Hanif Bali kommenterar debatten om förändringar i anhöriginvandringsreglerna med det intressanta begreppet bidragsberoende. I sitt resonemang gör han det inte tydligt att hans ställningstagande är att om man inte arbetar tillräckligt mycket för att vara någotsånär självförsörjande ska man heller inte få bo med en maka eller make som finns i utlandet, en variant på högerns doktrin om att den som inte arbetar ej heller ska äta.
Jag tänkte ta tillfället i akt att fundera lite på begreppet bidragsberoende. SCB använder termen i sin statistikföring, åtminstone när den presenteras som pressmeddelanden och begreppsförklaringar. I anslutning därtill kan man läsa saker som:
De allra flesta är dock överens om att de som har låg inkomst eller har inkomster som till stor del kommer från de ekonomiska trygghetssystemen i samhället riskerar ekonomisk utsatthet.
i en artikel rubricerad “ung och pank eller gammal och bidragsberoende”. Här knyts alltså allt utnyttjande av trygghetssystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadsstöd, med mera, till ordet. Förmodligen är det så Hanif tänker på begreppet i sig, det vill säga, alla som flyttar till Sverige och behöver stöd från det allmänna ingår alltså egentligen i gruppen, men han undantar de som får sin huvudsakliga försörjning från en partner i sin artikel. Det är något förvirrande, men inte så förvirrande som att han döljer sitt eget politisk-ideologiska ställningstagande bakom påståenden om den enda vägens politik. Alltså att det bara finns en rimlig hållning och det är att vi inte som samhälle ska dela på utgifterna för nyanlända anhöriga, vad han kallar för en självklar “klokskap”.
Ordet har en distinkt negativ klang. Det är bildat på samma sätt som alkoholberoende, matberoende, m.fl. liknande konstruktioner. Oavsett formaliseringar till att gälla det offentligas utgifter till enskilda är begreppet uppenbart tänkt att signalera en sjuklighet, ett tärande och förstörande och utsugande.
Värt att notera är också att det uteslutande används om enskilda människor som är socialt utsatta. Se citatet från SCB ovan. Företag kan inte vara bidragsberoende, ens när de sörplar i sig stora summor lån och gåvor från staten, som Saab eller när stora snabbmatsfranchise hävdar att verksamheten indirekt är beroende av subventioner. De är inte bidragsberoende. Banker som lever på tillskott av allmänt kapital, nollränta, och så vidare, de slipper också undan sjukdomsklassningen.
Om det nu ens är en sjukdomsklassning i botten, överideologin på missbruksområdet är ju för droger i allmänhet att det är repression som är första ledets support. Du kan inte låta bli att knarka? Då är det fängelse du ska ha, så att du blir mindre motiverad att knarka.
Ett liknande resonemang har förts i praktisk politik under Alliansens regerande. Du kan inte låta bli att vara fattig och sjuk? Då är det indraget stöd från det allmänna du ska ha, så att du blir mer motiverad att vara rik och frisk.
Åter till bidragsberoendet. Ordet används inte, mig veterligen, för att klassificera de EU-migranter som försöker tigga ihop till brödfödan, en biljett hem eller vad det nu kan vara. Ett bidrag till dem är inte ett riktigt bidrag. Ej heller bidrag som kommer från civilsamhällets föreningar. De som tar emot dem beskrivs inte som beroende, de är inte sjukliga alternativt trasiga i sin karaktär, alltså på det vis som medför straff och korrektion i fallet narkotika. Däremot misstänkliggörs de på andra sätt, naturligtvis.
Ordet verkar ha bildats för att karaktärisera de som har mage att ta del av samhällets ekonomiska gemenskap, och trots att det som i den kontexten kallas för bidrag vanligen förutsätter motprestation och inte är gåvor, den vardagliga betydelsen av bidrag, som något negativt.
Anhöriginvandrare blir således ett slags besvärande missbrukare med den här terminologin. Det är inte så att de kommer hit för att cirkulera moms utan är ett problem, en belastning. Kanske är det att de konkurrerar med företag om att få bidrag från det allmänna som sticker i ögonen på en del. Det är bättre att de är i utlandet och får bidrag från sina anknytningar i Sverige än att de är här och får bidrag från det allmänna som omsätts i vår inhemska ekonomi. Kanske är de mer lönsamma där än här, jag vet inte, men språkbruket är tydligt utformat för att komma fram till slutsatsen att de som inte försörjs av en andel av ett företag inte heller ska äta. Politiken går före språket, härskar över det. Trots att vi alla i någon mening är bidragsberoende, för att erhålla utbildning, när vi tar emot försäkringsutbetalningar, i form av skattesubventioner, ad nauseam, helt enkelt är beroende av andra människor för vår levnadsstandard och sociala trygghet, pekar politiken ut en viss grupp som särskilt klandervärd i det här hänseendet och det framgår inte av hur etiketten är konstruerad, utan av hur den används och i viss mån av vem.
Så när vi begagnar oss av språkbruk reproducerar vi maktutövning och ideologi, även med så etablerade, accepterade, begrepp som bidragsberoendet.