Den stolta sanningsrelativistens upplösning

Igår bröt jag skrivandet efter att ha skenat igenom några grundläggande anmärkningar till en debattartikel som tar avstamp i en ytterst konspiracistisk tankefigur och en del av de utgångspunkter den förutsätter. Jag gjorde också ett antal antydningar som jag tror att jag får tillfälle att komma tillbaka till, rörande implikationer av det narrativ debattören, vår skribent, för fram, bland annat rörande hen själv och det samhälle hen vill ha.

Vid brottet var jag framme vid det här citatet:

Det har i sin tur lett till en situation där rätten till sin egen sanning betraktas som större än vad kunskap och faktisk sanning är.

Där pekade jag på att det är ett speciellt, personligt anknutet sanningsbegrepp som är avskilt från de gamla pålitliga Sanningarna, vilka levde på en social nivå och inte nödvändigtvis var någons egna. Jag fick frågor om hur jag ser på sanningsbegreppet som sådant så jag gör en inledande anmärkning om detta innan jag fortsätter peta i relationen mellan egen sanning, kunskap och faktisk sanning.

I sin enklaste bemärkelse är en sats sann om den motsvaras av eller åtminstone inte hamnar i konflikt med våra gemensamma uppfattningar om verkligheten. Det kan illustreras med ett exempel ur den analytiska filosofins många försök att konstruera hård och härligt pålitlig sanning: ‘Snö är vit’ om och endast om snö är vit. En vardagssituation med en kompis på en sten på en snötäckt åker är det ett ganska sant påstående. Snön ser ut på ett sätt som vi vanligen betecknar som vitt, så då kan vi säga att snön ser vit ut. Samtidigt är det en tämligen otillfredsställande sanningsteori. Har en blind ett vithetsbegrepp? Vad sker när vi tittar riktigt nära på snön, börjar den inte se genomskinlig ut? Tänk om kompisen är döv och satsen är för konstig i sammanhanget för att kunna utläsas av läpprörelserna, blir den inte meningslös då, som satsen ‘kreft pek fetul tott’? Förr var det vanligt att tro att sanning av det här slaget var omänsklig och levde ett eget gudomligt godkänt liv vid sidan av de mänskliga villkoren, och det har varit en av Sanningarna, vilket råkar på just sådana här problem om man börjar titta noggrant på sådana påstådda sanningar.

Språket visar sig undflyende och fungera helt annorlunda än hur logikern på jakt efter Sanning traditionellt föreställt sig. Som Saussure konstaterat och gjort till akademiskt allmängods, de språkliga tecknen är godtyckligt valda och inte naturgivna eller utsedda av Gud. Vi kunde byta plats på höger och vänster på en gång , säga vänster när vi menar vad vi idag kallar för höger och vice versa, och om alla accepterade det skulle det inte göra någon större praktisk skillnad (precis som med högertrafikreformen), utan i huvudsak vara en fråga om estetik, tradition eller andra sådana värden. Så satsen ‘snö är vit’ behöver något mer än snön för att bli meningsfull och begriplig. Samme Saussure kallade det för parole (kontrasterat av langue, språkets teckensystem och symboler) och senare tänkare har ofta använt ordet diskurs istället. Det är den meningsrymd som tecknen skisserar, möjliga tolkningar av tecknen som kan göras gällande i en specifik situation. Ser vi till ordet höger behöver det inte se ut just så för att ha den betydelsepotential det har, utan vi kunde plocka in en anglicism istället och säga right istället utan att betydelsen går förlorad (precis som man numera ofta säger sale istället för realisation eller rea). På samma sätt kan vi heller inte av den grafiska utformningen av ordet höger utläsa meningen med tecknen, för det behöver vi socialiseras in i en språklig kultur och internalisera de här relationerna mellan tecken och mening. Jämför med den blinde och den vita snön.

Så när vi formulerar oss måste vi lyda sociala regler för hur det kan gå till, vilka tecken vi kan använda och när. Det gör att inget sanningsanspråk som är kommunicerbart är ens helt egna, av nödvändighet är det i någon mån format av kultur och tradition. Samtidigt finns diskursnivån därunder och i den lever betydelserna. I ett visst sammanhang kunde satsen ‘snö är vit’ vara ett slags skämt där snön påstås vara rasligt privilegierad i sitt samhälle, i ett annat kunde det vara en utsaga om att särskilt potenta kokainpreparat är vita. Allt detta och mer är möjliga innebörder av satsen när den konkret används och situeras i ett sammanhang. Den här avgrunden mellan tecken och mening är också ett skäl till att förhoppningarna om utvecklandet av ett exakt och allmängiltigt språk inte stått sig så väl i moderniteten. Vi har så att säga upptäckt att våra sanningar oftast är någon annans och inte alls så självklara som vi trodde, för att vi behöver de här sociala utbytena för att språk, mening och sanning ska vara betydelsefulla begrepp.

Därför är faktisk sanning något tillfälligt, beroende av massor av saker utöver själva det fenomen som sanningsutsagan behandlar. Men kan det inte vara så att någon tok sitter på sin kammare och kokar ihop egna sanningar och lever efter dem? Jo, såklart, vi är tvingade till det, vi måste ta ställning, inordna föreställningar, förhoppningar och förväntningar i våra tidigare sådana. Samtidigt är tokiga försanthållanden nästan aldrig någons egna. Längre fram kommer vi att se vår skribent lyfta ett exempel på en ‘egen sanning’, en kommentarsfältskrigare som har en berättelse om ryskt agerande på Krim. Saken är bara den att det inte är hens egna, utan en mikro-Sanning i den personens sociala miljö, en dogm man där cirkulerar för att den är bekväm och förklarande och markerar ett vi och ett dem. Vad som angrips som ‘egen sanning’ av vår skribent är alltså delade, sociala sanningar som hen verkligen inte gillar, och heller inte verkar ha någon lust att förstå.

Gällande kunskap är jag av uppfattningen att ordet primärt syftar på förmågor, kunnande. Det är besläktat med att känna, kunna. En text är aldrig kunskap, möjligen visar den någons kunskaper. Så en vetenskaplig rapport från en studie innehåller inte kunskap, utan man kan på sin höjd utläsa ur den att de som författat den besitter kunskaper. Den bör närmast benämnas som information och det är resultattypen för i stort sett all forskning som utförs idag, särskilt inom naturvetenskaperna. Vad vår skribent menar med kunskap är oklart men jag blir inte förvånad om hen avger ett rungande ‘ja!’ om man frågar ‘är den här studien som kopplat en gen till ALS kunskap?’. Jag gillar den distinktionen, den förtydligar begrepp som oinformerad och okunnig, dessutom förklarar den varför vi kan bygga enorma samhällen som fostrar fler yrkesforskare än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, som producerar fler och säkrare rapporter än någonsin förr, och ändå faller kunskaper snabbt bort ur samhällslivet och ersätts med reklam, manipulationer och underhållning. Det är för att vad de producerar är information och som bekant innebär informationsöverflöd svårigheter att organisera och förstå informationen, varför den också blir svårare att använda för kunskapsodling. Åtminstone tar det mer tid att utvinna kunskap ur ett stort informationsmaterial än ett litet.

Vad vår skribent egentligen menar och vill med den där sentensen är som synes ganska oklart. Jag tror att personen är ganska oinformerad och okunnig i det här ämnet och att det är därför hen förväntar sig att faktisk sanning är, inte konstrueras i ett socialt sammanhang, i förhållande till intryck av materiella omständigheter, andra personer, förförståelser, med mera. Förmodligen bör den ses som en samling signalord som riktar sig till en likaledes oinformerad, okunnig och övertygad läsekrets, lite som vi inte primärt riktar oss till en blind med en sats som ‘snö är vit’.

Ett exempel var SFI-kursen i Helsingborg, där en elev förnekade förintelsen och menade att det var en judisk konspiration, läraren reagerade och förklarade att det var nonsens. Eleven kände sig kränkt över av att bli ifrågasatt och läraren fick en reprimand med innebörden “vad som är historia för oss är inte historia för andra“.

Här är då ett första exempel på vad vår skribent vill lyfta fram för att skildra detta postmodernistiska tillstånd som den onda sanningsrelativistjudiska frankfurtskolan tvingat in vissa i. Vi kan direkt avfärda det underliggande påståendet att antingen lärarens överordnade eller eleven studerat postmoderna filosofer noggrant och kommit fram till att ‘allt är relativt och allt är lika sant’. Som vi sett var det alltså inte fråga om en egen sanning utan om en social sanning som eleven inte valt, inte kritiskt granskat, inte ifrågasatt på något engagerat och prövande sätt. Att beskriva det som en egen, personlig, sanning är alltså ett slags maktutövning över eleven, istället för att konstatera att hen haft en viss uppväxt och tvingats lära sig vissa saker för att inte snabbt bli utstött eller avpolleterad vill vår skribent göra hen till personligt ansvarig för sin oacceptabla historieskrivning. Det är en radikal omstöpning av den verkliga personen som var där i klassrummet och sade det där dumma som fick läraren att släppa schemat och istället bestämma att den eleven skulle komma att dominera lektionen i egenskap av kryptonazist, antisemit och så vidare.

Det är förstås inte tydligt uttalat att skribenten gör detta med eleven, utan vad som är riktigt tydligt uttalat är att hen angriper lärarens överordnade, som enligt en annonstavla konstaterade att

Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta.

Samtidigt används elevens ofrivilliga övertygelse som ett exempel på en egen sanning och lärarens överordnade förklaras ha vidgått att den också är en Sanning, för vår skribent förväntar sig att alla sanningar ska vara Sanningar, andra sanningar kan inte accepteras.

Nu är det närmast tjänstefel av en lärare att börja kverulera med en enskild elev om någon stupid utsaga och om den överordnade ska klandras för något så är det användningen av faktabegreppet. I vårt vardagsspråk har ‘fakta’ kommit att bli en beteckning på alla försanthållanden. ‘Jag kollade i Nationalencyklopedin och det där är verkligen fakta’. Bland filosofer är betydelsen mycket snävare och omfattar verifierbara materiella sakförhållanden. Så borde ordet också användas bland pedagoger och andra i skolmiljöer. Kan vi mäta bordsbenets längd till nittiotre centimeter är det ett faktum att längden är nittiotre centimeter och vi kan vara rätt säkra på att alla som upprepar mätningen kommer att få ungefär samma resultat. I själva verket varierar längden litegrann beroende på var man mäter men det är skillnader på en mikroskopisk skala som normalt saknar praktisk betydelse så vi brukar strunta i dem, precis som vi struntar i relativistisk fysik och luftmotstånd när vi räknar på fallhastigheter i grundskolans NO-undervisning. Syns inte, finns inte. Så fungerar fakta. De är praktiska konceptualiseringar baserade på intryck från omvärlden och inte alls så hårda och pålitliga som ordets konnotationer vanligen antyder.

Annonstavlan förklarar också att eleven kanske inte alls hade känt sig utpekad på grund av ifrågasättandet, utan de tillmälen som eventuellt avgavs och utpekandet som särskild i den sociala miljön på grund av sina ofrivilliga uppfattningar. Där gör vår skribent en glidning för att försöka få det att se ut som att eleven har frivilligt bildat sig uppfattningen att judar är ena lömska djävlar som iscensatt ett folkmord som aldrig hände för att råna palestinierna på land och föröva folkmord mot dem med supermakternas goda minne. Så är det naturligtvis inte utan sådana narrativ tjänar en social funktion i sina ‘naturliga habitat’, de förklarar den situation man befinner sig i om man lever i den miljön och gör det lättare att välja motstånd, hat och ilska istället för uppgivenhet, ångest och självmord. De ger en berättelse om varför man måste bita ihop och vara benhårt lojal med andra i sin närmiljö och bedövar skräck, osäkerhet och substituerar i dessa avseenden fint för alternativet att sitta på sin kammare och läsa akademiska avhandlingar om Förintelsens historiska bakgrund och karaktär. Det är först när det blir en överlevnadsstrategi att inte berätta sådana berättelser som sociala problem uppstår kring dem. I vårt samhälle blir den som i offentligheten uttalar att judarna förtjänade att utrotas eller något liknande snabbt denigrerad och om man förknippas med sådana berättelser blir det närmast omöjligt att erhålla en stabil och hygglig försörjning utanför kriminella miljöer. Berättelsen om de sex miljonerna och om vad vi måste berätta fyller alltså i vårt samhälle en liknande funktion som de antisemitiska fyller för vissa araber och andra som av djupt personliga skäl behöver förstå och hantera den mycket tragiska relationen mellan israeler och vissa av deras grannar.

Det borde läraren rimligen ha förklarat för eleven i enrum, istället för att ställa till med en scen. Vår skribent tycker däremot att det var jättebra att läraren ställde till med scenen och gjorde klart att eleven efter sina uttalanden stod absolut lägst i rang i det här samhället. Det är en formell och statligt bemäktigad alfaindivid med stor makt över de andra i församlingen som slår fast vem som bör vara hackkycklingen. Genom att arrangera stormöte kring tarvliga uttalanden blir det också en strid, en kamp inför publik, och det är absolut inte givet att läraren kommer att vinna den i sällskapets ögon oavsett hur historiskt korrekt hens skildring av Förintelsen är. Eleven kan vara mycket vältalig och intelligent, och använda klipsk retorik, lömska ledande frågor och andra tekniker för att vinna över publiken på sin sida, få läraren att framstå som en svamlande judeindoktrinerad idiot eller något, och få höhö:ande och ryggdunkningar efteråt. Alla gillar att se en snygg strid och hälsa på vinnaren efteråt, hur dumt det än är. Se bara på proffsboxningen, där idioter har sönder sina hjärnor frivilligt medan en massa andra idioter hetsar upp sig över det. För att läraren garanterat ska vinna så måste läraren också ta till övermakt över eleven och inte ta striden på elevens villkor, varvid publiken ser David förnedras av Goliat och läraren går ut som förlorare iallafall.

Jag menar inte att det antisemitiska tramset är en lika bra historisk skildring av Förintelsen som exempelvis Richard Evans utmärkta trilogi om Tredje Riket, eller att det är en bra berättelse i alla sammanhang. Däremot är det så att det för många människor är jätteviktigt att förstå varför palestinierna eller några andra måste lida så mycket och att det tillåts. Det är så obegripligt att det blir gångbart att förklara det som att judarna kontrollerar allt och har gjort all historieskrivning till lögner de och deras stat tjänar på. I någon mån är det också försvarligare att vara antisemit av det skälet än att vara det på slentrian, så som det var huvudregel att européer var inbitna antisemiter fram till andra världskrigets slut, för att eliterna tyckte att rasläror och andra bigotta fantasier var hemskt tilltalande och lönsamma. Vanligt folk hade som bekant svårt att acceptera de påtvingade bojkotterna mot judiska affärsidkare under tysknazisternas trettiotal, de fortsatte handla på sitt lokala judiskägda snabbköp och så vidare, samtidigt som eliternas rasläror och snack om den lömske juden med sina giriga ögon och kroknäsa och beniga fingrar var gångbart i breda lager. Den antisemitiska berättelsen hos eleven är från början inte ens en historisk skildring utan just sådant där snack som man fyller ut tomrummen med för att stå ut med resten. Att som lärare upphöja den till en historisk skildring jämförbar med, säg, Evans, för att sedan ta strid om den inför öppen ridå, det lutar åt att legitimera antisemitism och urholka distinktionen mellan historicitet och myt.

Som lärarens överordnade uttryckte det:

Men klassrummet var helt fel forum för den diskussionen för det ni skulle göra var att lyssna på klartext

Det kan också konstateras att sådana där offentliga strider om rang och vad man får säga också kan befästa vad den angripne påstått sig tro på. Kontroversiella ståndpunkter och uttalanden ger makt, för de tvingar andra att engagera sig i debatt och ta risken för att vara mindre skickliga än motståndaren och förlora även fast de har rätt enligt någon socialt satt standard. Att ta de striderna och inte vara klart brutalare och skickligare än sin motståndare kan alltså vara kontraproduktivt, och överhuvudtaget är det inte så man skapar en bra pedagogisk miljö. Det är så man förstör en och det är därför nyfascisternas aktivistsvärmar agerar som de gör. Vår skribent tillstyrker det beteendet och det är lite läskigt, särskilt mot bakgrund av att hen öppnade med en kryptonazistisk konspiracism.

Nåväl. Härvid hoppas jag att det framgått vilken farsartad idioti jag ser i vår skribents utgångspunkter och inledande exempel. Låt oss se på nästa.

En läsare skrev i kommentarsfältet på en av MittMedias Facebooksidor att allt gått fredligt till vid Rysslands annektering av Krim och att OSSE, Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, godkänt den riggade folkomröstningen efter att ha övervakat valet.

När jag påpekade att OSSE aldrig ens var på plats och än mindre sagt att valet var godkänt svarade personen: ”Jag säger att de godkände genom att vilja ha med Ukraina, en av parterna”, alltså en förvirrad efterhandskonstruktion till lögnen. Och mitt påpekande att det inte stämmer (vilket kan verifieras efter tre sekunder på OSSE:s hemsida) bemöttes med: ”Det är du som sprider falsk information”.

Det är alltså det här exemplet jag nämnde tidigare, och även här är det fråga om en dogm, en socialt konstruerad övertygelse. Kring den finns en massa annat som den samspelar med och om personen som reproducerade den verkligen tror på att det är en korrekt, en sann, berättelse så är sannolikheten stor att det också implicerar att personen har ett socialt sammanhang där man känner igen varandra på vilka berättelser man delar med andra när sammanhanget är ett visst. De kan mycket väl prata om väder och vind i något sammanhang men om det gäller Krim, då är det så att befolkningen där ville ha ryskt herravälde och sade det i en folkomröstning, punkt. Man tvekar inte öppet på det, precis som man som medelsvensk inte öppet tvekar på att sex miljoner judar utrotades med dödsläger under Förintelsen. Åtminstone inte om man vill uppfattas som en anständig och hel människa snarare än en nazistisk grobian som inte fattat nånting.

Det vill säga, personen som kacklade om Krim har att välja mellan att förlora i anseende hos sina kompisar och tvivla på sina egna övertygelser, och att stå fast vid berättelsen och förklara varför den andra personen har fel. Du kan själv pröva det här genom att i något sammanhang börja prata om att det inte alls utrotades sex miljoner judar i de tysknazistiska dödslägren utan långt färre. Ramaskri lär bli ett mycket påtagligt faktum och stämningen hysteriskt jobbig. Grejen är den att sentensen är sann, den uppfyller alla vetenskapliga krav på historicitet. En stor andel av utrotningen utfördes nämligen på plats där judarna hittades i de ockuperade områdena, dödspatruller samlade ihop dem och sköt dem efter att de hade fått gräva en massgrav åt sig själva eller något liknande. Metodologin varierar lite i detaljerna men det var i någon mån förstahandsvalet för Förintelsens förövare, slakta av dem på plats och skicka med allt annat uselt rasmaterial på samma gång. När du förklarat det här kommer stämningen nästan helt säkert att ändå vara tryckt och konstig, trots att du bara bjussat lite på sanningen om vad som egentligen hände. Helt i linje med vad vår skribent kräver, om jag förstått hens ståndpunkt korrekt.

Därför är det nog mycket svårt för den där kommentarsfältskrigaren att ge en annan berättelse än att Krim togs jättefredligt och med invånarnas goda minne. Det är också en i vissa avseenden bekvämare berättelse än att Ryssland valsat in på europeisk mark och tagit en bit för att bättra på sin militära och geopolitiska ställning i området. Den senare berättelsen betyder ju att vi är i ett fucking djävla världskrig där stormakterna redan styckar av bitar åt sig själva som de gärna vill ha när slutstriden kommer, vem vill leva med den vetskapen?

Dessutom, det är mycket osannolikt att den här kommentarsfältskrigaren suttit långa stunder med näsan i gammalt material från frankfurtskolan och ba ‘ah, yiss, sanningen finns inte, allt är relativt, djävlar vad skönt, nu ska jag göra lögnen till sanning hos MuttMediya HAHAHAHAHA *tangentknatter*’. Det är heller inte grundskolan som lärt ut det. Ska vi se någon kraft som mer skyldig än andra är det nog näringslivet tillsammans med akademierna och profitmaximeringsimperativet. Inom akademierna har vissa naturvetenskapligt orienterade discipliner raffinerat reklammanipulativa metoder och de har av näringslivet gjorts till en ständigt pulserande, förljugen, fond i våra liv. Vår skribent har inga problem med ett budskap där en androgyn gestalt plinkar lite stämningsfullt på en gitarr och allt har en lite murrig och skön känsla, innan det ploppar fram en bild på en sluglur med en prisuppgift. Åtminstone får det tolkas så, när hen inte en enda gång anmärker på att vi hela tiden översköljs med kommersiellt manipulativa och förljugna budskap, som vetenskapligt optimerats för att påverka så många som möjligt så mycket som möjligt oavsett vad de själva tycker om saken. Det här har postmodern filosofi kritiserat och varit fientlig mot, varför högern numera beskyller den för att vara orsak till det så att högern kan fortsätta att ge makt åt de här förljugna reklamkrafterna.

Här kan vi alltså se hur skribentens berättelse inte bara är osann i grunden utan också tjänar syftet att fördunkla och dölja mäktiga intressen och maktutövning vi råkar ut för hela tiden i våra vardagsliv. ‘Bry dig inte om att massmedier, politik och näringsliv söker manipulera dig maximalt effektivt, bli arg på de äckliga judehatande bögdödarmuslimerna istället, det är de som tar makten över dig om du inte accepterar indoktrineringen som redan pågår OCH DÅ BLIR DU VÅLDTÄKTSMÖRDAD I HEDERNS NAMN’. Versalerna är alltså diskursiv, outtalad mening som brukar finnas i den här typen av propaganda, åtminstone bland nyfascister, men sällan skrivas ut. Istället idisslar de statistik över våldtäktsanmälningar och kriminaljournalistik som rör personer med utländsk bakgrund eller deras barn. Samtidigt kan vem som helst se att det är just det där hotet som de använder för att få oss att inte titta på andra saker och förfasas över dem. Vår skribent är alltså en lömsk jäkel som kanske inte ens är medveten om vilka intressen hen springer genom att låta publicera den där texten.

För övrigt har vi en liknande situation i Förenta Staternas politik för tillfället. De har ett strikt dikotomiskt system för att utse sina federala regeringschefer, så har folket otur är det två usla alternativ som partisubstituten har knuffat fram. Då av interna mekanismer och inte några övergripande allmänsociala hänsyn, utan det är konkurrensorganisationer bland andra där den som strider bäst och bygger starkast allianser vinner, inte den som är lämpad, lämplig eller anses som bäst på det där med politiska visioner. Så de medborgarna hotas nu med att de väljer fascism eller Clinton-dynastin. De hotas med att de väljer sin egen sociala kastration och kanske utrotning om de väljer Clinton-dynastin istället för kejsarguden som ska göra allt storslaget och vackert igen. I november kommer det att vara så att folk röstar mot bakgrund av att de har blivit hotade. Dessutom kommer det inte att gå att lita på valresultatet eftersom många elektroniska röstningsapparater är ett rent haveri i IT-säkerhetshänseende och det redan finns tecken på att utländska intressen sonderar terrängen för att påverka valresultet genom fusk.

Och du kan aldrig ana vad som händer sedan. Nu är det de bästa bitarna kvar. Jag hoppas att ni börjat vädra blod och karaktärsmord och blir lite smygrusiga av det. Annars kommer en senare poäng att visa sig bortkastad och det vore ju synd.

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>