Category Archives: Narkotikastraffrätt

Knarkoholpolitiken åter aktuell i budgettider

Vänsterpartiets Karin Rågsjö profilerar sig som en debattör för evidensbaserad och skademinimerande narkotikapolitik. I Dagens Arena angriper hon Gabriel Wikström och ryter till med att nolltoleranslinjen är en snuttefilt.

Onödigt hårt språkbruk, tycker jag.

Själv är jag nolltoleransare, vi behöver bli av med narkotika och det kan bara ske på ett sätt.

Ta bort det juridiska narkotikabegreppet och börja betrakta rusmedelsbruk som andra fritidsintressen. Om jag får skena genom skogen med hjälp av häst eller cykel med de risker det innebär, eller jobba som boxare med de garanterade nervskador det medför, varför får jag inte äta en dos MDMA och gå på klubb? Om jag får hänga upp min försörjning på att jobba åttio timmar i veckan och vara tillgänglig snart nog dygnet runt, med den frätande belastning det innebär för nervsystemet, varför får jag inte använda prestationshöjande centralstimulanter med i stort sett samma effekt som den där åttiotimmarperveckalönen har på en del människor?

Vi vet också att det finns klassism i narkotikapolitiken. Människor med stora ekonomiska och sociala tillgångar har inga som helst svårigheter att försörja en opioid- eller stimulantvana år ut och år in, utan att någonsin ens misstänkas för brott, medan de på andra sidan samhällsstegen kan bli föremål för ständiga granskningar och frihetsinskränkningar från våldsmonopolet. I praktiken är det en reglering som korrumperat rättssystemet, där prejudikat baserats på hittepå och felaktigt dömande satts i system (till vilket kommer pinnjakten inom polisen), och dessutom slår snett med avseende på social status.

Vid sidan av detta finns sedan det av staten bejakade bruket av ett psykoaktivt nervgift, som överhuvudtaget inte borde användas som rusmedel i någon större utsträckning. En skriande och obegriplig inkonsekvens.

Se http://pontusnaslund.se/blog/?p=147, Extremism i domstolarna och sakfel i doktrinen, och http://pontusnaslund.se/blog/?p=151, Sverige cannabisodlarnas paradis, för fler resonemang kring den här märkliga överideologin.

Sverige cannabisodlarnas paradis | SvD

Kommentar till en artikel, som initialt var en facebookuppdatering:

Rubriken är felaktig, det är verkligen inte paradisiskt för odlarna i Sverige, åtminstone inte om vi jämför med en del andra samhällen där industriell framställning förekommer.
“Det är i de obefruktade honplantornas blommor man hittar ämnet THC”.
Det här är inte sant. Den som är hågad kan berusa sig med såväl solblad som hanplantor, åtminstone om det är en underart som har genetiska förutsättningar för att producera psykoaktiva ämnen (dvs. det är inte industrihampa som är modifierad för att ge så låga halter av psykoaktiva ämnen som möjligt; men även sådan kan användas för industriell rusmedelsframställning).

“Halten av THC i Erik Olofssons produkt uppmättes till 51 procent, bland de högsta värden det kriminaltekniska laboratoriet i Linköping har uppmätt. Han var av allt att döma en mycket skicklig cannabisproducent.”

Jag betvivlar detta. Cannabinoidhalten kan ha legat däromkring men grejen är den att THC-halt är starkt beroende av genetik och därmed hårt knutet till vilken fenotyp (eller strain med ett fackuttryck) det gäller. De högpresterande typerna som är tillgängliga i fröbanker idag toppar med 30-40 % THC-innehåll _enligt vissa mätningar_. Att han skulle ha haft en stabil utkomst på 51 % THC i sina blomställningar vore att betrakta som ett slags världsrekord, och uppgiften är med all sannolikhet en överdrift.
Det tillkommer att THC-halt är tämligen oväsentligt från ett brukarperspektiv. Vill någon ha ett extremt dospotent preparat är det trivialt att destillera cannabinoiderna med aceton, gasol eller annat sådant lösningsmedel. Den produkten har en cannabinoidhalt som närmar sig 100 %. Att relativt få gör det säger oss att dospotens inte är prioriterat bland användarna, de späder iallafall produkten avsevärt i slutändan.

“1974 hade Nils Bejerot disputerat i ämnet socialmedicin med en avhandling om knarkepidemin i Stockholm. Undersökningen bestod i att läkaren lät räkna antalet sprutnålsstick i armarna på människor som fördes till arresten i Kronobergshäktet. Av epidemiologer har undersökningen avfärdats som pseudovetenskap.”

Det här är signifikant för svensk narkotikapolitik. En person som är disputerad på en minst sagt skakig grund görs till profet i ämnet och hans medarbetare blir direkt arvtagare utan att ha någon som helst formell kompetens, för att sedan gå in och ut ur domstolarna och häva ur sig amatörmässiga utlåtanden som blir gällande rätt.
Att vänstern inte slagit ned på att det här öppnat för en oseriös och ovetenskaplig terapiindustri är för mig ett mysterium. Så kallade missbrukare används liksom i en ändamålsvidrig och kommersiell exploatering, öppet mål för vilken vänsterkritik som helst.

“Själva ruset var en besvikelse. Som uppvuxen i Norrland var jag van vid den statligt sanktionerade starkspriten och dess betydligt mer bedövande effekt.”

Journalisten är alltså inte införstådd med att det är en dosfråga, alltså huruvida ruset upplevs som milt och lite konstigt eller mer påträngande och psykedeliskt. Det har att göra med att cannabinoidreceptorerna är extremt vanliga i kroppen, vilket gör att dosfönstret är mycket, mycket stort. Det är också därför cannabinoider är så säkra, klinisk överdos är i praktiken omöjligt. Att ruset kan kännas djupt obehagligt och skrämmande är en annan sak, det sker på ett psykologiskt plan och är inte fysiologiskt farligt, precis som med alkohol. Du har förmodligen inte tänkt så mycket på det men alkoholruset kan också vara obehagligt och innehålla psykossymtom, precis som livet i övrigt (exempelvis i arbetslivet) är det inte alltid så bekvämt att vara drogpåverkad. Obehaget i rus går normalt över rätt fort och det är viktigt att erkänna det. En obehaglig arbetsplats behöver inte gå över överhuvudtaget, för att göra den jämförelsen igen.

“I omvärlden pågår ett paradigmskifte i synen på marijuana. De styrande i Sveriges riksdag stretar dock vidare med arvet från Nils Bejerot. Visionen om ett narkotikafritt samhälle ligger fast. Kritiker menar att politiken aldrig utvärderats vetenskapligt utan mer påminner om religiösa dogmer.”

Det är inte sant att svensk narkotikapolitik inte utvärderats vetenskapligt, tvärtom, det finns studier och de tenderar att visa att den inte är ändamålsenlig och att den i övrigt är tvivelaktig.

“Bland Stockholms ungdomar är användningen av cannabis vanligast i stans välbärgade områden. Enligt Stockholmsenkäten som utfördes 2012 fanns störst andel av gymnasieeleverna som provat marijuana på Kungsholmen i Stockholms innerstad. Flest elever som hade erfarenhet av narkotika i årskurs 9 hittade man på Östermalm.”

Även här öppet mål för vänsterkritik. De välbärgade inte bara knarkar, de kommer också undan med det i mycket högre grad än de som har det svårare. En avkriminalisering och reglering vore en jämlikhetspolitik.

“Att röka marijuana visar att man har lite koll, säger narkotikapolisen Lennart Karlsson.
Han är motståndare till en framtida legalisering. Större tillgång innebär fler missbrukare vilket leder till högre kostnader för samhället, menar han.”

Grejen här är att tillgängligheten förmodligen inte ökar nämnvärt om staten tar sig in på cannabismarknaden. Han som polis borde veta detta men har av något skäl valt att stanna kvar vid något slags ideologiproducerande dogmatik istället. Kanske för att han är rädd för att förlora det synnerligen bekväma polisverktyg som cannabiskriminaliseringen är (‘du ser lite rödögd och nervös ut, jag tror att du är hög, antingen följer du med frivilligt eller så griper vi dig’), kanske för att han inte funderat så mycket på saken. Journalisten borde ha ställt fler kritiska frågor till sina intervjuobjekt.

Exempelvis här:
“Restriktioner med folkligt stöd är det som har visat sig fungera allra bäst för att minska användningen av droger, oavsett om det handlar om alkohol eller cannabis.”

För det första kan vi inte veta det. Kriminalisering gör att det inte går att lita på enkätundersökningar, den som medger drogbruk där medger också kriminalitet och det tar emot, varför lämnade uppgifter garanterat innebär en underrapportering och den statistiska säkerheten blir svag.

För det andra förutsätts att minskad användning av droger är ett egenintresse, och det är det ju verkligen inte. Tänk om vi skulle tillämpa den ideologin i vården.

‘Nej, vi har delat ut femtio doser oxykodon idag, så även om du är nyopererad och har väldigt ont just nu så kan du inte få något annat än en ibuprofentablett, vi vill ju inte öka användningen av droger i vårt samhälle.’

Det vore befängt, precis som ‘visionen om det narkotikafria samhället’ är det. Det senare är jätteenkelt att åstadkomma, töm Läkemedelsverkets narkotikalista så är det klart. Men det är inte vad som avses, och inte heller att vi ska ha något narkotika- eller drogfritt samhälle överhuvudtaget, utan att vi ska fortsätta använda våldsmonopolet för att trakassera människor som mår dåligt.

Du kanske inte har tänkt på det heller, men det där sista är exakt vad vår nuvarande narkotikapolitiska ideologi syftar till: att slå på de redan svaga och utsatta, för att se till så att de fattar att vi hatar dem och straffar dem för att de är svaga och utsatta. Även här öppet mål för vänsterkritik, och trots det så är ofta mina partikamrater genomsyrade av denna reaktionära, kommersiella och omoraliska utgångspunkt.

“Syftet med Paradiset verkar ha varit att finansiera ett helt vanligt svenskt medelklassliv.”

Sensmoralen är att han skulle ha blivit coach- eller vårdentreprenör och plockat på sig skattekronor istället för att försöka sig på entreprenörskap i varuproduktion. Det är så vår lagstiftning ser ut idag.

Det kan också konstateras att vår narkotikapolitik gjort att vi har en av de globalt högsta nivåerna av konsumtion av syntetiska cannabinoider (Global Drug Survey 2015 har just publicerats och synes säga detta). Vi vet att det finns mycket större hälsorisker med dem, ändå är det tydligen viktigt att driva människor i famnen på den branschen istället för att tillfredsställa efterfrågan med en inhemsk, kontrollerad produktion.

En mycket märklig politisk situation.

Source: Sverige cannabisodlarnas paradis | SvD

Extremism i domstolarna och sakfel i doktrinen

Vid första genomläsningen för några dagar sedan missade jag ett sakfel i Ulvängs senaste artikel i Svensk Juristtidning om narkotikastraffrättens påföljdslära. Den behandlar rättsutvecklingen efter den så kallade mefedrondomen, NJA 2011 s. 357. I det målet hade ett par personer tillskansat sig omkring ett kilo mefedron och börjat göra affärer om väsentligt mer. Tingsrätten ansåg att substansen, som för rättsväsendet var helt ny, var att bedöma som amfetamin och utdömde 6 års fängelse. Hovrätten gjorde en annan bedömning och kom fram till att straffvärdet var 14 års fängelse. Högsta Domstolen gav prövningstillstånd och kom efter ett relativt långt och pedagogiskt resonemang, där bland annat en uppmärksammad studie i The Lancet om rusmedels sociala farlighet används som underlag, fram till att 4 års fängelse är i linje med narkotikastrafflagen. Till domen finns också ett ganska utförligt tillägg från justitierådet tillika referenten Martin Borgeke (som för övrigt också varit medförfattare till ett sådant tabellverk som nämns i det följande).

Kortfattat är domen en uppgörelse med en utbredd underrättspraxis där domstolarna nästan slentrianmässigt dömde utifrån tabeller över art och mängd narkotika. Det vill säga, om du hade ett kilo cannabis och åkte dit på det så fick du x år i fängelse, åkte du dit på tre kilo fick du x * tre års fängelse, fast med en något mer komplicerad uppräkning, detta oavsett en rad relevanta omständigheter som i lag och förarbeten preciserats i ganska stor detalj. De omständigheterna är sådant som om narkotikainnehavet var för eget bruk till följd av beroendeproblematik, om narkotikainnehavet var en del av en förslagen och affärsmässig handelsverksamhet, med mera. Den utsatte missbrukaren som hotats till kuriruppdrag dömdes alltså lika hårt som Mr Kingpin på annat håll i affärsverksamheten om art och mängd var desamma, grovt uttryckt.

Domen följdes av flera andra avgöranden där motsvarande prejudicerande prövningar gjordes för annan narkotika, och den anses vara en brytpunkt i rättsutvecklingen. Hur som helst. Inledningsvis konstaterar Ulväng att det finns en rad problem med narkotikapolitiken och narkotikastraffrätten, bland annat problematiserar han olika typer av narkotikakonsumtion, vari klanderligheten och skadligheten med narkotikakonsumtion ligger, och det hyckleri som kan ses i att staten håller oss med vissa droger (kaffe, tobak och alkohol nämns explicit) samt uppbär intäkter av den handeln men kriminaliserar andra.

På sidan http://svjt.org/svjt/2015/443 menar han att katinon är ett annat namn för fenetylamin, vilket inte är sant. Mefedron är en påbyggnad med en metylendioxigrupp på katinon, som i sin tur är beta-keto-amfetamin, och amfetamin är alfa-metyl-fenetylamin. Alltså är katinon fenetylamin med en påhakad metylgrupp och en påhakad ketongrupp, eller ett något modifierat amfetamin om man så vill. Det är i och för sig inte riktigt sant, katinon förekommer i naturen och det gör inte amfetamin, så på ett sätt är amfetamin en katinon utan ketongrupp.

Redan amfetamin är något steg från fenetylamin, således. Fenetylamin är i sig en kroppsegen substans som bildas av fenylalanin, så det är inte fråga om ett festligt kemiskt gift, det oroande kemikaliska chemtrailnamnet till trots.

Anledningen till att jag anser det vara av betydelse är för att resonemanget som följer tar fasta på åtskillnad mellan olika substanser i farlighets- och straffvärdeshänseende. I narkotikastraffrätten gäller det att veta vad det är man har att göra med. Även om jurister, som han skriver, inte är naturvetare så griper juridiken på det här området in i naturvetenskapens domäner. Därför behöver också den naturvetenskapliga soliditeten i juridikens resonemang vara pålitlig.

Annars får vi nya exempel på vad vi sett tidigare på det här rättsområdet, det vill säga, det rättsläge som mefedrondomen avser korrigera och föra tillbaka till lagstiftningens faktiska innehåll. I sammanhanget är det relevant att påminna om hur farlighetsbedömningarna i svensk rätt vuxit fram sedan slutet på åttiotalet, då den nuvarande kriminaliseringen infördes. Typiskt sett har det gått till så att åklagarsidan har kallat ett så kallat sakkunnigvittne till förhandlingen för att förklara vad substansen som målet gäller är för något och hur farlig den är. Ett namn som återkommit åtskilliga gånger är Jonas Hartelius, som varken är specialist eller verksam som forskare i ämnet (trots vad han själv påstått). Ändå har han fått möjlighet att avgöra, som partsvittne och med en egen politisk agenda (han är en välkänd narkotikapolitisk lobbyist), hur hårt narkotikabrottslingar ska straffas. Att hans bedömningar är amatörmässiga har inte varit ett hinder för detta, inte heller att han varit författare till Åklagarmyndighetens riktlinjer för farlighetsbedömning av narkotika (något som numera är lite mörklagt, kan tilläggas; se RättsPM 2009:1 och dess föregångare, idag är det vad jag förstår andra som förvaltar det arbetet). Helt ensam har han inte varit, Fred Nyberg har också agerat i samma roll i domstolarna och med lika anmärkningsvärd amatörmässighet och det finns säkert fler exempel, även om jag inte tror att de är så många.

Jag ids inte nu gräva fram mina egna anteckningar och skriverier i ämnet så här ges inga uttömmande hänvisningar till relevanta rättsfall men den som är intresserad kan till exempel söka på Jonas Hartelius på lagen.nu och där förkovra sig i hans insatser för svensk rättsutveckling, eller helt enkelt titta på NJA 1992 s. 235, där han bland annat lyckats få in den gamla och stendöda myten om att LSD ger kromosomskador i ett prejudikat, för att få en provsmak av vad det gäller (den uppmärksamme noterar också den grava felstavningen “Extacy”). Minns jag inte fel var både han och Fred Nyberg inne och snurrade i pilotmålet rörande MDPV och sade sådana puckade saker som att den är jämförbar med MDMA (ecstasy) på grund av att båda har en metylendioxigrupp (MD-; det är de inte, MDPV är en ren stimulant utan serotonerga effekter, emedan MDMA har mycket framträdande sådana vilket också ger den en särskild riskprofil), men det är jag så osäker på att jag rekommenderar läsaren att själv kontrollera saken.

På så vis har alltså rena felaktigheter och uppenbart jäviga (och inkompetenta) personer kunnat påverka rättsutvecklingen, utan att det funnits någon handbroms, annat än att ledamöterna i HD byts ut mot personer som råkar ha ett intresse i frågan (minst ett decennium efter att problemet blivit uppenbart för insatta, dessutom). I någon mån kan också försvarsadvokaterna klandras för detta, som inte tagit med sig några egna sakkunnigvittnen till de prejudicerande målen.

Nu är inte Svensk Juristtidning normerande på samma sätt som skrivningar i domar från HD men Ulvängs artikel är en del av rättsutvecklingen, forumet den är publicerad i (dvs. SvJT) är ofta återkommande i resonemang i domstolarna och där uttalar sig tongivande rättsvetare i svåra frågor. Av det skälet är det viktigt att texter som publiceras där som också är vägledande för jurister i bedömingen av rättsfrågor faktakollas noggrant. Det kan tyckas vara fånigt att slå ned på en sådan sak som att han kallar fenetylamin för katinon, hans resonemang handlar ju om något annat, men jag har svårt att se skillnad på det misstaget och när Hartelius står inför en domstol och säger att LSD är farligt för att det ger kromosomskador trots att vi visste sedan decennier innan dess att det var rent hittepå (sedan -71-72 var det klarlagt, se exempelvis denna sammanfattning; det är bara vissa talibanliknande amatörer som för vidare myten).

Man får helt enkelt inte ha fel rörande enkelt verifierbara fakta i vare sig juridisk doktrin eller i prejudikat. Det är inte okej, inte ens om man är jurist och därför inte naturvetare, och inte ens om det rör en detalj som näppeligen får så allvarliga konsekvenser som tabelldömandet.

Mot bakgrund av de senaste årens turer kring Sture Bergwall och huruvida det var en rättsskandal eller ej, där den allmänna opinionen verkar vara att det var en sådan (jag håller inte helt med, domstolarna dömde inte fel, ergo var det inte en rättsskandal utan möjligen någon annan slags skandal), så vore det klädsamt med en generell folklig katarsis även vad gäller narkotikastraffrätten. För den är definitivt en skandal, och definitivt en rättsskandal om Quick-fallet är det.

En del av det ovanstående saknar jag i den debatt och de resonemang som förs i mefedrondomens efterföljd. Jag kan tycka att förfarandet att åklagarsidan drar fram ett starkt politiserat vittne som utan faktisk sakkunnighet läggs till grund för framtida domar är djupt korrupt, men vad jag känner till är detta inte något som erhållit rättsvetenskapens uppmärksamhet ännu. Likadant är det med den ställning som narkotikamålen innehar i svensk rättskultur. I ett par decennier bara tuffade det på med extrema straffnivåer (Ulväng använder samma förled för att beskriva saken) som var en direkt följd av att underrätterna struntade i gällande rätt, förmodligen av något slags bekvämlighet och flockkänsla. De straffnivåerna kanske till äventyrs var rimliga (i förhållande till gällande rätt och omständigheterna i målet; moraliska eller rättvisa är de inte), det får vi i sådant fall aldrig veta, men de utdömdes på ett sätt som närmast är att beskriva som rättsstridigt och med all sannolikhet har alltför hårda straff (i förhållande till _lagen_) varit stapelvara.

Jag tror inte att det hade kunnat ske på något annat rättsområde, varför det också säger något om samhället i stort. Vi har ju accepterat extremism på det här området, utan att någon har reagerat. Så det är bra det som Borgeke med flera har startat, men det behövs mycket, mycket mer, och rättsvetarna är inte de som bör gå först.

Det är det du och jag som bör göra.

 

 

 

Source: Mefedrondomen och HD:s nya straffmätningspraxis | SvJT