Monthly Archives: November 2014

Blockbusterdystopins banalitet

Den här artikeln handlar om hur dystopiska blockbusterfilmer saknar verklighetsanknytning i vissa avseenden. Det följande är en kommentar jag skrev på Facebook i anledning av den.

Inte bara det, de undviker andra självklara styggelser som också kommer finnas in ye close distant future.

Krigsprocesser kommer fortfarande att finnas kvar. De kommer fortfarande vara baserade på massakrer på civila men med snäppet vassare vapen än idag, förmodligen i långt högre grad automatiserade. Drönare som fattar egna avfyringsbeslut är precis runt hörnet med dagens ansiktsigenkänning, drivmedelsalternativ (solceller, bränsleceller, &c.), med mera. Trådlösa nätverk gör att datorkraften som fattar beslutet aldrig behöver vara i närheten av slagfältet utan kan vara ohyggligt stor i jämförelse med den som finns i enheten som konkret deltar i övervakning och strid, som redan den i sig räcker för att känna igen en person, ett fordon, en typ av utrustning. Kan man köra en robot på en komet tio års rymdresa bort kan man ha en drönare som spanar autonomt här och matas med mål den ska sätta en guidad sprängladdning i om den ‘ser’ ett.

Konkret adel kommer att finnas kvar men precis som idag kommer den att komma undan med sin utsugning och skenbara normlöshet. Tänk nutidens skattesmitare. Facebook, Google, Spotify, välfärdskoncerner, osv., ‘everyone does it’, och vi bara bugar och tackar och ger bort våra liv till dem. Det kommer inte att ändras, drömmen om en revolution är just en dröm och i filmsammanhang är det alltid en hårdkrystad och orealistisk maktordning som ska hotas av någon förment folklig resning (typiskt sett ledd av en ensam glorifierad ledare, diktatur mot oligopol alt. diktatur).

Stammentalitet kommer också att finnas kvar, inte bara i form av sexism-rasism-klassism-komplex utan också kommersiella kulter (kolloidalt silver, dieter, anti-vaccin-rörelser, abortmotståndare &c.) mot vetenskap, identitetspolitiska gäng mot varandra, med mera. De krigar ibland, ibland försöker de tysta varandra med mer subtila medel. Dessa medel utvecklas också på diverse tekniska och sociala nivåer.

Haken är naturligtvis att vi inte vill känna igen oss för mycket i pop-sci-fi av dystopiskt slag, idén med genren som masskonsumtion är att vi ska känna att det inte är så snuskigt dåligt idag utan att det kunde vara mycket värre. Problemet i förhållande till verkligheten är då att för den som sett sin familj stympad och mördad eller lever i svält är inte en framtid med annan teknologi och liknande förhållanden särskilt skrämmande, och eftersom dramaturgin måste sluta i att någon annan än förtryckaren vinner blir dystopiberättelsen för dessa snarast en renodlat utopisk berättelse.

Jakten på bidragsberoendet

Hanif Bali kommenterar debatten om förändringar i anhöriginvandringsreglerna med det intressanta begreppet bidragsberoende. I sitt resonemang gör han det inte tydligt att hans ställningstagande är att om man inte arbetar tillräckligt mycket för att vara någotsånär självförsörjande ska man heller inte få bo med en maka eller make som finns i utlandet, en variant på högerns doktrin om att den som inte arbetar ej heller ska äta.

Jag tänkte ta tillfället i akt att fundera lite på begreppet bidragsberoende. SCB använder termen i sin statistikföring, åtminstone när den presenteras som pressmeddelanden och begreppsförklaringar. I anslutning därtill kan man läsa saker som:

De allra flesta är dock överens om att de som har låg inkomst eller har inkomster som till stor del kommer från de ekonomiska trygghetssystemen i samhället riskerar ekonomisk utsatthet.

i en artikel rubricerad “ung och pank eller gammal och bidragsberoende”. Här knyts alltså allt utnyttjande av trygghetssystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadsstöd, med mera, till ordet. Förmodligen är det så Hanif tänker på begreppet i sig, det vill säga, alla som flyttar till Sverige och behöver stöd från det allmänna ingår alltså egentligen i gruppen, men han undantar de som får sin huvudsakliga försörjning från en partner i sin artikel. Det är något förvirrande, men inte så förvirrande som att han döljer sitt eget politisk-ideologiska ställningstagande bakom påståenden om den enda vägens politik. Alltså att det bara finns en rimlig hållning och det är att vi inte som samhälle ska dela på utgifterna för nyanlända anhöriga, vad han kallar för en självklar “klokskap”.

Ordet har en distinkt negativ klang. Det är bildat på samma sätt som alkoholberoende, matberoende, m.fl. liknande konstruktioner. Oavsett formaliseringar till att gälla det offentligas utgifter till enskilda är begreppet uppenbart tänkt att signalera en sjuklighet, ett tärande och förstörande och utsugande.

Värt att notera är också att det uteslutande används om enskilda människor som är socialt utsatta. Se citatet från SCB ovan. Företag kan inte vara bidragsberoende, ens när de sörplar i sig stora summor lån och gåvor från staten, som Saab eller när stora snabbmatsfranchise hävdar att verksamheten indirekt är beroende av subventioner. De är inte bidragsberoende. Banker som lever på tillskott av allmänt kapital, nollränta, och så vidare, de slipper också undan sjukdomsklassningen.

Om det nu ens är en sjukdomsklassning i botten, överideologin på missbruksområdet är ju för droger i allmänhet att det är repression som är första ledets support. Du kan inte låta bli att knarka? Då är det fängelse du ska ha, så att du blir mindre motiverad att knarka.

Ett liknande resonemang har förts i praktisk politik under Alliansens regerande. Du kan inte låta bli att vara fattig och sjuk? Då är det indraget stöd från det allmänna du ska ha, så att du blir mer motiverad att vara rik och frisk.

Åter till bidragsberoendet. Ordet används inte, mig veterligen, för att klassificera de EU-migranter som försöker tigga ihop till brödfödan, en biljett hem eller vad det nu kan vara. Ett bidrag till dem är inte ett riktigt bidrag. Ej heller bidrag som kommer från civilsamhällets föreningar. De som tar emot dem beskrivs inte som beroende, de är inte sjukliga alternativt trasiga i sin karaktär, alltså på det vis som medför straff och korrektion i fallet narkotika. Däremot misstänkliggörs de på andra sätt, naturligtvis.

Ordet verkar ha bildats för att karaktärisera de som har mage att ta del av samhällets ekonomiska gemenskap, och trots att det som i den kontexten kallas för bidrag vanligen förutsätter motprestation och inte är gåvor, den vardagliga betydelsen av bidrag, som något negativt.

Anhöriginvandrare blir således ett slags besvärande missbrukare med den här terminologin. Det är inte så att de kommer hit för att cirkulera moms utan är ett problem, en belastning. Kanske är det att de konkurrerar med företag om att få bidrag från det allmänna som sticker i ögonen på en del. Det är bättre att de är i utlandet och får bidrag från sina anknytningar i Sverige än att de är här och får bidrag från det allmänna som omsätts i vår inhemska ekonomi. Kanske är de mer lönsamma där än här, jag vet inte, men språkbruket är tydligt utformat för att komma fram till slutsatsen att de som inte försörjs av en andel av ett företag inte heller ska äta. Politiken går före språket, härskar över det. Trots att vi alla i någon mening är bidragsberoende, för att erhålla utbildning, när vi tar emot försäkringsutbetalningar, i form av skattesubventioner, ad nauseam, helt enkelt är beroende av andra människor för vår levnadsstandard och sociala trygghet, pekar politiken ut en viss grupp som särskilt klandervärd i det här hänseendet och det framgår inte av hur etiketten är konstruerad, utan av hur den används och i viss mån av vem.

Så när vi begagnar oss av språkbruk reproducerar vi maktutövning och ideologi, även med så etablerade, accepterade, begrepp som bidragsberoendet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad vill Stefan Hanna?

http://mobil.unt.se/start/vill-att-sd-stodjer-alliansen-3470914.aspx

Nås av nyheten att Stefan Hanna vill att SD ska hjälpa till att fälla S-regeringens budget, och detta med hänvisning till migrationspolitiken.

Att han helst ser att budgeten faller är inget konstigt i sig. Det konstiga är att han nu menar att MP är en omöjlig partner i migrationspolitiken, precis den partner som den förra regeringen gjorde upp med för att undanhålla SD från inflytande.

Frågan är vad han vill uppnå genom att mana Alliansen till den här omsvängningen. Utspelet måste nog betraktas som kritik mot den tidigare migrationspolitiska överenskommelsen, samtidigt påstår han att den bör stå fast och användas som motivering till fortsatt nedmontering av socialförsäkringarna. Åtminstone att de bör vara oförändrade.

Är det här resonemangshaveriet hans lösning på att borgerliga väljare flytt till SD?

MUF har börjat snacka SD

En MUF:are har råkat upptäcka krigets fasor och vill straffa en viss grupp människor med ett stort ingrepp i vår utlänningsrätt, istället för att använda straffrätten vill han villkora medborgarskap, något som råkar vara SD:s paradgren. Förutom att det lagstiftningstekniskt blir skitsvårt och synnerligen märkligt att börja ange (högst tillfälliga, de har redan bytt namn titt som tätt) organisationsnamn i lagtext finns redan en terrorlagstiftning att falla tillbaka på.

IS är på fall. De har inte kunnat hantera den konventionella krigföring de försökt sig på. Det är därför de kört fast vid Kobane. Att det gick fort innan dess är helt beroende av att de rörde sig genom sunniområden där det varit lätt att skrämma iväg andra etniska och religiösa grupper. I sin tur är det en produkt av den situation som amerikanerna tog fram med sitt krig, en hämnd på Saddam Hussein och irakiska civila för att de inte hade något att göra med 9/11-attentaten (var var hans gapande efter medborgarskapsvillkor då?).

IS har inte jaktplan och missilvapen, så deras massakrer ser annorlunda ut än västerlandets och Assads. De är få, därför har de filmat sin sekteristiska offensiv och sett till att skrämmas istället för att använda den reguljära krigföringens massförstörelse. MUF:arens utspel har helt och hållet med detta att göra. Han har först nu börjat lära känna mänsklighetens mörkare sidor och allt jag kan tänka är att skolan och journalistiken har misslyckats. MUF:aren har lyckats komma ända hit utan att uppfatta hur politikens förlängda arm, för att tala med Clausewitz, faktiskt fungerar, hur det ser ut när kostymerade möten, fika och pappersskyfflande inte räcker till.

Jag anser inte att hans plötsliga uppvaknande är en god grund för lagstiftning. Var var kraven på detta när nazist-Jackie var i ropet? När amerikanerna dumpade kärnavfall med sina högteknologiska vapen i södra Irak under nittiotalet? Vet han om att diverse ultranationalister från Sverige gör ungefär samma sak i Ukraina som IS i Irak och Syrien? Varför är det den här milisen bland tusentals andra i regionen, vilka alla använder terror och övergrepp mot civila för att avancera, som är hans måltavla?

Var vill han dra gränsen? I Afghanistan har svenska ungdomar med statens goda minne gjort slarvsylta av en massa människor. Vi talar inte ens om det, vi bara antar att det var okej, för det är ju sunniislamister vi skjutit ihjäl där. De är onda, vi är goda. De får inte mörda och härja för att ta territorium och upprätta maktstrukturer, det får bara vi göra.

Visst ska förbrytare straffas. Men det ska ske i domstol och genom brottmålsprocess, inte i förvaltningsdomstol och genom upphävande av medborgarskap. Kan vi åtala och straffa ska vi göra det.

Man kan nästan misstänka att MUF:aren föredrar att IS-jihadisterna fortsätter sitt meningslösa försök att ta mark och hämnas på andra grupper i Irak och Syrien. Hellre att oanställningsbara, desillusionerade muslimska grabbar är där och dör och mördar än att de är här i fängelse. Det är till och med så att man kan misstänka att det här är hans sätt att ansluta sig till Pesh Merga utan att faktiskt ta de risker som en direkt inblandning i konflikten skulle medföra. Istället för att ta upp vapen vill han använda vårt lagstiftningsinstitut i ett sekteristiskt krig som vi har tittat på med ointresse i tio år.

Ja, situationen är tragisk. Det är tragiskt att människor flyr, dör, förföljs. Det är tragiskt att vi här uppe i Norden glömt bort hur krig ser ut. Det är tragiskt att vi inte inser hur komplex situationen är både där och här. Men det är inte något nytt. Det nya är förvåningen och förskräckelsen inför det som pågått i Irak sedan Saddam föll (och pågick under Saddam, han var en spelare i samma sekterism). Ungefär som om en massa politiker och tyckare har sovit i tjugo år och vaknat utan minne av balkankrigen, striderna i Östtimor, Centralafrika, och så vidare.

I Kongo strider folkmördare jämte FN mot en väsentligt svagare gerilla. Där är folkmördare på vår sida och hjälper oss att exploatera lokalbefolkningen och deras naturresurser så att vi inte behöver betala så mycket för vår hemelektronik. Var är kraven på lagstiftning? Var är upprördheten? Det är inte direkt som att det slaktandet ser annorlunda ut än det gör i Mellanöstern. Det är inte direkt som att världssamfundets allierade där är ens lite bättre än IS. Det är inte direkt som att de här dubbla måttstockarna är något annat än sublimerad rasism och konsumism som överideologi.

Som jag skrev nyligen, lagstiftning får inte vara baserad på okunnighet. Det är en farlig väg att gå, och medan motioner om elkänslighet är ganska oskyldigt att basera på dålig information så är det mycket allvarligare att basera utlänningsrätten på väpnade konflikters tillfälliga tillstånd.

Att begå avskyvärda brott för att sedan åka hem till Sverige och få en fristad är oacceptabelt. En fristad är till för dem som flyr från förtryck och förföljelse och inte för dem som har begått mänsklighetens grövsta brott.

Kommer han att säga samma sak när kurder som deltagit i hämnd för IS arrogans och blodtörstighet vill komma till Sverige?

Jag betvivlar det.

Bottennapp från riksdagen: om riskabelt motionsskrivande

Ramlade över en riksdagsmotion från Ulrika Carlsson (C), som är helt färsk och ganska oroande.

Du kanske minns Åsa Runander (C) som kommit ut som chemtrailstroende under valrörelsen. Det ser ut som att hon inte är ensam i (C) om att hysa märkliga föreställningar, då Ulrika Carlsson lagt en motion om vad hon kallar elöverkänslighet. Hon inleder sin argumentation så här:

Motivering

Elöverkänslighet är på väg att bli ett stort folkhälsoproblem.

Ett stycke senare förklarar hon vad hon menar med detta:

I Nationell miljöhälsoenkät 2007 (NMHE 07), som finns att ta del av i Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2009, anger 3,2 procent att de är känsliga/överkänsliga eller allergiska mot elektriska och magnetiska fält. […]

Andelen som anger att de är känsliga/överkänsliga mot elektriska och magnetiska fält har inte förändrats sedan den förra enkätundersökningen 1999

Ett fenomen vars utbredning inte ökar är alltså på väg att bli “ett stort folkhälsoproblem”. Det är en intressant inställning, kanske är det ett tecken på att man inom (C) tänker på oförändrat väljarstöd som en framgång, nollresultat i företag som storvinst, och så vidare. Eventuellt är det bara Carlsson som räknar på det här sättet men det är ändå anmärkningsvärt att uppfattningen finns i riksdagen.

Hon skriver också så här i sin inledande motivering:

Framförallt för dem som drabbas men också för samhället i sin helhet.

Så förutom att stillestånd i utbredningen betyder en ökning av fenomenet är det tydligen så att det är ett folkhälsoproblem för mig, dig och alla andra som bor här. Det vore intressant att få veta varför hon tror det. Det visar sig om jag tar mig tid till att fråga, oavsett vilket tror jag att hon kommer att få frågan av media då motionen snurrar i sociala medier och risken är stor att journalister nappar.

Hur som helst. Socialstyrelsen, som hon hänvisar till, skriver följande i den handling som utgör riktlinjer för vårdgivares utredning och bemötande av patienter som uppger att de har besvär av det här slaget:

Överkänslighet är ett sammanfattande begrepp vilket innebär att man reagerar med symtom vid kontakt med vanliga ämnen under förhållanden som människor i allmänhet tål utan besvär. Reaktionen kan vara orsakad av specifika immunologiska mekanismer (allergi), icke immunologiska mekanismer (ospecifik överkänslighet, hyperreaktivitet) och specifik kemisk överkänslighet.

Användning av begreppen allergi respektive överkänslighet förutsätter således tillgängliga tester för att kunna identifiera dessa tillstånd.

För besvär som rapporteras utlösas av elektromagnetiska fält saknas i dag utprovad testmetod. Det finns inte heller några belägg för att elkänslighet orsakas av specifika immunologiska mekanismer, varför termerna elallergi och elöverkänslighet bör undvikas.

Socialstyrelsens rekommendation är alltså sedan slutet på nittiotalet att man istället använder ordet elkänslighet. En bra början kunde vara att lagstiftare som vill förbättra förutsättningarna för patientgruppen begagnar sig av den terminologi sakkunniga på området förordar.

Dokumentet säger även detta, som jag tror är en översättning av WHO:s skrivning apropå de studier som gjorts på patientgruppen fram till en metastudie 2005:

Ett problem vid utredningen av dessa patienter är att det inte finns något vetenskapligt underlag som styrker ett samband mellan allmänna sjukdomssymtom och amalgamfyllningar respektive elektricitet.

Idag är detta inte helt sant, såtillvida att det numera finns forskning som visar att det saknas ett samband mellan el och elkänslighetssymtom. Sedan 2005 finns som nämnt den här metastudien, och senare studier, som denna, ger stöd åt att den kritiska faktorn är huruvida personen tror att det finns någon fara i närheten, inte huruvida det faktiskt gör det. Detta betyder att det här i motionen inte är sant:

Många tvingas flytta från sina hem på grund av de olika sjukdomssymptom strålning av olika slag leder till.

Förvisso finns det människor som flyttar på grund av sina besvär men det finns inget stöd för att det är den icke-joniserande strålningen som är orsak. Åtminstone är det hittills ingen som har kunnat uppvisa en sådan känslighet. Att människor flyttar på grund av upplevda besvär är jättevanligt och det kan handla om allt möjligt från missnöje med hudfärg eller grillvanor hos grannarna till mängden närbelägna grönområden.

Lagstiftning som vilar på falska förutsättningar är inte bra lagstiftning utan bör så långt som möjligt undvikas. Hon skriver följande i sin slutkläm:

Fristående forskare som arbetar med de här problemen har haft problem med att få medel till sin forskning. Det är viktigt att forskningen kring elöverkänslighet och dess orsaker ges ökade resurser, liksom till forskning om hur skador från den nya tekniken ska kunna undvikas.

Det är väldigt otydligt vad det är för forskning hon vill stödja, förutom att det är just personer som saknar koppling till lärosäten och annan organiserad forskning hon vill ge våra gemensamma resurser till. Hennes intention kanske är god men det här är en antydan om att hon tror att befintlig forskning är falsk, styrd med avseende på resultat eller etablerade forskningsorganisationer (och myndigheter) är i grunden opålitliga.

Det här är det jag anser är mest oroande i hennes motion, näst efter att det verkar som att den är helt baserad på konspiracistisk mytbildning om farligheten hos elektromagnetiska fält. På ett sätt är sådan mytbildning väldigt lik rasism och en del andra sociala fenomen som utgår ifrån misstänkliggörande och yttrar sig som upplevda besvär och stark oro. Min personliga gissning är att denna typ av fenomen har att göra med de evolutionära fördelar som kommer av att se faror där det inte finns några, inte att etablerade forskare, institutioner, myndigheter, osv., är förljugna, köpta av konspirationer, utgår ifrån korrupta människofientliga institutioner (PK-maffian, Bilderberggruppen, &c.) eller vadhelst annat som ibland påstås.

Det kan noteras att den här motionen inte är den enda som är udda i hennes riksdagsarbete, även den här är baserad på märkliga premisser. För det första är grovt fridsbrott den generella brottsbeteckningen medan grov kvinnofridskränkning är en särskild beteckning på samma brott i syfte att underlätta statistikföring, för det andra är ofredande ett brott i Sverige. Haken med att kriminalisera något som främst förekommer hos barn är att det sällan blir någon brottmålsprocess alternativt dom, antingen är de för unga eller så är det fråga om strafflatitud som äts upp av barnets låga ålder, frånvaro av tidigare domar, med mera. Det synes alltså vara ett helt tandlöst förslag, särskilt med tanke på att i stort sett alla i vårt samhälle är överens om att man inte får tvinga, ofreda, misshandla, frihetsberöva, osv. sina medmänniskor. Signalgivningen är marginell, uppfattningen är redan utbredd.

Är syftet att fler barn frihetsberövas trots frånvaron av evidens, åtminstone såvitt jag känner till, för att det är positivt för mobbande barns sociala och psykologiska utveckling vore det ruggigt i sig. Det är förvisso inte sannolikt, bland annat för att motionsförfattarna själva konstaterar att bevisning i fridsbrottsmål ofta är svår att få fram och lägga till grund för fällande dom (problematiken är till viss del gemensam med utredningssvårigheterna vid sexualbrott), men det är en möjlig konsekvens. Ytterst är ändå kriminaliseringens ändamål att enskilda under vissa förutsättningar utsätts för repressiva åtgärder.

För att avrunda, det är inte min avsikt att utföra ett karaktärsmord eller angripa Carlsson som person. Hon har helt säkert goda intentioner och ett gott hjärta, vad jag vill lyfta är att det offentligas maktutövning måste vila på bra teoretiska förutsättningar och sund resonemangsföring. Även om det finns kontrollmekanismer i vårt parlamentariska system så är det ytterst individuella politiker och partiföreningars ansvar att sakligt granska och resonera sina politiska impulser och utvecklingsförslag.

I detta ligger en av liberaldemokratiska parlamentarismens svagheter, då det är en öppning för destruktiva och moraliskt blinda krafter att påverka politiken.