Är Trump inkompetent? Igår lät två av landets mer kända liberalister publicera debattartiklar där de ondgör sig över samtiden och drömmer om en annan värld, där människor slutar slita konflikter i offentligheten och varje politiskt samtal är en ärtig liten konjaksdejt i finfåtöljerna.

Den ena av de här debattexterna öppnar starkt och slår fast att trumpkampanjen är där den är trots inkompetens. Trumps inkompetens, får man förmoda. Trots att hans kampanjstab har kunnat hantera exakt alla massmediala utmaningar hela vägen fram hit, och fortfarande har ett starkt stöd i opinionsundersökningar, i fyrtioprocentsklassen, så måste man tydligen dra slutsatsen att han är inkompetensen manifesterad. Lägre stöd än folkpartisternas kandidat, men ändå våldsamt högt för att vara ett resultat framskaffat av skrämmande inkompetens.

Det beskrivs som att folk är idioter som stödjer honom och skribenten hoppas fromt på att något slags kollektivistisk visdom ska rädda oss från en republikansk vinst i november. Individualismen får alltså stå tillbaka, hoppet står till att massmänniskokollektivet till slut ska göra det enda rätta. Åtminstone är det svårt att se annorlunda på framställningen, kandidaten påstås vara inkompetent, lätthånad och allmänt kass, så framgångarna beror alltså på något annat än skickligt kampanjande. Skribenten har en känsla av att något skaver med “massutspel” där kändisar hotar eller annars anspelar på våldshandlingar i opposition till trumpkampanjen. Det som skaver är förstås inte att dessa utspel marknadsför kampanjen och skapar ett sug efter den konstruerade personlighet som den lyfter fram. Om man hatar republikanerna och Trump kan man iallafall bli jätteroad av hur dum och äcklig han är, och det är ju attraktivt att bli jätteroad.

Och det är därför trumpkampanjen agerar som den gör, för utan att behöva betala för utrymmet trummas hans ansikte in i typ alla kommersiella massmediekanaler och dessutom gör de kanaler som representerar identiteten att vara fientlig mot honom aktivism av att tycka att han är rolig. Läskig, kittlande, och rolig. Lätthånad, som den här skribenten väljer att kalla det. Att hon är mediaproffs och borde kunna se igenom strategin men ändå avstår säger något om vad det är för text vi läser. Hittills har vi fått veta att inkompetens präglar trumpkampanjen, att folk är för puckade och att den verkliga anledningen till att skribenten inte deltar i spridningen av antitrumpmaterial är att de Niro och vänstersinnade och andra är så himla våldsbejakande och obehagliga. Usch och fy, så hemska de är.

För att positionera sig själv påstår hon sig vilja ha fler ‘highs’ som svar på republikanernas ‘lows’. Ändå tar hon sig tid till att skriva en text som närmast är trumpistisk. ‘High’ är att ta motståndaren på allvar och inte förvanska vederbörande och hens budskap. ‘Lows’, det är att förvanska och hota och bete sig illa. Som när man kallar en ytterst snabbfotad och framåtsyftande presidentkampanj som utmanar en av Förenta Staternas starkaste politiska dynastier för skrämmande i sin inkompetens. Eventuellt förstår inte skribenten hur kampanjen agerar och varför det är slagkraftigt, men det är oförskämt att anta att en yrkesperson inte förstår sitt eget yrke, varför vi måste anta att skribenten istället har baktankar. Som att de andra mediaknegarna i sverjet är blåsta neurotiker, livrädda för att tjäna SD tjänar de SD och är jätteelaka och dumma mot de härliga idealen om god ton. En gång var en journalist och gjorde ett reportage om någon flyktingperson som kroppsarbetar ihop sjutusen spänn per månad. Det var problematiskt för det framgick inte hur personen bor och varför det inte innebär några hyreskostnader. Då blir man ju misstänksam och förstår att den låga lön som anges egentligen inte alls är låg eftersom flyktingpersonen får en räkmackegräddfil rätt in i skitfint gratisboende, vilket inte behöver skrivas ut i klartext utan det räcker med en insinuant fråga som anspelar på den nyfascistiska tankefiguren om flyktingen som den nya adelsmannen.

Dumma journalist som mörkade sanningen om hur flyktingpersonen har det asnajs och bara kan glida fram genom livet på sin flyktingstatus och inte ens behöver betala hyra. Den journalisten var till och med så dum att hen presenterade det som rasism när en snubbe häver ur sig att Mussolini var rimligare än nutida politiker, för nutida politiker tycker att flyktingpersonerna ska ha de där räkmackegräddfilerna medans Mussolini minsann inte bjussade på pengar och försörjning förrän man arbetade. För det är inte alls rasistiskt egentligen, alla vet ju att Mussolini inte alls var en hyperchauvinistisk ultranationalist, utan en trevlig halvsyndikalist som gillade näringsliv och arbete. Det är heller inte någon rasistisk myt att flyktingpersoner har den där räkmackegräddfilen så att anspela på den i massmedierna är att vara sanningssägare, inte en rasistisk aktivist. Journalisten gjorde jättefel som inte var tydlig med att problemet med flyktingpersonen är att hen inte betalar hyra, gör man så fel blir andra människor inte rasister men de börjar prata om Mussolini och då har man inte gjort sin plikt.

För övrigt är rasist ett uppfostrande epitet. Förr lydde vi under kulturmarxismen och sånt men numera vet vi att rasistbeteckningen bara är den onda vänsterkonspirationens maktvapen mot den vanliga mänskan som bara vill veta hur flyktingpersoner bor egentligen och drömmer om en bättre tid, när Mussolini såg till att det blev ordning på torpet. Att ha rasdiskriminerande värderingar eller företräda en generalfalsk verklighetsuppfattning med rasistiska implikationer är bara sunt, så är ju folk och man ska inte försöka uppfostra dem, de förstår bättre än så, och det är därför det är så himla konstigt att trumpkampanjen tuffar på trots den där skrämmande inkompetensen.

Eventuellt är den här skribenten överens med Trump i många frågor och själv en del av problemet snarare än lösningen. Vem vet. Texten har varit ytterst populär i utkanten av den konservativt lagda extremhögern, cirkuleras flitigt av liberalister och mittenvänster som inte har förstånd att läsa noga vad som står i debattartiklar och krönikor. Det enda hon har rätt i är att uppblåsandet av populisters dåliga sidor är riskabelt. Varför hon inte själv begagnar sig av doktrinen lär vi aldrig få veta. Lösningsförslaget är i vart fall en snävare debatt som är mer “generös” och “beskedlig”. Konflikterna som högerradikal populism är ett symtom på behöver inte lösas eller tas på allvar, de kan med auktoritära medel döljas genom att de debatter där de förekommer ska göras mindre och beskedligare. Låter exakt som vad sönderstressade nyhetsjournalister gjort i förhållande till nyfascister, högerradikaler och populister sedan urminnes tid, det vill säga, sedan början på nittiotalet för svenskt vidkommande. Om man inte förstår något kan man alltid skylla på något man känner igen sig i och försöka dölja att man är mer lik än olik det man försöker konkurrera med. Som när Förbundet Humanisterna poserar i förhållande till Svenska Kyrkan.

Den andra texten är längre och skriven av en debattör som vanligen uppfattas som en av högerns mer intellektuella röster. I den kommer vi i kontakt med ett fanatiskt försvar av de idéer och diskurser som ledde rätt in i kolonialismens guldålder, stalinism och Förintelsen. Där får vi veta att det bara är att acceptera den imperialism som flödat ur föreställningskomplexet, trots facit och trots att det inte finns några maktinstitutioner som kan upprätthålla tilltron till det ska vi tänka ‘universalism’ istället för att se hur likhetsfundamentalism och lömskt förtryck av avvikare är en mer lättsmält version av samma utrotningsprojekt som vissa kommunister, fascister och liberalister ägnat sig åt under de senaste seklen. Det är okej att “slå sönder och mala ned” andra kulturer, politiska läror och trossystem. Texten är åtminstone ärlig med att den är religiös och kallar det för att tro när man är anhängare av den här liberalismen.

Givetvis mörkar den hur europeiskt upplysningstänkande är en huvudsaklig historisk orsak till det “flyktingtryck mot Europa” som ska finnas idag. Givetvis struttar den runt med hög svansföring och strösslar signalord omkring sig. Givetvis pekar den ut Erdogan, Putin och Narendra Modi som chauvinister men är själv som ett litet ulligt lamm, den tror ju bara på vetenskaplig metod (hej rasbiologi), mänskliga rättigheter (hej förtryck) och “upplysningens värde som allmänmänsklig princip” (hej folkmordspolitik). Att vi måste söndra och mala ned de andra är bara att acceptera, ägg och omeletter, ni vet.

Ingendera är något att ha. Bådadera är predikande för respektive kör. De hycklar. De bemöter inte självklar och välkänd kritik, i ena fallet påstås till och med att man kan råka vara helt djävla inkompetent och ändå vara ett reellt hot mot Clinton om presidentposten. Så att de gråter ut över hur det obehagligas popularitet är populär bland hyggligt privilegierade personer borde få oss alla att tänka på krokodiler som grinar. Mot bakgrund av att Chantal Mouffe blivit hedersdoktor vid Södertörn i veckan är dessa två texter särskilt intressanta, inte i sig utan på grund av vilken funktion de spelar. Hennes politisk-filosofiska käpphäst verkar vara det gamla konstaterandet att en offentlighet för likar är ungefär lika demokratisk som vilken feodal aristokrati som helst, och den kritiken kunde man förvänta sig att åtminstone en av de här två skribenterna skulle känna till och förhålla sig till. Istället väljer den ene att öppet deklarera sin revolutionära och totalitära läras destruktiva karaktär, den andra att göra ett litet potpurri av nyfascistiska tankefigurer, ordinär borgerlig konspiracism och aggressivt hyckleri. Att de gör det säger oss att det finns en rejäl publik som gillar det. Vi kan nämligen vara säkra på att de vet vad deras läsare vill ha och försöker se till att ge dem det.

Efter att ha inlett projektet att här dissekera en konspiracistisk kvasiinsändare tickade samhället vidare och skribenten har sedan dess nått betydande delningsframgångar i såväl vänstersinnade som borgerliga läger. Framförallt har han kunnat använda militaristiska och ryssparanoida tankefigurer för att få den exponeringen, men senaste tiden har också hans påhäng av SD-kritik givit ytterligare skjuts åt hans ställning som tyckonom. Lite därför har jag inte kunnat avsluta dissektionen, jag har suttit och gapat och tittat på medan en karl som ena dagen publicerar sig som insändarskribent med kryptonazistisk föreställningsvärld hos en av sina uppdragsgivare, nästa tar ledningen mot putinismen inom SD som anställd skribent. Han påminner mig om Surkov, men jag misstänker att han själv snarast identifierar sig med Pomerantsev, författaren till den länkade artikeln.

Längre fram kanske jag återkommer till den där insändartexten, vi får se. Det kan i vart fall konstateras att författaren är död, avsändare och intention är inte längre viktiga hänsyn i vår mediakultur utan den där skribenten sprids återhållslöst av sossar, mittenvänster och andra som knappast delar hans hårdborgerliga och konspiracistiska världsbild. För att han rasar mot putinistisk infiltration i SD:s partitopp och liknande. Jag tror att det har att göra med att de som sprider fokuserar på SD:s popularitet, som är det som är riktigt populärt och folkligt intressant med dem. De allra flesta avskyr partiet och den politik de driver, men deras påstådda framgångar är en helt annan femma, de påstådda framgångarna och förmenta angrepp mot dem är ruskigt populära att diskutera och låtsasanalysera i nästan hela det politiska spektrat. Såväl borgerliga som socialistiskt lagda idisslar gärna hur populära SD är och förfasar sig över att de inte vet hur det bör ‘hanteras’, med resultatet att det är opportunt och klickmässigt lönsamt att driva på populariteten trots att man egentligen kanske vill att de bara ska försvinna. En patologi i mängden i vår tid, skulle jag säga. Den franske filosofen Baudrillard kallade fenomenet för hyperrealitet, att det hyperreala trumfar det reala i betydelse. Lite som med dinosaurier, om någon bygger Urtidsparken efter Michael Crichtons litterära förlaga kommer den förmodligen att gå i konkurs omgående. Ingen kommer att vilja umgås med illaluktande, verkliga dinosaurier. De vore typ lika tråkiga som kossor och katter, till skillnad från bilden av dinosaurier som är allmän sedan den där filmatiseringen av samma bokverk. Där är dinosarna smarta, läskiga och roliga, de tänker och skämtar och luktar ingenting, de är bara häftiga och välregisserade. Senaste uppföljaren behövde trumfa det för att dra publik, varför det plötsligt var så att en rollfigur kunde styra vissa dinosaurier telepatiskt. Men bara ibland, för annars hade de slutat vara spännande. En dinosaurie som är av betydelse kan delta i en spektakulär regi där simulation trumfar varje likhet med den konkreta, materiella verkligheten. Det kan inte verkliga dinosaurier göra, precis som SD:s verkliga politik och deras företrädares verkliga agerande inte är vad som får massmedialt genomslag. Det är ointressant och svårt att bry sig om, vi tränas att ta helt andra hänsyn, på diverse metanivåer. Hur populära är de? Vilka vill samarbeta med dem? Vilken är veckans värsta rasistskandal i partiet? Var finns senaste videoklippet där någon av dem gör bort sig?

Det är mot den samhällsklimatologiska fonden som vi i dagarna sett en våg av upprördhet riktas mot de statliga världskulturmuseerna. En av dagstidningarna försöker profilera sig som samtidigt högerradikal och mittenhöger, och har publicerat ett antal angrepp på en museipolitik som påstås vara präglad av “normkritik”. Det ska betyda att normkritik är en dogmatisk lära som håller på att ta över och korrumpera all statlig och annars offentlig verksamhet, till nackdel för verklighetens folk och till fördel för den onda vänstereliten som skuggregerar hela världen, eller åtminstone svensk rikspolitik. Undertonen är ungefär att de dumma minoriteterna inte ska få komma och förstöra den verkliga historien, historien som den faktiskt var, en lång framgångssaga för Occidenten och hennes härskare. I själva verket är det den här texten (PDF) som det rasas mot. En kort skrift om ungefär nio sidor där världskulturmuseernas uppdrag diskuteras och presenteras i termer hämtade ur liberalismen och FN-dokument. Den snackar rättigheter och representation, avvisar gängse essentialistisk förståelse av identitetsbegreppet och menar att kulturer främst är föränderliga och på sin höjd blir stillastående just inom museiverksamhet och liknande. För en vänsterteoretiskt marinerad person ser det ut som en stridsskrift för liberalism, inget annat. För en påstått liberalistisk krönikör ser det ut som vänsterradikalt förtryck av majoriteten, som de där utspelen får förstås.

Vissa som hakat på debatten har kommit ifrån identitetsvänstern. Folk som menar sig stå till vänster men i praktiken publicerar texter som är helt ofarliga och tandlösa i förhållande till kapitalism och borgerlighet. Aftonbladets kultursida är ett sådant tillhåll, där det nyligen rasats mot att den rena normkritiska doktrinens läromässiga innehåll är alltför tyranniskt och farligt för att få härja fritt i kulturetablissemanget och på andra håll. Från höger har det uttalats att lite jämställdhetsarbete är okej, men annan normkritisk eller rättvisebetonad kamp är att gå för långt. Debattens popularitet verkar vara vad som driver deltagarna i den, snarare än debattinnehållet. Därav att tongivande röster lutar sig mot signalord och signalfraser istället för att faktiskt kolla upp vad det där uppdragsdokumentet innehåller. Fakta spelar ingen roll utan hänsynen är helt andra. Vad är poppis idag och hur bör min identitet positionera sig i den frågan? Hur ska jag formulera det så att det drar lagom många klick? Vem vill min uppdragsgivare att jag ska vara idag?

Av det skälet är själva debatten ganska ointressant för en tänkande person att ge sig in i. Den är också ointressant för de som primärt är intresserade av museipolitik och kulturpolitisk förvaltning, eftersom den behandlar något annat, nämligen snabbkonstruerade och föga materieförankrade föreställningar som mer handlar om sverjets geopolitiska och militära ställning i Occidenten, hur kulturchauvinistiskt auktoritär staten bör vara och vad vi kan tillåta att minoriteter och utlänningar gör i offentligheten. Föreställningar om att diverse förment suspekta särintressen kontrollerar makten dominerar i den diskursen, envar som ger sig in i den utan att aktivt dekonstruera och destruera dess förutsättningar reproducerar och legitimerar också de föreställningarna. Den blir helt enkelt obegriplig om man inte först antar att det faktiskt finns något slags mäktig gemenskap som är ute efter att åsidosätta majoritetsidentitetens offentliga makt, för dominerar den gör det vare sig till eller från om museipersonal försöker lyfta avvikande perspektiv, de förtrycktas historia eller minoriteters berättelser. De blir på sin höjd till en pikant krydda till majoritetsuppfattningarnas totala dominans, ett marginalfenomen man någon enstaka gång i livet tittar på i en statlig byggnad under en söndagsutflykt tillsammans med egna eller andras barn.

Hur den här diskursen formas och växer fram är intressant i sig och den som vill fördjupa sig rekommenderas att göra en djupdykning i publiceringar på GP:s ledarsidor. Där har det nya ledarskapet med hård hand reglerat vilka signalord som ska användas, vilka temata som ska idisslas och på vilket sätt. Resultatet är en lång serie ordsallader, svårbegripliga flumtexter som i första hand levererar känsla och laddningen i enskilda ord. Vill man läsa en naiv och lite förvånad text på temat rekommenderas denna. Liedman observerar fenomenet men verkar inte förstå det, utan betraktar sin slutsats att det handlar om ett överbryggande mellan mittenborgerlig och nyfascistisk diskurs som hypotetisk, närmast preliminär. Detta trots att det handlar om en tydlig övergång till att sätta vissa ord, perspektiv och betydelser i omlopp som tidigare var främmande för finrumsborgerligheten. Det spelar ingen roll om det är en medveten strategi från ansvarig chef eller ej, för vi kan inte ens veta om hon är självmedveten och distanserad nog för att kunna bedöma det från sin egen horisont, precis som vi inte kan avgöra om en opinionsbildare gör reklam eller bara är stolt över sitt barn när hen publicerar bilder på det med någon ny produkt i sociala medier. Vi kan inte avgöra om personen gör vad hen vill och tror på i egenskap av personlighet, eller om hen snarast följer makt och ideologi. Därför bör vår bedömning utgå ifrån andra hänsyn, och då är det helt enkelt så att den där ledarsidan varit ledande i att plocka upp och använda begrepp och förståelser som länge varit den nyfascistiska gemenskapens kännetecken. Att de gör det och vad det betyder är intressantare än vad den där chefen säger sig tro om det eller vilja med det.

Den misstänksamheten och osäkerheten är för övrigt något som starkt präglar vår tid och det sammanhänger med det hyperreala. Kommer ett utspel från en politiker diskuteras sällan innehållet i utspelet utan något annat. Handlar det om att söka kontakt med det eller det partiet? Är det en ‘röd strömming’ som ska avleda uppmärksamheten från något annat? Kan vi skönja splittring i partiet här? Vad handlar det _egentligen_ om?

Därför blev det viktigt för många yrkesarbetande skribenter att positionera sig i förhållande till angreppet mot s.k. normkritik i museiförvaltning. De måste, det ingår i deras jobb, om de inte gör det drar de inte tillräckligt med klick och då försvinner taket över huvudet och maten från bordet och ungarna blir kloakråttor och den upplevda klassresan verkar göra en hundraåttiogradersgir. Dessutom måste det gå fort. Det betyder att det garanterat blir låg kvalitet på slutresultatet, och det betyder att faktagranskning knappast alls ges något utrymme. Poff, så är kulturministern ute och försvarar sin politik mot angrepp som handlar om något annat och vi får av debatten veta att en auktoritär, närmast stalinistisk, vänsterkonspiration försöker förstöra Sanningen och Historien genom politisk klåfingrighet i kulturpolitiska institutioner. Den kanske inte finns där men den är lika verklig som om den gjorde det, om vi frågar de kommersiella massmedierna.

Vad gäller de där museernas normkritiska kompetens och inriktning borde det egentligen inte föras så mycket debatt, man kunde tycka att det är en självklarhet att de ska ta hänsyn som gör att så många som möjligt kan ha behållning av dem och att det implicerar ett uppdrag att göra den osynliga historien synlig, även för majoritetsgrupper som inte känner igen den som sin. För det krävs en betydande normkritisk kompetens, annars blir det kitsch av vidrigt förtryck och de i vårt samhälle förfördelade får svårt att tillägna sig och förstå vad de där museerna egentligen gör med deras och andras historia. Med normkritik avses kritiska perspektiv på dominerande normer, ett ifrågasättande av makten. Att förkasta normkritik rakt av innebär lojalitet till den befintliga maktordningen, en där arbetsmarknaden är ett enda stort rasdiskrimineringshaveri, där brutalt nedbrytande yrken normalt är kvinnodominerade, där vi diskuterar huruvida romer är så äckliga att vi ska förbjuda dem att tigga ihop till sitt uppehälle, där vi ignorerar att det sitter fascistiska och fascistoida politiker i viktiga riksdagsbefattningar, för att istället oroa oss för den kommunistiska revolutionen och dess skuggregerande, med mera. Man behöver vara rätt djävla oanständig för att mena allvar med att det här samhället är så perfekt att kritik av makt och normer inte behövs, inte kan vara försvarliga, kanske till och med måste politiskt utrensas från statliga och andra institutioner.

Utöver en sådan hållning, att världskulturmuseerna har ett brett folkbildande och inkluderande uppdrag som inkluderar ifrågasättande av hegemonisk historieskrivning och framlyftande av åsidosatta röster, ser jag inte riktigt att vi behöver så mycket museipolitik för de där världskulturmuseerna. Deras respektive inriktningar är tillsammans med anslag och budgetering vad de behöver för att kunna verka och utveckla sig. En verklig politisk klåfingrighet vore att på diverse mer eller mindre lömska sätt tvinga dem till att inordna sig i en specifik, traditionell historieskrivning. Någon sådan vill jag inte se, vare sig från höger eller vänster.

Som avslutning vill jag rekommendera en text av Lena Mellin. Hon menar att tillståndet i svensk politik aldrig har varit så dåligt som idag. Titta noga på vad det är hon lyfter fram och försök förstå varför. Notera att inga historiska jämförelser görs, hon deklarerar en dogm snarare än att härleda den. En gång i tiden bestod den svenska parlamentarismen av partier mer eller mindre finansierade av utländska geopolitiska intressen (typ ryssar och fransoser, partierna kallades mössor och hattar) och i protoliberalistisk aristokratisk opposition till kungamakten. Man undrar ju på vilket sätt det var bättre än idag, eller hur? Eller på vilket sätt det författningslösa halvseklet var bättre än idag, eller på vilket sätt det tidiga nittonhundratalets svenska regeringshaverier var bättre än idag, eller på vilket sätt den hätska debatten om samlingsregering kontra tvåpartisystem var bättre, osv. Den historiskt lagde kanske också noterar att dåtida ideologiska strukturer i hög grad påminner om nutida och att det mer är teknologi och språkbruk som varierat sedan dess, inte samhällsorganiseringen eller vart den är på väg. Som yrkesmässig politisk kommentator kunde man kanske förvänta sig en lite djupare politisk och statsvetenskaplig förståelse än vad Mellin ger uttryck för, men idag är det inte en del av den arbetsbeskrivningen utan hennes uppdrag är ett annat, nämligen att dra klick, annonstittar och generera följdpubliceringar som i sin tur leder till klick relaterade till hennes text. Ämnet och analysen kommer först i senare hand, och det är därför hennes platta och intetsägande analys ändå kan ramas in av anslaget att hon kommer att få skit för sin text, ‘oj vad provokativ den är’. Hon måste berätta hur läsaren ska reagera på texten. Annars fungerar den inte.

Du hittar mig och min hustru på Patreon och det går fint att swisha mat-och-kaffe-slantar till 0760296937.