Hittade en intressant artikel om att skrevsparkar är mycket ovanligt i såväl sport som oreglerade slagsmål.
Resonemanget går ut på att det finns ett slags socialt kontrakt mellan män som förbjuder att man avslutar ett slagsmål omgående, och den som gör det betraktas som skamlig och omanlig. Effekten av en sådan åtbörd är också att jämförande poserande omöjliggörs och flocken ges ingen möjlighet att bedöma vem som verkar ballast.
Själv lutar jag åt att svaret också bör sökas i konflikters sociala roll. Det är svårt att få människor att allvarligt skada eller döda andra människor, något som militära organisationer brottats med sedan urminnes tid. Kikar man närmre på historiska slag och arméer upptäcker man snart att de är extremt ineffektiva, soldater försöker aktivt att inte träffa motståndare när de skjuter, om de ens gör det istället för att maska, söka sig till sidouppgifter (pulande med magasin, släpa kroppar, &c.), med mera.
Konfliktens syfte är ett annat än att omintetgöra motståndaren, åtminstone när det är grupper som står mot varandra. Att en grupp söker upp och grovt misshandlar eller dödar en enskild person är något annat än spontana eller arrangerade uppgörelser, särskilt de med någorlunda jämbördiga parter. Det förra är mycket ovanligt, och det senare mycket vanligt.
Blicken kan också lyftas från skrevet, även ögonen och fingrarna är mycket känsliga och omfattas av samma gränsdragningar.
Även om Grossmans undersökningar främst är inriktade på reguljära soldater säger de också något om strid utanför militära sammanhang, förmodligen inte bara om vilka beteenden som kommer till uttryck utan också vad gäller psykologiska konsekvenser av avvikelser från poserande och symbolisk strid. Ju bättre militära organisationer blivit på att få soldater att döda, desto större psykologiska skador ser vi bland soldaterna.
De här sociala konventionerna ger också perspektiv på varför massakrer betraktas med förakt och avsky medan militära organisationer ses som nödvändiga och hedervärda, trots att de formellt syftar till att utveckla kapacitet att effektivt massakrera och förstöra. Kanske är det också så att vi här finner en del av förklaringen till varför atombomberna och dödslägren men inte eldbombningen av Tokyo eller bombmattorna över Dresden m.fl. tyska städer tagits in i västerländskt kollektivt minne. De frångår reglerna om att krig är att brösta sig och skrämmas, inte att omintetgöra en annan grupp människor, där också vinnaren ursäktas eventuella övertramp. Åtminstone i en viss utsträckning.
Ämnet är intressant, och som Grossman konstaterar i sin bok, samtidens västerländska förhållningssätt till våld och dödande är djupt neurotiskt. Vi behöver snacka om sådant här, för att bryta popkulturens monopol på att skildra och analysera våld. Det är okej att ha grova grafiska våldsfantasier som vardaglig hobby, i form av videospel, film, television, osv., men den som öppet menar att det är okej eller till och med nödvändigt med våldsamt motstånd mot orättvisor blir paria. Man ska ta avstånd från våld i tid och otid, samtidigt som de flesta av oss egentligen är rätt förtjusta i våld, politiskt (polisen, militären, väpnad frihetskamp långt borta, osv.) såväl som grafiska (ofta primitivistiska) fantasier (Game of Thrones, Saw, Battlefield-spelen, osv.).
Å ena sidan är våld nödvändigt och roligt, å den andra, ve den som säger det. Som sagt, en neuros, som jag tror att vi behöver göra oss av med omgående.
Why Don’t Men Kick Each Other in the Balls? » Sociological Images.