I anledning av det pågående uppsvinget för snack om svenska värderingar vill jag dela med mig av några utdrag ur lite äldre svenskspråkig litteratur i ämnet, till förkovran och vägledning för er som känner er milt upphetsade och frustar om vad som är självklart och inte apropå denna politiska gengångare. För det är en gengångare, ett spöke som går igen, och inte en kanon av etiska sanningar som man kan hänvisa till hur som helst. För att illustrera värdet av att veta vad man talar om och hur de svenska värderingarna kunnat se ut under de senaste seklen följer ett antal utdrag ur populär litteratur om uppförande och livets mening. Jag har inte känt att något soundtrack behöver påbjudas men den som önskar ett kan med fördel komplettera med en ledsen vals av Chopin.

Till att börja med vill jag lyfta fram inledningen från det berömda verket Den äkta gentlemannen där vi får veta något om hur en gentlemannamässig svensk ser på sig själv. Min utgåva är ett faksimil av 1845 års utgåva på Bonniers förlag, utgivet 1973 av Bokförlaget Rediviva. Författaren sägs vara en professor J. G. Wenzel och hen beskriver sitt verk som “grundsatser och reglor för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets särskilda Förhållanden – en Handledning för unga Män, till att göra sig omtyckta i Sällskapslifvet och af det täcka könet”. Det är enligt uppgift “ÖFVERSÄTTNING efter TIONDE förbättrade Upplagan”. Förordet lyder:

Denna boks stora företräde består deruti, att hon icke synes skrifven i studerkammaren, utan i sjelfva umgängeslifvet. Hon är frukten af förståndets och hjertats ovilkorliga utgjutelse hos en man, som, noga bekant med alla stånds förhållanden och förtrolig med den högre sällskapslefnadens fina ton, skrifvit denna anvisning endast och allenast med den önskan att – göra unge män vid inträdet i världen bekanta med allt det, hvarigenom de kunna undgå att stöta sig mot brukets fordringar, samt att fastmer göra sig omtyckta och älskade. Detta lilla arbetes inre värde är så erkändt och vitsordadt, att det på originalspråket redan utgått i nio betydliga upplagor, och sålunda kunna vi hoppas, att öfversättningen af den tionde, som nu lemnas i Svenska allmänhetens händer, icke torde blifva mindre välkommen eller stifta mindre gagn.

Har behovet av dylik undervisning någonsin varit större än i denna tid av nationens degeneration och knäande under tyngden av sedelösa män med suspekt härkomst? Knappast. Låt oss se var berättelsen tar sin början, vad är det primära hänsyn en belevad av det otäcka könet ska ägna sig åt i umgänget med andra människor?

Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi utan kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden, om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är vidrigt, det förnärmar ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende låter sig göra.

Det gäller alltså att inte vara vanskapt och ful, annars gör man ett vidrigt intryck på sina medmänniskor. Vad är då fördelen med att inte vara oregelbunden, ful och vanskapt?

Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick, intager andra till vår fördel och gör, att man med fägnad qvardröjer vid vår sida.

Se där. Kan vi då göra något åt vår vanskapliga fulhet?

Men är skönheten något, hvaröver vi kunne befalla? Står det i vår makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende af oss sjelfva?

Utan tvifvel: om fråga nemlig är om den skönhet, som härrör af en fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna liniamenter, hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ och vittnen till frånvaron af oädla lidelser, våldsamma affekter, och öfverhufvud röja själens välde öfver kroppen; naturen må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg vid denna kropps daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa, orena safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta göra motsatsen, förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och förhöja, men jemväl förringa och förstöra, vår naturliga fägring.

Påminner starkt om visst reklamspråk som idag riktas till medelklassen, inte sant? Bara det räcker för att leda resonemanget i bevis. Alltså, till att börja med behöver vi rena våra safter och tillse att vi inte ser fula och vanskapliga ut, detta för att tillfredsställa omgivningens suktande efter fägnad. En brännande fråga i samtiden är hur umgänget män och kvinnor emellan ska se ut, där till och med statsministern avgivit ett statsmannautlåtande. Även här ger Den äkta gentlemannen handfast och pålitlig rådgivning, men först en problematisering av det tragiska utgångsläget.

XVI.

HÖFLIGHETSREGLOR FÖR UMGÄNGET MED DET VACKRA KÖNET

Det är en afgjord sanning, att mot ingenting begås oftare fel, än mot den sanna höflighet, man är det täcka könet skyldig. Ju mer karlarne beflita sig att vilja behaga damerna, ju större förseelser begå de ofta i sättet att bete sig dervid, och blifva derigenom dels löjliga, dels föraktliga för fruntimmer av rigtig känsla. Jag vill försöka att meddela några praktiska reglor för detta umgänge.

Som bekant kan alltså det otäcka könet sällan bete sig annat än föraktligt och löjligt mot kvinnorna. Till belägg för detta kan vi anföra HotLamotte jämte diverse andra kända namn. På detta måste vi råda bot, och det omgående, ety nationens bestånd och förädling är detta avhängigt!

1. Ett godt angemänt lefnadsvett fordrar icke, att man spelar rolen av smickrare och tjenstfärdig uppvaktare hos damerna. Det är löjligt att vilja behaga dem genom theatraliska ställningar och utantill lärda talesätt. Bildade fruntimmer fordra af mannen manlig stadga, och undanbedja sig all närgångenhet. De åstunda ett förekommande väsende, men ej ett lumpet eller krypande smicker.

Det vill säga, det nutida skicket att beredvilligt posera med personligheter och ställningstaganden ur kvällspressen är förkastligt och löjeväckande, rentav skadligt för de unga männens fostran och förståelse för sedligt umgänge med andra människor.

2. Det är för mannen oanständigt, och för qvinnan motbjudande, om den förre ständigt drager munnen till ett leende, eller smäktar och suckar, eller öfverhufvud faller i öfverdrift och faddhet. Ty qvinnan måste tänka, det man tilltror henne en nog förvänd smak, att kunna finna behag i dylika dårskaper.

Här fick vi äntligen en förklaring till de bistra psykopatblickarna från mansanleten i reklamen, den sista sanningsbärande genren som överlevt in i vår tid.

3. Tonen i umgänget med fruntimmer bör vara öppen, hjertlig, vänskaplig, grannlaga och blygsam.

4. Man afhålle sig dervid från alla lärda religiösa, politiska och torra samtal, och vare endast betänkt på att förströ och roa dem. Man får således icke synas knarrig, förstämd, ledsen eller nedslagen, utan munter och med otvungen, fryntlig min.

Och det är därför vi behöver skicka in lustiga folkdanslag i våra utlänningsghetton, så att dessa sedelösa kreatur lär sig att bemöta kvinnfolk med grannlagenhet och fryntlig min istället för primitiva beteendemönster de annars skulle utgjuta över dem, ett nog så allvarligt hot mot svenskhetens bestånd och sedlighetens fortplantning.

5. Man yttre i fruntimmerssällskap aldrig sin tanka om skönhet och fulhet, fråga må vara om lefvande fruntimmer, eller om porträtter och statyer. Man mildre tvärtom sådana omdömen, när de fällas af andra.

Nota bene, “man”. Det är därför sådana betydelsefulla samhällsinstitutioner som Top Model leds av kvinnor och inte män, de senares uppgift är inte att avge sådana bedömningar, utan att mildra dem när de avges av andra. Sedan följer några tämligen självklara råd:

6. Tillstädesvarande damer berömmer man ej för mycket i andras närvaro; man sätter den berömda i förlägenhet, om hon är bildad, och man råkar i fara att hos de öfriga framkalla känslor, som ej kunna vara angenäma för dem sjelfva.

7. Man tillåte sig icke den ringaste tvetydighet, det minsta osedliga ord, eller oblyg min eller hållning.

8. Lika så litet nedlåte man sig till pöbelaktiga ord, till svordomar, eder och groft skämt.

9. I dansen undvike man förtrolighet, handtryckning, damens vilda omsvängning och annat oskick.

10. Vid spelbordet vare man undseende med fruntimren, och låte dem hellre vinna, än förlora.

11. Tillfälle att visa en tjenst, försummar man icke, och låte förstå, att man anser för heder att kunna göra det.

Kort sagt, bland kvinnor är lösaktigt och alltför grovt tal förbjudet, man bör därtill lägga band på sig och låta dem vinna i spel, samt hålla sin heder högt. När vi nu är inbegripna i ett krig mellan infödd och utlandsfödd hederskultur som frontas av kadrer av nyttiga idioter är det särskilt viktigt att beakta denna sistnämnda regel, närhelst tillfälle inträder att göra en kvinna en tjänst gör man det och meddelar att man därmed anser det hederligt!

Men den brännande frågan om hur man ska hälsa är ännu inte löst. Vilken vägledning ger Den äkta gentlemannen denna fråga?

VIII.

BUGNINGAR

Dessa indelas vanligen i den gående, stående och sittande.

Vid dem alla ankommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:

1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd; mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme. I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar, i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar man sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.
2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge förblifva i bugande ställning; detta voro slafviskt, förnedrande och skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.
3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter upp. Det ena såväl som det andra, bör ske småningom.

Gott så, när man möter personer av högre social status gäller det alltså att buga och skrapa på ett adekvat sätt. För detaljerna i detta ädla skick hänvisas till de nästkommande reglerna i samma avsnitt. Dock, den offentliga hälsningstvisten har ju handlat om handtaget och inte bugning, klapp eller kyss. Om detta säger detta verk ingenting direkt utan vi verkar behöva vända oss till annan litteratur för att få godtagbar vägledning på just detta område. Den tilltalande boken Hur man uppträder korrekt – En bok om moderna sällskapsformer av den berömda författaren E. Tikett, A.-B. Lindqvists förlag, 1943, leder oss mer handfast in i dessa omstridda mysterier. Se exempelvis detta:

Hur hälsar man på gatan?

Efter ytterligare några steg lyfter en herre hälsande på hatten för Laura. Laura, som känner herrn i fråga, besvarar hans hälsning mycket korrekt genom att lätt böja på huvudet. Att hon har en aning av ett igenkännande småleende på läpparna stör inte heller. Däremot stör det, att Drullén inte lyfter på hatten. Drullén menar, att eftersom han inte känner karlen, behöver han inte heller hälsa. Han tänker inte på att den främmande herrn kanske får uppfattningen, att Drullén helst skulle sett att bekantskapen inte existerat. Laura å sin sida tror detsamma. Alltså borde Drullén ha hälsat.

Man hälsar alltid när ens sällskap hälsar

Herre såväl som dam hälsar alltid, när den som man går i sällskap med blir hälsad, oavsett om man själv känner personen eller inte. Möter man en bekant, till vilken man eljest nickar vänskapligt, och denne eller man själv är i sällskap med en annan person, hälsar man i stor stil. Hälsningen gäller främlingen men utföres som avsåg den vännen. När Drullén och Svensson mötas på gatan, så säga de bara tjänare till varandra. Men om Svensson kommer i sällskap med en person, som Drullén inte känner, så skall Svensson hälsa på Drullén genom att enligt all etikett lyfta på hatten. Drullén hälsar naturligtvis tillbaka på samma sätt och blir mäkta imponerad, när han senare får veta att Svenssons sällskap var friherre Silfversvärd.

Men den Svensson, som vår Drullén är bekant med, har inte så fina bekanta. När vårt par därför i nästa gathörn möter honom tillsammans med en för dem obekant person, så säger Svensson helt enkelt tjänare och hejdar Drullén för att meddela det senaste tipsresultatet. Laura vet inte om hon skall stanna eller gå vidare, men Svenssons bekanting ger sig i väg. Efter ett brådstörtat: hej! rusar Svensson efter sitt sällskap.

Vi ser alltså här att korrekt äktsvensk hälsningsritual för personer av det otäcka könet alltså är att lyfta på hatten emedan övriga har att aktningsfullt böja på nacken inför denna uppvisning i värdig manlighet och den fingertoppskänsla för stil som den aktuella huvudbonaden signalerar. Med den saken röjd ur vägen kan vi njuta av att också bli informerade om följande:

Övriga hälsningsregler på gatan

Herre hälsar alltid först på dam och överordnad. Dam hälsar först på äldre dam och dam som står högre i rang. Möts man bara utan att stanna för handskakning, tar herre alltid av hatten med den hand som är längst från den han hälsar på, såvida han inte har paket att bära. Då hälsar han med den lediga handen eller i nödfall genom en bugning.

Frågan infinner sig alltså, är muhammedanism att betrakta som ett nödfall eller ej? Dessvärre ger E. Tikett oss ingen tydlig vägledning om just detta, däremot ges vi dessa fördjupningar:

Men går han i sällskap med någon annan person, tar han av hatten med den hand, som är längst ifrån sällskapet. Stannar man för att ta i hand eller för att utbyta några hälsningsord med dam eller överordnad, bör hatten behållas i handen tills man får tecken att sätta på den. Vidare bör man inte fortsätta någon längre konversation medan man blir stående, utan man följer den andre en bit i hans vägriktning. Det är alltid damen eller den överordnade, som gör tecken till att man alls ska ta i hand.

Skaka aldrig handen, gör endast en fast, ej för hård handtryckning.

Hälsar man flera gånger samma dag på samma person? Ja, i staden, på gatan – men vid badstranden, vid utomhusfester eller inomhus är det inte nödvändigt.

Hälsar man om man inte är säker på att personen känner igen en, eller om man själv inte är säker på att man känner personen? Ja, det är alltid bättre att vara artig än att vara försumlig.

Hattföringen är helt enkelt en konst, och det gäller att veta var man befinner sig, så att man vet om man är förpliktigad att repetera sina hälsningar eller ej. Hur ligger det då till med behandskningen, när bör vi ta av handsken inför ett handslag?

Tar herre i hand, skall handsken avtagas, om det är dam eller överordnad och aktad person, som man hälsar på. Men behålla dessa handsken på, kan man själv också göra det. Dam skall behålla handsken på, när herre hälsar på henne. Alltsammans är lätt att komma ihåg bara man tänker på att herre ej får beröra dams obehandskade hand med handske. Därför tar en dam inte av sig handsken, när hon hälsar. Unga flickor bruka göra det, när de hälsa på äldre personer, och så länge de ta av handsken, niga de också. Men vid sexton, sjutton års ålder niger den unga flickan inte för herrar – gör hon det, så endast för äldre farbröder. Däremot kan en yngre dam alltid niga för äldre damer och herrar, som stå högre i rang. Men hon bör vara försiktig och inte niga för en dam, som ännu vill räknas för ung.

Ah, dessa hederskulturella fingervisningar är lätta att komma ihåg, om man bara är nära bekant med och medveten om patriarkatet. För er andra kan det visa sig svårare att förstå hur man ska passa in men om ni bara håller det ovanstående i åtanke och ger akt på vem som är er överordnade ska det nog gå bra.

En fråga som är nästan lika brännande som den om shortsens infekterande av urbana miljöer är den om bruket av huvudbonader. E. Tikett har följande att anföra i ämnet:

Går man barhuvad på gatan?

En sak, som egentligen tillhör klädseln, men som gärna kan nämnas här, är huvudbonaden på gatan.

Att herrar under sommarmånaderna gå barhuvade är numera fullt korrekt. I detta fall hälsar man med en bugning. Under höst- och vintermånaderna bör en herre inte gå utan hatt eller mössa, inte emedan det ser ovårdat ut, utan för hälsans skull. En dam däremot går aldrig utan huvudbonad i city. Detta privilegium är reserverat för helt unga flickor och hembiträden, som gå tvärs över gatan till brödbutiken. På badorter och vid rekreation på landet kan en dam naturligtvis gå utan hatt, ja det hör nästan till god ton att hon gör det.

För att få närmre förklaring av presentationskonsten, alltså hur man hälsar och introducerar personer för varandra, kan vi vända oss till Lorentz Bergh och hans klassiska verk Konsten att uppträda korrekt, belevat och vinnande – En beskrivning på vår tids seder och bruk:

Som huvudregel vid all presentation gäller, att:

1. en herre presenteras för en dam,
2. en yngre för en äldre.

Mannens namn nämnes alltså före damens, den yngres före den äldres. Men regler sakna ju sällan undantag, inte heller denna. Om en mycket ung dam och en äldre herre skola sammanföras bör man sålunda nämna damens namn först. Förhållandet är likartat beträffande yngre och äldre, om den sociala rangskalan ger anledning till särskild uppmärksamhet gentemot den yngre. En verkmästare eller förman presenteras sålunda för en ingenjör eller annan överordnad, även då verkmästaren är den äldre av de två.

Klart som korvspad! Det gäller att hålla koll på kön, ålder och rang, det är allt som krävs för en helyllehälsning på äktsvenska utifrån statligen helgade värderingar.

För nya svenskar som läser detta vill jag särskilt rekommendera studium av det följande ur Konsten att uppträda, en instruktion i svenskt restaurangbesök, eller som det numera kallas, spontan afterworkfylla mitt i veckan:

Restaurangbesök.

Om man i System-Sverige, där medborgaren står under förmynderskap då det gäller brända och destillerade drycker, skall besöka en restaurang måste man först göra klart för sig om man vill ha den lilla pärlan till sillen eller ej. Vi har våra matsalar och hushållskolor, där man får förträfflig mat men endast med tvekan en pilsner klass II, och sedan ha vi de större etablissementen och systemkrogarna, där man får ett visst med yttersta noggrannhet uppmätt kvantum spirituosa.

Systemkrogarna ha tre klasser: första, andra och tredje. Tredje klassen är det enda stället där man får uppträda i arbetsblus och utan krage. Här serveras underligt nog ett mindre kvantum sprit än på de övriga klasserna, och sålunda kan en arbetsklädd person efter slutat dagsverke inte få samma spritkvantitet som “manschettarbetarna”, vilka kunna uppsöka andra eller första klassen. Det för övrigt så missbrukade ordet demokrati kan näppeligen komma i fråga här.

Om vi nu tänker oss att det gäller ett ungt par som skall “gå ut och äta” och det inte bara gäller att inmundiga nödvändig kvantitet mat utan man också vill ha en litet festlig ram kring det hela kan knappast annat än en första klassens restaurang komma i fråga – merpriset här är förövrigt inte så förfärligt skriande. Här finns som regel efter klockan sex musik och vissa kvällar i veckan även dans.

Vid entrén mötes man av garderobiären eller av en vaktmästare, som närgånget forskande stirrar en in i ögonen för att utröna om man inte möjligen redan tidigare varit inne på annan lokal och druckit snaps till en matbit och nu söker lura systemsamhället. Om provet utfaller till besökarens favör tar rockvaktmästaren hand om ytterkläderna och i de fletsa fall lämnar han en nummerbricka så att man sedan får rätt persedlar med sig hem.

Väl inkommen i lokalen tas man om hand av en hovmästare, med vilken man gör en rundvandring och utväljer ett lämpligt bord. Samme hovmästare tar upp första beställningen och framlämnar därför restaurangmatsedeln.

[…]

En dam i herrsällskap skall inte själv inför betjäningen deklarera vad hon vill ha utan detta skall ske via kavaljeren, vilken alltså sköter om alla beställningar. I större sällskap göres beställningen av en person, vilken först förhört sig med sällskapet om vad som önskas.

Här får vi en tolkningsram för att urskilja i större detalj hur förruttnat och värderingsföraktande samtiden är, damerna beställer numera själva på restaurangen. Bort det! De svenska värderingarna må återupprättas per omgående, och för det krävs hårda tag från politiker som vet vad nationen verkligen behöver!

Vissa delar av det föregående är förstås omstridda. En sådan sak är utseendets betydelse, där Madame Tousson i sitt stilbildande 1949 års verk Hur man blir populär ger en motbild till den vi fick från professor Wenzel:

Vad är det, som gör människor charmerande?

Jag var en gång på en större bjudning, där en herre framkastade frågan: Vad är charm?

Var och en i sällskapet hade kommit med sin förklaring, men, ärligt talat, ingen av oss hade riktigt kunnat giva svar på frågan, och vi höllo på att ge upp, då en dam, som hade uppehållit sig i ett av de angränsande rummen, kom in i rummet, där vi sutto och brydde våra hjärnor med frågan.

Hon hörde ett brottstycke av vårt samtal och förstod med ens, vad det var vi kört fast på.

Och genast bredde hon famnande ut armarna och jublade med ett bländande, förtrollande leende: Vet ni verkligen inte vad charm är – Charm, det är – värme!

Jag måste erkänna, att vi kände oss slagna – ty hon stod där själv som den personifierade charmen.

Det som gör människor charmerande, är i verkligheten en inre, naturlig värme och har alls intet samband med kroppslig skönhet.

Denna dam var långt ifrån, vad man kallar vacker, och likväl förlänade hela hennes uppträdande och personlighet henne en sällsynt skönhet.

Detta är något, som man ofta har tillfälle att iakttaga. Hur många bildsköna kvinnor ha icke måst se sig tillbakasatta för och distanserade av sina mindre vackra medsystrar? – Skönheten har icke kunnat taga upp kampen med den verkliga charmen.

Om Wenzel eller Tousson har rätt låter jag vara osagt, det får räcka med att läsaren här fått en alternativ bild av vad som är goda svenska värderingar i sällskapslivet.

För alla er vilsna män med otydliga eller rentav osvenska värderingar där ute vill jag avslutningsvis framlägga en stark rekommendation, nämligen Poul Thorsens hyllade och inspirerande verk Hur kvinnan vill erövras – En bok för alla män, utgiven av Carls förlag 1956 (7 uppl.). Som antytts ovan är den svenske mannens uppgift att tillfredsställa och företräda den svenska kvinnan i sällskapliga sammanhang, varför hennes önskningar om sin egen erövring naturligvis blir oerhört viktiga för ett gott uppträdande i samhället. I inledningen till detta verk kan vi läsa följande råd, avsedda att dämpa den oborstade moderne mannens förhoppningar:

När det i denna bok talas om på vilket sätt kvinnan vill erövras, så har – det må genast understrykas – det lilla ordet “vill” en mycket stor betydelse i sammanhanget. Bokens avsikt är nämligen inte att vara en lärobok i konsten att erövra kvinnor utan i konsten att erövra Kvinnan på det sätt hon själv gärna vill erörvras.

Den erövring, som kvinnan själv önskar, är inte en erövring – och än mindre en underkastelse – en gång för alla. Den är en oavbruten rad av erövringar. En kvinna vinns i våra dagar inte för alltid genom bara en seger – oavsett med vilka medel denna seger uppnåtts – som sedan äger giltighet hela livet. Våra dagars kvinnor vill märka att mannen alltid begär dem och gör en insats för att gång på gång erövra dem.

Även om den första erövringen givetvis är den stora segern, för vilken mannen har använt sig av hela det grova artilleriet, så måste det ständigt vinnas små segrar, ske små erövringar, för att kvinnan skall vara lycklig och därmed också göra den man lycklig, som lever tillsammans med henne. Inget är kanske mera vanlskligt för den fortsatta kärleken från kvinnans sida än när hon kan konstatera att mannen nu inte längre försöker göra något för att vinna henne utan anser sig ha gjort tillräckligt i och med den första segern.

Umgänget med kvinnor är alltså att betrakta som fast förankrat inom militärdoktrinens område. Det är här inte fråga om någon fredstida, vardaglig sällskaplighet, utan över könsskillnaderna umgås man i termer av krig, artilleri och erövring! Men inte vilket krig som helst, utan ett krig mot kvinnans lås, hon är nämligen uppbunden och mannen behöver hitta nycklar till dessa hennes lås:

I

Nyckeln

Till ett bra lås passar bara en nyckel. Men det finns å andra sidan en nyckel till varje lås, och detta gäller också den låsta dörr, som kvinnan förskansar sig bakom.

Den man, som helt och fullt vill tränga in till henne, måste göra klart för sig, att kvinnan är en komplicerad varelse, ungefär så som det på ett klart och riktigt sätt framställdes i den engelska succéfilmen “Sjunde slöjan“. Trots dessa sju slöjor är det emellertid möjligt att någorlunda generellt antyda de lås, som skall öppnas, för att i varje fall kvinnans sex slöjor skall kunna avlägsnas.

Den sjunde slöjan kunde i filmen avlägsnas endast tack vare hypnos. Jag har i min bok “Hur mannen önskar uppleva kvinnan” gjort ett uttalande, som anknyter till detta, nämligen när det i boken sägs att kvinnan, denna märkliga varelse, väl blottar sin kropp för sin älskare men aldrig helt sin själ. Vi män måste komma ihåg och acceptera detta. Strängt taget borde den omständigheten, att det hos varje kvinna finns en liten okänd och fridlyst fläck, dit varken maken eller älskaren får tillträde, vara en ytterligare eggelse för mannen.

Kvinnan är alltså en märklig varelse med en serie lås vars undanröjande är segrar men hon kommer att försöka freda sig och därigenom permanenta ett nödvändigt könskrig där varje intim relation är en ständig strid om hennes intresse och lycklighet.

Tänk vad man kan lära sig om svenska värderingar genom att göra något så föråldrat som att läsa en bok eller två! En del av detta är förstås av utländsk härkomst, men det är en uråldrig och etablerad svensk sedvänja att inhämta utländskt gods och kalla det för svenskt. Det är så alla dessa franska ord kommit in i modersmålet, våra ädla aristokrater bestämde helt enkelt att franska var ett förnämare språk än den inhemska rotvälskan och idag har vi förmånen att känna till så varierade och användbara ord som fåtölj och essens, ord vi annars skulle ha saknat i vardagens psykopatologiska sällskapsliv.

Den här texten vore inte komplett utan en kort sejour i svenskhetens själva fundament, Livets väg som den kallades i undervisningsmaterial för grundskolan vid mitten på nittonhundratjugotalet. Här syftas alltså på Carl Edquists storartade och pregnanta “lärobok i kristendom för barndomsskolor” från 1924, anpassad efter 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor. Avdelningen om det nya förbundet har utformats för fjärde klass. För att understryka vikten av en svensk nation fast förankrad i sitt religiösa och kulturella arv har jag valt att citera ur ett avsnitt med rubriken “Jesus inför Pontius Pilatius. Luk. 23:1-25.”

När judarna hade fört Jesus till pretoriet, gingo de själva icke in, för att de icke skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.

Då gick Pilatus ut till dem och sade: “Vad haven I för anklagelse att frambära mot denne man?” De svarade: “Vore han icke en illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.” Pilatus sade till dem: “Tagen I honom och dömen honom efter eder lag.” Men de svarade: “För oss är det icke lovligt att avliva någon.” Och de framställde många anklagelser mot honom och sade: “Denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt. Och han säger sig vara Messias, en konung.”

Pilatus gick då åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och sade: “Är du judarnas konung?” Jesus svarade: “Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.” Då sade Pilatus till honom: “Så är du dock en konung?” Jesus svarade: ” Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en, som är av sanningen, han hör min röst.”

Pilatus gick åter ut till judarna och sade: “Jag finner honom icke skyldig till något brott.” Då blevo de ännu ivrigare och sade: “Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen allt ifrån Galileen och ända hit.”

Och så fortsätter avsnittet, en gammal hederlig lutheransk lära om hur de äckliga materialistiska judarna förrådde vägen, sanningen och livet, så ivriga i sin ogudaktighet att de upphetsat lirkar de romerska myndigheterna till att frige en motbjudande brottsling och i dennes ställe avrätta Gud själv.

När man åberopar tradition, historia och nationella värden bör man alltså vara försiktig, rätt vad det är har man glidit såpass långt tillbaka i historien att man äskar inspiration och värdighet ur en epok där män var män och judar var judar. Så om vi ser våra elitpolitiker flumma loss om svenskhet, nationen och värderingar som skulle ha historisk förankring är det alltså på sin höjd åttiotalsnostalgi de kan ägna sig åt med något slags trovärdighet i behåll (och då bör vi minnas att åttiotalet var yuppiens, manchesterjeansens och Mats C Helges storhetstid; fenomen som inte återkommit sedan dess och det säger något). Annars har de förskjutit utgångspunkten såpass långt tillbaka att det handlar om värderingskomplex där det faller sig naturligt att en man inte berör en främmande kvinnas hud och där berättelsen om Jesu liv i hög grad är berättelsen om judarnas degenererade karaktär och föraktfulla förhållande till den sanne Guden. Vissa vill tillbaka dit, förstås, kärringar ska laga mat och män är rediga karlar och niggerpacket ska veta hut och slavjobba hårt med kroppen, som det anstår folk som vet sin plats och hur man för sig enligt god etikett.

Nu är det naturligtvis så att de politiker som tjafsat på det här viset inte har något vettigt eller ens historiskt tänkande bakom det, de säger vad de tror är rätt att säga efter en triangulerande analys av genomsnittspersonen i en målgruppsmodell, den massmediala logiken och motståndspolitikers aktuella positioner. Då kan det bli så att de flosklar på om svenska värderingar och föreslår att suburbana bostadsområden behöver mer av förtryck och diktatorisk politik utan att riktigt förstå vad de säger och vilka värderingar de själva faktiskt ger uttryck för. Frågan är om vi vill ha politiker som kan tänka ordentligt eller om det kanske är bäst som det är idag.

 

Vi är alla tiggare, bara olika mycket ärliga med det. Donationer får vid uppskattning gärna försändas per Swish: 0760296937, eller i form av anslutning till Patreon, där jag också vanligen avger någon ytterligare kommentar till artiklarna här. Inkomna bidrag investeras per omgående i kaffe eller fattigmanskost, vanligen bestående av gryn eller rotsaker efter säsong.