Är Trump inkompetent? Igår lät två av landets mer kända liberalister publicera debattartiklar där de ondgör sig över samtiden och drömmer om en annan värld, där människor slutar slita konflikter i offentligheten och varje politiskt samtal är en ärtig liten konjaksdejt i finfåtöljerna.
Den ena av de här debattexterna öppnar starkt och slår fast att trumpkampanjen är där den är trots inkompetens. Trumps inkompetens, får man förmoda. Trots att hans kampanjstab har kunnat hantera exakt alla massmediala utmaningar hela vägen fram hit, och fortfarande har ett starkt stöd i opinionsundersökningar, i fyrtioprocentsklassen, så måste man tydligen dra slutsatsen att han är inkompetensen manifesterad. Lägre stöd än folkpartisternas kandidat, men ändå våldsamt högt för att vara ett resultat framskaffat av skrämmande inkompetens.
Det beskrivs som att folk är idioter som stödjer honom och skribenten hoppas fromt på att något slags kollektivistisk visdom ska rädda oss från en republikansk vinst i november. Individualismen får alltså stå tillbaka, hoppet står till att massmänniskokollektivet till slut ska göra det enda rätta. Åtminstone är det svårt att se annorlunda på framställningen, kandidaten påstås vara inkompetent, lätthånad och allmänt kass, så framgångarna beror alltså på något annat än skickligt kampanjande. Skribenten har en känsla av att något skaver med “massutspel” där kändisar hotar eller annars anspelar på våldshandlingar i opposition till trumpkampanjen. Det som skaver är förstås inte att dessa utspel marknadsför kampanjen och skapar ett sug efter den konstruerade personlighet som den lyfter fram. Om man hatar republikanerna och Trump kan man iallafall bli jätteroad av hur dum och äcklig han är, och det är ju attraktivt att bli jätteroad.
Och det är därför trumpkampanjen agerar som den gör, för utan att behöva betala för utrymmet trummas hans ansikte in i typ alla kommersiella massmediekanaler och dessutom gör de kanaler som representerar identiteten att vara fientlig mot honom aktivism av att tycka att han är rolig. Läskig, kittlande, och rolig. Lätthånad, som den här skribenten väljer att kalla det. Att hon är mediaproffs och borde kunna se igenom strategin men ändå avstår säger något om vad det är för text vi läser. Hittills har vi fått veta att inkompetens präglar trumpkampanjen, att folk är för puckade och att den verkliga anledningen till att skribenten inte deltar i spridningen av antitrumpmaterial är att de Niro och vänstersinnade och andra är så himla våldsbejakande och obehagliga. Usch och fy, så hemska de är.
För att positionera sig själv påstår hon sig vilja ha fler ‘highs’ som svar på republikanernas ‘lows’. Ändå tar hon sig tid till att skriva en text som närmast är trumpistisk. ‘High’ är att ta motståndaren på allvar och inte förvanska vederbörande och hens budskap. ‘Lows’, det är att förvanska och hota och bete sig illa. Som när man kallar en ytterst snabbfotad och framåtsyftande presidentkampanj som utmanar en av Förenta Staternas starkaste politiska dynastier för skrämmande i sin inkompetens. Eventuellt förstår inte skribenten hur kampanjen agerar och varför det är slagkraftigt, men det är oförskämt att anta att en yrkesperson inte förstår sitt eget yrke, varför vi måste anta att skribenten istället har baktankar. Som att de andra mediaknegarna i sverjet är blåsta neurotiker, livrädda för att tjäna SD tjänar de SD och är jätteelaka och dumma mot de härliga idealen om god ton. En gång var en journalist och gjorde ett reportage om någon flyktingperson som kroppsarbetar ihop sjutusen spänn per månad. Det var problematiskt för det framgick inte hur personen bor och varför det inte innebär några hyreskostnader. Då blir man ju misstänksam och förstår att den låga lön som anges egentligen inte alls är låg eftersom flyktingpersonen får en räkmackegräddfil rätt in i skitfint gratisboende, vilket inte behöver skrivas ut i klartext utan det räcker med en insinuant fråga som anspelar på den nyfascistiska tankefiguren om flyktingen som den nya adelsmannen.
Dumma journalist som mörkade sanningen om hur flyktingpersonen har det asnajs och bara kan glida fram genom livet på sin flyktingstatus och inte ens behöver betala hyra. Den journalisten var till och med så dum att hen presenterade det som rasism när en snubbe häver ur sig att Mussolini var rimligare än nutida politiker, för nutida politiker tycker att flyktingpersonerna ska ha de där räkmackegräddfilerna medans Mussolini minsann inte bjussade på pengar och försörjning förrän man arbetade. För det är inte alls rasistiskt egentligen, alla vet ju att Mussolini inte alls var en hyperchauvinistisk ultranationalist, utan en trevlig halvsyndikalist som gillade näringsliv och arbete. Det är heller inte någon rasistisk myt att flyktingpersoner har den där räkmackegräddfilen så att anspela på den i massmedierna är att vara sanningssägare, inte en rasistisk aktivist. Journalisten gjorde jättefel som inte var tydlig med att problemet med flyktingpersonen är att hen inte betalar hyra, gör man så fel blir andra människor inte rasister men de börjar prata om Mussolini och då har man inte gjort sin plikt.
För övrigt är rasist ett uppfostrande epitet. Förr lydde vi under kulturmarxismen och sånt men numera vet vi att rasistbeteckningen bara är den onda vänsterkonspirationens maktvapen mot den vanliga mänskan som bara vill veta hur flyktingpersoner bor egentligen och drömmer om en bättre tid, när Mussolini såg till att det blev ordning på torpet. Att ha rasdiskriminerande värderingar eller företräda en generalfalsk verklighetsuppfattning med rasistiska implikationer är bara sunt, så är ju folk och man ska inte försöka uppfostra dem, de förstår bättre än så, och det är därför det är så himla konstigt att trumpkampanjen tuffar på trots den där skrämmande inkompetensen.
Eventuellt är den här skribenten överens med Trump i många frågor och själv en del av problemet snarare än lösningen. Vem vet. Texten har varit ytterst populär i utkanten av den konservativt lagda extremhögern, cirkuleras flitigt av liberalister och mittenvänster som inte har förstånd att läsa noga vad som står i debattartiklar och krönikor. Det enda hon har rätt i är att uppblåsandet av populisters dåliga sidor är riskabelt. Varför hon inte själv begagnar sig av doktrinen lär vi aldrig få veta. Lösningsförslaget är i vart fall en snävare debatt som är mer “generös” och “beskedlig”. Konflikterna som högerradikal populism är ett symtom på behöver inte lösas eller tas på allvar, de kan med auktoritära medel döljas genom att de debatter där de förekommer ska göras mindre och beskedligare. Låter exakt som vad sönderstressade nyhetsjournalister gjort i förhållande till nyfascister, högerradikaler och populister sedan urminnes tid, det vill säga, sedan början på nittiotalet för svenskt vidkommande. Om man inte förstår något kan man alltid skylla på något man känner igen sig i och försöka dölja att man är mer lik än olik det man försöker konkurrera med. Som när Förbundet Humanisterna poserar i förhållande till Svenska Kyrkan.
Den andra texten är längre och skriven av en debattör som vanligen uppfattas som en av högerns mer intellektuella röster. I den kommer vi i kontakt med ett fanatiskt försvar av de idéer och diskurser som ledde rätt in i kolonialismens guldålder, stalinism och Förintelsen. Där får vi veta att det bara är att acceptera den imperialism som flödat ur föreställningskomplexet, trots facit och trots att det inte finns några maktinstitutioner som kan upprätthålla tilltron till det ska vi tänka ‘universalism’ istället för att se hur likhetsfundamentalism och lömskt förtryck av avvikare är en mer lättsmält version av samma utrotningsprojekt som vissa kommunister, fascister och liberalister ägnat sig åt under de senaste seklen. Det är okej att “slå sönder och mala ned” andra kulturer, politiska läror och trossystem. Texten är åtminstone ärlig med att den är religiös och kallar det för att tro när man är anhängare av den här liberalismen.
Givetvis mörkar den hur europeiskt upplysningstänkande är en huvudsaklig historisk orsak till det “flyktingtryck mot Europa” som ska finnas idag. Givetvis struttar den runt med hög svansföring och strösslar signalord omkring sig. Givetvis pekar den ut Erdogan, Putin och Narendra Modi som chauvinister men är själv som ett litet ulligt lamm, den tror ju bara på vetenskaplig metod (hej rasbiologi), mänskliga rättigheter (hej förtryck) och “upplysningens värde som allmänmänsklig princip” (hej folkmordspolitik). Att vi måste söndra och mala ned de andra är bara att acceptera, ägg och omeletter, ni vet.
Ingendera är något att ha. Bådadera är predikande för respektive kör. De hycklar. De bemöter inte självklar och välkänd kritik, i ena fallet påstås till och med att man kan råka vara helt djävla inkompetent och ändå vara ett reellt hot mot Clinton om presidentposten. Så att de gråter ut över hur det obehagligas popularitet är populär bland hyggligt privilegierade personer borde få oss alla att tänka på krokodiler som grinar. Mot bakgrund av att Chantal Mouffe blivit hedersdoktor vid Södertörn i veckan är dessa två texter särskilt intressanta, inte i sig utan på grund av vilken funktion de spelar. Hennes politisk-filosofiska käpphäst verkar vara det gamla konstaterandet att en offentlighet för likar är ungefär lika demokratisk som vilken feodal aristokrati som helst, och den kritiken kunde man förvänta sig att åtminstone en av de här två skribenterna skulle känna till och förhålla sig till. Istället väljer den ene att öppet deklarera sin revolutionära och totalitära läras destruktiva karaktär, den andra att göra ett litet potpurri av nyfascistiska tankefigurer, ordinär borgerlig konspiracism och aggressivt hyckleri. Att de gör det säger oss att det finns en rejäl publik som gillar det. Vi kan nämligen vara säkra på att de vet vad deras läsare vill ha och försöker se till att ge dem det.