Vänsterpartiets Karin Rågsjö profilerar sig som en debattör för evidensbaserad och skademinimerande narkotikapolitik. I Dagens Arena angriper hon Gabriel Wikström och ryter till med att nolltoleranslinjen är en snuttefilt.

Onödigt hårt språkbruk, tycker jag.

Själv är jag nolltoleransare, vi behöver bli av med narkotika och det kan bara ske på ett sätt.

Ta bort det juridiska narkotikabegreppet och börja betrakta rusmedelsbruk som andra fritidsintressen. Om jag får skena genom skogen med hjälp av häst eller cykel med de risker det innebär, eller jobba som boxare med de garanterade nervskador det medför, varför får jag inte äta en dos MDMA och gå på klubb? Om jag får hänga upp min försörjning på att jobba åttio timmar i veckan och vara tillgänglig snart nog dygnet runt, med den frätande belastning det innebär för nervsystemet, varför får jag inte använda prestationshöjande centralstimulanter med i stort sett samma effekt som den där åttiotimmarperveckalönen har på en del människor?

Vi vet också att det finns klassism i narkotikapolitiken. Människor med stora ekonomiska och sociala tillgångar har inga som helst svårigheter att försörja en opioid- eller stimulantvana år ut och år in, utan att någonsin ens misstänkas för brott, medan de på andra sidan samhällsstegen kan bli föremål för ständiga granskningar och frihetsinskränkningar från våldsmonopolet. I praktiken är det en reglering som korrumperat rättssystemet, där prejudikat baserats på hittepå och felaktigt dömande satts i system (till vilket kommer pinnjakten inom polisen), och dessutom slår snett med avseende på social status.

Vid sidan av detta finns sedan det av staten bejakade bruket av ett psykoaktivt nervgift, som överhuvudtaget inte borde användas som rusmedel i någon större utsträckning. En skriande och obegriplig inkonsekvens.

Se http://pontusnaslund.se/blog/?p=147, Extremism i domstolarna och sakfel i doktrinen, och http://pontusnaslund.se/blog/?p=151, Sverige cannabisodlarnas paradis, för fler resonemang kring den här märkliga överideologin.