I Dagens Arena hittade jag idag lite juste folkbildning signerad Wåg & Co.

Det finns många trådar att dra i här, men mest anmärkningsvärt är nog att en av Avpixlat-myterna återges av Wåg själv:

Att SVT redigerar bort några sekunders förekomst av en docka i Kalle Ankas jul

Det var Disney som gjorde redigeringen, emedan det är den nyfascistiska miljön som gjort det till ett vapen mot public service och därigenom byggt berättelsen om hur det var en kränkning av de stackars sverigevänner som fäller en liten glädjetår varje gång pickaninnyn dykt upp i jul-TV.

Sedan är det känt sedan länge att miljön ingalunda är begränsad till ett partipolitiskt alternativ utan försöker bygga ett kulturellt, socialt och språkligt alternativ till den ‘middle ground’ som finns i den allmänna debatten i övrigt. Det är inte en nyhet, vilket jag gärna hade sett att artikeln inskärpte tydligare. På nittiotalet gjorde miljöns nuvarande ledare erfarenheten att Ultima Thule kunde samla en massa människor kring den där ökända irrationella vreden, men trots en rik flora av artister i samma bransch och förmodligen Europas mest framgångsrika vit-makt-företagsamhet har de inte lyckats få fram någon mer sådan succé. Istället är det Sjunnessons föredragsförening och liknande projekt som visat sig vara mest stabila, något enstaka årligt (eller vartannatårigt, osv.) arrangemang å sido. Och, förstås, den numera närmast oöverskådliga mängd bloggar, videokanaler och liknande publiceringsplattformar som vuxit fram de senaste tio åren.

Han underskattar också hur långlivade de nyfascistiska dreven är. Här om Katarina Mazetti:

… och kom då att själv bli måltavla för ett drev som pågick i mer än två månader.

Så länge kanske det var riktigt intensivt, för henne, men drevet fortgår. Hon har blivit till en mytisk gestalt, en smådjävul, i den nyfascistiska föreställningsvärlden. Ett varnande exempel, en retorisk figur, något de initierade släpar fram och bespottar titt som tätt i interna fora likväl som öppna. Om fem år kommer hon fortfarande att vara det, precis som ‘Toblerona Muslim’ och en omfattande övrig, vad vi nu ska kalla det, folklore eller något liknande.

Det här är viktigare än vad många erkänner. Precis som det där med att hålla upp ett kranium och säga ‘att vara eller inte vara’ är en kulturellt integrerad mytisk figur, som helt saknar täckning i Shakespears pjäs, du kan i nästan alla sociala sammanhang i det här landet komma undan med den utan protester från publiken. Även om det till äventyrs finns någon i publiken som är medveten om det osakliga och konstiga i myten. Sådana här mem smyger sig på och sprider sig, precis som det där med SVT och pickaninnyn som Wåg själv reproducerar i sin text om en kulturkämpande subversiv miljö, ur vilken samma mem är sprunget.

Vi som följt den här utvecklingen på nära håll under det senaste decenniet eller längre har också redan observerat hur begrepp föds i den högerextrema och nyfascistiska miljön för att sedan flytta in i rum där etablissemanget inte är lika vaksamt. Ett exempel är “bidragsberoende” (som har rötter i åttio-nittiotal), men det finns oräkneliga sådana. Förmodligen bör den organiserade antirasismen föra över en hel del av de resurser som idag går åt till att trycka tillbaka allmänt gångbara, etablerade begrepp (‘negerboll’, ‘svartskalle’, osv.) som redan är på väg bort till att upptäcka och motarbeta neologismer på väg ut ur den nyfascistiska miljön. Det gäller inte bara rent vulgära uttryck, som ‘skäggbarn’ eller ‘spökplump’, utan kanske främst sådana som är på gränsen till att vara acceptabla. Ämnet är stort och fordrar en egen artikel eller artikelserie med konkreta exempel, men ta gärna med dig en ökad medvetenhet om fenomenet och försök se hur språkbildningen går till i din konsumtion av mediekommunikation.

Vi får också ett exempel på hur den där vreden fungerar i praktiken i artikeln, i förlängningen på berättelsen om Mazettis möten med den nyfascistiska miljön:

När drevet fortsatte eskalera tog Katarina Mazetti till sist kontakt med Avpixlat och en månad efter den ursprungliga krönikan publicerade Avpixlat ett inlägg av Mazetti där hon fick bemöta hatdrevet och kritiken. Men snarare än att gjuta olja på vågorna bidrog inläggen till att göra kommentarsskribenterna ännu argare och kommentarsfälten svällde snabbt till att omfatta flera tusen inlägg.

Som varje psykologiskt och neurologiskt bevandrad vet är ilska en djupt liggande och irrationell mekanik. Den går inte att resonera med, och det är därför den är så instrumentellt effektiv för Dagerlind, Sjunnesson och andra ledargestalter. De är inte ensamma om att göra det men det är en slags renodling vi ser i deras kulturkampsprojekt.

Hade Mazetti frågat mig hade jag avrått henne från att få en kommentar publicerad på Avpixlat. Om hon nödvändigtvis ville komma till tals där borde hon ha sett till att få kontakt med någon av forumets ledargestalter så att det som publiceras skulle bli en vänskaplig intervju eller liknande produkt, där en tongivande gestalt i rörelsen finns med som sköld i den publicerade produkten.

Själva idén att det skulle gå att prata över den här planlöst förbannade kulturen på sin sida är barock. Det enda som återhållsam saklighet medför är retorisk förlust, publiken kommer att hata dig lika mycket eller mer efteråt som innan. Du kan gå loss och kötta ned dina motståndare, men även det kommer att cementera motståndarlägrets känsla av gemenskap och utsatthet. Sokratiska frågor kan fungera ibland, men räkna inte med det.

I själva verket står sig en ensam samtalsinriktad person sig slätt mot en digital mobb. Precis som en enskild person (typiskt sett) inte har något att sätta emot en gängbildning som är ute efter bråk eller vederbörandes egendom.

Jag saknar en analys av de här maktstrukturerna i Wågs artikel, förmodligen förstår han det här mycket väl.

Inom de demokratiska rörelserna i det här landet måste vi prata mer och mer konstruktivt om hur den här motståndaren faktiskt fungerar. Annars kommer vi att fortsätta släpas med i vanmakt och se hur de knäcker oss bit för bit.

 

 

 

 

 

 

Source: Trollen går ut i solen Dagens Arena