Category Archives: Politik

Skicka soldater till Irak, sen då?

Sedan i januari har regeringen varslat om ett intresse för att skicka militärt stöd till Irak. Det handlar om att hjälpa till med utbildningsinsatser “för framförallt Peshmergan“, i samarbete med Tyskland.

Jag har funderat lite på vad det betyder. Wallström har inte avslöjat vad ändamålet skulle vara, utöver det svepande att hjälpa kurderna att “hejda” Islamiska Staten/IS. Det är inte ett tydligt mål som kan utvärderas, så det är än så länge okänt vad insatsen är tänkt att uppnå. USA och Förenade Kungadömet har redan utbildare och rådgivare på plats (en del av vilka är egentligen specialtrupp som strider), tillkommer Tyskland och Sverige tror jag inte att det tillför utbildningsinsatserna särskilt mycket även om peshmerga har hundratusentals soldater.

Dels för att de har rikligt med stridserfarenhet och är etablerade i regionen sedan nästan ett sekel. Dels för att västländer har varit närvarande i Irak som militära rådgivare, utbildare och påtryckare under lång tid. Det ligger nära till hands att förstå det som ett sätt att få direkt tillgång till underrättelser, skicka svenska soldater på praktik och knyta kontakter med en statsliknande institution (federal enhet eller delstat, om jag minns den irakiska konstitutionen rätt) som är på väg att etablera sig som en regional maktspelare.

I somras tog peshmerga staden Kirkuk och lade till den och närliggande områden till kurdernas delstat i Irak. Efter offensiven mot Mosul, som är eller var en kurddominerad stad och nu ligger inom IS område, som kommer om någon månad där irakiska armén och andra avser ta tillbaka den är det oklart hur peshmerga och den kurdiska delstaten kommer att agera. Det är inte osannolikt att de kommer att vilja utsträcka sitt territorium ytterligare, med tanke på att så redan skett.

Av intresse är också irakisk-kurdisk parlamentarisk politik. För tillfället är det ett kurdisknationalistiskt parti som har flest mandat, med en avknoppning till följd av bland annat korruption och auktoritär politik som främsta konkurrent. Lite tillspetsat vill regeringen stödja en annan regering som är korrupt, auktoritär och nationalistisk. Som förmodligen har expansionistiska ambitioner nu när den postkoloniala indelningen av det kolonialt uppritade Irak bryter samman och med all sannolikhet kommer att delas upp i tre delar, en kurdisk, en sunniarabisk och en sjiitisk.

Såvitt känt har inte heller IS någon betydande reguljär militär förmåga. De har kört fast där de har mött på motstånd från peshmerga (och andra stridande rörelser, YPG/J i Syrien, Assads armé, osv.) och inte klarat av att breda ut sig utanför sunnidominerade områden där det i praktiken inte funnits något motstånd mot ett mer eller mindre formellt maktskifte. Eller för att använda ett annat perspektiv, de har fyllt ett maktvakuum med etniska gränser och inte lyckats agera som en reguljär armé för att ta mer mark än så, åtminstone om vi ser till Irak, i Syrien är situationen såvitt jag förstår något mer komplex men följer i grova drag samma mönster.

Ibland verkar det som om en del tror att när IS lugnar ned sig eller dess ledarskap dödats så kommer ett lugn att infinna sig i Irak. Det tror inte jag är fallet, för en vecka sedan kom rapporter om att en sjiitisk milis genomfört en massaker i sunnidominerade västra Irak. Förutsättningarna för sekteristiska strider uppstod inte med IS avancemang under senaste året och kommer inte att försvinna med dem. Eventuellt kommer det framförallt att handla om ett proxykrig mellan gulfstaterna och Iran men den kurdiska delstaten kommer att vara tvungen att förhålla sig till den processen och förmodligen också delta i någon mån.

Det betyder att skickar Sverige trupp till Irak är det till en aktör som kommer att fortsatt vara inblandad i uppgörelserna om makt över landets territorium, något som kanske inte är helt i linje med vår formella alliansfrihet. Oavsett det, det hade varit tacknämligt om regeringen lite tydligare förklarade sitt val av militär partner i konflikten och förväntningar på framtiden. Det finns andra aktörer att stödja om det är erfarenhet av och mer eller mindre direkt strid mot IS man är ute efter, dels den irakiska armén och sjiitiska miliser, dels efterfrågar kurderna i norra Syrien stöd från utlandet. De senare är trängda mellan Turkiet och Assad tillsammans med IS, vilka anstränger sig hårt för att genomföra en etnisk och politisk rensning i området, som till stor del är ruralt och där befolkningen inte har kunnat försvara sig.

Det är miliserna YPG och YPJ som är kurdernas militära förmåga där, och sett till exempelvis detta är nog utbildningsbehovet större där än hos peshmerga. Ett problem med att genomföra en militär insats där är förstås att det är mycket farligare och att det håller på att växa fram ett kurdiskt samhälle starkt påverkat av Abdullah Öcalan och PKK, en person och rörelse som är belastad av en historia rik på irreguljär krigföring och terrorattentat. Kanske kan vår relation till Turkiet också spela in, men det är som mycket annat kring förslaget högst oklart.

Så, jag tar inte ställning till om det är rätt eller fel att skicka trupp till Irak, men jag saknar ett offentligt samtal om varför och på vilket sätt det bör ske. I området genomför ekonomisk-politiska stormakter proxykrig på en arena söndersliten av etnisk-religiösa inbördeskrig, där det inte är lätt att prognostisera framtiden eller utröna vilka man allierar sig med om man lägger sig i.

 

 

 

 

Kommentar till FP:s utspel om språkkrav

Folkpartiet har idag avgivit 5 förslag till förändringar i utlänningsrätten. Av dessa sticker så kallat språkkrav för medborgarskap ut. Om de övriga kan sägas att det rörande försörjningskrav synes vila på en falsk förutsättning, det är redan huvudregel att anknytningen i Sverige ska ordna försörjningen. Förmodligen är FP ute efter att det ska bli svårare för makar utan barn att återförenas här, vilket jag tror kan vara svårt att implementera på grund av rätten till familjeliv enligt Europakonventionen m.fl. internationella åtaganden.

De vill också att så fort en person med tillfälligt uppehållstillstånd erhåller en egen försörjning ska det ombildas till ett permanent. Varför en person med skyddskäl skulle uppfatta det som ett incitament av något slag är oklart. Det verkar mest vara tom retorik, i kontrast till nästa förslag, där de gör klart att “modern” i borgerlighetens språkbruk innebär en återgång till den idéhistoriska modernitetens arbetsrätt. De vill helt enkelt dra in anställningstrygghet och skyller på invandrarna.

De anser att välbeställda familjer ska subventioneras till att köpa pigtjänster, istället för att invandrare som inte har det välbeställt får ekonomiskt stöd. Vad det ska leda till annat än segregation är högst oklart.

Slutligen vill de införa ett så kallat språkkrav för medborgarskap. Det är något de avsett införa länge, utan att någonsin förklara varför. Jag har svårt att se det som något annat än ett stråk av ultranationalism hos FP. Medborgarskap är för mig en fråga om sociala och politiska rättigheter, så icke hos FP. Där räcker det inte med att du vill bo och leva här, och också gjort det under flera år, det är inte tillräckligt för att du ska omfattas av de rättigheter och skyldigheter som tillkommer medborgare.

Nej, det kan mycket väl vara så att du klarar dig bra på en begränsad svensk vokabulär och engelska, klarar du inte av en examination i svenska språket ska du finna dig i att leva med ett snävare rättsskydd än de flesta omkring dig. Det spelar ingen roll om du klarar din egen försörjning, är du inte med i folkpartisternas språkliga gemenskap är du inte en av oss och ska inte kunna bli det.

Det finns också ett särbehandlingsperspektiv. FP vill ställa helt andra krav på inflyttade än infödingar, ytterligare en indikation på att vad de är ute efter är segregation. Att de med de här förslagen vill kommunicera ett ideologiskt släktskap med nyfascisterna är uppenbart, frågan man bör ställa sig är varför de låtsas som om de inte gör det i andra sammanhang.

De har regerat med stöd av dem i en mandatperiod. De delar ideologisk grundsyn i så fundamentala frågor som medborgarskapets natur. Steget är inte långt till ett djupare samarbete.

För vänstern är det här utspelet en viktig bekräftelse av vad vi hävdat i åratal. Sverigedemokraterna är i allt väsentligt ett stödparti till Alliansen, och Alliansen på väg att alliera sig med dem.

Jag blir inte förvånad om de efter nästa val slår sig ihop och utnyttjar decemberöverenskommelsen för en variant på det norska samarbetet mellan högern och Fremskrittspartiet.

 

 

 

 

 

Jakten på bidragsberoendet

Hanif Bali kommenterar debatten om förändringar i anhöriginvandringsreglerna med det intressanta begreppet bidragsberoende. I sitt resonemang gör han det inte tydligt att hans ställningstagande är att om man inte arbetar tillräckligt mycket för att vara någotsånär självförsörjande ska man heller inte få bo med en maka eller make som finns i utlandet, en variant på högerns doktrin om att den som inte arbetar ej heller ska äta.

Jag tänkte ta tillfället i akt att fundera lite på begreppet bidragsberoende. SCB använder termen i sin statistikföring, åtminstone när den presenteras som pressmeddelanden och begreppsförklaringar. I anslutning därtill kan man läsa saker som:

De allra flesta är dock överens om att de som har låg inkomst eller har inkomster som till stor del kommer från de ekonomiska trygghetssystemen i samhället riskerar ekonomisk utsatthet.

i en artikel rubricerad “ung och pank eller gammal och bidragsberoende”. Här knyts alltså allt utnyttjande av trygghetssystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadsstöd, med mera, till ordet. Förmodligen är det så Hanif tänker på begreppet i sig, det vill säga, alla som flyttar till Sverige och behöver stöd från det allmänna ingår alltså egentligen i gruppen, men han undantar de som får sin huvudsakliga försörjning från en partner i sin artikel. Det är något förvirrande, men inte så förvirrande som att han döljer sitt eget politisk-ideologiska ställningstagande bakom påståenden om den enda vägens politik. Alltså att det bara finns en rimlig hållning och det är att vi inte som samhälle ska dela på utgifterna för nyanlända anhöriga, vad han kallar för en självklar “klokskap”.

Ordet har en distinkt negativ klang. Det är bildat på samma sätt som alkoholberoende, matberoende, m.fl. liknande konstruktioner. Oavsett formaliseringar till att gälla det offentligas utgifter till enskilda är begreppet uppenbart tänkt att signalera en sjuklighet, ett tärande och förstörande och utsugande.

Värt att notera är också att det uteslutande används om enskilda människor som är socialt utsatta. Se citatet från SCB ovan. Företag kan inte vara bidragsberoende, ens när de sörplar i sig stora summor lån och gåvor från staten, som Saab eller när stora snabbmatsfranchise hävdar att verksamheten indirekt är beroende av subventioner. De är inte bidragsberoende. Banker som lever på tillskott av allmänt kapital, nollränta, och så vidare, de slipper också undan sjukdomsklassningen.

Om det nu ens är en sjukdomsklassning i botten, överideologin på missbruksområdet är ju för droger i allmänhet att det är repression som är första ledets support. Du kan inte låta bli att knarka? Då är det fängelse du ska ha, så att du blir mindre motiverad att knarka.

Ett liknande resonemang har förts i praktisk politik under Alliansens regerande. Du kan inte låta bli att vara fattig och sjuk? Då är det indraget stöd från det allmänna du ska ha, så att du blir mer motiverad att vara rik och frisk.

Åter till bidragsberoendet. Ordet används inte, mig veterligen, för att klassificera de EU-migranter som försöker tigga ihop till brödfödan, en biljett hem eller vad det nu kan vara. Ett bidrag till dem är inte ett riktigt bidrag. Ej heller bidrag som kommer från civilsamhällets föreningar. De som tar emot dem beskrivs inte som beroende, de är inte sjukliga alternativt trasiga i sin karaktär, alltså på det vis som medför straff och korrektion i fallet narkotika. Däremot misstänkliggörs de på andra sätt, naturligtvis.

Ordet verkar ha bildats för att karaktärisera de som har mage att ta del av samhällets ekonomiska gemenskap, och trots att det som i den kontexten kallas för bidrag vanligen förutsätter motprestation och inte är gåvor, den vardagliga betydelsen av bidrag, som något negativt.

Anhöriginvandrare blir således ett slags besvärande missbrukare med den här terminologin. Det är inte så att de kommer hit för att cirkulera moms utan är ett problem, en belastning. Kanske är det att de konkurrerar med företag om att få bidrag från det allmänna som sticker i ögonen på en del. Det är bättre att de är i utlandet och får bidrag från sina anknytningar i Sverige än att de är här och får bidrag från det allmänna som omsätts i vår inhemska ekonomi. Kanske är de mer lönsamma där än här, jag vet inte, men språkbruket är tydligt utformat för att komma fram till slutsatsen att de som inte försörjs av en andel av ett företag inte heller ska äta. Politiken går före språket, härskar över det. Trots att vi alla i någon mening är bidragsberoende, för att erhålla utbildning, när vi tar emot försäkringsutbetalningar, i form av skattesubventioner, ad nauseam, helt enkelt är beroende av andra människor för vår levnadsstandard och sociala trygghet, pekar politiken ut en viss grupp som särskilt klandervärd i det här hänseendet och det framgår inte av hur etiketten är konstruerad, utan av hur den används och i viss mån av vem.

Så när vi begagnar oss av språkbruk reproducerar vi maktutövning och ideologi, även med så etablerade, accepterade, begrepp som bidragsberoendet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad vill Stefan Hanna?

http://mobil.unt.se/start/vill-att-sd-stodjer-alliansen-3470914.aspx

Nås av nyheten att Stefan Hanna vill att SD ska hjälpa till att fälla S-regeringens budget, och detta med hänvisning till migrationspolitiken.

Att han helst ser att budgeten faller är inget konstigt i sig. Det konstiga är att han nu menar att MP är en omöjlig partner i migrationspolitiken, precis den partner som den förra regeringen gjorde upp med för att undanhålla SD från inflytande.

Frågan är vad han vill uppnå genom att mana Alliansen till den här omsvängningen. Utspelet måste nog betraktas som kritik mot den tidigare migrationspolitiska överenskommelsen, samtidigt påstår han att den bör stå fast och användas som motivering till fortsatt nedmontering av socialförsäkringarna. Åtminstone att de bör vara oförändrade.

Är det här resonemangshaveriet hans lösning på att borgerliga väljare flytt till SD?

MUF har börjat snacka SD

En MUF:are har råkat upptäcka krigets fasor och vill straffa en viss grupp människor med ett stort ingrepp i vår utlänningsrätt, istället för att använda straffrätten vill han villkora medborgarskap, något som råkar vara SD:s paradgren. Förutom att det lagstiftningstekniskt blir skitsvårt och synnerligen märkligt att börja ange (högst tillfälliga, de har redan bytt namn titt som tätt) organisationsnamn i lagtext finns redan en terrorlagstiftning att falla tillbaka på.

IS är på fall. De har inte kunnat hantera den konventionella krigföring de försökt sig på. Det är därför de kört fast vid Kobane. Att det gick fort innan dess är helt beroende av att de rörde sig genom sunniområden där det varit lätt att skrämma iväg andra etniska och religiösa grupper. I sin tur är det en produkt av den situation som amerikanerna tog fram med sitt krig, en hämnd på Saddam Hussein och irakiska civila för att de inte hade något att göra med 9/11-attentaten (var var hans gapande efter medborgarskapsvillkor då?).

IS har inte jaktplan och missilvapen, så deras massakrer ser annorlunda ut än västerlandets och Assads. De är få, därför har de filmat sin sekteristiska offensiv och sett till att skrämmas istället för att använda den reguljära krigföringens massförstörelse. MUF:arens utspel har helt och hållet med detta att göra. Han har först nu börjat lära känna mänsklighetens mörkare sidor och allt jag kan tänka är att skolan och journalistiken har misslyckats. MUF:aren har lyckats komma ända hit utan att uppfatta hur politikens förlängda arm, för att tala med Clausewitz, faktiskt fungerar, hur det ser ut när kostymerade möten, fika och pappersskyfflande inte räcker till.

Jag anser inte att hans plötsliga uppvaknande är en god grund för lagstiftning. Var var kraven på detta när nazist-Jackie var i ropet? När amerikanerna dumpade kärnavfall med sina högteknologiska vapen i södra Irak under nittiotalet? Vet han om att diverse ultranationalister från Sverige gör ungefär samma sak i Ukraina som IS i Irak och Syrien? Varför är det den här milisen bland tusentals andra i regionen, vilka alla använder terror och övergrepp mot civila för att avancera, som är hans måltavla?

Var vill han dra gränsen? I Afghanistan har svenska ungdomar med statens goda minne gjort slarvsylta av en massa människor. Vi talar inte ens om det, vi bara antar att det var okej, för det är ju sunniislamister vi skjutit ihjäl där. De är onda, vi är goda. De får inte mörda och härja för att ta territorium och upprätta maktstrukturer, det får bara vi göra.

Visst ska förbrytare straffas. Men det ska ske i domstol och genom brottmålsprocess, inte i förvaltningsdomstol och genom upphävande av medborgarskap. Kan vi åtala och straffa ska vi göra det.

Man kan nästan misstänka att MUF:aren föredrar att IS-jihadisterna fortsätter sitt meningslösa försök att ta mark och hämnas på andra grupper i Irak och Syrien. Hellre att oanställningsbara, desillusionerade muslimska grabbar är där och dör och mördar än att de är här i fängelse. Det är till och med så att man kan misstänka att det här är hans sätt att ansluta sig till Pesh Merga utan att faktiskt ta de risker som en direkt inblandning i konflikten skulle medföra. Istället för att ta upp vapen vill han använda vårt lagstiftningsinstitut i ett sekteristiskt krig som vi har tittat på med ointresse i tio år.

Ja, situationen är tragisk. Det är tragiskt att människor flyr, dör, förföljs. Det är tragiskt att vi här uppe i Norden glömt bort hur krig ser ut. Det är tragiskt att vi inte inser hur komplex situationen är både där och här. Men det är inte något nytt. Det nya är förvåningen och förskräckelsen inför det som pågått i Irak sedan Saddam föll (och pågick under Saddam, han var en spelare i samma sekterism). Ungefär som om en massa politiker och tyckare har sovit i tjugo år och vaknat utan minne av balkankrigen, striderna i Östtimor, Centralafrika, och så vidare.

I Kongo strider folkmördare jämte FN mot en väsentligt svagare gerilla. Där är folkmördare på vår sida och hjälper oss att exploatera lokalbefolkningen och deras naturresurser så att vi inte behöver betala så mycket för vår hemelektronik. Var är kraven på lagstiftning? Var är upprördheten? Det är inte direkt som att det slaktandet ser annorlunda ut än det gör i Mellanöstern. Det är inte direkt som att världssamfundets allierade där är ens lite bättre än IS. Det är inte direkt som att de här dubbla måttstockarna är något annat än sublimerad rasism och konsumism som överideologi.

Som jag skrev nyligen, lagstiftning får inte vara baserad på okunnighet. Det är en farlig väg att gå, och medan motioner om elkänslighet är ganska oskyldigt att basera på dålig information så är det mycket allvarligare att basera utlänningsrätten på väpnade konflikters tillfälliga tillstånd.

Att begå avskyvärda brott för att sedan åka hem till Sverige och få en fristad är oacceptabelt. En fristad är till för dem som flyr från förtryck och förföljelse och inte för dem som har begått mänsklighetens grövsta brott.

Kommer han att säga samma sak när kurder som deltagit i hämnd för IS arrogans och blodtörstighet vill komma till Sverige?

Jag betvivlar det.

Bottennapp från riksdagen: om riskabelt motionsskrivande

Ramlade över en riksdagsmotion från Ulrika Carlsson (C), som är helt färsk och ganska oroande.

Du kanske minns Åsa Runander (C) som kommit ut som chemtrailstroende under valrörelsen. Det ser ut som att hon inte är ensam i (C) om att hysa märkliga föreställningar, då Ulrika Carlsson lagt en motion om vad hon kallar elöverkänslighet. Hon inleder sin argumentation så här:

Motivering

Elöverkänslighet är på väg att bli ett stort folkhälsoproblem.

Ett stycke senare förklarar hon vad hon menar med detta:

I Nationell miljöhälsoenkät 2007 (NMHE 07), som finns att ta del av i Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2009, anger 3,2 procent att de är känsliga/överkänsliga eller allergiska mot elektriska och magnetiska fält. […]

Andelen som anger att de är känsliga/överkänsliga mot elektriska och magnetiska fält har inte förändrats sedan den förra enkätundersökningen 1999

Ett fenomen vars utbredning inte ökar är alltså på väg att bli “ett stort folkhälsoproblem”. Det är en intressant inställning, kanske är det ett tecken på att man inom (C) tänker på oförändrat väljarstöd som en framgång, nollresultat i företag som storvinst, och så vidare. Eventuellt är det bara Carlsson som räknar på det här sättet men det är ändå anmärkningsvärt att uppfattningen finns i riksdagen.

Hon skriver också så här i sin inledande motivering:

Framförallt för dem som drabbas men också för samhället i sin helhet.

Så förutom att stillestånd i utbredningen betyder en ökning av fenomenet är det tydligen så att det är ett folkhälsoproblem för mig, dig och alla andra som bor här. Det vore intressant att få veta varför hon tror det. Det visar sig om jag tar mig tid till att fråga, oavsett vilket tror jag att hon kommer att få frågan av media då motionen snurrar i sociala medier och risken är stor att journalister nappar.

Hur som helst. Socialstyrelsen, som hon hänvisar till, skriver följande i den handling som utgör riktlinjer för vårdgivares utredning och bemötande av patienter som uppger att de har besvär av det här slaget:

Överkänslighet är ett sammanfattande begrepp vilket innebär att man reagerar med symtom vid kontakt med vanliga ämnen under förhållanden som människor i allmänhet tål utan besvär. Reaktionen kan vara orsakad av specifika immunologiska mekanismer (allergi), icke immunologiska mekanismer (ospecifik överkänslighet, hyperreaktivitet) och specifik kemisk överkänslighet.

Användning av begreppen allergi respektive överkänslighet förutsätter således tillgängliga tester för att kunna identifiera dessa tillstånd.

För besvär som rapporteras utlösas av elektromagnetiska fält saknas i dag utprovad testmetod. Det finns inte heller några belägg för att elkänslighet orsakas av specifika immunologiska mekanismer, varför termerna elallergi och elöverkänslighet bör undvikas.

Socialstyrelsens rekommendation är alltså sedan slutet på nittiotalet att man istället använder ordet elkänslighet. En bra början kunde vara att lagstiftare som vill förbättra förutsättningarna för patientgruppen begagnar sig av den terminologi sakkunniga på området förordar.

Dokumentet säger även detta, som jag tror är en översättning av WHO:s skrivning apropå de studier som gjorts på patientgruppen fram till en metastudie 2005:

Ett problem vid utredningen av dessa patienter är att det inte finns något vetenskapligt underlag som styrker ett samband mellan allmänna sjukdomssymtom och amalgamfyllningar respektive elektricitet.

Idag är detta inte helt sant, såtillvida att det numera finns forskning som visar att det saknas ett samband mellan el och elkänslighetssymtom. Sedan 2005 finns som nämnt den här metastudien, och senare studier, som denna, ger stöd åt att den kritiska faktorn är huruvida personen tror att det finns någon fara i närheten, inte huruvida det faktiskt gör det. Detta betyder att det här i motionen inte är sant:

Många tvingas flytta från sina hem på grund av de olika sjukdomssymptom strålning av olika slag leder till.

Förvisso finns det människor som flyttar på grund av sina besvär men det finns inget stöd för att det är den icke-joniserande strålningen som är orsak. Åtminstone är det hittills ingen som har kunnat uppvisa en sådan känslighet. Att människor flyttar på grund av upplevda besvär är jättevanligt och det kan handla om allt möjligt från missnöje med hudfärg eller grillvanor hos grannarna till mängden närbelägna grönområden.

Lagstiftning som vilar på falska förutsättningar är inte bra lagstiftning utan bör så långt som möjligt undvikas. Hon skriver följande i sin slutkläm:

Fristående forskare som arbetar med de här problemen har haft problem med att få medel till sin forskning. Det är viktigt att forskningen kring elöverkänslighet och dess orsaker ges ökade resurser, liksom till forskning om hur skador från den nya tekniken ska kunna undvikas.

Det är väldigt otydligt vad det är för forskning hon vill stödja, förutom att det är just personer som saknar koppling till lärosäten och annan organiserad forskning hon vill ge våra gemensamma resurser till. Hennes intention kanske är god men det här är en antydan om att hon tror att befintlig forskning är falsk, styrd med avseende på resultat eller etablerade forskningsorganisationer (och myndigheter) är i grunden opålitliga.

Det här är det jag anser är mest oroande i hennes motion, näst efter att det verkar som att den är helt baserad på konspiracistisk mytbildning om farligheten hos elektromagnetiska fält. På ett sätt är sådan mytbildning väldigt lik rasism och en del andra sociala fenomen som utgår ifrån misstänkliggörande och yttrar sig som upplevda besvär och stark oro. Min personliga gissning är att denna typ av fenomen har att göra med de evolutionära fördelar som kommer av att se faror där det inte finns några, inte att etablerade forskare, institutioner, myndigheter, osv., är förljugna, köpta av konspirationer, utgår ifrån korrupta människofientliga institutioner (PK-maffian, Bilderberggruppen, &c.) eller vadhelst annat som ibland påstås.

Det kan noteras att den här motionen inte är den enda som är udda i hennes riksdagsarbete, även den här är baserad på märkliga premisser. För det första är grovt fridsbrott den generella brottsbeteckningen medan grov kvinnofridskränkning är en särskild beteckning på samma brott i syfte att underlätta statistikföring, för det andra är ofredande ett brott i Sverige. Haken med att kriminalisera något som främst förekommer hos barn är att det sällan blir någon brottmålsprocess alternativt dom, antingen är de för unga eller så är det fråga om strafflatitud som äts upp av barnets låga ålder, frånvaro av tidigare domar, med mera. Det synes alltså vara ett helt tandlöst förslag, särskilt med tanke på att i stort sett alla i vårt samhälle är överens om att man inte får tvinga, ofreda, misshandla, frihetsberöva, osv. sina medmänniskor. Signalgivningen är marginell, uppfattningen är redan utbredd.

Är syftet att fler barn frihetsberövas trots frånvaron av evidens, åtminstone såvitt jag känner till, för att det är positivt för mobbande barns sociala och psykologiska utveckling vore det ruggigt i sig. Det är förvisso inte sannolikt, bland annat för att motionsförfattarna själva konstaterar att bevisning i fridsbrottsmål ofta är svår att få fram och lägga till grund för fällande dom (problematiken är till viss del gemensam med utredningssvårigheterna vid sexualbrott), men det är en möjlig konsekvens. Ytterst är ändå kriminaliseringens ändamål att enskilda under vissa förutsättningar utsätts för repressiva åtgärder.

För att avrunda, det är inte min avsikt att utföra ett karaktärsmord eller angripa Carlsson som person. Hon har helt säkert goda intentioner och ett gott hjärta, vad jag vill lyfta är att det offentligas maktutövning måste vila på bra teoretiska förutsättningar och sund resonemangsföring. Även om det finns kontrollmekanismer i vårt parlamentariska system så är det ytterst individuella politiker och partiföreningars ansvar att sakligt granska och resonera sina politiska impulser och utvecklingsförslag.

I detta ligger en av liberaldemokratiska parlamentarismens svagheter, då det är en öppning för destruktiva och moraliskt blinda krafter att påverka politiken.

 

 

Apropå Björklunds betygshets

Jan Björklund tänker gå till val på ytterligare betyg i skolan. Därför är det på sin plats att påminna om vad forskningen säger i ämnet.

En utmärkt sammanfattning är den rapport som Uppsala Universitet sammanställde över forskningsläget 2010, när han senast ägnade sig åt betygshets.

Det är svårt att finna forskning som tydligt visar att betyg i sig främjar lärandet. Däremot finns det en betydande mängd forskning som pekar mot att betyg är en typ av bedömning som hämmar lärandet och som dessutom håller tillbaka duktiga och kreativa lärare i deras undervisning.

Det finns knappast några belägg för att eleverna inte vet hur de ligger till. Snarare tyder mycket på att de flesta elever som riskerar bli underkända är medvetna om detta.

Vi argumenterar för att läraren har en mycket stor, sannolikt den största, betydelsen för elevernas resultat och kunskapsutveckling. Vi visar också att feedback är ett effektivt pedagogiskt redskap för lärare att påverka elevers kunskapsutveck-ling, men att just betyg, enligt de evidensbaserade studier som finns, kan ha en av-sevärd negativ effekt för lärandet. (s. 6)

Läs rapporten här (PDF). I september är det hög tid att rösta bort Björklund et consortes, det är nog nu.

SL krumbuktar, men varför?

Nya uppgifter: SL godkänner SD-kampanj – Kultur | SVT.se.

SL har efter läsning av yttrandefrihetslagen (YGL) kommit fram till att SD:s antiziganistiska reklam även ska upp på busshållplatserna. Det är i sig intressant, då det stadgas i portalparagrafen att den omfattar yttrandefrihet i

ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. 

Med tekniska upptagningar avses text, bild eller ljud som det krävs en apparat av något slag för att ta del av. Hur reklampapper passar in i detta får SL:s jurister hemskt gärna försöka förklara. Det kan de naturligtvis inte, men det vore förstås underhållande och förmodligen avslöjande att se dem försöka.

Kanske är det inte en värderingsfråga för reklamplatsernas huvudmän, utan en rent ekonomisk fråga. Skulle de bryta avtalet med SD blir de antagligen så illa tvungna att betala, fullgör de avtalet får de betalt.

Värt att notera är att Clear Channel, företaget som reklamplatserna är outsourcade till, ägs av den konservative amerikanske politikern Mitt Romney. Ni vet, han som kandiderat till presidentposten och hör till de amerikanska republikanernas högerfalang.

Det är också ett företag som anställt den smått bisarre radioprataren Rush Limbaugh, till en årslön på 325 miljoner kronor. Rör du dig i Storstockholm och kommer i kontakt med deras reklamplatser är du också med och finansierar antifeministisk hets, fattigdomsförakt och diverse annat bigotteri. Utan att någonsin tillfrågats om detta.

I ljuset av detta är det högintressant att SL menar sig vara de som bestämmer över vad som får finnas på reklamplatserna. Det är ännu mer intressant att SL menar sig ha ett ansvar grundat i YGL att låta just SD:s antiziganistiska reklamkampanj komma fram, särskilt med tanke på att SL tidigare stoppat formuleringar som “Runka bulle eller köra fingersafari” och “We love boobs“.

Det går tydligen bra att stoppa reklam med hänvisning till lokal politisk policy också, se den här artikeln.

Men när det gäller mer eller mindre fördold hets mot romer är SL tydligen, enligt eget förmenande (för lagen de hänvisar till är inte ens lite tillämplig), förpliktade att släppa fram den.

Den konspiracistiskt lagde drar naturligtvis slutsatsen att SL drar en patetisk vals om yttrandefrihet för att fortsätta dra in pengar till den amerikanska extremhögern och ge SD en plattform. Samt slutsatsen att de indragna tutt- och onani-/pettingreferenserna likaledes är solidaritet med amerikansk ytterlighetshöger, naturligtvis.

Att SL hör till det allmänna och därmed alltså är politiskt styrt öppnar också för spekulationer om de ansvariga politikernas lojalitet till Romney och SD.

Lägg till att det är valår. Är det Alliansen som vill tacka SD för benäget stöd i riksdagen under den gångna mandatperioden?

Vi kommer förmodligen aldrig att få veta vare sig hur ansvarsfördelningen på det här området mellan Clear Channel och SL faktiskt ser ut eller vad det är för avvägningar SL gjort som lett fram till att SD:s kampanj ska påstås vara grundlagsskyddad. Det är ju ett krystat försvar av beslutet, som de förmodligen snart kommer att få skarp kritik för.

Själv önskar jag bara att SL och Clear Channel var tydligare och ärligare med hur de fördelar ansvar och fattar den här typen av beslut. Det vore också smakfullt om de förklarade lite närmre varför det är okej att forcera den här typen av smyghets på människorna i Stockholm, när det inte är okej för universitet, kulturorganisationer och klädförsäljare att göra reklam som är väsentligt mindre kontroversiell.

SD själva menar att kampanjen är angelägen för att utlänningar är ovärdigt Sverige. Det är alltså något som SL också ställer upp på, får man förmoda.

 

 

I Ukraina har revoltörerna börjat benåda kriminella

Se den här artikeln, The 23 political prisoners that parliament set free on Feb. 24.

Det stämde förvisso inte att talmannen som valdes kom från Svoboda, men det stämmer heller inte att de ukrainska fascisterna spelar en bakgrundsroll i revolten.

Ett exempel värt att lyfta fram i förhållande till frigivningarna är att Svoboda i måndags intog riksåklagarämbetet genom Oleg Makhnitski (eller försvenskat, Machnitskij). Se den här artikeln, eller denna.