Facebookrepris: Rasbiologi, nyfascismen och brain drain

Återigen copypasta från en facebookuppdatering. Den här gången några rader apropå att en dansk tidskrift tagit in ett rasbiologiskt resonemang om migration:

I vårt södra grannland är rasbiologiska perspektiv på migration tydligen okej i minst en av de större tidskrifterna nu.
Ali Esbati skrev om en gnagande känsla av att behöva fly innan det är politisk verklighet, apropå den här artikeln och annan normalisering av nyafascismens tankegods i mainstreamkulturen.
Det är värt att fundera på, både en och två gånger. För det kommer ju att bli så, är förmodligen i någon mån så redan. Inte att just han skulle fly landet, men att en del gör det. Om SD blir regeringsbildande parti och erhåller insyn i och kontroll över våra polisiära och militära förmågor, vilken högutbildad person stannar kvar här någon längre stund?
Redan innan dess kommer förmodligen många att fly som ser vad som röstas fram. Uttrycket för det är ‘brain drain’. eller ‘human capital flight’. Vi har sett det i Grekland nyligen. Det behövs nog inte egen majoritet, eller ens egen möjlighet att minoritetsstoppa beslut i riksdagen (en sjättedel av mandaten, om jag minns rätt), för att personer som har möjlighet ska börja lämna Sverige för exempelvis vissa asiatiska länder där efterfrågan på högutbildad arbetskraft är stor och löneläget lockande.
Så redan att den offentliga debatten understundom tar rygg på nyfascisterna och att de erhåller ett betydande väljarstöd urholkar med all sannolikhet det här landets humankapital. Det är lätt att dra en parallell till tysknazisterna, och det bildningsföraktet de stod för går igen i vår nutida nyfascism. Den i sig eller anhängarna ställer inga höga krav på pålitlighet och prövbarhet hos information, kunskap är inte något speciellt utan man kan köra på magkänsla, s.k. sunt förnuft eller andra omskrivningar.

 

 

 

Repris: socialdemokratisk antifascism

Repris. Skrev häromdagen några rader på Facebook om affären m/s Elisabeth Bakke apropå att den här bilden cirkulerades.

sossigantifascism

Min kommentar:

Man kan också påminna sig om affären m/s Elisabeth Bakke, där Tage Erlanders telefonövervakning medförde att en nazist gömd som löjtnant i svenska försvarsmakten, vars bror (en fänrik) varit organiserad nazist och hade god kontakt med tyska konsulatet i Göteborg, kunde hindras från att mer eller mindre överlämna fartyget m/s Elisabeth Bakke med last till den tyska krigsmakten.

De fick sju respektive fyra års fängelse, eller eventuell straffarbete (det framgår inte i memoarerna och jag ids inte kontrollera saken på annat håll; enligt uppgift ska det framgå i stor detalj i Carlgren, Svensk utrikespolitik 1939-1945). Erlander skriver i sin framställning av affären att “[d]omarna likväl blev hårda”.
Han skriver också:

De avkunnades den 18 januari 1941. Det var vid en tidpunkt då Hitler föreföll behärska hela Europa utom England. De svenska domstolarna fällde sina domar mot nazisterna utan att låta sig påverkas av vad som kunde förefalla vara ödesbestämdheten i nazismens seger.

Hans uppfattning om tidsandan beskrivs i större detalj några sidor tidigare:

Men i Europa såg det mörkt ut. Demokratierna hade icke hindrat Italiens övergrepp mot Abessinien. De hade ställt sig passiva då Franco krossade den spanska demokratin. De hade svikit Tjeckoslovakien när detta land erövrades av Hitler. Så kom pakten Hitler-Stalin och överfallet på Polen den 1 september 1939. Det hela tedde sig som en process, där vi var på en gång skräckslagna åskådare och hjälplösa deltagare.

Känns det igen i vissa delar?

Jag hämtar citaten ur min farfars utgåva av Erlanders memoarer i fyra band, närmre bestämt bandet som täcker 1940-1949. Rekommenderad läsning för den som är intresserad av folkhemstanken, krigsåren och socialdemokratins frenetiska antagonism gentemot nazismen.
Och om jag tycker att det är okej att vandalisera affischer, klibbor och liknande?
Ja, om man också är villig att acceptera det allmännas lagföring, efter civilolydnadsprinciper. Dock får jag sällan tillfälle att skrapa klibbor numera, min bostadsort är förhållandevis fredad från dylikt sedan de lokala nationaldemokraterna slutligen gav upp, och jag är för disträ för att syssla med det som aktivism (varför jag kluddar här istället).