Category Archives: Flyktingopinion

Barnmördarlagen

Om du inte gillade migrationsöverenskommelsens formalisering igår och har spenderat tiden sedan dess med att spy galla över en regering som lite naivt räknat med att du ska hålla i minnet i ett helt halvår att Moderaterna bidrog med de vidriga bitarna till densamma (PDF), så har vi lite att prata om.

I samma veva som migrationsöverenskommelsen förhandlades fram bröt Alliansen Decemberöverenskommelsen, närmre bestämt under månaden innan. Det var ett hot om att fälla regeringen. När ni begär att socialdemokratin ska rösta mot migrationsöverenskommelsens lagstiftningsresultat, begär ni att regeringen ska agera lika opålitligt och fult som borgarna gjorde i höstas. De varslade då om att de kan tänka sig att använda den nyfascistiska rörelsen instrumentellt, för att själva ta makten. Det är inte ett sällskap som socialdemokratin avser ansluta sig till i konkret handling, oavsett hur många påstått vänstersinnade som begär det. Vi har bitit ihop och stått bi det avtal vi ingått, för att bli en stoppkloss mot nyval, budgetkaos och än värre migrationspolitik än den vi nu för.

Det här är minoritetsregerandets mörka sida och en direkt effekt av valresultatet 2014. Alltför många svenskar lät sina medmänniskor rösta på populistiska och borgerliga partier. Alternativet till att stå fast vid migrationsöverenskommelsen är att abdikera från regeringsmakten och lämna över till högerpartierna och nyfascisterna, som under de senaste ett och ett halvt åren har närmat sig varandra. De har en majoritet i riksdagen och skulle kunna göra upp om migrationspolitiken utan inflytande från de rödgröna partierna.

Något osmakligt och anmärkningsvärt som kunnat observeras igår och idag är återkommande påståenden om att politiken som förs är sverigedemokratisk. Jag har sett högprofilerade och högutbildade, förment antirasistiska debattörer göra påståendet och rasa mot socialdemokratin. Ingen nämnd, ingen glömd. Det är särskilt allvarligt att dessa makthavare väljer att ljuga om varifrån politiken kommer, vad som är sverigedemokraternas faktiska politik och vilket alternativet är. Att vara arg och besviken är ingen ursäkt för spridandet av desinformation och splittring inom vänstern och den antirasistiska rörelsen. Sverigedemokraterna har motsatt sig migrationsöverenskommelsen hela vägen och likt Moderaterna krävt klart grövre inskränkningar (PDF) i asylrätten och flyktingmottagandet. Politiken som förs är moderaternas, inte nyfascisternas. De senare vill permanenta noll flyktinginvandring och ‘repatriera’ personer med utländsk härkomst. Kraven på att socialdemokratin skulle ha brutit migrationsöverenskommelsen är krav på regeringsbyte till en högerregering som stödjer sig på och förhandlar med nyfascisterna. Idag är läget också sådant att de har en betydande samsyn i ekonomisk-politiska och välfärdsfrågor, som den nuvarande rödgröna regeringen agerar stoppkloss mot. Fäll den och fördämningarna som håller tillbaka en flodvåg av samhällsomstörtande och destruktiva reformer kommer att brista. De borgerliga partierna har redan lämnat de bostadspolitiska förhandlingarna och därmed gjort klart att de hellre söker samarbete på annat håll. Samhällets svagaste kommer att vara de första att krossas, resten av oss står på tur, och endast eliterna kommer att vara skyddade.

Du kan göra något åt den här situationen. Du kan rösta på oss i nästa val. Bli medlem i vårt parti redan idag. Övertyga människor omkring dig att göra detsamma. Motarbetar du oss arbetar du för en borgerlig regering efter nästa val, och efter valet till EU-parlamentet 2019 är det sannolikt att vi sett en massiv nyfascistisk offensiv i den överstatliga europapolitiken. Har inte Sverige en stark vänsterregering i det läget kommer vi att vara utlämnade till nedmontering av välfärden och ultranationalistiska utrensningar.

Vänsterpartiet? De sade ja till borgerlig regering redan i samband med förhandlingarna om migrationsöverenskommelsen i höstas, när de lämnade dem. Socialdemokratin har ändå fortsatt att förhandla och genomföra reformer tillsammans med Vänsterpartiet, och det är precis den attityden svensk rikspolitik behöver, idag och imorgon.

Härnäst rekommenderar jag att du ser dokumentären King Leopold’s Ghost, inte för att den har något med det ovanstående att göra utan för att det är bra att bli påmind om historien. De kommande veckorna är det också, bland andra, sådana temata jag kommer att här fokusera på istället för den partipolitiska inrikespolitiken.

Migrationsuppgörelsen: välkommen till kompromissens högskola

Nu har det gått några dagar och jag har funderat på den där migrationsuppgörelsen. Jag är fortfarande missnöjd med innehållet och jag har full förståelse för den fackliga besvikelsen.

Samtidigt har jag svårt att se hur den vänsterpartistiska hållningen vore bättre. De står nu ensamma, och det hade också regeringen gjort utan att rida förhandlingarna till slut. Det med hot om fälld budget hängande över sig och jag har inga illusioner om att högerpartierna skulle stå fast vid vad de sagt tidigare om att släppa fram den. I hög grad är den ett resultat av att väljarna givit partierna vissa parlamentariska styrkeförhållanden samt att AKB inte har ett starkt grepp om sitt parti. Tidsandan är också uppspelt och rasande, vilket gör varje politisk fråga och process volatil.

I vår tid är inte högern att lita på och det måste vi acceptera, varför varje politisk fråga som stabiliseras och blir en plan istället för ett slagfält är en seger.

Det är ett steg. Det ger ett nytt utgångsläge där vissa frågor är låsta och öppnar för drivande av andra.

Jag har också påmint mig om vad våra föregångare sagt om den parlamentariska demokratiska socialismen, och fastnat för några ord av Eduard Bernstein ur Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter.

Demokratin är kompromissens högskola.

Någon sida senare konstaterar han också att det

är ju sant, att den nyare tidens stora liberala rörelse närmast kommit den kapitalistiska bourgeoisin till godo, och att de partier, som tillägnade sig det liberala namnet, var eller småningom blev kapitalismens skyddsvakter. Dessa partier och socialdemokratin måste naturligtvis vara varandras motståndare. Vad åter beträffar liberalismen som världshistorisk rörelse, är socialismen icke blott dess efterföljare i tiden, utan även, ifråga om det ideella innehållet, dess legitime arvinge, såsom det för övrigt visar sig vid varje principfråga, vartill socialdemokratin har att ta ställning.

Den moderata gökungen

Gökunge. Jag undrar om de förstår vad de, eller åtminstone Ulf Kristersson men han har såklart planerat skuggbudget-PR med sitt parti inför lanseringen, egentligen säger, eller om de bara hört uttrycket förut och gissar att det kan passa.

Det gökhonan gör är att sitta och passa i närheten av ett bo tillhörigt en annan fågelart, för att smita in när de fåglar som häckar där är ute och hämtar virke eller föda, lägga ett ägg och sedan överlämna uppfödningen av gökungen till de ofrivilliga värdfåglarna. Vem är Moderaternas gökhona? Vem eller vilka är den främmande arten som kommer och lägger ägg i det svenska boet? Det uttalas inte.

När gökägget kläckts finns en unge som är större än de andra i boet, som normalt också knuffar ut sina konkurrenter så att de dör av törst och svält eller äts av andra djur. Anledningen till att det fungerar är att djur är ganska puckade, och värdfåglarna är oförmögna att urskilja vilken art ungen i boet tillhör. Precis som för många andra arter, jag ser rätt ofta bilder på hundar som diar kattungar och liknande i mitt facebookflöde, vanligen med kommentarer om att de är sådana oerhört godhjärtade mödrar som liksom av kärlek bjuder ut sina spenar till en annan art. Så är det naturligtvis inte, utan vad den dibjudande gör är helt ofrivilligt, instinktivt. Pip och kravlande utlöser vissa beteenden, och det kunde lika gärna vara en människoskapad robot som faktiska djurungar. Till och med primater låter sig luras på så vis och de flesta som haft hund eller katt har också upplevt skendräktighet, att hondjur flippar ur och tillbringar ett par veckor med att behandla döda föremål som ungar.

Den moderata metaforen synes alltså säga att Sverige, svenskarna, politikerna, medborgarna eller några andra, är korkade, instinktsstyrda, oförmögna att se att någon gök lagt ett ägg i de offentliga finanserna som kommer att medföra att alla de andra ungarna i boet kommer att omintetgöras. Dö. Mögla bort vid trädets fot. Utan att vi medborgare, eller vilka som nu är värdfåglarna, fattar det.

De har medvetet eller omedvetet lagt sig till med ett konspiracistiskt tänkande. ‘Varning! Göken har tvingat in ett ägg i ditt bo! Gör dig av med det nu innan det dödar dina barn och gör din framtid osäker!’

Lite så där smakfullt blir också personer med asylrättsliga skyddsbehov utpekade som lömskt inplanterade parasiter. Känns det igen?

Jag har svårt att se något annat än att det är regeringen som avses med den indirekt utpekade gökhonan, om det inte rentav är FN och asylsystemets folkrättsliga nivå, men det finns de som kommer att se andra syndabockar. Judarna. Kulturmarxisterna. Muslimerna. Tankefiguren är gemensam med bigotta, konspiracistiska föreställningsvärldar. Varför fiskar oppositionen där? Tror de på allvar att de kan ta väljare från det parti som sedan ett decennium tillbaka haft ett slags monopol på att organisera personer med förenklande, fördomsfulla utgångspunkter?

Och vad är grejen med att indirekt beskriva andra, regeringen eller vilka det nu är, som dumma och godtrogna? Det är inte som att Alliansen ylat om att någon främmande makt planterar in parasitvarelser i vårt samhälle tidigare, utan det är nytt. Däremot är det förstås inte nytt att de vill försämra finanseringen av välfärden med det uttalade syftet att stärka densamma, klassisk borgerlig logik, nu också parad med nyfascisters och konspiracisters tankefigurer.

Det är i vart fall en obehaglig retorik.

Cyniska betraktelser över flyktingopinionen: repris från Facebook

Häromdagen delade en internetbekant, debattören och juristen Thabo ‘Muso, en betraktelse apropå vad som kommit att kallas flyktingkrisen men som mer är en förändring i tonläget i den offentliga debatten i Sverige. Jag tyckte att den var viktig att lyfta fram och skrev en egen i anslutning till densamma, på närliggande teman. Kort därefter fick jag frågan om jag kunde slänga ut det på bloggen istället så att det blir lättare att sprida, så när jag nu fått tillåtelse från Thabo att kopiera hans text lägger jag här ut den och min egen på ungefär det sätt som de hamnade på Facebook. Den som vill läsa hans text först, så som jag gjorde, kan scrolla ned direkt till den.

Min text:

Jag delar en hel del av de här tankarna. Det är mot den bakgrunden jag har återvänt till en del texter om biafrakriget idag, för att den tiden (ca. -67-70, men det beror lite på var man vill dra gränserna; se Wikipedia) liknade vår. I vad som idag är Nigeria rasade ett fruktansvärt sekteristiskt krig, den direkta uppföljningen efter att britterna tog sitt pick och pack och drog. ‘Grattis, nu är ni självständiga, ha så kul med de hierarkier och maktförhållanden och hämndmotiv vi lämnar efter oss, särskilt de där ultraauktoritära, genomkorrupta sultanatsresterna vi utnyttjat i alla år.’ Muslimer, eller islamister, hur man nu vill se det, öppnade med att massakrera kristna igbo i massor, tiotusental. De och andra grupper med en annan vision av hur samhället borde se ut svarade efter en tid med att utropa en egen stat i landets sydöstra delar, baserad på värden som idag benämns som ‘västerländska’, åtminstone i kontrast till den förföljelse som var det konkreta alternativet.
Biafra. Det togs förstås inte väl emot utan den nigerianska armén sattes in mot rebellerna, vilka var färre till antal men bättre soldater. Ett mycket kostsamt och besvärligt krig för den nigerianska armén, skulle det visa sig. Biaframiliserna agerade effektivt, inklusive långdistansräder och andra avancerade militärstrategiska operationer. Den nigerianska arméns lösning blev att acceptera ett dödläge, och sedan att skära av logistiskt viktiga farleder. Det är mycket lättare än att ta mark där fienden finns. Färre förluster och gradvis utvecklades en massvält i rebellernas område.
Resten av världen tittade på. Direkt strid är lättbegripligt, man kan oftast i varje given situation ta ställning till om en krigshandling var försvarlig eller ej. Så är det inte när det är fråga om svält. Den kryper på, det tar veckor, månader innan den verkligen tagit ett fast grepp om en population, och då är det alldeles för sent. De som drabbas först är barnen, undernäring slår alltid hårdast mot dem eftersom de växer så kraftigt. Från den här konflikten kommer ordet biafrabarn. När katastrofen var ett faktum, för det är inte förrän de vuxna drabbats hårt som någon egentligen bryr sig på annat håll, när en generation redan var omintetgjord, om än inte död ännu, kablades bilder ut över världen som visade hur små barn ser ut när de inte ätit på veckor, månader.

Gensvaret lät förstås inte vänta på sig. Det anordnades plötsligt stora välgörenhetsgalor och kändisar tävlade om att kläcka floskler och uppträda till förmån för insamlingar. När det var för sent, och alla kunde se att det var för sent, då skulle glitter och glamour och öppna hjärtan och rock mot svält sättas in för att rädda de som redan var förlorade.

Säkert med goda intentioner. Någon räddning blev det förstås inte. Biafra krossades brutalt. Sedan kom oljeindustrin dit och kunde etablera sig som om det inte redan bodde människor där (nå, inte riktigt, men nästan). Där finns den fortfarande kvar, och har kunnat bedriva en fruktansvärd rovdrift. Jag tror inte att Biafra, om staten hade överlevt, hade tillåtit den exploateringen, men därom får historikerna tvista.
Envar kunde se att biafrabarnen var förlorade. Envar kan se att flyktingar har dött i massor på väg till Europa, år ut och år in. Det har eskalerat sedan syrienkriget exploderade, men fenomenet är inte nytt. Få har brytt sig, helt enkelt. Få brydde sig under biafrakriget.

Det finns en ljuspunkt i berättelsen om Biafra, egentligen massor, men en som jag grävt lite extra i idag. Vid den tiden levde en märklig svensk, greve Carl Gustaf von Rosen. Han var stridspilot och flygmekaniker, han hjälpte till att bygga upp ett etiopiskt flygvapen efter förfrågan från kejsare Haile Selassie. Under biafrakriget deltog von Rosen direkt och indirekt i biafranska flygvapnet, som initialt var icke-existerande, men denna svenska expertis tillsammans med fransk fick snabbt fram enkla, effektiva flygplan. Han flög också in hjälpsändningar med mat och förnödenheter, förgäves förstås.

Han dör i ett granatanfall sommaren 1977, när han fortfarande envist flyger in hjälpsändningar till nödlidande, då i svårtillgängliga områden i Etiopien i samband med det så kallade ogadenkriget, då Somalia och Etiopien stred om Ogaden. (Se Wikipedia för en sammanfattning.)

Jag kan inte låta bli att undra om framtidens historieskrivare kommer att hitta några liknande personer i vår tid, i samband med de konflikter som rasar nu. I andra avseenden är jag säker på att historieskrivningen kommer att se ungefär likadan ut. Världssamfundet gör för lite, för sent. För sent är det redan, lägerflyktingarna har redan fått sina liv uppätna av kriget. Barnen har det värst, hela deras liv kommer att präglas av den där ‘hjälpen på plats’ som vissa tycker är så fantastisk, detta oavsett vilka insatser vi sätter in _nu_. När stridigheterna minskar, kommer vissa typer av företag att tjäna stora pengar. Som inte stannar i lokalsamhällena. Om femtio år, ett par generationer, kan vi konstatera att en anständig normalitet är på framväxt (jfr. Nigeria idag).

Historikerna kanske också kommer att konstatera att de flesta som engagerade sig i humanitära frågor, gjorde det för kortsiktiga ändamål. De tänkte inte så mycket på de stora sammanhangen, eller på att tidsrymderna det handlar om måste räknas i halvsekler hit och dit. Några år av krig eller svält kostar mänskligheten decennier av utvecklingspotential och sår frön som kan kosta än fler, för hämnd kommer naturligt för de allra flesta av oss.

Sådant tänker jag på när jag ser Expressens löp. Bilden på pojken som spolades upp på en strand. Alla som frenetiskt kommenterar dessa små, små detaljer i de stora, stora skeenden som utspelar sig inför våra ögon. Idag sker det i realtid. Vi har sett syrienkriget i detalj på våra skärmar sedan 2011-2012. Vi har tittat på avrättningsfilmer, slösat ett år på att ondgöra oss över en enskild milis trots att det är områdets formella statsapparat som mördar flest och mest urskillningslöst. Ibland har jag försökt erbjuda alternativa bilder, perspektiv och sätt att resonera, men snuffilmerna och snuffbilderna trumfar tyvärr alltid. Om inte direkt, så kort därefter.

Jag tror inte att det är tidsandan. För så här har det sett ut förr, när ett annat teknologiskt paradigm var rådande. Det är mänskligt. Det är det vi behöver övervinna om vi ska kunna lyfta blicken. Organisera istället för att reagera. Bilda gemenskap istället för att tävla om vem som har rätt eller gör rätt.
Jag hoppas att fler försöker göra det imorgon än som gör det idag. Det är så vi kan vinna. Du kan börja direkt, genom att studera och fundera ordentligt, så att du slutar vara rädd och arg, och vägra att dras med hit och dit av trender och uppbragta röster. Det är en grund att stå på. Sedan kan du lära någon annan, mötas för att göra något tillsammans, bygga ett nätverk, en organisation, en plattform. Ingen månadsgåva i världen kan ersätta det, oavsett intention och storlek. För krigandet och svältandet kommer att fortsätta länge till, även om Hans Rosling har rätt i att det är bättre idag än igår.

 

Thabos uppdatering:

Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.

Flyktingar på väg från Mellanöstern har under alla år dött. Män, kvinnor och barn. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar.

Och de har spolats upp på land inte minst på grekiska stränder i åratal.
Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med ett gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade “tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.
Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala såväl som hårresande detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas för “adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om “massinvandring”, “skäggbarn”, “lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.