Påbjudet soundtrack. Det är klezmer. Den passar till texten. Du vågar klicka.
Relativisera inte!
Det här uttrycket har på sistone blivit populärt i det svenska debattlandskapet, framförallt bland borgerliga men jag har också sett det hos rödgröna opinionsbildare. Innan dess var det extremhögerns språkbruk och ett signalord som inskärper en svensk eller europeisk exceptionalism. I den miljöns tänkande är det en synd att behandla ‘svenskar’ jämte ‘svenskfientliga’, ‘invandrare’, ‘utlänningar’. Det kanske finns svenska män som våldtar men det är fasiken inte samma sak som när utlänningar våldtar, det kanske finns svenska män som är sexistiska as men det är fasiken inte samma sak som när muslimer är sexistiska as, osv.
Utvecklingen kan betraktas som en rejäl metapolitisk framgång för den nyfascistiska rörelsen. Plötsligt är avlönade tyckonomer i kvällspressens ledarskribentkår megafoner för deras tankefigur. Inget nytt i sig att de anpassar sig efter vad de läser men förbudet mot jämförelser bör nog betraktas som en särskilt betydande seger. Ett konkret och aktuellt exempel är Patrik Kronqvists argumentation för att utländska barn ska utsättas för de mest intensiva antihomofobiska insatserna.
I stället för att ta Bibakabadis erfarenheter som en ledtråd till var värderingsarbetet behöver vara som mest intensivt känner sig projektledaren Sara Mühling tvungen att påpeka att “utmaningen är omfattande och generell”.
Det är en relativisering som känns igen från debatten om hedersvåld och antisemitismen i Malmö. Tanken är säkert god: att undvika att underblåsa främlingsfientlighet. Tanken är säkert god: att undvika att underblåsa främlingsfientlighet. Och visst finns homofobi i hela samhället.
Men det finns goda skäl att tro att problemet är mer utbrett i grupper från länder där homosexualitet fortfarande straffas med fängelse eller döden. Och när en muslimsk bög utsätts för hat och hot från andra muslimer måste vi kunna fokusera på den problematiken.
Retoriken och tankefiguren är förmodligen en utveckling av det högerextrema förbudet mot kulturrelativism. Åtminstone är det ordet de använder, betydelsen är något oklar men funktionen verkar vara ungefär densamma som i det generella förbudet mot jämförelser, ett inskärpande av att det är syndigt att jämföra vad de tänker på som svenskar med icke-svenskar. Det senare begreppet synes omfatta alla de inordnar i kategorier som osvenskt, svenskfientligt, med mera. Alltså alla från journalister som gör sitt jobb till vänsteraktivister, utöver varenda en med utländsk bakgrund som inte anslutit sig till den nyfascistiska rörelsen.
Vad man kan notera är att skribenten ovan hycklar. Han jämför uttrycken för homofobi mellan olika grupper för att sedan slå fast att de är tydligare för honom när de kommer från en viss grupp och därför bör maktutövning inriktas på just den gruppen. Det här felsteget sker nästan varje gång relativiseringsförbudet inskärps, vilket har en högst naturlig förklaring: jämförelsen är en grundläggande analytisk metod som redan hjärnan själv opererar med. Påfallande ofta använder också samma tyckonomer uttrycket extremism, i sig en relativistisk term. För extremt, det är det som jämförelsevis avviker från det som anses måttfullt. Eller med ett annat ord, som kanske förklarar den parlamentariska högerns kärlek till begreppet: moderat.
Förutom hycklandet är det en antiintellektuell och osaklig retorisk strategi. Genom att hojta ‘relativisera inte!’ kräver avsändaren att jämförande analyser som går hen emot utestängs från samtalet. För skribenten ovan är det oacceptabelt att inta hållningen att det är minst lika viktigt att motarbeta homofobi bland makthavare som sittande andre vice talman i riksdagen eller den där centerpartisten i Svenska Kyrkan eller pastorn som fick sitt facebookkonto avstängt för hets mot folkgrupp eller andra ungdomsgrupper med utländsk härkomst än de som är muslimska. Genom att slänga vettet överbord och fisa ur sig en nyfascistiskt inspirerad ordsallad tjänar skribenten ovan sin lön. Det ser han inte som ett problem, utan det problem han ansåg trängande när han skrev sin text var att det finns muslimer bland skolungdomen som är uttalat homofoba i sina uttryck. Några jämförande attitydundersökningar får inte läggas till grund för policyutveckling och maktutövning, vad han (och säkert många andra) kallar för “värderingsarbete”.
Vidare, retoriken omöjliggör sakligt, vuxet samtal. Det är förstås själva poängen, genom att bestrida dess lämplighet bjuder man in till svar i stil med anklagelser om att man är ute efter att skydda muslimskt böghat i godhetsknarkandets anda och så vidare. Vi som är mer rädda för lagstiftare med gravt HBTQ-fientliga värderingar än bröliga skolpojkar som har det påstås vara äckliga homofobskyddande idioter. Underliggande är uppfattningen att de bröliga skolpojkarna i egenskap av muslimer är en farligare maktfaktor än riksdagens andre vice talman. Riksdagen är mindre mäktig än stöddiga unga män som alltjämt är institutionaliserade i skolan och föremål för indoktrineringsprogram av diverse olika slag, vars framtid än så länge är avhängig hur de anpassar sig till den miljön.
Hur känner du inför den synen på parlamentarismen och dess legitimitet?
Nu ska jag lyssna på detta och äta en sen frukost. Förhoppningsvis kommer jag att känna mig mindre äcklad av samhällsklimatet efteråt. Vill du donera till mitt missbruk av morgonkaffe kan du göra det med Swish till 0760296937 eller via Patreon.