Den här artikeln handlar om hur dystopiska blockbusterfilmer saknar verklighetsanknytning i vissa avseenden. Det följande är en kommentar jag skrev på Facebook i anledning av den.

Inte bara det, de undviker andra självklara styggelser som också kommer finnas in ye close distant future.

Krigsprocesser kommer fortfarande att finnas kvar. De kommer fortfarande vara baserade på massakrer på civila men med snäppet vassare vapen än idag, förmodligen i långt högre grad automatiserade. Drönare som fattar egna avfyringsbeslut är precis runt hörnet med dagens ansiktsigenkänning, drivmedelsalternativ (solceller, bränsleceller, &c.), med mera. Trådlösa nätverk gör att datorkraften som fattar beslutet aldrig behöver vara i närheten av slagfältet utan kan vara ohyggligt stor i jämförelse med den som finns i enheten som konkret deltar i övervakning och strid, som redan den i sig räcker för att känna igen en person, ett fordon, en typ av utrustning. Kan man köra en robot på en komet tio års rymdresa bort kan man ha en drönare som spanar autonomt här och matas med mål den ska sätta en guidad sprängladdning i om den ‘ser’ ett.

Konkret adel kommer att finnas kvar men precis som idag kommer den att komma undan med sin utsugning och skenbara normlöshet. Tänk nutidens skattesmitare. Facebook, Google, Spotify, välfärdskoncerner, osv., ‘everyone does it’, och vi bara bugar och tackar och ger bort våra liv till dem. Det kommer inte att ändras, drömmen om en revolution är just en dröm och i filmsammanhang är det alltid en hårdkrystad och orealistisk maktordning som ska hotas av någon förment folklig resning (typiskt sett ledd av en ensam glorifierad ledare, diktatur mot oligopol alt. diktatur).

Stammentalitet kommer också att finnas kvar, inte bara i form av sexism-rasism-klassism-komplex utan också kommersiella kulter (kolloidalt silver, dieter, anti-vaccin-rörelser, abortmotståndare &c.) mot vetenskap, identitetspolitiska gäng mot varandra, med mera. De krigar ibland, ibland försöker de tysta varandra med mer subtila medel. Dessa medel utvecklas också på diverse tekniska och sociala nivåer.

Haken är naturligtvis att vi inte vill känna igen oss för mycket i pop-sci-fi av dystopiskt slag, idén med genren som masskonsumtion är att vi ska känna att det inte är så snuskigt dåligt idag utan att det kunde vara mycket värre. Problemet i förhållande till verkligheten är då att för den som sett sin familj stympad och mördad eller lever i svält är inte en framtid med annan teknologi och liknande förhållanden särskilt skrämmande, och eftersom dramaturgin måste sluta i att någon annan än förtryckaren vinner blir dystopiberättelsen för dessa snarast en renodlat utopisk berättelse.