Jag är telningen från Davids rot,

den strålande morgonstjärnan.

 

För några år sedan uttalade jag mig i riksradio om min bakgrund som esoteriker, och beskrev hur jag ingått ett förbund med djävulen. Ett flera timmar långt samtal med en journalist blev ett smått sensationalistiskt radioinslag på totalt en timma, där även andra reportage ingick. Mitt skäl till att delta var helt enkelt att jag ansåg att det för en gångs skull borde vara en person som inte är knäpp på något vis som uttalade sig i ett program av det slaget, ett enkelt beslut när producenten sökt sig till Helgon.se för att ragga intervjuobjekt, så jag svarade personen och erbjöd mig.

Det framträdandet har genererat en mängd skvaller och märkliga situationer. Förmodligen vore det bra om jag tog mig tid till att berätta vad det är jag har gjort och talat om, så att det finns en redogörelse för mig och andra att peka på när frågor om detta uppkommer.

I hela mitt medvetna liv har jag studerat min omvärld och mig själv. Tidigt insåg jag att människan inte skiljer sig från naturen på något avgörande sätt, vi är en produkt av den och vi fungerar enligt samma mekanismer som de som återfinns i de fundamentala byggstenarna i allt annat. Eller insåg, den litteratur jag läste påstod att det förhöll sig på det sättet och det verkade rimligt. Väsentligt mer rimligt än att naturen och människan var separat skapade, och att naturen fanns till för att straffa människan för hennes tidiga inhämtande av förbjuden kunskap.

Det var ändå ett kristet samhälle jag växte upp i. Statskyrkan var statskyrka och då liksom nu finns ett grundlagskrav på att statschefen ska bekänna sig till den luthersk-evangeliska läran (som jag aldrig fått ett klart svar på om den omfattar även verk som Judarna och deras lögner eller om man får russinplocka Luther efter vad samtiden tycker är juste). Mina föräldrar var inte kyrkligt aktiva, men jag blev ivägsläpad till Svenska kyrkans barntimmar och en del andra evenemang ändå. Kristet språk och kristna tankar var något jag, så att säga, fick med modersmjölken. Jag fick aldrig ett val, och det är okej. Det går inte att komma runt att föräldragenerationen ger sin kultur till den nästkommande, oavsett innehåll.

I tonåren utvecklades jag, så som många andra, till en hårdnackad kritiker. Det var fel på det mesta, särskilt mycket fel var det på religiösa människor. De envisas ju med att tradera berättelser som vi antingen inte kan verifiera eller vet att de är lögnaktiga i vid mening. Vem var Jesus från Nasaret? Ingen vet. Än så länge, tillika numera om han var, finns inga materiella belägg för att han funnits, utan på sin höjd litterära historiska indicier. Så jag utvecklades till en tonårsateist, i bemärkelsen antireligiös pratmakare. Jag köpte mitt första exemplar av Anton Szandor LaVeys verk Den sataniska Bibeln, något du numera kan köpa hos de där pocketmånglarna som kränger papper i vart och varannat resecentrum i riket, filade på naturvetenskapliga argument i korståget mot dålig tro och så vidare. En klyscha, helt enkelt, om än en klyscha som höll någon fysiklektion istället för läraren till följd av relativt god kännedom om kvantfysik och som skolkade jämt och ständigt för att sitta i skolbiblioteket och göra mer eller mindre otillåtna saker med datorerna då undervisningen varken var utmanande eller tydligt ändamålsenlig. I religionskunskapen var jag i stort sett bara närvarande för att hålla föredrag om nya religiösa rörelser, i övrigt skolkade jag och behövde skriva om något korkat prov en andra gång för att få godkänt.

(Det kan anmärkas att LaVeys bok inleds med ett dassigt plagiat av en artonhundratalstext och i övrigt blandar plagiat ur den hermetiska och crowleyanska ceremonialmagiska traditionen. Idag skulle jag kalla det för trams men det var för mina tonårsjag ett steg bland andra i utvecklande och förkastande av identiteter, och således viktigt då. Som kuriosa kan nämnas att jag under en period som lärarvikarie i religionsämnet gav bort mitt sista exemplar av boken till en elev. Det kan ha haft att göra med de klagomål på min undervisning som inkom mot slutet av terminen, om det nu inte var något annat, jag vet inte. Min uppdragsgivare gjorde klart att det fanns ett missnöje samt att det var allvarsamt så jag avvecklade relationen snabbt och tystlåtet, då det var eleverna jag var där för, inte för att recenseras av föräldrarna. Sedan dess har jag inte tagit vikarieuppdrag.)

Mot slutet av gymnasiet hade jag förstått att det inte bara är verifierbar kunskap som spelar roll för andra människor, utan det är oftast så att sociala förhållanden och informationstradering för informationstraderingens egen skull spelar en viktigare roll. Det fascinerade mig, och min väg in i religion var ett intresse för vad den gör med människor och hur den formar vardagslivets ritualer. Då den kristna hegemonin dels var intellektuellt korrupt och dels tråkigt vanlig sökte jag mig i motsatt riktning, mot de strömningar där ljuset förkastas till förmån för utforskande av det som är mörkt, svårt och allvarligt. En milstolpe var Tommie Erikssons lilla introduktion till Dragon Rouges magisystem, Mörk Magi. Den är förmodligen något av en klenod för samlare numera, när jag köpte den var det genom en jämnårig bekant som var invigd i orden och krängde den till andra intresserade som en del av rekrytering till sällskapet i Stockholm. Jag arbetade aldrig särskilt mycket med innehållet, däremot lät jag mig inspireras av den eklektiska och pragmatiska infallsvinkeln.

Dragon Rouge passade mig inte, de framstod som ett alternativ till den etablerade kyrkan, den som just varit statskyrka, med kollektivism och dogmatik. Det var inte hela bilden, jag hade med all sannolikhet kunnat involvera mig där och givits utrymme att undersöka och arbeta med mig själv med stor frihet, men utgångspunkten att det är ett ordenssystem med fastställda riter och medlemshierarkier var inte tilltalande för mig då. Undvikandet av dogmatiska sällskap var en direkt följd av ett pragmatiskt och experimentellt förhållningssätt till mig själv och min omgivning. Istället för att bli lärjunge hos någon annan drevs jag av en lust att lära mig själv och studera andra, snarare än utbildas av dem.

Det ledde inte till så mycket mer än bokläsning. Inte förrän efter gymnasiet började jag arbeta aktivt med religiös praktik, regelbundet först efter att jag en morgon då jag promenerade till ett arbete jag ännu inte visste att jag skulle lära mig att hata hade drabbats av en stark innerlighetskänsla och en upplevelse av att jag såg världen på nytt. I stort sett omedelbart identifierade jag upplevelsen och tillståndet som en religiös erfarenhet, en känsla av att existensen genomsyras av en dold helighet och kraft. Det var då jag insåg vilken fundamental psykosocial mekanik det är som snurrar när människor är i kontakt med vad de kallar för Gud eller gudar, och hur omvälvande det känns.

Därefter började jag aktivt begagna mig av religiösa metoder för arbete med det inre livet och kontakt med förment eviga sanningar. Det handlade om sådant som böner, meditation, mantran, dieter, läsning av urkunder, med mera. Inledningsvis utan någon övergripande berättelse, jag hade inget intellektuellt eller socialt ramverk att stödja mig emot, istället var det ett relativt förutsättningslöst prövande av tekniker för att se vad de kunde göra. En process som ledde mig fram till ett antal insikter om mig själv och vilka narrativ som kunde passa för mina mål, där kunskap (eller med ett antikt ord, gnosis) stod i centrum. Mot bakgrund av det omgivande kristna samhället med sin föreställning om att lidandet i det materiella livet är ett straff för urmänniskornas sökande efter kunskap föll det sig naturligt att stanna kvar i det mörka och farliga, den rebelliska och gudsföraktande antitesen till en kristen hegemoni, den satanistiska föreställningsvärlden (eller rättare sagt, flera av många).

Herren frågade honom: Var har du varit?

Åklagaren svarade: Jag har vandrat kors och tvärs över jorden.

Där LaVey var en plagierande pajas upptäckte jag att det fanns alternativ som i högre grad bar seriositetens prägel. För min del var det en djupt suspekt och även i praktik socialt farlig rörelse som visade sig vara mest kittlande och samtidigt ideologiskt robust, De nio vinklarnas orden, eller Order of Nine Angles. Starkt förankrad i brittisk nazistisk terrorism erbjöd de ett alternativ till den religiösa och kulturella hegemoni jag var omgiven av, utan att vara ett direkt derivat. Hos ONA finns inte den typ av föreställningsvärld som utgår ifrån det kristna narrativet som är vanlig i andra antikristna religiösa sammanhang. Det är inte fråga om den banala spegelvändning av koncept som är vanlig i populärkultur och annan mindre allvarligt menande satanism. Satan är inte Jesus eller Gud, istället utgår de ifrån en radikalt annorlunda världsbild och syn på människan. Människan är inte skapad till Guds avbild, hon är en produkt av galaxen. Verkligheten följer inte Guds önskemål eller ens tydliga kausala samband, utan den är akausal till sin natur och kan manipuleras genom ritualer och psykologiska tillstånd. De har valt satanism-etiketten för att läran och perspektiven är ett uppror mot den judeo-kristna förfalskningen av den faktiska verkligheten, inte för att de har approprierat den och bedömer att djävulen är en mer juste kille än kyrkan historiskt varit.

Det kan sägas mycket om den frenetiska antisemitism, nyfascism och terrorism som deltagare i rörelsen ägnat sig åt och som också är en intrinsikal del av både publicerat och mer internt material. Jag har aldrig ställt mig bakom de idéerna, de har helt enkelt inte potential att tjäna mig eller lära mig något nytt om mig själv. Däremot visade ONA hur ett motnarrativ i kombination med esoterisk-religiösa metoder kan begagnas för att frigöra själven från fördomar och sunt förnuft, sådant där vi ärver från tidigare generationer och som förmodligen är fel, och nästan garanterat kan göras eller tänkas bättre. Så jag arbetade med deras initiatoriska material. Det innefattade en mängd tekniker, social isolering, särskilda mentala övningar som går ut på att leda medvetandet genom berättelser (‘pathworkings’), kroppslig fostran, ledarskapsövningar, mentala övningar, med mera. Precis vad jag gjort och vilka steg jag tagit har jag understundom berättat om men det här är dels fel forum, dels är jag djupt ointresserad av att behöva diskutera grad av initiation med andra som intresserar sig för eller arbetat med samma material. I kontrast till vad många tror innefattar det dock inte rituella våldtäkter, matlagning med barnkroppar eller skändande av husdjur. Min uppväxt var sådan att jag fick min beskärda del av djurslakt och jag har sett människor dö. Det bekommer mig inte särskilt, inte i sig, varför jag alltid har betraktat dylika ritualiseringar som tämligen meningslösa. De har helt enkelt inte någon kraft för mig, de är bara klumpigt ursäktat slöseri med tid och liv. Den som vill erfara död och förstörelse har alla möjligheter att invänta en naturkatastrof och sedan ställa upp som volontär, och den som tror att ett dödat djur (och några uttalade fraser, med mera) spelar någon större roll för världen i stort behöver verkligen göra ett studiebesök i någon köttfabrik.

Med tiden lärde jag mig att medvetandet är en biprodukt av neurologisk informationsbehandling i däggdjur. Vad vi uppfattar som verkligt är en extremt tillrättalagd projektion som levereras till den där medvetenheten med omkring en halv sekunds fördröjning relativt omgivningen. Det vill säga, utanför det medvetna finns en omgivande informationsbehandling som är evolutionärt utvecklad, där olika fallenheter för paranoida tolkningar av sensoriska data tillsammans med olika fallenheter för neurologiska obalanser genom eonerna visat sig vara lämpliga för att hålla den vidhängande kroppen och kroppar runtomkring vid liv. Mot den bakgrunden är det ganska uppenbart att föreställningsvärldar är allt vi har (för vi kommer inte ur hjärnan, som i sin tur servar oss med förpaketerad, tillsnyggad information), och för att kunna fungera som flockdjur, vilket vi tvingats till av naturen, behöver vi dela föreställningsvärldar med andra människor. Om jag kallar ett visst djur för dolksvans och du kallar det för lejon kommer det att medföra problem när det är jag som har vakt vid vårt läger och den där dolksvansen dyker upp med ett gäng likasinnade och funderar på att äta bebisar till lunch.

Det är en sådan funktion som världsbilder spelar. De är psykosocialt fundamentala fenomen, nära anknutna till vad man ibland kallar för själsliv eller känsloliv. Närmre anknutna än vad högre hjärnfunktioner är, som förmågan till saklig, logisk slutledning. Det är därför man inte kan hjälpa en missbrukare till ett mindre skadligt leverne genom att resonera, de involverade mekanismerna är helt andra. Däremot kan religiösa tekniker och tankar medge en annan grad av kontroll över de hjärnfunktioner som för medvetandet framstår som själs- eller känsloliv. Det är också därför som Richard Dawkins inte lyckas med sin mission utan bara lyckas bygga en ny kyrka, med sig själv som en framträdande ledare. Och han om någon borde förstå varför, med tanke på hans mångåriga forskning om evolutionära processer och genernas förhållande till makrofenomen i djurvärlden, men även han är en slav under sin hjärnas förutsättningar. Det är vi alla.

Kain sade till sin bror Abel: Kom med ut på fälten.

Vad satanism, eller vad vi nu ska kalla min esoterisk-religiösa bana, har givit mig är dels löftet om att det finns en väg ut ur det slaveriet. Alltså att vi är utlämnade till en värld som är en produkt av helautomatiserade neurologiska processer vars ändamål är, för att uttrycka det grovt, mycket primitiva. Knyta an till artfränder, assistera dem och göra ny avkomma. Dels förslag på metoder att använda för att komma vidare från det tillståndet, avancera från däggdjurshjärnans verklighet till något annat, ännu så länge okänt. Ett sätt jag har uttryckt det här projektet på är när jag talat om att jag har sålt min själ i en pakt med djävulen. För det är vad det handlar om, att göra sig av med den kontroll som den biologiska basen för medvetandet utövar på det. Att sälja sin själ och bli fri från den. Det är inte en rationell process, varför jag heller inte påbörjat eller arbetat med den i rationella termer, och det är därför som rationella redogörelser, som den här, inte kommer så nära den faktiska praktiken och utvecklingsprocessen. I kontrast till detta så är beslutet att driva processen högst rationellt, det är metodologi och terminologi som inte kan ha rationalitetens prägel, eftersom de opererar på ett irrationellt underlag.

Det är bland annat på grund av det här jag protesterar när andra påstår att jag dyrkar Satan eller är djävulsdyrkare, bådadera är äldre kristna begrepp med en synnerligen belastad historia, ungefär som ‘neger’ eller ‘tattare’, nedsättande begrepp som syftar till att deklarera en hierarki (och naturligtvis förklara varför det är gott att döda eller förtrycka den utpekade). Personer som gör det deklarerar helt enkelt högljutt att de struntar i mig, de är bara ute efter att använda mig instrumentellt i förhållande till någon agenda de har. Misskreditera mig eller framhäva sig själva eller vad det nu kan vara. Ointressant är det iallafall.

Hur som helst. Livsåskådningsfrågor är inte lätt. Framförallt är det ett djävla helvete att prata livsåskådningsfrågor med min utgångspunkt, där livsåskådningen är instrumentell i förhållande till den egna personen och inte en integrerad del av den. Det får intressanta konsekvenser, som att jag känner till ett stort antal narrativ i Bibeln men betraktar dem som just sådana. När någon säger att den judeo-kristna traditionen betonar fred kan jag peka på att Jesus själv poängterade att han kom med svärd, inte fred. Om någon börjar prata i kristet dualistiska termer (ont mot gott, kvinnligt mot manligt, Kristus och Antikrist, Gud och Djävulen) kan jag peka på passagen i Johannesapokalypsen som jag citerade inledningsvis, där Jesus säger att han är djävulen, morgonstjärnan, den gryningens son som Jesaja i en vision såg falla från himlen och krossas mot jorden.

Ack, fallit har du från himlen,

lysande stjärna, gryningens son,

du har krossats mot jorden,

du som betvingade folken.

Motsvarande gäller i viss utsträckning för andra populära religiösa system, jag är införstådd med hur de fungerar och varför, samtidigt som de för mig är instrument. Ungefär som olika typer av kastruller som växt fram i olika samhällen, men som är en biprodukt av vad som kan vara evolutionärt framgångsrikt mer än de är sanningsbärare i någon omedelbar eller bokstavlig mening. Det är därför helknäppa berättelser också är gångbara som religiösa narrativ, beakta exempelvis scientologernas banala science-fiction-skapelsemyt. Den är uppenbarligen trams, skitsnack, idioti. Men den fungerar ändå. Anledningen är att den tillsammans med andra tekniker och det sociala sammanhanget påverkar det som omgärdar medvetandet och som medvetandet är en biprodukt av. Däri ligger kraften hos en riktigt bra berättelse eller en uppsättning ritualer, inte i hur det förhåller sig till den konkreta, materiella verklighet som fysiker menar sig studera.

Så. Du kanske inte nåtts av något skvaller tidigare. Du kanske hörde radioprogrammet när det sändes, eller när det sändes i repris, eller hört om det från någon bekant. Du kanske var en trogen läsare av nazistbloggen Realisten när den fanns och stötte på mitt namn där. Eller så hade du ingen aning om var jag står i de här frågorna och vad jag brukar kalla det, eller vad andra brukar kalla det. Härvid bör du iallafall ha fått en annan bild än den du kom hit med.

Den som är intresserad av att diskutera detaljer får gärna höra av sig privat och presentera sitt ärende på ett inbjudande sätt. Skulle du till äventyrs vilja ha initiation eller annan sådan vägledning, glöm det bara. Jag lade av med att försöka mig på det för ganska många år sedan och har inga tankar på att återuppta en sådan karriär.

Nu ska jag förbereda mig inför budgetfullmäktige på måndag och tisdag. Imorgon återkommer jag med något om det istället, det är förmodligen lättare att skriva om.