Extremism i domstolarna och sakfel i doktrinen

Vid första genomläsningen för några dagar sedan missade jag ett sakfel i Ulvängs senaste artikel i Svensk Juristtidning om narkotikastraffrättens påföljdslära. Den behandlar rättsutvecklingen efter den så kallade mefedrondomen, NJA 2011 s. 357. I det målet hade ett par personer tillskansat sig omkring ett kilo mefedron och börjat göra affärer om väsentligt mer. Tingsrätten ansåg att substansen, som för rättsväsendet var helt ny, var att bedöma som amfetamin och utdömde 6 års fängelse. Hovrätten gjorde en annan bedömning och kom fram till att straffvärdet var 14 års fängelse. Högsta Domstolen gav prövningstillstånd och kom efter ett relativt långt och pedagogiskt resonemang, där bland annat en uppmärksammad studie i The Lancet om rusmedels sociala farlighet används som underlag, fram till att 4 års fängelse är i linje med narkotikastrafflagen. Till domen finns också ett ganska utförligt tillägg från justitierådet tillika referenten Martin Borgeke (som för övrigt också varit medförfattare till ett sådant tabellverk som nämns i det följande).

Kortfattat är domen en uppgörelse med en utbredd underrättspraxis där domstolarna nästan slentrianmässigt dömde utifrån tabeller över art och mängd narkotika. Det vill säga, om du hade ett kilo cannabis och åkte dit på det så fick du x år i fängelse, åkte du dit på tre kilo fick du x * tre års fängelse, fast med en något mer komplicerad uppräkning, detta oavsett en rad relevanta omständigheter som i lag och förarbeten preciserats i ganska stor detalj. De omständigheterna är sådant som om narkotikainnehavet var för eget bruk till följd av beroendeproblematik, om narkotikainnehavet var en del av en förslagen och affärsmässig handelsverksamhet, med mera. Den utsatte missbrukaren som hotats till kuriruppdrag dömdes alltså lika hårt som Mr Kingpin på annat håll i affärsverksamheten om art och mängd var desamma, grovt uttryckt.

Domen följdes av flera andra avgöranden där motsvarande prejudicerande prövningar gjordes för annan narkotika, och den anses vara en brytpunkt i rättsutvecklingen. Hur som helst. Inledningsvis konstaterar Ulväng att det finns en rad problem med narkotikapolitiken och narkotikastraffrätten, bland annat problematiserar han olika typer av narkotikakonsumtion, vari klanderligheten och skadligheten med narkotikakonsumtion ligger, och det hyckleri som kan ses i att staten håller oss med vissa droger (kaffe, tobak och alkohol nämns explicit) samt uppbär intäkter av den handeln men kriminaliserar andra.

På sidan http://svjt.org/svjt/2015/443 menar han att katinon är ett annat namn för fenetylamin, vilket inte är sant. Mefedron är en påbyggnad med en metylendioxigrupp på katinon, som i sin tur är beta-keto-amfetamin, och amfetamin är alfa-metyl-fenetylamin. Alltså är katinon fenetylamin med en påhakad metylgrupp och en påhakad ketongrupp, eller ett något modifierat amfetamin om man så vill. Det är i och för sig inte riktigt sant, katinon förekommer i naturen och det gör inte amfetamin, så på ett sätt är amfetamin en katinon utan ketongrupp.

Redan amfetamin är något steg från fenetylamin, således. Fenetylamin är i sig en kroppsegen substans som bildas av fenylalanin, så det är inte fråga om ett festligt kemiskt gift, det oroande kemikaliska chemtrailnamnet till trots.

Anledningen till att jag anser det vara av betydelse är för att resonemanget som följer tar fasta på åtskillnad mellan olika substanser i farlighets- och straffvärdeshänseende. I narkotikastraffrätten gäller det att veta vad det är man har att göra med. Även om jurister, som han skriver, inte är naturvetare så griper juridiken på det här området in i naturvetenskapens domäner. Därför behöver också den naturvetenskapliga soliditeten i juridikens resonemang vara pålitlig.

Annars får vi nya exempel på vad vi sett tidigare på det här rättsområdet, det vill säga, det rättsläge som mefedrondomen avser korrigera och föra tillbaka till lagstiftningens faktiska innehåll. I sammanhanget är det relevant att påminna om hur farlighetsbedömningarna i svensk rätt vuxit fram sedan slutet på åttiotalet, då den nuvarande kriminaliseringen infördes. Typiskt sett har det gått till så att åklagarsidan har kallat ett så kallat sakkunnigvittne till förhandlingen för att förklara vad substansen som målet gäller är för något och hur farlig den är. Ett namn som återkommit åtskilliga gånger är Jonas Hartelius, som varken är specialist eller verksam som forskare i ämnet (trots vad han själv påstått). Ändå har han fått möjlighet att avgöra, som partsvittne och med en egen politisk agenda (han är en välkänd narkotikapolitisk lobbyist), hur hårt narkotikabrottslingar ska straffas. Att hans bedömningar är amatörmässiga har inte varit ett hinder för detta, inte heller att han varit författare till Åklagarmyndighetens riktlinjer för farlighetsbedömning av narkotika (något som numera är lite mörklagt, kan tilläggas; se RättsPM 2009:1 och dess föregångare, idag är det vad jag förstår andra som förvaltar det arbetet). Helt ensam har han inte varit, Fred Nyberg har också agerat i samma roll i domstolarna och med lika anmärkningsvärd amatörmässighet och det finns säkert fler exempel, även om jag inte tror att de är så många.

Jag ids inte nu gräva fram mina egna anteckningar och skriverier i ämnet så här ges inga uttömmande hänvisningar till relevanta rättsfall men den som är intresserad kan till exempel söka på Jonas Hartelius på lagen.nu och där förkovra sig i hans insatser för svensk rättsutveckling, eller helt enkelt titta på NJA 1992 s. 235, där han bland annat lyckats få in den gamla och stendöda myten om att LSD ger kromosomskador i ett prejudikat, för att få en provsmak av vad det gäller (den uppmärksamme noterar också den grava felstavningen “Extacy”). Minns jag inte fel var både han och Fred Nyberg inne och snurrade i pilotmålet rörande MDPV och sade sådana puckade saker som att den är jämförbar med MDMA (ecstasy) på grund av att båda har en metylendioxigrupp (MD-; det är de inte, MDPV är en ren stimulant utan serotonerga effekter, emedan MDMA har mycket framträdande sådana vilket också ger den en särskild riskprofil), men det är jag så osäker på att jag rekommenderar läsaren att själv kontrollera saken.

På så vis har alltså rena felaktigheter och uppenbart jäviga (och inkompetenta) personer kunnat påverka rättsutvecklingen, utan att det funnits någon handbroms, annat än att ledamöterna i HD byts ut mot personer som råkar ha ett intresse i frågan (minst ett decennium efter att problemet blivit uppenbart för insatta, dessutom). I någon mån kan också försvarsadvokaterna klandras för detta, som inte tagit med sig några egna sakkunnigvittnen till de prejudicerande målen.

Nu är inte Svensk Juristtidning normerande på samma sätt som skrivningar i domar från HD men Ulvängs artikel är en del av rättsutvecklingen, forumet den är publicerad i (dvs. SvJT) är ofta återkommande i resonemang i domstolarna och där uttalar sig tongivande rättsvetare i svåra frågor. Av det skälet är det viktigt att texter som publiceras där som också är vägledande för jurister i bedömingen av rättsfrågor faktakollas noggrant. Det kan tyckas vara fånigt att slå ned på en sådan sak som att han kallar fenetylamin för katinon, hans resonemang handlar ju om något annat, men jag har svårt att se skillnad på det misstaget och när Hartelius står inför en domstol och säger att LSD är farligt för att det ger kromosomskador trots att vi visste sedan decennier innan dess att det var rent hittepå (sedan -71-72 var det klarlagt, se exempelvis denna sammanfattning; det är bara vissa talibanliknande amatörer som för vidare myten).

Man får helt enkelt inte ha fel rörande enkelt verifierbara fakta i vare sig juridisk doktrin eller i prejudikat. Det är inte okej, inte ens om man är jurist och därför inte naturvetare, och inte ens om det rör en detalj som näppeligen får så allvarliga konsekvenser som tabelldömandet.

Mot bakgrund av de senaste årens turer kring Sture Bergwall och huruvida det var en rättsskandal eller ej, där den allmänna opinionen verkar vara att det var en sådan (jag håller inte helt med, domstolarna dömde inte fel, ergo var det inte en rättsskandal utan möjligen någon annan slags skandal), så vore det klädsamt med en generell folklig katarsis även vad gäller narkotikastraffrätten. För den är definitivt en skandal, och definitivt en rättsskandal om Quick-fallet är det.

En del av det ovanstående saknar jag i den debatt och de resonemang som förs i mefedrondomens efterföljd. Jag kan tycka att förfarandet att åklagarsidan drar fram ett starkt politiserat vittne som utan faktisk sakkunnighet läggs till grund för framtida domar är djupt korrupt, men vad jag känner till är detta inte något som erhållit rättsvetenskapens uppmärksamhet ännu. Likadant är det med den ställning som narkotikamålen innehar i svensk rättskultur. I ett par decennier bara tuffade det på med extrema straffnivåer (Ulväng använder samma förled för att beskriva saken) som var en direkt följd av att underrätterna struntade i gällande rätt, förmodligen av något slags bekvämlighet och flockkänsla. De straffnivåerna kanske till äventyrs var rimliga (i förhållande till gällande rätt och omständigheterna i målet; moraliska eller rättvisa är de inte), det får vi i sådant fall aldrig veta, men de utdömdes på ett sätt som närmast är att beskriva som rättsstridigt och med all sannolikhet har alltför hårda straff (i förhållande till _lagen_) varit stapelvara.

Jag tror inte att det hade kunnat ske på något annat rättsområde, varför det också säger något om samhället i stort. Vi har ju accepterat extremism på det här området, utan att någon har reagerat. Så det är bra det som Borgeke med flera har startat, men det behövs mycket, mycket mer, och rättsvetarna är inte de som bör gå först.

Det är det du och jag som bör göra.

 

 

 

Source: Mefedrondomen och HD:s nya straffmätningspraxis | SvJT

 

 

 

 

Pest eller kolera: något om dagens obekvämligheter

Igår och idag har vi i landstingsfullmäktige i Upplands läns landsting behandlat budget för nästa år och plan för kommande två år. Det var, som man säger, en rysare.

Utgångsläget var att vi i S tillsammans med MP tagit fram en budget, V hade valt att gå fram med en egen, Alliansen lade en gemensam och SD en egen. S- och MP-mandaten är 31, Alliansen har 28 och V och SD 6 mandat vardera. Mot bakgrund av de förutsättningarna, som uppstod som direkt följd av att V valt att kliva av majoritetssamarbetet för att istället gå vidare med en egen budget, hade presidiet tagit fram en mer fullständig beslutsordning än den genväg att rösta på budgetförslag i sin helhet som är vanlig. Istället för ett par omröstningar rörande hela budgetar med eventuella tillägg bröts de olika förslagen ut ur budgetarna och ställdes mot varandra separat, i 26 punkter.

I första omröstningsomgången valde SD att rösta på Alliansens förslag till inriktningsbeslut för hälso- och sjukvården i den slutliga voteringen, trots att de ägnat gårdagen åt att kritisera Alliansens budgetförslag. Då de avvek från praxis och V valde att hålla sig till praxis (och rösta på sitt eget förslag och inget annat) tillsammans med alternativet att en Allians med färre mandat än S och MP har skulle styra landstinget på grundval av en (något bristfällig, kan tilläggas) budget beslutade vi att börja rösta fram V som motförslag mot vårat i slutvoteringen.

Johan Örjes (C) har rätt i att det var ett slags fulspel, genom en parlamentarisk teknikalitet kunde vi grabba tag i den där budgeten och hårdhänt släpa den igenom beslutsordningen. Frågan blir vilka alternativ som fanns.

En Allians som styr med färre mandats underlag i fullmäktige, på en budget som inte var tänkt att bli skarp budget (eller åtminstone var tveksam avseende beräkningar, finansiering och lite annat), utlämnade till SD:s godtycke?

Inget styre alls med de konsekvenser som det skulle innebära för länets invånare och de tiotusentals personer som arbetar i landstingets verksamheter?

Göra som SD vill, och låta dem styra på någon budget och hoppas på att de klarar sig på sina sex mandat och ett demokratiskt och kunskapsunderskott av rang?

Jag kan inte se att det fanns så mycket att välja på. V hade inte modet att blockera SD:s vågmästarställning när väl deras förslag föll på den första punkten, och vi kunde inte lita på att högern skulle börja göra det. Då återstod valet mellan ekonomiskt-politiskt kaos, det ansvarslösa alternativet, och att ta smällen att vi avvek från praxis och knixade oss fram, ett mer ansvarsfullt alternativ.

Det var inte bekvämt, det var inte i linje med de överenskommelser om praxis i budgetbeslut som finns och det blir inte lätt att förklara för vare sig allmänheten eller våra partikamrater.

Däremot var det så rätt som det kunde vara i det läget, det är min fasta övertygelse.

När det gäller jobbiga förvecklingar, så tror jag för övrigt att de har det snäppet värre i Håbo, och där känns den här anklagelsen om kakbak med mera som väsentligt allvarligare.

Jag får återkomma om detaljerna i det vi beslutat idag, just nu måste jag tyvärr prioritera kvällsmat.

 

 

 

 

Djävulen i detaljerna

Jag är telningen från Davids rot,

den strålande morgonstjärnan.

 

För några år sedan uttalade jag mig i riksradio om min bakgrund som esoteriker, och beskrev hur jag ingått ett förbund med djävulen. Ett flera timmar långt samtal med en journalist blev ett smått sensationalistiskt radioinslag på totalt en timma, där även andra reportage ingick. Mitt skäl till att delta var helt enkelt att jag ansåg att det för en gångs skull borde vara en person som inte är knäpp på något vis som uttalade sig i ett program av det slaget, ett enkelt beslut när producenten sökt sig till Helgon.se för att ragga intervjuobjekt, så jag svarade personen och erbjöd mig.

Det framträdandet har genererat en mängd skvaller och märkliga situationer. Förmodligen vore det bra om jag tog mig tid till att berätta vad det är jag har gjort och talat om, så att det finns en redogörelse för mig och andra att peka på när frågor om detta uppkommer.

I hela mitt medvetna liv har jag studerat min omvärld och mig själv. Tidigt insåg jag att människan inte skiljer sig från naturen på något avgörande sätt, vi är en produkt av den och vi fungerar enligt samma mekanismer som de som återfinns i de fundamentala byggstenarna i allt annat. Eller insåg, den litteratur jag läste påstod att det förhöll sig på det sättet och det verkade rimligt. Väsentligt mer rimligt än att naturen och människan var separat skapade, och att naturen fanns till för att straffa människan för hennes tidiga inhämtande av förbjuden kunskap.

Det var ändå ett kristet samhälle jag växte upp i. Statskyrkan var statskyrka och då liksom nu finns ett grundlagskrav på att statschefen ska bekänna sig till den luthersk-evangeliska läran (som jag aldrig fått ett klart svar på om den omfattar även verk som Judarna och deras lögner eller om man får russinplocka Luther efter vad samtiden tycker är juste). Mina föräldrar var inte kyrkligt aktiva, men jag blev ivägsläpad till Svenska kyrkans barntimmar och en del andra evenemang ändå. Kristet språk och kristna tankar var något jag, så att säga, fick med modersmjölken. Jag fick aldrig ett val, och det är okej. Det går inte att komma runt att föräldragenerationen ger sin kultur till den nästkommande, oavsett innehåll.

I tonåren utvecklades jag, så som många andra, till en hårdnackad kritiker. Det var fel på det mesta, särskilt mycket fel var det på religiösa människor. De envisas ju med att tradera berättelser som vi antingen inte kan verifiera eller vet att de är lögnaktiga i vid mening. Vem var Jesus från Nasaret? Ingen vet. Än så länge, tillika numera om han var, finns inga materiella belägg för att han funnits, utan på sin höjd litterära historiska indicier. Så jag utvecklades till en tonårsateist, i bemärkelsen antireligiös pratmakare. Jag köpte mitt första exemplar av Anton Szandor LaVeys verk Den sataniska Bibeln, något du numera kan köpa hos de där pocketmånglarna som kränger papper i vart och varannat resecentrum i riket, filade på naturvetenskapliga argument i korståget mot dålig tro och så vidare. En klyscha, helt enkelt, om än en klyscha som höll någon fysiklektion istället för läraren till följd av relativt god kännedom om kvantfysik och som skolkade jämt och ständigt för att sitta i skolbiblioteket och göra mer eller mindre otillåtna saker med datorerna då undervisningen varken var utmanande eller tydligt ändamålsenlig. I religionskunskapen var jag i stort sett bara närvarande för att hålla föredrag om nya religiösa rörelser, i övrigt skolkade jag och behövde skriva om något korkat prov en andra gång för att få godkänt.

(Det kan anmärkas att LaVeys bok inleds med ett dassigt plagiat av en artonhundratalstext och i övrigt blandar plagiat ur den hermetiska och crowleyanska ceremonialmagiska traditionen. Idag skulle jag kalla det för trams men det var för mina tonårsjag ett steg bland andra i utvecklande och förkastande av identiteter, och således viktigt då. Som kuriosa kan nämnas att jag under en period som lärarvikarie i religionsämnet gav bort mitt sista exemplar av boken till en elev. Det kan ha haft att göra med de klagomål på min undervisning som inkom mot slutet av terminen, om det nu inte var något annat, jag vet inte. Min uppdragsgivare gjorde klart att det fanns ett missnöje samt att det var allvarsamt så jag avvecklade relationen snabbt och tystlåtet, då det var eleverna jag var där för, inte för att recenseras av föräldrarna. Sedan dess har jag inte tagit vikarieuppdrag.)

Mot slutet av gymnasiet hade jag förstått att det inte bara är verifierbar kunskap som spelar roll för andra människor, utan det är oftast så att sociala förhållanden och informationstradering för informationstraderingens egen skull spelar en viktigare roll. Det fascinerade mig, och min väg in i religion var ett intresse för vad den gör med människor och hur den formar vardagslivets ritualer. Då den kristna hegemonin dels var intellektuellt korrupt och dels tråkigt vanlig sökte jag mig i motsatt riktning, mot de strömningar där ljuset förkastas till förmån för utforskande av det som är mörkt, svårt och allvarligt. En milstolpe var Tommie Erikssons lilla introduktion till Dragon Rouges magisystem, Mörk Magi. Den är förmodligen något av en klenod för samlare numera, när jag köpte den var det genom en jämnårig bekant som var invigd i orden och krängde den till andra intresserade som en del av rekrytering till sällskapet i Stockholm. Jag arbetade aldrig särskilt mycket med innehållet, däremot lät jag mig inspireras av den eklektiska och pragmatiska infallsvinkeln.

Dragon Rouge passade mig inte, de framstod som ett alternativ till den etablerade kyrkan, den som just varit statskyrka, med kollektivism och dogmatik. Det var inte hela bilden, jag hade med all sannolikhet kunnat involvera mig där och givits utrymme att undersöka och arbeta med mig själv med stor frihet, men utgångspunkten att det är ett ordenssystem med fastställda riter och medlemshierarkier var inte tilltalande för mig då. Undvikandet av dogmatiska sällskap var en direkt följd av ett pragmatiskt och experimentellt förhållningssätt till mig själv och min omgivning. Istället för att bli lärjunge hos någon annan drevs jag av en lust att lära mig själv och studera andra, snarare än utbildas av dem.

Det ledde inte till så mycket mer än bokläsning. Inte förrän efter gymnasiet började jag arbeta aktivt med religiös praktik, regelbundet först efter att jag en morgon då jag promenerade till ett arbete jag ännu inte visste att jag skulle lära mig att hata hade drabbats av en stark innerlighetskänsla och en upplevelse av att jag såg världen på nytt. I stort sett omedelbart identifierade jag upplevelsen och tillståndet som en religiös erfarenhet, en känsla av att existensen genomsyras av en dold helighet och kraft. Det var då jag insåg vilken fundamental psykosocial mekanik det är som snurrar när människor är i kontakt med vad de kallar för Gud eller gudar, och hur omvälvande det känns.

Därefter började jag aktivt begagna mig av religiösa metoder för arbete med det inre livet och kontakt med förment eviga sanningar. Det handlade om sådant som böner, meditation, mantran, dieter, läsning av urkunder, med mera. Inledningsvis utan någon övergripande berättelse, jag hade inget intellektuellt eller socialt ramverk att stödja mig emot, istället var det ett relativt förutsättningslöst prövande av tekniker för att se vad de kunde göra. En process som ledde mig fram till ett antal insikter om mig själv och vilka narrativ som kunde passa för mina mål, där kunskap (eller med ett antikt ord, gnosis) stod i centrum. Mot bakgrund av det omgivande kristna samhället med sin föreställning om att lidandet i det materiella livet är ett straff för urmänniskornas sökande efter kunskap föll det sig naturligt att stanna kvar i det mörka och farliga, den rebelliska och gudsföraktande antitesen till en kristen hegemoni, den satanistiska föreställningsvärlden (eller rättare sagt, flera av många).

Herren frågade honom: Var har du varit?

Åklagaren svarade: Jag har vandrat kors och tvärs över jorden.

Där LaVey var en plagierande pajas upptäckte jag att det fanns alternativ som i högre grad bar seriositetens prägel. För min del var det en djupt suspekt och även i praktik socialt farlig rörelse som visade sig vara mest kittlande och samtidigt ideologiskt robust, De nio vinklarnas orden, eller Order of Nine Angles. Starkt förankrad i brittisk nazistisk terrorism erbjöd de ett alternativ till den religiösa och kulturella hegemoni jag var omgiven av, utan att vara ett direkt derivat. Hos ONA finns inte den typ av föreställningsvärld som utgår ifrån det kristna narrativet som är vanlig i andra antikristna religiösa sammanhang. Det är inte fråga om den banala spegelvändning av koncept som är vanlig i populärkultur och annan mindre allvarligt menande satanism. Satan är inte Jesus eller Gud, istället utgår de ifrån en radikalt annorlunda världsbild och syn på människan. Människan är inte skapad till Guds avbild, hon är en produkt av galaxen. Verkligheten följer inte Guds önskemål eller ens tydliga kausala samband, utan den är akausal till sin natur och kan manipuleras genom ritualer och psykologiska tillstånd. De har valt satanism-etiketten för att läran och perspektiven är ett uppror mot den judeo-kristna förfalskningen av den faktiska verkligheten, inte för att de har approprierat den och bedömer att djävulen är en mer juste kille än kyrkan historiskt varit.

Det kan sägas mycket om den frenetiska antisemitism, nyfascism och terrorism som deltagare i rörelsen ägnat sig åt och som också är en intrinsikal del av både publicerat och mer internt material. Jag har aldrig ställt mig bakom de idéerna, de har helt enkelt inte potential att tjäna mig eller lära mig något nytt om mig själv. Däremot visade ONA hur ett motnarrativ i kombination med esoterisk-religiösa metoder kan begagnas för att frigöra själven från fördomar och sunt förnuft, sådant där vi ärver från tidigare generationer och som förmodligen är fel, och nästan garanterat kan göras eller tänkas bättre. Så jag arbetade med deras initiatoriska material. Det innefattade en mängd tekniker, social isolering, särskilda mentala övningar som går ut på att leda medvetandet genom berättelser (‘pathworkings’), kroppslig fostran, ledarskapsövningar, mentala övningar, med mera. Precis vad jag gjort och vilka steg jag tagit har jag understundom berättat om men det här är dels fel forum, dels är jag djupt ointresserad av att behöva diskutera grad av initiation med andra som intresserar sig för eller arbetat med samma material. I kontrast till vad många tror innefattar det dock inte rituella våldtäkter, matlagning med barnkroppar eller skändande av husdjur. Min uppväxt var sådan att jag fick min beskärda del av djurslakt och jag har sett människor dö. Det bekommer mig inte särskilt, inte i sig, varför jag alltid har betraktat dylika ritualiseringar som tämligen meningslösa. De har helt enkelt inte någon kraft för mig, de är bara klumpigt ursäktat slöseri med tid och liv. Den som vill erfara död och förstörelse har alla möjligheter att invänta en naturkatastrof och sedan ställa upp som volontär, och den som tror att ett dödat djur (och några uttalade fraser, med mera) spelar någon större roll för världen i stort behöver verkligen göra ett studiebesök i någon köttfabrik.

Med tiden lärde jag mig att medvetandet är en biprodukt av neurologisk informationsbehandling i däggdjur. Vad vi uppfattar som verkligt är en extremt tillrättalagd projektion som levereras till den där medvetenheten med omkring en halv sekunds fördröjning relativt omgivningen. Det vill säga, utanför det medvetna finns en omgivande informationsbehandling som är evolutionärt utvecklad, där olika fallenheter för paranoida tolkningar av sensoriska data tillsammans med olika fallenheter för neurologiska obalanser genom eonerna visat sig vara lämpliga för att hålla den vidhängande kroppen och kroppar runtomkring vid liv. Mot den bakgrunden är det ganska uppenbart att föreställningsvärldar är allt vi har (för vi kommer inte ur hjärnan, som i sin tur servar oss med förpaketerad, tillsnyggad information), och för att kunna fungera som flockdjur, vilket vi tvingats till av naturen, behöver vi dela föreställningsvärldar med andra människor. Om jag kallar ett visst djur för dolksvans och du kallar det för lejon kommer det att medföra problem när det är jag som har vakt vid vårt läger och den där dolksvansen dyker upp med ett gäng likasinnade och funderar på att äta bebisar till lunch.

Det är en sådan funktion som världsbilder spelar. De är psykosocialt fundamentala fenomen, nära anknutna till vad man ibland kallar för själsliv eller känsloliv. Närmre anknutna än vad högre hjärnfunktioner är, som förmågan till saklig, logisk slutledning. Det är därför man inte kan hjälpa en missbrukare till ett mindre skadligt leverne genom att resonera, de involverade mekanismerna är helt andra. Däremot kan religiösa tekniker och tankar medge en annan grad av kontroll över de hjärnfunktioner som för medvetandet framstår som själs- eller känsloliv. Det är också därför som Richard Dawkins inte lyckas med sin mission utan bara lyckas bygga en ny kyrka, med sig själv som en framträdande ledare. Och han om någon borde förstå varför, med tanke på hans mångåriga forskning om evolutionära processer och genernas förhållande till makrofenomen i djurvärlden, men även han är en slav under sin hjärnas förutsättningar. Det är vi alla.

Kain sade till sin bror Abel: Kom med ut på fälten.

Vad satanism, eller vad vi nu ska kalla min esoterisk-religiösa bana, har givit mig är dels löftet om att det finns en väg ut ur det slaveriet. Alltså att vi är utlämnade till en värld som är en produkt av helautomatiserade neurologiska processer vars ändamål är, för att uttrycka det grovt, mycket primitiva. Knyta an till artfränder, assistera dem och göra ny avkomma. Dels förslag på metoder att använda för att komma vidare från det tillståndet, avancera från däggdjurshjärnans verklighet till något annat, ännu så länge okänt. Ett sätt jag har uttryckt det här projektet på är när jag talat om att jag har sålt min själ i en pakt med djävulen. För det är vad det handlar om, att göra sig av med den kontroll som den biologiska basen för medvetandet utövar på det. Att sälja sin själ och bli fri från den. Det är inte en rationell process, varför jag heller inte påbörjat eller arbetat med den i rationella termer, och det är därför som rationella redogörelser, som den här, inte kommer så nära den faktiska praktiken och utvecklingsprocessen. I kontrast till detta så är beslutet att driva processen högst rationellt, det är metodologi och terminologi som inte kan ha rationalitetens prägel, eftersom de opererar på ett irrationellt underlag.

Det är bland annat på grund av det här jag protesterar när andra påstår att jag dyrkar Satan eller är djävulsdyrkare, bådadera är äldre kristna begrepp med en synnerligen belastad historia, ungefär som ‘neger’ eller ‘tattare’, nedsättande begrepp som syftar till att deklarera en hierarki (och naturligtvis förklara varför det är gott att döda eller förtrycka den utpekade). Personer som gör det deklarerar helt enkelt högljutt att de struntar i mig, de är bara ute efter att använda mig instrumentellt i förhållande till någon agenda de har. Misskreditera mig eller framhäva sig själva eller vad det nu kan vara. Ointressant är det iallafall.

Hur som helst. Livsåskådningsfrågor är inte lätt. Framförallt är det ett djävla helvete att prata livsåskådningsfrågor med min utgångspunkt, där livsåskådningen är instrumentell i förhållande till den egna personen och inte en integrerad del av den. Det får intressanta konsekvenser, som att jag känner till ett stort antal narrativ i Bibeln men betraktar dem som just sådana. När någon säger att den judeo-kristna traditionen betonar fred kan jag peka på att Jesus själv poängterade att han kom med svärd, inte fred. Om någon börjar prata i kristet dualistiska termer (ont mot gott, kvinnligt mot manligt, Kristus och Antikrist, Gud och Djävulen) kan jag peka på passagen i Johannesapokalypsen som jag citerade inledningsvis, där Jesus säger att han är djävulen, morgonstjärnan, den gryningens son som Jesaja i en vision såg falla från himlen och krossas mot jorden.

Ack, fallit har du från himlen,

lysande stjärna, gryningens son,

du har krossats mot jorden,

du som betvingade folken.

Motsvarande gäller i viss utsträckning för andra populära religiösa system, jag är införstådd med hur de fungerar och varför, samtidigt som de för mig är instrument. Ungefär som olika typer av kastruller som växt fram i olika samhällen, men som är en biprodukt av vad som kan vara evolutionärt framgångsrikt mer än de är sanningsbärare i någon omedelbar eller bokstavlig mening. Det är därför helknäppa berättelser också är gångbara som religiösa narrativ, beakta exempelvis scientologernas banala science-fiction-skapelsemyt. Den är uppenbarligen trams, skitsnack, idioti. Men den fungerar ändå. Anledningen är att den tillsammans med andra tekniker och det sociala sammanhanget påverkar det som omgärdar medvetandet och som medvetandet är en biprodukt av. Däri ligger kraften hos en riktigt bra berättelse eller en uppsättning ritualer, inte i hur det förhåller sig till den konkreta, materiella verklighet som fysiker menar sig studera.

Så. Du kanske inte nåtts av något skvaller tidigare. Du kanske hörde radioprogrammet när det sändes, eller när det sändes i repris, eller hört om det från någon bekant. Du kanske var en trogen läsare av nazistbloggen Realisten när den fanns och stötte på mitt namn där. Eller så hade du ingen aning om var jag står i de här frågorna och vad jag brukar kalla det, eller vad andra brukar kalla det. Härvid bör du iallafall ha fått en annan bild än den du kom hit med.

Den som är intresserad av att diskutera detaljer får gärna höra av sig privat och presentera sitt ärende på ett inbjudande sätt. Skulle du till äventyrs vilja ha initiation eller annan sådan vägledning, glöm det bara. Jag lade av med att försöka mig på det för ganska många år sedan och har inga tankar på att återuppta en sådan karriär.

Nu ska jag förbereda mig inför budgetfullmäktige på måndag och tisdag. Imorgon återkommer jag med något om det istället, det är förmodligen lättare att skriva om.

 

 

SD trotsar väljare om välfärdsvinst – Sydsvenskan

Synd att de är immuna mot svekdebatt.
Sedan förstår jag inte det där tjafset om vinstuttagens differentierande verkan. Under det senaste seklet har kvalitet och utförande varierat stort mellan olika offentligdrivna verksamheter inom snart nog alla offentligdrivna verksamhetsgrenar, trots det där obehagliga vinstförbudet som hänger över dem som en ond ande.

I själva verket är det ju en helt annan typ av fråga. Är det okej att offentliga verksamheter har vinstförbud _och_ skyldighet att fylla ut tomrummet när en privat välfärdsverksamhet rycker på axlarna och packar ihop? Högern skriker ut ett rungande ‘ja’, jag är inte övertygad. För att resonemangen helt enkelt är frånvarande i den här delen.

Är det okej att privata verksamheter sörplar i sig skattemedel utan att redovisa öppet enligt offentlighetsprincipen hur de används? Samma gäller här, jag är inte övertygad och högern vill inte ens diskutera saken. Inte allmänheten heller, mig veterligen. En utredning av hur offentlighetsprincipen (och närliggande regler) ska utsträckas ligger redan och puttrar någonstans på uppdrag av civilministern, men mig veterligt inte ett pip i massmedierna, eller ens i sociala medier bland de som _borde jubla och driva på i sin opinionsbildning_ för att utredningen ska uppmärksammas och kunna bli stadgad norm längre fram.

Med mera. Hur vi ska inordna framtidens resursomfördelning och på vilka principer beslut om det bör vila är ett så oerhört mycket mer komplext ämne än vad den där beryktade åsiktskorridoren, som uppenbarligen är vrålborgerlig på det här området, låter oss utreda och diskutera. Här finns också ett utrymme för en svidande svekdebatt, inte minst är det ett ansvar för oss i vänstern att lyfta samtalet om de här frågorna från det pajaskonstnärliga plakatslagsmål som V och högern helst vill ha.

Man kan bli förbannad och förbittrad för mindre.

 

Source: SD trotsar väljare om välfärdsvinst – Sydsvenskan

Trollkunskap i Dagens Arena

I Dagens Arena hittade jag idag lite juste folkbildning signerad Wåg & Co.

Det finns många trådar att dra i här, men mest anmärkningsvärt är nog att en av Avpixlat-myterna återges av Wåg själv:

Att SVT redigerar bort några sekunders förekomst av en docka i Kalle Ankas jul

Det var Disney som gjorde redigeringen, emedan det är den nyfascistiska miljön som gjort det till ett vapen mot public service och därigenom byggt berättelsen om hur det var en kränkning av de stackars sverigevänner som fäller en liten glädjetår varje gång pickaninnyn dykt upp i jul-TV.

Sedan är det känt sedan länge att miljön ingalunda är begränsad till ett partipolitiskt alternativ utan försöker bygga ett kulturellt, socialt och språkligt alternativ till den ‘middle ground’ som finns i den allmänna debatten i övrigt. Det är inte en nyhet, vilket jag gärna hade sett att artikeln inskärpte tydligare. På nittiotalet gjorde miljöns nuvarande ledare erfarenheten att Ultima Thule kunde samla en massa människor kring den där ökända irrationella vreden, men trots en rik flora av artister i samma bransch och förmodligen Europas mest framgångsrika vit-makt-företagsamhet har de inte lyckats få fram någon mer sådan succé. Istället är det Sjunnessons föredragsförening och liknande projekt som visat sig vara mest stabila, något enstaka årligt (eller vartannatårigt, osv.) arrangemang å sido. Och, förstås, den numera närmast oöverskådliga mängd bloggar, videokanaler och liknande publiceringsplattformar som vuxit fram de senaste tio åren.

Han underskattar också hur långlivade de nyfascistiska dreven är. Här om Katarina Mazetti:

… och kom då att själv bli måltavla för ett drev som pågick i mer än två månader.

Så länge kanske det var riktigt intensivt, för henne, men drevet fortgår. Hon har blivit till en mytisk gestalt, en smådjävul, i den nyfascistiska föreställningsvärlden. Ett varnande exempel, en retorisk figur, något de initierade släpar fram och bespottar titt som tätt i interna fora likväl som öppna. Om fem år kommer hon fortfarande att vara det, precis som ‘Toblerona Muslim’ och en omfattande övrig, vad vi nu ska kalla det, folklore eller något liknande.

Det här är viktigare än vad många erkänner. Precis som det där med att hålla upp ett kranium och säga ‘att vara eller inte vara’ är en kulturellt integrerad mytisk figur, som helt saknar täckning i Shakespears pjäs, du kan i nästan alla sociala sammanhang i det här landet komma undan med den utan protester från publiken. Även om det till äventyrs finns någon i publiken som är medveten om det osakliga och konstiga i myten. Sådana här mem smyger sig på och sprider sig, precis som det där med SVT och pickaninnyn som Wåg själv reproducerar i sin text om en kulturkämpande subversiv miljö, ur vilken samma mem är sprunget.

Vi som följt den här utvecklingen på nära håll under det senaste decenniet eller längre har också redan observerat hur begrepp föds i den högerextrema och nyfascistiska miljön för att sedan flytta in i rum där etablissemanget inte är lika vaksamt. Ett exempel är “bidragsberoende” (som har rötter i åttio-nittiotal), men det finns oräkneliga sådana. Förmodligen bör den organiserade antirasismen föra över en hel del av de resurser som idag går åt till att trycka tillbaka allmänt gångbara, etablerade begrepp (‘negerboll’, ‘svartskalle’, osv.) som redan är på väg bort till att upptäcka och motarbeta neologismer på väg ut ur den nyfascistiska miljön. Det gäller inte bara rent vulgära uttryck, som ‘skäggbarn’ eller ‘spökplump’, utan kanske främst sådana som är på gränsen till att vara acceptabla. Ämnet är stort och fordrar en egen artikel eller artikelserie med konkreta exempel, men ta gärna med dig en ökad medvetenhet om fenomenet och försök se hur språkbildningen går till i din konsumtion av mediekommunikation.

Vi får också ett exempel på hur den där vreden fungerar i praktiken i artikeln, i förlängningen på berättelsen om Mazettis möten med den nyfascistiska miljön:

När drevet fortsatte eskalera tog Katarina Mazetti till sist kontakt med Avpixlat och en månad efter den ursprungliga krönikan publicerade Avpixlat ett inlägg av Mazetti där hon fick bemöta hatdrevet och kritiken. Men snarare än att gjuta olja på vågorna bidrog inläggen till att göra kommentarsskribenterna ännu argare och kommentarsfälten svällde snabbt till att omfatta flera tusen inlägg.

Som varje psykologiskt och neurologiskt bevandrad vet är ilska en djupt liggande och irrationell mekanik. Den går inte att resonera med, och det är därför den är så instrumentellt effektiv för Dagerlind, Sjunnesson och andra ledargestalter. De är inte ensamma om att göra det men det är en slags renodling vi ser i deras kulturkampsprojekt.

Hade Mazetti frågat mig hade jag avrått henne från att få en kommentar publicerad på Avpixlat. Om hon nödvändigtvis ville komma till tals där borde hon ha sett till att få kontakt med någon av forumets ledargestalter så att det som publiceras skulle bli en vänskaplig intervju eller liknande produkt, där en tongivande gestalt i rörelsen finns med som sköld i den publicerade produkten.

Själva idén att det skulle gå att prata över den här planlöst förbannade kulturen på sin sida är barock. Det enda som återhållsam saklighet medför är retorisk förlust, publiken kommer att hata dig lika mycket eller mer efteråt som innan. Du kan gå loss och kötta ned dina motståndare, men även det kommer att cementera motståndarlägrets känsla av gemenskap och utsatthet. Sokratiska frågor kan fungera ibland, men räkna inte med det.

I själva verket står sig en ensam samtalsinriktad person sig slätt mot en digital mobb. Precis som en enskild person (typiskt sett) inte har något att sätta emot en gängbildning som är ute efter bråk eller vederbörandes egendom.

Jag saknar en analys av de här maktstrukturerna i Wågs artikel, förmodligen förstår han det här mycket väl.

Inom de demokratiska rörelserna i det här landet måste vi prata mer och mer konstruktivt om hur den här motståndaren faktiskt fungerar. Annars kommer vi att fortsätta släpas med i vanmakt och se hur de knäcker oss bit för bit.

 

 

 

 

 

 

Source: Trollen går ut i solen Dagens Arena