Category Archives: Skattepolitik

Därför lämnar jag tillbaka landstingspaddan

I anledning av mitt uppdrag som ledamot av Uppsala läns landsting har jag fått låna en iPad av detsamma. Det presenterades inte som ett val, men jag kan inte se att det är annat än ett val att ta emot den och ingå avtal med landstinget om hur den får användas. Idag har jag också funnit att den mötesdeltagandemjukvara som det är tänkt att vi ska använda surfplattorna för körs i webbläsare, så jag har redan en dator jag kan använda för den funktionen (och det räcker gott med de etiska och sociala problem som finns med den jag redan har).

Efter att ha haft den ett antal månader och till och med använt den lite har jag bestämt mig för att avhända mig den och vad av ansvar för den som jag idag har. Skälen till detta är många. Bland annat vill jag markera att jag inte gillar upplägget som helhet. Jag tycker inte att politiska församlingar ska vara reklamplatser för Apple och deras produkter. Om det bara var en praktisk, platt persondator med ett fabrikantvarumärke på hade det varit mer okej, men iOS är en plattform som syftar till att sälja Apple-produkter och produkter som Apple tillhandahåller. Bara programvara som Apple tycker är okej är möjlig att köra på en iPad, om man inte bryter sig in i operativsystemet och förändrar dess funktionssätt på ett fundamentalt plan, något jag inte tycker att det ingår i mitt politiska uppdrag.

Apple spionerar också på sina användare. Jag tycker att det är obehagligt att så många av mina partikamrater använder programvara i sina telefoner och surfplattor som kan avlyssna deras kommunikation eller annars har insyn i den. Det gör att jag drar mig för att kontakta dem via dessa, jag vet inte vem som lyssnar på oss eller var informationen hamnar. Det är inte bara Apple som gör detta, Facebooks mobilapplikationer är extremt påträngande och det är känt att de bland annat kikar på SMS-information. Kort sagt, du kan inte höra av dig till din politiska representant via SMS och vara säker på att inte storföretag eller stater tittar på er kommunikation. Jag kan inte höra av mig på sådant sätt till mina partikamrater om jag anser att informationen jag vill utbyta är känslig. Detsamma gäller epost.

Apple är också ett företag som hatar arbetare. Det gäller i stort sett alla löntagare de har att göra med, förutom en liten, liten klick. De ljuger dessutom om det. Deras iProdukter tillverkas i stor utsträckning i kinesiska sweatshops med fruktansvärda förhållanden, något de fått kritik för under många år. Det har till och med avslöjats att en av Apples leverantörer medverkat till att stänga skolor för att tvinga in de som studerade där i arbete i fabriken istället.  Landstinget i Uppsala tycker att det är okej att upphandla produkter som förmodligen tillverkats under vidriga förhållanden och där arbetsveckan är 66 timmar, elva timmar om dagen, sex dagar i veckan, och påminner mer om slaveri än löntagande och där bieffekter som indragna utbildningsmöjligheter och självmord inom personalen kan ha förekommit. Jag gör det inte.

Dessutom är produkten usel. Jag kan inte använda standardmjukvara (som OpenSSH) för att exempelvis ansluta till den dator där jag lagrar mina anteckningar från möten inom ramen för mitt politiska uppdrag med mindre än att jag bryter mig in i surfplattans operativsystem och tar bort bort spärrar mot det.

Istället krävs att jag lämnar ut personuppgifter till Apple och använder mjukvara jag inte har en djävla aning om hur den fungerar, jag kan inte ens veta om den snappar upp och lagrar mina lösenord i hemlighet. Jag tycker heller inte att Apple ska veta vilken mjukvara som svenska politiker använder sig av. Det har de inte med att göra.

Det tillkommer att iPad-produkterna är kortlivade. De håller bara i ett par år. För att de är designade så. Jag undrar om det varit med i upphandlingskalkylerna. Minns jag inte fel är avskrivningstiden på sådana här saker schablonmässigt tre år, åtminstone inte så kort som ett eller ett par år, beroende på vilken mjukvara som behövs för enhetens funktion och hur Apple beslutar att bygga vidare på sitt iOS. Det säger sig självt att det är idiotiskt att överlåta helt till leverantören att bestämma hur länge en försåld produkt ska fungera.

Apple hatar också miljön. De struntar i miljöförstöring de är med och bidrar till genom produktionen av den hårdvara de säljer. Ibland försöker de låtsas som att de tar ansvar, men det finns stora hål i de åtaganden de går med på.

Apple är givetvis också en skatteflykting. De tar in moms på sina försålda produkter, men betalar i slutändan normalt bara någon procent i total skatt. De stjäl mellanskillnaden från dig och mig, det är bara det att vi inte kan göra något åt det annat än genom bojkott. I USA har de varit skatteflyktingspionjärer och jag kan inte se att de agerar annorlunda i Europa.

Ett alternativ jag har är att jailbreak:a apparaten och försöka installera ett vettigt operativsystem men det förbrukar förmodligen garantier som jag inte har rätt att frånta landstinget, trots att avtalets [tillägg: avtalet mellan mig och landstinget] begränsning lyder ungefär ‘du får installera mjukvara på egen risk’. Även om jag gjorde det skulle den i sig vara en kass produkt, eftersom den saknar ordentligt tangentbord och därför inte går att använda för några som helst uppgifter som kräver textproduktion.

Så, jag har bett om att få lämna tillbaka den och jag önskar att mina kollegor i landstinget gör detsamma i väntan på att en ny och rimlig upphandling sker, där det på sin höjd är motbjudande villkor för arbetarna i Asien som kan klandras (för det är nästan omöjligt att komma ifrån). Det utesluter alltså de tre stora operativsystemsmiljöerna, iOS, Windows och Android, vilket i sin tur skulle tvinga landstingets ledamöter till att lära sig använda datorer. Därför kommer det aldrig att hända. Åtminstone inte i närtid.

 

Ytterligare tillägg, för den som undrar.

Min egen dator är en Asus ZenBook UX32VA. Den har förmodligen också producerats på ett sätt som dödar eller åtminstone skadar arbetare i Asien, bland annat finns rapportering om att en fjortonåring dött i en fabrik som tillverkar Asus-produkter (jag tar inte explicit upp barnarbete och barnslaveri i min bloggartikel, men det är självklart att det förekommer i elektronikproduktionen, tyvärr).

På den kör jag ett Linux som kallas Manjaro (https://manjaro.github.io/ ) med en fönsterhanterare som heter XFCE4. Det är väldigt lätt att installera och använda, och utgåvan på svenska har brister i översättningen men det är helt klart begripliga gränssnitt. Jag tror att någon som inte är uppvuxen med IT-terminologi på engelska skulle ha mindre problem med svenskan i det än vad jag har, och det är ändå väldigt lite. Gränssnitten är lätta att använda och sådant som video, ljud och internetanslutning fungerar ‘out of the box’. På SSD tog installationen totalt en kvart.

Som webbläsare kör jag Chromium, än så länge. Eventuellt flyttar jag över till IceCat längre fram och det är webbläsaren jag skulle rekommendera till någon som är osäker och funderar på att migrera till friare operativsystem. För video använder jag VLC men skulle kunna tänka mig att använda mplayer eller mpv istället, de ingick dock inte i standardinstallationen av operativsystemet och jag är lat. För att ansluta krypterat till andra datorer använder jag OpenSSH (i sig, genom SFTP och ett par andra applikationer). För att hämta epost använder jag mutt, men jag skulle rekommendera Thunderbird till den som inte är van användare av Unix-liknande operativsystem. För utveckling och textredigering använder jag vim i första hand men också LibreOffice, vilket jag avskyr helhjärtat (och det är vad jag känner när människor skickar filer i Microsofts olika Office-format till mig, om jag inte absolut måste läsa innehållet öppnar jag inte sådana bilagor utan ignorerar dem som om jag inte visste vad det var för något; så gör inte det, snälla, skicka istället RTF eller PDF om inte ren text räcker). LyX är vad jag föredrar att producera längre texter i och önskar att andra tog sig tid att lära sig, för det är en mycket, mycket bättre dokumentproduktionsmiljö än alla *Office-paketen sammantagna. För bildredigering och grafisk produktion använder jag Gimp och Inkscape, de är i stort sett lika bra som Adobes motsvarigheter.

Det går bra att fråga mig om tips på bra mjukvara om det är något du saknar i den redogörelsen. Om du är road av programmering rekommenderar jag varmt Nightcode, det är en frisk fläkt i IDE-sammanhang men byggt för Clojure och kanske inte passar dig av det skälet.

Jag har också en Samsung Galaxy S II som telefon. Anledningen till att jag fortfarande kan använda den är att min operatör slutat leverera operativsystemuppdateringar för ett par år sedan (för de tycker inte att jag har betalat för mer än något års uppdateringar). Jag har ingen aning om vilka säkerhetsrisker jag utsätter mig för genom den idag, just på grund av att min Android-version är gravt föråldrad. Min inställning är att det är min sista telefon, men Angelica håller inte med, så om jag hittar någon blir nästa en enkel GSM-telefon utan ‘smartphone’-inslag. Jag får iallafall inte vad jag anser att jag betalar för om jag abonnemangsköper en ny med sådana inslag och jag känner bara förakt inför min operatörs policy avseende abonnemangsinnehåll, täckning och kundservice.

Ett alternativ vore någon Ubuntu-telefon eller motsvarande, förutsatt att GSM-telefoni funkar smidigt genom den, samt Whisper Systems mjukvara (RedPhone och TextSecure) eller motsvarande.

Jag har också en äldre minilaptop som jag använder sparsamt som mediacenterdator.

SD trotsar väljare om välfärdsvinst – Sydsvenskan

Synd att de är immuna mot svekdebatt.
Sedan förstår jag inte det där tjafset om vinstuttagens differentierande verkan. Under det senaste seklet har kvalitet och utförande varierat stort mellan olika offentligdrivna verksamheter inom snart nog alla offentligdrivna verksamhetsgrenar, trots det där obehagliga vinstförbudet som hänger över dem som en ond ande.

I själva verket är det ju en helt annan typ av fråga. Är det okej att offentliga verksamheter har vinstförbud _och_ skyldighet att fylla ut tomrummet när en privat välfärdsverksamhet rycker på axlarna och packar ihop? Högern skriker ut ett rungande ‘ja’, jag är inte övertygad. För att resonemangen helt enkelt är frånvarande i den här delen.

Är det okej att privata verksamheter sörplar i sig skattemedel utan att redovisa öppet enligt offentlighetsprincipen hur de används? Samma gäller här, jag är inte övertygad och högern vill inte ens diskutera saken. Inte allmänheten heller, mig veterligen. En utredning av hur offentlighetsprincipen (och närliggande regler) ska utsträckas ligger redan och puttrar någonstans på uppdrag av civilministern, men mig veterligt inte ett pip i massmedierna, eller ens i sociala medier bland de som _borde jubla och driva på i sin opinionsbildning_ för att utredningen ska uppmärksammas och kunna bli stadgad norm längre fram.

Med mera. Hur vi ska inordna framtidens resursomfördelning och på vilka principer beslut om det bör vila är ett så oerhört mycket mer komplext ämne än vad den där beryktade åsiktskorridoren, som uppenbarligen är vrålborgerlig på det här området, låter oss utreda och diskutera. Här finns också ett utrymme för en svidande svekdebatt, inte minst är det ett ansvar för oss i vänstern att lyfta samtalet om de här frågorna från det pajaskonstnärliga plakatslagsmål som V och högern helst vill ha.

Man kan bli förbannad och förbittrad för mindre.

 

Source: SD trotsar väljare om välfärdsvinst – Sydsvenskan

Jakten på bidragsberoendet

Hanif Bali kommenterar debatten om förändringar i anhöriginvandringsreglerna med det intressanta begreppet bidragsberoende. I sitt resonemang gör han det inte tydligt att hans ställningstagande är att om man inte arbetar tillräckligt mycket för att vara någotsånär självförsörjande ska man heller inte få bo med en maka eller make som finns i utlandet, en variant på högerns doktrin om att den som inte arbetar ej heller ska äta.

Jag tänkte ta tillfället i akt att fundera lite på begreppet bidragsberoende. SCB använder termen i sin statistikföring, åtminstone när den presenteras som pressmeddelanden och begreppsförklaringar. I anslutning därtill kan man läsa saker som:

De allra flesta är dock överens om att de som har låg inkomst eller har inkomster som till stor del kommer från de ekonomiska trygghetssystemen i samhället riskerar ekonomisk utsatthet.

i en artikel rubricerad “ung och pank eller gammal och bidragsberoende”. Här knyts alltså allt utnyttjande av trygghetssystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadsstöd, med mera, till ordet. Förmodligen är det så Hanif tänker på begreppet i sig, det vill säga, alla som flyttar till Sverige och behöver stöd från det allmänna ingår alltså egentligen i gruppen, men han undantar de som får sin huvudsakliga försörjning från en partner i sin artikel. Det är något förvirrande, men inte så förvirrande som att han döljer sitt eget politisk-ideologiska ställningstagande bakom påståenden om den enda vägens politik. Alltså att det bara finns en rimlig hållning och det är att vi inte som samhälle ska dela på utgifterna för nyanlända anhöriga, vad han kallar för en självklar “klokskap”.

Ordet har en distinkt negativ klang. Det är bildat på samma sätt som alkoholberoende, matberoende, m.fl. liknande konstruktioner. Oavsett formaliseringar till att gälla det offentligas utgifter till enskilda är begreppet uppenbart tänkt att signalera en sjuklighet, ett tärande och förstörande och utsugande.

Värt att notera är också att det uteslutande används om enskilda människor som är socialt utsatta. Se citatet från SCB ovan. Företag kan inte vara bidragsberoende, ens när de sörplar i sig stora summor lån och gåvor från staten, som Saab eller när stora snabbmatsfranchise hävdar att verksamheten indirekt är beroende av subventioner. De är inte bidragsberoende. Banker som lever på tillskott av allmänt kapital, nollränta, och så vidare, de slipper också undan sjukdomsklassningen.

Om det nu ens är en sjukdomsklassning i botten, överideologin på missbruksområdet är ju för droger i allmänhet att det är repression som är första ledets support. Du kan inte låta bli att knarka? Då är det fängelse du ska ha, så att du blir mindre motiverad att knarka.

Ett liknande resonemang har förts i praktisk politik under Alliansens regerande. Du kan inte låta bli att vara fattig och sjuk? Då är det indraget stöd från det allmänna du ska ha, så att du blir mer motiverad att vara rik och frisk.

Åter till bidragsberoendet. Ordet används inte, mig veterligen, för att klassificera de EU-migranter som försöker tigga ihop till brödfödan, en biljett hem eller vad det nu kan vara. Ett bidrag till dem är inte ett riktigt bidrag. Ej heller bidrag som kommer från civilsamhällets föreningar. De som tar emot dem beskrivs inte som beroende, de är inte sjukliga alternativt trasiga i sin karaktär, alltså på det vis som medför straff och korrektion i fallet narkotika. Däremot misstänkliggörs de på andra sätt, naturligtvis.

Ordet verkar ha bildats för att karaktärisera de som har mage att ta del av samhällets ekonomiska gemenskap, och trots att det som i den kontexten kallas för bidrag vanligen förutsätter motprestation och inte är gåvor, den vardagliga betydelsen av bidrag, som något negativt.

Anhöriginvandrare blir således ett slags besvärande missbrukare med den här terminologin. Det är inte så att de kommer hit för att cirkulera moms utan är ett problem, en belastning. Kanske är det att de konkurrerar med företag om att få bidrag från det allmänna som sticker i ögonen på en del. Det är bättre att de är i utlandet och får bidrag från sina anknytningar i Sverige än att de är här och får bidrag från det allmänna som omsätts i vår inhemska ekonomi. Kanske är de mer lönsamma där än här, jag vet inte, men språkbruket är tydligt utformat för att komma fram till slutsatsen att de som inte försörjs av en andel av ett företag inte heller ska äta. Politiken går före språket, härskar över det. Trots att vi alla i någon mening är bidragsberoende, för att erhålla utbildning, när vi tar emot försäkringsutbetalningar, i form av skattesubventioner, ad nauseam, helt enkelt är beroende av andra människor för vår levnadsstandard och sociala trygghet, pekar politiken ut en viss grupp som särskilt klandervärd i det här hänseendet och det framgår inte av hur etiketten är konstruerad, utan av hur den används och i viss mån av vem.

Så när vi begagnar oss av språkbruk reproducerar vi maktutövning och ideologi, även med så etablerade, accepterade, begrepp som bidragsberoendet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Internationellt nätverk mot skatteflykt bildat

Internationellt nätverk mot skatteflykt bildat, rapporterar Dagens Arena.

Leif Jakobsson är starkt pådrivande från svenskt håll i frågor om företags fuskande med subventioner och skatt. Det är utmärkt att det genom OECD-samarbetet etableras en överstatlig intolerans mot skatteflykt, något som är på framväxt.

För att få en överblick över Jakobssons riksdagsarbete på området, se denna motion.

För att få veta mer om vådorna av skatteflykt och en inblick i forskning om hur vi löser problemet, se detta.