Excerpt rörande hijab och något därtill

Påbjudet soundtrack. Från att ha varit en produkt av nordisk mentalitet och kommunal musikskola är svartmetall numera en subversiv subkultur även i auktoritära islamiska samhällen. En märklig historiens nyck.

I svensk rikspolitisk debatt är det numera fullt gångbart att plocka populistiska poäng på muslimsk så kallad slöja, med vilket egentligen avses ett slags huckle eller sjal. Nyligen gick kändistyckaren och författaren Jan Guillou ut på en av sina primära plattformar för masskommunikation och deklarerade att svensk skola måste göras religionsfri, en oerhört dogmatisk och kategorisk hållning med oklart eller åtminstone outtalat syfte. I dagsläget går det att oreflekterat häva ur sig en sådan sak, åtminstone om udden är riktad mot muslimer. Att statlig kontroll av klädsel ingalunda innebär att eleverna inte längre signalerar religiös, kulturell eller annan social bakgrund behöver inte ens beaktas i ett offentligt debatterande av det här slaget, det är som om deltagande i den offentliga debatten inte längre förutsätter vare sig relevanta kunskaper eller förmåga till reflektion.

Mot bakgrund av detta är det uppfriskande att läsa en nästan tjugo år gammal antologi med temat African Islam and Islam in Africa – Encounters between Sufis and Islamistsdär modernisering och reformism inom samtida islam studeras närmre med exempel från den afrikanska kontinenten. Till skillnad från vad svenska tyckonomer och bigotterikolportörer vill påskina finns det en snabb reformrörelse av modernt snitt bland muslimer idag, något som de förra brukar efterfråga i samband med det historielösa påståendet att islam är en farlig och monolitisk religionsbildning. Den är inte så olik protestantismen under sin ungdom, och benämns vanligen som en sunnitisk renässans, eller en sunnifundamentalismens renässans, eller rätt och slätt islamism eller politisk islam utan närmre kvalificering. Likt de tidiga protestanterna menar sig rörelsen företräda en äldre, ursprunglig islam, obefläckad av historisk degeneration, och den är distinkt modernistisk i sina anspråk på att de egna sanningarna och kunskaperna också måste accepteras av alla andra. Därtill har den också anammat modern teknologi och använder sig av moderna associationsmodeller för att kämpa sig till makt och resurser (aktiebolag, koncerner, nätverk av församlingar, osv.), inte minst till följd av det occidentala oljeberoende som fyllt de saudiska skattkistorna. Idag hänfaller rörelsen till och med till krigföring à la trettioåriga kriget, som i den mycket våldsamma sekteristiska förkastning som skär från Sudan och Egypten via Syrien och Irak till Iran och Pakistan.

Till skillnad från vad dessa sunnifundamentalister själva påstår är det inte fråga om någon ursprungsislams återkomst utan en reduktionistisk och russinplockande imperialism som hör till den moderna perioden och vars karaktär är betingad av densamma. Därmed inte sagt att diverse amatörexegeter av Huntington ska ges rätt, utan endast att denna osaliga hybrid av strukturer från Upplysningen, modern teknologi och noggrant anpassad islamisk dogmatik delar ambitioner med kryptoteokratin i Förenta Staterna och det europeiska projektet. Detta är heller inte ett argument för förföljelse av muslimer, krigföring i länder där islam är kulturell fond eller andra sådana idiotier, snarast är det ett starkt argument att avveckla de moderniteter som just nu strider på den globala arenan. Och nej, det finns inte ett endaste litet spår av en rimlig chans för dessa islamister att underkasta sig svenskt samhälle och stat. Noll, inget, nada, aldrig i helvete. Den fantasin kräver en tämligen undermålig bildning och kognition för att acceptera, vilken kan vara spontan likväl som framkallad av skräck eller ångest till följd av sociala förhållanden.

Det här innebär i praktiken att denna islamistiska expansion i bland annat Afrika är ett undanröjande av och konkurrerande med traditionalism vilande på äldre sociala jämvikter, inte alldeles olikt hur den kristna imperialismen innebar ett brutalt åsidosättande av traditionella kulturer med rollfördelning mellan könen som gav båda ett slags balans avseende social makt. Detta vanligen under påståendet att de nya samhällsförändringarna garanterat var till de koloniserades bästa, eftersom den nya kulturen råkar vara den bästa som någonsin funnits. I brexittider kan det passa att peka på brittisk kolonisering av igbo i nutida Nigeria som ett konkret exempel, där kvinnor snabbt reducerades från betydelsefulla sociala aktörer till skuggor som tvingades tiga i församlingen och som genom en historiens ironi kommit att behöva använda katolska organisationer för att återta åtminstone något slags ställning och inflytande i sina samhällen. Jag kommer med all sannolikhet att återkomma till denna process längre fram, mot bakgrund av att jag läser en mycket intressant avhandling i ämnet. Det kan för övrigt noteras att sunniislamismen förhåller sig lika pragmatiskt till islam som den europeiska imperialismen gjort till kristendomen, icke-religiösa kulturinslag är minst lika viktiga som religionen, och sålunda är det i betydande utsträckning en arabiserande rörelse snarare än en islamiserande och själva det expansionistiska anspråket är kärnan. Även detta är något som islamdebatterande offentliga personer i Sverige blundar för eller är okunniga om, trots att det borde vara självklart att det är en sammansatt och i botten materialistisk rörelse det är fråga om, inte den totalt enhetliga ideologidrivna monolit som är det modernistiska idealet och åtminstone vissa sådana islamisters (och deras mest fanatiska fienders) bild av islam.

I Sverige är det en vanlig uppfattning att islamiska sedlighetsregler rörande klädsel är en och endast en sak, kvinnoförtryck. En gammal occidental tanke, det sanna är endast ett, allt annat är fel, numera en struktur i vad som kan vara kunskap här. Vi har lobbyorganisationer vars retorik i hög grad vilar på den här föreställningen och man kan gå från att påstå att bärandet av islamisk sjal är ett resultat av muslimsk pedofili till högermärkt dagstidningskrönikör på några år. Föreställningen synes ha bubblat upp ifrån det nyfascistiska träsket och är idag närmast folklig. Givetvis är hatbrottslighet inriktad på att rycka av muslimska kvinnor sina sjalar (eller annars förnedra dem med avseende på beklädnad) när de rör sig i offentligheten ett utflöde ur denna folklighet och enfaldiga syn på klädesplagget. För att understryka hur defekt vår kultur är i det här avseendet kan det påpekas att vi å ena sidan finansierar och idealiserar organisationer som menar sig motarbeta hederskultur och prioriterar fientlighet mot muslimsk sjal högt, å den andra för en bisarr hederskulturell debatt där det behandlas huruvida män behöver täcka sina ben när de rör sig i urban offentlighet. Det vill säga, frågan om huruvida män får bära shorts på stan.

Och så finns det de som utan ironi påstår att det svenska samhället och svenska värderingar är något slags historiens och utvecklingens progressiva avantgarde, samma tänkande som vi ser hos de ökända islamisterna, nyfascister och andra extremt modernistiska rörelser. Samtiden lider ingen brist på social patologi att fördjupa sig i, det är ett som är säkert så här långt in i Occidentens frenetiska ‘psychoanalysis in reverse’.

Hur som helst. Jag fann i introduktionskapitlet till den inledningsvis omnämnda boken ett avsnitt om hijab och islami(sti)skt mode, som jag vill dela med mig av i sin helhet:

Interpreting certain styles of dress as an Islamist characteristic is easily done when dealing with modernity and the Islamization of modernity. Much has been written about the veil as a symbol in the Islamization processes. It is often said, that “veiling” represents the most dominant form of resistance to Western cultural and political hegemony. However, the aspect of fashion must not be underestimated in the highly politized debate on women’s veiling and the use of female and male “Islamic” dress. In this case, as well as other similar ones, it is important to indicate from whose perspective and in whose interest one is actually analyzing a phenomenon like veiling in contemporary Muslim societies.

For some people veiling may be a purely political manifestation, while for others it may be a strategic choice, a way of “carving out moral space” for oneself, just an impulsive act, or a giving in to social pressure from the surrounding community. Thus, it is difficult to say where wearing clothes as an expression of Muslim identity and life style ends and the force of fashion or social control takes over. Probably it is a mix of both, which also spreads from urban to rural areas of Muslim Africa. As in other places, fashion in Africa is class-related, the Islamist dressing being mainly urban and most easily incorporated into the life style of the middle class. Veiling may also be seen as an apt example of the vagueness of “modernity” as a concept, in accordance with the Comaroff’s view of “mythical modernities”, as contrasting with the stereotype notion of “modernity” as “civilization” or “progress”.

From a Western perspective veiling is a traditional and conservative Islamic practice, but from an Islamist perspective it is a way of signalling an alternative way of life, a reformistic approach, which is partly new and challenging.

Vad som angrips såsom ärkekonservativt är alltså att betrakta som just den modernisering som från samma håll efterfrågas, en islamisk anpassning till moderniteten. Att de inte gillar det kanske säger något, eventuellt att dessa moderna muslimfientliga ger uttryck för ett missnöje med det moderna projektet som sådant. Hos nyfascisterna är det nästan helt säkert så, den politiska traditionen har varit modernitetsfientlig och samtidigt hypermodern sedan sin födelse, en i raden av paradoxer i den moderna periodens speciella rationalitet.

Huruvida vi över tid kommer att komma ur den här tidens bit för bit allt tokigare verklighetsuppfattningar och prioriteringar återstår att se, men jag hoppas att det muslimska civilsamhället kan växa sig starkt nog för att kunna utmana både modern islamism och modern västchauvinism, om nu inte någon annan ung svensk rörelse hinner före och blir den katalysator som behövs. Vem vet, om tio år kanske det är slut med sådant som att en svensk statsminister går ut i riksmedia för att slå fast vilken hälsningsritual undersåtarna ska begagna sig av i samhällslivet eller den banala och fördummande antisemitism som odlas i många sunniislamistiska sammanhang.

 

Som vanligt välkomnas uppmuntran via Swish, 0760296937, eller Patreon, där jag också försöker göra fördjupande eller breddande tillägg till publiceringarna här.

 

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>