Kommentar till en artikel, som initialt var en facebookuppdatering:

Rubriken är felaktig, det är verkligen inte paradisiskt för odlarna i Sverige, åtminstone inte om vi jämför med en del andra samhällen där industriell framställning förekommer.
“Det är i de obefruktade honplantornas blommor man hittar ämnet THC”.
Det här är inte sant. Den som är hågad kan berusa sig med såväl solblad som hanplantor, åtminstone om det är en underart som har genetiska förutsättningar för att producera psykoaktiva ämnen (dvs. det är inte industrihampa som är modifierad för att ge så låga halter av psykoaktiva ämnen som möjligt; men även sådan kan användas för industriell rusmedelsframställning).

“Halten av THC i Erik Olofssons produkt uppmättes till 51 procent, bland de högsta värden det kriminaltekniska laboratoriet i Linköping har uppmätt. Han var av allt att döma en mycket skicklig cannabisproducent.”

Jag betvivlar detta. Cannabinoidhalten kan ha legat däromkring men grejen är den att THC-halt är starkt beroende av genetik och därmed hårt knutet till vilken fenotyp (eller strain med ett fackuttryck) det gäller. De högpresterande typerna som är tillgängliga i fröbanker idag toppar med 30-40 % THC-innehåll _enligt vissa mätningar_. Att han skulle ha haft en stabil utkomst på 51 % THC i sina blomställningar vore att betrakta som ett slags världsrekord, och uppgiften är med all sannolikhet en överdrift.
Det tillkommer att THC-halt är tämligen oväsentligt från ett brukarperspektiv. Vill någon ha ett extremt dospotent preparat är det trivialt att destillera cannabinoiderna med aceton, gasol eller annat sådant lösningsmedel. Den produkten har en cannabinoidhalt som närmar sig 100 %. Att relativt få gör det säger oss att dospotens inte är prioriterat bland användarna, de späder iallafall produkten avsevärt i slutändan.

“1974 hade Nils Bejerot disputerat i ämnet socialmedicin med en avhandling om knarkepidemin i Stockholm. Undersökningen bestod i att läkaren lät räkna antalet sprutnålsstick i armarna på människor som fördes till arresten i Kronobergshäktet. Av epidemiologer har undersökningen avfärdats som pseudovetenskap.”

Det här är signifikant för svensk narkotikapolitik. En person som är disputerad på en minst sagt skakig grund görs till profet i ämnet och hans medarbetare blir direkt arvtagare utan att ha någon som helst formell kompetens, för att sedan gå in och ut ur domstolarna och häva ur sig amatörmässiga utlåtanden som blir gällande rätt.
Att vänstern inte slagit ned på att det här öppnat för en oseriös och ovetenskaplig terapiindustri är för mig ett mysterium. Så kallade missbrukare används liksom i en ändamålsvidrig och kommersiell exploatering, öppet mål för vilken vänsterkritik som helst.

“Själva ruset var en besvikelse. Som uppvuxen i Norrland var jag van vid den statligt sanktionerade starkspriten och dess betydligt mer bedövande effekt.”

Journalisten är alltså inte införstådd med att det är en dosfråga, alltså huruvida ruset upplevs som milt och lite konstigt eller mer påträngande och psykedeliskt. Det har att göra med att cannabinoidreceptorerna är extremt vanliga i kroppen, vilket gör att dosfönstret är mycket, mycket stort. Det är också därför cannabinoider är så säkra, klinisk överdos är i praktiken omöjligt. Att ruset kan kännas djupt obehagligt och skrämmande är en annan sak, det sker på ett psykologiskt plan och är inte fysiologiskt farligt, precis som med alkohol. Du har förmodligen inte tänkt så mycket på det men alkoholruset kan också vara obehagligt och innehålla psykossymtom, precis som livet i övrigt (exempelvis i arbetslivet) är det inte alltid så bekvämt att vara drogpåverkad. Obehaget i rus går normalt över rätt fort och det är viktigt att erkänna det. En obehaglig arbetsplats behöver inte gå över överhuvudtaget, för att göra den jämförelsen igen.

“I omvärlden pågår ett paradigmskifte i synen på marijuana. De styrande i Sveriges riksdag stretar dock vidare med arvet från Nils Bejerot. Visionen om ett narkotikafritt samhälle ligger fast. Kritiker menar att politiken aldrig utvärderats vetenskapligt utan mer påminner om religiösa dogmer.”

Det är inte sant att svensk narkotikapolitik inte utvärderats vetenskapligt, tvärtom, det finns studier och de tenderar att visa att den inte är ändamålsenlig och att den i övrigt är tvivelaktig.

“Bland Stockholms ungdomar är användningen av cannabis vanligast i stans välbärgade områden. Enligt Stockholmsenkäten som utfördes 2012 fanns störst andel av gymnasieeleverna som provat marijuana på Kungsholmen i Stockholms innerstad. Flest elever som hade erfarenhet av narkotika i årskurs 9 hittade man på Östermalm.”

Även här öppet mål för vänsterkritik. De välbärgade inte bara knarkar, de kommer också undan med det i mycket högre grad än de som har det svårare. En avkriminalisering och reglering vore en jämlikhetspolitik.

“Att röka marijuana visar att man har lite koll, säger narkotikapolisen Lennart Karlsson.
Han är motståndare till en framtida legalisering. Större tillgång innebär fler missbrukare vilket leder till högre kostnader för samhället, menar han.”

Grejen här är att tillgängligheten förmodligen inte ökar nämnvärt om staten tar sig in på cannabismarknaden. Han som polis borde veta detta men har av något skäl valt att stanna kvar vid något slags ideologiproducerande dogmatik istället. Kanske för att han är rädd för att förlora det synnerligen bekväma polisverktyg som cannabiskriminaliseringen är (‘du ser lite rödögd och nervös ut, jag tror att du är hög, antingen följer du med frivilligt eller så griper vi dig’), kanske för att han inte funderat så mycket på saken. Journalisten borde ha ställt fler kritiska frågor till sina intervjuobjekt.

Exempelvis här:
“Restriktioner med folkligt stöd är det som har visat sig fungera allra bäst för att minska användningen av droger, oavsett om det handlar om alkohol eller cannabis.”

För det första kan vi inte veta det. Kriminalisering gör att det inte går att lita på enkätundersökningar, den som medger drogbruk där medger också kriminalitet och det tar emot, varför lämnade uppgifter garanterat innebär en underrapportering och den statistiska säkerheten blir svag.

För det andra förutsätts att minskad användning av droger är ett egenintresse, och det är det ju verkligen inte. Tänk om vi skulle tillämpa den ideologin i vården.

‘Nej, vi har delat ut femtio doser oxykodon idag, så även om du är nyopererad och har väldigt ont just nu så kan du inte få något annat än en ibuprofentablett, vi vill ju inte öka användningen av droger i vårt samhälle.’

Det vore befängt, precis som ‘visionen om det narkotikafria samhället’ är det. Det senare är jätteenkelt att åstadkomma, töm Läkemedelsverkets narkotikalista så är det klart. Men det är inte vad som avses, och inte heller att vi ska ha något narkotika- eller drogfritt samhälle överhuvudtaget, utan att vi ska fortsätta använda våldsmonopolet för att trakassera människor som mår dåligt.

Du kanske inte har tänkt på det heller, men det där sista är exakt vad vår nuvarande narkotikapolitiska ideologi syftar till: att slå på de redan svaga och utsatta, för att se till så att de fattar att vi hatar dem och straffar dem för att de är svaga och utsatta. Även här öppet mål för vänsterkritik, och trots det så är ofta mina partikamrater genomsyrade av denna reaktionära, kommersiella och omoraliska utgångspunkt.

“Syftet med Paradiset verkar ha varit att finansiera ett helt vanligt svenskt medelklassliv.”

Sensmoralen är att han skulle ha blivit coach- eller vårdentreprenör och plockat på sig skattekronor istället för att försöka sig på entreprenörskap i varuproduktion. Det är så vår lagstiftning ser ut idag.

Det kan också konstateras att vår narkotikapolitik gjort att vi har en av de globalt högsta nivåerna av konsumtion av syntetiska cannabinoider (Global Drug Survey 2015 har just publicerats och synes säga detta). Vi vet att det finns mycket större hälsorisker med dem, ändå är det tydligen viktigt att driva människor i famnen på den branschen istället för att tillfredsställa efterfrågan med en inhemsk, kontrollerad produktion.

En mycket märklig politisk situation.

Source: Sverige cannabisodlarnas paradis | SvD