Monthly Archives: September 2015

Därför lämnar jag tillbaka landstingspaddan

I anledning av mitt uppdrag som ledamot av Uppsala läns landsting har jag fått låna en iPad av detsamma. Det presenterades inte som ett val, men jag kan inte se att det är annat än ett val att ta emot den och ingå avtal med landstinget om hur den får användas. Idag har jag också funnit att den mötesdeltagandemjukvara som det är tänkt att vi ska använda surfplattorna för körs i webbläsare, så jag har redan en dator jag kan använda för den funktionen (och det räcker gott med de etiska och sociala problem som finns med den jag redan har).

Efter att ha haft den ett antal månader och till och med använt den lite har jag bestämt mig för att avhända mig den och vad av ansvar för den som jag idag har. Skälen till detta är många. Bland annat vill jag markera att jag inte gillar upplägget som helhet. Jag tycker inte att politiska församlingar ska vara reklamplatser för Apple och deras produkter. Om det bara var en praktisk, platt persondator med ett fabrikantvarumärke på hade det varit mer okej, men iOS är en plattform som syftar till att sälja Apple-produkter och produkter som Apple tillhandahåller. Bara programvara som Apple tycker är okej är möjlig att köra på en iPad, om man inte bryter sig in i operativsystemet och förändrar dess funktionssätt på ett fundamentalt plan, något jag inte tycker att det ingår i mitt politiska uppdrag.

Apple spionerar också på sina användare. Jag tycker att det är obehagligt att så många av mina partikamrater använder programvara i sina telefoner och surfplattor som kan avlyssna deras kommunikation eller annars har insyn i den. Det gör att jag drar mig för att kontakta dem via dessa, jag vet inte vem som lyssnar på oss eller var informationen hamnar. Det är inte bara Apple som gör detta, Facebooks mobilapplikationer är extremt påträngande och det är känt att de bland annat kikar på SMS-information. Kort sagt, du kan inte höra av dig till din politiska representant via SMS och vara säker på att inte storföretag eller stater tittar på er kommunikation. Jag kan inte höra av mig på sådant sätt till mina partikamrater om jag anser att informationen jag vill utbyta är känslig. Detsamma gäller epost.

Apple är också ett företag som hatar arbetare. Det gäller i stort sett alla löntagare de har att göra med, förutom en liten, liten klick. De ljuger dessutom om det. Deras iProdukter tillverkas i stor utsträckning i kinesiska sweatshops med fruktansvärda förhållanden, något de fått kritik för under många år. Det har till och med avslöjats att en av Apples leverantörer medverkat till att stänga skolor för att tvinga in de som studerade där i arbete i fabriken istället.  Landstinget i Uppsala tycker att det är okej att upphandla produkter som förmodligen tillverkats under vidriga förhållanden och där arbetsveckan är 66 timmar, elva timmar om dagen, sex dagar i veckan, och påminner mer om slaveri än löntagande och där bieffekter som indragna utbildningsmöjligheter och självmord inom personalen kan ha förekommit. Jag gör det inte.

Dessutom är produkten usel. Jag kan inte använda standardmjukvara (som OpenSSH) för att exempelvis ansluta till den dator där jag lagrar mina anteckningar från möten inom ramen för mitt politiska uppdrag med mindre än att jag bryter mig in i surfplattans operativsystem och tar bort bort spärrar mot det.

Istället krävs att jag lämnar ut personuppgifter till Apple och använder mjukvara jag inte har en djävla aning om hur den fungerar, jag kan inte ens veta om den snappar upp och lagrar mina lösenord i hemlighet. Jag tycker heller inte att Apple ska veta vilken mjukvara som svenska politiker använder sig av. Det har de inte med att göra.

Det tillkommer att iPad-produkterna är kortlivade. De håller bara i ett par år. För att de är designade så. Jag undrar om det varit med i upphandlingskalkylerna. Minns jag inte fel är avskrivningstiden på sådana här saker schablonmässigt tre år, åtminstone inte så kort som ett eller ett par år, beroende på vilken mjukvara som behövs för enhetens funktion och hur Apple beslutar att bygga vidare på sitt iOS. Det säger sig självt att det är idiotiskt att överlåta helt till leverantören att bestämma hur länge en försåld produkt ska fungera.

Apple hatar också miljön. De struntar i miljöförstöring de är med och bidrar till genom produktionen av den hårdvara de säljer. Ibland försöker de låtsas som att de tar ansvar, men det finns stora hål i de åtaganden de går med på.

Apple är givetvis också en skatteflykting. De tar in moms på sina försålda produkter, men betalar i slutändan normalt bara någon procent i total skatt. De stjäl mellanskillnaden från dig och mig, det är bara det att vi inte kan göra något åt det annat än genom bojkott. I USA har de varit skatteflyktingspionjärer och jag kan inte se att de agerar annorlunda i Europa.

Ett alternativ jag har är att jailbreak:a apparaten och försöka installera ett vettigt operativsystem men det förbrukar förmodligen garantier som jag inte har rätt att frånta landstinget, trots att avtalets [tillägg: avtalet mellan mig och landstinget] begränsning lyder ungefär ‘du får installera mjukvara på egen risk’. Även om jag gjorde det skulle den i sig vara en kass produkt, eftersom den saknar ordentligt tangentbord och därför inte går att använda för några som helst uppgifter som kräver textproduktion.

Så, jag har bett om att få lämna tillbaka den och jag önskar att mina kollegor i landstinget gör detsamma i väntan på att en ny och rimlig upphandling sker, där det på sin höjd är motbjudande villkor för arbetarna i Asien som kan klandras (för det är nästan omöjligt att komma ifrån). Det utesluter alltså de tre stora operativsystemsmiljöerna, iOS, Windows och Android, vilket i sin tur skulle tvinga landstingets ledamöter till att lära sig använda datorer. Därför kommer det aldrig att hända. Åtminstone inte i närtid.

 

Ytterligare tillägg, för den som undrar.

Min egen dator är en Asus ZenBook UX32VA. Den har förmodligen också producerats på ett sätt som dödar eller åtminstone skadar arbetare i Asien, bland annat finns rapportering om att en fjortonåring dött i en fabrik som tillverkar Asus-produkter (jag tar inte explicit upp barnarbete och barnslaveri i min bloggartikel, men det är självklart att det förekommer i elektronikproduktionen, tyvärr).

På den kör jag ett Linux som kallas Manjaro (https://manjaro.github.io/ ) med en fönsterhanterare som heter XFCE4. Det är väldigt lätt att installera och använda, och utgåvan på svenska har brister i översättningen men det är helt klart begripliga gränssnitt. Jag tror att någon som inte är uppvuxen med IT-terminologi på engelska skulle ha mindre problem med svenskan i det än vad jag har, och det är ändå väldigt lite. Gränssnitten är lätta att använda och sådant som video, ljud och internetanslutning fungerar ‘out of the box’. På SSD tog installationen totalt en kvart.

Som webbläsare kör jag Chromium, än så länge. Eventuellt flyttar jag över till IceCat längre fram och det är webbläsaren jag skulle rekommendera till någon som är osäker och funderar på att migrera till friare operativsystem. För video använder jag VLC men skulle kunna tänka mig att använda mplayer eller mpv istället, de ingick dock inte i standardinstallationen av operativsystemet och jag är lat. För att ansluta krypterat till andra datorer använder jag OpenSSH (i sig, genom SFTP och ett par andra applikationer). För att hämta epost använder jag mutt, men jag skulle rekommendera Thunderbird till den som inte är van användare av Unix-liknande operativsystem. För utveckling och textredigering använder jag vim i första hand men också LibreOffice, vilket jag avskyr helhjärtat (och det är vad jag känner när människor skickar filer i Microsofts olika Office-format till mig, om jag inte absolut måste läsa innehållet öppnar jag inte sådana bilagor utan ignorerar dem som om jag inte visste vad det var för något; så gör inte det, snälla, skicka istället RTF eller PDF om inte ren text räcker). LyX är vad jag föredrar att producera längre texter i och önskar att andra tog sig tid att lära sig, för det är en mycket, mycket bättre dokumentproduktionsmiljö än alla *Office-paketen sammantagna. För bildredigering och grafisk produktion använder jag Gimp och Inkscape, de är i stort sett lika bra som Adobes motsvarigheter.

Det går bra att fråga mig om tips på bra mjukvara om det är något du saknar i den redogörelsen. Om du är road av programmering rekommenderar jag varmt Nightcode, det är en frisk fläkt i IDE-sammanhang men byggt för Clojure och kanske inte passar dig av det skälet.

Jag har också en Samsung Galaxy S II som telefon. Anledningen till att jag fortfarande kan använda den är att min operatör slutat leverera operativsystemuppdateringar för ett par år sedan (för de tycker inte att jag har betalat för mer än något års uppdateringar). Jag har ingen aning om vilka säkerhetsrisker jag utsätter mig för genom den idag, just på grund av att min Android-version är gravt föråldrad. Min inställning är att det är min sista telefon, men Angelica håller inte med, så om jag hittar någon blir nästa en enkel GSM-telefon utan ‘smartphone’-inslag. Jag får iallafall inte vad jag anser att jag betalar för om jag abonnemangsköper en ny med sådana inslag och jag känner bara förakt inför min operatörs policy avseende abonnemangsinnehåll, täckning och kundservice.

Ett alternativ vore någon Ubuntu-telefon eller motsvarande, förutsatt att GSM-telefoni funkar smidigt genom den, samt Whisper Systems mjukvara (RedPhone och TextSecure) eller motsvarande.

Jag har också en äldre minilaptop som jag använder sparsamt som mediacenterdator.

Knarkoholpolitiken åter aktuell i budgettider

Vänsterpartiets Karin Rågsjö profilerar sig som en debattör för evidensbaserad och skademinimerande narkotikapolitik. I Dagens Arena angriper hon Gabriel Wikström och ryter till med att nolltoleranslinjen är en snuttefilt.

Onödigt hårt språkbruk, tycker jag.

Själv är jag nolltoleransare, vi behöver bli av med narkotika och det kan bara ske på ett sätt.

Ta bort det juridiska narkotikabegreppet och börja betrakta rusmedelsbruk som andra fritidsintressen. Om jag får skena genom skogen med hjälp av häst eller cykel med de risker det innebär, eller jobba som boxare med de garanterade nervskador det medför, varför får jag inte äta en dos MDMA och gå på klubb? Om jag får hänga upp min försörjning på att jobba åttio timmar i veckan och vara tillgänglig snart nog dygnet runt, med den frätande belastning det innebär för nervsystemet, varför får jag inte använda prestationshöjande centralstimulanter med i stort sett samma effekt som den där åttiotimmarperveckalönen har på en del människor?

Vi vet också att det finns klassism i narkotikapolitiken. Människor med stora ekonomiska och sociala tillgångar har inga som helst svårigheter att försörja en opioid- eller stimulantvana år ut och år in, utan att någonsin ens misstänkas för brott, medan de på andra sidan samhällsstegen kan bli föremål för ständiga granskningar och frihetsinskränkningar från våldsmonopolet. I praktiken är det en reglering som korrumperat rättssystemet, där prejudikat baserats på hittepå och felaktigt dömande satts i system (till vilket kommer pinnjakten inom polisen), och dessutom slår snett med avseende på social status.

Vid sidan av detta finns sedan det av staten bejakade bruket av ett psykoaktivt nervgift, som överhuvudtaget inte borde användas som rusmedel i någon större utsträckning. En skriande och obegriplig inkonsekvens.

Se http://pontusnaslund.se/blog/?p=147, Extremism i domstolarna och sakfel i doktrinen, och http://pontusnaslund.se/blog/?p=151, Sverige cannabisodlarnas paradis, för fler resonemang kring den här märkliga överideologin.

Cyniska betraktelser över flyktingopinionen: repris från Facebook

Häromdagen delade en internetbekant, debattören och juristen Thabo ‘Muso, en betraktelse apropå vad som kommit att kallas flyktingkrisen men som mer är en förändring i tonläget i den offentliga debatten i Sverige. Jag tyckte att den var viktig att lyfta fram och skrev en egen i anslutning till densamma, på närliggande teman. Kort därefter fick jag frågan om jag kunde slänga ut det på bloggen istället så att det blir lättare att sprida, så när jag nu fått tillåtelse från Thabo att kopiera hans text lägger jag här ut den och min egen på ungefär det sätt som de hamnade på Facebook. Den som vill läsa hans text först, så som jag gjorde, kan scrolla ned direkt till den.

Min text:

Jag delar en hel del av de här tankarna. Det är mot den bakgrunden jag har återvänt till en del texter om biafrakriget idag, för att den tiden (ca. -67-70, men det beror lite på var man vill dra gränserna; se Wikipedia) liknade vår. I vad som idag är Nigeria rasade ett fruktansvärt sekteristiskt krig, den direkta uppföljningen efter att britterna tog sitt pick och pack och drog. ‘Grattis, nu är ni självständiga, ha så kul med de hierarkier och maktförhållanden och hämndmotiv vi lämnar efter oss, särskilt de där ultraauktoritära, genomkorrupta sultanatsresterna vi utnyttjat i alla år.’ Muslimer, eller islamister, hur man nu vill se det, öppnade med att massakrera kristna igbo i massor, tiotusental. De och andra grupper med en annan vision av hur samhället borde se ut svarade efter en tid med att utropa en egen stat i landets sydöstra delar, baserad på värden som idag benämns som ‘västerländska’, åtminstone i kontrast till den förföljelse som var det konkreta alternativet.
Biafra. Det togs förstås inte väl emot utan den nigerianska armén sattes in mot rebellerna, vilka var färre till antal men bättre soldater. Ett mycket kostsamt och besvärligt krig för den nigerianska armén, skulle det visa sig. Biaframiliserna agerade effektivt, inklusive långdistansräder och andra avancerade militärstrategiska operationer. Den nigerianska arméns lösning blev att acceptera ett dödläge, och sedan att skära av logistiskt viktiga farleder. Det är mycket lättare än att ta mark där fienden finns. Färre förluster och gradvis utvecklades en massvält i rebellernas område.
Resten av världen tittade på. Direkt strid är lättbegripligt, man kan oftast i varje given situation ta ställning till om en krigshandling var försvarlig eller ej. Så är det inte när det är fråga om svält. Den kryper på, det tar veckor, månader innan den verkligen tagit ett fast grepp om en population, och då är det alldeles för sent. De som drabbas först är barnen, undernäring slår alltid hårdast mot dem eftersom de växer så kraftigt. Från den här konflikten kommer ordet biafrabarn. När katastrofen var ett faktum, för det är inte förrän de vuxna drabbats hårt som någon egentligen bryr sig på annat håll, när en generation redan var omintetgjord, om än inte död ännu, kablades bilder ut över världen som visade hur små barn ser ut när de inte ätit på veckor, månader.

Gensvaret lät förstås inte vänta på sig. Det anordnades plötsligt stora välgörenhetsgalor och kändisar tävlade om att kläcka floskler och uppträda till förmån för insamlingar. När det var för sent, och alla kunde se att det var för sent, då skulle glitter och glamour och öppna hjärtan och rock mot svält sättas in för att rädda de som redan var förlorade.

Säkert med goda intentioner. Någon räddning blev det förstås inte. Biafra krossades brutalt. Sedan kom oljeindustrin dit och kunde etablera sig som om det inte redan bodde människor där (nå, inte riktigt, men nästan). Där finns den fortfarande kvar, och har kunnat bedriva en fruktansvärd rovdrift. Jag tror inte att Biafra, om staten hade överlevt, hade tillåtit den exploateringen, men därom får historikerna tvista.
Envar kunde se att biafrabarnen var förlorade. Envar kan se att flyktingar har dött i massor på väg till Europa, år ut och år in. Det har eskalerat sedan syrienkriget exploderade, men fenomenet är inte nytt. Få har brytt sig, helt enkelt. Få brydde sig under biafrakriget.

Det finns en ljuspunkt i berättelsen om Biafra, egentligen massor, men en som jag grävt lite extra i idag. Vid den tiden levde en märklig svensk, greve Carl Gustaf von Rosen. Han var stridspilot och flygmekaniker, han hjälpte till att bygga upp ett etiopiskt flygvapen efter förfrågan från kejsare Haile Selassie. Under biafrakriget deltog von Rosen direkt och indirekt i biafranska flygvapnet, som initialt var icke-existerande, men denna svenska expertis tillsammans med fransk fick snabbt fram enkla, effektiva flygplan. Han flög också in hjälpsändningar med mat och förnödenheter, förgäves förstås.

Han dör i ett granatanfall sommaren 1977, när han fortfarande envist flyger in hjälpsändningar till nödlidande, då i svårtillgängliga områden i Etiopien i samband med det så kallade ogadenkriget, då Somalia och Etiopien stred om Ogaden. (Se Wikipedia för en sammanfattning.)

Jag kan inte låta bli att undra om framtidens historieskrivare kommer att hitta några liknande personer i vår tid, i samband med de konflikter som rasar nu. I andra avseenden är jag säker på att historieskrivningen kommer att se ungefär likadan ut. Världssamfundet gör för lite, för sent. För sent är det redan, lägerflyktingarna har redan fått sina liv uppätna av kriget. Barnen har det värst, hela deras liv kommer att präglas av den där ‘hjälpen på plats’ som vissa tycker är så fantastisk, detta oavsett vilka insatser vi sätter in _nu_. När stridigheterna minskar, kommer vissa typer av företag att tjäna stora pengar. Som inte stannar i lokalsamhällena. Om femtio år, ett par generationer, kan vi konstatera att en anständig normalitet är på framväxt (jfr. Nigeria idag).

Historikerna kanske också kommer att konstatera att de flesta som engagerade sig i humanitära frågor, gjorde det för kortsiktiga ändamål. De tänkte inte så mycket på de stora sammanhangen, eller på att tidsrymderna det handlar om måste räknas i halvsekler hit och dit. Några år av krig eller svält kostar mänskligheten decennier av utvecklingspotential och sår frön som kan kosta än fler, för hämnd kommer naturligt för de allra flesta av oss.

Sådant tänker jag på när jag ser Expressens löp. Bilden på pojken som spolades upp på en strand. Alla som frenetiskt kommenterar dessa små, små detaljer i de stora, stora skeenden som utspelar sig inför våra ögon. Idag sker det i realtid. Vi har sett syrienkriget i detalj på våra skärmar sedan 2011-2012. Vi har tittat på avrättningsfilmer, slösat ett år på att ondgöra oss över en enskild milis trots att det är områdets formella statsapparat som mördar flest och mest urskillningslöst. Ibland har jag försökt erbjuda alternativa bilder, perspektiv och sätt att resonera, men snuffilmerna och snuffbilderna trumfar tyvärr alltid. Om inte direkt, så kort därefter.

Jag tror inte att det är tidsandan. För så här har det sett ut förr, när ett annat teknologiskt paradigm var rådande. Det är mänskligt. Det är det vi behöver övervinna om vi ska kunna lyfta blicken. Organisera istället för att reagera. Bilda gemenskap istället för att tävla om vem som har rätt eller gör rätt.
Jag hoppas att fler försöker göra det imorgon än som gör det idag. Det är så vi kan vinna. Du kan börja direkt, genom att studera och fundera ordentligt, så att du slutar vara rädd och arg, och vägra att dras med hit och dit av trender och uppbragta röster. Det är en grund att stå på. Sedan kan du lära någon annan, mötas för att göra något tillsammans, bygga ett nätverk, en organisation, en plattform. Ingen månadsgåva i världen kan ersätta det, oavsett intention och storlek. För krigandet och svältandet kommer att fortsätta länge till, även om Hans Rosling har rätt i att det är bättre idag än igår.

 

Thabos uppdatering:

Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.

Flyktingar på väg från Mellanöstern har under alla år dött. Män, kvinnor och barn. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar.

Och de har spolats upp på land inte minst på grekiska stränder i åratal.
Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med ett gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade “tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.
Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala såväl som hårresande detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas för “adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om “massinvandring”, “skäggbarn”, “lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.