Nu har det gått några dagar och jag har funderat på den där migrationsuppgörelsen. Jag är fortfarande missnöjd med innehållet och jag har full förståelse för den fackliga besvikelsen.

Samtidigt har jag svårt att se hur den vänsterpartistiska hållningen vore bättre. De står nu ensamma, och det hade också regeringen gjort utan att rida förhandlingarna till slut. Det med hot om fälld budget hängande över sig och jag har inga illusioner om att högerpartierna skulle stå fast vid vad de sagt tidigare om att släppa fram den. I hög grad är den ett resultat av att väljarna givit partierna vissa parlamentariska styrkeförhållanden samt att AKB inte har ett starkt grepp om sitt parti. Tidsandan är också uppspelt och rasande, vilket gör varje politisk fråga och process volatil.

I vår tid är inte högern att lita på och det måste vi acceptera, varför varje politisk fråga som stabiliseras och blir en plan istället för ett slagfält är en seger.

Det är ett steg. Det ger ett nytt utgångsläge där vissa frågor är låsta och öppnar för drivande av andra.

Jag har också påmint mig om vad våra föregångare sagt om den parlamentariska demokratiska socialismen, och fastnat för några ord av Eduard Bernstein ur Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter.

Demokratin är kompromissens högskola.

Någon sida senare konstaterar han också att det

är ju sant, att den nyare tidens stora liberala rörelse närmast kommit den kapitalistiska bourgeoisin till godo, och att de partier, som tillägnade sig det liberala namnet, var eller småningom blev kapitalismens skyddsvakter. Dessa partier och socialdemokratin måste naturligtvis vara varandras motståndare. Vad åter beträffar liberalismen som världshistorisk rörelse, är socialismen icke blott dess efterföljare i tiden, utan även, ifråga om det ideella innehållet, dess legitime arvinge, såsom det för övrigt visar sig vid varje principfråga, vartill socialdemokratin har att ta ställning.