Påbjudet soundtrack. För att monistiska ideal tydligen är det nya svarta i svensk offentlig debatt. Den som inte klarar av långsamt riffande kan köra den här istället, för det är väl lite en sådan attityd jag har till debatten jag avser kommentera.
Årets almedalsvecka blev ett intressant spektakel där partiledarna tävlade om att hävda att just deras politiska program passar in i uttrycket svenska värderingar. Allmänheten blev ytterligt förvirrad av detta och sedan dess har tävlingen muterat till en annan typ av normativ sport och spridit sig till diverse annonstavleadministrerade debattfora, där själva uttrycket svenska värderingar snarare än partiledarnas konkreta bruk av det idisslas. Det verkar helt enkelt som att det senaste året av rikspolitisk kamp mot kulturrelativism i samband med sommarens inträde kollapsat och ersatts av en flammande renässans för just en sådan. Hegel hade varit stolt. Nietzsche hade skrattat sig än mer syfilisgalen och författat en bitter och svårgenomtränglig aforism rörande modernt eftertraktande av intet.
En rörelse som tidigare var mycket negativt inställd till det kulturrelativistiska förhållningssättet, det vill säga, att kulturer eller kulturella fenomen som huvudregel är jämförbara och att det inte är givet a priori att en av dem är bättre än alla andra, har idag trätt in i den debatten med ett kulturrelativistiskt resonemang. Det går i stort ut på ett försök att visa att genomsnittssvensken är världens mest extremistiska genomsnittsperson, vilket ska vara något slags positivt ideal, en fiktiv någon som sedan ställs mot mer återhållsamma och omoraliska utlänningar samt ett resonemang om att vi kan förvänta oss att de blir mer extrema av att leva här. Just den här texten av de som publicerats inom debattens ramar är inte den sämsta, inte heller den bästa och det är inte en text jag tycker särskilt illa om. Snarast tvärtom, den här rörelsen är en av de intressantare av de kapitalistiska religionerna och det brukar vara roligt att läsa deras texter. Det kommande bör ses som en kommentar till debatten, ett metaperspektiv på det glömskans haveri vi lever i, där de senaste seklerna av filosofisk, politisk och vetenskaplig kamp betraktas som något slags illusion vi inte behöver befatta oss med idag.
Skribenten tar avstamp i ett försök att uppställa några “tolkningsanvisningar”.
• Det finns inga värderingar som är enbart svenska. Alla värderingar existerar i alla länder. Om man över huvud taget ska kunna tala om ”svenska värderingar” måste det därför i stället handla om de värderingar som är vanligast i just Sverige.
• Svenska värderingar är ingenting statiskt utan något föränderligt. Vi hade förut andra värderingar och kommer att ha andra värderingar i framtiden. Om man ska tala om ”svenska värderingar” måste det därför i stället handla om de värderingar som är vanligast just nu.
• Svenska värderingar delas inte av alla i befolkningen. Precis som när man talar om medellängd handlar det i stället om ett beräknat genomsnitt.
Istället för att bemöda sig om att inledningsvis analysera vad en värdering är i det här sammanhanget fastställer skribenten att varje värdering finns i exakt alla länder, bara i olika utbredning inom dem. Av det kan vi utläsa att utgångspunkten här är att sådant som är partikulärt för ett samhälle eller är begränsat till alla samhällen utom ett inte kan vara en värdering, det måste finnas i alla länder för att kunna vara en värdering. Därtill får man inte tala om värderingar i Sverige i äldre tid som svenska värderingar, ej heller önskningar om framtida värderingar i Sverige, utan det enda som får omnämnas som svenska värderingar är “de värderingar som är vanligast just nu”. Då det inte avgränsas till Sverige utan till vanligast utan närmre kvalificering är det otydligt om det är globalt eller för det svenska territoriets vidkommande som avses. Förmodligen det senare, då texten som helhet handlar om att kontrastera en genomsnittssvensk mot genomsnittsutlänningar och deras alltför moderata, icke-extrema värderingar. Vi får också veta att sådant som alla i den svenska befolkningen är överens om, det är inte värderingar.
Dessa tolkningsanvisningar är vid en första anblick lite märkliga och verkar inte direkt ägnade att underlätta tolkning av vare sig värderingsbegreppet eller texten i övrigt. Om det finns någon annan person eller association som delar dessa uppfattningar redovisas det inte.
Därefter går skribenten direkt över till att rekommendera värderingsforskning, innan han i nästa andetag förkastar sitt eget förslag och vänder sig till några sociologiska undersökningar av attityder och opinion. Tydligen ska dessa exemplifiera något men det är oklart vad intentionen är i den delen.
Med detta sagt så finns det viktiga lärdomar att hämta från värderingsforskningen, speciellt vad gäller jämställdhet och likabehandling. I Sverige svarar exempelvis 81 procent ja på frågan om det är viktigt för demokratin att män och kvinnor har samma rättigheter, enligt World values survey (WVS). Som jämförelse svarar bara 18 procent ja på samma fråga i Irak. Sverige ligger fyra i världen vad gäller jämställdhet, enligt Global gender gap report, medan Syrien ligger på plats 143. I Egypten menar över 90 procent av befolkningen att homosexualitet är något oacceptabelt, enligt Pew research center. Generellt i Västeuropa är den siffran bara strax över 10 procent.
Texten verkar säga att dessa sex påståenden innehåller viktiga lärdomar och att de är betydelsefulla. Om vi ser på detta genom tolkningsanvisningen enligt ovan kan vi sluta oss till att ingetdera påstående handlar om värderingar. Det finns kulturer som inte har några uppfattningar om “demokratin”, “rättigheter” eller “jämställdhet”. Alla dessa begrepp är distinkt occidentala till sitt ursprung och dessutom är betydelsen av dem omstridd. Det är heller inte säkert att respondenterna förstått frågorna på ett eller annat sätt, varför svaren inte nödvändigtvis är jämförbara mellan olika länder. Irakier ser nog lite annorlunda på demokrati efter den senaste amerikanska demokratiseringsinvasionen än vad den här skribenten gör, exempelvis. I sådant fall bör kanske irakiers perspektiv på vad som är viktigt för demokratin förstås på ett annat sätt än de där svenskarnas. Likadant är det med jämställdhet. GGGR är en rapport som sammanställs av World Economic Forum, som organiserar världens ekonomisk-politiska eliter kring vår tids mest populära religion, den vars anhängare tror på beständig ekonomisk tillväxt inom kapitalismen. Det jämställdhetsmåttet vilar på ett urval av 55 indikatorer och sammantaget ger det en modell för att mäta hur jämställd den ekonomisk-politiska exploateringen av kvinnor respektive män är i en viss ekonomi.
Om vi tittar på GGGR 2015 (PDF) kan vi se att Sverige placerar sig på en fjärde plats. Den enskilt största utländska kulturinfluensen på Sverige är Förenta Staterna. Vi ingår helt enkelt i den kulturella hegemonin och det är till exempel en självklarhet att amerikansk snarare än svensk, norsk eller finsk film ska dominera på våra biografer. Artikelns skribent vill ändå jämföra med Syrien, tydligen är en stat som i fem år hackats till köttfärs av inbördes- och proxykrig viktig att relativisera emot, åtminstone är det tänkt att vi ska kunna hitta någon viktig lärdom i detta. Jämför vi istället med Förenta Staterna så ligger de på plats 28, vilket innebär att om vi uppfattar hög placering på den listan som eftertraktansvärt så är också länder som Mozambique, Burundi, Bolivia, Namibia, Filippinerna och Rwanda bättre eller klart bättre förebilder än denna faktiska hegemoni. Det är Rwanda som ligger högst av dessa, på plats 6. Det är flera positioner högre än Förenade Kungadömet, som är på plats 18. Slutsatsen av detta torde vara att skribenten indirekt förordar att vi ska avbryta vårt transatlantiska uppåtslickande och hellre ta intryck av Rwanda för att bibehålla vår höga ställning i den här mätningen.
Till vilket kommer att det inte är givet att jämställdhet bara är vad som avses med ekonomisk-politisk jämställdhet inom kapitalismen, närmre bestämt vad som avses med begreppet inom ekonomisk-politiska eliter som tror på något slags frälsningskraft i kapitalismen. Det är ändå en ganska snäv krets personer och de kan antas ha rätt speciella uppfattningar om vad som är socialt förtjänstfullt. En socialistisk kritik av det jämställdhetsbegreppet skulle kunna gå ut på att det enda som är värt något är fritid, tid fri från stat, kapital och samhället i övrigt, där man får utvecklas och agera fritt, så jämställdhet bör mätas i antal timmar fritid per vecka i genomsnitt, jämfört mellan diverse könstillhörigheter.
Vad en person säger när en främling ställer en politiserad fråga behöver dessutom inte vara ärligt, utan det är fullt mänskligt att i de flesta lägen säga vad man tror är efterfrågat av andra. Det kan rentav vara så att homofoba attityder i Occidenten döljs i den refererade undersökningen, just på grund av detta. Emedan egyptier nog inte känner något större motstånd mot att öppet säga att de ogillar homosexualitet eller homosexuella eller homosexuella gärningar, är det med all sannolikhet desto svårare för någon genomsnittsvästerlänning att öppet göra detsamma, oavsett eventuellt bigotteri under ytan. Det kan vara så att den occidentala respondenten inte tror sig ogilla homosexualitet utan sublimerat det till att ta sig andra uttryck, som förakt för Pride-parader eller motstånd mot framkvoterad representation i parlamentariska församlingar. Någon kan vara böjd att säga ‘jag har inget problem med homosexualitet’ men samtidigt vara den där på festen som varje gång sitter och drar jobbiga bögskämt vid köksfläkten framåt småtimmarna. Vad den där undersökningen berättar för oss är vad diverse respondenter har sagt till personer de inte känner, inte vilka värderingar de har, oavsett om vi håller oss till tolkningsanvisningarna eller någon mer allmänt hållen definition av värderingsbegreppet. Närmre bestämt ger den oss något undersökningsinstituts tolkningar av respondenternas utsagor, som ju standardiseras för statistisk analys.
Det fortsätter likadant, mått efter mått, forskningsprojekt efter forskningsprojekt.
Tack, då vet vi.
I Sverige är vi mer individualistiska och har mer rationella, sekulära värderingar än något annat land på jorden – vad gäller värderingar är vi faktiskt det extremaste landet i världen. Att påstå att våra värderingar skulle vara universella är därför att projicera sitt eget önsketänkande på resten av världen – de värderingar vi har i Sverige är väldigt annorlunda. Generellt sett ligger de sekulära länderna i Nordvästeuropa uppe i ena hörnet på den globala kulturkartan med Sverige som det mest extrema exemplet.
Hur vi är och hur vi säger att vi är behöver således inte vara i överensstämmelse med varandra. Ett exempel kunde vara att vi kallar oss för en demokrati trots att masspartierna hittills är en historisk parentes och demokratisering av det ekonomiska samhällslivet varit en död fråga sedan sjuttio- och åttiotalen. Ledande och administrativa befattningar i de åtta riksdagspartierna är på partiledningsnivån i stort reserverade för akademiker och rekrytering till dem sker ofta genom processer utformade med näringslivets chefsanställningar som förebild. Är det demokratiskt? Kan vi utan närmre precisering kalla detta för demokratin? Kan vi kalla det för att leva i en demokrati om försörjningen alltid är avhängig antingen deltagande i en omfattande kafkaesk byråkrati eller ett näringsliv som skyddas från demokratisering av statens våldsmonopol? Det är frågor som inte har givna svar, ändå faller det sig naturligt för de flesta svenskar att påstå sig leva i en demokrati. Ett annat exempel kunde vara att svenskarna excellerar i att kalla sig för antirasister i opinionsundersökningar, samtidigt som tröskeln för ‘white flight’ här är en av Occidentens allra lägsta och det bara tog något år för de borgerliga ledarsidorna att bli till uppsnofsade utgåvor av de nyfascistiska propagandabloggarna efter att de väl fått nys på att det kunde finnas klick att tjäna på det. Vi vet helt enkelt inte alltid vad det vi säger betyder och inte heller vad det är vi tror på eller vilka värderingar vi har, för det är inte så enkelt att ta reda på något av det. Det är därför det vanligen tar flera års studier vid ett högre lärosäte för att bli specialist i dessa ämnen.
Begrepp som individualistisk och rationell är heller inte oproblematiska. I vårt oerhört rationella samhälle har vi inordnat det så himla rationellt att tiotusentals personer sitter stilla i bilköer morgon och kväll istället för att umgås med sina familjer eller i övrigt ägna sig åt rekreation, trots att det är utanför arbetet. Är den standardiserade och rationella arbetsdagen verkligen så himla rationell egentligen, eller har det liksom bara blivit som det vart och vi rationaliserar att det blev så i efterhand? Är det rationellt att tro att nihilistiska marknadskrafter kan fördela sociala resurser på ett sätt som för de flesta framstår som rättvist och anständigt? Vad individualism anbelangar är det ett samlingsnamn på de läror som menar att samhällsteorier måste utgå ifrån och prioritera enskilda kroppars påstådda intressen, inte sällan avses med det vissa personers begär vid någon tid eller annan. Det är en ifrågasatt position, mest känd som kritiker torde den utilitaristiska traditionen vara, som istället prioriterar mest lycka eller nytta till flest personer. I skribentens text framförs båda begreppen som självklara och positiva. Vi får också begreppet sekulär, som inte heller det är oomstritt. Även i det fallet är den redovisade datan sådant som folk säger till främlingar, inte vad de faktiskt gör eller tror på. Typiskt sett används begreppet i opposition till för- och tidigmodern religionsutövning, primärt de kristna statskyrkorna, och erkänner alltså inte dietsekter eller andra sådana taburörelser som religiösa. I Sverige är det mycket vanligt att vardagligen använda sig av religiösa vanor, exempelvis meditationsövningar eller asanas ur yogan. Är dessa människor religiösa eller ej? Kan det vara så att de använder och sätter tilltro till religiösa beteenden samtidigt som de säger att vad de gör inte är religiöst? Går det att påstå att en stat är sekulär som ger friskvårdsbidrag för att någon utövar någon sådan tradition? Hur ligger det till med de runtomkring en utövare, om de accepterar utövandet och påståendet att det inte är fråga om religion trots att det uppenbart är fråga om det, är de sekulära eller ej?
I själva verket är det där med individualistiska, rationella, sekulära svenskar ett tämligen intetsägande påstående, och det bör nog betraktas som en presentation av signalord snarare än ett ordinärt meningsbärande språkbruk. Vad var då poängen med denna upptakt? Jo, att bilda fond till detta:
Vad händer då när en person från ett annat land flyttar till oss här i väldens extremaste land? Behåller man värderingarna från ursprungslandet eller byter man till det nya värdlandets värderingar?
Från och med detta till artikelns slut är det ungefär 500 ord, från artikelns början fram till detta är det ungefär 400 ord. Med reservation för att debattredaktionen kanske misshandlat originalet i avsevärd omfattning ser det ut som att detta är skribentens ärende i sitt meddelande till oss. Dels kan vi vara stolta över att vi beskriver oss själva som världens mest extremistiska människor när främlingar frågar, dels vill han undersöka vad som sker när mindre extrema typer får för sig att bosätta sig här, fortsätter de vara sådär omoraliskt återhållsamma eller hakar de på oss och börjar beskriva sig själva som världens mest extrema?
Några som forskat på detta är sociologerna Antje Röder och Peter Mühlau som tittat på immigranter i Europa. De fann att ju längre man bott i värdlandet desto närmare låg ens värderingar värdlandets. Inställningen till jämställdhet förändrades på ungefär en generation, sedan tyckte man i princip samma som resten av befolkningen. Negativ inställning till jämställdhet förklarades även av faktorer som hög ålder, låg utbildning, religiositet (särskilt islam) och kön – kvinnor anammar jämställdhet snabbare än män. En annan analys, av den ryska docenten Veronica Kostenko, indikerar att skillnaden i attityder mellan olika värdländer till och med är större än skillnaden mellan migranter och infödda inom olika värdländer – invandrade svenskar är till exempel mer feministiska än etniska engelsmän.
Det verkar nästan som om man ärver uppfattningar, språk och annat sådant av den omgivande kulturen när man växer upp. Vem hade kunnat ana? (Heidegger gjorde ett stort nummer av det, så också Kierkegaard, och det är filosofiskt accepterat sedan Platon och Aristoteles.)
Det där om “särskilt islam” behöver läsas i ljuset av att studien som refereras använde tre kategorier, kristendom, islam och övriga. Det är vad religiositet betyder här, och till stöd för att muslimer är särskilt antiegalitära hänvisar studiens författare till en jämförelse mellan muslimer och infödda i Tyskland, vilket här lite märkligt generaliserats till islam. Som Kostenko trycker på och också R & M konstaterar är det andra faktorer som är avgörande för uppfattningar om manligt och kvinnligt, varför det är missvisande att representera den studien på det här viset. Samtidigt får vi kanske här anledning till misstankar om varför Sverige inledningsvis jämfördes med Irak, Syrien och Egypten snarare än mer jämförbara länder, till exempel sådana där germanska språk dominerar eller där statskupper och krig inte varit vardag sedan lång tid tillbaka.
Hur går då den här assimileringen till?
Den här förändringsprocessen är dock ingenting som sker per automatik.
Låt oss fråga Röder & Mühlau om detta:
The data show little evidence that immigrants from very gender-inegalitarian societies successfully shelter themselves and their offspring from the influences of the host culture and reproduce the gender ideologies of their origin countries.
De resonerar sedan vidare kring detta och menar ungefär att det visst sker per automatik och verkar mycket effektivt bryta eventuella isolationsförsök från den eller den gruppen. Kort sagt, vi verkar ha byggt samhällen som snabbt och effektivt, på en generation eller två, lär nyinflyttade vad man ska svara när främlingar kommer med enkäter. Detta oavsett om de försöker hindra det eller ej. Hur förklarar vår skribent processen?
Om du vill ha en aning om hur svårt det kan vara att byta värderingar, tänk tanken att situationen var den omvända och det var du som flytt till Syrien. Hur villig skulle du vara att ändra dig till ett mer patriarkalt tankesätt? Skulle du uppmana dina barn att göra detsamma? Alternativet att stänga in sig och försöka bevara sina ursprungsvärderingar känns kanske inte längre så främmande.
Mmmm. Svårbegriplig passage. Det verkar vara en premiss att det krigshärjade, syriska samhället är mer patriarkalt än de ärkepatriarkala och ultrakonservativa filmprodukter som flödar i en strid ström över Atlanten till vårt land, som den genomsnittlige svensken inte verkar ha något större problem med att acceptera. Även om vi ser till ekonomisk jämställdhet verkar inte genomsnittsvensken så väldigt upprörd över att kvinnor i snitt tjänar pengar fram till kl. 15:57 eller däromkring medan män i snitt tjänar pengar ända fram till den typiska arbetsdagens slut. Det lär alltså inte vara patriarkala tankesätt i sig som skulle bli problematiska för den stackars svensken som plötsligt befinner sig med sina barn i Syrien, utan att det är ett syriskt patriarkat. Eller kanske mer troligt, att det är en föreställning om ett speciellt muslimskt patriarkat i ett (åtminstone innan kriget) mångreligiöst och medelklassdominerat samhälle som skymtar fram här.
Hur detta skulle tillbakavisa att kultur smittar av sig oavsett om vi vill det eller ej, det framgår inte. Att kultur gör det är ett av skälen till varför reklam fungerar trots att få vill bli ofrivilligt påverkade av den. Överhuvudtaget är vi djur som sitter inlåsta bakom ett tjockt lager av för- och undermedvetna processer vilka vi inte har kontroll över och som omgivningen kan manipulera. Därför är det omöjligt att leva urbant och inte plocka upp bitar av den omgivande kulturen, helt oberoende av om man klär sig apart eller har ett annat modersmål. Och det är därför annonsplatser i urbana miljöer är så eftertraktade från näringslivets sida.
Migranter har alltså med sig (mätbart annorlunda) värderingar från sitt ursprungsland, men dessa förändras över tid (mätbart) i mötet med en ny social kontext, framför allt för att unga personer plockar upp värderingar från sin nya kringmiljö.
Nåja, de kan ha det, åtminstone om vi frågar skribentens anförda studier. De säger också att socioekonomisk bakgrund spelar stor roll, och det är förstås inte förvånande att de plockar upp sådana uppfattningar som fungerar med den position de har i sina socioekonomiska sammanhang. Varför “mätbart” är viktigt att framhålla förstår jag inte riktigt men jag antar att det är något slags uttryck för att skribenten tror att “mätbart” är verkligare än resten eller något i den stilen. Eventuellt betyder det ingenting utan är ett signalord avsett att inbjuda till förtroende eller så spelar det på förväntningar hos den tänkta målgruppen för den här texten.
I detta kan vi för övrigt läsa in en svidande kritik av s.k. integrationspolitik. Unga kan inte välja att inte indoktrineras i sina omgivande kulturer, deras hjärnor fixar det åt dem, så trots stora investeringar i sådan politik är det alltjämt ofrivillig assimilation som dominerar inom de här grupperna. Jag är inte så övertygad om detta och misstänker att saken är klart mer komplicerad än vad sådana där statistiska studier antyder.
Det är inte lätt att fly – speciellt inte till det extremaste landet i världen – så integrationsproblem är svåra att lösa. Vill vi i Sverige värna våra värderingar kring jämställdhet och icke-diskriminering av homosexuella är det här ett problem att ta på allvar.
Trots att sådan där assimilation sker fort, tränger förbi frivillighet och isolation, och dessutom sker per ett slags automatik är det tydligen svårt att lösa detta och om vi inte gör det kommer dessa nykomlingar att först bli assimilerade och sedan förstör de ändå vår världsledande extremism.
Den här uppfattningen, att människor kan låta bli att assimileras av sina omgivande samhällen, är tämligen misstänkt. Tillsammans med en del andra skrivningar i skribentens text antyds alltså att just muslimer saknar den här mänskliga formbarheten.
Vilket alternativ till… eh, vilket alternativ finns då till… att det inte är lätt att fly? Till att värna våra värderingar kring jämställdhet och icke-diskriminering av homosexuella? Bra fråga, vi får i vart fall ett alternativ:
Alternativet är förstås att låta folk tycka som de vill, för vilka är vi att bestämma vad andra ska tycka?
Var det andra alternativet att inte låta folk tycka som de vill? I strid med grundlagen och diverse folkrättsliga åtaganden, som typ åsiktsfriheten, denna människorättsliga grundval?
Framgick inte så jättetydligt, tycker jag (men får jag tycka det eller behöver jag ansluta mig till någon annans tyckande för att få tycka?). Kanske beror det på att jag inte ser anammandet av uppfattningar och språkspel som något man sätter sig ned och bestämmer sig för utan något som man plockar upp ofrivilligt i umgänget med andra, medan skribenten kanske tror att det är så det går till. Så många frågor, så lite utrymme att ställa dem på.
Men då riskerar vi att få enklaver i samhället där man anser att jämställdhet är mindre viktigt och att homosexuella inte alls behöver likabehandlas.
Aha. Sådan där enklavbildning som är nästan omöjlig i kapitalistiska, urbana samhällen ska tydligen vara en fara, förmodligen är det tänkt att ‘särskilt muslimer’ ska läsas in där någonstans.
Det här tycker jag ser ut som totalitär liberalism. Även i ditt hem ska du vara lojal med den liberalistiskt parlamentariska majoritetskulturen och du får inte tycka något avvikande. Prioriterar du klassfrågor över de här två frågorna är du inte välkommen här. Anser du att jämställdhet inom kapitalismen är ungefär lika realistiskt som att slå en kiss från ett skogsbryn som landar på månen tycker du också fel och ska rätta in dig i ledet. Är du flata och anser att det är er tur att inneha världsherraväldet nu så är du också en jäkla landsförrädare som måste lära dig att tycka rätt, vi ska integrera dig. Tänk och tyck överhuvudtaget inte någonting som hotar eller avviker från det hegemoniskt påbjudna, det är genom likriktning och gränslös lojalitet med den rådande maktordningen vi skyddar demokratin.
Eller så är det här bara tänkt att tillämpas på de där moderata och icke-extrema utlänningarna, medan jag kan sitta i civilisationens utkant som något slags eremit och tycka vad jag vill, för att jag råkar vara infödd och får slippa den sekulärhumanistiska värderingskontrollantens granskning. I sådant fall har vi alltså ett gravt rasistiskt policyförslag här, medan alternativet då är ett förslag om att vi ska förkasta våra MR-åtaganden och aktivt införa en uttrycklig totalitarism (istället för den krypande som redan är etablerad). Inte ett så jätteroligt val men jag antar att det är ungefär så här det kommer att se ut i svensk offentlig debatt de kommande åren så det är väl så dags att börja vänja sig.
Eller för att uttrycka det mer tillspetsat – etniciteten kommer att avgöra möjligheten till självförverkligande om man råkar vara kvinna, eller hur pass drägligt liv man kan förvänta sig om man råkar vara homosexuell.
Självförverkligande kan alltså aldrig innebära att hålla liv i sina föräldrars och förfäders seder utan det är bara inom ramarna för kapitalismen som ett godkänt realiserat själv kan förekomma. Frågan är om det ens kan kallas för själv, eller självständiga personer, det som den kapitalistiska epoken skapar. Eller, det är åtminstone en fråga som ställts av filosofer och politiska tänkare under ungefär två sekel. Är det rimligt att kalla en person som designats av kommersiella intressen för självständig? Är den ett själv, eller en produkt bland andra på en marknad?
Vidare, R & M samt Kostenko som refererades till tidigare har visat att socioekonomisk bakgrund är en klart starkare faktor i det här sammanhanget än etnicitet. Ändå påstår skribenten att det är etnicitet som är determinerande. Varför då? Är det ett medvetet villospår eller en autentisk uppfattning? Eventuellt kan vi hitta en förklaring i slutklämmen:
Att lämna till exempel kvinnor och hbtq-personer i sticket på grund av deras etnicitet borde vara otänkbart. Lösningen ligger i så fall i skolan, för det är lättare att lära sig nytt som ung. Förutom en generell förbättring av den svenska skolan måste därför värderingsarbetet fortsätta ges en orubbligt tydlig plats och segregationen i skolan motverkas så långt som över huvud taget är möjligt.
Aha. Den retoriken antyder alltså att vi är rasister om vi inte avkräver dessa icke-extrema utlänningar total lojalitet till dessa läror om vad man ska säga när en främling dyker upp med en enkät. Fast det är ändå inte ett klart svar, även om den retoriska figuren är mycket populär är det inte helt tydligt om det är fråga om skribentens uppfattning eller just bara ett retoriskt knixande.
Resten är väl mest innehållslöst snömos som är tänkt att låta bra. Det är i vart fall inte konkreta politiska förslag utan liknar mer slagord från någon urholkad och trött valrörelse. Vill skribenten öka den byråkratiska kontrollen i skolorna? Minska föräldrarnas självbestämmande? Nationalisera alla skolor i privat regi? Fördela eleverna efter bakgrund? Ska det byggas hårt subventionerade hyresrätter i medelklassområden eller är det bara inom skolan som segregationen ska motverkas? Och går det verkligen att ta förslagen på allvar om nu resonemanget ditintills inte har varit särskilt starkt och hållbart?
Mina uppfattningar torde läsaren ha vissa misstankar om vid det här laget.
Vad gäller de svenska värderingarna och skyddet för åsikts- och yttrandefrihet är i vart fall jag någon helt annanstans än den där rörelsen. Vad gäller värderingar är det ett begrepp som normalt används som sammanfattning för allt tyckande som finns, och det brukar grovt indelas i etiskt och estetiskt tyckande. Etiskt tyckande är sådant som handlar om hur man bör handla, hur samhället bör inrättas och hur man bör se på sitt liv. Estetiskt tyckande är sådant som handlar om vad skönhet är eller hur man bör förstå konst. Så när partiledarna får för sig att tävla om vems partiprogram som är mest utav svenska värderingar tar jag rätt så lätt på det. Det är inte en viktig diskussion. Ordvalet är rent populistiskt och betyder ingenting i sig, så att diverse tyckonomer försöker fylla det med innehåll i något slags försök att ockupera begreppsbildningen för egna intressen är väl som det brukar vara. Det är ju likadant med ord som invandringskritisk eller demokrati, men där ser vi inget cirkelrunkande på debattsidorna som ytterst syftar till en ideologisk ockupation av ett ord som brukas i offentligheten.
När det handlar om etiska värderingar, som det rimligen handlar om när partiledare tar orden i munnen (eller gör de som jag och funderar i tysthet på när och hur de ska berätta att allt de gjort varit ett konstverk? tills de säger det får vi anta att det gäller etik), är det också så att det finns ett stort antal traditioner bakom uttrycket. Ibland görs en grov indelning i konsekvens-, plikt- och dygdetik, beroende på vad som prioriteras. Nyttoetikern brukar vilja maximera lycka eller nytta för så många som möjligt. Nietzsche hånade den traditionen med uttrycket ‘inga människor vill vara lyckliga, endast engelsmännen vill det’, och den vanligaste kritiken mot den går ut på att den får utfall som de flesta anser är oanständiga. Om du kan rädda din egen bebis eller ett främmande medelålders par från en eldsvåda synes nyttoetiken säga att du ska strunta i din egen bebis och rädda de andra, vilket få vill göra. Pliktetik är teorier som går ut på att vi skulle vara förpliktade att göra ditt eller datt och idag är det väl Kants variant på den kristna etiken som är mest känd ur den traditionen. Genom ett stort och förvirrande analysarbete kom han fram till att vi alltid bör bete oss mot andra som vi vill att de ska bete sig mot oss, det vill säga, den s.k. gyllene regeln. Att det kräver förvirrande analysarbete och inte verkar ha någon materiell bas är den främsta kritiken mot den traditionen. Dygdetiken å sin sida brukar spåras till Aristoteles och hans dygdlära, som i korthet går ut på att personliga böjelser kan förstås som motsatspar och det goda ligger mitt emellan dessa. Mellan snålaktighet och slösaktighet ligger den goda generositeten, ungefär. Den vanligaste kritiken torde vara att människor dels behöver lära sig dessa extremer och balansera dem utan närmre motivering, dels ska kunna avgöra var någonstans de eller någon annan befinner sig på något slags dygdighetsskala.
Vad jag minns diskuterades detta på ungefär den här nivån när jag läste något samhällsorienterande ämne på gymnasiet, varför jag tycker att det är rimligt att kräva av den som ger sig ut i en värderingsdebatt i offentligheten också lägger sig på minst den nivån i sina analyser och förslag av etisk art. Vill man diskutera svenska värderingar bör man också visa vad för typ av värderingar det gäller. Vilken av de huvudsakliga traditionerna tillhör de, är det nytto-, plikt- eller dygdetik? Förutsätts marxistisk, feministisk, miljöetisk eller annan senmodern kritik redan vara framlagd, eller är det pajasövningar utifrån något för- eller tidigmodernt paradigm där sådana invändningar ännu inte är lanserade? Handlar det om värderingar i privatlivet eller i offentligheten? Ska de implementeras på en kollektiv, aggregerad, nivå eller direkt hos enskilda personer? Vad är det tänkt att de här värderingarna ska uträtta och hur kommer det att gå till?
Eller med andra ord, gaggandet om svenska värderingar och den debatt som följt ser för mig ut som något slags kladdig maktkamp där orden som cirkuleras ännu inte har fått en betydelse utan cirkuleras för att få betydelse. Det är också så jag tror att vi bör se på den ovan refererade och kommenterade texten, som vi sett är ganska oreflekterad och dåligt underbyggd. Förutom att den är grovt totalitär i sin samhällsvision. Där finns inte ett spår av kritiskt tänkande, utan den utgår ifrån att man kan använda statistik lite hur som helst och att läsaren accepterar att muslimer är lite mindre mänskliga än andra. Förslagen den landar i är också så allmänt hållna att de rimligen inte kan vara den egentliga poängen, utan bör nog ses som instrumentella i förhållande till resten, kanske som ett slags alibi eller en nödvändighet inom genren.
Personligen har jag idag nästan ingen respekt kvar för traditionellt etiskt tänkande. Individcentrerad etik är uppenbarligen ohälsosam att förankra samhällen i och de kollektivistiska utmanarna har hittills varit precis lika dogmatiskt inriktade som individualisterna. När det gäller etik för det allmänna föredrar jag att fokusera på legitimitet i maktutövningen och inte resultatet eller de anförda skälen för den, utifrån hur beslutet om maktutövning fattats och av vilka. Ett demokratiskt förankrat beslut är alltid bättre än alla andra, enligt min mening. Om en börs-VD ger tusen spänn till mig eller någon annan tiggare är det sämre än om alla inom hans företag tillsammans har diskuterat saken och beslutat att göra samma sak tillsammans. Det får inte misstas för det majoritetsresonemang som den kommenterade artikeln för i sin inledning, där finns inget ansvar för vad som sägs och görs utan det är bara ett frånsläppande av snabba svar på snabba frågor utan något utrymme för reflektion och närmre förklaringar. Där är det helt enkelt argumentum ad populum i arbete, eller med andra ord, inställningen att ‘miljoner flugor kan inte ha fel, träck är gott’. I en demokratiserad organisation ser det annorlunda ut, där bär var och en ett ansvar för det organiserade hela och ingen exkluderas från inflytande och beslutsfattande.
Anna Kinberg-Batras linjetal var för övrigt dygdetiskt. Hon är öppen med att hon vill ha en viss människotyp som ger uttryck för vissa dygder, “strävsamhet, samhörighet, samarbete, företagsamhet, flit”. Det är vad som spårade ur i Almedalen och sedan dess blivit till den här farsen på debattsidorna. Att högern önskar att människor var lite mindre personliga och mer lojala med deras människoideal är inte nytt. Det var från mitt perspektiv inte riktigt den skrämmande skräll som en del andra såg i det och jag tycker att det är allvarligare att mediatyckonomin är så infantiliserande och kollektivt okunnig som den visat sig vara. Samtidigt skyr jag ju publicering i den som pesten och föredrar mitt hundratal läsare här, så det är väl ett djävla hycklande att jag vräker galla över den. Mänskligt, alltför mänskligt.
