Category Archives: Utrikespolitik

Saudierna dabbade sig i Jemen, vad händer härnäst?

Här säger brigadgeneralen nästan rätt ut att det inte är vem som regerar i Jemen som är viktigt, utan att dämpa houthiupproret, underförstått eller med den dolda förhoppningen att det ska hindra spridning till de jemeniter och shiiter som finns i Saudiarabien. Som alltså inte hör till samma shiitiska inriktning som Iran, och det är heller inte troligt att Iran aktivt stödjer de här ismailitiska grupperna, åtminstone inte just nu. För Irans del går det dessutom bra på annat håll så förmodligen ligger fokus på Irak och Syrien.

Saudierna har varit mycket nervösa inför en sådan upprorisk utveckling länge. Kring millenieskiftet var det faktiskt en väpnad revolt i sydvästra Saudiarabien, åt den jemenitiska gränsen till. Sedan mitten på nittiotalet regerades området av en ärkekonservativ prins Mishaal bin Saud som tillämpade en hårda-tag-doktrin mot allt som inte flödade över av wahhabitisk fanatism (dvs. arrestera imamer, stänga gudstjänstlokaler, osv.; statliga trakasserier helt enkelt), när det pågått några år lackade den lokala shiitiska befolkningen ur och började demonstrera och ta till vapen. De drev nationalgardet (som sattes in för att slå ned demonstrationerna) på flykten och prinsen tog sin tillflykt till ett lokalt Holiday Inn, där han belägrades en tid.

Oerhört förnedrande, givetvis, och händelsen medförde en strategisk omsvängning. Istället för militär konfrontation sattes säkerhetstjänsten in och lokala shiitiska ledare förflyttades från samhället till gropar i ökensanden i all tysthet, samtidigt som inflyttning av lojala, fanatiska wahhabiter företas, vilket långsamt wahhabiserar även den shiitiska lokalbefolkningen. Motsvarande går inte att göra inne i Jemen, befolkningen är mer demografiskt fragmenterad och upproret där har pågått i flera år. Saudierna har heller inte praktisk möjlighet till en kontrollerad påverkan på demografin. Houthierna har dessutom varit vinnarna ett bra tag, det är inte sannolikt att de ger upp i första taget, oavsett hur mycket inspiration saudierna hämtar från pakistansk och turkisk säkerhetstjänst.

Stora kolonialmakter har gått bet på att kuva och kontrollera Jemen. Britterna försökte det mesta från demografisk krigföring till rent groteskeri i tortyrläger och behövde iallafall packa ihop och flytta. Amerikanerna har slitit hårt för att få över Saleh på sin sida, men det har mest utmynnat i antipati mot USA, den jemenitiska regeringen och viktiga lärdomar för jihadistiska grupper med fäste i landet. Just houthierna strider under parollen “Gud är större; död åt Amerika; död åt Israel; förbannelse över judarna; seger åt islam”, och det är nog att betrakta som folkliga, utbredda sentiment i Jemen.

Det dröjde alltså inte länge förrän den saudiledda koalitionen körde fast, och det var väntat. Tilliten till utsvältningsstrategi, flygvapen och artilleri var ett misstag, en erfaren gerilla kan inte bara hantera en sådan motståndare utan också vinna på det. Dels får de martyrer, dels dör civilbefolkning och stödet för gerillan radikaliseras och ökas. Att träda in i konflikten med dessa högteknologiska och högst destruktiva militära medel kan mycket väl visa sig ytterligt kontraproduktivt på längre sikt, och ju längre stridigheterna pågår i Jemen, desto större är sannolikheten för att information om den når in över gränsen till Saudiarabien och påminner shiiter där om historien, mer precist att det en gång i tiden fanns ett respekterat shiakungadöme där Jemen och sydvästra Saudiarabien finns idag, och närmre i tid när prins Mashaal bin Saud fick rejält med stryk.

Det är kanske så att det är början till familjens Sauds fall vi ser här. Klart är iallafall att lidandet för lokalbefolkningen i Jemen bara börjat, och att några av världens äldsta kulturskatter kommer att gå förlorade på vägen.

Saudi miscalculated, so what now?.

Tunt men angeläget om putinism

Per T Ohlsson på Sydsvenskan funderar idag över kopplingen mellan Putins Ryssland och vad han kallar för extremistpartier i övriga Europa.

Det är i huvudsak skåpmat, men intressant skåpmat.

Jag saknar dock en djupare analys av vad det är som lockar in s.k. extremistpartier i kommunion med Putin-Ryssland. Det är ju ett paradoxalt förhållande, nationell suveränitet och egenart genom att närma sig ett imperiebyggande med öppet intresse av politiskt och socialt inflytande på deras hemmaplan.

Det är också lite slött och svepande att stanna vid att en i och för sig högintressant rapport (PDF) lägger SD i ‘neutrala’, för det finns en miljö i och omkring SD som aktivt stödjer putinintressen. Den putinska mediabyrån Russia Today var ett tag nära att få en svensk nod, med ex-SD:aren, numera Nyheter Idag-basen, Frick. Istället arbetar han numera understundom på uppdrag från RT istället för att basa över en lokal organisation inom nätverket. Det är inte bara han, i den mer etniskt ultranationalistiska delen av SD-miljön, identitärerna eller bunkerfalangen eller vad man vill kalla dem, gillar putinismen. Så även om partitoppen är skeptisk till det inrikespolitiska värdet av både identitär nyfascism och smygallianser med ett nyvaket ryskt imperium är just det en integrerad del av deras partikultur och sociala miljö.

Att fösa det åt sidan är slarvigt i det här sammanhanget. Längre fram, när exempelvis Fria Tider och liknande verksamheter är i medelåldern med en stadig publik och få bryr sig om att jaga dem med motpropaganda, kommer vi att behöva hantera att inte bara rysk infiltration av mer rumsrena medier utan förhålla oss till att inhemska krafter, som väl förstår lokal kultur, lokala politiska miljöer och har rikligt med erfarenhet av att manipulera berättelser arbetar för att destabilisera och mobilisera i putinismens intressen.

Menmen, man ska väl vara glad för det lilla.

 

Wolodarskis söndagskrönika

Ny söndag, ny söndagskrönika från Peter Wolodarski.

Idag ondgör han sig över att regeringen lyfter en utrikespolitisk neutralitet, istället för att agera genom EU eller som en del av vad han citerar som “västliga stormakter”.

I korthet går resonemanget ut på att regeringen skulle vara ute efter att charma skurkstater genom att distansera Sverige från EU, USA och NATO, samt att det är orimligt att mena sig stå för en oberoende utrikespolitik när EU:s fördrag kräver lojalitet från medlemsstaterna i utrikes- och säkerhetspolitik. Han gör en analogi för att påvisa detta, ‘tänk om Tyskland skulle förkunna att de har en oberoende utrikespolitik’. Slutsatsen han drar är att regeringen spelar Putin i händerna genom att splittra EU och avvika från EU:s utrikespolitiska inriktningar.

Såvitt jag kan utröna är detta inte sant. Regeringen står bakom EU, USA och den nya regeringen i Ukraina, trots att den kom till makten under kuppartade former, trots att den är en koalition av nazister och oligarker, trots att den kan ha varit inblandad i minst en massaker i Kiev. I ett uttalande från den 21:a februari gör regeringen gällande att situationen i Ukraina är helt och hållet Rysslands ansvar, och avgränsar därmed vad som kan anses vara en negativ utveckling där till Rysslands agerande. Att hjälpa nazister till makten är något acceptabelt, det är inte en utveckling någon behöver ta ansvar för ens om det finns tecken på att utländska intressen deltagit i det.

Det är inte så enkelt som att Ryssland plötsligt fick för sig att underblåsa separatistiska stämningar på Krim. Det föregicks av någonting, som i sig är oroande och anmärkningsvärt. Om Ryssland beskrivs som att de agerar i ett tomrum blir de obegripliga, vilket inte är sant, det är dessutom en verklighetsbeskrivning som är ägnad att skrämma upp allmänhet och politiska beslutsfattare. Ändå är det regeringens linje, och det är densamma som EU och USA driver. Må vara att Ryssland saknar folkrättslig grund för att lägga sig i utvecklingen i Ukraina, men det är fullt förståeligt att en regering som på ett tvivelaktigt sätt och med de “västliga stormakternas” stöd kommer till makten och delvis består av ukrainska ultranationalister med judar, socialister och ryssar som uttalade måltavlor ses som en aggression.

Det är inte bara Putin som deltar i både krig och propagandakrig i anslutning till detta. Det gör även regeringen, USA, EU och Wolodarski. Man kan vända på hans resonemang och fundera på om det inte spelar Putin i händerna att framställa regeringen som vek, populistisk och ute efter att charma skurkstater genom att distansera sig från EU. Om inte annat är det nog en bild av regeringen som putinmedia inte skulle rygga för att ge.

Jag skulle hellre se att samtalet om våra samtida utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte bara handlade om hur Ryssland är en aggressor, för det finns fler av dem och det är farligt att dölja det.

Peter Wolodarski: Sveriges utrikespolitik spelar Putin i händerna – DN.SE.

Johan Büser (S): Erkänn Västsahara nu!

Det här är också ett glädjande utspel, rörande en annan del av Afrika. Västsahara har varit under spansk och marockansk ockupation sedan artonhundratalet, där Mauretanien var med på ett hörn på sjuttiotalet. Sedan 1991 finns en FN-sponsrad vapenvila men en stor del av människorna i landet lever fortfarande i flyktingläger och den koloniala principen att självstyre i Afrika är uteslutet så länge det inte finns en extensiv närvaro av västerländska råvarubolag tillämpas på området.

Kort sagt är det ännu en tragisk historia på en kontinent byggd på sådana sedan många sekler tillbaka. Man kan misstänka att EU med sina fiskeintressen i Västsahara är mindre intresserat av att erkänna en självständig stat än vad vi i S och SSU är.

Johan Büser (S): Erkänn Västsahara nu! Dagens Arena.

Margot Wallström: Den blodiga handeln med mineraler måste få ett slut

Det gläder mig att utrikesministern uttalar sig om konfliktmineraler, men det är inte tillräckligt.

I Kongo, Sudan och en del andra områden sker ett smutsigt samarbete mellan FN och gamla ‘genocidaires’, folkmördare.

Det måste få ett slut, krigsherrarna måste åtalas och mineralexploateringen stoppas tills dess att den kan ske på ett rimligt sätt.

Certifieringar är förstås en bra idé men det har funnits diverse hinder för handel med blodsmineraler länge utan att det egentligen spelat någon roll. Krigen fortsätter, massakrerna fortsätter, våldtäkterna fortsätter, och det blir inte ens nyheter av det i den här delen av världen.

Så även om jag välkomnar hennes uttalanden och ambitioner är jag inte särskilt hoppfull. När det väl kommit till kritan har aldrig kolonialism och hänsynslös rovkapitalism begränsats i Afrika. Historiens budskap är så här långt att svarta liv inte är värda något i världssamfundets ögon.

Läs mer.

Wallströms debattartikel:

Margot Wallström: Den blodiga handeln med mineraler måste få ett slut – Metro.

Anteckningar: IS-videor

Jag har sett propagandaavrättningar så att du inte ska behöva göra det.

 

Det här är anteckningar av mina tankar om IS videopropaganda, ni vet, de där snuffilmerna som blivit en sådan succé i västlig media.

De första jag såg var det tidiga, primitiva videomaterial som cirkulerade bland islamofober och invandrargrupper i mina nätverk i sociala medier för något år sedan. Oftast var det ren snuff, typ ‘vi är den islamiska staten, här har vi samlat byns män och nu avrättar vi dem *tjoff-tjoff*’. I retrospekt är det ganska uppenbart att målgruppen var förmenta hedningar och motståndare och så. Ett enkelt budskap, i en enkel förpackning, med en snävt avgränsad tilltänkt publik; anslut er eller dö om ni bor i ett samhälle vi vill lägga till vårt område. Tonvikten låg vid dödandet, det upptog huvuddelen av videotiden. Produktionen var minimal, regin obefintlig, spridningen organisk snarare än riktad. ISIL/IS gjorde massor av dem, och det cirkulerade också filmer från andra grupper.

Kort efter att de började dyka upp kom drive-by-filmerna. Ett par gerillasoldater utrustade med en telefon eller handkamera, en bil och ett automatvapen filmar sig själva när de rusar fram genom syriska byar eller den irakiska öknen och skjuter ihjäl flyktingar eller personer med något slags uniform, officiell ställning, eller så. Även detta ett enkelt budskap i en enkel förpackning, men narrativet är ett annat, med mer rörelse och dramatik än en ren avrättningsfilm. Bilderna påminner inte så lite om vissa videospel, något som ger dem en särskild kuslighet för mig som fantiserat mig igenom ungefär samma beteenden med hjälp av en handkontroll och en TV-skärm.

Så långt var deras propaganda ganska primitiv. Ren terror, ren maktuppvisning, med avsikten att projicera våld till en relativt liten krets. Alltså samhällen i områden de drog fram igenom, antagligen i syfte att underlätta utsträckningen av gerillakontrollerat område. Helt enkelt ett naturligt nästa steg i en miljö som präglas av en mycket hög nivå av bakgundsvåld, där alla har släktingar som mördats på grymma sätt, mördat på grymma sätt, där bilbomber är vardag, självmordsbombning ett verktyg bland andra för att tjäna sin familj, sin klan, sin gerilla. Själva våldet tappar sin kommunikativa kraft mot en sådan fond, så filmandet gjorde entré.

För ett år sedan var detta fortfarande de typiska utformningarna av deras videopropaganda. Sedan kom sommaren, och med den kalifatet, aggressivare expansion och dessutom försök att inta och kontrollera städer. Det är operationer som är långt mer raffinerade än att dra från by till by med pickupbilar, såväl den utvecklingen som utbrytningen av fångar från Abu Ghraib och en del andra händelser vittnar om ett skickligt och välorganiserat ledarskap. Det säger oss också att det finns ett utbrett folkligt stöd för gerillan i åtminstone Irak, och i Syrien finns det ett visst stöd från åtminstone andra gerillagrupper.

Sedan i somras har deras videopropaganda blivit alltmer sofistikerad. Ser man till återrapporteringen i svenska massmedier märks det inte, det är ett ensidigt fokus på avrättningarna och hur brutala de sägs vara. Såvitt jag kunnat se har heller ingen i massmedial kommunikation erbjudit analyser av propagandan, vilket är konstigt. Uppenbarligen är materialet oerhört viktigt för IS själva, de producerar det omsorgsfullt och lägger ned mycket arbete på både att få spinn på det och innehållet.

För något som är uppenbart när man ser till filmerna som innehåller avrättningar och är av lite yngre datum är hur lite filmtid som avsätts till själva mördandet jämfört med stämningsskapande och förklarande sekvenser. Det gäller de där journalister avrättas, dödandet sätts i relation till hämndmotiv och politiska processer. I och med de filmerna är det ganska tydligt så att IS dels vill agera domare och bödel, föröva lite helig rättvisa, och provocera en viss mottagare eller annan till att lägga sig i konflikten i Syrien och Irak. Eventuellt har det att göra med deras apokalyptiska visioner om ett historiens blodiga slut där Roms arméer möter Guds i ett episkt sista slag mellan ont och gott vid Dabiq i Syrien, så de kanske vill få vissa stater att lacka ur och börja skicka trupp, eller åtminstone vapen de kan lägga beslag på vid senare tillfälle.

Åtminstone är idén om ett sådant Rom återkommande i videomaterialet, liksom diskussioner om varför den och den förtjänar att avrättas inför kamera. I snuffilmerna är det där tonvikten ligger sedan mer än ett halvår tillbaka. För att förstå materialet är det alltså de bitarna man ska titta på i första hand, inte själva dödandet. Avrättningarna i sig kommunicerar naturligtvis också något, men det är antagligen inte mer än att de gör anspråk på att vara Guds förlängda arm genom sitt kalifat och att det aktiverar en massa medeltida sharialagstiftning som förutsätter existensen av en laglig kalif.

Det finns två exempel som ligger nära i tid, dels filmen där de bränner en jordansk pilot, dels den där de skäktar ett större antal kopter på Medelhavets strand i Libyen. Den förstnämnda är mer än tjugo minuter lång, med själva bränningen utsträckt över kanske lite mer än en halv minut. Resten är bakgrundsinformation som placerar Jordanien som en aktör i det krig IS för, ett slags förhör av piloten där han får beskriva sin yrkesroll och inblandning i särskilda operationer, med mera. Jag förstår inte språket tillräckligt bra för att kunna lokalisera var avrättningen filmas någonstans (om det ens sägs) men man får intrycket att ruinerna runtomkring är resultatet av luftangrepp och är kanske en plats piloten bombat. Mycket kraft har gått åt till att bygga ett narrativ som förklarar och motiverar straffet, där piloten fås till att erkänna sin påstådda brottslighet.

Det är där tonvikten ligger, inte vid själva avrättningen, som i jämförelse är närmast parentetisk och även om de lagt energi på produktionen också i den delen passerar avsnittet väldigt fort. Detta trots att de använder en del slow-motion-sekvenser. Piloten är instängd i en bur, indränkt i fotogen eller annat mycket lättantändligt material, bödeln antänder en sträng av lättantändligt material en bit ifrån buren och sedan går allt väldigt fort. Dramaturgin är mycket effektiv, åtminstone om man förstår förspelet väl, för det är extremt starka bilder. Jag antar att de verkligen gnuggar in det verkliga budskapet, det vill säga, vad filmen handlat om ditintills, om man förstår allt som sägs och står skrivet på arabiska. Mordet blir raket, vad som driver informationspaketets cirkulation, bakgrundsinformationen och de förmenta erkännandena ‘payload’.

Så fort piloten är avliden rullar en hjullastare fram och tippar en skopa betongrester från ruinerna runtomkring över buren och slätar till det. Även om avrättningssekvensen är kort är den synnerligen välregisserad med en tydlig och genomtänkt symbolik.

Gissningsvis var tanken med filmen att provocera Jordanien till att gräva ned sig djupare i kriget, och att skicka en signal till andra knapptryckarsoldater i de militära organisationer som är mer eller mindre inblandade. Alltså något i stil med att man inte är säker ens om ens krigsuppgift är att styra flygplan eller dirigera missiler, Guds stat kommer att utkräva rättvisa ändå, och det på plågsammast tänkbara sätt.

Med det första får de väl anses ha lyckats, åtminstone delvis. Jordanien kastade sig på avtryckarna och inledde ett intensivt flygbombande och tog upp en mycket aggressiv retorik. Förutom att det kostar en fruktansvärd massa pengar att kriga på reguljärt modernt vis medför det problem inrikespolitiskt. Man kan misstänka att IS förhoppning var att Jordanien skulle gå in med marktrupper och det har inte skett ännu, men det kanske bara är en tidsfråga. Om de gör det, innebär det med all sannolikhet en beväpning av IS i förlängningen. Det är mycket, mycket svårt att kontrollera en gerillarörelse med militärmakt, det var Bush hårda läxa under irakkriget och det inbördeskrig som följde kring 2006. Vinner man inte över lokalbefolkningen är allt som sker att ens vapen och soldater hamnar i gerillans händer.

Filmen från Libyen följer i stort samma narrativ men är mycket kortare, omkring fem minuter. Den inleds med att deras koptiska fångar leds längs stranden och bär rubriken A message signed with blood to the nation of the cross. Jag tror att det ska förstås som att de tilltalar kristna världen över, men det kan vara så att de specifikt vill tilltala Egypten eller Egyptens kopter. Relativt pilotavrättningen upptar skäktningen en större del av filmen men är ändå bara en mindre del av helheten. De kunde ha skurit halsen av en i taget istället för alla på en gång eller på annat vis dragit ut på groteskeriet, men gör det inte. Temat verkar vara hämnd, de anspelar på någonting som skett i Egypten där två (?) koptiska kvinnor varit inblandade och konverterat fram och tillbaka till islam eller så. Jag skulle behöva fördjupa mig i detta för att bli säker, men det ligger någon sådan händelse bakom.

Det ligger nära till hands att anta att även i det här fallet finns en önskan om att en stat ska agera överilat och lägga sig i stridigheter i ett eller annat område som IS strider i. Så skedde också, Egypten kastade sig på avtryckaren och började flygbomba Libyen, ett land som redan är helt söndertrasat och där synnerligen kostsamma missiler med all sannolikhet är ett meningslöst verktyg mot en välorganiserad gerillarörelse. Även om det verkar som att IS har svårt att behålla mark under flygbombning verkar det inte vara ett särskilt effektivt sätt att kontrollera dem. Striden om Kobane tog månader efter att USA börjat ge stöd till de kurdiska miliserna, och jag tror att vi kan räkna med att flygbombning kommer att vara i stort sett lika overksamt även i Libyen.

För att få en uppfattning om vad flygbombningarna kostar, från tre-fyrahundratusen upp till miljontals kronor per operation, se exempelvis den här artikeln.

Tidigare i år var istället Japan i IS sikte, de släppte två filmer där de avrättade japaner med likartade förtecken i form av hämndmotiv och tonvikt vid gammal islamisk straffrättslig rättskipning. Narrativen var i allt väsentligt desamma då, förklaring av brott och bakgrund, kort avsnitt med avrättningssekvens. Om vi antar att syftet även då var att provocera in en stat militärt i konflikten så var det ett misslyckande. Svaret blev helt enkelt att Japan avser fortsätta med humanitärt stöd och aldrig förlåta IS för deras agerande, och såvitt jag känner till håller de sig fortfarande utanför den militära dimensionen.

Med de här senare produktionerna är det helt tydligt inte längre ren skrämsel, ren terror, IS är ute efter. De investerar för mycket resurser för att det ska kunna vara ändamålet. De är inte idioter, ville de bara visa upp dödande och groteskeri hade de gjort det. Istället visar de upp ett raffinerat militärt och strategiskt tänkande, och sätter sig själva i ett rättviseperspektiv i förhållande till dödandet. Det är inte för att skrämma folk på flykten de gör dessa filmer, de vill något mer. Vad får vi inte veta när våra massmedier refererar materialet, varför vi inte får det övergår mitt förstånd. Det är som om våra nyhetsbyråer är ensidigt ute efter klick och struntar i berättelsen.

Hursomhelst. För att avrunda, så tror jag att den japanska linjen är bäst i förhållande till den här gerillan. De vet vad de gör, de tänker igenom sin propaganda mycket noga och de lyckas väldigt väl med att få geopolitiska tungviktare att göra överilade saker som i förlängningen kan antas tjäna IS snarare än omintetgöra problemet med mycket våldsamma sunnitiska gerillor i Mellanöstern. Och ju längre tid det fräser i stekpannan där nere, desto fler stänk kommer att hamna i Europa, desto större är risken för att stänk hamnar i Sverige. Kanske är det värt attentat här för att vara med och döda sunnitiska gerillasoldater. Kanske är det värt det för att testa våra trupper i skarp strid.

Kanske är det ett stort misstag att skicka trupp till Irak, istället för att skicka personal och resurser till konfliktens gränsområden, enligt tidigare neutralitetsdoktrin. Vi får se vilket facit historien ger oss för att Wallström låtit sig provoceras till militär insats i det här spelet. Jag hoppas att det blir en mild dom.

Om du vill se videomaterialet själv finns länkar som inte länkar nedan. Jag rekommenderar inte att du tar del av det i sin helhet, ‘ignorance is bliss’ när det gäller dödande, men fram till två tredjedelar in är båda hyfsat familjesäkra. Samtidigt, det här är inte unikt för Libyen, Irak, Syrien. Slaktande av alla de slag försiggår i Kongo, Nigeria, Niger, Sudan och Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Mexiko, och så vidare. Det ser likadant ut där som på en strand eller vid några ruiner, och det kanske är bra att veta vad soldater och gerillasoldater ägnar sig åt, vad vet jag. Jag mår iallafall tillräckligt illa av det för att skriva och fundera så att du ska slippa behöva se det själv.

http://video.foxnews.com/v/4030583977001/warning-extremely-graphic-video-isis-burns-hostage-alive/?#sp=show-clips

http://www.infobae.com/2015/02/15/1627000-el-estado-islamico-difundio-la-decapitacion-21-rehenes-egipcios-libia

The rise and fall of ISIL

Al Jazeera har gjort en sammanställning av IS uppgång och fall i form av en tidslinje och karta som sätter olika händelser i sina geografiska sammanhang.

Den är upplysande. Lägg till att Mosul förmodligen återtas om någon månad, som det ser ut inleds den offensiven i mars, så om ett halvår är antagligen IS som vi känner dem ett minne blott. Eller med andra ord, en sunnigerilla bland andra i Syrien.

The rise and fall of ISIL – Al Jazeera English.

Israel exploaterar olja vid Golanhöjderna

Ett amerikanskt bolag har via ett dotterbolag lett av en föredetta israelisk toppolitiker just fått tillåtelse att borra efter olja i området kring Golanhöjderna, vilket till större delen ockuperas av Israel sedan 1981. Formellt tillhör området Syrien men med stöd av Israel behärskas den del som inte ockuperas nu av sunnifundamentalistiska gerillor som strider mot Assad, bland andra al-Nusra-fronten och IS. Förmodligen kommer hela området att hamna under israelisk kontroll framöver. Det är strategiskt mycket viktigt för Israel, där finns landets huvudsakliga färskvattenförsörjning och betydande olje- och gaskällor.

Det är en intressant utveckling i den konflikten mellan Israel och Assad. Den lokale företagsledaren Effi Eitam är för övrigt känd för sina insatser som brigadgeneral, där han gav order som ledde till att en palestinsk fånge brutalt slogs ihjäl vilket sedermera ledde till att han lämnade militären för en karriär som ultranationalistisk politiker på högsta nivå. Han har uttalat stöd för apartheidpolitik och beskrivit araberna i Israel som en cancer, förespråkat massakrer och anser att den israeliska krigsmakten bör använda palestinier som mänskliga sköldar.

Moderbolaget Genie Energy har personer som Dick Cheney, Michael Steinhardt, Jacob Rothschild och Rupert Murdoch i sin ledning. Idel kändisar med ekonomiska intressen i krig och korruption i regionen, med andra ord.

I ljuset av att oljeindustrin i Libyen nyligen kollapsat och oroligheterna i Nigeria mycket väl kan störa oljeproduktionen där samt osäkerheten kring oljekällorna i Irak och Syrien är det antagligen en lönsam affär även om det visar sig att det inte finns så mycket olja att hämta i Golan. Som vanligt verkar inte lokalbefolkningen ha fått bestämma vad som ska ske med naturresurserna där de bor, och det gäller väl att passa på när både Assad och Hezbollah är upptagna med strider mot sunnigerillor som nu aktivt stöds av Obama.

Det är naturligtvis viktigare att världens rikaste män blir ännu rikare, och att krigstörstande unga män har någonstans att åka till där de kan liva upp vardagen lite med övergrepp och vapen, än att lösa de motsättningar och sociala problem som finns i regionen.

 

 

Skicka soldater till Irak, sen då?

Sedan i januari har regeringen varslat om ett intresse för att skicka militärt stöd till Irak. Det handlar om att hjälpa till med utbildningsinsatser “för framförallt Peshmergan“, i samarbete med Tyskland.

Jag har funderat lite på vad det betyder. Wallström har inte avslöjat vad ändamålet skulle vara, utöver det svepande att hjälpa kurderna att “hejda” Islamiska Staten/IS. Det är inte ett tydligt mål som kan utvärderas, så det är än så länge okänt vad insatsen är tänkt att uppnå. USA och Förenade Kungadömet har redan utbildare och rådgivare på plats (en del av vilka är egentligen specialtrupp som strider), tillkommer Tyskland och Sverige tror jag inte att det tillför utbildningsinsatserna särskilt mycket även om peshmerga har hundratusentals soldater.

Dels för att de har rikligt med stridserfarenhet och är etablerade i regionen sedan nästan ett sekel. Dels för att västländer har varit närvarande i Irak som militära rådgivare, utbildare och påtryckare under lång tid. Det ligger nära till hands att förstå det som ett sätt att få direkt tillgång till underrättelser, skicka svenska soldater på praktik och knyta kontakter med en statsliknande institution (federal enhet eller delstat, om jag minns den irakiska konstitutionen rätt) som är på väg att etablera sig som en regional maktspelare.

I somras tog peshmerga staden Kirkuk och lade till den och närliggande områden till kurdernas delstat i Irak. Efter offensiven mot Mosul, som är eller var en kurddominerad stad och nu ligger inom IS område, som kommer om någon månad där irakiska armén och andra avser ta tillbaka den är det oklart hur peshmerga och den kurdiska delstaten kommer att agera. Det är inte osannolikt att de kommer att vilja utsträcka sitt territorium ytterligare, med tanke på att så redan skett.

Av intresse är också irakisk-kurdisk parlamentarisk politik. För tillfället är det ett kurdisknationalistiskt parti som har flest mandat, med en avknoppning till följd av bland annat korruption och auktoritär politik som främsta konkurrent. Lite tillspetsat vill regeringen stödja en annan regering som är korrupt, auktoritär och nationalistisk. Som förmodligen har expansionistiska ambitioner nu när den postkoloniala indelningen av det kolonialt uppritade Irak bryter samman och med all sannolikhet kommer att delas upp i tre delar, en kurdisk, en sunniarabisk och en sjiitisk.

Såvitt känt har inte heller IS någon betydande reguljär militär förmåga. De har kört fast där de har mött på motstånd från peshmerga (och andra stridande rörelser, YPG/J i Syrien, Assads armé, osv.) och inte klarat av att breda ut sig utanför sunnidominerade områden där det i praktiken inte funnits något motstånd mot ett mer eller mindre formellt maktskifte. Eller för att använda ett annat perspektiv, de har fyllt ett maktvakuum med etniska gränser och inte lyckats agera som en reguljär armé för att ta mer mark än så, åtminstone om vi ser till Irak, i Syrien är situationen såvitt jag förstår något mer komplex men följer i grova drag samma mönster.

Ibland verkar det som om en del tror att när IS lugnar ned sig eller dess ledarskap dödats så kommer ett lugn att infinna sig i Irak. Det tror inte jag är fallet, för en vecka sedan kom rapporter om att en sjiitisk milis genomfört en massaker i sunnidominerade västra Irak. Förutsättningarna för sekteristiska strider uppstod inte med IS avancemang under senaste året och kommer inte att försvinna med dem. Eventuellt kommer det framförallt att handla om ett proxykrig mellan gulfstaterna och Iran men den kurdiska delstaten kommer att vara tvungen att förhålla sig till den processen och förmodligen också delta i någon mån.

Det betyder att skickar Sverige trupp till Irak är det till en aktör som kommer att fortsatt vara inblandad i uppgörelserna om makt över landets territorium, något som kanske inte är helt i linje med vår formella alliansfrihet. Oavsett det, det hade varit tacknämligt om regeringen lite tydligare förklarade sitt val av militär partner i konflikten och förväntningar på framtiden. Det finns andra aktörer att stödja om det är erfarenhet av och mer eller mindre direkt strid mot IS man är ute efter, dels den irakiska armén och sjiitiska miliser, dels efterfrågar kurderna i norra Syrien stöd från utlandet. De senare är trängda mellan Turkiet och Assad tillsammans med IS, vilka anstränger sig hårt för att genomföra en etnisk och politisk rensning i området, som till stor del är ruralt och där befolkningen inte har kunnat försvara sig.

Det är miliserna YPG och YPJ som är kurdernas militära förmåga där, och sett till exempelvis detta är nog utbildningsbehovet större där än hos peshmerga. Ett problem med att genomföra en militär insats där är förstås att det är mycket farligare och att det håller på att växa fram ett kurdiskt samhälle starkt påverkat av Abdullah Öcalan och PKK, en person och rörelse som är belastad av en historia rik på irreguljär krigföring och terrorattentat. Kanske kan vår relation till Turkiet också spela in, men det är som mycket annat kring förslaget högst oklart.

Så, jag tar inte ställning till om det är rätt eller fel att skicka trupp till Irak, men jag saknar ett offentligt samtal om varför och på vilket sätt det bör ske. I området genomför ekonomisk-politiska stormakter proxykrig på en arena söndersliten av etnisk-religiösa inbördeskrig, där det inte är lätt att prognostisera framtiden eller utröna vilka man allierar sig med om man lägger sig i.