Skicka soldater till Irak, sen då?

Sedan i januari har regeringen varslat om ett intresse för att skicka militärt stöd till Irak. Det handlar om att hjälpa till med utbildningsinsatser “för framförallt Peshmergan“, i samarbete med Tyskland.

Jag har funderat lite på vad det betyder. Wallström har inte avslöjat vad ändamålet skulle vara, utöver det svepande att hjälpa kurderna att “hejda” Islamiska Staten/IS. Det är inte ett tydligt mål som kan utvärderas, så det är än så länge okänt vad insatsen är tänkt att uppnå. USA och Förenade Kungadömet har redan utbildare och rådgivare på plats (en del av vilka är egentligen specialtrupp som strider), tillkommer Tyskland och Sverige tror jag inte att det tillför utbildningsinsatserna särskilt mycket även om peshmerga har hundratusentals soldater.

Dels för att de har rikligt med stridserfarenhet och är etablerade i regionen sedan nästan ett sekel. Dels för att västländer har varit närvarande i Irak som militära rådgivare, utbildare och påtryckare under lång tid. Det ligger nära till hands att förstå det som ett sätt att få direkt tillgång till underrättelser, skicka svenska soldater på praktik och knyta kontakter med en statsliknande institution (federal enhet eller delstat, om jag minns den irakiska konstitutionen rätt) som är på väg att etablera sig som en regional maktspelare.

I somras tog peshmerga staden Kirkuk och lade till den och närliggande områden till kurdernas delstat i Irak. Efter offensiven mot Mosul, som är eller var en kurddominerad stad och nu ligger inom IS område, som kommer om någon månad där irakiska armén och andra avser ta tillbaka den är det oklart hur peshmerga och den kurdiska delstaten kommer att agera. Det är inte osannolikt att de kommer att vilja utsträcka sitt territorium ytterligare, med tanke på att så redan skett.

Av intresse är också irakisk-kurdisk parlamentarisk politik. För tillfället är det ett kurdisknationalistiskt parti som har flest mandat, med en avknoppning till följd av bland annat korruption och auktoritär politik som främsta konkurrent. Lite tillspetsat vill regeringen stödja en annan regering som är korrupt, auktoritär och nationalistisk. Som förmodligen har expansionistiska ambitioner nu när den postkoloniala indelningen av det kolonialt uppritade Irak bryter samman och med all sannolikhet kommer att delas upp i tre delar, en kurdisk, en sunniarabisk och en sjiitisk.

Såvitt känt har inte heller IS någon betydande reguljär militär förmåga. De har kört fast där de har mött på motstånd från peshmerga (och andra stridande rörelser, YPG/J i Syrien, Assads armé, osv.) och inte klarat av att breda ut sig utanför sunnidominerade områden där det i praktiken inte funnits något motstånd mot ett mer eller mindre formellt maktskifte. Eller för att använda ett annat perspektiv, de har fyllt ett maktvakuum med etniska gränser och inte lyckats agera som en reguljär armé för att ta mer mark än så, åtminstone om vi ser till Irak, i Syrien är situationen såvitt jag förstår något mer komplex men följer i grova drag samma mönster.

Ibland verkar det som om en del tror att när IS lugnar ned sig eller dess ledarskap dödats så kommer ett lugn att infinna sig i Irak. Det tror inte jag är fallet, för en vecka sedan kom rapporter om att en sjiitisk milis genomfört en massaker i sunnidominerade västra Irak. Förutsättningarna för sekteristiska strider uppstod inte med IS avancemang under senaste året och kommer inte att försvinna med dem. Eventuellt kommer det framförallt att handla om ett proxykrig mellan gulfstaterna och Iran men den kurdiska delstaten kommer att vara tvungen att förhålla sig till den processen och förmodligen också delta i någon mån.

Det betyder att skickar Sverige trupp till Irak är det till en aktör som kommer att fortsatt vara inblandad i uppgörelserna om makt över landets territorium, något som kanske inte är helt i linje med vår formella alliansfrihet. Oavsett det, det hade varit tacknämligt om regeringen lite tydligare förklarade sitt val av militär partner i konflikten och förväntningar på framtiden. Det finns andra aktörer att stödja om det är erfarenhet av och mer eller mindre direkt strid mot IS man är ute efter, dels den irakiska armén och sjiitiska miliser, dels efterfrågar kurderna i norra Syrien stöd från utlandet. De senare är trängda mellan Turkiet och Assad tillsammans med IS, vilka anstränger sig hårt för att genomföra en etnisk och politisk rensning i området, som till stor del är ruralt och där befolkningen inte har kunnat försvara sig.

Det är miliserna YPG och YPJ som är kurdernas militära förmåga där, och sett till exempelvis detta är nog utbildningsbehovet större där än hos peshmerga. Ett problem med att genomföra en militär insats där är förstås att det är mycket farligare och att det håller på att växa fram ett kurdiskt samhälle starkt påverkat av Abdullah Öcalan och PKK, en person och rörelse som är belastad av en historia rik på irreguljär krigföring och terrorattentat. Kanske kan vår relation till Turkiet också spela in, men det är som mycket annat kring förslaget högst oklart.

Så, jag tar inte ställning till om det är rätt eller fel att skicka trupp till Irak, men jag saknar ett offentligt samtal om varför och på vilket sätt det bör ske. I området genomför ekonomisk-politiska stormakter proxykrig på en arena söndersliten av etnisk-religiösa inbördeskrig, där det inte är lätt att prognostisera framtiden eller utröna vilka man allierar sig med om man lägger sig i.

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *