Efter hundra år är Sykes-Picot-avtalet alltjämt en reell närvaro i främreasiatisk realpolitik och hänger som en skugga över stormakternas nutida militära äventyr i regionen.

Jag har nyligen lagt vantarna på en äldre bok om Krig och kriser i Mellanöstern, författare är historikern Peter P. Rohde och den svenska översättningen gavs ut 1970 på Rabén & Sjögren förlag (numera en del av Norstedts). Den ger en snabb och översiktlig genomgång av bakgrunden till de konflikter vi idag ser i regionen. Vid Turkiets angrepp på Ryssland i oktober 1914 var de europeiska koloniala ambitionerna i Mellanöstern redan långt gångna och mot bakgrund av att Tyskland åren fram till 1907 börjat tala om att ta upp egna sådana slöts i slutet på augusti det året ett avtal mellan Storbrittanien och Ryssland. Det gick i korthet ut på en uppdelning av Persien, Afghanistan och Tibet i intressesfärer mellan dessa stormakter. När Turkiet anfallit Ryssland 1914 fanns i Ryssland en stark tyskvänlig strömning i politiken som ville att landet så snabbt som möjligt skulle dra sig ur, för att hindra detta förhandlade den brittiske utrikesministern lord Grey fram ytterligare en överenskommelse med Ryssland som lades till överenskommelsen om inflytelsegränsen i Persien, denna om hur kontrollen över turkiskt territorium skulle fördelas. Att Ryssland därmed skulle bli en betydande sjömakt med tillträde till Medelhavet motiverade till vidare förhandlingar om Mellanösterns uppstyckning:

Härigenom kom Konstantinopelavtalet att bli det verkliga upphovet till den s.k. Sykes-Picot-överenskommelsen, som var ett brittiskt-franskt-ryskt avtal om en delning av det turkiska riket efter centralmakternas väntade nederlag. Avtalet slöts i maj 1916.

Medan Ryssland skulle få Konstantinopel med ett lämpligt uppland på bägge sidor av Bosporen samt större delen av Mindre Asien, förbehöll sig Frankrike Syrien, men utsträckt så långt österut att det även kom att omfatta Mosul, och Storbrittanien det sydliga Mesopotamien från Bagdad till Basra, ett steg ytterligare i försöket att underlägga sig hela sjörutten från Storbrittanien till Indien.

I stort förelåg enighet om denna uppdelning, men tolkningen av vissa klausuler vållade vanskligheter. Särskilt Storbrittanien kunde inte acceptera Frankrikes uppfattning om vad begreppet Syrien omfattade, ty fransmännen tolkade det en smula vagt som identiskt med hela Levanten och ville inte bara förbehålla sig hela den del av Mindre Asien som inte skulle vara rysk utan också hela kustlandet ned till den egyptiska gränsen. Det kunde inte den brittiska regeringen gå med på, eftersom den önskade att dess tilltänkta protektorat invid dubbelfloden skulle ha tillgång till Medelhavet i form av en korridor ut till hamnstaden Haifa; dessutom önskade den inte se en annan stormakt etablerad så nära Suezkanalen, där Storbrittanien efter flera årtiondens energiskt förarbete omsider var allenahärskande. (s. 33)

Det var första världskriget som lärde de occidentala stormakterna värdet av olja och det var den insikten som låg bakom de brittiska avsikterna i de här förhandlingarna. Motoriseringen av krigsmakterna och stridsvagnarnas intåg innebar att säker och riklig oljeförsörjning snabbt blev en kritisk faktor i den ständiga kapprustningen konkurrerande stater emellan. Sedermera blir också stridsflyget en pådrivande faktor. Occidentens kommersiellt och militärt motiverade acceptans av huset Saud har också sin grund i den utvecklingen, något som också påverkat svensk nutidspolitik (Saudiavtalet).

För att ge en känsla av hur personerna som företrädde de här stormakterna och hur man kunde tänka vid den tiden passar följande utdrag exceptionellt bra. De återfinns i ett avsnitt om Balfourdeklarationen och Sykes presenteras som brittiska regeringens “Orientexpert sir Mark Sykes“. Rohde ger inga ordentliga källhänvisningar men jag ser ingen anledning till att betvivla äktheten i hans citat (eller för den delen korrektheten i översättningarna).

Sykes hade då också kommit till sin slutsats utifrån helt andra förutsättningar. Han var en utomordentligt intelligent man och en personlighet som reagerade häftigt på allt som han upplevde. Han hade kommit att hata levantinaren, det vill säga araben såsom denne utvecklats efter det att han kommit under västligt inflytande: ‘De är vältaliga, opålitliga, hetsiga och febriga, degenererade av att ha levt ett liv i sysslolöshet, de föraktar jordbrukarna som en cockney föraktar en bondtölp; de hatar turkarna, som är dem oändligt överlägsna; de är lata över all beskrivning och så lastbara som deras utmärglade lemmar tillåter dem vara det, alltid beredda till upptåg och till att mörda för fanatismens skull, så länge det inte föreligger någon fara; de avskyr européerna med ett skenheligt och sanslöst hat.’

På detta sätt såg Sykes på stadsaraben. (s. 38-39)

Idag skulle vi benämna detta fullblodsrasism men då var det närmast allmänt accepterad vetenskap med beteckningar som rasbiologi, socialhygien och diverse andra eufemismer, om än hos Sykes snarare banala tolkningar av personliga erfarenheter än systematiserad och akademiskt godkänd information. Han hade också synpunkter på beduiner.

‘I Manaieh kämpade jag för första gången bland Shammararabernas stora stam, och jag måste säga att en mer rovgirig och oborstad samling slynglar är det svårt att hitta. Dessa djur är dessvärre utpräglade beduiner och är inte uppblandade med turkiskt eller kurdiskt blod, som alltid har en mildrande och kultiverande inverkan på ökenbanditerna.’

Inte desto mindre trodde Sykes att det fanns äkta araber, som bar obesmittade av städernas och av västerlandets demoraliserande inflytande, och bakom hans förhandlingar skymtar man ett hopp om att Storbrittanien och Frankrike gemensamt skulle vara i stånd att tillintetgöra Levanten (enligt hans uppfattning av ordet) och återupprätta de i hjärtat äkta och rena. Det slog honom inte att det just var Västerlandet som hade skapat Levanten.

Ett intressant raster att betrakta samtidens krigsinsatser i Syrien genom. Det var inte bara västifierade araber och beduinerna som retade Sykes, utan också judar.

Precis på samma sätt såg Sykes även på judarna. Sådana de var när man påträffade dem i europeiska städer var han inte någon vän av dem; den assimilerade juden föreföll honom urvattnad och präglad av alla de mindervärdeskomplex och den rastlösa energi, som den människa inte undgår som måste vänja sig vid en miljö där han inte hör hemma, eller där han inte blir uppskattad. Men också för deras vidkommande trodde Sykes på en renässans, och här kunde han peka på en realitet, sionismen, vilken ville ‘visa judarnas förmåga att få fram en kraftig och enkel lantbefolkning’. De kunde, menade han, förvandla sig, bli en nation, gå klädda i sin nationaldräkt, dyrka jorden i Juda, medan de sjöng folksånger och dansade till sin nationella musik. Och det var den sionistiska rörelsen, som skulle uträtta allt detta; han hade tidigare varit emot den, eftersom han trodde att den innebar kosmopolitism och affärer; nu insåg han att han hade haft orätt. Sionismen dög bra. (s. 39)

Sykes var garanterat inte ensam om dessa förhoppningar bland stormakternas eliter. Snarast tvärtom, detta var nog utbredda uppfattningar. Idag är de i huvudsak förknippade med den tyska nazismen, av något märkligt skäl har de övriga kolonialmakternas fräna arrogans glömts bort, skyfflats in under historiens dammiga matta. Vinnare och historieskrivning, brukar man inte tradera ett ordstäv på detta tema?

Om de allierade vann kriget skulle hela Mellersta östern regenereras, därom var Sykes övertygad. Araberna skulle upphöra att vara ‘gaphalsar’ och tillägna sig filosofernas visdom. Judarna skulle bli ‘magra och gyllenbruna’. Och de två nationella rörelserna skulle gagna varandra, de skulle så att säga återskapa de två folken i takt, och ju förr de förenade sig desto bättre. Sykes spekulerade till och med om en arabisk-sionistisk entente och manade de arabiska ledarna i Kairo och Mekka att utforma den.

Det var sådana optimistiska tankar som låg bakom den brittiska regeringens initiativ under krigsåren. Den lovade 1915 araberna att det skulle bildas ett arabiskt storrike och 1917 judarna att de skulle få ett nationalhem, och den var övertygad om att det inte fanns någon fundamental brist på överensstämmelse mellan de två löftena. (s. 39-40)

Resten är historia. Sedan dess har Israel bildats och “araberna” står alltjämt utan sitt storrike och har dessutom utsatts för betydande mängder imperialistisk söndring.

För att visa uppskattning får du gärna begagna dig av Swish till 0760296937 eller den halvfärdiga Patreon-sidan.