Category Archives: Rättspolitik

Värderingar, ideal och svenskhet; eller ‘debatten suger, lägg ned den’

Påbjudet soundtrack. För att monistiska ideal tydligen är det nya svarta i svensk offentlig debatt. Den som inte klarar av långsamt riffande kan köra den här istället, för det är väl lite en sådan attityd jag har till debatten jag avser kommentera.

Årets almedalsvecka blev ett intressant spektakel där partiledarna tävlade om att hävda att just deras politiska program passar in i uttrycket svenska värderingar. Allmänheten blev ytterligt förvirrad av detta och sedan dess har tävlingen muterat till en annan typ av normativ sport och spridit sig till diverse annonstavleadministrerade debattfora, där själva uttrycket svenska värderingar snarare än partiledarnas konkreta bruk av det idisslas. Det verkar helt enkelt som att det senaste året av rikspolitisk kamp mot kulturrelativism i samband med sommarens inträde kollapsat och ersatts av en flammande renässans för just en sådan. Hegel hade varit stolt. Nietzsche hade skrattat sig än mer syfilisgalen och författat en bitter och svårgenomtränglig aforism rörande modernt eftertraktande av intet.

En rörelse som tidigare var mycket negativt inställd till det kulturrelativistiska förhållningssättet, det vill säga, att kulturer eller kulturella fenomen som huvudregel är jämförbara och att det inte är givet a priori att en av dem är bättre än alla andra, har idag trätt in i den debatten med ett kulturrelativistiskt resonemang. Det går i stort ut på ett försök att visa att genomsnittssvensken är världens mest extremistiska genomsnittsperson, vilket ska vara något slags positivt ideal, en fiktiv någon som sedan ställs mot mer återhållsamma och omoraliska utlänningar samt ett resonemang om att vi kan förvänta oss att de blir mer extrema av att leva här. Just den här texten av de som publicerats inom debattens ramar är inte den sämsta, inte heller den bästa och det är inte en text jag tycker särskilt illa om. Snarast tvärtom, den här rörelsen är en av de intressantare av de kapitalistiska religionerna och det brukar vara roligt att läsa deras texter. Det kommande bör ses som en kommentar till debatten, ett metaperspektiv på det glömskans haveri vi lever i, där de senaste seklerna av filosofisk, politisk och vetenskaplig kamp betraktas som något slags illusion vi inte behöver befatta oss med idag.

Skribenten tar avstamp i ett försök att uppställa några “tolkningsanvisningar”.

• Det finns inga värderingar som är enbart svenska. Alla värderingar existerar i alla länder. Om man över huvud taget ska kunna tala om ”svenska värderingar” måste det därför i stället handla om de värderingar som är vanligast i just Sverige.

• Svenska värderingar är ingenting statiskt utan något föränderligt. Vi hade förut andra värderingar och kommer att ha andra värderingar i  framtiden. Om man ska tala om ”svenska värderingar” måste det därför i stället handla om de värderingar som är vanligast just nu.

• Svenska värderingar delas inte av alla i  befolkningen. Precis som när man talar om medellängd handlar det i stället om ett beräknat genomsnitt.

Istället för att bemöda sig om att inledningsvis analysera vad en värdering är i det här sammanhanget fastställer skribenten att varje värdering finns i exakt alla länder, bara i olika utbredning inom dem. Av det kan vi utläsa att utgångspunkten här är att sådant som är partikulärt för ett samhälle eller är begränsat till alla samhällen utom ett inte kan vara en värdering, det måste finnas i alla länder för att kunna vara en värdering. Därtill får man inte tala om värderingar i Sverige i äldre tid som svenska värderingar, ej heller önskningar om framtida värderingar i Sverige, utan det enda som får omnämnas som svenska värderingar är “de värderingar som är vanligast just nu”. Då det inte avgränsas till Sverige utan till vanligast utan närmre kvalificering är det otydligt om det är globalt eller för det svenska territoriets vidkommande som avses. Förmodligen det senare, då texten som helhet handlar om att kontrastera en genomsnittssvensk mot genomsnittsutlänningar och deras alltför moderata, icke-extrema värderingar. Vi får också veta att sådant som alla i den svenska befolkningen är överens om, det är inte värderingar.

Dessa tolkningsanvisningar är vid en första anblick lite märkliga och verkar inte direkt ägnade att underlätta tolkning av vare sig värderingsbegreppet eller texten i övrigt. Om det finns någon annan person eller association som delar dessa uppfattningar redovisas det inte.

Därefter går skribenten direkt över till att rekommendera värderingsforskning, innan han i nästa andetag förkastar sitt eget förslag och vänder sig till några sociologiska undersökningar av attityder och opinion. Tydligen ska dessa exemplifiera något men det är oklart vad intentionen är i den delen.

Med detta sagt så finns det viktiga lärdomar att hämta från värderingsforskningen, speciellt vad gäller jämställdhet och likabehandling. I Sverige svarar exempelvis 81 procent ja på frågan om det är viktigt för demokratin att män och kvinnor har samma rättigheter, enligt World values survey (WVS). Som jämförelse svarar bara 18  procent ja på samma fråga i Irak. Sverige ligger fyra i världen vad gäller jämställdhet, enligt Global gender gap report, medan Syrien ligger på plats 143. I Egypten menar över 90 procent av befolkningen att homosexualitet är något oacceptabelt, enligt Pew research center. Generellt i Västeuropa är den siffran bara strax över 10 procent.

Texten verkar säga att dessa sex påståenden innehåller viktiga lärdomar och att de är betydelsefulla. Om vi ser på detta genom tolkningsanvisningen enligt ovan kan vi sluta oss till att ingetdera påstående handlar om värderingar. Det finns kulturer som inte har några uppfattningar om “demokratin”, “rättigheter” eller “jämställdhet”. Alla dessa begrepp är distinkt occidentala till sitt ursprung och dessutom är betydelsen av dem omstridd. Det är heller inte säkert att respondenterna förstått frågorna på ett eller annat sätt, varför svaren inte nödvändigtvis är jämförbara mellan olika länder. Irakier ser nog lite annorlunda på demokrati efter den senaste amerikanska demokratiseringsinvasionen än vad den här skribenten gör, exempelvis. I sådant fall bör kanske irakiers perspektiv på vad som är viktigt för demokratin förstås på ett annat sätt än de där svenskarnas. Likadant är det med jämställdhet. GGGR är en rapport som sammanställs av World Economic Forum, som organiserar världens ekonomisk-politiska eliter kring vår tids mest populära religion, den vars anhängare tror på beständig ekonomisk tillväxt inom kapitalismen. Det jämställdhetsmåttet vilar på ett urval av 55 indikatorer och sammantaget ger det en modell för att mäta hur jämställd den ekonomisk-politiska exploateringen av kvinnor respektive män är i en viss ekonomi.

Om vi tittar på GGGR 2015 (PDF) kan vi se att Sverige placerar sig på en fjärde plats. Den enskilt största utländska kulturinfluensen på Sverige är Förenta Staterna. Vi ingår helt enkelt i den kulturella hegemonin och det är till exempel en självklarhet att amerikansk snarare än svensk, norsk eller finsk film ska dominera på våra biografer. Artikelns skribent vill ändå jämföra med Syrien, tydligen är en stat som i fem år hackats till köttfärs av inbördes- och proxykrig viktig att relativisera emot, åtminstone är det tänkt att vi ska kunna hitta någon viktig lärdom i detta. Jämför vi istället med Förenta Staterna så ligger de på plats 28, vilket innebär att om vi uppfattar hög placering på den listan som eftertraktansvärt så är också länder som Mozambique, Burundi, Bolivia, Namibia, Filippinerna och Rwanda bättre eller klart bättre förebilder än denna faktiska hegemoni. Det är Rwanda som ligger högst av dessa, på plats 6. Det är flera positioner högre än Förenade Kungadömet, som är på plats 18. Slutsatsen av detta torde vara att skribenten indirekt förordar att vi ska avbryta vårt transatlantiska uppåtslickande och hellre ta intryck av Rwanda för att bibehålla vår höga ställning i den här mätningen.

Till vilket kommer att det inte är givet att jämställdhet bara är vad som avses med ekonomisk-politisk jämställdhet inom kapitalismen, närmre bestämt vad som avses med begreppet inom ekonomisk-politiska eliter som tror på något slags frälsningskraft i kapitalismen. Det är ändå en ganska snäv krets personer och de kan antas ha rätt speciella uppfattningar om vad som är socialt förtjänstfullt. En socialistisk kritik av det jämställdhetsbegreppet skulle kunna gå ut på att det enda som är värt något är fritid, tid fri från stat, kapital och samhället i övrigt, där man får utvecklas och agera fritt, så jämställdhet bör mätas i antal timmar fritid per vecka i genomsnitt, jämfört mellan diverse könstillhörigheter.

Vad en person säger när en främling ställer en politiserad fråga behöver dessutom inte vara ärligt, utan det är fullt mänskligt att i de flesta lägen säga vad man tror är efterfrågat av andra. Det kan rentav vara så att homofoba attityder i Occidenten döljs i den refererade undersökningen, just på grund av detta. Emedan egyptier nog inte känner något större motstånd mot att öppet säga att de ogillar homosexualitet eller homosexuella eller homosexuella gärningar, är det med all sannolikhet desto svårare för någon genomsnittsvästerlänning att öppet göra detsamma, oavsett eventuellt bigotteri under ytan. Det kan vara så att den occidentala respondenten inte tror sig ogilla homosexualitet utan sublimerat det till att ta sig andra uttryck, som förakt för Pride-parader eller motstånd mot framkvoterad representation i parlamentariska församlingar. Någon kan vara böjd att säga ‘jag har inget problem med homosexualitet’ men samtidigt vara den där på festen som varje gång sitter och drar jobbiga bögskämt vid köksfläkten framåt småtimmarna. Vad den där undersökningen berättar för oss är vad diverse respondenter har sagt till personer de inte känner, inte vilka värderingar de har, oavsett om vi håller oss till tolkningsanvisningarna eller någon mer allmänt hållen definition av värderingsbegreppet. Närmre bestämt ger den oss något undersökningsinstituts tolkningar av respondenternas utsagor, som ju standardiseras för statistisk analys.

Det fortsätter likadant, mått efter mått, forskningsprojekt efter forskningsprojekt.

Tack, då vet vi.

I Sverige är vi mer individualistiska och har mer rationella, sekulära värderingar än något annat land på jorden – vad gäller värderingar är vi faktiskt det extremaste landet i världen. Att påstå att våra värderingar skulle vara universella är därför att projicera sitt eget önsketänkande på resten av världen – de värderingar vi har i Sverige är väldigt annorlunda. Generellt sett ligger de sekulära länderna i Nordvästeuropa uppe i ena hörnet på den globala kulturkartan med Sverige som det mest extrema exemplet.

Hur vi är och hur vi säger att vi är behöver således inte vara i överensstämmelse med varandra. Ett exempel kunde vara att vi kallar oss för en demokrati trots att masspartierna hittills är en historisk parentes och demokratisering av det ekonomiska samhällslivet varit en död fråga sedan sjuttio- och åttiotalen. Ledande och administrativa befattningar i de åtta riksdagspartierna är på partiledningsnivån i stort reserverade för akademiker och rekrytering till dem sker ofta genom processer utformade med näringslivets chefsanställningar som förebild. Är det demokratiskt? Kan vi utan närmre precisering kalla detta för demokratin? Kan vi kalla det för att leva i en demokrati om försörjningen alltid är avhängig antingen deltagande i en omfattande kafkaesk byråkrati eller ett näringsliv som skyddas från demokratisering av statens våldsmonopol? Det är frågor som inte har givna svar, ändå faller det sig naturligt för de flesta svenskar att påstå sig leva i en demokrati. Ett annat exempel kunde vara att svenskarna excellerar i att kalla sig för antirasister i opinionsundersökningar, samtidigt som tröskeln för ‘white flight’ här är en av Occidentens allra lägsta och det bara tog något år för de borgerliga ledarsidorna att bli till uppsnofsade utgåvor av de nyfascistiska propagandabloggarna efter att de väl fått nys på att det kunde finnas klick att tjäna på det. Vi vet helt enkelt inte alltid vad det vi säger betyder och inte heller vad det är vi tror på eller vilka värderingar vi har, för det är inte så enkelt att ta reda på något av det. Det är därför det vanligen tar flera års studier vid ett högre lärosäte för att bli specialist i dessa ämnen.

Begrepp som individualistisk och rationell är heller inte oproblematiska. I vårt oerhört rationella samhälle har vi inordnat det så himla rationellt att tiotusentals personer sitter stilla i bilköer morgon och kväll istället för att umgås med sina familjer eller i övrigt ägna sig åt rekreation, trots att det är utanför arbetet. Är den standardiserade och rationella arbetsdagen verkligen så himla rationell egentligen, eller har det liksom bara blivit som det vart och vi rationaliserar att det blev så i efterhand? Är det rationellt att tro att nihilistiska marknadskrafter kan fördela sociala resurser på ett sätt som för de flesta framstår som rättvist och anständigt? Vad individualism anbelangar är det ett samlingsnamn på de läror som menar att samhällsteorier måste utgå ifrån och prioritera enskilda kroppars påstådda intressen, inte sällan avses med det vissa personers begär vid någon tid eller annan. Det är en ifrågasatt position, mest känd som kritiker torde den utilitaristiska traditionen vara, som istället prioriterar mest lycka eller nytta till flest personer. I skribentens text framförs båda begreppen som självklara och positiva. Vi får också begreppet sekulär, som inte heller det är oomstritt. Även i det fallet är den redovisade datan sådant som folk säger till främlingar, inte vad de faktiskt gör eller tror på. Typiskt sett används begreppet i opposition till för- och tidigmodern religionsutövning, primärt de kristna statskyrkorna, och erkänner alltså inte dietsekter eller andra sådana taburörelser som religiösa. I Sverige är det mycket vanligt att vardagligen använda sig av religiösa vanor, exempelvis meditationsövningar eller asanas ur yogan. Är dessa människor religiösa eller ej? Kan det vara så att de använder och sätter tilltro till religiösa beteenden samtidigt som de säger att vad de gör inte är religiöst? Går det att påstå att en stat är sekulär som ger friskvårdsbidrag för att någon utövar någon sådan tradition? Hur ligger det till med de runtomkring en utövare, om de accepterar utövandet och påståendet att det inte är fråga om religion trots att det uppenbart är fråga om det, är de sekulära eller ej?

I själva verket är det där med individualistiska, rationella, sekulära svenskar ett tämligen intetsägande påstående, och det bör nog betraktas som en presentation av signalord snarare än ett ordinärt meningsbärande språkbruk. Vad var då poängen med denna upptakt? Jo, att bilda fond till detta:

Vad händer då när en person från ett annat land flyttar till oss här i väldens extremaste land? Behåller man värderingarna från ursprungslandet eller byter man till det nya värdlandets värderingar?

Från och med detta till artikelns slut är det ungefär 500 ord, från artikelns början fram till detta är det ungefär 400 ord. Med reservation för att debattredaktionen kanske misshandlat originalet i avsevärd omfattning ser det ut som att detta är skribentens ärende i sitt meddelande till oss. Dels kan vi vara stolta över att vi beskriver oss själva som världens mest extremistiska människor när främlingar frågar, dels vill han undersöka vad som sker när mindre extrema typer får för sig att bosätta sig här, fortsätter de vara sådär omoraliskt återhållsamma eller hakar de på oss och börjar beskriva sig själva som världens mest extrema?

Några som forskat på detta är sociologerna Antje Röder och Peter Mühlau som tittat på immigranter i Europa. De fann att ju längre man bott i värdlandet desto närmare låg ens värderingar värdlandets. Inställningen till jämställdhet förändrades på ungefär en generation, sedan tyckte man i princip samma som resten av befolkningen. Negativ inställning till jämställdhet förklarades även av faktorer som hög ålder, låg utbildning, religiositet (särskilt islam) och kön – kvinnor anammar jämställdhet snabbare än män. En annan analys, av den ryska docenten Veronica Kostenko, indikerar att skillnaden i attityder mellan olika värdländer till och med är större än skillnaden mellan migranter och infödda inom olika värdländer – invandrade svenskar är till exempel mer feministiska än etniska engelsmän.

Det verkar nästan som om man ärver uppfattningar, språk och annat sådant av den omgivande kulturen när man växer upp. Vem hade kunnat ana? (Heidegger gjorde ett stort nummer av det, så också Kierkegaard, och det är filosofiskt accepterat sedan Platon och Aristoteles.)

Det där om “särskilt islam” behöver läsas i ljuset av att studien som refereras använde tre kategorier, kristendom, islam och övriga. Det är vad religiositet betyder här, och till stöd för att muslimer är särskilt antiegalitära hänvisar studiens författare till en jämförelse mellan muslimer och infödda i Tyskland, vilket här lite märkligt generaliserats till islam. Som Kostenko trycker på och också R & M konstaterar är det andra faktorer som är avgörande för uppfattningar om manligt och kvinnligt, varför det är missvisande att representera den studien på det här viset. Samtidigt får vi kanske här anledning till misstankar om varför Sverige inledningsvis jämfördes med Irak, Syrien och Egypten snarare än mer jämförbara länder, till exempel sådana där germanska språk dominerar eller där statskupper och krig inte varit vardag sedan lång tid tillbaka.

Hur går då den här assimileringen till?

Den här förändringsprocessen är dock ingenting som sker per automatik.

Låt oss fråga Röder & Mühlau om detta:

The data show little evidence that immigrants from very gender-inegalitarian societies successfully shelter themselves and their offspring from the influences of the host culture and reproduce the gender ideologies of their origin countries.

De resonerar sedan vidare kring detta och menar ungefär att det visst sker per automatik och verkar mycket effektivt bryta eventuella isolationsförsök från den eller den gruppen. Kort sagt, vi verkar ha byggt samhällen som snabbt och effektivt, på en generation eller två, lär nyinflyttade vad man ska svara när främlingar kommer med enkäter. Detta oavsett om de försöker hindra det eller ej. Hur förklarar vår skribent processen?

Om du vill ha en aning om hur svårt det kan vara att byta värderingar, tänk tanken att situationen var den omvända och det var du som flytt till Syrien. Hur villig skulle du vara att ändra dig till ett mer patriarkalt tankesätt? Skulle du uppmana dina barn att göra detsamma? Alternativet att stänga in sig och försöka bevara sina ursprungsvärderingar känns kanske inte längre så främmande.

Mmmm. Svårbegriplig passage. Det verkar vara en premiss att det krigshärjade, syriska samhället är mer patriarkalt än de ärkepatriarkala och ultrakonservativa filmprodukter som flödar i en strid ström över Atlanten till vårt land, som den genomsnittlige svensken inte verkar ha något större problem med att acceptera. Även om vi ser till ekonomisk jämställdhet verkar inte genomsnittsvensken så väldigt upprörd över att kvinnor i snitt tjänar pengar fram till kl. 15:57 eller däromkring medan män i snitt tjänar pengar ända fram till den typiska arbetsdagens slut. Det lär alltså inte vara patriarkala tankesätt i sig som skulle bli problematiska för den stackars svensken som plötsligt befinner sig med sina barn i Syrien, utan att det är ett syriskt patriarkat. Eller kanske mer troligt, att det är en föreställning om ett speciellt muslimskt patriarkat i ett (åtminstone innan kriget) mångreligiöst och medelklassdominerat samhälle som skymtar fram här.

Hur detta skulle tillbakavisa att kultur smittar av sig oavsett om vi vill det eller ej, det framgår inte. Att kultur gör det är ett av skälen till varför reklam fungerar trots att få vill bli ofrivilligt påverkade av den. Överhuvudtaget är vi djur som sitter inlåsta bakom ett tjockt lager av för- och undermedvetna processer vilka vi inte har kontroll över och som omgivningen kan manipulera. Därför är det omöjligt att leva urbant och inte plocka upp bitar av den omgivande kulturen, helt oberoende av om man klär sig apart eller har ett annat modersmål. Och det är därför annonsplatser i urbana miljöer är så eftertraktade från näringslivets sida.

Migranter har alltså med sig (mätbart annorlunda) värderingar från sitt ursprungsland, men dessa förändras över tid (mätbart) i  mötet med en ny social kontext, framför allt för att unga personer plockar upp värderingar från sin nya kringmiljö.

Nåja, de kan ha det, åtminstone om vi frågar skribentens anförda studier. De säger också att socioekonomisk bakgrund spelar stor roll, och det är förstås inte förvånande att de plockar upp sådana uppfattningar som fungerar med den position de har i sina socioekonomiska sammanhang. Varför “mätbart” är viktigt att framhålla förstår jag inte riktigt men jag antar att det är något slags uttryck för att skribenten tror att “mätbart” är verkligare än resten eller något i den stilen. Eventuellt betyder det ingenting utan är ett signalord avsett att inbjuda till förtroende eller så spelar det på förväntningar hos den tänkta målgruppen för den här texten.

I detta kan vi för övrigt läsa in en svidande kritik av s.k. integrationspolitik. Unga kan inte välja att inte indoktrineras i sina omgivande kulturer, deras hjärnor fixar det åt dem, så trots stora investeringar i sådan politik är det alltjämt ofrivillig assimilation som dominerar inom de här grupperna. Jag är inte så övertygad om detta och misstänker att saken är klart mer komplicerad än vad sådana där statistiska studier antyder.

Det är inte lätt att fly – speciellt inte till det extremaste landet i världen – så integrationsproblem är svåra att lösa. Vill vi i Sverige värna våra värderingar kring jämställdhet och icke-diskriminering av homosexuella är det här ett problem att ta på allvar.

Trots att sådan där assimilation sker fort, tränger förbi frivillighet och isolation, och dessutom sker per ett slags automatik är det tydligen svårt att lösa detta och om vi inte gör det kommer dessa nykomlingar att först bli assimilerade och sedan förstör de ändå vår världsledande extremism.

Den här uppfattningen, att människor kan låta bli att assimileras av sina omgivande samhällen, är tämligen misstänkt. Tillsammans med en del andra skrivningar i skribentens text antyds alltså att just muslimer saknar den här mänskliga formbarheten.

Vilket alternativ till… eh, vilket alternativ finns då till… att det inte är lätt att fly? Till att värna våra värderingar kring jämställdhet och icke-diskriminering av homosexuella? Bra fråga, vi får i vart fall ett alternativ:

Alternativet är förstås att låta folk tycka som de vill, för vilka är vi att bestämma vad andra ska tycka?

Var det andra alternativet att inte låta folk tycka som de vill? I strid med grundlagen och diverse folkrättsliga åtaganden, som typ åsiktsfriheten, denna människorättsliga grundval?

Framgick inte så jättetydligt, tycker jag (men får jag tycka det eller behöver jag ansluta mig till någon annans tyckande för att få tycka?). Kanske beror det på att jag inte ser anammandet av uppfattningar och språkspel som något man sätter sig ned och bestämmer sig för utan något som man plockar upp ofrivilligt i umgänget med andra, medan skribenten kanske tror att det är så det går till. Så många frågor, så lite utrymme att ställa dem på.

Men då riskerar vi att få enklaver i samhället där man anser att jämställdhet är mindre viktigt och att homosexuella inte alls behöver likabehandlas.

Aha. Sådan där enklavbildning som är nästan omöjlig i kapitalistiska, urbana samhällen ska tydligen vara en fara, förmodligen är det tänkt att ‘särskilt muslimer’ ska läsas in där någonstans.

Det här tycker jag ser ut som totalitär liberalism. Även i ditt hem ska du vara lojal med den liberalistiskt parlamentariska majoritetskulturen och du får inte tycka något avvikande. Prioriterar du klassfrågor över de här två frågorna är du inte välkommen här. Anser du att jämställdhet inom kapitalismen är ungefär lika realistiskt som att slå en kiss från ett skogsbryn som landar på månen tycker du också fel och ska rätta in dig i ledet. Är du flata och anser att det är er tur att inneha världsherraväldet nu så är du också en jäkla landsförrädare som måste lära dig att tycka rätt, vi ska integrera dig. Tänk och tyck överhuvudtaget inte någonting som hotar eller avviker från det hegemoniskt påbjudna, det är genom likriktning och gränslös lojalitet med den rådande maktordningen vi skyddar demokratin.

Eller så är det här bara tänkt att tillämpas på de där moderata och icke-extrema utlänningarna, medan jag kan sitta i civilisationens utkant som något slags eremit och tycka vad jag vill, för att jag råkar vara infödd och får slippa den sekulärhumanistiska värderingskontrollantens granskning. I sådant fall har vi alltså ett gravt rasistiskt policyförslag här, medan alternativet då är ett förslag om att vi ska förkasta våra MR-åtaganden och aktivt införa en uttrycklig totalitarism (istället för den krypande som redan är etablerad). Inte ett så jätteroligt val men jag antar att det är ungefär så här det kommer att se ut i svensk offentlig debatt de kommande åren så det är väl så dags att börja vänja sig.

Eller för att uttrycka det mer tillspetsat – etniciteten kommer att avgöra möjligheten till självförverkligande om man råkar vara kvinna, eller hur pass drägligt liv man kan förvänta sig om man råkar vara homosexuell.

Självförverkligande kan alltså aldrig innebära att hålla liv i sina föräldrars och förfäders seder utan det är bara inom ramarna för kapitalismen som ett godkänt realiserat själv kan förekomma. Frågan är om det ens kan kallas för själv, eller självständiga personer, det som den kapitalistiska epoken skapar. Eller, det är åtminstone en fråga som ställts av filosofer och politiska tänkare under ungefär två sekel. Är det rimligt att kalla en person som designats av kommersiella intressen för självständig? Är den ett själv, eller en produkt bland andra på en marknad?

Vidare, R & M samt Kostenko som refererades till tidigare har visat att socioekonomisk bakgrund är en klart starkare faktor i det här sammanhanget än etnicitet. Ändå påstår skribenten att det är etnicitet som är determinerande. Varför då? Är det ett medvetet villospår eller en autentisk uppfattning? Eventuellt kan vi hitta en förklaring i slutklämmen:

Att lämna till exempel kvinnor och hbtq-personer i sticket på grund av deras etnicitet borde vara otänkbart. Lösningen ligger i så fall i skolan, för det är lättare att lära sig nytt som ung. Förutom en generell förbättring av den svenska skolan måste därför värderingsarbetet fortsätta ges en orubbligt tydlig plats och segregationen i  skolan motverkas så långt som över huvud taget är möjligt.

Aha. Den retoriken antyder alltså att vi är rasister om vi inte avkräver dessa icke-extrema utlänningar total lojalitet till dessa läror om vad man ska säga när en främling dyker upp med en enkät. Fast det är ändå inte ett klart svar, även om den retoriska figuren är mycket populär är det inte helt tydligt om det är fråga om skribentens uppfattning eller just bara ett retoriskt knixande.

Resten är väl mest innehållslöst snömos som är tänkt att låta bra. Det är i vart fall inte konkreta politiska förslag utan liknar mer slagord från någon urholkad och trött valrörelse. Vill skribenten öka den byråkratiska kontrollen i skolorna? Minska föräldrarnas självbestämmande? Nationalisera alla skolor i privat regi? Fördela eleverna efter bakgrund? Ska det byggas hårt subventionerade hyresrätter i medelklassområden eller är det bara inom skolan som segregationen ska motverkas? Och går det verkligen att ta förslagen på allvar om nu resonemanget ditintills inte har varit särskilt starkt och hållbart?

Mina uppfattningar torde läsaren ha vissa misstankar om vid det här laget.

Vad gäller de svenska värderingarna och skyddet för åsikts- och yttrandefrihet är i vart fall jag någon helt annanstans än den där rörelsen. Vad gäller värderingar är det ett begrepp som normalt används som sammanfattning för allt tyckande som finns, och det brukar grovt indelas i etiskt och estetiskt tyckande. Etiskt tyckande är sådant som handlar om hur man bör handla, hur samhället bör inrättas och hur man bör se på sitt liv. Estetiskt tyckande är sådant som handlar om vad skönhet är eller hur man bör förstå konst. Så när partiledarna får för sig att tävla om vems partiprogram som är mest utav svenska värderingar tar jag rätt så lätt på det. Det är inte en viktig diskussion. Ordvalet är rent populistiskt och betyder ingenting i sig, så att diverse tyckonomer försöker fylla det med innehåll i något slags försök att ockupera begreppsbildningen för egna intressen är väl som det brukar vara. Det är ju likadant med ord som invandringskritisk eller demokrati, men där ser vi inget cirkelrunkande på debattsidorna som ytterst syftar till en ideologisk ockupation av ett ord som brukas i offentligheten.

När det handlar om etiska värderingar, som det rimligen handlar om när partiledare tar orden i munnen (eller gör de som jag och funderar i tysthet på när och hur de ska berätta att allt de gjort varit ett konstverk? tills de säger det får vi anta att det gäller etik), är det också så att det finns ett stort antal traditioner bakom uttrycket. Ibland görs en grov indelning i konsekvens-, plikt- och dygdetik, beroende på vad som prioriteras. Nyttoetikern brukar vilja maximera lycka eller nytta för så många som möjligt. Nietzsche hånade den traditionen med uttrycket ‘inga människor vill vara lyckliga, endast engelsmännen vill det’, och den vanligaste kritiken mot den går ut på att den får utfall som de flesta anser är oanständiga. Om du kan rädda din egen bebis eller ett främmande medelålders par från en eldsvåda synes nyttoetiken säga att du ska strunta i din egen bebis och rädda de andra, vilket få vill göra. Pliktetik är teorier som går ut på att vi skulle vara förpliktade att göra ditt eller datt och idag är det väl Kants variant på den kristna etiken som är mest känd ur den traditionen. Genom ett stort och förvirrande analysarbete kom han fram till att vi alltid bör bete oss mot andra som vi vill att de ska bete sig mot oss, det vill säga, den s.k. gyllene regeln. Att det kräver förvirrande analysarbete och inte verkar ha någon materiell bas är den främsta kritiken mot den traditionen. Dygdetiken å sin sida brukar spåras till Aristoteles och hans dygdlära, som i korthet går ut på att personliga böjelser kan förstås som motsatspar och det goda ligger mitt emellan dessa. Mellan snålaktighet och slösaktighet ligger den goda generositeten, ungefär. Den vanligaste kritiken torde vara att människor dels behöver lära sig dessa extremer och balansera dem utan närmre motivering, dels ska kunna avgöra var någonstans de eller någon annan befinner sig på något slags dygdighetsskala.

Vad jag minns diskuterades detta på ungefär den här nivån när jag läste något samhällsorienterande ämne på gymnasiet, varför jag tycker att det är rimligt att kräva av den som ger sig ut i en värderingsdebatt i offentligheten också lägger sig på minst den nivån i sina analyser och förslag av etisk art. Vill man diskutera svenska värderingar bör man också visa vad för typ av värderingar det gäller. Vilken av de huvudsakliga traditionerna tillhör de, är det nytto-, plikt- eller dygdetik? Förutsätts marxistisk, feministisk, miljöetisk eller annan senmodern kritik redan vara framlagd, eller är det pajasövningar utifrån något för- eller tidigmodernt paradigm där sådana invändningar ännu inte är lanserade? Handlar det om värderingar i privatlivet eller i offentligheten? Ska de implementeras på en kollektiv, aggregerad, nivå eller direkt hos enskilda personer? Vad är det tänkt att de här värderingarna ska uträtta och hur kommer det att gå till?

Eller med andra ord, gaggandet om svenska värderingar och den debatt som följt ser för mig ut som något slags kladdig maktkamp där orden som cirkuleras ännu inte har fått en betydelse utan cirkuleras för att få betydelse. Det är också så jag tror att vi bör se på den ovan refererade och kommenterade texten, som vi sett är ganska oreflekterad och dåligt underbyggd. Förutom att den är grovt totalitär i sin samhällsvision. Där finns inte ett spår av kritiskt tänkande, utan den utgår ifrån att man kan använda statistik lite hur som helst och att läsaren accepterar att muslimer är lite mindre mänskliga än andra. Förslagen den landar i är också så allmänt hållna att de rimligen inte kan vara den egentliga poängen, utan bör nog ses som instrumentella i förhållande till resten, kanske som ett slags alibi eller en nödvändighet inom genren.

Personligen har jag idag nästan ingen respekt kvar för traditionellt etiskt tänkande. Individcentrerad etik är uppenbarligen ohälsosam att förankra samhällen i och de kollektivistiska utmanarna har hittills varit precis lika dogmatiskt inriktade som individualisterna. När det gäller etik för det allmänna föredrar jag att fokusera på legitimitet i maktutövningen och inte resultatet eller de anförda skälen för den, utifrån hur beslutet om maktutövning fattats och av vilka. Ett demokratiskt förankrat beslut är alltid bättre än alla andra, enligt min mening. Om en börs-VD ger tusen spänn till mig eller någon annan tiggare är det sämre än om alla inom hans företag tillsammans har diskuterat saken och beslutat att göra samma sak tillsammans. Det får inte misstas för det majoritetsresonemang som den kommenterade artikeln för i sin inledning, där finns inget ansvar för vad som sägs och görs utan det är bara ett frånsläppande av snabba svar på snabba frågor utan något utrymme för reflektion och närmre förklaringar. Där är det helt enkelt argumentum ad populum i arbete, eller med andra ord, inställningen att ‘miljoner flugor kan inte ha fel, träck är gott’. I en demokratiserad organisation ser det annorlunda ut, där bär var och en ett ansvar för det organiserade hela och ingen exkluderas från inflytande och beslutsfattande.

Anna Kinberg-Batras linjetal var för övrigt dygdetiskt. Hon är öppen med att hon vill ha en viss människotyp som ger uttryck för vissa dygder, “strävsamhet, samhörighet, samarbete, företagsamhet, flit”. Det är vad som spårade ur i Almedalen och sedan dess blivit till den här farsen på debattsidorna. Att högern önskar att människor var lite mindre personliga och mer lojala med deras människoideal är inte nytt. Det var från mitt perspektiv inte riktigt den skrämmande skräll som en del andra såg i det och jag tycker att det är allvarligare att mediatyckonomin är så infantiliserande och kollektivt okunnig som den visat sig vara. Samtidigt skyr jag ju publicering i den som pesten och föredrar mitt hundratal läsare här, så det är väl ett djävla hycklande att jag vräker galla över den. Mänskligt, alltför mänskligt.

 

 

 

Knarkoholpolitiken åter aktuell i budgettider

Vänsterpartiets Karin Rågsjö profilerar sig som en debattör för evidensbaserad och skademinimerande narkotikapolitik. I Dagens Arena angriper hon Gabriel Wikström och ryter till med att nolltoleranslinjen är en snuttefilt.

Onödigt hårt språkbruk, tycker jag.

Själv är jag nolltoleransare, vi behöver bli av med narkotika och det kan bara ske på ett sätt.

Ta bort det juridiska narkotikabegreppet och börja betrakta rusmedelsbruk som andra fritidsintressen. Om jag får skena genom skogen med hjälp av häst eller cykel med de risker det innebär, eller jobba som boxare med de garanterade nervskador det medför, varför får jag inte äta en dos MDMA och gå på klubb? Om jag får hänga upp min försörjning på att jobba åttio timmar i veckan och vara tillgänglig snart nog dygnet runt, med den frätande belastning det innebär för nervsystemet, varför får jag inte använda prestationshöjande centralstimulanter med i stort sett samma effekt som den där åttiotimmarperveckalönen har på en del människor?

Vi vet också att det finns klassism i narkotikapolitiken. Människor med stora ekonomiska och sociala tillgångar har inga som helst svårigheter att försörja en opioid- eller stimulantvana år ut och år in, utan att någonsin ens misstänkas för brott, medan de på andra sidan samhällsstegen kan bli föremål för ständiga granskningar och frihetsinskränkningar från våldsmonopolet. I praktiken är det en reglering som korrumperat rättssystemet, där prejudikat baserats på hittepå och felaktigt dömande satts i system (till vilket kommer pinnjakten inom polisen), och dessutom slår snett med avseende på social status.

Vid sidan av detta finns sedan det av staten bejakade bruket av ett psykoaktivt nervgift, som överhuvudtaget inte borde användas som rusmedel i någon större utsträckning. En skriande och obegriplig inkonsekvens.

Se http://pontusnaslund.se/blog/?p=147, Extremism i domstolarna och sakfel i doktrinen, och http://pontusnaslund.se/blog/?p=151, Sverige cannabisodlarnas paradis, för fler resonemang kring den här märkliga överideologin.

Sverige cannabisodlarnas paradis | SvD

Kommentar till en artikel, som initialt var en facebookuppdatering:

Rubriken är felaktig, det är verkligen inte paradisiskt för odlarna i Sverige, åtminstone inte om vi jämför med en del andra samhällen där industriell framställning förekommer.
“Det är i de obefruktade honplantornas blommor man hittar ämnet THC”.
Det här är inte sant. Den som är hågad kan berusa sig med såväl solblad som hanplantor, åtminstone om det är en underart som har genetiska förutsättningar för att producera psykoaktiva ämnen (dvs. det är inte industrihampa som är modifierad för att ge så låga halter av psykoaktiva ämnen som möjligt; men även sådan kan användas för industriell rusmedelsframställning).

“Halten av THC i Erik Olofssons produkt uppmättes till 51 procent, bland de högsta värden det kriminaltekniska laboratoriet i Linköping har uppmätt. Han var av allt att döma en mycket skicklig cannabisproducent.”

Jag betvivlar detta. Cannabinoidhalten kan ha legat däromkring men grejen är den att THC-halt är starkt beroende av genetik och därmed hårt knutet till vilken fenotyp (eller strain med ett fackuttryck) det gäller. De högpresterande typerna som är tillgängliga i fröbanker idag toppar med 30-40 % THC-innehåll _enligt vissa mätningar_. Att han skulle ha haft en stabil utkomst på 51 % THC i sina blomställningar vore att betrakta som ett slags världsrekord, och uppgiften är med all sannolikhet en överdrift.
Det tillkommer att THC-halt är tämligen oväsentligt från ett brukarperspektiv. Vill någon ha ett extremt dospotent preparat är det trivialt att destillera cannabinoiderna med aceton, gasol eller annat sådant lösningsmedel. Den produkten har en cannabinoidhalt som närmar sig 100 %. Att relativt få gör det säger oss att dospotens inte är prioriterat bland användarna, de späder iallafall produkten avsevärt i slutändan.

“1974 hade Nils Bejerot disputerat i ämnet socialmedicin med en avhandling om knarkepidemin i Stockholm. Undersökningen bestod i att läkaren lät räkna antalet sprutnålsstick i armarna på människor som fördes till arresten i Kronobergshäktet. Av epidemiologer har undersökningen avfärdats som pseudovetenskap.”

Det här är signifikant för svensk narkotikapolitik. En person som är disputerad på en minst sagt skakig grund görs till profet i ämnet och hans medarbetare blir direkt arvtagare utan att ha någon som helst formell kompetens, för att sedan gå in och ut ur domstolarna och häva ur sig amatörmässiga utlåtanden som blir gällande rätt.
Att vänstern inte slagit ned på att det här öppnat för en oseriös och ovetenskaplig terapiindustri är för mig ett mysterium. Så kallade missbrukare används liksom i en ändamålsvidrig och kommersiell exploatering, öppet mål för vilken vänsterkritik som helst.

“Själva ruset var en besvikelse. Som uppvuxen i Norrland var jag van vid den statligt sanktionerade starkspriten och dess betydligt mer bedövande effekt.”

Journalisten är alltså inte införstådd med att det är en dosfråga, alltså huruvida ruset upplevs som milt och lite konstigt eller mer påträngande och psykedeliskt. Det har att göra med att cannabinoidreceptorerna är extremt vanliga i kroppen, vilket gör att dosfönstret är mycket, mycket stort. Det är också därför cannabinoider är så säkra, klinisk överdos är i praktiken omöjligt. Att ruset kan kännas djupt obehagligt och skrämmande är en annan sak, det sker på ett psykologiskt plan och är inte fysiologiskt farligt, precis som med alkohol. Du har förmodligen inte tänkt så mycket på det men alkoholruset kan också vara obehagligt och innehålla psykossymtom, precis som livet i övrigt (exempelvis i arbetslivet) är det inte alltid så bekvämt att vara drogpåverkad. Obehaget i rus går normalt över rätt fort och det är viktigt att erkänna det. En obehaglig arbetsplats behöver inte gå över överhuvudtaget, för att göra den jämförelsen igen.

“I omvärlden pågår ett paradigmskifte i synen på marijuana. De styrande i Sveriges riksdag stretar dock vidare med arvet från Nils Bejerot. Visionen om ett narkotikafritt samhälle ligger fast. Kritiker menar att politiken aldrig utvärderats vetenskapligt utan mer påminner om religiösa dogmer.”

Det är inte sant att svensk narkotikapolitik inte utvärderats vetenskapligt, tvärtom, det finns studier och de tenderar att visa att den inte är ändamålsenlig och att den i övrigt är tvivelaktig.

“Bland Stockholms ungdomar är användningen av cannabis vanligast i stans välbärgade områden. Enligt Stockholmsenkäten som utfördes 2012 fanns störst andel av gymnasieeleverna som provat marijuana på Kungsholmen i Stockholms innerstad. Flest elever som hade erfarenhet av narkotika i årskurs 9 hittade man på Östermalm.”

Även här öppet mål för vänsterkritik. De välbärgade inte bara knarkar, de kommer också undan med det i mycket högre grad än de som har det svårare. En avkriminalisering och reglering vore en jämlikhetspolitik.

“Att röka marijuana visar att man har lite koll, säger narkotikapolisen Lennart Karlsson.
Han är motståndare till en framtida legalisering. Större tillgång innebär fler missbrukare vilket leder till högre kostnader för samhället, menar han.”

Grejen här är att tillgängligheten förmodligen inte ökar nämnvärt om staten tar sig in på cannabismarknaden. Han som polis borde veta detta men har av något skäl valt att stanna kvar vid något slags ideologiproducerande dogmatik istället. Kanske för att han är rädd för att förlora det synnerligen bekväma polisverktyg som cannabiskriminaliseringen är (‘du ser lite rödögd och nervös ut, jag tror att du är hög, antingen följer du med frivilligt eller så griper vi dig’), kanske för att han inte funderat så mycket på saken. Journalisten borde ha ställt fler kritiska frågor till sina intervjuobjekt.

Exempelvis här:
“Restriktioner med folkligt stöd är det som har visat sig fungera allra bäst för att minska användningen av droger, oavsett om det handlar om alkohol eller cannabis.”

För det första kan vi inte veta det. Kriminalisering gör att det inte går att lita på enkätundersökningar, den som medger drogbruk där medger också kriminalitet och det tar emot, varför lämnade uppgifter garanterat innebär en underrapportering och den statistiska säkerheten blir svag.

För det andra förutsätts att minskad användning av droger är ett egenintresse, och det är det ju verkligen inte. Tänk om vi skulle tillämpa den ideologin i vården.

‘Nej, vi har delat ut femtio doser oxykodon idag, så även om du är nyopererad och har väldigt ont just nu så kan du inte få något annat än en ibuprofentablett, vi vill ju inte öka användningen av droger i vårt samhälle.’

Det vore befängt, precis som ‘visionen om det narkotikafria samhället’ är det. Det senare är jätteenkelt att åstadkomma, töm Läkemedelsverkets narkotikalista så är det klart. Men det är inte vad som avses, och inte heller att vi ska ha något narkotika- eller drogfritt samhälle överhuvudtaget, utan att vi ska fortsätta använda våldsmonopolet för att trakassera människor som mår dåligt.

Du kanske inte har tänkt på det heller, men det där sista är exakt vad vår nuvarande narkotikapolitiska ideologi syftar till: att slå på de redan svaga och utsatta, för att se till så att de fattar att vi hatar dem och straffar dem för att de är svaga och utsatta. Även här öppet mål för vänsterkritik, och trots det så är ofta mina partikamrater genomsyrade av denna reaktionära, kommersiella och omoraliska utgångspunkt.

“Syftet med Paradiset verkar ha varit att finansiera ett helt vanligt svenskt medelklassliv.”

Sensmoralen är att han skulle ha blivit coach- eller vårdentreprenör och plockat på sig skattekronor istället för att försöka sig på entreprenörskap i varuproduktion. Det är så vår lagstiftning ser ut idag.

Det kan också konstateras att vår narkotikapolitik gjort att vi har en av de globalt högsta nivåerna av konsumtion av syntetiska cannabinoider (Global Drug Survey 2015 har just publicerats och synes säga detta). Vi vet att det finns mycket större hälsorisker med dem, ändå är det tydligen viktigt att driva människor i famnen på den branschen istället för att tillfredsställa efterfrågan med en inhemsk, kontrollerad produktion.

En mycket märklig politisk situation.

Source: Sverige cannabisodlarnas paradis | SvD

Extremism i domstolarna och sakfel i doktrinen

Vid första genomläsningen för några dagar sedan missade jag ett sakfel i Ulvängs senaste artikel i Svensk Juristtidning om narkotikastraffrättens påföljdslära. Den behandlar rättsutvecklingen efter den så kallade mefedrondomen, NJA 2011 s. 357. I det målet hade ett par personer tillskansat sig omkring ett kilo mefedron och börjat göra affärer om väsentligt mer. Tingsrätten ansåg att substansen, som för rättsväsendet var helt ny, var att bedöma som amfetamin och utdömde 6 års fängelse. Hovrätten gjorde en annan bedömning och kom fram till att straffvärdet var 14 års fängelse. Högsta Domstolen gav prövningstillstånd och kom efter ett relativt långt och pedagogiskt resonemang, där bland annat en uppmärksammad studie i The Lancet om rusmedels sociala farlighet används som underlag, fram till att 4 års fängelse är i linje med narkotikastrafflagen. Till domen finns också ett ganska utförligt tillägg från justitierådet tillika referenten Martin Borgeke (som för övrigt också varit medförfattare till ett sådant tabellverk som nämns i det följande).

Kortfattat är domen en uppgörelse med en utbredd underrättspraxis där domstolarna nästan slentrianmässigt dömde utifrån tabeller över art och mängd narkotika. Det vill säga, om du hade ett kilo cannabis och åkte dit på det så fick du x år i fängelse, åkte du dit på tre kilo fick du x * tre års fängelse, fast med en något mer komplicerad uppräkning, detta oavsett en rad relevanta omständigheter som i lag och förarbeten preciserats i ganska stor detalj. De omständigheterna är sådant som om narkotikainnehavet var för eget bruk till följd av beroendeproblematik, om narkotikainnehavet var en del av en förslagen och affärsmässig handelsverksamhet, med mera. Den utsatte missbrukaren som hotats till kuriruppdrag dömdes alltså lika hårt som Mr Kingpin på annat håll i affärsverksamheten om art och mängd var desamma, grovt uttryckt.

Domen följdes av flera andra avgöranden där motsvarande prejudicerande prövningar gjordes för annan narkotika, och den anses vara en brytpunkt i rättsutvecklingen. Hur som helst. Inledningsvis konstaterar Ulväng att det finns en rad problem med narkotikapolitiken och narkotikastraffrätten, bland annat problematiserar han olika typer av narkotikakonsumtion, vari klanderligheten och skadligheten med narkotikakonsumtion ligger, och det hyckleri som kan ses i att staten håller oss med vissa droger (kaffe, tobak och alkohol nämns explicit) samt uppbär intäkter av den handeln men kriminaliserar andra.

På sidan http://svjt.org/svjt/2015/443 menar han att katinon är ett annat namn för fenetylamin, vilket inte är sant. Mefedron är en påbyggnad med en metylendioxigrupp på katinon, som i sin tur är beta-keto-amfetamin, och amfetamin är alfa-metyl-fenetylamin. Alltså är katinon fenetylamin med en påhakad metylgrupp och en påhakad ketongrupp, eller ett något modifierat amfetamin om man så vill. Det är i och för sig inte riktigt sant, katinon förekommer i naturen och det gör inte amfetamin, så på ett sätt är amfetamin en katinon utan ketongrupp.

Redan amfetamin är något steg från fenetylamin, således. Fenetylamin är i sig en kroppsegen substans som bildas av fenylalanin, så det är inte fråga om ett festligt kemiskt gift, det oroande kemikaliska chemtrailnamnet till trots.

Anledningen till att jag anser det vara av betydelse är för att resonemanget som följer tar fasta på åtskillnad mellan olika substanser i farlighets- och straffvärdeshänseende. I narkotikastraffrätten gäller det att veta vad det är man har att göra med. Även om jurister, som han skriver, inte är naturvetare så griper juridiken på det här området in i naturvetenskapens domäner. Därför behöver också den naturvetenskapliga soliditeten i juridikens resonemang vara pålitlig.

Annars får vi nya exempel på vad vi sett tidigare på det här rättsområdet, det vill säga, det rättsläge som mefedrondomen avser korrigera och föra tillbaka till lagstiftningens faktiska innehåll. I sammanhanget är det relevant att påminna om hur farlighetsbedömningarna i svensk rätt vuxit fram sedan slutet på åttiotalet, då den nuvarande kriminaliseringen infördes. Typiskt sett har det gått till så att åklagarsidan har kallat ett så kallat sakkunnigvittne till förhandlingen för att förklara vad substansen som målet gäller är för något och hur farlig den är. Ett namn som återkommit åtskilliga gånger är Jonas Hartelius, som varken är specialist eller verksam som forskare i ämnet (trots vad han själv påstått). Ändå har han fått möjlighet att avgöra, som partsvittne och med en egen politisk agenda (han är en välkänd narkotikapolitisk lobbyist), hur hårt narkotikabrottslingar ska straffas. Att hans bedömningar är amatörmässiga har inte varit ett hinder för detta, inte heller att han varit författare till Åklagarmyndighetens riktlinjer för farlighetsbedömning av narkotika (något som numera är lite mörklagt, kan tilläggas; se RättsPM 2009:1 och dess föregångare, idag är det vad jag förstår andra som förvaltar det arbetet). Helt ensam har han inte varit, Fred Nyberg har också agerat i samma roll i domstolarna och med lika anmärkningsvärd amatörmässighet och det finns säkert fler exempel, även om jag inte tror att de är så många.

Jag ids inte nu gräva fram mina egna anteckningar och skriverier i ämnet så här ges inga uttömmande hänvisningar till relevanta rättsfall men den som är intresserad kan till exempel söka på Jonas Hartelius på lagen.nu och där förkovra sig i hans insatser för svensk rättsutveckling, eller helt enkelt titta på NJA 1992 s. 235, där han bland annat lyckats få in den gamla och stendöda myten om att LSD ger kromosomskador i ett prejudikat, för att få en provsmak av vad det gäller (den uppmärksamme noterar också den grava felstavningen “Extacy”). Minns jag inte fel var både han och Fred Nyberg inne och snurrade i pilotmålet rörande MDPV och sade sådana puckade saker som att den är jämförbar med MDMA (ecstasy) på grund av att båda har en metylendioxigrupp (MD-; det är de inte, MDPV är en ren stimulant utan serotonerga effekter, emedan MDMA har mycket framträdande sådana vilket också ger den en särskild riskprofil), men det är jag så osäker på att jag rekommenderar läsaren att själv kontrollera saken.

På så vis har alltså rena felaktigheter och uppenbart jäviga (och inkompetenta) personer kunnat påverka rättsutvecklingen, utan att det funnits någon handbroms, annat än att ledamöterna i HD byts ut mot personer som råkar ha ett intresse i frågan (minst ett decennium efter att problemet blivit uppenbart för insatta, dessutom). I någon mån kan också försvarsadvokaterna klandras för detta, som inte tagit med sig några egna sakkunnigvittnen till de prejudicerande målen.

Nu är inte Svensk Juristtidning normerande på samma sätt som skrivningar i domar från HD men Ulvängs artikel är en del av rättsutvecklingen, forumet den är publicerad i (dvs. SvJT) är ofta återkommande i resonemang i domstolarna och där uttalar sig tongivande rättsvetare i svåra frågor. Av det skälet är det viktigt att texter som publiceras där som också är vägledande för jurister i bedömingen av rättsfrågor faktakollas noggrant. Det kan tyckas vara fånigt att slå ned på en sådan sak som att han kallar fenetylamin för katinon, hans resonemang handlar ju om något annat, men jag har svårt att se skillnad på det misstaget och när Hartelius står inför en domstol och säger att LSD är farligt för att det ger kromosomskador trots att vi visste sedan decennier innan dess att det var rent hittepå (sedan -71-72 var det klarlagt, se exempelvis denna sammanfattning; det är bara vissa talibanliknande amatörer som för vidare myten).

Man får helt enkelt inte ha fel rörande enkelt verifierbara fakta i vare sig juridisk doktrin eller i prejudikat. Det är inte okej, inte ens om man är jurist och därför inte naturvetare, och inte ens om det rör en detalj som näppeligen får så allvarliga konsekvenser som tabelldömandet.

Mot bakgrund av de senaste årens turer kring Sture Bergwall och huruvida det var en rättsskandal eller ej, där den allmänna opinionen verkar vara att det var en sådan (jag håller inte helt med, domstolarna dömde inte fel, ergo var det inte en rättsskandal utan möjligen någon annan slags skandal), så vore det klädsamt med en generell folklig katarsis även vad gäller narkotikastraffrätten. För den är definitivt en skandal, och definitivt en rättsskandal om Quick-fallet är det.

En del av det ovanstående saknar jag i den debatt och de resonemang som förs i mefedrondomens efterföljd. Jag kan tycka att förfarandet att åklagarsidan drar fram ett starkt politiserat vittne som utan faktisk sakkunnighet läggs till grund för framtida domar är djupt korrupt, men vad jag känner till är detta inte något som erhållit rättsvetenskapens uppmärksamhet ännu. Likadant är det med den ställning som narkotikamålen innehar i svensk rättskultur. I ett par decennier bara tuffade det på med extrema straffnivåer (Ulväng använder samma förled för att beskriva saken) som var en direkt följd av att underrätterna struntade i gällande rätt, förmodligen av något slags bekvämlighet och flockkänsla. De straffnivåerna kanske till äventyrs var rimliga (i förhållande till gällande rätt och omständigheterna i målet; moraliska eller rättvisa är de inte), det får vi i sådant fall aldrig veta, men de utdömdes på ett sätt som närmast är att beskriva som rättsstridigt och med all sannolikhet har alltför hårda straff (i förhållande till _lagen_) varit stapelvara.

Jag tror inte att det hade kunnat ske på något annat rättsområde, varför det också säger något om samhället i stort. Vi har ju accepterat extremism på det här området, utan att någon har reagerat. Så det är bra det som Borgeke med flera har startat, men det behövs mycket, mycket mer, och rättsvetarna är inte de som bör gå först.

Det är det du och jag som bör göra.

 

 

 

Source: Mefedrondomen och HD:s nya straffmätningspraxis | SvJT

 

 

 

 

SD trotsar väljare om välfärdsvinst – Sydsvenskan

Synd att de är immuna mot svekdebatt.
Sedan förstår jag inte det där tjafset om vinstuttagens differentierande verkan. Under det senaste seklet har kvalitet och utförande varierat stort mellan olika offentligdrivna verksamheter inom snart nog alla offentligdrivna verksamhetsgrenar, trots det där obehagliga vinstförbudet som hänger över dem som en ond ande.

I själva verket är det ju en helt annan typ av fråga. Är det okej att offentliga verksamheter har vinstförbud _och_ skyldighet att fylla ut tomrummet när en privat välfärdsverksamhet rycker på axlarna och packar ihop? Högern skriker ut ett rungande ‘ja’, jag är inte övertygad. För att resonemangen helt enkelt är frånvarande i den här delen.

Är det okej att privata verksamheter sörplar i sig skattemedel utan att redovisa öppet enligt offentlighetsprincipen hur de används? Samma gäller här, jag är inte övertygad och högern vill inte ens diskutera saken. Inte allmänheten heller, mig veterligen. En utredning av hur offentlighetsprincipen (och närliggande regler) ska utsträckas ligger redan och puttrar någonstans på uppdrag av civilministern, men mig veterligt inte ett pip i massmedierna, eller ens i sociala medier bland de som _borde jubla och driva på i sin opinionsbildning_ för att utredningen ska uppmärksammas och kunna bli stadgad norm längre fram.

Med mera. Hur vi ska inordna framtidens resursomfördelning och på vilka principer beslut om det bör vila är ett så oerhört mycket mer komplext ämne än vad den där beryktade åsiktskorridoren, som uppenbarligen är vrålborgerlig på det här området, låter oss utreda och diskutera. Här finns också ett utrymme för en svidande svekdebatt, inte minst är det ett ansvar för oss i vänstern att lyfta samtalet om de här frågorna från det pajaskonstnärliga plakatslagsmål som V och högern helst vill ha.

Man kan bli förbannad och förbittrad för mindre.

 

Source: SD trotsar väljare om välfärdsvinst – Sydsvenskan

Utsatta barn och ordningsvakter

För några dagar sedan kom beskedet att förundersökningen mot vakten som gjorde ett ingripande mot ett barn på Malmö central tidigare i år lades ned.

Det aktualiserar ett äldre inlägg på Juridikbloggen, där följande sympatiska sammanfattning återfinns.

Några saker förtjänar att framhållas i detta känsliga läge. Händelsen väcker nämligen större frågor till liv än om ordningsvakten agerade korrekt eller inte. Om en utredning skulle visa att ordningsvakten agerade enligt konstens alla regler måste vi kanske fråga oss om det är själva reglerna det är fel på. Är det rimligt att ordningsvakter har befogenheter att gripa barn på detta sätt och i så fall i vilka situationer? För egen del anser jag att våldsutövning måste stå i proportion till de (nöd)situationer ordningsvakter ställs inför. Det förefaller också vara i linje med polisens gällande föreskrifter för ordningsvakter. Det är dock högst oklart på vilket sätt barns mognad och utveckling vägts in i ordningsvakters befogenheter. Att omhänderta ett barn om nio år är helt enkelt inte samma sak som att gripa en vuxen person och befogenheterna bör avspegla detta faktum.

 

En annan fråga som måste ställas är om ordningsvakter är tillräckligt väl tränade för att hantera situationer av det här slaget. De uppgifter som hittills kunnat bekräftas tyder på att den nioåring som omhändertogs är ett flyktingbarn som inte behärskar svenska språket. Är 80 timmars grundutbildning tillräcklig för att möta och omhänderta barn utifrån sådana förutsättningar? Inom polisen, socialtjänsten och Migrationsverket finns särskilda utredare och handläggare som är specialiserade på att hantera barnärenden och barn i utsatta situationer. Att ordningsvakter utan motsvarande kompetens med våld ska kunna omhänderta barn verkar minst sagt tvivelaktigt. Ingen kan klandra en uppdragstagare som inte getts tillräckliga förutsättningar att sköta sitt arbete.

Även Rädda Barnen är inne på att regeländringar förmodligen är en bra idé.

Utsatta barn och ordningsvakter | Juridikbloggen.

EU:s längtan efter att knäcka kryptering

Häromsistens läckte ett dokument (PDF) från EU:s antiterrorismdiskussioner ut. I det finns en passus om att EU vill inskränka möjligheterna att kommunicera krypterat, alltså utan extern insyn (s. 10). En del har tolkat det som att EU vill ha tillgång till all krypterad trafik.

Vad som står är följande:

Since the Snowden revelations, internet and telecommunications companies have started to use often de-centralized encryption which increasingly makes lawful interception by the relevant national authorities technically difficult or even impossible. The Commission should be invited to explore rules obliging internet and telecommunications companies operating in the EU to provide under certain conditions as set out in the relevant national laws and in full compliance with fundamental rights access of the relevant national authorities to communications (i.e. share encryption keys).

Vad det är tänkt att betyda är ännu så länge oklart. Det är möjligt att HAX har rätt, att vad de vill utreda är någonting i stil med att operatörer ska kunna tvingas att hämta ut lokala certifikat ur nätverksanslutna enheter (exempelvis telefoner, datorer, osv.) för att rättsvårdande myndigheter sedan ska kunna dekryptera nära nog vilken datatrafik som helst. Mer troligt är dock att vad som åsyftas är att leverantörer av krypteringstjänster (VPN, motsvarande, centraliserade tjänster) ska kunna tvingas att lämna ut krypteringsnycklar och certifikat. Det skulle inte påverka de som använder privata eller mer decentraliserade krypteringlösningar istället för att köpa det som en tjänst, exempelvis genom Mumble eller Whisper Systems.

Med andra ord, de som vill ha säker kommunikation kommer fortfarande att ha det och verktyget kommer antagligen bara att användas för bagatellbrottslighet samt innebära ännu ett steg i utbyggnaden av övervakningssamhället.

Hur det än blir, lär det bli ineffektivt, dyrt och integritetsföraktande.

 

 

Kommentar till FP:s utspel om språkkrav

Folkpartiet har idag avgivit 5 förslag till förändringar i utlänningsrätten. Av dessa sticker så kallat språkkrav för medborgarskap ut. Om de övriga kan sägas att det rörande försörjningskrav synes vila på en falsk förutsättning, det är redan huvudregel att anknytningen i Sverige ska ordna försörjningen. Förmodligen är FP ute efter att det ska bli svårare för makar utan barn att återförenas här, vilket jag tror kan vara svårt att implementera på grund av rätten till familjeliv enligt Europakonventionen m.fl. internationella åtaganden.

De vill också att så fort en person med tillfälligt uppehållstillstånd erhåller en egen försörjning ska det ombildas till ett permanent. Varför en person med skyddskäl skulle uppfatta det som ett incitament av något slag är oklart. Det verkar mest vara tom retorik, i kontrast till nästa förslag, där de gör klart att “modern” i borgerlighetens språkbruk innebär en återgång till den idéhistoriska modernitetens arbetsrätt. De vill helt enkelt dra in anställningstrygghet och skyller på invandrarna.

De anser att välbeställda familjer ska subventioneras till att köpa pigtjänster, istället för att invandrare som inte har det välbeställt får ekonomiskt stöd. Vad det ska leda till annat än segregation är högst oklart.

Slutligen vill de införa ett så kallat språkkrav för medborgarskap. Det är något de avsett införa länge, utan att någonsin förklara varför. Jag har svårt att se det som något annat än ett stråk av ultranationalism hos FP. Medborgarskap är för mig en fråga om sociala och politiska rättigheter, så icke hos FP. Där räcker det inte med att du vill bo och leva här, och också gjort det under flera år, det är inte tillräckligt för att du ska omfattas av de rättigheter och skyldigheter som tillkommer medborgare.

Nej, det kan mycket väl vara så att du klarar dig bra på en begränsad svensk vokabulär och engelska, klarar du inte av en examination i svenska språket ska du finna dig i att leva med ett snävare rättsskydd än de flesta omkring dig. Det spelar ingen roll om du klarar din egen försörjning, är du inte med i folkpartisternas språkliga gemenskap är du inte en av oss och ska inte kunna bli det.

Det finns också ett särbehandlingsperspektiv. FP vill ställa helt andra krav på inflyttade än infödingar, ytterligare en indikation på att vad de är ute efter är segregation. Att de med de här förslagen vill kommunicera ett ideologiskt släktskap med nyfascisterna är uppenbart, frågan man bör ställa sig är varför de låtsas som om de inte gör det i andra sammanhang.

De har regerat med stöd av dem i en mandatperiod. De delar ideologisk grundsyn i så fundamentala frågor som medborgarskapets natur. Steget är inte långt till ett djupare samarbete.

För vänstern är det här utspelet en viktig bekräftelse av vad vi hävdat i åratal. Sverigedemokraterna är i allt väsentligt ett stödparti till Alliansen, och Alliansen på väg att alliera sig med dem.

Jag blir inte förvånad om de efter nästa val slår sig ihop och utnyttjar decemberöverenskommelsen för en variant på det norska samarbetet mellan högern och Fremskrittspartiet.

 

 

 

 

 

MUF har börjat snacka SD

En MUF:are har råkat upptäcka krigets fasor och vill straffa en viss grupp människor med ett stort ingrepp i vår utlänningsrätt, istället för att använda straffrätten vill han villkora medborgarskap, något som råkar vara SD:s paradgren. Förutom att det lagstiftningstekniskt blir skitsvårt och synnerligen märkligt att börja ange (högst tillfälliga, de har redan bytt namn titt som tätt) organisationsnamn i lagtext finns redan en terrorlagstiftning att falla tillbaka på.

IS är på fall. De har inte kunnat hantera den konventionella krigföring de försökt sig på. Det är därför de kört fast vid Kobane. Att det gick fort innan dess är helt beroende av att de rörde sig genom sunniområden där det varit lätt att skrämma iväg andra etniska och religiösa grupper. I sin tur är det en produkt av den situation som amerikanerna tog fram med sitt krig, en hämnd på Saddam Hussein och irakiska civila för att de inte hade något att göra med 9/11-attentaten (var var hans gapande efter medborgarskapsvillkor då?).

IS har inte jaktplan och missilvapen, så deras massakrer ser annorlunda ut än västerlandets och Assads. De är få, därför har de filmat sin sekteristiska offensiv och sett till att skrämmas istället för att använda den reguljära krigföringens massförstörelse. MUF:arens utspel har helt och hållet med detta att göra. Han har först nu börjat lära känna mänsklighetens mörkare sidor och allt jag kan tänka är att skolan och journalistiken har misslyckats. MUF:aren har lyckats komma ända hit utan att uppfatta hur politikens förlängda arm, för att tala med Clausewitz, faktiskt fungerar, hur det ser ut när kostymerade möten, fika och pappersskyfflande inte räcker till.

Jag anser inte att hans plötsliga uppvaknande är en god grund för lagstiftning. Var var kraven på detta när nazist-Jackie var i ropet? När amerikanerna dumpade kärnavfall med sina högteknologiska vapen i södra Irak under nittiotalet? Vet han om att diverse ultranationalister från Sverige gör ungefär samma sak i Ukraina som IS i Irak och Syrien? Varför är det den här milisen bland tusentals andra i regionen, vilka alla använder terror och övergrepp mot civila för att avancera, som är hans måltavla?

Var vill han dra gränsen? I Afghanistan har svenska ungdomar med statens goda minne gjort slarvsylta av en massa människor. Vi talar inte ens om det, vi bara antar att det var okej, för det är ju sunniislamister vi skjutit ihjäl där. De är onda, vi är goda. De får inte mörda och härja för att ta territorium och upprätta maktstrukturer, det får bara vi göra.

Visst ska förbrytare straffas. Men det ska ske i domstol och genom brottmålsprocess, inte i förvaltningsdomstol och genom upphävande av medborgarskap. Kan vi åtala och straffa ska vi göra det.

Man kan nästan misstänka att MUF:aren föredrar att IS-jihadisterna fortsätter sitt meningslösa försök att ta mark och hämnas på andra grupper i Irak och Syrien. Hellre att oanställningsbara, desillusionerade muslimska grabbar är där och dör och mördar än att de är här i fängelse. Det är till och med så att man kan misstänka att det här är hans sätt att ansluta sig till Pesh Merga utan att faktiskt ta de risker som en direkt inblandning i konflikten skulle medföra. Istället för att ta upp vapen vill han använda vårt lagstiftningsinstitut i ett sekteristiskt krig som vi har tittat på med ointresse i tio år.

Ja, situationen är tragisk. Det är tragiskt att människor flyr, dör, förföljs. Det är tragiskt att vi här uppe i Norden glömt bort hur krig ser ut. Det är tragiskt att vi inte inser hur komplex situationen är både där och här. Men det är inte något nytt. Det nya är förvåningen och förskräckelsen inför det som pågått i Irak sedan Saddam föll (och pågick under Saddam, han var en spelare i samma sekterism). Ungefär som om en massa politiker och tyckare har sovit i tjugo år och vaknat utan minne av balkankrigen, striderna i Östtimor, Centralafrika, och så vidare.

I Kongo strider folkmördare jämte FN mot en väsentligt svagare gerilla. Där är folkmördare på vår sida och hjälper oss att exploatera lokalbefolkningen och deras naturresurser så att vi inte behöver betala så mycket för vår hemelektronik. Var är kraven på lagstiftning? Var är upprördheten? Det är inte direkt som att det slaktandet ser annorlunda ut än det gör i Mellanöstern. Det är inte direkt som att världssamfundets allierade där är ens lite bättre än IS. Det är inte direkt som att de här dubbla måttstockarna är något annat än sublimerad rasism och konsumism som överideologi.

Som jag skrev nyligen, lagstiftning får inte vara baserad på okunnighet. Det är en farlig väg att gå, och medan motioner om elkänslighet är ganska oskyldigt att basera på dålig information så är det mycket allvarligare att basera utlänningsrätten på väpnade konflikters tillfälliga tillstånd.

Att begå avskyvärda brott för att sedan åka hem till Sverige och få en fristad är oacceptabelt. En fristad är till för dem som flyr från förtryck och förföljelse och inte för dem som har begått mänsklighetens grövsta brott.

Kommer han att säga samma sak när kurder som deltagit i hämnd för IS arrogans och blodtörstighet vill komma till Sverige?

Jag betvivlar det.

Bottennapp från riksdagen: om riskabelt motionsskrivande

Ramlade över en riksdagsmotion från Ulrika Carlsson (C), som är helt färsk och ganska oroande.

Du kanske minns Åsa Runander (C) som kommit ut som chemtrailstroende under valrörelsen. Det ser ut som att hon inte är ensam i (C) om att hysa märkliga föreställningar, då Ulrika Carlsson lagt en motion om vad hon kallar elöverkänslighet. Hon inleder sin argumentation så här:

Motivering

Elöverkänslighet är på väg att bli ett stort folkhälsoproblem.

Ett stycke senare förklarar hon vad hon menar med detta:

I Nationell miljöhälsoenkät 2007 (NMHE 07), som finns att ta del av i Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2009, anger 3,2 procent att de är känsliga/överkänsliga eller allergiska mot elektriska och magnetiska fält. […]

Andelen som anger att de är känsliga/överkänsliga mot elektriska och magnetiska fält har inte förändrats sedan den förra enkätundersökningen 1999

Ett fenomen vars utbredning inte ökar är alltså på väg att bli “ett stort folkhälsoproblem”. Det är en intressant inställning, kanske är det ett tecken på att man inom (C) tänker på oförändrat väljarstöd som en framgång, nollresultat i företag som storvinst, och så vidare. Eventuellt är det bara Carlsson som räknar på det här sättet men det är ändå anmärkningsvärt att uppfattningen finns i riksdagen.

Hon skriver också så här i sin inledande motivering:

Framförallt för dem som drabbas men också för samhället i sin helhet.

Så förutom att stillestånd i utbredningen betyder en ökning av fenomenet är det tydligen så att det är ett folkhälsoproblem för mig, dig och alla andra som bor här. Det vore intressant att få veta varför hon tror det. Det visar sig om jag tar mig tid till att fråga, oavsett vilket tror jag att hon kommer att få frågan av media då motionen snurrar i sociala medier och risken är stor att journalister nappar.

Hur som helst. Socialstyrelsen, som hon hänvisar till, skriver följande i den handling som utgör riktlinjer för vårdgivares utredning och bemötande av patienter som uppger att de har besvär av det här slaget:

Överkänslighet är ett sammanfattande begrepp vilket innebär att man reagerar med symtom vid kontakt med vanliga ämnen under förhållanden som människor i allmänhet tål utan besvär. Reaktionen kan vara orsakad av specifika immunologiska mekanismer (allergi), icke immunologiska mekanismer (ospecifik överkänslighet, hyperreaktivitet) och specifik kemisk överkänslighet.

Användning av begreppen allergi respektive överkänslighet förutsätter således tillgängliga tester för att kunna identifiera dessa tillstånd.

För besvär som rapporteras utlösas av elektromagnetiska fält saknas i dag utprovad testmetod. Det finns inte heller några belägg för att elkänslighet orsakas av specifika immunologiska mekanismer, varför termerna elallergi och elöverkänslighet bör undvikas.

Socialstyrelsens rekommendation är alltså sedan slutet på nittiotalet att man istället använder ordet elkänslighet. En bra början kunde vara att lagstiftare som vill förbättra förutsättningarna för patientgruppen begagnar sig av den terminologi sakkunniga på området förordar.

Dokumentet säger även detta, som jag tror är en översättning av WHO:s skrivning apropå de studier som gjorts på patientgruppen fram till en metastudie 2005:

Ett problem vid utredningen av dessa patienter är att det inte finns något vetenskapligt underlag som styrker ett samband mellan allmänna sjukdomssymtom och amalgamfyllningar respektive elektricitet.

Idag är detta inte helt sant, såtillvida att det numera finns forskning som visar att det saknas ett samband mellan el och elkänslighetssymtom. Sedan 2005 finns som nämnt den här metastudien, och senare studier, som denna, ger stöd åt att den kritiska faktorn är huruvida personen tror att det finns någon fara i närheten, inte huruvida det faktiskt gör det. Detta betyder att det här i motionen inte är sant:

Många tvingas flytta från sina hem på grund av de olika sjukdomssymptom strålning av olika slag leder till.

Förvisso finns det människor som flyttar på grund av sina besvär men det finns inget stöd för att det är den icke-joniserande strålningen som är orsak. Åtminstone är det hittills ingen som har kunnat uppvisa en sådan känslighet. Att människor flyttar på grund av upplevda besvär är jättevanligt och det kan handla om allt möjligt från missnöje med hudfärg eller grillvanor hos grannarna till mängden närbelägna grönområden.

Lagstiftning som vilar på falska förutsättningar är inte bra lagstiftning utan bör så långt som möjligt undvikas. Hon skriver följande i sin slutkläm:

Fristående forskare som arbetar med de här problemen har haft problem med att få medel till sin forskning. Det är viktigt att forskningen kring elöverkänslighet och dess orsaker ges ökade resurser, liksom till forskning om hur skador från den nya tekniken ska kunna undvikas.

Det är väldigt otydligt vad det är för forskning hon vill stödja, förutom att det är just personer som saknar koppling till lärosäten och annan organiserad forskning hon vill ge våra gemensamma resurser till. Hennes intention kanske är god men det här är en antydan om att hon tror att befintlig forskning är falsk, styrd med avseende på resultat eller etablerade forskningsorganisationer (och myndigheter) är i grunden opålitliga.

Det här är det jag anser är mest oroande i hennes motion, näst efter att det verkar som att den är helt baserad på konspiracistisk mytbildning om farligheten hos elektromagnetiska fält. På ett sätt är sådan mytbildning väldigt lik rasism och en del andra sociala fenomen som utgår ifrån misstänkliggörande och yttrar sig som upplevda besvär och stark oro. Min personliga gissning är att denna typ av fenomen har att göra med de evolutionära fördelar som kommer av att se faror där det inte finns några, inte att etablerade forskare, institutioner, myndigheter, osv., är förljugna, köpta av konspirationer, utgår ifrån korrupta människofientliga institutioner (PK-maffian, Bilderberggruppen, &c.) eller vadhelst annat som ibland påstås.

Det kan noteras att den här motionen inte är den enda som är udda i hennes riksdagsarbete, även den här är baserad på märkliga premisser. För det första är grovt fridsbrott den generella brottsbeteckningen medan grov kvinnofridskränkning är en särskild beteckning på samma brott i syfte att underlätta statistikföring, för det andra är ofredande ett brott i Sverige. Haken med att kriminalisera något som främst förekommer hos barn är att det sällan blir någon brottmålsprocess alternativt dom, antingen är de för unga eller så är det fråga om strafflatitud som äts upp av barnets låga ålder, frånvaro av tidigare domar, med mera. Det synes alltså vara ett helt tandlöst förslag, särskilt med tanke på att i stort sett alla i vårt samhälle är överens om att man inte får tvinga, ofreda, misshandla, frihetsberöva, osv. sina medmänniskor. Signalgivningen är marginell, uppfattningen är redan utbredd.

Är syftet att fler barn frihetsberövas trots frånvaron av evidens, åtminstone såvitt jag känner till, för att det är positivt för mobbande barns sociala och psykologiska utveckling vore det ruggigt i sig. Det är förvisso inte sannolikt, bland annat för att motionsförfattarna själva konstaterar att bevisning i fridsbrottsmål ofta är svår att få fram och lägga till grund för fällande dom (problematiken är till viss del gemensam med utredningssvårigheterna vid sexualbrott), men det är en möjlig konsekvens. Ytterst är ändå kriminaliseringens ändamål att enskilda under vissa förutsättningar utsätts för repressiva åtgärder.

För att avrunda, det är inte min avsikt att utföra ett karaktärsmord eller angripa Carlsson som person. Hon har helt säkert goda intentioner och ett gott hjärta, vad jag vill lyfta är att det offentligas maktutövning måste vila på bra teoretiska förutsättningar och sund resonemangsföring. Även om det finns kontrollmekanismer i vårt parlamentariska system så är det ytterst individuella politiker och partiföreningars ansvar att sakligt granska och resonera sina politiska impulser och utvecklingsförslag.

I detta ligger en av liberaldemokratiska parlamentarismens svagheter, då det är en öppning för destruktiva och moraliskt blinda krafter att påverka politiken.