Efter min farfar har jag ärvt memoarerna efter en av förra seklets mer kända journalister, Agne Hamrin. Ett av de bokverken kallas för I fascismens Europa och tecknar en bild av hans tidiga liv och början på hans yrkeskarriär, då han var utrikeskorrespondent i det europeiska trettiotalet. För mig var det en ögonöppnare för många år sedan, en bok som med särskild tydlighet visade mig att nutida europapolitiska problem inte är nya utan på sin höjd framstår de som nya för att vi behandlar historien med ett slags lösaktigt ointresse. I kölvattnet av den urspårade (och kanske terroristiska, kanske inte) lastbilen i Nice vädras återigen retorik som påminner om den gamla paneuropeiska rörelsens, så förutom något av en inblick i den förra fascismens Europa skulle jag vilja presentera några perspektiv på Europeiska Unionens födelse som Hamrin erbjuder dem.

I Wien föddes drömmen om Pan-Europa. Pan är ett grekiskt ord och betyder “all”, “hel”. Pan-Europa således: All-Europa. Ett enat Europa där raser, nationer, etniska grupper lever i fred och sämja med varandra. Jag var med om att fira den drömmens 10-årsjubileum. Ser vi oss omkring i Europa i det slutande 1970-talet, så är det bara att konstatera att drömmen i allt väsentligt alltjämt är en dröm.

Så inleder Hamrin sitt kapitel “Drömmen om Europa”, s. 70ff, där han skisserar en dåtida motrörelse mot nationalchauvinism och politiskt rävspel med de s.k. minoriteterna. Redan då fanns en dröm bland europeiska eliter om en enad och anständig kontinent i toppolitikens och industriintressenas fasta händer, redan då snubblade implementationen av densamma på varenda kvist på stigen och vid slutet på sjuttiotalet har det inte blivit mer än en reflexmässig gemenskapsorganisering mellan några stater inför trycket från sextio- och sjuttiotalens radikaldogmatiskt socialistiska rörelser som mer betonade internationell solidaritet, demokratisering av ekonomierna och nationalstaternas avveckling än någon kontinental samhörighet.

Ett och annat tuppfjät på vägen mot drömmens förverkligande har väl Europa gjort. Nio stater har slutit sig samman i något som kallas “Europeiska gemenskapen”, proklamerat en våryr dag på Capitolium i Rom. Men det gnisslar i samarbetet. Varje dag bär tidningarna bud om motsättningar, om konflikter mellan “de nio”. Vill det sig väl så skall vi snart ha ett Europaparlament – men hur substantiell kommer dettas politiska makt att vara?

Facit är förstås att Europaparlamentet inrättades och började arbeta 1979, men inte fick något som liknar ordinär parlamentarisk normgivningskompetens eller demokratisk legitimitet förrän 2009 när Lissabonfördraget ersätter de 2005 totalt havererade försöken att konstruera en europeisk konstitution.

Långt ifrån hela Väst-Europa är med. Och tvärs igenom vår värdsdel, från norr till söder går en till synes oöverstiglig skiljemur, i långa sträckor materialiserad i form av tegel, vakttorn, taggtråd, minor. Nå, säger vi förhoppningsfullt: men åtminstone en del av västländernas kommunistpartier har inte bara i princip accepterat Europaparlamentet utan kommer att välja egna ombud till detta övernationella parlament – hur pass “övernationellt” det nu kan komma att visa sig vara.

Idag vet vi att den muren föll och att de forna kommunistpartierna i huvudsak valde att lägga om till en mer verklighetsnära socialdemokrati istället för att fortsätta med revolutionärt politiskt arbete. Vi vet också att det innebar anslutning av Östeuropa till NATO-sfären och att vi idag lever med nya men lika hätska och oförutsägbara gränskonflikter mellan de omgivande imperierna.

Jag bevittnade inte Pan-Europas födelse – jag menar givetvis: Pan-Europa-drömmens födelse. Jag var för ung då, 1923, bara arton år.

Ordet myntades i misärens år 1923. I ett Wien som då var en politisk ruin – ett Imperium i dubbelörnens tecken hade sprängts i atomer av en dynamit som var starkare än någon kejsare och någon armé: Folkens frihetslängtan. På föregående sidor har jag försökt ge en om än skissartad bild av det katastrofala resultat den explosionen ledde till. Ett åtminstone partiellt Pan-Europa hade slutfört sin historiska mission.

Wien frös och svalt det året. Jag vet det emedan mina föräldrar, i likhet med många andra svenska familjer, hade räddat en liten wienare, Friedrich hette han, undan svältdöden. Kriegskind – det var av Friedrich jag lärde mig tala tyska, om än stapplande. Som syskonet n:r sju i vår krets blev han vad det led försvenskad, övergående.

Flyktingmottagande är verkligen inte något nytt. Nytt är däremot att det idag är svårare att öppna sitt hem för en flykting eller främling vilken som helst, det kan leda till lite av varje från terroraktioner från den flyktingfientliga opinionen till ingrepp från statens sida.

För ung, sålunda, för att bevittna födelsen anno 1923 i Wien av Paneuropeiska unionen. Men när Pan-Europa fyllde 10 år – då var jag där. Satt i kongressalen – som var parlamentsaulan. Jagade med ivriga blickar de världsberömda fysionomierna, lyssnade med spända öron till deras ord, till Förkunnelsen. Visioner av det Europa som skulle bli mitt – och i sinom tid mina barns och barnbarns – målade de inspirerade konstnärerna med breda penslar och lysande färger.

Borde visionen om ett fredligt och sammanhållet Europa ta sig förkunnelsens och närmast religiösa former? Jag är osäker på det, för å ena sidan är det kanske nödvändigt för att den ska traderas från generation till generation medan det å den andra sidan lämnar hela sidan öppen för diverse olika typer av tjuvnyp och tacklingar. Det vore bra om vi kunde få våra politiska ledare att bestämma sig på den punkten, om inte annat för att det ska bli lättare för oss att förstå hur vi bör se på talet om unionen och kontinental gemenskap, särskilt som det på senare år visat sig att samarbetet mycket väl kan invertera sig och bli till en främmande och brutal rättslig och ekonomisk ordning. Exemplet Grekland är det mest uppenbara, en stat som under efterkrigstiden såg hur britterna och andra av de allierade hellre krossade de inhemska sociala rörelserna och premierade facisternas medlöpare och lokala representanter än såg vänstern förvalta den makt de tagit sig. Idag är den här gränslandsstaten alltjämt slagpåse och en sådan långlivad princip som att kreditor ska stå risken för att gäldenären blir insolvent har bekvämt kastats på sophögen av diverse dunkla och maktpolitiska skäl. Är det ett resultat av drömmen eller är drömmen lösningen? Vi för ingen seriös politisk debatt om det här och det är farligt, långt farligare än jihadistgerillorna någonsin kommer att bli.

Il maestro fångade genast min uppmärksamhet. Ett långt och besynnerligt namn: Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi. Han var 39 år då. Det betyder att det var en 29-åring som präglade ordet och organiserade Unionen. Men om namnet hade en exotisk klang, så var icke heller ansiktet europeiskt. Ögonblickligen fäste jag mig vid de sneda ögonen och den alls inte wienska hudfärgen. Mycket riktigt: Morsarv. I Tokio hade fadern, en österrikisk diplomat vilkens familj emellertid hade sina rötter i flamländarnas gamla land långt västerut, förälskat sig i en japanska. En underlig europé, denna Pan-Europas fader. Men där jag satt i aulan och lyssnade och iakttog, sade jag mig att denna ovanliga blodsblandning, flamländsk-österrikisk-japansk, den var kanske förutsättningen för att han, Richard Coudenhove-Kalergi, skulle inspireras till och ha kraft att se ut över sitt till ett rudiment reducerade fosterlands gränser.

Sådan är EU:s rot. Visionär och gränsöverskridande. Vi har kommit långt sedan dess och det är en vurm för nationalism som istället präglar europasamarbetet idag, ofrivilligt för vissa stater, andra har fått ledare som älskar de nya möjligheterna det ger och som har fått med sig sina befolkningar på det tåget. Vi kan diskutera svenskhet och värderingar till leda, det är i vart fall så att den diskussionen är genommöglig och en uppenbar återvändsgränd endast korrupta politiker och propagandister attraheras av, trots att diverse personer inom ramen för tyckonomin tycker att det är jätteroligt att kokettera med signalord, låtsas förankra samtalet i vetenskap genom vanställningar av statistik eller rentav kliva fram som något slags klassiska krigshetsare och påstå att vår livsföring hotas av amatörmässiga terrorister, inte av massövervakning, kapitalismens totalitära tendenser och politiska eliter som precis som alla vi andra blir alltmer inbubblade i ekokammare samtidigt som maktkoncentrationerna blir allt större och färre. Att de har roligt är skadligt för oss alla.

Tydligen var jag på rätt spår. För när jag gjorde min första intervju med Coudenhove-Kalergi, under en paus i jubileumskongressens förhandlingar, så sade han “Jag tänker i kontinenter!” Han tillade: “Jag ser sålunda inte: Österrike, inte Tyskland, inte Frankrike, Italien, Spanien – inte Sverige…” På sin karta över Europa hade han med ett magiskt suddgummi raderat ut alla gränser.

Vilket förstås är en privilegierad persons möjlighet, för den som har svårt att ens få loss fritid till vila, än mindre bildningsresor över kontinenten, är situationen och prioriteringarna sådana att fantasier om ett gränslöst Europa inte så lätt kan framkallas. För den som känner att det är ett val mellan än större fattigdom, när tillgången på försörjning minskar till följd av konkurrens, och nationalchauvinism är saken också enkel, inte bara för den som har en “Förkunnelse” av paneuropeiskt snitt och inte kan se hur kontinenten genomskärs av så många gränsdragningar på så många nivåer att det totalt sett är oöverskådligt.

Det var naturligtvis detta som var grundfelet i hans pan-europeiska tankebyggnad. Detta skulle snart varda uppenbarat. Det året vi firade Europatankens 10-årsfest i Wienkongressens stad grep Adolf Hitler makten i Berlin. Inga magiska formler, ingen högstämd retorik förmådde överrösta det teutoniska åskmullret. Nittonhundraochtrettiotre var verkligen inget år, lämpat för fest, för fröjd och gamman. Der Kongress tanzte nicht! 

Den kongressen kunde inte med att dansa. Det är begripligt. Inom tio år skedde angreppet på Polen och ett antal år sedan börjar européerna kodifiera en av modernitetens få starka myter, den som utgår från andra världskriget och tre av dess nyckelpersoner, Hitler, Stalin och Mussolini. Resten är vagt bekant historia för de flesta av oss.

Coudenhove-Kalergi var nio år äldre än jag. Alltså ingen alltför stor åldersskillnad. Jag kunde ogenerat spela rollen av generationskamrat med honom. Som svensk fick jag en rejäl överhalning av den i kontinenter tänkande kosmopolitiske greven. Han hade då nyligen varit på besök i Sverige, inte minst i syfte att propagera för sitt politiska älsklingsbarn, Pan-Europa Union. Han möttes med kalla handen. En svärmare. Har han då inte hört talas om svensk neutralitetspolitik…?

Då liksom idag sitter vi i spänningsfältet mellan imperier, krigshandlingar och ett rörigt Europa där ingenting verkar gå som tänkt. Fordom innebar det att vi gav kalla handen, vart går vi idag? Det ser åtminstone ut som att vi offrat den där politiken för att istället backa långsamt in i det ena trumanblockets famn, i strid med folklig opinion. Jag tror att det kan visa sig kosta mer än det smakar, och kosta avsevärt mer än alternativet när vi väl kan ha överblick, men jag är inte spådomskunnig, som vissa andra menar sig vara.

Sitt omdöme om oss sammanfattade han så – jag citerar från min intervju:

-Jag frapperades framförallt av landets i andligt hänseende insulära karaktär. Jag har aldrig sett ett så insulärt land och ett så insulärt folk som Sverige och svenskarna. Till och med England är mindre insulärt!

(Yttrandet försatte mig genast en garde. Men i mitt stilla sinne kan jag inte förneka att Coudenhove-Kalergi har rätt. En obehaglig situation! – Det var min kommentar i intervjun… Fyrtiofem år senare, skriver jag nu som minnesantecknare, finns egentligen ingenting att ta ifrån eller lägga till – när det gäller Sverige i/och Europa. Vi föredrar att demonstrera vår internationalism i mera exotiska kontinenter.)

En bild av svensken som extremast i världen, igen. Jag är alltjämt tveksam till den, och jag tror att de senaste decennierna inneburit en avsevärd kosmopolitisering av sverjet, om så bara i form av en gradvis allt större folklig acceptans av amerikanskt inflytande. Vissa delar av landet skulle lite skämtsamt kunna kallas för en förort till New York, utan att det vore alldeles fel.

Någon sida längre fram följer detta:

Felet med den flamländsk-österrikisk-japanska grevens Pan-Europa var att han var för tidigt ute. Det är väl nästan alla profeter. Och tiden för att ens börja förverkliga tanken var för kort. Vi kan ju se hur svårt och tidsödande det är att ge politisk substans åt 1970-talets version av den i grund och botten mycket gamla tanken på en europeisk gemenskap. Ett knappt årtionde hade Coudenhove-Kalergi på sig – så kom Hitler, och därmed är allt sagt om Pan-Europas öde.

Men det kan vara värt att erinra om en sak i detta sammanhang: Varje gång ett om också blott partiellt lyckat försök gjorts att “ena Europa”, så har det skett under hotet av någon som ansetts vara livsfarlig för Europa. För Wienkongressens dansanta aktörer med Metternich i spetsen var det Napoleon. Bonapartes flykt från Elba och återuppträdandet på den europeiska scenen, vilket skedde under pågående förhandlingar i Wien, kom Talleyrand att prägla ett bon mot: “Kongressen i Wien är upplöst!” Den andra “Wienkongressen”, hundratjugo år senare, rönte samma öde. Och alldeles som Talleyrand 1813 hade Coudenhove-Kalergi skäl nog befara att även hans “kongress” kunde komma att “serveras kanoner som dessert”.

Jag försöker tränga in nutida europeiska ledare i profetuniformen men det närmaste jag kommer är Yanis Varoufakis, och han är ju något slags persona non grata snarare än en etablerad ledare på europanivån idag. Dessutom mer inriktad på agitation än organisering och direkt ledarskap. Det tomrummet kommer med all sannolikhet att fyllas så småningom och jag vågar inte hoppas på att det blir någon som sätter social demokrati över andra projekt. Tendensen är snarast den motsatta och numera är krig i fredstid såpass inarbetat och invant att vi förmodligen inte kommer att märka av krigsutbrottet när det väl sker, om det sker och jag inte får förmånen att ha fel.

Richard Nikolaus Graf Coudenhove-Kalergi gick ur tiden år 1972. Men slår man upp i telefonkatalogen över Wien, så skall man hitta namnet “Pan-Europa Union”. Hans tanke, hans dröm lever sålunda, tycks det, vidare. Men mera än en “sekt” är det knappast fråga om. Det “finaste” namnet i sekten är Otto von Habsburg, son till dubbelmonarkiens siste kejsare, Karl. Som kandidat för Franz Josef Strauss konservativa, i Bayerns bondetraditioner djupt rotade parti (CSU: Christlich Soziale Union) har  Otto von Habsburg valts in i Europaparlamentet. Vad han kan komma att uträtta där återstår att se. Det finns emellertid en historisk poäng förborgad, lätt att upptäcka. Om, vilket otvivelaktigt är sant intill en viss gräns, Habsburgsmonarkien representerade en “europeisk” tanke och förverkligade denna partiellt, så är det sålunda en avdankad medlem av denna gloriösa dynasti som i Pan-Europa-Unionen i Wien och slutligen i Europaparlamentet för denna tanke vidare. Cirkeln sluter sig. Någonting mera än ett slags symbolvärde har väl inte detta förhållande. Men som sådant värt att noteras.

Så avslutar Hamrin sitt kapitel. Han, Otto von Habsburg, fortsatte att vara en paneuropeisk konservativ profil i decennier därefter och var en av de viktigare personerna i det politiska och metapolitiska arbete som ledde till den sovjetlojala kommunismens sammanbrott och murens fall. Det är inte förrän 2011 som han avlider, och då har han hunnit med att bli den första hedersmedlemmen för den europaparlamentariska partigrupp som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör. Han var flyktingvänlig, inte minst på grund av världskrigen och att hans egen familj tvingades leva i exil. Numera är han nog i huvudsak ihågkommen bland mer eller mindre högerextremistiska konservativa för sina insatser i den världsomspännande antikommunistiska kampen.

Idag tror jag inte att några av de tidiga paneuropeisterna lever men jag har inte sett efter. Finns någon av dem kvar är det i vart fall så att de faller bort snart, och det bara är senare generationer som kan föra det arvet vidare. Själv tror jag att ett Europa enat kring demokratiseringsideal är önskvärt, det vore en uppstudsighet och arrogant örfil mot dem som trodde att historien var slut i och med Fukuyamas berömda deklaration om att den liberalistiska parlamentarismen kommit att bli historiens krona. Det tror jag också vore klart livskraftigare än de liberalistiska och konservativa ideal som dominerat europasamarbetet under de senaste seklen, om det ens kan kallas för ett samarbete innan mitten på nittiotalet. För att en övergripande europeisk politik ska vara möjlig mer än en kort stund måste den vara folkligt förankrad innan beslut tas på högre nivå, annars uppstår problem av den typ som regeringen Hollande just nu lider svårt av i Frankrike, nämligen att folkliga rörelser vägrar finna sig i parlamentariskt eller av regeringen beslutade regler och helt enkelt ockuperar det offentliga rummet och vägrar utföra samhällskritiskt arbete tills det politiska systemet kollapsar över sig självt.

 

 

Swish: 0760296937, Patreon. Idag är jag alldeles för trött för att författa något käckt i anslutning till den här informationen.