Jag har sett propagandaavrättningar så att du inte ska behöva göra det.

 

Det här är anteckningar av mina tankar om IS videopropaganda, ni vet, de där snuffilmerna som blivit en sådan succé i västlig media.

De första jag såg var det tidiga, primitiva videomaterial som cirkulerade bland islamofober och invandrargrupper i mina nätverk i sociala medier för något år sedan. Oftast var det ren snuff, typ ‘vi är den islamiska staten, här har vi samlat byns män och nu avrättar vi dem *tjoff-tjoff*’. I retrospekt är det ganska uppenbart att målgruppen var förmenta hedningar och motståndare och så. Ett enkelt budskap, i en enkel förpackning, med en snävt avgränsad tilltänkt publik; anslut er eller dö om ni bor i ett samhälle vi vill lägga till vårt område. Tonvikten låg vid dödandet, det upptog huvuddelen av videotiden. Produktionen var minimal, regin obefintlig, spridningen organisk snarare än riktad. ISIL/IS gjorde massor av dem, och det cirkulerade också filmer från andra grupper.

Kort efter att de började dyka upp kom drive-by-filmerna. Ett par gerillasoldater utrustade med en telefon eller handkamera, en bil och ett automatvapen filmar sig själva när de rusar fram genom syriska byar eller den irakiska öknen och skjuter ihjäl flyktingar eller personer med något slags uniform, officiell ställning, eller så. Även detta ett enkelt budskap i en enkel förpackning, men narrativet är ett annat, med mer rörelse och dramatik än en ren avrättningsfilm. Bilderna påminner inte så lite om vissa videospel, något som ger dem en särskild kuslighet för mig som fantiserat mig igenom ungefär samma beteenden med hjälp av en handkontroll och en TV-skärm.

Så långt var deras propaganda ganska primitiv. Ren terror, ren maktuppvisning, med avsikten att projicera våld till en relativt liten krets. Alltså samhällen i områden de drog fram igenom, antagligen i syfte att underlätta utsträckningen av gerillakontrollerat område. Helt enkelt ett naturligt nästa steg i en miljö som präglas av en mycket hög nivå av bakgundsvåld, där alla har släktingar som mördats på grymma sätt, mördat på grymma sätt, där bilbomber är vardag, självmordsbombning ett verktyg bland andra för att tjäna sin familj, sin klan, sin gerilla. Själva våldet tappar sin kommunikativa kraft mot en sådan fond, så filmandet gjorde entré.

För ett år sedan var detta fortfarande de typiska utformningarna av deras videopropaganda. Sedan kom sommaren, och med den kalifatet, aggressivare expansion och dessutom försök att inta och kontrollera städer. Det är operationer som är långt mer raffinerade än att dra från by till by med pickupbilar, såväl den utvecklingen som utbrytningen av fångar från Abu Ghraib och en del andra händelser vittnar om ett skickligt och välorganiserat ledarskap. Det säger oss också att det finns ett utbrett folkligt stöd för gerillan i åtminstone Irak, och i Syrien finns det ett visst stöd från åtminstone andra gerillagrupper.

Sedan i somras har deras videopropaganda blivit alltmer sofistikerad. Ser man till återrapporteringen i svenska massmedier märks det inte, det är ett ensidigt fokus på avrättningarna och hur brutala de sägs vara. Såvitt jag kunnat se har heller ingen i massmedial kommunikation erbjudit analyser av propagandan, vilket är konstigt. Uppenbarligen är materialet oerhört viktigt för IS själva, de producerar det omsorgsfullt och lägger ned mycket arbete på både att få spinn på det och innehållet.

För något som är uppenbart när man ser till filmerna som innehåller avrättningar och är av lite yngre datum är hur lite filmtid som avsätts till själva mördandet jämfört med stämningsskapande och förklarande sekvenser. Det gäller de där journalister avrättas, dödandet sätts i relation till hämndmotiv och politiska processer. I och med de filmerna är det ganska tydligt så att IS dels vill agera domare och bödel, föröva lite helig rättvisa, och provocera en viss mottagare eller annan till att lägga sig i konflikten i Syrien och Irak. Eventuellt har det att göra med deras apokalyptiska visioner om ett historiens blodiga slut där Roms arméer möter Guds i ett episkt sista slag mellan ont och gott vid Dabiq i Syrien, så de kanske vill få vissa stater att lacka ur och börja skicka trupp, eller åtminstone vapen de kan lägga beslag på vid senare tillfälle.

Åtminstone är idén om ett sådant Rom återkommande i videomaterialet, liksom diskussioner om varför den och den förtjänar att avrättas inför kamera. I snuffilmerna är det där tonvikten ligger sedan mer än ett halvår tillbaka. För att förstå materialet är det alltså de bitarna man ska titta på i första hand, inte själva dödandet. Avrättningarna i sig kommunicerar naturligtvis också något, men det är antagligen inte mer än att de gör anspråk på att vara Guds förlängda arm genom sitt kalifat och att det aktiverar en massa medeltida sharialagstiftning som förutsätter existensen av en laglig kalif.

Det finns två exempel som ligger nära i tid, dels filmen där de bränner en jordansk pilot, dels den där de skäktar ett större antal kopter på Medelhavets strand i Libyen. Den förstnämnda är mer än tjugo minuter lång, med själva bränningen utsträckt över kanske lite mer än en halv minut. Resten är bakgrundsinformation som placerar Jordanien som en aktör i det krig IS för, ett slags förhör av piloten där han får beskriva sin yrkesroll och inblandning i särskilda operationer, med mera. Jag förstår inte språket tillräckligt bra för att kunna lokalisera var avrättningen filmas någonstans (om det ens sägs) men man får intrycket att ruinerna runtomkring är resultatet av luftangrepp och är kanske en plats piloten bombat. Mycket kraft har gått åt till att bygga ett narrativ som förklarar och motiverar straffet, där piloten fås till att erkänna sin påstådda brottslighet.

Det är där tonvikten ligger, inte vid själva avrättningen, som i jämförelse är närmast parentetisk och även om de lagt energi på produktionen också i den delen passerar avsnittet väldigt fort. Detta trots att de använder en del slow-motion-sekvenser. Piloten är instängd i en bur, indränkt i fotogen eller annat mycket lättantändligt material, bödeln antänder en sträng av lättantändligt material en bit ifrån buren och sedan går allt väldigt fort. Dramaturgin är mycket effektiv, åtminstone om man förstår förspelet väl, för det är extremt starka bilder. Jag antar att de verkligen gnuggar in det verkliga budskapet, det vill säga, vad filmen handlat om ditintills, om man förstår allt som sägs och står skrivet på arabiska. Mordet blir raket, vad som driver informationspaketets cirkulation, bakgrundsinformationen och de förmenta erkännandena ‘payload’.

Så fort piloten är avliden rullar en hjullastare fram och tippar en skopa betongrester från ruinerna runtomkring över buren och slätar till det. Även om avrättningssekvensen är kort är den synnerligen välregisserad med en tydlig och genomtänkt symbolik.

Gissningsvis var tanken med filmen att provocera Jordanien till att gräva ned sig djupare i kriget, och att skicka en signal till andra knapptryckarsoldater i de militära organisationer som är mer eller mindre inblandade. Alltså något i stil med att man inte är säker ens om ens krigsuppgift är att styra flygplan eller dirigera missiler, Guds stat kommer att utkräva rättvisa ändå, och det på plågsammast tänkbara sätt.

Med det första får de väl anses ha lyckats, åtminstone delvis. Jordanien kastade sig på avtryckarna och inledde ett intensivt flygbombande och tog upp en mycket aggressiv retorik. Förutom att det kostar en fruktansvärd massa pengar att kriga på reguljärt modernt vis medför det problem inrikespolitiskt. Man kan misstänka att IS förhoppning var att Jordanien skulle gå in med marktrupper och det har inte skett ännu, men det kanske bara är en tidsfråga. Om de gör det, innebär det med all sannolikhet en beväpning av IS i förlängningen. Det är mycket, mycket svårt att kontrollera en gerillarörelse med militärmakt, det var Bush hårda läxa under irakkriget och det inbördeskrig som följde kring 2006. Vinner man inte över lokalbefolkningen är allt som sker att ens vapen och soldater hamnar i gerillans händer.

Filmen från Libyen följer i stort samma narrativ men är mycket kortare, omkring fem minuter. Den inleds med att deras koptiska fångar leds längs stranden och bär rubriken A message signed with blood to the nation of the cross. Jag tror att det ska förstås som att de tilltalar kristna världen över, men det kan vara så att de specifikt vill tilltala Egypten eller Egyptens kopter. Relativt pilotavrättningen upptar skäktningen en större del av filmen men är ändå bara en mindre del av helheten. De kunde ha skurit halsen av en i taget istället för alla på en gång eller på annat vis dragit ut på groteskeriet, men gör det inte. Temat verkar vara hämnd, de anspelar på någonting som skett i Egypten där två (?) koptiska kvinnor varit inblandade och konverterat fram och tillbaka till islam eller så. Jag skulle behöva fördjupa mig i detta för att bli säker, men det ligger någon sådan händelse bakom.

Det ligger nära till hands att anta att även i det här fallet finns en önskan om att en stat ska agera överilat och lägga sig i stridigheter i ett eller annat område som IS strider i. Så skedde också, Egypten kastade sig på avtryckaren och började flygbomba Libyen, ett land som redan är helt söndertrasat och där synnerligen kostsamma missiler med all sannolikhet är ett meningslöst verktyg mot en välorganiserad gerillarörelse. Även om det verkar som att IS har svårt att behålla mark under flygbombning verkar det inte vara ett särskilt effektivt sätt att kontrollera dem. Striden om Kobane tog månader efter att USA börjat ge stöd till de kurdiska miliserna, och jag tror att vi kan räkna med att flygbombning kommer att vara i stort sett lika overksamt även i Libyen.

För att få en uppfattning om vad flygbombningarna kostar, från tre-fyrahundratusen upp till miljontals kronor per operation, se exempelvis den här artikeln.

Tidigare i år var istället Japan i IS sikte, de släppte två filmer där de avrättade japaner med likartade förtecken i form av hämndmotiv och tonvikt vid gammal islamisk straffrättslig rättskipning. Narrativen var i allt väsentligt desamma då, förklaring av brott och bakgrund, kort avsnitt med avrättningssekvens. Om vi antar att syftet även då var att provocera in en stat militärt i konflikten så var det ett misslyckande. Svaret blev helt enkelt att Japan avser fortsätta med humanitärt stöd och aldrig förlåta IS för deras agerande, och såvitt jag känner till håller de sig fortfarande utanför den militära dimensionen.

Med de här senare produktionerna är det helt tydligt inte längre ren skrämsel, ren terror, IS är ute efter. De investerar för mycket resurser för att det ska kunna vara ändamålet. De är inte idioter, ville de bara visa upp dödande och groteskeri hade de gjort det. Istället visar de upp ett raffinerat militärt och strategiskt tänkande, och sätter sig själva i ett rättviseperspektiv i förhållande till dödandet. Det är inte för att skrämma folk på flykten de gör dessa filmer, de vill något mer. Vad får vi inte veta när våra massmedier refererar materialet, varför vi inte får det övergår mitt förstånd. Det är som om våra nyhetsbyråer är ensidigt ute efter klick och struntar i berättelsen.

Hursomhelst. För att avrunda, så tror jag att den japanska linjen är bäst i förhållande till den här gerillan. De vet vad de gör, de tänker igenom sin propaganda mycket noga och de lyckas väldigt väl med att få geopolitiska tungviktare att göra överilade saker som i förlängningen kan antas tjäna IS snarare än omintetgöra problemet med mycket våldsamma sunnitiska gerillor i Mellanöstern. Och ju längre tid det fräser i stekpannan där nere, desto fler stänk kommer att hamna i Europa, desto större är risken för att stänk hamnar i Sverige. Kanske är det värt attentat här för att vara med och döda sunnitiska gerillasoldater. Kanske är det värt det för att testa våra trupper i skarp strid.

Kanske är det ett stort misstag att skicka trupp till Irak, istället för att skicka personal och resurser till konfliktens gränsområden, enligt tidigare neutralitetsdoktrin. Vi får se vilket facit historien ger oss för att Wallström låtit sig provoceras till militär insats i det här spelet. Jag hoppas att det blir en mild dom.

Om du vill se videomaterialet själv finns länkar som inte länkar nedan. Jag rekommenderar inte att du tar del av det i sin helhet, ‘ignorance is bliss’ när det gäller dödande, men fram till två tredjedelar in är båda hyfsat familjesäkra. Samtidigt, det här är inte unikt för Libyen, Irak, Syrien. Slaktande av alla de slag försiggår i Kongo, Nigeria, Niger, Sudan och Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Mexiko, och så vidare. Det ser likadant ut där som på en strand eller vid några ruiner, och det kanske är bra att veta vad soldater och gerillasoldater ägnar sig åt, vad vet jag. Jag mår iallafall tillräckligt illa av det för att skriva och fundera så att du ska slippa behöva se det själv.

http://video.foxnews.com/v/4030583977001/warning-extremely-graphic-video-isis-burns-hostage-alive/?#sp=show-clips

http://www.infobae.com/2015/02/15/1627000-el-estado-islamico-difundio-la-decapitacion-21-rehenes-egipcios-libia