens bokföring bör användas, försök se vad den i klartext säger om maktfördelning och maktutövning. Fundera på vad en hypotetisk snittperson skulle kunna utröna om detta ur inlagan som den ser ut.

En annan förtjänstfull övning är att försöka hitta mänsklighet i det offentliga samtalet. Fundamental mänsklighet, sådant som är grundläggande för mänsklig existens. Rasul Martin Heidegger är berömd för att ha försökt formulera en filosofi på det temat. Några saker han identifierar är dessa, vi är i hög grad bestämda av spår av vår privata historia, vi befinner oss i ett nuläge vi endast delvis valt och vi har en framtid som vi vet är begränsad men inte hur omfattande den är och ej heller kan bestämma över mer än i undantagsfall. Det betyder att alla (medvetna; han diskuterar ‘Dasein‘ och inte vilken människokropp som helst) människor är bundna, påtvingade vissa villkor och kvaliteter, och dessutom måste de leva med att de ska dö. Detta gäller oss alla, hela tiden. Vad vi gör om dagarna är alltså avgörande för hur vi kommer att vara när vi dör och viktigt för de beslut vi fattar. Det kanske framstår som banalt, ett enkelt och självklart konstaterande. Samtidigt, när du befinner dig i livets slutskede vill du förmodligen hellre se tillbaka på ett ärligt och sant liv snarare än ett som präglades av lögner och halvsanningar, ett liv som inte spenderats av någon annan utan av dig och där resultatet är något du kan vara stolt över och gärna berättar om. För att konkretisera, idag är det vanligaste politiska mantrat att alla ska lönearbeta så mycket som möjligt. Pressas så hårt som det bara går, konsumeras så effektivt som möjligt. Det är uppenbart att olika lönearbeten kommer att se helt olika ut från dödsbäddens perspektiv och vi kan nog göra antagandet att lönearbeten som präglas av nedbrytande ‘stress’ (dvs. socialt accepterade tjackskador) är sådana som de flesta i livets slutskede helst skulle ha sluppit. Hur hanteras detta i den offentliga politiska diskursen? Finns det någon levande politiker som menat sig vilja inrätta samhället på ett sådant vis att stressigt arbete läggs till vår gemensamma historia? Eller är det rentav så att vår politiska kultur drar åt andra hållet, samtidigt som den plåstrar över stresskadorna först när symtomen blivit så allvarliga att den enskilde inte längre fungerar som arbetskraft?

Någon kanske invänder att det under ganska lång tid har funnits ett lagkrav på arbetsköpare att förebygga stresskador. Dig rekommenderar jag att titta på en tidningshylla i en livsmedelsbutik och räkna omslagsrubriker som utlovar hjälp mot just sådana eller på ett mer abstrakt plan dryftar livspussel eller andra sådana bedövande begrepp. Att Arbetsmiljöverket nyligen har fått nya direktiv om hur arbetet med det kravet ska bedrivas kanske någon då påpekar, varvid jag vill påminna om att hela yrkesgrupper skriker ut stressförankrad ångest och lidande som är ett utflöde ur verkliga arbetsförhållanden. Inte sällan är de kvinnodominerade, i ‘världens mest jämställda land’. Fanns det kulturell och politisk vilja att bryta med den effektivitetsideologi det handlar om hade företag straffats hårt med vite eller företagsbot istället för byråkratiska processer och samtal med facken och myndigheter.

En något grövre övning är att försöka hitta någon enda makthavare som på allvar driver linjen att alla människor ska ha garanterad tillgång till basförsörjning, inklusive förslag på hur det ska gå till. Mig veterligen har det inte förekommit sedan den naiva kommunismen föll som statsbärare. Idag är det knappast någon som på allvar anser att vi ska beröva de rika deras rikedom och i första hand försörja de fattiga. Det ligger närmre till hands att försöka permanenta ordningen vi har genom s.k. frihandelsavtal som gör det mycket smärtsamt för en stat att omfördela resurser från de mäktigaste företagen. Att de ens är prioriterade över försörjning av basbehov för alla människor talar ett tydligt språk som vem som helst som inte är marknadsfundamentalist förstår.

De underliggande värdena är inte mänskliga och exemplen på detta är många och ofta gamla och slitna. För mig är det en öppen fråga om de bör vara det. I slutändan kanske vi av något skäl faktiskt föredrar ett samhälle baserat på omänskliga värden, lögnaktig kunskap och lättillgänglig bedövning, men det kan vi inte veta utan att först diskutera det. För att kunna göra det måste vi också förkasta våra kunskaper, personliga preferenser och berättelser, börja om med en annan utgångspunkt och det kanske är så att ett gott samhälle är ett där vi gör det om och om och om igen, som en invigning av den uppväxande generationen i vad det är att vara en mot-döden-blivande varelse. Vi kanske skulle behöva en statsminister som vägrar spela med och drar till med den där presskonferensen jag inledde med. Om inte annat skulle det antagligen bli ett drama nästan lika spännande som Brexit och bara det skulle bli en fin fotnot i historieböckerna.

Jag och min hustru går runt på småpengar, kaffe och havregryn. Du kan hjälpa till med att hålla flödena igång via Swish: 0760296937, samt Stagling på Patreon.

Påbjudet soundtrack. Från att ha varit en produkt av nordisk mentalitet och kommunal musikskola är svartmetall numera en subversiv subkultur även i auktoritära islamiska samhällen. En märklig historiens nyck.

I svensk rikspolitisk debatt är det numera fullt gångbart att plocka populistiska poäng på muslimsk så kallad slöja, med vilket egentligen avses ett slags huckle eller sjal. Nyligen gick kändistyckaren och författaren Jan Guillou ut på en av sina primära plattformar för masskommunikation och deklarerade att svensk skola måste göras religionsfri, en oerhört dogmatisk och kategorisk hållning med oklart eller åtminstone outtalat syfte. I dagsläget går det att oreflekterat häva ur sig en sådan sak, åtminstone om udden är riktad mot muslimer. Att statlig kontroll av klädsel ingalunda innebär att eleverna inte längre signalerar religiös, kulturell eller annan social bakgrund behöver inte ens beaktas i ett offentligt debatterande av det här slaget, det är som om deltagande i den offentliga debatten inte längre förutsätter vare sig relevanta kunskaper eller förmåga till reflektion.

Mot bakgrund av detta är det uppfriskande att läsa en nästan tjugo år gammal antologi med temat African Islam and Islam in Africa – Encounters between Sufis and Islamists, där modernisering och reformism inom samtida islam studeras närmre med exempel från den afrikanska kontinenten. Till skillnad från vad svenska tyckonomer och bigotterikolportörer vill påskina finns det en snabb reformrörelse av modernt snitt bland muslimer idag, något som de förra brukar efterfråga i samband med det historielösa påståendet att islam är en farlig och monolitisk religionsbildning. Den är inte så olik protestantismen under sin ungdom, och benämns vanligen som en sunnitisk renässans, eller en sunnifundamentalismens renässans, eller rätt och slätt islamism eller politisk islam utan närmre kvalificering. Likt de tidiga protestanterna menar sig rörelsen företräda en äldre, ursprunglig islam, obefläckad av historisk degeneration, och den är distinkt modernistisk i sina anspråk på att de egna sanningarna och kunskaperna också måste accepteras av alla andra. Därtill har den också anammat modern teknologi och använder sig av moderna associationsmodeller för att kämpa sig till makt och resurser (aktiebolag, koncerner, nätverk av församlingar, osv.), inte minst till följd av det occidentala oljeberoende som fyllt de saudiska skattkistorna. Idag hänfaller rörelsen till och med till krigföring à la trettioåriga kriget, som i den mycket våldsamma sekteristiska förkastning som skär från Sudan och Egypten via Syrien och Irak till Iran och Pakistan.

Till skillnad från vad dessa sunnifundamentalister själva påstår är det inte fråga om någon ursprungsislams återkomst utan en reduktionistisk och russinplockande imperialism som hör till den moderna perioden och vars karaktär är betingad av densamma. Därmed inte sagt att diverse amatörexegeter av Huntington ska ges rätt, utan endast att denna osaliga hybrid av strukturer från Upplysningen, modern teknologi och noggrant anpassad islamisk dogmatik delar ambitioner med kryptoteokratin i Förenta Staterna och det europeiska projektet. Detta är heller inte ett argument för förföljelse av muslimer, krigföring i länder där islam är kulturell fond eller andra sådana idiotier, snarast är det ett starkt argument att avveckla de moderniteter som just nu strider på den globala arenan. Och nej, det finns inte ett endaste litet spår av en rimlig chans för dessa islamister att underkasta sig svenskt samhälle och stat. Noll, inget, nada, aldrig i helvete. Den fantasin kräver en tämligen undermålig bildning och kognition för att acceptera, vilken kan vara spontan likväl som framkallad av skräck eller ångest till följd av sociala förhållanden.

Det här innebär i praktiken att denna islamistiska expansion i bland annat Afrika är ett undanröjande av och konkurrerande med traditionalism vilande på äldre sociala jämvikter, inte alldeles olikt hur den kristna imperialismen innebar ett brutalt åsidosättande av traditionella kulturer med rollfördelning mellan könen som gav båda ett slags balans avseende social makt. Detta vanligen under påståendet att de nya samhällsförändringarna garanterat var till de koloniserades bästa, eftersom den nya kulturen råkar vara den bästa som någonsin funnits. I brexittider kan det passa att peka på brittisk kolonisering av igbo i nutida Nigeria som ett konkret exempel, där kvinnor snabbt reducerades från betydelsefulla sociala aktörer till skuggor som tvingades tiga i församlingen och som genom en historiens ironi kommit att behöva använda katolska organisationer för att återta åtminstone något slags ställning och inflytande i sina samhällen. Jag kommer med all sannolikhet att återkomma till denna process längre fram, mot bakgrund av att jag läser en mycket intressant avhandling i ämnet. Det kan för övrigt noteras att sunniislamismen förhåller sig lika pragmatiskt till islam som den europeiska imperialismen gjort till kristendomen, icke-religiösa kulturinslag är minst lika viktiga som religionen, och sålunda är det i betydande utsträckning en arabiserande rörelse snarare än en islamiserande och själva det expansionistiska anspråket är kärnan. Även detta är något som islamdebatterande offentliga personer i Sverige blundar för eller är okunniga om, trots att det borde vara självklart att det är en sammansatt och i botten materialistisk rörelse det är fråga om, inte den totalt enhetliga ideologidrivna monolit som är det modernistiska idealet och åtminstone vissa sådana islamisters (och deras mest fanatiska fienders) bild av islam.

I Sverige är det en vanlig uppfattning att islamiska sedlighetsregler rörande klädsel är en och endast en sak, kvinnoförtryck. En gammal occidental tanke, det sanna är endast ett, allt annat är fel, numera en struktur i vad som kan vara kunskap här. Vi har lobbyorganisationer vars retorik i hög grad vilar på den här föreställningen och man kan gå från att påstå att bärandet av islamisk sjal är ett resultat av muslimsk pedofili till högermärkt dagstidningskrönikör på några år. Föreställningen synes ha bubblat upp ifrån det nyfascistiska träsket och är idag närmast folklig. Givetvis är hatbrottslighet inriktad på att rycka av muslimska kvinnor sina sjalar (eller annars förnedra dem med avseende på beklädnad) när de rör sig i offentligheten ett utflöde ur denna folklighet och enfaldiga syn på klädesplagget. För att understryka hur defekt vår kultur är i det här avseendet kan det påpekas att vi å ena sidan finansierar och idealiserar organisationer som menar sig motarbeta hederskultur och prioriterar fientlighet mot muslimsk sjal högt, å den andra för en bisarr hederskulturell debatt där det behandlas huruvida män behöver täcka sina ben när de rör sig i urban offentlighet. Det vill säga, frågan om huruvida män får bära shorts på stan.

Och så finns det de som utan ironi påstår att det svenska samhället och svenska värderingar är något slags historiens och utvecklingens progressiva avantgarde, samma tänkande som vi ser hos de ökända islamisterna, nyfascister och andra extremt modernistiska rörelser. Samtiden lider ingen brist på social patologi att fördjupa sig i, det är ett som är säkert så här långt in i Occidentens frenetiska ‘psychoanalysis in reverse’.

Hur som helst. Jag fann i introduktionskapitlet till den inledningsvis omnämnda boken ett avsnitt om hijab och islami(sti)skt mode, som jag vill dela med mig av i sin helhet:

Interpreting certain styles of dress as an Islamist characteristic is easily done when dealing with modernity and the Islamization of modernity. Much has been written about the veil as a symbol in the Islamization processes. It is often said, that “veiling” represents the most dominant form of resistance to Western cultural and political hegemony. However, the aspect of fashion must not be underestimated in the highly politized debate on women’s veiling and the use of female and male “Islamic” dress. In this case, as well as other similar ones, it is important to indicate from whose perspective and in whose interest one is actually analyzing a phenomenon like veiling in contemporary Muslim societies.

For some people veiling may be a purely political manifestation, while for others it may be a strategic choice, a way of “carving out moral space” for oneself, just an impulsive act, or a giving in to social pressure from the surrounding community. Thus, it is difficult to say where wearing clothes as an expression of Muslim identity and life style ends and the force of fashion or social control takes over. Probably it is a mix of both, which also spreads from urban to rural areas of Muslim Africa. As in other places, fashion in Africa is class-related, the Islamist dressing being mainly urban and most easily incorporated into the life style of the middle class. Veiling may also be seen as an apt example of the vagueness of “modernity” as a concept, in accordance with the Comaroff’s view of “mythical modernities”, as contrasting with the stereotype notion of “modernity” as “civilization” or “progress”.

From a Western perspective veiling is a traditional and conservative Islamic practice, but from an Islamist perspective it is a way of signalling an alternative way of life, a reformistic approach, which is partly new and challenging.

Vad som angrips såsom ärkekonservativt är alltså att betrakta som just den modernisering som från samma håll efterfrågas, en islamisk anpassning till moderniteten. Att de inte gillar det kanske säger något, eventuellt att dessa moderna muslimfientliga ger uttryck för ett missnöje med det moderna projektet som sådant. Hos nyfascisterna är det nästan helt säkert så, den politiska traditionen har varit modernitetsfientlig och samtidigt hypermodern sedan sin födelse, en i raden av paradoxer i den moderna periodens speciella rationalitet.

Huruvida vi över tid kommer att komma ur den här tidens bit för bit allt tokigare verklighetsuppfattningar och prioriteringar återstår att se, men jag hoppas att det muslimska civilsamhället kan växa sig starkt nog för att kunna utmana både modern islamism och modern västchauvinism, om nu inte någon annan ung svensk rörelse hinner före och blir den katalysator som behövs. Vem vet, om tio år kanske det är slut med sådant som att en svensk statsminister går ut i riksmedia för att slå fast vilken hälsningsritual undersåtarna ska begagna sig av i samhällslivet eller den banala och fördummande antisemitism som odlas i många sunniislamistiska sammanhang.

Som vanligt välkomnas uppmuntran via Swish, 0760296937, eller Patreon, där jag också försöker göra fördjupande eller breddande tillägg till publiceringarna här.

Massakern på en gayklubb i Orlando väckte nyligen mycket uppmärksamhet och den har i sin tur skapat incitament för politisering och propagandaproduktion. Förövarens verkliga motiv är osäkra och så kommer det med all sannolikhet att förbli, åtminstone för oss som inte kände honom personligen. Någon har uttalat sig i egenskap av hans älskare men rent krasst är det så att det finns alltför mycket information som pekar i olika riktningar för att någon ska kunna vara helt säker.

al-Qaida har varit snabba på den bollen och inom ramen för sin engelskspråkiga propagandakanal Inspire valt samma tolkning av händelsen som många nyfascister och konservativa: Omar Mateen var en jihadist som förövade ett politiskt-religiöst terrordåd och inte en psykosocialt besvärad homosexuell som i desperation hämnades för HIV-smitta eller något i den stilen, en motberättelse som lanserats och är lika svår att värdera som alternativet. Vad som är sant är också irrelevant, de talar till personer som struntar i vad som går att veta och inte, utan istället tar till sig sådant som passar in i en viss grundberättelse om hur världen bör förstås. Den är dessutom kraftigt reduktionistisk och själva funktionen är att få känna sig säker på hur saker och ting ligger till, samt känna att en själv faktiskt betyder någonting i världen. Ibland kallas det i vardagstal för svartvit världsbild, och fenomenet är både djupt mänskligt och lättexploaterat för den som vill.

Nätverkets namn på den typen av förövare är “Lone Mujahid”, ensam gudskrigare, och de repeterar i inledningen av sin analys det resonemang som numera är jihadistisk standardmotivering för angrepp på vad vi i Occidenten kallar för civila. Kortfattat går det ut på en demokratiförståelse som på ett sätt är allvarligare än den som är allmän och folklig i vår del av världen, där det ofta upplevs som att det finns en avgrund mellan folk och politiker (vilket också ibland är sant). Genom att folket väljer sina politiker och betalar dem för att utöva politisk makt tar det också på sig ett ansvar för vad de ledare som intar toppolitiska befattningar sedan gör med den makten. Det gör att när samma ledare inleder olagliga eller åtminstone omoraliska krig så är också de enskilda medborgarna medskyldiga till dessa handlingar och därför att betrakta som kombatanter. Om bara dessa medborgare förstod det här förhållandet skulle de också sätta press på sina politiska ledare och sätta stopp för kolonial söndring och krigföring mot muslimer, och det bästa sättet att kommunicera detta är att angripa just vanligt folk.

Den som är huvudansvarig för att popularisera det här resonemanget i vår tid är “Sheikh Usama”, Usama bin Laden, och artikeln i Inspire citerar också honom i sin återgivning av det.

Peace is a two way equation as you kill us you too will be killed.

Uttrycket de använder för att referera till allmänheten är “Combatant Public” och själva poängen med slutledningen är att göra det acceptabelt i förhållande till islamisk rättslära att inte begränsa våldsutövningen och våldsprojektioner till politiska och militära befattningshavare.

Förutom att syfta till legitimerandet av våld är det ett uttryck för demokratikritik, som jag tror att vi som lever i occidental parlamentarism bör ta på allvar oavsett hur välmotiverad vi anser den vara. För en mer fyllig och generell sammanfattning av sådan islamistisk demokratikritik rekommenderar jag Hizb-ut-Tahrirs artikel i ämnet. Även om de här tankarna kanske inte är så raffinerade och slagkraftiga i sig är det onekligen så att det västparlamentariska statsskicket för många människor framstår som djupt omoraliskt bara på den grunden att Occidenten i många sekler styckat upp och exploaterat resten av världen utan några som helst moraliska hänsyn och dessutom ljuger om det i sina myter. Det gör det mycket lättare att börja sympatisera med sådan kritik och eftersom islamistisk gerillakrigföring varit sällsynt framgångsrik de senaste decennierna ser också den rörelsen ut som en potentiell segrare, vilket i sig ökar attraktiviteten hos dess antidemokratiska argumentation. Ingen vill vara den som hejar på förloraren, så att säga. Lägg samman ungdom, maskulinitet, giftigt och muslimfientligt samhällsklimat, kolonial historia och pågående imperialistisk krigföring så säger det sig självt att redan banal argumentation för den jihadistiska saken kan vara framgångsrik och triggande. Att Occidentens toppolitiska ledare idisslar uttalanden om den fria och öppna världen och andra sådana propagandafraser kan inte ändra på det, allt det gör är att så splittring i de inhemska befolkningarna mellan de som känner sig som part i ett globalt krig och de som ser muslimer eller islamism som ett hot mot dem personligen och samhället de vill ha.

Den splittringen är i sig ett långt större systemhot än den typ av islamistisk terrorism vi sett sedan slutet på nittiotalet. Nya medier gör också att vi idag har nya verkligheter, för materien blir gradvis allt mindre relevant för människor genom att vi lever mer och mer genom skärmar istället för andra kontakter med resten av mänskligheten och planeten. Det här öppnar för just sådan propaganda som är temat här, där ett våldsdåd med oklara motiv kan omstöpas till ett terrordåd med en viss avsändare och ett visst budskap för att framkalla just sådana terrordåd som det omtolkats till.

I sin propagandistiska analys förklarar al-Qaida att Mateens dåd var särskilt väl utfört på grund av det stora antalet offer och att det uppstod en gisslansituation, vilket gjorde att det drog ut på tiden och vände världens blickar mot det medans det pågick. De trycker också på att han var tränad i att använda sin beväpning och dessutom innehade den lagligt. Dessutom anser de att tidpunkten och platsen var väl valda, det var natt och offren var berusade.

Man kan också notera att de tar fasta på de tidiga mediauppgifterna om att det skulle ha varit den värsta massakern i Förenta Staternas historia, det ser de som ett tecken på att det skulle ha varit en särskilt lyckad operation. Förmodligen förstår de den förstärkta våldsprojektion som ligger i utkablandet av den bilden istället för den sanna, att andra amerikanska massakrer mycket väl kan anses värre. Indirekt berömmer de alltså sensationsjournalistikens logik för benäget bistånd i den delen.

Givetvis analyserar de också att dådet förövades på en gayklubb. Först och främst anser de det bra att mörda homosexuella men de vill rekommendera andra “Lone Mujahid” att undvika det om de kan, närmre bestämt anser de det olämpligt att angripa minoriteter. Detta för att det snedvrider den efterföljande debatten och förståelsen av dådet, det uppfattas som ett angrepp på en minoritet istället för befolkningen i stort och därmed blir inte budskapet till allmänheten tillräckligt tydligt utan majoritetsbefolkning, “Anglo-Saxon community”, kan istället se det som ett angrepp på någon annan än densamma om det inte är mot den dådet är primärt riktat. De observerar också att klubben framförallt besöktes av latinx i anslutning till detta.

Som avslutning inskärper “Lone Jihad Guide Team” att “Lone Jihad” inte är monopoliserat av al-Qaida utan de uppmanar alla som känner sig hågade att föröva sådana dåd oavsett vilken jihadistisk sekt de sympatiserar med. Strategin är inte ny utan är gemensam för nynazistisk terrorism och jihadistisk. Inom högerextrema miljöer kallas den för ledarlöst motstånd och det finns enstaka exempel på nynazister som försökt förena jihadister och nynazister i sådan antioccidental kamp. Även när det gäller hanteringen av Omar Mateens mördande finns en gemenskap mellan högerns ytterkanter och islamister, båda lägren försöker sätta bilden av det som ett islamistiskt terrordåd för att vinna politiska och metapolitiska poäng. Eller med andra ord, Sverigedemokraterna och al-Qaida är i stort överens om hur världen bör förstås.

För att sammanfatta. Kolonial söndring, statskupper och anfallskrig. Det finns goda skäl till att den fria och öppna världens statsskick inte står så högt i kurs i vissa delar av världen. Människor som uppfattar sig vara på den förlorande sidan i detta söker således information och resonemang som hjälper dem att hantera och förstå situationen, vilket öppnar för sympati med vissa typer av narrativ, bland annat nyfascistiska och islamistiska. En del av dessa är öppet uppmanande till gerillakrig, andra är mer lömska och döljer våldsinspirationen under en pseudodemokratisk slöja, som när vår svenska nyfascistiska subkultur lyckas producera ‘Lone Mujahideen’ som Ausonius, Mangs och trollhättanmördaren eller sådana dåd som mordbränder mot flyktingförläggningar.

I stort sett varje människa handlar utifrån vad hen anser rätt, så också de ökända terroristerna. Därför kan vi inte bemöta dem utan att på allvar förstå och diskutera deras perspektiv, något som staten förstås tycker är suspekt och det är därför vi i Sverige har en myndighet som ägnar sig åt att tråla av skolorna efter tecken på dylika tankebrott i akt och mening att korrigera de som fastnar i nätet. Huvudlöst och meningslöst enligt min mening men det är inte direkt som att politiken är rationell och välmotiverad annat än i undantagsfall, sådant är varje samhälle.

Vänstern har i stort gjort sig av med sina terrorister, åtminstone i Europa, högern har extremhögern och islamismen är uppstickaren som med oljepengar i ryggen fått den occidentala hegemonin att darra. Att de gör upp med varandra innebär ett slags vakuum som det är upp till oss socialdemokratiskt sinnade att fylla och därför är det extra viktigt att vi avhåller oss från att vidgå någonderas berättelse om hur man bör förstå samtiden och skeenden i den. Lite tillspetsat är vår tid nu.

Och gissa vilka som jublar över Brexit? Extremhögern och islamister. De är också ofta överens i förakt mot HBTQ-personer, kvinnor, etniska minoriteter och funktionshindrade. Dessutom bär båda inom sig fröet till fullskalig fascism, ett statens och samhällets öppna och utövade förakt för svaghet och olikhet, ibland manifesterat som konkurrensbaserade relationer mellan människor (i Sverige brukar vi kalla det för marknader), ibland manifesterat som anfallskrig eller folkmord. Motmedlet är förstås demokratisk organisering och materialistiska förklaringsmodeller.

Därför är jag demokratisk socialist, för att tala med Olof Palme.

Givetvis är det av dessa skäl som nyfascister och högern i övrigt försöker sprida uppfattningen att det egentligen är vänstern och islamister som går i armkrok, om det vore allmänt känt att det egentligen är de som är av samma skrot och korn faller liksom deras konfliktdrivande och bigotta retorik som ett korthus. Med det också de ekonomisk-politiska förtjänster som de gör, och då är det istället vi som vinner.

Här är al-Qaidas analys (hågad kan förstås på egen hand söka fram originalet som PDF):

https://pbs.twimg.com/media/ClqoREhWgAACbUm.jpg

https://pbs.twimg.com/media/ClqoTBlWAAEdznC.jpg

https://pbs.twimg.com/media/ClqoRhRWgAEEqA5.jpg

https://pbs.twimg.com/media/ClqoSQ2XEAAUVf-.jpg

Nästa gång undrar jag om jag inte ska ta och fördjupa en del trådar härifrån och sätta det i samband med imam Friedrichs artonhundratalsresonemang om Guds död, och vad som sker när en slavmoral bryter samman och lämnar öppet för alternativ.

Gillade du det här är det välkomnat att uppmuntra via Swish till 0760296937 eller via denna Patreon.

Påbjudet soundtrack. Svensk reggae när den är dräglig.

Modern militärteori använder uttrycket domän om typ av slagfält. På land och till sjöss är de traditionella militära domänerna, under moderniteten har ytterligare tre tillkommit, luften, rymden och kommunikationsnätverk, eller med sci-fi-litteraturens inspiration, cyberrymden.

Idag är digitalisering ett surrord som vi samhällsorienterare stöter på titt som tätt. Åtminstone vi som lever i Sverige. Det verkar betyda att folkvalda ger en viss näringslivsbransch i uppdrag att lösa problem och ta fram tekniska lösningar för social administration och kontroll. I utbyte mot lokal valuta. Motiveringarna varierar men är ofta bokföringsargument av olika slag. Det ska ‘sparas miljarder‘ enligt en rapport som i det kommande ska få tjäna som konkret exempel. Talande är att firman som tagit fram den rapporten startades på nittonhundratrettiotalet för att slå mynt av idén att den amerikanska militären borde ledas och arbeta efter bokföringsprinciper. Av något märkligt skäl verkar inte de kommersiella massmedierna notera att rapporten är två saker, marknadsföring av företaget samt väckelsereligiöst predikande för politiker med kontroll över stora mängder pengar, om hur de bör investera pengarna framöver. Det påstås i rapporten att skickliga politiker kommer att kunna frigöra 890 miljarder SEK till 2025, medan medelmåttiga bara kommer att frigöra 395 miljarder SEK under samma tid, jämfört med “ett scenario där ingen digitalisering sker”. Utgångspunkten i resonemanget är alltså en bisarr och verklighetsfrämmande fantasi, mot vilken ställs ett par glädjekalkyler och eftersom bokföring för det här företaget betraktas som ontologiskt fundamentalt finns naturligtvis inga etiska resonemang kring processen som fantasierna gäller. Finns en sifferexercis med svarta siffror på sista raden är allt frid och fröjd.

I tekniskt hänseende är deras förslag att panoptikon byggs ut, administrationen centraliseras och beslutsfattande läggs över på artificiella intelligenser som har tillgång till och arbetar med groteska datamängder rörande enskildas personliga förhållanden. De vill kort sagt utnyttja situationen att människor blir sjuka och ber sina artfränder om hjälp för att göra samhället till ett benthamskt fängelse inrättat efter bokföringsprinciper. Enhetlighet, externalisering av arbete (dvs. att patienten ska arbeta istället för vårdpersonal, i rapporten s.k. egenvård) och avhumanisering av vårdens processer är centrala ändamål med dessa “stora strukturella förändringar”, vilka förutsätter “en tydligare fördelning av ansvaret för att genomföra omvandlingen” och skulle “kräva omfattande investeringar”. I utbyte kommer vi att få “bruttobesparingar”. Det betyder nominella besparingar, innan avdrag för underhåll, avskrivningar, oförutsedda utgifter, och så vidare. Därav att jag kallar det för glädjekalkyler.

Att detta är högst relevant i en liten monolog om den femte domänen kan utläsas av att rapporten inte diskuterar risker, alternativ eller etik. Förslaget går ut på centralisering av administration, undanröjande av personal ur vårdorganisationerna och inrättande av automatisk databehandling. Med centraliserad infrastruktur, färre ansvariga personer och fler maskiner får vi också ett störningskänsligt system. Dessa predikanter diskuterar överhuvudtaget inte vad redundans i systemen eller byråkratin för att vidmakthålla den skulle kosta. De gillar sina bruttosiffror och eftersom rapporten är reklam för företaget, och till och med lyfter fram exempel på uppdrag de utfört som om det var en annons vilken som helst, finns inga kritiska perspektiv i den.

Redan den lokala mänskliga faktorn är ett gravt hot mot centraliserade, ickeredundanta IT-system. Effektiviseringspressen som den kapitalistiska ekonomin kräver är i sig ett sådant hot, då personalen arbetar under ständig tidspress och utan resursmarginaler (nåja, det är idealet, i själva verket finns det ibland och ibland inte). I den typ av ekonomi vi lever i finns ingen möjlighet att lägga tid på säkerhetsåtgärder, som långa och komplexa lösenord, flerfaktorautentiseringar eller redundans som innebär att ett parallellt system tar över medan felsökning och vidareutveckling sker. Det är omöjligt att inrätta stabila organisationer där personalen känner varandra väl och vet vilka som har i lokalerna att göra och inte. Vård och omsorg är en nisch med personalomsättning som liknar det gamla fabriksdaglöneriet och jag har mycket svårt att tro att vi ändrat på det till 2025, oavsett facklig-politiska ideal som rätt till heltid. Det har att göra med bokföringsfundamentalismen som är förhärskande, vilken varje engagerad och ansvarig politiker måste brottas med dagligdags. ‘Kostnadsutvecklingen’ hänger som en dödsängel över all offentlig förvaltning idag, det kommer den också att göra för överskådlig framtid. Ingen digitalisering kan råda bot på det, oavsett hur mycket glädjekalkylerande ett käckt lobbyföretag ägnar sig åt.

Till detta kommer den militära dimensionen. De senaste tjugo åren har vi sett hur stormakterna förflyttat en väsentlig del av sin krigföring till digitala miljöer, där de samarbetar med och är beroende av kriminella nätverk för att få tag på ännu inte publicerade IT-sårbarheter. Där de ägnar sig åt att sudda ut gränsen mellan krigshandling och spioneri. Vi har sett amerikansk militärindustri sprida skadlig kod som infekterat datorer över hela världen, för att komma åt centrifuger i Irans kärnenergiprogram. Kinesiska IT-specialister i regeringens sold plundrar amerikansk industri på information genom cyberkrigföring. I Sverige har vi sett en relativt banal typ av angrepp sänka de primära annonstavlorna för några av de största nationella mediabyråerna tidigare i år. Flygplansledningssystem kraschar titt som tätt, och det är oklart varför, det är huvudregel i näringslivet att inte redovisa information öppet när säkerhetsbrister i datorsystem uppdagas oavsett om det är fientliga externaliteter eller interna misslyckanden som ligger bakom. När den rikskände hackaren anakata bröt sig in i datorer hos ett företag till vilket Skatteverkets och InfoTorg:s IT-system var utlokaliserade tog det omkring ett år från första upptäckten innan det föranledde polisutredning. Webbsökningar kommer att ge dig tillgång till dokument ur förundersökningen mot honom men legaliteten i det är för mig något oklar.

NATO:s centrala cyberkrigsorganisationer arbetar systematiskt för att dämpa utvecklingen och spridningen av informationssäkerhet. De köper på sig information om sårbarheter i IT-system för att själva kunna utnyttja dem och får globala koncerner att öppna sådana åt dem. Stora och mäktiga organisationer lever dessutom sina egna liv, drivs vidare av att alla människor i dem är där för att erhålla försörjning och därför inte gärna går organisationerna emot. Givetvis finns undantag som Edward Snowden och Chelsea Manning, men i stort är de autonoma. Särskilt om de är starka lobbyorganisationer vid sidan av den verksamhet för vilken de upprättats. Operation Buckshot Yankee är ett fint exempel på den här organisatoriska autonomiteten. 2008 upptäcktes en maskinfektion i sekretesskyddade militära IT-system i Förenta Staterna, vilket blåstes upp oerhört av vissa inblandade och beskrevs som ett angrepp från en främmande stat (Ryssland, givetvis, och om inte Ryssland, så Kina). Spridningsvektorn var, som det ofta är, USB-minnen. Den värdsledande militära organisationen klarade inte ens av en sådan enkel sak som minnesstickehygien, något som skräckpropagandan såg till att det hamnade i skymundan av beskyllningar riktade mot utländsk krigsmakt. I själva verket var det förmodligen en relativt oskyldig mask. Resultatet av processen blev upprättandet av ett amerikanskt cyberkommando dominerat av NSA och enorma investeringar av skattemedel i cyberkrigföring. Lite tillspetsat blev en genant upptäckt till en militärkorporativistisk ‘power grab’.

I det fallet var det fråga om skräckpropaganda. Den ovan refererade rapporten är en annan typ av propaganda men den syftar till liknande strukturomvandlingar. I båda fallen är centralisering av makt och kontroll över IT-system uttalade målsättningar, trots att det är välkänt att resiliens och redundans i informationsteknologiska nätverk är starkt beroende av graden av decentralisering. Alternativet är parallella centralistiska system och det är i kapitalismen inte aktuellt, av besparings- och bokföringsfundamentalistiska skäl. Det finns alltså en tungt vägande anledning till att den amerikanska militärens kommunikationsanonymisering är ett decentraliserat och inte ett centraliserat system, för att uttrycka det krasst. Ett aktuellt varnande exempel är att världens största ‘defense contractor’ nyligen flunkat bort tio år av säkerhetspolitisk information.

Samtidigt är just centralisering och undanröjande av fysiska personer förtjänstfullt för kapitalistiskt organiserade företag. Deras ägare tjänar helt enkelt pengar på sådan, så kallad, effektivisering. Det är mot bakgrund av det här draget hos vårt ekonomiska system som den där rapporten kan basunera ut att hörsamma politiker på något decennium kan fixa till värdeskapande i storleksordningen 800 miljarder SEK om de bara centraliserar och avhumaniserar vårdprocesser genom att kasta stora summor pengar på företag i en viss bransch. I något sekel har diverse mästerliga misstänkare varnat för utvecklingstendenser i det här sättet att organisera samhällen och dess institutioner. Det verkar vara svårt att få makthavare och allmänhet att hörsamma deras varningar, vilket är begripligt då försörjning inte garanteras någon utanför vissa elitklickar och självbedrägeri därför blir en nödvändig överlevnadsstrategi. Desto svårare har jag att begripa varför digitaliseringspolitiken är så naiv. För några decennier sedan var popkulturella narrativ rörande IT-utvecklingen i huvudsak dystopiska, eller uppfattades åtminstone som varnande dystopier. Idag är tonläge och relevanta narrativ i offentligheten närmast farsartat optimistiska istället. Häromåret sände public service en videoproduktion med androider (som de kallade för ‘hubotar’) som var något slags ofrivilligt humoristisk hybrid mellan dagsåpa och science-fiction, tänkt att vara etiskt utmanande och milt dystopisk men i praktiken pinsamt fantasilös och löjlig relativt verkliga förhållanden och möjligheter. Civilministern har fått det explicita ansvaret för att s.k. digitalisera offentlig sektor och en av hans första åtgärder var att dejta ett säkerhetstjänstinfekterat skatteflyktingsföretag med ohyggligt suspekta ambitioner och reklam som affärsmodell. Fars eller tragedi? Jag vet inte, men det gör mig misstänksam.

Samtidigt är det svenska samhället i allmänhet IT-inkompetent. Ingen kommer att tycka att det är konstigt att du sätter en USB-sticka i en dator som inte är din. Folk säger ‘WiFi’ när de menar trådlös internetanslutning. De stora mobiloperatörerna säljer anslutningspunkter med WEP-autentisering trots att det mellan tummen och pekfingret är en tvåminutersoperation att knäcka den. ‘Internet of Things’-prylar säljer som smör och få förstår att de bör byta fabrikssatta lösenord innan de ansluter dem till Internet, och framsökning av apparaterna är trivialt för den som är intresserad av att lära sig det. Windows 10 används flitigt i offentlig sektor trots att det är en illa maskerad trojan där användaren saknar egentlig kontroll över vad för mjukvara som installeras genom systeminterna uppdateringsfunktioner. Apple kan sälja sina produkter som ‘pedagogiska hjälpmedel’ till förskolor. I den här miljön är det särskilt riskabelt att lägga över vård och omsorg på centralistiskt inordnade IT-system där möjlighet till personalneddragningar är den huvudsakliga eftertraktade effekten. Att Sverige idag är en krigförande stat som med små steg ansluter sig till den amerikanska militära hegemonin förstärker de här riskerna ytterligare. Vår infrastruktur är redan en måltavla, genom att vara del av NATO-projektet gör vi det till ett imperativ för andra stater att bereda sig tillgång till densamma för det fall att vi blir ett upplevt eller faktiskt hot mot dem. Med civilsamhälle och näringsliv i hög grad försvarslöst är det lätt att inse riskerna med detta.

Det har gått tjugo år sedan Internet slog igenom brett. Ändå finns det inte någon plattformsoberoende e-legitimation i Sverige. Som det ser ut kommer det heller inte att utvecklas någon, och nämnden som ansvarar för det är närmre knuten till storbankerna än till allmänheten. Storbanker som i anledning av avkastningskrav måste förkasta värden som politiken är satt att värna. En stor del av IT-systemen i offentlig sektor är utlokaliserade till det privata näringslivet och det betyder att vi inte kan lita på att vi, folket, får information om sårbarheter och incidenter. Vi kan inte utvärdera de upphandlingar som politiker och tjänstemän utfört, och därför finns heller ingen möjlighet till ansvarsutkrävande (med en fackterminologisk eufemism kallas det för demokratiskt underskott, jag kallar det ofta för totalitarism). I viss utsträckning är den här ordningen till och med skyddad av straffrättsliga regler rörande ‘företagshemligheter’ och ‘immaterialrätt’.

Internet är en fientlig miljö. Här är kriminalitet automatiserad och gränserna mellan kriminella gäng och offensiva säkerhetstjänster utsuddad. Krig förs under skydd av påståendet att det är fråga om spioneri och signalspaning, som traditionellt inte uppfattas som krigshandlingar. Ansluter du en apparat till Internet dröjer det bara några minuter innan statliga och privata sammanslutningar sökt av den för att kartlägga om den kan exploateras. Vet du inte hur du skyddar den kommer den med all sannolikhet att hamna under någon annans potentiella kontroll förr eller senare, för oavsett vad det är för apparat är den användbar. Förmodligen betraktar du kunskap om hur man sätter upp sådana skydd och övervakningssystem som något specialister besitter, som du inte behöver eller kan sätta dig in i. Lite som planering av vägtrafikflöden eller säkerhetsåtgärder i kärnkraftverk, sådant som det finns någon tjänsteman någonstans som fixar.

Det är heller inte bara IT-säkerhet som är ett säkerhetsproblem. Kapitalistiskt organiserade företag har normalt starka incitament att offra investeringar i säkerhet till förmån för avkastning. Därför finns det här föredraget inspelat:

Föredraget i videon ger en lång rad exempel på att det är trivialt att knäcka informationssäkerheten i ordinära kapitalistiska företag utan att ha något betydande teknologiskt kunnande. Bilden som ges är att det bara är att knalla in genom dörren och fejka loss, och den är i stort sann. Särskilt för medelstora företag där personalomsättning är vardag. Vad jag vet ställs inga krav på transparens och kvalitet i sådant avseende i offentlig upphandling i Sverige idag, åtminstone inte i allmänhet även om jag tänker mig att det kan förekomma, om inte annat när militära institutioner upphandlar. Spionen är så att säga inbjuden från kylan.

Genom så kallad digitalisering sker maktförskjutningar. Äldre blir vanmäktigare. Vissa yngre blir mäktigare. Kriminellt lagda blir mäktigare. Det allmänna blir vanmäktigare och mer utlämnat till privat sektor och dess profitintresse. Genomför vi den dessutom genom centralisering blir resultatet högre komplexitet i systemen, inte minst på grund av krav på interoperabilitet och funktionsmångfald. Med högre komplexitet följer med nödvändighet instabilitet. Vi behöver inte se längre än till vårt globala habitat för att se detta. Under de senaste seklen har vi knuffat till habitatet genom att justera atmosfären lite och vi ser i realtid hur biologisk mångfald och jämvikt omintetgörs i en takt som är i paritet med massutrotningen som följde på klorofyllets intåg, när syreutsöndrande växter förgiftade och förpassade hela det föregående livsparadigmet till historien. Vi försöker inte ens planera för att människor kommer att fly konsekvenserna av dessa förändringar, än mindre för andra nödvändiga och förutsägbara konsekvenser. Så intrinsikal är fördumningen och den totalitära ockupationen av mänskliga hjärnor i vårt nuvarande sätt att organisera våra samhällen. Istället för att bygga samhällen där vi kan spendera rikligt med tid på att utveckla oss själva och fantisera om hur vi vill leva och lära infekteras vi med krav på idiotiska ställningstaganden. Vad ska vi köpa? Vilken pensionsfond ska vi spela på? Var ska jag arbeta imorgon? Ska jag ens arbeta imorgon eller kommer jag att råka missa ett SMS och halka ned i arbetsköparens sändlista? Var ska mina barn gå i skola? Vilken vårdcentral ska jag vända mig till?

Högern kallar det där för valfrihet men det är dyngsnack. Vad det handlar om är att låsa upp kognitiva resurser som har med framtidsfantasier och planering att göra, så att andra cerebrala funktioner inte kan kontrolleras av dem utan blir lättare att exploatera i kommersiella syften. Den primära mekanismen är oro för egen eller närståendes försörjning i framtiden men också neurosdrivande kommersiell masskommunikation är en viktig del, varför du ser småporriga tuttbilder som säljer grejer med kort livslängd oftare än saklig och nyttig information när du rör dig genom tätorter i vår del av världen. Att det dryftas i occidentala rikspolitiska sammanhang huruvida mjukporr bör vara en del av kommersiell kommunikation i det offentliga rummet är en senmodern snubbelfars som borde få oss alla att skämmas. Dessa förhållanden gör oss till bättre konsumenter och sämre människor (eller för att tala med Foucault och hans föregångare Heidegger, det omintetgör mänsklighet och skapar docila omänskliga kroppar), dessutom förstör det framtidsutsikterna för arten som sådan och det är inte ens en diskussionsfråga längre. Vi vet det här med samma säkerhet som vi vet att UV-strålning är carcinogent. Att det politiska systemet och väljarna alltjämt accepterar makthavare som driver sådan politik är patetiskt och en skam som vi alla bär ett ansvar för.

Fanns det lite stake och försvarsvilja i befolkningen och politiken hade vi sett en massiv mobilisering för att höja IT-kompetensen i landet inför det hot Ryssland uppfattas som. Vi hade sett stora investeringar i att migrera från sluten, kommersiell mjukvara till sådan som allmänheten kan granska och förbättra. Trots den pågående krigshetsen sker inga sådana ansträngningar. Sårbara IT-system anses helt okej. Det anses helt okej att inte förstå skillnaden mellan WEP och WPA2. Du kan få ett jobb där du hanterar stora värden med informationsteknologi utan att ha någon som helst kunskap i intrångsdetektion, nätverksteknik eller säkerhetstänkande för IT-miljöer. Supportteam agerar ofta alibi i det sammanhanget, men de rekryteras typiskt sett efter ‘servicekänsla’ och ‘lojalitet’ snarare än kompetens och ges sällan makten att göra rätt från början. Det här är ett samhälle där en storbank kan ha en webbplats som läcker data från backend utan att det blir en massmedial skandal och där företag som förvaltar myndighetsdatabaser hymlar med att de misslyckas med sina åtaganden.

Det här är ett samhälle som kommer att vackla till och ramla ned i diket så fort en utländsk krigsmakt får ordern och ingenting NATO har till sitt förfogande kan hindra det. Sådan är den femte domänens natur. Antingen lägger man enorma resurser på utbildning och härdande av de teknologiska systemen eller så är man den femte domänens byfåne, en infekterad zombie i någon annans tjänst. Ska vi dessutom vara ett stödben för NATO är vi en såpass attraktiv måltavla att det är en direkt nödvändighet att befolkningen i stort utbildas i militär krishantering och IT-säkerhet. Det är inte ett alternativ, inte en möjlighet, en inlaga i en debatt eller ett förslag, utan en nödvändighet. Annars är vi ett enkelt krokben i form av samordnade IT-angrepp från en faktisk systemkollaps. Förstår inte ledande politiker detta är vi faktiskt illa ute.

För en snabb översikt över läget i den femte domänen i hybridkrigföringens tidsålder, låna den här boken på ett bibliotek och tillbringa några av hängmattetimmarna under sommaren med den. Den är lättläst och översiktlig.

Rekommenderad musik att avrunda med.

Precis som igår är det swishnummer 0760296937 eller Patreon under utveckling som gäller för att fylla mig med kaffe och snus.

Påbjudet soundtrack. Det är klezmer. Den passar till texten. Du vågar klicka.

Relativisera inte!

Det här uttrycket har på sistone blivit populärt i det svenska debattlandskapet, framförallt bland borgerliga men jag har också sett det hos rödgröna opinionsbildare. Innan dess var det extremhögerns språkbruk och ett signalord som inskärper en svensk eller europeisk exceptionalism. I den miljöns tänkande är det en synd att behandla ‘svenskar’ jämte ‘svenskfientliga’, ‘invandrare’, ‘utlänningar’. Det kanske finns svenska män som våldtar men det är fasiken inte samma sak som när utlänningar våldtar, det kanske finns svenska män som är sexistiska as men det är fasiken inte samma sak som när muslimer är sexistiska as, osv.

Utvecklingen kan betraktas som en rejäl metapolitisk framgång för den nyfascistiska rörelsen. Plötsligt är avlönade tyckonomer i kvällspressens ledarskribentkår megafoner för deras tankefigur. Inget nytt i sig att de anpassar sig efter vad de läser men förbudet mot jämförelser bör nog betraktas som en särskilt betydande seger. Ett konkret och aktuellt exempel är Patrik Kronqvists argumentation för att utländska barn ska utsättas för de mest intensiva antihomofobiska insatserna.

I stället för att ta Bibakabadis erfarenheter som en ledtråd till var värderingsarbetet behöver vara som mest intensivt känner sig projektledaren Sara Mühling tvungen att påpeka att “utmaningen är omfattande och generell”.

Det är en relativisering som känns igen från debatten om hedersvåld och antisemitismen i Malmö. Tanken är säkert god: att undvika att underblåsa främlingsfientlighet. Tanken är säkert god: att undvika att underblåsa främlingsfientlighet. Och visst finns homofobi i hela samhället.

Men det finns goda skäl att tro att problemet är mer utbrett i grupper från länder där homosexualitet fortfarande straffas med fängelse eller döden. Och när en muslimsk bög utsätts för hat och hot från andra muslimer måste vi kunna fokusera på den problematiken.

Relativisera inte hatet mot muslimska bögar

Retoriken och tankefiguren är förmodligen en utveckling av det högerextrema förbudet mot kulturrelativism. Åtminstone är det ordet de använder, betydelsen är något oklar men funktionen verkar vara ungefär densamma som i det generella förbudet mot jämförelser, ett inskärpande av att det är syndigt att jämföra vad de tänker på som svenskar med icke-svenskar. Det senare begreppet synes omfatta alla de inordnar i kategorier som osvenskt, svenskfientligt, med mera. Alltså alla från journalister som gör sitt jobb till vänsteraktivister, utöver varenda en med utländsk bakgrund som inte anslutit sig till den nyfascistiska rörelsen.

Vad man kan notera är att skribenten ovan hycklar. Han jämför uttrycken för homofobi mellan olika grupper för att sedan slå fast att de är tydligare för honom när de kommer från en viss grupp och därför bör maktutövning inriktas på just den gruppen. Det här felsteget sker nästan varje gång relativiseringsförbudet inskärps, vilket har en högst naturlig förklaring: jämförelsen är en grundläggande analytisk metod som redan hjärnan själv opererar med. Påfallande ofta använder också samma tyckonomer uttrycket extremism, i sig en relativistisk term. För extremt, det är det som jämförelsevis avviker från det som anses måttfullt. Eller med ett annat ord, som kanske förklarar den parlamentariska högerns kärlek till begreppet: moderat.

Förutom hycklandet är det en antiintellektuell och osaklig retorisk strategi. Genom att hojta ‘relativisera inte!’ kräver avsändaren att jämförande analyser som går hen emot utestängs från samtalet. För skribenten ovan är det oacceptabelt att inta hållningen att det är minst lika viktigt att motarbeta homofobi bland makthavare som sittande andre vice talman i riksdagen eller den där centerpartisten i Svenska Kyrkan eller pastorn som fick sitt facebookkonto avstängt för hets mot folkgrupp eller andra ungdomsgrupper med utländsk härkomst än de som är muslimska. Genom att slänga vettet överbord och fisa ur sig en nyfascistiskt inspirerad ordsallad tjänar skribenten ovan sin lön. Det ser han inte som ett problem, utan det problem han ansåg trängande när han skrev sin text var att det finns muslimer bland skolungdomen som är uttalat homofoba i sina uttryck. Några jämförande attitydundersökningar får inte läggas till grund för policyutveckling och maktutövning, vad han (och säkert många andra) kallar för “värderingsarbete”.

Vidare, retoriken omöjliggör sakligt, vuxet samtal. Det är förstås själva poängen, genom att bestrida dess lämplighet bjuder man in till svar i stil med anklagelser om att man är ute efter att skydda muslimskt böghat i godhetsknarkandets anda och så vidare. Vi som är mer rädda för lagstiftare med gravt HBTQ-fientliga värderingar än bröliga skolpojkar som har det påstås vara äckliga homofobskyddande idioter. Underliggande är uppfattningen att de bröliga skolpojkarna i egenskap av muslimer är en farligare maktfaktor än riksdagens andre vice talman. Riksdagen är mindre mäktig än stöddiga unga män som alltjämt är institutionaliserade i skolan och föremål för indoktrineringsprogram av diverse olika slag, vars framtid än så länge är avhängig hur de anpassar sig till den miljön.

Hur känner du inför den synen på parlamentarismen och dess legitimitet?

Nu ska jag lyssna på detta och äta en sen frukost. Förhoppningsvis kommer jag att känna mig mindre äcklad av samhällsklimatet efteråt. Vill du donera till mitt missbruk av morgonkaffe kan du göra det med Swish till 0760296937 eller via Patreon.