Falska historiska paralleller leder tanken fel
Så skriver Peter Wolodarski i sin senaste söndagskrönika. Det föregås av detta.
Detta är inte en repris av 1930-talet. I motsats till den tidens mörka år styrs Europa av demokratier. Vi lever i rättsstater.
Idén om att demokratin och rättsstaten är en efterkrigsprodukt är intressant, och felaktig. I Wolodarskis historieskrivning är det inte demokratier och rättsstater som kuppas av rasistiska och auktoritära rörelser. Han skriver rätt ut att detta statsskick skulle vara ett vaccin mot fascism och auktoritär konservatism, med hänvisning till att
stater och kyrkor [idag] betraktar antisemitismen som förkastlig, polis och domstolar lagför hatbrott, stora tidningar protesterar.
Min anmärkning. Här påstår han alltså att stater och kyrkor inte förkastade antisemitismen på trettiotalet, att vad vi idag kallar för hatbrott inte lagfördes och att stora tidningar inte protesterade. Vad gäller trettiotalets svenska straffrätt har jag ont om källmaterial, men min lagbok från 1930 kriminaliserar lite av varje från störande av gudstjänst till diverse fridsbrott, i kontrast till hans antydan om att så inte skedde.
Att Wolodarski kikat på Henrik Bachners utmärkta avhandling om efterkrigstida antisemitism i Sverige är förstås bra, men jag skulle vilja rekommendera att han också förkovrade sig i Europas mellankrigstida historia. Källmaterialet är rikligt, och det finns antologiverk som Sverige och Förintelsen – Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945.
Förmodligen skulle det räcka långt att bläddra i dåtida nummer av den tidning han nu är chefredaktör för.
Bilden är från nämnda antologi, s. 77. Jag är osäker på vad upphovsrätten säger om detta, framför eventuella anspråk i kommentarerna.
Om vi ser till hur Europa såg ut 1932 så var demokratiskt statsskick dominerande, med några undantag. Demokrati- och rättviserörelser hade vid den tiden pågått i mer än hundra år på kontinenten, ofta betraktas den franska revolutionen 1789 som ett startskott för den processen och i Sverige kan man betrakta 1809 års regeringsform som en brytpunkt där en maktdelning mellan monark och parlamentsliknande institut infördes, en process som accelererade hela vägen fram till sjuttiotalet. På trettiotalet var två-kammar-parlamentarismen de facto införd här och vi hade etablerade politiska partier, vilket vi knappast var ensamma om i ett europeiskt perspektiv. Detta efter ett sekel av strid mot konservatism och borgerlighet..
Det här är viktigt att ha i åtanke för den som vill jämföra mellankrigstiden med nutiden, för processerna är inte alls olika. I Europa idag dominerar parlamentariska liberaldemokratiska statsskick, och trettiotalet säger oss att det verkligen inte är ett vaccin mot auktoritära rörelser. Tvärtom, då använde de demokratiska mekanismer för att tillskansa sig makt och de gör det idag. Då var inte massmedial debatt eller fördömanden från stater och civilsamhälle ett vaccin, utan helt enkelt ena sidan i ett metapolitiskt krig om makt. Hur Sverige skulle förhålla sig till judeförföljelserna på kontinenten debatterades i riksdagens kammare, tidningarna stred sinsemellan om judefrågan. Trettiotalet var Torgny Segerstedts tid. Det var en tid då Aftonbladet intog en konservativ och relativt protysk, det vill säga, antisemitisk, hållning.
Det var i det här politiska klimatet som Tage Erlander lade beslag på ett konservativt språkbruk och genom skickligt politiskt spel utmanövrerade högern och de nationella strömningar som katalyserade antisemitiska värderingar. Medborgarhemmet blev till folkhemmet i hans retoriska arbete. Solidaritetstanken uttrycktes i termer av nationell sammanhållning och han exploaterade nationella symboler för att skapa en känsla av folklig gemenskap, vilket lade grunden för en förmodligen unikt omfattande demokratisering av samhällsekonomi och fördelningspolitik.
Resultatet var en social rörelse i motsatt riktning till den som exempelvis Tyskland tog. Detta trots en stark inhemsk nationalism, trots ett utbrett rastänkande, trots att antisemitism var legio, trots att det fanns ett starkt motstånd bland våra politiska partier. Förutom akademiska texter i ämnet rekommenderar jag Erlanders självbiografi, som är mycket detaljrik och upplysande, om än också mycket tillrättalagd. Även Agne Hamrins självbiografiska verk I fascismens Europa om hans tid som utrikeskorrespondent i det europeiska trettiotalet är synnerligen läsvärd.
Parallellt med att hatet mot judar blivit ett större problem har det växt fram en ökad medvetenhet i den politiska debatten. Såväl höger som vänster engagerar sig. Debatt- och kulturartiklarna är fler. Och avståndstagandena är bredare när något allvarligt händer.
Även om det här är rätt i sak, så utelämnar Wolodarski en sak. Det är möjligt att han inte är medveten om det, men i vår tid är bigotteriet långt mer professionellt, intellektuellt och självmedvetet än förr. För varje floskeltyngd avståndstagarartikel i en kommersiell massmediekanal publiceras tiotals, hundratals, tusentals, bloggartiklar, twitterkvitter, statusuppdateringar, som motsäger, misstänkliggör och underminerar densamma.
Han skriver också
När antisemitiska Radio Islam härjade som värst på 1980-talet var avståndstagandena till en början få
med hänvisning till Bachners avhandling. Som om Ahmed Ramis närradiosändningar i sig var något annat än ett marginalfenomen, en knäpp liten mediekanal som använde sig av en ny publiceringsmöjlighet. Som om inte Radio Islam idag med sin flerspråkigt internationaliserade kommunikation via Internet har ett väsentligt större inflytande än de där malande, idisslande litaniorna och intervjuerna i närradion kunde få på egen hand.
Kanske är det så att han tänker på den massmediala debatten som uppstod då, där välkända medieprofiler krigade med varandra och använde Radio Islam som ett slagträ i debatten om yttrandefrihetens gränser i en intern maktkamp som Rami helt saknade kontroll och inflytande över. Men det var inte Radio Islam som åstadkom det, det var helt andra medier som lyfte närradioutsändningarna till höjder och betydelse som helt saknade förankring i verkligheten. Det var personer i opinionsbildningsmaskineriet som gjorde Ahmed Rami till mer än en parentetisk antijudisk sektledare, detta genom intern konkurrens om vem som var störst, bäst och vackrast.
Inte alldeles olikt hur den senaste tidens hämndattentat i Paris och Köpenhamn exploaterats av opinionsbildare i massmedierna för att idissla vad som är eller inte är yttrandefrihet. Oavsett attentatsmännens intentioner och motiv har debatten blivit ett tjafsande om vad man får säga och inte i offentligheten, trots att det har mycket lite med saken att göra och trots att de politiska svaren på händelserna har varit ‘detta påkallar mer auktoritär politik och massövervakning’ är Wolodarskis skrå fullt upptaget med branding, att sälja in sina varumärken med snack om tolerans och smak, istället för granskning av makten.
Vilket i och för sig är en intressant pjäs, men den är antagligen helt verkningslös när det gäller att motverka vad Wolodarski i sin krönika antyder att han vill motverka, samtidens mer subtila antisemitiska föreställningar. De som man får på köpet när man blir djupt misstänksam mot etablerade kommersiella massmedier, när man växer upp i en kultur präglad av Israel-Palestina-konfliktens arabiska perspektiv, eller ansluter sig till någon av våra etablissemangsfientliga nationalistiska rörelser. De är alla frikopplade från den kultur av avståndstagarartiklar och fajtande om vem som är bäst yttrandefrihetsivrare, de struntar i vad etablissemangets navelskådande yrkespropagandister vill hjärntvätta oss till, och de har andra som säger till dem att det är rätt och de tycker sig se fakta som styrker det. Där den här självupptagenheten och konkurrensen om att vara bäst på yttrandefrihet ses som ett sådant fakta.
Så när han skriver
I delar av vänstern finns också fortfarande en oförmåga att se faran.
är det som om han inte ser bjälken i sitt eget öga. Det är nästan så man bör misstänka att det här och passusen om Omar Mustafa är själva poängen med hans krönika, att det han verkligen vill säga är att vänstern bär skuld till samtidens antisemitiska strömningar och fungerar som ett kärl som bär in dem i samhällets finrum.
Positionering, triangulering, identitetspolitik. Inte undra på att en del uppfattar det som en konspiration.
Peter Wolodarski: En oro som riskerar att leda till utvandring – DN.SE.