Massakern på en gayklubb i Orlando väckte nyligen mycket uppmärksamhet och den har i sin tur skapat incitament för politisering och propagandaproduktion. Förövarens verkliga motiv är osäkra och så kommer det med all sannolikhet att förbli, åtminstone för oss som inte kände honom personligen. Någon har uttalat sig i egenskap av hans älskare men rent krasst är det så att det finns alltför mycket information som pekar i olika riktningar för att någon ska kunna vara helt säker.

al-Qaida har varit snabba på den bollen och inom ramen för sin engelskspråkiga propagandakanal Inspire valt samma tolkning av händelsen som många nyfascister och konservativa: Omar Mateen var en jihadist som förövade ett politiskt-religiöst terrordåd och inte en psykosocialt besvärad homosexuell som i desperation hämnades för HIV-smitta eller något i den stilen, en motberättelse som lanserats och är lika svår att värdera som alternativet. Vad som är sant är också irrelevant, de talar till personer som struntar i vad som går att veta och inte, utan istället tar till sig sådant som passar in i en viss grundberättelse om hur världen bör förstås. Den är dessutom kraftigt reduktionistisk och själva funktionen är att få känna sig säker på hur saker och ting ligger till, samt känna att en själv faktiskt betyder någonting i världen. Ibland kallas det i vardagstal för svartvit världsbild, och fenomenet är både djupt mänskligt och lättexploaterat för den som vill.

Nätverkets namn på den typen av förövare är “Lone Mujahid”, ensam gudskrigare, och de repeterar i inledningen av sin analys det resonemang som numera är jihadistisk standardmotivering för angrepp på vad vi i Occidenten kallar för civila. Kortfattat går det ut på en demokratiförståelse som på ett sätt är allvarligare än den som är allmän och folklig i vår del av världen, där det ofta upplevs som att det finns en avgrund mellan folk och politiker (vilket också ibland är sant). Genom att folket väljer sina politiker och betalar dem för att utöva politisk makt tar det också på sig ett ansvar för vad de ledare som intar toppolitiska befattningar sedan gör med den makten. Det gör att när samma ledare inleder olagliga eller åtminstone omoraliska krig så är också de enskilda medborgarna medskyldiga till dessa handlingar och därför att betrakta som kombatanter. Om bara dessa medborgare förstod det här förhållandet skulle de också sätta press på sina politiska ledare och sätta stopp för kolonial söndring och krigföring mot muslimer, och det bästa sättet att kommunicera detta är att angripa just vanligt folk.

Den som är huvudansvarig för att popularisera det här resonemanget i vår tid är “Sheikh Usama”, Usama bin Laden, och artikeln i Inspire citerar också honom i sin återgivning av det.

Peace is a two way equation as you kill us you too will be killed.

Uttrycket de använder för att referera till allmänheten är “Combatant Public” och själva poängen med slutledningen är att göra det acceptabelt i förhållande till islamisk rättslära att inte begränsa våldsutövningen och våldsprojektioner till politiska och militära befattningshavare.

Förutom att syfta till legitimerandet av våld är det ett uttryck för demokratikritik, som jag tror att vi som lever i occidental parlamentarism bör ta på allvar oavsett hur välmotiverad vi anser den vara. För en mer fyllig och generell sammanfattning av sådan islamistisk demokratikritik rekommenderar jag Hizb-ut-Tahrirs artikel i ämnet. Även om de här tankarna kanske inte är så raffinerade och slagkraftiga i sig är det onekligen så att det västparlamentariska statsskicket för många människor framstår som djupt omoraliskt bara på den grunden att Occidenten i många sekler styckat upp och exploaterat resten av världen utan några som helst moraliska hänsyn och dessutom ljuger om det i sina myter. Det gör det mycket lättare att börja sympatisera med sådan kritik och eftersom islamistisk gerillakrigföring varit sällsynt framgångsrik de senaste decennierna ser också den rörelsen ut som en potentiell segrare, vilket i sig ökar attraktiviteten hos dess antidemokratiska argumentation. Ingen vill vara den som hejar på förloraren, så att säga. Lägg samman ungdom, maskulinitet, giftigt och muslimfientligt samhällsklimat, kolonial historia och pågående imperialistisk krigföring så säger det sig självt att redan banal argumentation för den jihadistiska saken kan vara framgångsrik och triggande. Att Occidentens toppolitiska ledare idisslar uttalanden om den fria och öppna världen och andra sådana propagandafraser kan inte ändra på det, allt det gör är att så splittring i de inhemska befolkningarna mellan de som känner sig som part i ett globalt krig och de som ser muslimer eller islamism som ett hot mot dem personligen och samhället de vill ha.

Den splittringen är i sig ett långt större systemhot än den typ av islamistisk terrorism vi sett sedan slutet på nittiotalet. Nya medier gör också att vi idag har nya verkligheter, för materien blir gradvis allt mindre relevant för människor genom att vi lever mer och mer genom skärmar istället för andra kontakter med resten av mänskligheten och planeten. Det här öppnar för just sådan propaganda som är temat här, där ett våldsdåd med oklara motiv kan omstöpas till ett terrordåd med en viss avsändare och ett visst budskap för att framkalla just sådana terrordåd som det omtolkats till.

I sin propagandistiska analys förklarar al-Qaida att Mateens dåd var särskilt väl utfört på grund av det stora antalet offer och att det uppstod en gisslansituation, vilket gjorde att det drog ut på tiden och vände världens blickar mot det medans det pågick. De trycker också på att han var tränad i att använda sin beväpning och dessutom innehade den lagligt. Dessutom anser de att tidpunkten och platsen var väl valda, det var natt och offren var berusade.

Man kan också notera att de tar fasta på de tidiga mediauppgifterna om att det skulle ha varit den värsta massakern i Förenta Staternas historia, det ser de som ett tecken på att det skulle ha varit en särskilt lyckad operation. Förmodligen förstår de den förstärkta våldsprojektion som ligger i utkablandet av den bilden istället för den sanna, att andra amerikanska massakrer mycket väl kan anses värre. Indirekt berömmer de alltså sensationsjournalistikens logik för benäget bistånd i den delen.

Givetvis analyserar de också att dådet förövades på en gayklubb. Först och främst anser de det bra att mörda homosexuella men de vill rekommendera andra “Lone Mujahid” att undvika det om de kan, närmre bestämt anser de det olämpligt att angripa minoriteter. Detta för att det snedvrider den efterföljande debatten och förståelsen av dådet, det uppfattas som ett angrepp på en minoritet istället för befolkningen i stort och därmed blir inte budskapet till allmänheten tillräckligt tydligt utan majoritetsbefolkning, “Anglo-Saxon community”, kan istället se det som ett angrepp på någon annan än densamma om det inte är mot den dådet är primärt riktat. De observerar också att klubben framförallt besöktes av latinx i anslutning till detta.

Som avslutning inskärper “Lone Jihad Guide Team” att “Lone Jihad” inte är monopoliserat av al-Qaida utan de uppmanar alla som känner sig hågade att föröva sådana dåd oavsett vilken jihadistisk sekt de sympatiserar med. Strategin är inte ny utan är gemensam för nynazistisk terrorism och jihadistisk. Inom högerextrema miljöer kallas den för ledarlöst motstånd och det finns enstaka exempel på nynazister som försökt förena jihadister och nynazister i sådan antioccidental kamp. Även när det gäller hanteringen av Omar Mateens mördande finns en gemenskap mellan högerns ytterkanter och islamister, båda lägren försöker sätta bilden av det som ett islamistiskt terrordåd för att vinna politiska och metapolitiska poäng. Eller med andra ord, Sverigedemokraterna och al-Qaida är i stort överens om hur världen bör förstås.

För att sammanfatta. Kolonial söndring, statskupper och anfallskrig. Det finns goda skäl till att den fria och öppna världens statsskick inte står så högt i kurs i vissa delar av världen. Människor som uppfattar sig vara på den förlorande sidan i detta söker således information och resonemang som hjälper dem att hantera och förstå situationen, vilket öppnar för sympati med vissa typer av narrativ, bland annat nyfascistiska och islamistiska. En del av dessa är öppet uppmanande till gerillakrig, andra är mer lömska och döljer våldsinspirationen under en pseudodemokratisk slöja, som när vår svenska nyfascistiska subkultur lyckas producera ‘Lone Mujahideen’ som Ausonius, Mangs och trollhättanmördaren eller sådana dåd som mordbränder mot flyktingförläggningar.

I stort sett varje människa handlar utifrån vad hen anser rätt, så också de ökända terroristerna. Därför kan vi inte bemöta dem utan att på allvar förstå och diskutera deras perspektiv, något som staten förstås tycker är suspekt och det är därför vi i Sverige har en myndighet som ägnar sig åt att tråla av skolorna efter tecken på dylika tankebrott i akt och mening att korrigera de som fastnar i nätet. Huvudlöst och meningslöst enligt min mening men det är inte direkt som att politiken är rationell och välmotiverad annat än i undantagsfall, sådant är varje samhälle.

Vänstern har i stort gjort sig av med sina terrorister, åtminstone i Europa, högern har extremhögern och islamismen är uppstickaren som med oljepengar i ryggen fått den occidentala hegemonin att darra. Att de gör upp med varandra innebär ett slags vakuum som det är upp till oss socialdemokratiskt sinnade att fylla och därför är det extra viktigt att vi avhåller oss från att vidgå någonderas berättelse om hur man bör förstå samtiden och skeenden i den. Lite tillspetsat är vår tid nu.

Och gissa vilka som jublar över Brexit? Extremhögern och islamister. De är också ofta överens i förakt mot HBTQ-personer, kvinnor, etniska minoriteter och funktionshindrade. Dessutom bär båda inom sig fröet till fullskalig fascism, ett statens och samhällets öppna och utövade förakt för svaghet och olikhet, ibland manifesterat som konkurrensbaserade relationer mellan människor (i Sverige brukar vi kalla det för marknader), ibland manifesterat som anfallskrig eller folkmord. Motmedlet är förstås demokratisk organisering och materialistiska förklaringsmodeller.

Därför är jag demokratisk socialist, för att tala med Olof Palme.

Givetvis är det av dessa skäl som nyfascister och högern i övrigt försöker sprida uppfattningen att det egentligen är vänstern och islamister som går i armkrok, om det vore allmänt känt att det egentligen är de som är av samma skrot och korn faller liksom deras konfliktdrivande och bigotta retorik som ett korthus. Med det också de ekonomisk-politiska förtjänster som de gör, och då är det istället vi som vinner.

Här är al-Qaidas analys (hågad kan förstås på egen hand söka fram originalet som PDF):

https://pbs.twimg.com/media/ClqoREhWgAACbUm.jpg

https://pbs.twimg.com/media/ClqoTBlWAAEdznC.jpg

https://pbs.twimg.com/media/ClqoRhRWgAEEqA5.jpg

https://pbs.twimg.com/media/ClqoSQ2XEAAUVf-.jpg

Nästa gång undrar jag om jag inte ska ta och fördjupa en del trådar härifrån och sätta det i samband med imam Friedrichs artonhundratalsresonemang om Guds död, och vad som sker när en slavmoral bryter samman och lämnar öppet för alternativ.

Gillade du det här är det välkomnat att uppmuntra via Swish till 0760296937 eller via denna Patreon.