Monthly Archives: April 2015

Utsatta barn och ordningsvakter

För några dagar sedan kom beskedet att förundersökningen mot vakten som gjorde ett ingripande mot ett barn på Malmö central tidigare i år lades ned.

Det aktualiserar ett äldre inlägg på Juridikbloggen, där följande sympatiska sammanfattning återfinns.

Några saker förtjänar att framhållas i detta känsliga läge. Händelsen väcker nämligen större frågor till liv än om ordningsvakten agerade korrekt eller inte. Om en utredning skulle visa att ordningsvakten agerade enligt konstens alla regler måste vi kanske fråga oss om det är själva reglerna det är fel på. Är det rimligt att ordningsvakter har befogenheter att gripa barn på detta sätt och i så fall i vilka situationer? För egen del anser jag att våldsutövning måste stå i proportion till de (nöd)situationer ordningsvakter ställs inför. Det förefaller också vara i linje med polisens gällande föreskrifter för ordningsvakter. Det är dock högst oklart på vilket sätt barns mognad och utveckling vägts in i ordningsvakters befogenheter. Att omhänderta ett barn om nio år är helt enkelt inte samma sak som att gripa en vuxen person och befogenheterna bör avspegla detta faktum.

 

En annan fråga som måste ställas är om ordningsvakter är tillräckligt väl tränade för att hantera situationer av det här slaget. De uppgifter som hittills kunnat bekräftas tyder på att den nioåring som omhändertogs är ett flyktingbarn som inte behärskar svenska språket. Är 80 timmars grundutbildning tillräcklig för att möta och omhänderta barn utifrån sådana förutsättningar? Inom polisen, socialtjänsten och Migrationsverket finns särskilda utredare och handläggare som är specialiserade på att hantera barnärenden och barn i utsatta situationer. Att ordningsvakter utan motsvarande kompetens med våld ska kunna omhänderta barn verkar minst sagt tvivelaktigt. Ingen kan klandra en uppdragstagare som inte getts tillräckliga förutsättningar att sköta sitt arbete.

Även Rädda Barnen är inne på att regeländringar förmodligen är en bra idé.

Utsatta barn och ordningsvakter | Juridikbloggen.

Varför sparkar inte män varandra i skrevet?

Hittade en intressant artikel om att skrevsparkar är mycket ovanligt i såväl sport som oreglerade slagsmål.

Resonemanget går ut på att det finns ett slags socialt kontrakt mellan män som förbjuder att man avslutar ett slagsmål omgående, och den som gör det betraktas som skamlig och omanlig. Effekten av en sådan åtbörd är också att jämförande poserande omöjliggörs och flocken ges ingen möjlighet att bedöma vem som verkar ballast.

Själv lutar jag åt att svaret också bör sökas i konflikters sociala roll. Det är svårt att få människor att allvarligt skada eller döda andra människor, något som militära organisationer brottats med sedan urminnes tid. Kikar man närmre på historiska slag och arméer upptäcker man snart att de är extremt ineffektiva, soldater försöker aktivt att inte träffa motståndare när de skjuter, om de ens gör det istället för att maska, söka sig till sidouppgifter (pulande med magasin, släpa kroppar, &c.), med mera.

Konfliktens syfte är ett annat än att omintetgöra motståndaren, åtminstone när det är grupper som står mot varandra. Att en grupp söker upp och grovt misshandlar eller dödar en enskild person är något annat än spontana eller arrangerade uppgörelser, särskilt de med någorlunda jämbördiga parter. Det förra är mycket ovanligt, och det senare mycket vanligt.

Blicken kan också lyftas från skrevet, även ögonen och fingrarna är mycket känsliga och omfattas av samma gränsdragningar.

Även om Grossmans undersökningar främst är inriktade på reguljära soldater säger de också något om strid utanför militära sammanhang, förmodligen inte bara om vilka beteenden som kommer till uttryck utan också vad gäller psykologiska konsekvenser av avvikelser från poserande och symbolisk strid. Ju bättre militära organisationer blivit på att få soldater att döda, desto större psykologiska skador ser vi bland soldaterna.

De här sociala konventionerna ger också perspektiv på varför massakrer betraktas med förakt och avsky medan militära organisationer ses som nödvändiga och hedervärda, trots att de formellt syftar till att utveckla kapacitet att effektivt massakrera och förstöra. Kanske är det också så att vi här finner en del av förklaringen till varför atombomberna och dödslägren men inte eldbombningen av Tokyo eller bombmattorna över Dresden m.fl. tyska städer tagits in i västerländskt kollektivt minne. De frångår reglerna om att krig är att brösta sig och skrämmas, inte att omintetgöra en annan grupp människor, där också vinnaren ursäktas eventuella övertramp. Åtminstone i en viss utsträckning.

Ämnet är intressant, och som Grossman konstaterar i sin bok, samtidens västerländska förhållningssätt till våld och dödande är djupt neurotiskt. Vi behöver snacka om sådant här, för att bryta popkulturens monopol på att skildra och analysera våld. Det är okej att ha grova grafiska våldsfantasier som vardaglig hobby, i form av videospel, film, television, osv., men den som öppet menar att det är okej eller till och med nödvändigt med våldsamt motstånd mot orättvisor blir paria. Man ska ta avstånd från våld i tid och otid, samtidigt som de flesta av oss egentligen är rätt förtjusta i våld, politiskt (polisen, militären, väpnad frihetskamp långt borta, osv.) såväl som grafiska (ofta primitivistiska) fantasier (Game of Thrones, Saw, Battlefield-spelen, osv.).

Å ena sidan är våld nödvändigt och roligt, å den andra, ve den som säger det. Som sagt, en neuros, som jag tror att vi behöver göra oss av med omgående.

Why Don’t Men Kick Each Other in the Balls? » Sociological Images.

Saudierna dabbade sig i Jemen, vad händer härnäst?

Här säger brigadgeneralen nästan rätt ut att det inte är vem som regerar i Jemen som är viktigt, utan att dämpa houthiupproret, underförstått eller med den dolda förhoppningen att det ska hindra spridning till de jemeniter och shiiter som finns i Saudiarabien. Som alltså inte hör till samma shiitiska inriktning som Iran, och det är heller inte troligt att Iran aktivt stödjer de här ismailitiska grupperna, åtminstone inte just nu. För Irans del går det dessutom bra på annat håll så förmodligen ligger fokus på Irak och Syrien.

Saudierna har varit mycket nervösa inför en sådan upprorisk utveckling länge. Kring millenieskiftet var det faktiskt en väpnad revolt i sydvästra Saudiarabien, åt den jemenitiska gränsen till. Sedan mitten på nittiotalet regerades området av en ärkekonservativ prins Mishaal bin Saud som tillämpade en hårda-tag-doktrin mot allt som inte flödade över av wahhabitisk fanatism (dvs. arrestera imamer, stänga gudstjänstlokaler, osv.; statliga trakasserier helt enkelt), när det pågått några år lackade den lokala shiitiska befolkningen ur och började demonstrera och ta till vapen. De drev nationalgardet (som sattes in för att slå ned demonstrationerna) på flykten och prinsen tog sin tillflykt till ett lokalt Holiday Inn, där han belägrades en tid.

Oerhört förnedrande, givetvis, och händelsen medförde en strategisk omsvängning. Istället för militär konfrontation sattes säkerhetstjänsten in och lokala shiitiska ledare förflyttades från samhället till gropar i ökensanden i all tysthet, samtidigt som inflyttning av lojala, fanatiska wahhabiter företas, vilket långsamt wahhabiserar även den shiitiska lokalbefolkningen. Motsvarande går inte att göra inne i Jemen, befolkningen är mer demografiskt fragmenterad och upproret där har pågått i flera år. Saudierna har heller inte praktisk möjlighet till en kontrollerad påverkan på demografin. Houthierna har dessutom varit vinnarna ett bra tag, det är inte sannolikt att de ger upp i första taget, oavsett hur mycket inspiration saudierna hämtar från pakistansk och turkisk säkerhetstjänst.

Stora kolonialmakter har gått bet på att kuva och kontrollera Jemen. Britterna försökte det mesta från demografisk krigföring till rent groteskeri i tortyrläger och behövde iallafall packa ihop och flytta. Amerikanerna har slitit hårt för att få över Saleh på sin sida, men det har mest utmynnat i antipati mot USA, den jemenitiska regeringen och viktiga lärdomar för jihadistiska grupper med fäste i landet. Just houthierna strider under parollen “Gud är större; död åt Amerika; död åt Israel; förbannelse över judarna; seger åt islam”, och det är nog att betrakta som folkliga, utbredda sentiment i Jemen.

Det dröjde alltså inte länge förrän den saudiledda koalitionen körde fast, och det var väntat. Tilliten till utsvältningsstrategi, flygvapen och artilleri var ett misstag, en erfaren gerilla kan inte bara hantera en sådan motståndare utan också vinna på det. Dels får de martyrer, dels dör civilbefolkning och stödet för gerillan radikaliseras och ökas. Att träda in i konflikten med dessa högteknologiska och högst destruktiva militära medel kan mycket väl visa sig ytterligt kontraproduktivt på längre sikt, och ju längre stridigheterna pågår i Jemen, desto större är sannolikheten för att information om den når in över gränsen till Saudiarabien och påminner shiiter där om historien, mer precist att det en gång i tiden fanns ett respekterat shiakungadöme där Jemen och sydvästra Saudiarabien finns idag, och närmre i tid när prins Mashaal bin Saud fick rejält med stryk.

Det är kanske så att det är början till familjens Sauds fall vi ser här. Klart är iallafall att lidandet för lokalbefolkningen i Jemen bara börjat, och att några av världens äldsta kulturskatter kommer att gå förlorade på vägen.

Saudi miscalculated, so what now?.