Påbjudet soundtrack. Till dessa temata kan jag inte tänka mig en bättre ljudsättning än sådan här, där redan aktens namn genomsyras av storslaget allvar och vanmakt, emedan kompositionerna ständigt strävar mot allt mer jättelika och förkrossande klimax i en episk-rytmisk malström.
Nyligen har ett klimatpolitiskt initiativ inrättats där en person utsetts till chef och hjälte, någon som ska ha sett till att vi inom femton år har ett fossilfritt samhälle. Detta är antingen ett garanterat misslyckande eller en lögnaktig presentation av ett politiskt program. En väsentlig förutsättning för att kunna tala om den här politiska visionen i hoppfulla termer är en fanatisk tilltro till att det ekonomisk-politiska system inom vilket den opererar också kommer att tillåta eller kanske till och med knuffa på utvecklingen i rätt riktning.
Att vi just sett detsamma skena på i accelererande takt, i motsatt riktning, i ett helt sekel, och dessutom kunnat notera att vare sig filmstjärnor eller verkligt starka politiker (Reagan, Stalin, Obama, exempelvis) har haft makten att styra åt något annat håll, det spelar ingen roll. Religiös hängivelse är i vår tid inte ett tecken på frälsning eller ett moment i ett kosmiskt drama utan endast ett livsstilsval, varför det inte är allvarligare än så att sätta sådan här tillit till hegemonin och använda en så fantasifull och verklighetsfrämmande terminologi. ‘Genom samtal med näringslivet och andra ska vi frälsa oss ifrån ondo, oavsett vad djävulska röster säger om systemiska brister och materiella omöjligheter under rådande förhållanden’. Vi ser samma avförtrollningens urholkning i framväxten av rent konspiracistiska rörelser, som 9/11-truthers, alarmister rörande illuminatijudebögödlornas världsherravälde och allt vad det nu är för något. Idag är det bara livstilsval, sanningar man gillar lite mer än andra, komponenter i det personliga varumärket.
Det är så här ord förlorar sin mening. Han säger vad han tror är rätt att säga, och när han gör det måste han ljuga. Fossilfritt betyder rimligen fritt från exploatering av fossila resurser. Ett fossilfritt Sverige innebär därför ett Sverige fritt från användning av fossilbränslen, fritt från användning av varor producerade med fossilbränslen eller fossilresursberoende produkter, osv.
Det betyder ett Sverige där det inte förekommer plaster som utvinns ur fossil olja. Där det inte förekommer plaster som utvunnits ur växter producerade med maskiner som drivs av fossila bränslen, ej heller har däck producerade av fossil olja. De har heller inte producerats i ett samhälle som bärs upp av konsumtionen av fossila resurser. Ingen personbil eller traktor som tillverkas idag eller är på något storföretags ritbord lever upp till fossilfrihet. Det finns ingen seriös politisk rörelse som driver en sådan agenda. Däremot finns det massor som agerar opium för oss som oroas av utvecklingstendenser och ekonomisk-politisk stabilitet (dvs. konserverandet av marknadsliberalistiskt fossilresursberoende). Vi kan köpa ‘eko’, sätta religiös tro till ‘klimatkompensation’ och ge pengar till föreningar som låtsas odla träd. Vi har också förmånen att i realtid och i avsevärd detalj följa oljeimperialistisk krigföring samtidigt som vi käkar opium i form av skräck inför ‘terrorism’ alternativt opium i form av ’tillväxt’. Att hela världen är inbegripen i ett totalt krig (i fredstid!) som går ut på att dela upp olja och andra fossila resurser är en insikt som vi tillåts bedöva med ‘mindfulness’, ‘yoga’ eller ‘smoothies’. Inte med politik, inte med kultur, inte med social organisering. Bara med kapitalistiskt godtagbara produkter, som fungerar i marknadsnihilismens logik.
Ingen normalbegåvad och ärlig person kan på allvar tro på det där programmet. Vi måste alla hantera det när vi tolkar det här fenomenet och jag tror att huvudspåren i det är att antingen se på fossilfritt som en eufemism för lägre fossilresurskonsumtion (oklart hur det isf. ska utvärderas, eftersom ‘fritt’ inte utsäger hur lågt den ska sjunka för att vara godkänd), eller att se på det som en slags politisk teater där vad som sägs inte är det viktiga, utan möjligen är det att något sägs som säger något istället för det som sägs. Hur som helst innebär det att vi som ekonomisk-politiska subjekt behöver hantera och ta ställning till ett socialt fenomen utan att kunna göra det på ett friskt och vettigt sätt, vi tvingas liksom förhålla oss till politikens kommunicerade personligheter som ett slags byfånar eller shakespearska dårar. De kanske pekar oss mot sanningen men det krävs en viss vansinnighet för att kunna se det och desto mer för att göra något vettigt av vad de säger.
Problematiken är för övrigt väl bekant för Stalin. Han tog över en statskapitalistisk statsapparat och inget funkade och alla konkurrerande stater lade på med de värsta tacklingar de kunde uppbringa alltmedan den inhemska instabila ekonomin ruttnade snabbare än han kunde skicka förment ansvariga till gulagarkipelagen. Så han idisslade att det statskapitalistiska system han ansvarade för var den sanna socialismen, historiens första jämlika och demokratiserade samhälle, där klass inte längre dominerar personen och där arbetet inte var för någon minoritet utan allas bästa. För att kunna upprätthålla en regim som levde på kapitalistisk handel med sin inhemska produktion på en världsmarknad. På samma sätt behöver politiker i vår tid tala om att de är demokrater, att de tar ansvar för vårt habitat, att de är det fria samhällets väktare och så vidare. Detta som marknadsföring av statsskick som blir alltmer repressiva, disciplinerande och auktoritärt paranoida, där alltmer av ansvarstagande och beslutsfattande förskjuts till tyranniska algoritmer och det anses helt okej att sätta sin tilltro till teknologi och ideologi som är nyfödd. Primitiv. Barnslig.
Jag vet inte om du har tänkt på det, men den moderna kulturen är verkligen ett barn, en primitiv och nästanmänsklig figur. Vi producerar nya verktyg i snabb takt utan att riktigt tänka på vad vi ska ha dem till eller vem de är bra för, som säljs in med infantiliserande retorik. Atombomben är det uppenbara exemplet, ett annat kunde vara datorer som _inte_ håller i decennier utan på sin höjd några år. Allmänbildningen rörande vår tids idéhistoriska och filosofiska rötter är så låg att man kan göra affärsverksamhet av att presentera upplysningstidens mest kända produkter som den slutgiltiga livsåskådningen, ‘the livsåskådning to end all livsåskådning’. Vår kultur är så ung och naiv att offentlig debatt i hög grad vilar på samma principer som skolgårdens sociala hierarkier, såpass ung och naiv att det är gångbart inom den att påstå att marknader som producerar kortlivade, resursintensiva varor är något bra, en allmänmänsklig frälsning, en väg till välstånd och frihet för alla.
Så ung och naiv att det inte framstår som fullkomligt sinnessjukt för regeringens funktionärer att sätta en person på ett uppenbart omöjligt uppdrag. De kan tro såpass på berättelserna kring institutionen att de inte bara blåvägrar, utan faktiskt skrider till handling och kör hela det elitpolitiska paketet med fet PR-insats och rosenskimrande sagor om hur fint det ska bli.
Vilken fråga kommer du börja med att ta dig an?
– Jag måste lyssna mycket nu, och höra vad exempelvis kommuner och företag anser är klokast att starta med.
Kan kommuner och företag anse att det är klokast att starta med att göra dem själva fossilfria? Kommer en företagsledare kunna säga ‘jovisst, vi går före och accepterar en konkurs istället för att fortsätta konkurrera inom fossilresursparadigmet’? Kommer en kommun att kunna säga ‘jovisst, vi ska höja skatten med flera kronor redan nästa år, för att köpa trampbilar i trä som den lokala arbetsförmedlingen ska producera åt vår personal inom äldreomsorgen’? I själva verket finns ingen egentlig tilltro till projektet, betydelsen av fossilfritt kommer löpande att förskjutas från den tydliga bokstavliga innebörden till något i stil med ‘etanol och biogas i bussarna, nu är fossilfriheten här och rullar pålitligt på råoljebaserade gummidäck, som vi har väntat på denna dag!’ eller ‘nu är skolmatsalarna äntligen fossilfria, det har en organisation sålt ett certifikat till oss som säger och de råoljebaserade plasttallrikarna har faktiskt ingen rätt att säga något annat!’.
Kanske kommer vi medans undergången genomgår sin akuta fas inte längre att kunna förstå att det är vad som sker, för att vi inte längre har kvar ett språk som kan uttrycka det utan allt som återstår av mänsklig kultur är de parodier på sådan som reklammakare försörjer sig genom att indoktrinera oss i.
Njuter du av undergångstoner och känslan av att bättre än andra se hur allt egentligen är åt helvete och en enda stor saga som få vågar berätta utan att förställa sig? Då kanske du vill att jag ska ha mer och bättre mat, fler och ovanligare böcker, lagliga och välfungerande droger, och mer tid över för att filosofera tillsammans med min hustru och den lokala bäverstammen. I sådant fall finns Swish: 0760296937 och en ursäkt till Patreon-sida till för dig. Här får du en tocken däringa matselfie från dagens sofflunchmiddag som tack för eventuellt bidrag:
Haramkorv, industrisallad och godislök, serverat på litteraturhögar och med en lågbudgetdijon vid sidan av.