Poliskonvulsioner

I sommar tänker stockholmspolisen ockupera en föreningslokal (blockad antyder att den är legitim, medan ockupation har bredare konnotationer). Den legala grunden är lite otydlig, men de verkar anse att narkotikastrafflagen ger carte blanche för i stort sett vilka ingrepp som helst i de grundläggande fri- och rättigheterna, vilket nog inte är så mycket en medveten uppfattning som ett sätt att arbeta polisiärt som också råkar innebära den ståndpunkten.

Det är svårt att inte se det som en bit bland många i det pussel som är narkotikastraffrättens sammanbrott. Från FN-nivån ned till svensk narkotikastrafflag är den feltänkt, och i det senare fallet implementerad snabbt och dåligt under en massmedialt underblåst opinionsvåg där fattiga droganvändare gjordes till folklig skräck och angelägenhet genom kvällstidningsdrakarnas skrämselpropaganda. Nittiotalet innebar straffskärpningar och det ena narkotikapåföljdsprejudikatet var knäppare än det andra. Samtidigt etablerades en kultur inom rättsväsendet där narkotikabrottmålen behandlades som något slags specialfall där grundläggande rättsstatliga principer inte gäller, något som inte röner nämnvärd uppmärksamhet förrän Högsta Domstolen sätter ned foten 2011. Relevant ministers svar på att HD slog ned på systematisk, lagvidrig rättstillämpning blev såklart att HD hade fel och att lagen måste ändras för att återställa den tidigare ordningen. Åren därefter börjar åklagarkåren förstå att THC-syra inte är narkotika och ej heller psykoaktiv, varför rattfylleridomar där endast THC-syra påvisats alltså är våldsamt rättsvidriga och en skandal som kommer att behöva städas upp. I samma veva avvecklar de den nära relationen till Carnegie-institutets lobbyist Jonas Hartelius och den RättsPM han ansvarat för ersätts. Det kan ha att göra med just NJA 2011 s. 357, mefedrondomen (lagen.nu är oåtkomlig, annars hade jag länkat in den), eller hur det gick när de använde honom och Fred Nyberg som s.k. sakkunnigvittnen i någon process därefter, men det är inte så lätt att få klarhet i.

Samtidigt undermineras såväl nationell som FN-ideologin på det här området genom bland annat att exemplet Portugal visar på ett fungerande alternativ och att enskilda stater inom Förenta Staterna börjat reglera cannabis som ett rusmedel bland andra, i strid med FN-konventionerna. I höstas skrev FN:s särskilde rapportör för rätten till hälsa ett öppet brev till vårens UNGASS-förhandlingar om narkotikakonventionerna och rekommenderar avkriminalisering av innehav av narkotika för eget bruk jämte ett antal folkhälsoinsatser för att minimera sociala skadeverkningar av drogbruk. För ett antal år sedan publicerade Världshälsoorganisationen en rapport om policyfrågor rörande HIV som också den rekommenderar sådan avkriminalisering. Inom naturvetenskaperna har vi hamnat i läget att för varje tendentiös studie som påstås visa allvarliga och beständiga skadeverkningar av drogbruk (exempelvis att cannabisanvändning leder till förkrympt, IQ-fattig hjärna) publiceras tre som säger något helt annat (att resultaten inte kan reproduceras, att eventuella kognitiva nedsättningar går över, med mera). De psykosocialt inriktade vetenskaperna bidrar på ett liknande sätt med nya modeller för att förstå missbruk, beroende och psykoaktiva substansers roll, vanligen med hårresande implikationer för den befintliga missbrukspolitiken inom narkotikaområdet.

I Sverige finns en mycket stark taburörelse med inriktning mot narkotika som sedan Nils Bejerots tid vid Carnegie-institutet och som organisatör av en polis inom polisen (eller stat i staten, för att sensationssökande jämföra med KGB och turkiska militärkemalister) hamnat i den speciella situationen att de har självgående sociala organisationer och verksamheter samtidigt som den intellektuella grunden för dem söndras bit för bit. Det är inte direkt som att KRIS eller RNS plötsligt en dag kan säga att de bestämt sig för att deras tabun inte längre gäller, för då förlorar de intäkter, social status och den livsmening de skapat åt sig själva. Varför de behöver hålla fast vid sina gamla berättelser, vilket leder till att de inför hot och utmaningar radikaliseras och blir mer sekteristiska än tidigare eftersom sådana berättelser som är verifierbara eller direkt förnuftsvidriga inte längre fungerar som tidigare och kvar blir de som vilar på känsloargumentation, klassförakt och okunskap hos mottagaren. I och med radikaliseringen inträder också en hårdare faktaresistens, för det är ett existentiellt hot mot den här taburörelsen det är fråga om och det känner åtminstone ledarna inom den av, även om många av dem kanske inte klarar av att öppet diskutera saken. Jag tror att det är därför som KRIS lagt resurser på att inskärpa att bland dem gäller en hård renhetslag i förhållande till psykoaktiva substanser, medlemmar och företrädare får inte ens använda förskriven medicin för att behandla ADHD utan att det ses som illojalt och i strid med organisationskulturen. De har också intensifierat sin kamp mot substitutionsbehandling i samband med opioidberoende, med just en sådan renhetsretorik, som är svår att förstå annat än som förakt för skenbar svaghet. Att just KRIS ger sig på LARO-programmen är för övrigt inte så konstigt, de startades som en affärsverksamhet av mer lagligt snitt än den gängse kombinationen av småbrottslighet och amfetaminmissbruk som initiativtagarna tidigare försörjt sig på, varför de alltså är gamla yrkeskriminella tjackisar och saknar egen erfarenhet av opioidberoendets vedermödor. Det gör att de kan tänka på opioidberoende personer som veklingar, deras upplevelser av avtändning är helt enkelt andra än de som heroinister får och om inte KRIS:arna fortsatt punda i smyg har det också gått så länge sedan de sist genomlevde en amfetaminutsättning att de inte längre minns plågorna och personlighetsstörningarna särskilt väl utan snarast tänker på det som personliga segrar, med bara de fina minnena kvar (såsom det ju alltid blir, till slut).

Till vilket kommer att den sittande regeringen är mindre fundamentalistisk och batonginriktad än den förra, och ansvarig minister uppfattas som svävande på målet i de här frågorna sedan en tid tillbaka. Inte minst sedan han återvände från årets drogpolitiska UNGASS och antyder att det finns poänger med sprututbyten, utdelning av överdosantidot och liknande åtgärder, vilket signalerar ett illojalt förhållande till taburörelsen, inklusive det IOGT-NTO som han haft nära band till tidigare. Som knarktabuist i Sverige börjar man helt enkelt inse att det numera blåser snålt och till och med toppolitikerna tvivlar på repressionsmodellens effektivitet. Omständigheterna har blivit sådana att endast fanatiker kan stanna kvar på ledande positioner inom den rörelsen, vilket säger att narkotikapolisernas tidigare så starka ställning i förhållande till toppolitiken försvagats avsevärt och tillsammans med sina allierade är de idag ganska ensamma och ideologiskt utsatta.

När situationen uppfattas på det här sättet, som att hela den här taburörelsen, både dess statliga och civilsamhälleliga grenar, ruttnar och faller sönder bit för bit medan de som blir kvar är de tokigaste av dem, så blir det också begripligare varför stockholmspolisen avsätter enorma resurser för att hamna i lokaltidningen och få prata knark. Att de väljer en raveförening är inte heller konstigt i ljuset av detta, för den radikalisering vi ser innebär i hög grad en återvändo till nittiotalet. Det var en guldålder för narkotikapoliser, finansieringen flödade och mytologiseringen av Bejerot i full gång (han avled 1988), medan kvällspressen fått nys på det där med MDMA och raveklubbar, vilket innebar det ena skandalreportaget värre än det andra (och påhitt som ‘rebranding’ av ungdomssektionen till Ravekommissionen). På den tiden var också forskningen friare och mer politiserad på det här området (ovetenskapligare, mao.), det publicerades studier som påstod sig visa allt möjligt tokigt från att man kan få vakuoler i hjärnan av ketamin till att MDMA skulle vara synnerligen dödligt. Så de har sökt upp en ny version av en gammal fiende och angriper den, trots att det för varje självständigt tänkande människa torde framstå som puckat att ge sig på en enskild förening för att ge uttryck för sin existential-politiska ångest och få pressutrymme att utbreda sig på. Vore de seriösa hade de såklart satt in insatsen mot något område i innerstaden, där de bättre bemedlade vältrar sig i sina droger och dessutom är en verklig guldkalv för den informella ekonomin (till skillnad från samhällets fattigaste, även om det är de som uppmärksammas i de här sammanhangen), men det här förstås nog bäst som ett slags överslagsbeteende och då hade det snarast varit konstigt om insatsen inte var konstig.

Den som inte vill psykologisera kan lika gärna se det som ett kristeoretiskt tecken, en signal om att narkotikapoliserna börjar känna hur de har en kris flåsande i nacken och agerar på den medvetenheten. Och det är ju onekligen en kris som pågår. Politiken har inte realiserat det uttalade ändamålet, narkotikadödligheten och tillgången ökar stadigt, samtidigt som forskning och annan politik underminerar legitimiteten hos både teori och praktik för den politik som förs. Det är en antingen-eller-situation. Antingen erkänner man sig besegrad och går frivilligt in i en krisfas, eller så kör man ned hälarna i backen och vevar på än mer vildsint. Kort sagt, taburörelsen befinner sig i en situation där den behöver välja mellan att lyda det limbiska systemets fight-and-flight-mekanismer och att låta pannlobernas bark ta över arbetet. Självklart gör de som varje inbiten och vanmäktig missbrukare och underkastar sig det limbiskas dopamintryck, underblåst av den flockmekanik som bär upp deras organisering och är bas för grupplojaliteten. De har aldrig behövt förstå de här kropparna som de deltar i maktutövning över, varför de inte heller kan se på sig själva ur en sådan här synvinkel. Kunde de det hade de ju fått oerhörd ångest av att förorda våld mot andra som lever i samma slags underkastelse under sina kroppar, istället för den faktaresistenta arrogans vi sett dem spy ur sig i decennier.

Den som är hågad kan förstås också välja att analysera polisernas ockupation ur ett klass- eller annat sådant perspektiv, det är bland annat uppenbart att poliserna är lite rädda för föreningen, vilket de typiskt sett inte är i förhållande till fattiga med beroendeproblematik. Bland annat syns det i att insatsen är så omfattande och innebär att en så stor grupp poliser involveras. En förklaring till det kunde vara att föreningen är socialt stark, den organiserar personer med hygglig social status och tillgång till dräglig försörjning som också kan tala för sig, och eventuellt är det därför den är utpekad av poliserna, de uppfattar det kanske som att medelklassen börjat svika deras heliga kamp (igen, har hänt förr, ex.vis kokainets nedsipprande till ett slags folklighet) genom att återuppta ravefestligheterna och njuta av intressantare droger än den förvirrande och smärtsamma alkoholen. Genom en juridisk lins är ockupationen också intressant, de motiverar sitt ingripande utifrån förenings- och alkohollagstiftningen men för det behöver de vissa rättsfakta, som att föreningen verkligen arrangerar offentliga tillställningar och inte kräver medlemskap för att delta i verksamheten (vilket föreningen menar att de kräver). Därför använder de narkotikastrafflagen som ett slags säkerhetsbälte för att undvika intrycket av att de helt enkelt slår en drill på socialt grundläggande normer utan att vara ärliga med varför, och från deras perspektiv är det nog den lagstiftningen det handlar om egentligen medans det där med offentlig tillställning mer är ett slags förkläde. Realpolitiskt är det också så att narkotikastrafflagen innebär oerhört långtgående polisbefogenheter, upphäv kriminaliseringen för eget bruk och poliskåren kommer att behöva åratal av terapi för att hantera sorg efter förlusten av mycken makt. Det är förstås inte så sant som det är en rolig bild, de lär inte sörja så mycket som de kommer att fortsätta som vanligt utan att anteckna på samma sätt som förr och allmänt ta chanser till uppror mot det etablissemang som plötsligt gjorde att de inte längre lagligen kan ta kontrollen över en kropp med hänvisning till narkotikastraffrätten. Det vill säga, universalverktyget att kunna dra till med ‘du verkar nervös och rödögd, kom med här så ska vi ta prover’.

Det säger också något att stockholmspolisen anser den insatsen vara den i särklass viktigaste de själva tar initiativ till i år, åtminstone ser det ut som att det blir den klart mest resurskrävande. För det är ju en symbolisk insats, då den går ut på att ockupera en lokal utan att det egentligen får några implikationer för någon som helst brottslighet. Betraktad som PR-operation är den klart mer förståelig än som polisiär insats, och därför är det också på något sådant sätt vi bör se den. Därmed är det också konstaterat att ockupationen är ett slags offentlig teater, uppförd av en myndighet som är orolig för att förlora privilegier. Inte alldeles olikt hur nyfascismen reproducerar och marknadsför sig, även där är det magknip till följd av föreställningar om att framöver bli förtryckt, förringad och åsidosatt som driver många aktiviteter och beteenden. I båda fallen finns förmodligen misstankar om att den skymtade privilegieförlusten dessutom är befogad, med följden att privilegierna försvaras med större intensitet och aggression för att överkomma sådana misstankar och tvivel. När det gäller en trollsvärm är det kanske inte hela världen att de agerar som lättskrämda däggdjur, med poliser är det annorlunda. Även ‘vi mot röset’-känslan som präglar nyfascisterna tror jag återfinns bland poliser, likt den är en vanlig grund för grupplojalitet i andra sammanhang (och det är ju normalt valet av lögner som är verkligt sammansvetsande).

För övrigt har vi sett en sådan glidning under de senaste decennierna, där poliskåren gått över alltmer till att iscensätta teater om sig själv. Vi ser det i hur de ersatt den gamla okrypterade polisradion med fejkpersonligheter i sociala medier och lojala kommunikatörer anställda inom myndigheten, till visst förtret för de journalister som minns hur det var på den tiden då allmänheten kunde avlyssna polisarbetet och därigenom också granska myndighetens verksamhet. Nyligen har poliskåren kört en PR-kampanj där de spridit myndighetsmerch under förevändningen att de vill sätta stopp för sexuella överträdelser mot kvinnor, ett inspel i en medialogik snarare än brottsbekämpning och knappast en vettig myndighetsåtgärd om man inte ser den just som PR, teater, mediaspinn. Av något skäl har myndigheter börjat ta över karakteristika från näringslivet (mina tankar om det kanske jag får anledning att återkomma till), där det länge varit en kritisk komponent i profitabilitet att styra allmänhetens uppfattningar och begär genom reklamåtgärder av olika slag. Än så länge är myndighetspropaganda av det slaget ganska primitiv och valhänt utformad men precis som skett på de urbana annonsplatserna, reklamplats i städer, lär vi få se hur genren går från informerande om något partikulärt (‘den här produkten är fantastisk och jättebillig’, ‘det här hände verkligen i helgen’) till att syfta till tillvänjning till vissa föreställningar, bilder och typer av budskap (reklam som är diffus med vad den säljer och varför, där det är kontakten med reklam och reklamspråk som är indoktrineringsdrivande och inte vad tecknen konkret säger), eller med andra ord, en glidning från myndighetsdesignad information till information anpassad för att sälja in myndighetens bild av sig själv. Lite som ockupationen av föreningslokalen, med andra ord.

Det tillkommer att poliskåren idag genomgår en slags splittring. Även det ger nog upphov till krismedvetande inom den. Rikspolischefen Eliasson är avskydd av många och kåren är splittrad i förhållande till honom, vissa poliser har gått ut offentligt och reproducerat sentiment man annars främst ser bland nyfascistiska aktivister medan andra förmodligen begriper att offentliga huvudrullningar kanske inte är vad poliskåren behöver. Den motsättningen inom poliskåren kan mycket väl överleva att Eliasson byts ut, åtminstone om det drar ut på tiden, då personer inom grupperna kommer att sätta informella, sociala strukturer under tiden som det är en sublimerad konflikt i myndighetskulturen. Dessutom innebär rapporteringen om polisvåld i Förenta Staterna och misshagligheter utförda av svenska poliser att allmänhetens bild av yrkesgruppen polariseras och politiseras, vilket också påverkar personerna inom poliskåren och tvingar dem ta ställning till hur de ska se på sig själva utifrån dessa berättelser. En effekt av sådana här motsättningar kan vara att personer lämnar yrket hellre än att opponera sig eller visa sig avogt inställda till att haka på hets mot Eliasson eller lojalitetsstärkande skitsnack eller vad det nu kan vara för något, med en gradvis ökande likriktning på ett mentalt och känslomässigt plan bland poliser. Starkare kåranda, alltså.

Oavsett vad man tror om drogpolitikens framtid och vad man anser vara den primära krisen i poliskåren är det helt klart så att insatsen mot raveföreningen visar att myndigheten har svårt att hantera samhällsförändringar som rent faktiskt sker (jfr. de årligen återkommande vandaliseringarna och protesterna i vissa förorter) och att dess problem ingalunda är begränsade till organisatoriska strukturer, rekryteringssvårigheter eller finansieringen. Det innebär i sig att politiska åtgärder som begränsar sig till de områdena kan förväntas ha begränsade effekter, och även om de visar sig lyckade avhjälper det inte de polisiära krisigheterna i stort. Ansvaret här är dessutom politikers, och den politiker med inflytande och rikspolitisk betydelse som vågar ta i avkriminaliseringsfrågan, betydelsen av att polisen blivit till sin egen PR-byrå eller faktumet att myndigheten inte kan ha den sociala kontroll den vill ha (eller för den delen gärna påstår sig redan ha) utan att också bli fullkomligt totalitär, begår helt enkelt politiskt självmord. Svensk offentlig debatt i kriminalpolitiska frågor kan bara handla om vissa saker, som straffskärpningar eller tillförsel av nya vapen till polisernas arsenal. Principiella diskussioner om polisväsendet eller den vidare innebörden av kontroversiell lagstiftning eller offentlig hantering av tämligen allvarliga rättsskandaler är portförbjudet, och de undantag som sker handlar typiskt sett om cannabis och följer en viss mall där någon kommer ut som ‘drogliberal’ och sedan får löpa gatlopp, jagad av en flod av nedsättande epitet och känsloargumentation från taburörelsens sida.

Det är synd. Istället för att håna polisens sänkta rekryteringskrav kunde vi diskutera vad vi egentligen ska ha poliskåren till. Istället för att göra religion av lagen kunde vi diskutera hur vi ska justera den för att bättre passa in i forskningsrön och krav på åtminstone något slags anständighet i missbrukspolitiken. Vi skulle till och med kunna diskutera lämpligheten i att poliser tränas för att impulsivt utöva dödligt våld, om inte något stod i vägen. Om man anstränger sig lite, kan man till och med tänka sig en diskussion där vi faktiskt behandlar de konsekvenser för folkhälsan vi får när staten tillhandahåller en aggressionsförlösande och tämligen giftig drog men skildrar ett benignt aggressionsdämpande alternativ som det farligaste som finns. Vore det inte skönt att ha en droglagstiftning som inte vilade på att befolkningen i stort ljuger för sig själv?

 

 

 

 

Swish: 0760296937, Patreon.

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>