Vid första genomläsningen för några dagar sedan missade jag ett sakfel i Ulvängs senaste artikel i Svensk Juristtidning om narkotikastraffrättens påföljdslära. Den behandlar rättsutvecklingen efter den så kallade mefedrondomen, NJA 2011 s. 357. I det målet hade ett par personer tillskansat sig omkring ett kilo mefedron och börjat göra affärer om väsentligt mer. Tingsrätten ansåg att substansen, som för rättsväsendet var helt ny, var att bedöma som amfetamin och utdömde 6 års fängelse. Hovrätten gjorde en annan bedömning och kom fram till att straffvärdet var 14 års fängelse. Högsta Domstolen gav prövningstillstånd och kom efter ett relativt långt och pedagogiskt resonemang, där bland annat en uppmärksammad studie i The Lancet om rusmedels sociala farlighet används som underlag, fram till att 4 års fängelse är i linje med narkotikastrafflagen. Till domen finns också ett ganska utförligt tillägg från justitierådet tillika referenten Martin Borgeke (som för övrigt också varit medförfattare till ett sådant tabellverk som nämns i det följande).

Kortfattat är domen en uppgörelse med en utbredd underrättspraxis där domstolarna nästan slentrianmässigt dömde utifrån tabeller över art och mängd narkotika. Det vill säga, om du hade ett kilo cannabis och åkte dit på det så fick du x år i fängelse, åkte du dit på tre kilo fick du x * tre års fängelse, fast med en något mer komplicerad uppräkning, detta oavsett en rad relevanta omständigheter som i lag och förarbeten preciserats i ganska stor detalj. De omständigheterna är sådant som om narkotikainnehavet var för eget bruk till följd av beroendeproblematik, om narkotikainnehavet var en del av en förslagen och affärsmässig handelsverksamhet, med mera. Den utsatte missbrukaren som hotats till kuriruppdrag dömdes alltså lika hårt som Mr Kingpin på annat håll i affärsverksamheten om art och mängd var desamma, grovt uttryckt.

Domen följdes av flera andra avgöranden där motsvarande prejudicerande prövningar gjordes för annan narkotika, och den anses vara en brytpunkt i rättsutvecklingen. Hur som helst. Inledningsvis konstaterar Ulväng att det finns en rad problem med narkotikapolitiken och narkotikastraffrätten, bland annat problematiserar han olika typer av narkotikakonsumtion, vari klanderligheten och skadligheten med narkotikakonsumtion ligger, och det hyckleri som kan ses i att staten håller oss med vissa droger (kaffe, tobak och alkohol nämns explicit) samt uppbär intäkter av den handeln men kriminaliserar andra.

På sidan http://svjt.org/svjt/2015/443 menar han att katinon är ett annat namn för fenetylamin, vilket inte är sant. Mefedron är en påbyggnad med en metylendioxigrupp på katinon, som i sin tur är beta-keto-amfetamin, och amfetamin är alfa-metyl-fenetylamin. Alltså är katinon fenetylamin med en påhakad metylgrupp och en påhakad ketongrupp, eller ett något modifierat amfetamin om man så vill. Det är i och för sig inte riktigt sant, katinon förekommer i naturen och det gör inte amfetamin, så på ett sätt är amfetamin en katinon utan ketongrupp.

Redan amfetamin är något steg från fenetylamin, således. Fenetylamin är i sig en kroppsegen substans som bildas av fenylalanin, så det är inte fråga om ett festligt kemiskt gift, det oroande kemikaliska chemtrailnamnet till trots.

Anledningen till att jag anser det vara av betydelse är för att resonemanget som följer tar fasta på åtskillnad mellan olika substanser i farlighets- och straffvärdeshänseende. I narkotikastraffrätten gäller det att veta vad det är man har att göra med. Även om jurister, som han skriver, inte är naturvetare så griper juridiken på det här området in i naturvetenskapens domäner. Därför behöver också den naturvetenskapliga soliditeten i juridikens resonemang vara pålitlig.

Annars får vi nya exempel på vad vi sett tidigare på det här rättsområdet, det vill säga, det rättsläge som mefedrondomen avser korrigera och föra tillbaka till lagstiftningens faktiska innehåll. I sammanhanget är det relevant att påminna om hur farlighetsbedömningarna i svensk rätt vuxit fram sedan slutet på åttiotalet, då den nuvarande kriminaliseringen infördes. Typiskt sett har det gått till så att åklagarsidan har kallat ett så kallat sakkunnigvittne till förhandlingen för att förklara vad substansen som målet gäller är för något och hur farlig den är. Ett namn som återkommit åtskilliga gånger är Jonas Hartelius, som varken är specialist eller verksam som forskare i ämnet (trots vad han själv påstått). Ändå har han fått möjlighet att avgöra, som partsvittne och med en egen politisk agenda (han är en välkänd narkotikapolitisk lobbyist), hur hårt narkotikabrottslingar ska straffas. Att hans bedömningar är amatörmässiga har inte varit ett hinder för detta, inte heller att han varit författare till Åklagarmyndighetens riktlinjer för farlighetsbedömning av narkotika (något som numera är lite mörklagt, kan tilläggas; se RättsPM 2009:1 och dess föregångare, idag är det vad jag förstår andra som förvaltar det arbetet). Helt ensam har han inte varit, Fred Nyberg har också agerat i samma roll i domstolarna och med lika anmärkningsvärd amatörmässighet och det finns säkert fler exempel, även om jag inte tror att de är så många.

Jag ids inte nu gräva fram mina egna anteckningar och skriverier i ämnet så här ges inga uttömmande hänvisningar till relevanta rättsfall men den som är intresserad kan till exempel söka på Jonas Hartelius på lagen.nu och där förkovra sig i hans insatser för svensk rättsutveckling, eller helt enkelt titta på NJA 1992 s. 235, där han bland annat lyckats få in den gamla och stendöda myten om att LSD ger kromosomskador i ett prejudikat, för att få en provsmak av vad det gäller (den uppmärksamme noterar också den grava felstavningen “Extacy”). Minns jag inte fel var både han och Fred Nyberg inne och snurrade i pilotmålet rörande MDPV och sade sådana puckade saker som att den är jämförbar med MDMA (ecstasy) på grund av att båda har en metylendioxigrupp (MD-; det är de inte, MDPV är en ren stimulant utan serotonerga effekter, emedan MDMA har mycket framträdande sådana vilket också ger den en särskild riskprofil), men det är jag så osäker på att jag rekommenderar läsaren att själv kontrollera saken.

På så vis har alltså rena felaktigheter och uppenbart jäviga (och inkompetenta) personer kunnat påverka rättsutvecklingen, utan att det funnits någon handbroms, annat än att ledamöterna i HD byts ut mot personer som råkar ha ett intresse i frågan (minst ett decennium efter att problemet blivit uppenbart för insatta, dessutom). I någon mån kan också försvarsadvokaterna klandras för detta, som inte tagit med sig några egna sakkunnigvittnen till de prejudicerande målen.

Nu är inte Svensk Juristtidning normerande på samma sätt som skrivningar i domar från HD men Ulvängs artikel är en del av rättsutvecklingen, forumet den är publicerad i (dvs. SvJT) är ofta återkommande i resonemang i domstolarna och där uttalar sig tongivande rättsvetare i svåra frågor. Av det skälet är det viktigt att texter som publiceras där som också är vägledande för jurister i bedömingen av rättsfrågor faktakollas noggrant. Det kan tyckas vara fånigt att slå ned på en sådan sak som att han kallar fenetylamin för katinon, hans resonemang handlar ju om något annat, men jag har svårt att se skillnad på det misstaget och när Hartelius står inför en domstol och säger att LSD är farligt för att det ger kromosomskador trots att vi visste sedan decennier innan dess att det var rent hittepå (sedan -71-72 var det klarlagt, se exempelvis denna sammanfattning; det är bara vissa talibanliknande amatörer som för vidare myten).

Man får helt enkelt inte ha fel rörande enkelt verifierbara fakta i vare sig juridisk doktrin eller i prejudikat. Det är inte okej, inte ens om man är jurist och därför inte naturvetare, och inte ens om det rör en detalj som näppeligen får så allvarliga konsekvenser som tabelldömandet.

Mot bakgrund av de senaste årens turer kring Sture Bergwall och huruvida det var en rättsskandal eller ej, där den allmänna opinionen verkar vara att det var en sådan (jag håller inte helt med, domstolarna dömde inte fel, ergo var det inte en rättsskandal utan möjligen någon annan slags skandal), så vore det klädsamt med en generell folklig katarsis även vad gäller narkotikastraffrätten. För den är definitivt en skandal, och definitivt en rättsskandal om Quick-fallet är det.

En del av det ovanstående saknar jag i den debatt och de resonemang som förs i mefedrondomens efterföljd. Jag kan tycka att förfarandet att åklagarsidan drar fram ett starkt politiserat vittne som utan faktisk sakkunnighet läggs till grund för framtida domar är djupt korrupt, men vad jag känner till är detta inte något som erhållit rättsvetenskapens uppmärksamhet ännu. Likadant är det med den ställning som narkotikamålen innehar i svensk rättskultur. I ett par decennier bara tuffade det på med extrema straffnivåer (Ulväng använder samma förled för att beskriva saken) som var en direkt följd av att underrätterna struntade i gällande rätt, förmodligen av något slags bekvämlighet och flockkänsla. De straffnivåerna kanske till äventyrs var rimliga (i förhållande till gällande rätt och omständigheterna i målet; moraliska eller rättvisa är de inte), det får vi i sådant fall aldrig veta, men de utdömdes på ett sätt som närmast är att beskriva som rättsstridigt och med all sannolikhet har alltför hårda straff (i förhållande till _lagen_) varit stapelvara.

Jag tror inte att det hade kunnat ske på något annat rättsområde, varför det också säger något om samhället i stort. Vi har ju accepterat extremism på det här området, utan att någon har reagerat. Så det är bra det som Borgeke med flera har startat, men det behövs mycket, mycket mer, och rättsvetarna är inte de som bör gå först.

Det är det du och jag som bör göra.

 

 

 

Source: Mefedrondomen och HD:s nya straffmätningspraxis | SvJT