Homo sapiens deceptus

Tänk dig att statsministern kallar till presskonferens under betydande hemlighetsmakeri. När väl hen och några ministrar är samlade framför en kader av massmedieknegare harklar hen sig och lutar sig fram mot mikrofonen med rosor i blom på kinderna:

Jo, så här är det, det är dags att sanningen kommer fram. Varken jag eller mina medarbetare är bättre skickade än någon annan att förutsäga framtiden, det är som bekant omöjligt. Varje reform, varje åtgärdsförslag, även om vi försöker prognostisera och konsekvensanalysera så vet vi faktiskt ingenting säkert om hur det kommer att gå eller vilka okända faktorer som visar sig när det väl är för sent.

Det har med irreversibilitet, systemisk oförutsägbarhet och materiens natur att göra. I alla dessa år har vi i de yrkespolitiska skikten signalerat att vi vet vad vi håller på med och att vi kan bestämma framtiden efter väljarnas önskemål. Facit är tydligt. Realpolitik är ett lotteri. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt. Ofta blir det inte som någon tänkt sig. Rättare sagt, det blir aldrig som någon människa tänkt sig, för vi är av samma komplexitet som det vi försöker analysera och förutsäga framtiden för, vilket nödvändigtvis innebär att våra intersubjektivt kommunicerbara modeller är reduktionistiska i någon grad. De är helt enkelt praktiska lögner. Vi har inget bättre. Ingen har något bättre än gissningar och förhoppningar och berättelser om dessa.

Det är till och med så att vi tvingas ljuga för att passa in och därmed överleva, och har blivit så vana vid det att vi nyligen fått se ett världshistoriskt unikt folkomröstningsspektakel bryta samman från retoriskt luftslott till hård realitet, med förnedrande och förödande resultat som ingen har någon egentlig kontroll över.

Vi har ingen aning om vart vi är på väg eller ens om vi vill dit.

Homo sapiens deceptus, en apa som ljuger och är medveten. I vår tid finns en oerhörd upptagenhet vid sanningsbegrepp och ord som fakta har en särskild tyngd. Ändå är det lögner som håller oss igång, som smörjer social samvaro och formulerar våra gemensamma verkligheter. Delvis ligger det i kapitalismens natur, vi kan se det i distinktionen mellan information och reklam. Systemet prioriterar och belönar det ena men inte det andra. Det är därför vi har en kultur där vi odlar våra personliga varumärken istället för att sammanställa ärlig information om oss själva för att försöka trygga försörjningen. Du blir mer belönad för ett reklamspråkligt och lagom bedrägligt CV än ett strikt ärligt och pregnant. Detta i en tid som menar sig försöka uppnå rationella och effektiva samhällen, befolkade av rationella och effektiva människor.

Ett skäl till att det kan vara på det här sättet ligger i att kunskap inte är sanning, oavsett om vi med det menar empirisk eller logisk sanning. Kunskap är mer än sanning. Information kan grovt taget vara sann eller falsk, kunskap är däremot något annat och mer än information. Vilket ådagalägger ännu en lögn, nämligen att kunskap nödvändigtvis är sann och att de för tillfället accepterade metoderna för kunskapsproduktion ger oss sanningar. I själva verket är det så att där vi finner kunskap finner vi också makt, vad som kan vara kunskap avgörs socialt och inte på något annat sätt.

Därför bör vi vara skeptiska inför personer som menar att ditt eller datt måste vara baserat på vetenskap, för det innebär ett förslag om att vissa former av makt och maktutövning ska prioriteras över andra. Det är särskilt viktigt i ett socialt paradigm där vetenskaplighet definieras av nihilistiska läror, såsom exklusivism rörande ‘den vetenskapliga metoden’ eller bestämmande av vad som är en ‘vetenskaplig text’ utifrån formkriterier (Sokalaffären kanske ni känner till; naturvetenskaperna har sina motsvarigheter). Om vetenskapligheten definieras sålunda finns ingen tydlig åtskillnad mellan kunskap och information, då vad som produceras utifrån de godtagna kriterierna lika gärna kan vara någotdera, utan vilken information som helst kan uppträda som kunskap på grund av den socialt förankrade tilliten till metod och form. Det är därför det i vår tid är möjligt att argumentera effektivt utifrån ordalydelse i en enskild vetenskaplig studie, och det är därför vi ser sektbildning kring vetenskapliga studier med en viss inriktning eller typ av resultat.

Vi ser det bland annat i de rysligt populära dietsekterna, av vilka LCHF förmodligen är den ledande i vår del av världen. Likt en del andra mer eller mindre religiösa subkulturer vilar den på ett tabu (jfr. förbud mot att äta fläsk eller inta vissa rusmedel), LCHF-anhängarna förbjuder sig själva och varandra att göda sig med kolhydrater för att på så vis framtvinga en omställning i den egna ämnesomsättningen till en intern energiförsörjning baserad på ketos och adrenerga mekanismer. Subjektivt är det naturligtvis trevligt att ställa om till ett liv som bärs upp av kroppens egna stimulanter, en bieffekt av att ha förhöjd adrenerg aktivitet i kroppen är ju en upplevt högre vakenhet och något mer självförtroende. Det fungerar ungefär som exogena stimulanter och kan i princip liknas vid dagligt doserande av amfetaminläkemedel, populärt i Occidenten under förra seklets efterkrigstid, dessutom är de uttalade sociala drivkrafterna i stort sett desamma nu som då. Tappa i vikt, känn dig snabbare, starkare och gladare, känn dig som en bättre människa än de andra. Vem som helst kan se att det finns subjektivt positiva sidor av det här tabut, samtidigt säger det sig självt att långtidseffekterna av att leva med fejkade missväxtår kan vara allvarliga och socialt mycket kostsamma om beteendet sprider sig i stora delar av befolkningen och det på sikt leder till skador eller, säg, oönskade personlighetstyper. Man inser lätt att ett liv i ständig ketos kan få systemiska effekter i människokroppen, däremot är det inte närmre känt vilka dessa är och vilka faktorer de beror av. Där kommer vetenskapligheten in och helhetsperspektiv och eftertänksam analys kan tillbakavisas med trettiotvå länkar till metodriktiga och i fackpress publicerade studier som visat på en eller annan förment positiv effekt. De är vetenskapliga och därför sanna och den som säger emot är något slags tok.

Den moderna epokens högtstående vetenskapssamhälle har alltså en paradox här, dessa pålitliga och fackgranskade studier blir till fundament för en direkt ovetenskaplig subkultur som egentligen bara samlas kring en enda central dogm: undvik att äta kolhydrater. Utifrån denna sker sedan en kunskapsproduktion, bland annat om hur man försvarar dogmen, hur man ska beskriva effekterna av den och hur man kommunicerar internt. Det innebär att vissa personer erhåller makt över andra. En person som har en examen i medicin eller något annat sådant ämne kan till exempel avgöra hur den kunskapen rent faktiskt ser ut genom att sprida information om sätt att uttrycka sig, studier att hänvisa till och vilka som är fiender inom rörelsen, i kraft av titeln och vad den antas betyda. Hur vetenskap bedrivs och vilken tillit som övergripande i samhället sätts till dess produkter medför också att LCHF-rörelsen kan ta sig makt över andra delar av samhället, exempelvis genom att argumentera utifrån publicerade studier inför beslutsfattare i skolan och där få genomslag för sin lära.

Kunskap är således en gröt av makt, information och mänsklig gemenskap. Redan imam Friedrich Nietzsche insåg detta (se ex.vis hans resonemang om viljan till makt) och det har varit en kritisk röd tråd genom modernitetens filosofi. Kan det då vara så att även lögn kan vara kunskap? Givetvis. Vi kan se det i en annan typ av taburörelse, de många nykteristiska rörelserna. De spänner från intresseorganisationer för tidigare kriminella till de skuggor av gamla folkrörelsenykterister som alltjämt lever kvar, som IOGT-NTO, m.fl., via diverse varianter som mer strikt inriktar sig på någon subgrupp av substanser, företrädesvis sådana som staten bestämt är narkotika. Typiskt sett vilar deras föreställningsvärldar på antaganden om att en substans i sig själv är skadlig, inte sällan förenat med uppfattningen att den som frivilligt konsumerar (dvs. inte påbjuds av staten att göra det) dem också är skadat gods, en mer opålitlig typ av människa än de själva. Alla vet ju att en knarkare är trasig och inte har någon självkontroll, det är någon som därmed inte längre är fri och rationell som vi andra och därför påkallar statens och samhällets tvång för att återanpassas in i den mänskliga gemenskapens frihet och rationalitet. Vi vet också alla att det är farligt att knarka, inte sant? Haken är bara den att vi också vet att giftighet, eller farlighet, inte emanerar från en substans i sig, ej heller om konsumtionen är frivillig eller statligt påbjuden. I själva verket inser man snabbt att det är dos och frekvens som typiskt sett är avgörande. Fyra centiliter utländskt och mytomspunnet brännvin per två timmar är det ingen som dör av (med några marginella undantag). Fyra liter utländskt och mytomspunnet brännvin per två timmar är däremot dödligt för de flesta.

Men nog är det väl annorlunda med narkotika? Nej, ett kvarts milligram heroin om dagen kommer du knappast att märka av, precis som du inte märker av de spår av opioider som finns i vallmofröna på morgonfrallan. Och här kan vi också se att den här lögnaktiga kunskapen bryter samman inför vad som uppenbart är sant och falskt. Vad rusgivande substanser gör är att tillfälligt modifiera hur kroppen fungerar. Samma sak sker när vi joggar. Själva den kortsiktiga poängen med att jogga är att omsätta diverse signalsubstanser och erhålla ett rus, som dessutom är ett slags ‘blandmissbruk’ av både stimulerande och opiatliknande endogena substanser. Principen om dos och frekvens är tillämplig också här. Den som plötsligt börjar ägna all sin vakna tid åt att jogga kommer att dö på ett par dagar, eller något längre tid om hen försörjs med vätska under tiden. Vi behöver inte ta exemplet till den extremen, långt lägre dos och frekvens än så ger upphov till svårläkta och uttryckligen funktionshindrande skador (notera f.ö. att de socialt hanteras annorlunda än knarkskador, vilket säger oss något om betydelsen av HSL §2). Det är nästan som om den principen är fundamental för vår existens. Ändå är det något annat som är gångbar kunskap. För att fördjupa den här insikten kan vi se på uppdelningen mellan endogen och exogen. De flesta, kanske alla, utav den här typen av taburörelser gör just en distinktion mellan endogen och exogen i förhållande till kroppen. Som nyss påpekat är joggande en rusgivande aktivitet. Hur ställer sig de här rörelserna till den? De är positiva. De drar inte gränsen vid aktivering av vissa receptorprotein i kroppen utan menar att det är helt okej att droga sig så länge man inte gör det med ett snabbverkande exogent medel. Att dessa endogena processer faktiskt förutsätter intagande av exogena medel för att fortsätta fungera glöms bekvämt bort.

Inför detta ser vi också att vårt samhälle inte är ett som är baserat på sanning och materiell evidens. Vi kan också sluta oss till att inget historiskt samhälle har stått på en sådan grund. Samt att sanning och evidens ingalunda är kritiska för mänskligt liv. Däremot är berättelser det, och det är vad överförd kunskap är, berättelser som har förmåga att traderas socialt och mellan generationer. Ibland kallar vi dem för myter, när de är så gamla och så allmänt accepterade att de sätter ramarna för vad som kan tänkas, sägas och kännas. Ibland kallar vi dem för kunskap, som när de gör det möjligt för oss, eller åtminstone någon, att kunna eller kunna göra något. Att kunna identifiera relationen mellan en berättelse och makt den opererar med eller tillhandahåller någon är därför nödvändigt för en person som ska vara en demokratisk agent. Politik är maktfördelning och maktutövning. Om inte de beslutande och de som utser dem förstår hur berättelser och sociala mekanismer fördelar och utövar makt genom sina politiska beteenden fortskrider politiken och makten i blindo. Ur detta kan vi utläsa att en mycket stor del av samtida politik primärt är klassbaserat experimentell och inte demokratisk. Kanske är de traditionella, förmoderna, samhällena mer demokratiska än de supersamhällen vi idag lever i, genom att maktfördelningsmekanismerna var mer transparenta, närmre de berörda och bättre förstådda. Jag föreslår inte en tillbakagång, jag vill bara underminera en senmodern myt, den om att vi lever i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle där folket har makt över institutionerna, samhällsutvecklingen och sig själva. För att riktigt driva hem den poängen, nästa gång du tar del av en politisk debattinlaga, allrahelst någon som rör sig i den rent ekonomisk-politiska sfären och diskuterar hur statens bokföring bör användas, försök se vad den i klartext säger om maktfördelning och maktutövning. Fundera på vad en hypotetisk snittperson skulle kunna utröna om detta ur inlagan som den ser ut.

En annan förtjänstfull övning är att försöka hitta mänsklighet i det offentliga samtalet. Fundamental mänsklighet, sådant som är grundläggande för mänsklig existens. Rasul Martin Heidegger är berömd för att ha försökt formulera en filosofi på det temat. Några saker han identifierar är dessa, vi är i hög grad bestämda av spår av vår privata historia, vi befinner oss i ett nuläge vi endast delvis valt och vi har en framtid som vi vet är begränsad men inte hur omfattande den är och ej heller kan bestämma över mer än i undantagsfall. Det betyder att alla (medvetna; han diskuterar ‘Dasein‘ och inte vilken människokropp som helst) människor är bundna, påtvingade vissa villkor och kvaliteter, och dessutom måste de leva med att de ska dö. Detta gäller oss alla, hela tiden. Vad vi gör om dagarna är alltså avgörande för hur vi kommer att vara när vi dör och viktigt för de beslut vi fattar. Det kanske framstår som banalt, ett enkelt och självklart konstaterande. Samtidigt, när du befinner dig i livets slutskede vill du förmodligen hellre se tillbaka på ett ärligt och sant liv snarare än ett som präglades av lögner och halvsanningar, ett liv som inte spenderats av någon annan utan av dig och där resultatet är något du kan vara stolt över och gärna berättar om. För att konkretisera, idag är det vanligaste politiska mantrat att alla ska lönearbeta så mycket som möjligt. Pressas så hårt som det bara går, konsumeras så effektivt som möjligt. Det är uppenbart att olika lönearbeten kommer att se helt olika ut från dödsbäddens perspektiv och vi kan nog göra antagandet att lönearbeten som präglas av nedbrytande ‘stress’ (dvs. socialt accepterade tjackskador) är sådana som de flesta i livets slutskede helst skulle ha sluppit. Hur hanteras detta i den offentliga politiska diskursen? Finns det någon levande politiker som menat sig vilja inrätta samhället på ett sådant vis att stressigt arbete läggs till vår gemensamma historia? Eller är det rentav så att vår politiska kultur drar åt andra hållet, samtidigt som den plåstrar över stresskadorna först när symtomen blivit så allvarliga att den enskilde inte längre fungerar som arbetskraft?

Någon kanske invänder att det under ganska lång tid har funnits ett lagkrav på arbetsköpare att förebygga stresskador. Dig rekommenderar jag att titta på en tidningshylla i en livsmedelsbutik och räkna omslagsrubriker som utlovar hjälp mot just sådana eller på ett mer abstrakt plan dryftar livspussel eller andra sådana bedövande begrepp. Att Arbetsmiljöverket nyligen har fått nya direktiv om hur arbetet med det kravet ska bedrivas kanske någon då påpekar, varvid jag vill påminna om att hela yrkesgrupper skriker ut stressförankrad ångest och lidande som är ett utflöde ur verkliga arbetsförhållanden. Inte sällan är de kvinnodominerade, i ‘världens mest jämställda land’. Fanns det kulturell och politisk vilja att bryta med den effektivitetsideologi det handlar om hade företag straffats hårt med vite eller företagsbot istället för byråkratiska processer och samtal med facken och myndigheter.

En något grövre övning är att försöka hitta någon enda makthavare som på allvar driver linjen att alla människor ska ha garanterad tillgång till basförsörjning, inklusive förslag på hur det ska gå till. Mig veterligen har det inte förekommit sedan den naiva kommunismen föll som statsbärare. Idag är det knappast någon som på allvar anser att vi ska beröva de rika deras rikedom och i första hand försörja de fattiga. Det ligger närmre till hands att försöka permanenta ordningen vi har genom s.k. frihandelsavtal som gör det mycket smärtsamt för en stat att omfördela resurser från de mäktigaste företagen. Att de ens är prioriterade över försörjning av basbehov för alla människor talar ett tydligt språk som vem som helst som inte är marknadsfundamentalist förstår.

De underliggande värdena är inte mänskliga och exemplen på detta är många och ofta gamla och slitna. För mig är det en öppen fråga om de bör vara det. I slutändan kanske vi av något skäl faktiskt föredrar ett samhälle baserat på omänskliga värden, lögnaktig kunskap och lättillgänglig bedövning, men det kan vi inte veta utan att först diskutera det. För att kunna göra det måste vi också förkasta våra kunskaper, personliga preferenser och berättelser, börja om med en annan utgångspunkt och det kanske är så att ett gott samhälle är ett där vi gör det om och om och om igen, som en invigning av den uppväxande generationen i vad det är att vara en mot-döden-blivande varelse. Vi kanske skulle behöva en statsminister som vägrar spela med och drar till med den där presskonferensen jag inledde med. Om inte annat skulle det antagligen bli ett drama nästan lika spännande som Brexit och bara det skulle bli en fin fotnot i historieböckerna.

 

Jag och min hustru går runt på småpengar, kaffe och havregryn. Du kan hjälpa till med att hålla flödena igång via Swish: 0760296937, samt Stagling på Patreon.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *