Author Archives: Pontus Näslund

Den moderata gökungen

Gökunge. Jag undrar om de förstår vad de, eller åtminstone Ulf Kristersson men han har såklart planerat skuggbudget-PR med sitt parti inför lanseringen, egentligen säger, eller om de bara hört uttrycket förut och gissar att det kan passa.

Det gökhonan gör är att sitta och passa i närheten av ett bo tillhörigt en annan fågelart, för att smita in när de fåglar som häckar där är ute och hämtar virke eller föda, lägga ett ägg och sedan överlämna uppfödningen av gökungen till de ofrivilliga värdfåglarna. Vem är Moderaternas gökhona? Vem eller vilka är den främmande arten som kommer och lägger ägg i det svenska boet? Det uttalas inte.

När gökägget kläckts finns en unge som är större än de andra i boet, som normalt också knuffar ut sina konkurrenter så att de dör av törst och svält eller äts av andra djur. Anledningen till att det fungerar är att djur är ganska puckade, och värdfåglarna är oförmögna att urskilja vilken art ungen i boet tillhör. Precis som för många andra arter, jag ser rätt ofta bilder på hundar som diar kattungar och liknande i mitt facebookflöde, vanligen med kommentarer om att de är sådana oerhört godhjärtade mödrar som liksom av kärlek bjuder ut sina spenar till en annan art. Så är det naturligtvis inte, utan vad den dibjudande gör är helt ofrivilligt, instinktivt. Pip och kravlande utlöser vissa beteenden, och det kunde lika gärna vara en människoskapad robot som faktiska djurungar. Till och med primater låter sig luras på så vis och de flesta som haft hund eller katt har också upplevt skendräktighet, att hondjur flippar ur och tillbringar ett par veckor med att behandla döda föremål som ungar.

Den moderata metaforen synes alltså säga att Sverige, svenskarna, politikerna, medborgarna eller några andra, är korkade, instinktsstyrda, oförmögna att se att någon gök lagt ett ägg i de offentliga finanserna som kommer att medföra att alla de andra ungarna i boet kommer att omintetgöras. Dö. Mögla bort vid trädets fot. Utan att vi medborgare, eller vilka som nu är värdfåglarna, fattar det.

De har medvetet eller omedvetet lagt sig till med ett konspiracistiskt tänkande. ‘Varning! Göken har tvingat in ett ägg i ditt bo! Gör dig av med det nu innan det dödar dina barn och gör din framtid osäker!’

Lite så där smakfullt blir också personer med asylrättsliga skyddsbehov utpekade som lömskt inplanterade parasiter. Känns det igen?

Jag har svårt att se något annat än att det är regeringen som avses med den indirekt utpekade gökhonan, om det inte rentav är FN och asylsystemets folkrättsliga nivå, men det finns de som kommer att se andra syndabockar. Judarna. Kulturmarxisterna. Muslimerna. Tankefiguren är gemensam med bigotta, konspiracistiska föreställningsvärldar. Varför fiskar oppositionen där? Tror de på allvar att de kan ta väljare från det parti som sedan ett decennium tillbaka haft ett slags monopol på att organisera personer med förenklande, fördomsfulla utgångspunkter?

Och vad är grejen med att indirekt beskriva andra, regeringen eller vilka det nu är, som dumma och godtrogna? Det är inte som att Alliansen ylat om att någon främmande makt planterar in parasitvarelser i vårt samhälle tidigare, utan det är nytt. Däremot är det förstås inte nytt att de vill försämra finanseringen av välfärden med det uttalade syftet att stärka densamma, klassisk borgerlig logik, nu också parad med nyfascisters och konspiracisters tankefigurer.

Det är i vart fall en obehaglig retorik.

Därför lämnar jag tillbaka landstingspaddan

I anledning av mitt uppdrag som ledamot av Uppsala läns landsting har jag fått låna en iPad av detsamma. Det presenterades inte som ett val, men jag kan inte se att det är annat än ett val att ta emot den och ingå avtal med landstinget om hur den får användas. Idag har jag också funnit att den mötesdeltagandemjukvara som det är tänkt att vi ska använda surfplattorna för körs i webbläsare, så jag har redan en dator jag kan använda för den funktionen (och det räcker gott med de etiska och sociala problem som finns med den jag redan har).

Efter att ha haft den ett antal månader och till och med använt den lite har jag bestämt mig för att avhända mig den och vad av ansvar för den som jag idag har. Skälen till detta är många. Bland annat vill jag markera att jag inte gillar upplägget som helhet. Jag tycker inte att politiska församlingar ska vara reklamplatser för Apple och deras produkter. Om det bara var en praktisk, platt persondator med ett fabrikantvarumärke på hade det varit mer okej, men iOS är en plattform som syftar till att sälja Apple-produkter och produkter som Apple tillhandahåller. Bara programvara som Apple tycker är okej är möjlig att köra på en iPad, om man inte bryter sig in i operativsystemet och förändrar dess funktionssätt på ett fundamentalt plan, något jag inte tycker att det ingår i mitt politiska uppdrag.

Apple spionerar också på sina användare. Jag tycker att det är obehagligt att så många av mina partikamrater använder programvara i sina telefoner och surfplattor som kan avlyssna deras kommunikation eller annars har insyn i den. Det gör att jag drar mig för att kontakta dem via dessa, jag vet inte vem som lyssnar på oss eller var informationen hamnar. Det är inte bara Apple som gör detta, Facebooks mobilapplikationer är extremt påträngande och det är känt att de bland annat kikar på SMS-information. Kort sagt, du kan inte höra av dig till din politiska representant via SMS och vara säker på att inte storföretag eller stater tittar på er kommunikation. Jag kan inte höra av mig på sådant sätt till mina partikamrater om jag anser att informationen jag vill utbyta är känslig. Detsamma gäller epost.

Apple är också ett företag som hatar arbetare. Det gäller i stort sett alla löntagare de har att göra med, förutom en liten, liten klick. De ljuger dessutom om det. Deras iProdukter tillverkas i stor utsträckning i kinesiska sweatshops med fruktansvärda förhållanden, något de fått kritik för under många år. Det har till och med avslöjats att en av Apples leverantörer medverkat till att stänga skolor för att tvinga in de som studerade där i arbete i fabriken istället.  Landstinget i Uppsala tycker att det är okej att upphandla produkter som förmodligen tillverkats under vidriga förhållanden och där arbetsveckan är 66 timmar, elva timmar om dagen, sex dagar i veckan, och påminner mer om slaveri än löntagande och där bieffekter som indragna utbildningsmöjligheter och självmord inom personalen kan ha förekommit. Jag gör det inte.

Dessutom är produkten usel. Jag kan inte använda standardmjukvara (som OpenSSH) för att exempelvis ansluta till den dator där jag lagrar mina anteckningar från möten inom ramen för mitt politiska uppdrag med mindre än att jag bryter mig in i surfplattans operativsystem och tar bort bort spärrar mot det.

Istället krävs att jag lämnar ut personuppgifter till Apple och använder mjukvara jag inte har en djävla aning om hur den fungerar, jag kan inte ens veta om den snappar upp och lagrar mina lösenord i hemlighet. Jag tycker heller inte att Apple ska veta vilken mjukvara som svenska politiker använder sig av. Det har de inte med att göra.

Det tillkommer att iPad-produkterna är kortlivade. De håller bara i ett par år. För att de är designade så. Jag undrar om det varit med i upphandlingskalkylerna. Minns jag inte fel är avskrivningstiden på sådana här saker schablonmässigt tre år, åtminstone inte så kort som ett eller ett par år, beroende på vilken mjukvara som behövs för enhetens funktion och hur Apple beslutar att bygga vidare på sitt iOS. Det säger sig självt att det är idiotiskt att överlåta helt till leverantören att bestämma hur länge en försåld produkt ska fungera.

Apple hatar också miljön. De struntar i miljöförstöring de är med och bidrar till genom produktionen av den hårdvara de säljer. Ibland försöker de låtsas som att de tar ansvar, men det finns stora hål i de åtaganden de går med på.

Apple är givetvis också en skatteflykting. De tar in moms på sina försålda produkter, men betalar i slutändan normalt bara någon procent i total skatt. De stjäl mellanskillnaden från dig och mig, det är bara det att vi inte kan göra något åt det annat än genom bojkott. I USA har de varit skatteflyktingspionjärer och jag kan inte se att de agerar annorlunda i Europa.

Ett alternativ jag har är att jailbreak:a apparaten och försöka installera ett vettigt operativsystem men det förbrukar förmodligen garantier som jag inte har rätt att frånta landstinget, trots att avtalets [tillägg: avtalet mellan mig och landstinget] begränsning lyder ungefär ‘du får installera mjukvara på egen risk’. Även om jag gjorde det skulle den i sig vara en kass produkt, eftersom den saknar ordentligt tangentbord och därför inte går att använda för några som helst uppgifter som kräver textproduktion.

Så, jag har bett om att få lämna tillbaka den och jag önskar att mina kollegor i landstinget gör detsamma i väntan på att en ny och rimlig upphandling sker, där det på sin höjd är motbjudande villkor för arbetarna i Asien som kan klandras (för det är nästan omöjligt att komma ifrån). Det utesluter alltså de tre stora operativsystemsmiljöerna, iOS, Windows och Android, vilket i sin tur skulle tvinga landstingets ledamöter till att lära sig använda datorer. Därför kommer det aldrig att hända. Åtminstone inte i närtid.

 

Ytterligare tillägg, för den som undrar.

Min egen dator är en Asus ZenBook UX32VA. Den har förmodligen också producerats på ett sätt som dödar eller åtminstone skadar arbetare i Asien, bland annat finns rapportering om att en fjortonåring dött i en fabrik som tillverkar Asus-produkter (jag tar inte explicit upp barnarbete och barnslaveri i min bloggartikel, men det är självklart att det förekommer i elektronikproduktionen, tyvärr).

På den kör jag ett Linux som kallas Manjaro (https://manjaro.github.io/ ) med en fönsterhanterare som heter XFCE4. Det är väldigt lätt att installera och använda, och utgåvan på svenska har brister i översättningen men det är helt klart begripliga gränssnitt. Jag tror att någon som inte är uppvuxen med IT-terminologi på engelska skulle ha mindre problem med svenskan i det än vad jag har, och det är ändå väldigt lite. Gränssnitten är lätta att använda och sådant som video, ljud och internetanslutning fungerar ‘out of the box’. På SSD tog installationen totalt en kvart.

Som webbläsare kör jag Chromium, än så länge. Eventuellt flyttar jag över till IceCat längre fram och det är webbläsaren jag skulle rekommendera till någon som är osäker och funderar på att migrera till friare operativsystem. För video använder jag VLC men skulle kunna tänka mig att använda mplayer eller mpv istället, de ingick dock inte i standardinstallationen av operativsystemet och jag är lat. För att ansluta krypterat till andra datorer använder jag OpenSSH (i sig, genom SFTP och ett par andra applikationer). För att hämta epost använder jag mutt, men jag skulle rekommendera Thunderbird till den som inte är van användare av Unix-liknande operativsystem. För utveckling och textredigering använder jag vim i första hand men också LibreOffice, vilket jag avskyr helhjärtat (och det är vad jag känner när människor skickar filer i Microsofts olika Office-format till mig, om jag inte absolut måste läsa innehållet öppnar jag inte sådana bilagor utan ignorerar dem som om jag inte visste vad det var för något; så gör inte det, snälla, skicka istället RTF eller PDF om inte ren text räcker). LyX är vad jag föredrar att producera längre texter i och önskar att andra tog sig tid att lära sig, för det är en mycket, mycket bättre dokumentproduktionsmiljö än alla *Office-paketen sammantagna. För bildredigering och grafisk produktion använder jag Gimp och Inkscape, de är i stort sett lika bra som Adobes motsvarigheter.

Det går bra att fråga mig om tips på bra mjukvara om det är något du saknar i den redogörelsen. Om du är road av programmering rekommenderar jag varmt Nightcode, det är en frisk fläkt i IDE-sammanhang men byggt för Clojure och kanske inte passar dig av det skälet.

Jag har också en Samsung Galaxy S II som telefon. Anledningen till att jag fortfarande kan använda den är att min operatör slutat leverera operativsystemuppdateringar för ett par år sedan (för de tycker inte att jag har betalat för mer än något års uppdateringar). Jag har ingen aning om vilka säkerhetsrisker jag utsätter mig för genom den idag, just på grund av att min Android-version är gravt föråldrad. Min inställning är att det är min sista telefon, men Angelica håller inte med, så om jag hittar någon blir nästa en enkel GSM-telefon utan ‘smartphone’-inslag. Jag får iallafall inte vad jag anser att jag betalar för om jag abonnemangsköper en ny med sådana inslag och jag känner bara förakt inför min operatörs policy avseende abonnemangsinnehåll, täckning och kundservice.

Ett alternativ vore någon Ubuntu-telefon eller motsvarande, förutsatt att GSM-telefoni funkar smidigt genom den, samt Whisper Systems mjukvara (RedPhone och TextSecure) eller motsvarande.

Jag har också en äldre minilaptop som jag använder sparsamt som mediacenterdator.

Knarkoholpolitiken åter aktuell i budgettider

Vänsterpartiets Karin Rågsjö profilerar sig som en debattör för evidensbaserad och skademinimerande narkotikapolitik. I Dagens Arena angriper hon Gabriel Wikström och ryter till med att nolltoleranslinjen är en snuttefilt.

Onödigt hårt språkbruk, tycker jag.

Själv är jag nolltoleransare, vi behöver bli av med narkotika och det kan bara ske på ett sätt.

Ta bort det juridiska narkotikabegreppet och börja betrakta rusmedelsbruk som andra fritidsintressen. Om jag får skena genom skogen med hjälp av häst eller cykel med de risker det innebär, eller jobba som boxare med de garanterade nervskador det medför, varför får jag inte äta en dos MDMA och gå på klubb? Om jag får hänga upp min försörjning på att jobba åttio timmar i veckan och vara tillgänglig snart nog dygnet runt, med den frätande belastning det innebär för nervsystemet, varför får jag inte använda prestationshöjande centralstimulanter med i stort sett samma effekt som den där åttiotimmarperveckalönen har på en del människor?

Vi vet också att det finns klassism i narkotikapolitiken. Människor med stora ekonomiska och sociala tillgångar har inga som helst svårigheter att försörja en opioid- eller stimulantvana år ut och år in, utan att någonsin ens misstänkas för brott, medan de på andra sidan samhällsstegen kan bli föremål för ständiga granskningar och frihetsinskränkningar från våldsmonopolet. I praktiken är det en reglering som korrumperat rättssystemet, där prejudikat baserats på hittepå och felaktigt dömande satts i system (till vilket kommer pinnjakten inom polisen), och dessutom slår snett med avseende på social status.

Vid sidan av detta finns sedan det av staten bejakade bruket av ett psykoaktivt nervgift, som överhuvudtaget inte borde användas som rusmedel i någon större utsträckning. En skriande och obegriplig inkonsekvens.

Se http://pontusnaslund.se/blog/?p=147, Extremism i domstolarna och sakfel i doktrinen, och http://pontusnaslund.se/blog/?p=151, Sverige cannabisodlarnas paradis, för fler resonemang kring den här märkliga överideologin.

Cyniska betraktelser över flyktingopinionen: repris från Facebook

Häromdagen delade en internetbekant, debattören och juristen Thabo ‘Muso, en betraktelse apropå vad som kommit att kallas flyktingkrisen men som mer är en förändring i tonläget i den offentliga debatten i Sverige. Jag tyckte att den var viktig att lyfta fram och skrev en egen i anslutning till densamma, på närliggande teman. Kort därefter fick jag frågan om jag kunde slänga ut det på bloggen istället så att det blir lättare att sprida, så när jag nu fått tillåtelse från Thabo att kopiera hans text lägger jag här ut den och min egen på ungefär det sätt som de hamnade på Facebook. Den som vill läsa hans text först, så som jag gjorde, kan scrolla ned direkt till den.

Min text:

Jag delar en hel del av de här tankarna. Det är mot den bakgrunden jag har återvänt till en del texter om biafrakriget idag, för att den tiden (ca. -67-70, men det beror lite på var man vill dra gränserna; se Wikipedia) liknade vår. I vad som idag är Nigeria rasade ett fruktansvärt sekteristiskt krig, den direkta uppföljningen efter att britterna tog sitt pick och pack och drog. ‘Grattis, nu är ni självständiga, ha så kul med de hierarkier och maktförhållanden och hämndmotiv vi lämnar efter oss, särskilt de där ultraauktoritära, genomkorrupta sultanatsresterna vi utnyttjat i alla år.’ Muslimer, eller islamister, hur man nu vill se det, öppnade med att massakrera kristna igbo i massor, tiotusental. De och andra grupper med en annan vision av hur samhället borde se ut svarade efter en tid med att utropa en egen stat i landets sydöstra delar, baserad på värden som idag benämns som ‘västerländska’, åtminstone i kontrast till den förföljelse som var det konkreta alternativet.
Biafra. Det togs förstås inte väl emot utan den nigerianska armén sattes in mot rebellerna, vilka var färre till antal men bättre soldater. Ett mycket kostsamt och besvärligt krig för den nigerianska armén, skulle det visa sig. Biaframiliserna agerade effektivt, inklusive långdistansräder och andra avancerade militärstrategiska operationer. Den nigerianska arméns lösning blev att acceptera ett dödläge, och sedan att skära av logistiskt viktiga farleder. Det är mycket lättare än att ta mark där fienden finns. Färre förluster och gradvis utvecklades en massvält i rebellernas område.
Resten av världen tittade på. Direkt strid är lättbegripligt, man kan oftast i varje given situation ta ställning till om en krigshandling var försvarlig eller ej. Så är det inte när det är fråga om svält. Den kryper på, det tar veckor, månader innan den verkligen tagit ett fast grepp om en population, och då är det alldeles för sent. De som drabbas först är barnen, undernäring slår alltid hårdast mot dem eftersom de växer så kraftigt. Från den här konflikten kommer ordet biafrabarn. När katastrofen var ett faktum, för det är inte förrän de vuxna drabbats hårt som någon egentligen bryr sig på annat håll, när en generation redan var omintetgjord, om än inte död ännu, kablades bilder ut över världen som visade hur små barn ser ut när de inte ätit på veckor, månader.

Gensvaret lät förstås inte vänta på sig. Det anordnades plötsligt stora välgörenhetsgalor och kändisar tävlade om att kläcka floskler och uppträda till förmån för insamlingar. När det var för sent, och alla kunde se att det var för sent, då skulle glitter och glamour och öppna hjärtan och rock mot svält sättas in för att rädda de som redan var förlorade.

Säkert med goda intentioner. Någon räddning blev det förstås inte. Biafra krossades brutalt. Sedan kom oljeindustrin dit och kunde etablera sig som om det inte redan bodde människor där (nå, inte riktigt, men nästan). Där finns den fortfarande kvar, och har kunnat bedriva en fruktansvärd rovdrift. Jag tror inte att Biafra, om staten hade överlevt, hade tillåtit den exploateringen, men därom får historikerna tvista.
Envar kunde se att biafrabarnen var förlorade. Envar kan se att flyktingar har dött i massor på väg till Europa, år ut och år in. Det har eskalerat sedan syrienkriget exploderade, men fenomenet är inte nytt. Få har brytt sig, helt enkelt. Få brydde sig under biafrakriget.

Det finns en ljuspunkt i berättelsen om Biafra, egentligen massor, men en som jag grävt lite extra i idag. Vid den tiden levde en märklig svensk, greve Carl Gustaf von Rosen. Han var stridspilot och flygmekaniker, han hjälpte till att bygga upp ett etiopiskt flygvapen efter förfrågan från kejsare Haile Selassie. Under biafrakriget deltog von Rosen direkt och indirekt i biafranska flygvapnet, som initialt var icke-existerande, men denna svenska expertis tillsammans med fransk fick snabbt fram enkla, effektiva flygplan. Han flög också in hjälpsändningar med mat och förnödenheter, förgäves förstås.

Han dör i ett granatanfall sommaren 1977, när han fortfarande envist flyger in hjälpsändningar till nödlidande, då i svårtillgängliga områden i Etiopien i samband med det så kallade ogadenkriget, då Somalia och Etiopien stred om Ogaden. (Se Wikipedia för en sammanfattning.)

Jag kan inte låta bli att undra om framtidens historieskrivare kommer att hitta några liknande personer i vår tid, i samband med de konflikter som rasar nu. I andra avseenden är jag säker på att historieskrivningen kommer att se ungefär likadan ut. Världssamfundet gör för lite, för sent. För sent är det redan, lägerflyktingarna har redan fått sina liv uppätna av kriget. Barnen har det värst, hela deras liv kommer att präglas av den där ‘hjälpen på plats’ som vissa tycker är så fantastisk, detta oavsett vilka insatser vi sätter in _nu_. När stridigheterna minskar, kommer vissa typer av företag att tjäna stora pengar. Som inte stannar i lokalsamhällena. Om femtio år, ett par generationer, kan vi konstatera att en anständig normalitet är på framväxt (jfr. Nigeria idag).

Historikerna kanske också kommer att konstatera att de flesta som engagerade sig i humanitära frågor, gjorde det för kortsiktiga ändamål. De tänkte inte så mycket på de stora sammanhangen, eller på att tidsrymderna det handlar om måste räknas i halvsekler hit och dit. Några år av krig eller svält kostar mänskligheten decennier av utvecklingspotential och sår frön som kan kosta än fler, för hämnd kommer naturligt för de allra flesta av oss.

Sådant tänker jag på när jag ser Expressens löp. Bilden på pojken som spolades upp på en strand. Alla som frenetiskt kommenterar dessa små, små detaljer i de stora, stora skeenden som utspelar sig inför våra ögon. Idag sker det i realtid. Vi har sett syrienkriget i detalj på våra skärmar sedan 2011-2012. Vi har tittat på avrättningsfilmer, slösat ett år på att ondgöra oss över en enskild milis trots att det är områdets formella statsapparat som mördar flest och mest urskillningslöst. Ibland har jag försökt erbjuda alternativa bilder, perspektiv och sätt att resonera, men snuffilmerna och snuffbilderna trumfar tyvärr alltid. Om inte direkt, så kort därefter.

Jag tror inte att det är tidsandan. För så här har det sett ut förr, när ett annat teknologiskt paradigm var rådande. Det är mänskligt. Det är det vi behöver övervinna om vi ska kunna lyfta blicken. Organisera istället för att reagera. Bilda gemenskap istället för att tävla om vem som har rätt eller gör rätt.
Jag hoppas att fler försöker göra det imorgon än som gör det idag. Det är så vi kan vinna. Du kan börja direkt, genom att studera och fundera ordentligt, så att du slutar vara rädd och arg, och vägra att dras med hit och dit av trender och uppbragta röster. Det är en grund att stå på. Sedan kan du lära någon annan, mötas för att göra något tillsammans, bygga ett nätverk, en organisation, en plattform. Ingen månadsgåva i världen kan ersätta det, oavsett intention och storlek. För krigandet och svältandet kommer att fortsätta länge till, även om Hans Rosling har rätt i att det är bättre idag än igår.

 

Thabos uppdatering:

Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.

Flyktingar på väg från Mellanöstern har under alla år dött. Män, kvinnor och barn. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar.

Och de har spolats upp på land inte minst på grekiska stränder i åratal.
Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med ett gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade “tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.
Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala såväl som hårresande detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas för “adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om “massinvandring”, “skäggbarn”, “lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.

Facebookrepris: Rasbiologi, nyfascismen och brain drain

Återigen copypasta från en facebookuppdatering. Den här gången några rader apropå att en dansk tidskrift tagit in ett rasbiologiskt resonemang om migration:

I vårt södra grannland är rasbiologiska perspektiv på migration tydligen okej i minst en av de större tidskrifterna nu.
Ali Esbati skrev om en gnagande känsla av att behöva fly innan det är politisk verklighet, apropå den här artikeln och annan normalisering av nyafascismens tankegods i mainstreamkulturen.
Det är värt att fundera på, både en och två gånger. För det kommer ju att bli så, är förmodligen i någon mån så redan. Inte att just han skulle fly landet, men att en del gör det. Om SD blir regeringsbildande parti och erhåller insyn i och kontroll över våra polisiära och militära förmågor, vilken högutbildad person stannar kvar här någon längre stund?
Redan innan dess kommer förmodligen många att fly som ser vad som röstas fram. Uttrycket för det är ‘brain drain’. eller ‘human capital flight’. Vi har sett det i Grekland nyligen. Det behövs nog inte egen majoritet, eller ens egen möjlighet att minoritetsstoppa beslut i riksdagen (en sjättedel av mandaten, om jag minns rätt), för att personer som har möjlighet ska börja lämna Sverige för exempelvis vissa asiatiska länder där efterfrågan på högutbildad arbetskraft är stor och löneläget lockande.
Så redan att den offentliga debatten understundom tar rygg på nyfascisterna och att de erhåller ett betydande väljarstöd urholkar med all sannolikhet det här landets humankapital. Det är lätt att dra en parallell till tysknazisterna, och det bildningsföraktet de stod för går igen i vår nutida nyfascism. Den i sig eller anhängarna ställer inga höga krav på pålitlighet och prövbarhet hos information, kunskap är inte något speciellt utan man kan köra på magkänsla, s.k. sunt förnuft eller andra omskrivningar.

 

 

 

Repris: socialdemokratisk antifascism

Repris. Skrev häromdagen några rader på Facebook om affären m/s Elisabeth Bakke apropå att den här bilden cirkulerades.

sossigantifascism

Min kommentar:

Man kan också påminna sig om affären m/s Elisabeth Bakke, där Tage Erlanders telefonövervakning medförde att en nazist gömd som löjtnant i svenska försvarsmakten, vars bror (en fänrik) varit organiserad nazist och hade god kontakt med tyska konsulatet i Göteborg, kunde hindras från att mer eller mindre överlämna fartyget m/s Elisabeth Bakke med last till den tyska krigsmakten.

De fick sju respektive fyra års fängelse, eller eventuell straffarbete (det framgår inte i memoarerna och jag ids inte kontrollera saken på annat håll; enligt uppgift ska det framgå i stor detalj i Carlgren, Svensk utrikespolitik 1939-1945). Erlander skriver i sin framställning av affären att “[d]omarna likväl blev hårda”.
Han skriver också:

De avkunnades den 18 januari 1941. Det var vid en tidpunkt då Hitler föreföll behärska hela Europa utom England. De svenska domstolarna fällde sina domar mot nazisterna utan att låta sig påverkas av vad som kunde förefalla vara ödesbestämdheten i nazismens seger.

Hans uppfattning om tidsandan beskrivs i större detalj några sidor tidigare:

Men i Europa såg det mörkt ut. Demokratierna hade icke hindrat Italiens övergrepp mot Abessinien. De hade ställt sig passiva då Franco krossade den spanska demokratin. De hade svikit Tjeckoslovakien när detta land erövrades av Hitler. Så kom pakten Hitler-Stalin och överfallet på Polen den 1 september 1939. Det hela tedde sig som en process, där vi var på en gång skräckslagna åskådare och hjälplösa deltagare.

Känns det igen i vissa delar?

Jag hämtar citaten ur min farfars utgåva av Erlanders memoarer i fyra band, närmre bestämt bandet som täcker 1940-1949. Rekommenderad läsning för den som är intresserad av folkhemstanken, krigsåren och socialdemokratins frenetiska antagonism gentemot nazismen.
Och om jag tycker att det är okej att vandalisera affischer, klibbor och liknande?
Ja, om man också är villig att acceptera det allmännas lagföring, efter civilolydnadsprinciper. Dock får jag sällan tillfälle att skrapa klibbor numera, min bostadsort är förhållandevis fredad från dylikt sedan de lokala nationaldemokraterna slutligen gav upp, och jag är för disträ för att syssla med det som aktivism (varför jag kluddar här istället).

 

 

Något om det där med att bekämpa SD

Vi är tydligen inne i ännu en omgång av ‘brott riktade mot SD hotar demokratin!’ igen, märkligt nog. Som vanligt är det ett par läger i debatten. En del hävdar att SD måste bemötas med vassare argument. Den här texten är till er och skulle egentligen ha blivit en kort kommentar på Facebook, men blev helt enkelt lite för långrandig.

Det är alltså därför den inte är korrläst, saknar fördjupande länkar och annat fint. Jag har fullt förtroende för att du kan nysta vidare själv när du kommit till slutet.

Ni som tror på att sitta på sin kammare och slipa på små fina argument (eller kackla i en debattpanel eller vad det nu kan vara), skicka in ett meddelande till den här utgivaren om att deras skribent ljuger* och se om de ändrar texten eller lägger till en rättelse på slutet.

*(den breda vänstern är inte en enorm mängd blodtörstiga psykfall som kommer att börja mörda meningsmotståndare systematiskt redan ikväll, och Frick blev inte misshandlad för att han har judiskt-romskt påbrå utan för att han är nyfascistisk aktivist och den som tittar på inspelningarna ser att Salle Sahlström tar tag i kameran så fort Frick börjar vingla där uppe på spärren)

Om de inte gör det, lägg ned det där fantiserandet om att den nyfascistiska rörelsen är något slags pratklubb. Det är de inte, de skiter i hur väl du argumenterar eller vilka skälen är för och emot i någon viss politisk fråga. De skiter i hur välformulerade deras egna argument är, dessutom. De har nämligen utvecklat en egen diskurs, med en egen ‘logik’, med en egen verklighetsuppfattning och en egen upplevd gemenskap. När du snurrar in dig i sakliga resonemang ser de dig som den där berömda schackspelande duvan, du sparkar runt pjäserna och bajsar på spelplanen och trots att du inget fattar struttar du runt som om du vunnit.

Är det ditt mål, kör. Jag tror att mer är vunnet på att de tycker att det är obekvämt och obehagligt att dundra ut bigott propaganda och manipulera mediebilden av samtida händelser.

Det är därför deras kampanj baserades på avhumaniserande lögner, det är därför de ljuger om sina politiska motståndare, det är därför de ljuger om samhället vi lever i, det är därför de ljuger om sig själva. Deras affärsidé är en annan.

Om du inte organiserar dig, eller åtminstone aktiverar dig och gör motstånd, så är du helt enkelt en medlöpare. Normalisering av folkmordsretorik förpliktar. Moraliskt, om än inte legalt.

Och glöm inte att Förintelsen var legal. Vad tysknazisterna gjorde var lagligt. Vad som är lagligt är inte alltid rätt, och att bryta mot lagen _kan_ vara moraliskt riktigt.

Därmed inte sagt att jag anser att alla ska gå runt och riva ned reklamkampanjer jämt och ständigt, men det är ingen större skillnad mellan det där angreppet på SD:s annonser och när vänsteraktivister systematiskt river ned nasseklibbor från elskåp och lyktstolpar. Imorgon är det kanske de där nedrivna klibborna som väcker högerbjörnens vrål om hot mot statsskicket, om vi inte fortsätter sätta oss på tvären när makten svarar på fysiska protester med att folket ska hålla käft och sitta still och köpa sig plats i offentligheten om det vill höja någon korkad och SD-fientlig röst där.

Så fortsätt protestera mot att SD tar plats i offentligheten, i riksdagen, i kommuner och landsting. Protestera mot att de överhuvudtaget är organiserade. Det är okej. Du får göra det. Det är inte fel. Det är inte omoraliskt. Det är, än så länge, inte olagligt.

Var öppen med att ditt mål är att SD och resten av den nationella rörelsen ska upphöra, försvinna, aldrig komma tillbaka. Det är inte fel. Det är inte fult. Du får tycka att deras ideologiska hemvist och den sociala rörelse de är den parlamentariska grenen på hör historien till. Det är lugnt, du behöver inte skämmas för det.

Du har ingen skyldighet att se till att SD-företrädare mår bra och är glada. Eller att de kan yttra sig ifred. Aldrig. Staten har vissa sådana ansvar, men de är verkligen inte så långtgående som nyfascisterna själva och vissa andra hävdar. Det är helt okej om du ser till att varje SD-företrädare eller aktivist som du stöter på känner att det är obehagligt att sprida sina bigotta dogmer. Du får göra det. Det är grundläggande för demokratisk parlamentarism.

Precis som du tycker att ultranationalismen i tysknazistisk tappning var ett vidrigt brott mot varje anständig morallära kan du ha samma uppfattning om nutida varianter. Säger folk att det är löjligt att jämföra med tysk nazism, peka på Jugoslaviens sammanbrott. Vet de inte vad som hände, förklara det och peka sedan på folkmordet i Rwanda, understryk betydelsen av folkmordsretorik och massmedier som för ut den. Vi har sett processen förr, vi kan känna igen den i vårt samhälle. Läs handlingarna rörande Ruggius inblandning i Rwanda, antagligen kommer du att återvända till SD-propagandan och se den i ett nytt ljus. När du ändå håller på, gräv också i folkmordet i Guatemala. Det är fortfarande ett öppet sår, och situationen mer lik den vi har i Sverige än Tyskland, ex-Jugoslavien, Rwanda, med en maktfullkomlig politik som rensar upp bland minoriteter i samhällsintressets namn. Alltså precis vad SD efterfrågar.

Förutsatt att de nu inte piskar fram klassiska pogromer istället för att vallas fram till regeringsmakten av en lojal ytterkantshöger och detta ständiga snack om att varje angrepp på SD hotar statsskicket. Då hamnar vi snarare i det rwandiska exemplet.

Du har ett ansvar för hur du agerar i förhållande till det här hotet från den nationella rörelsen.

Sverige cannabisodlarnas paradis | SvD

Kommentar till en artikel, som initialt var en facebookuppdatering:

Rubriken är felaktig, det är verkligen inte paradisiskt för odlarna i Sverige, åtminstone inte om vi jämför med en del andra samhällen där industriell framställning förekommer.
“Det är i de obefruktade honplantornas blommor man hittar ämnet THC”.
Det här är inte sant. Den som är hågad kan berusa sig med såväl solblad som hanplantor, åtminstone om det är en underart som har genetiska förutsättningar för att producera psykoaktiva ämnen (dvs. det är inte industrihampa som är modifierad för att ge så låga halter av psykoaktiva ämnen som möjligt; men även sådan kan användas för industriell rusmedelsframställning).

“Halten av THC i Erik Olofssons produkt uppmättes till 51 procent, bland de högsta värden det kriminaltekniska laboratoriet i Linköping har uppmätt. Han var av allt att döma en mycket skicklig cannabisproducent.”

Jag betvivlar detta. Cannabinoidhalten kan ha legat däromkring men grejen är den att THC-halt är starkt beroende av genetik och därmed hårt knutet till vilken fenotyp (eller strain med ett fackuttryck) det gäller. De högpresterande typerna som är tillgängliga i fröbanker idag toppar med 30-40 % THC-innehåll _enligt vissa mätningar_. Att han skulle ha haft en stabil utkomst på 51 % THC i sina blomställningar vore att betrakta som ett slags världsrekord, och uppgiften är med all sannolikhet en överdrift.
Det tillkommer att THC-halt är tämligen oväsentligt från ett brukarperspektiv. Vill någon ha ett extremt dospotent preparat är det trivialt att destillera cannabinoiderna med aceton, gasol eller annat sådant lösningsmedel. Den produkten har en cannabinoidhalt som närmar sig 100 %. Att relativt få gör det säger oss att dospotens inte är prioriterat bland användarna, de späder iallafall produkten avsevärt i slutändan.

“1974 hade Nils Bejerot disputerat i ämnet socialmedicin med en avhandling om knarkepidemin i Stockholm. Undersökningen bestod i att läkaren lät räkna antalet sprutnålsstick i armarna på människor som fördes till arresten i Kronobergshäktet. Av epidemiologer har undersökningen avfärdats som pseudovetenskap.”

Det här är signifikant för svensk narkotikapolitik. En person som är disputerad på en minst sagt skakig grund görs till profet i ämnet och hans medarbetare blir direkt arvtagare utan att ha någon som helst formell kompetens, för att sedan gå in och ut ur domstolarna och häva ur sig amatörmässiga utlåtanden som blir gällande rätt.
Att vänstern inte slagit ned på att det här öppnat för en oseriös och ovetenskaplig terapiindustri är för mig ett mysterium. Så kallade missbrukare används liksom i en ändamålsvidrig och kommersiell exploatering, öppet mål för vilken vänsterkritik som helst.

“Själva ruset var en besvikelse. Som uppvuxen i Norrland var jag van vid den statligt sanktionerade starkspriten och dess betydligt mer bedövande effekt.”

Journalisten är alltså inte införstådd med att det är en dosfråga, alltså huruvida ruset upplevs som milt och lite konstigt eller mer påträngande och psykedeliskt. Det har att göra med att cannabinoidreceptorerna är extremt vanliga i kroppen, vilket gör att dosfönstret är mycket, mycket stort. Det är också därför cannabinoider är så säkra, klinisk överdos är i praktiken omöjligt. Att ruset kan kännas djupt obehagligt och skrämmande är en annan sak, det sker på ett psykologiskt plan och är inte fysiologiskt farligt, precis som med alkohol. Du har förmodligen inte tänkt så mycket på det men alkoholruset kan också vara obehagligt och innehålla psykossymtom, precis som livet i övrigt (exempelvis i arbetslivet) är det inte alltid så bekvämt att vara drogpåverkad. Obehaget i rus går normalt över rätt fort och det är viktigt att erkänna det. En obehaglig arbetsplats behöver inte gå över överhuvudtaget, för att göra den jämförelsen igen.

“I omvärlden pågår ett paradigmskifte i synen på marijuana. De styrande i Sveriges riksdag stretar dock vidare med arvet från Nils Bejerot. Visionen om ett narkotikafritt samhälle ligger fast. Kritiker menar att politiken aldrig utvärderats vetenskapligt utan mer påminner om religiösa dogmer.”

Det är inte sant att svensk narkotikapolitik inte utvärderats vetenskapligt, tvärtom, det finns studier och de tenderar att visa att den inte är ändamålsenlig och att den i övrigt är tvivelaktig.

“Bland Stockholms ungdomar är användningen av cannabis vanligast i stans välbärgade områden. Enligt Stockholmsenkäten som utfördes 2012 fanns störst andel av gymnasieeleverna som provat marijuana på Kungsholmen i Stockholms innerstad. Flest elever som hade erfarenhet av narkotika i årskurs 9 hittade man på Östermalm.”

Även här öppet mål för vänsterkritik. De välbärgade inte bara knarkar, de kommer också undan med det i mycket högre grad än de som har det svårare. En avkriminalisering och reglering vore en jämlikhetspolitik.

“Att röka marijuana visar att man har lite koll, säger narkotikapolisen Lennart Karlsson.
Han är motståndare till en framtida legalisering. Större tillgång innebär fler missbrukare vilket leder till högre kostnader för samhället, menar han.”

Grejen här är att tillgängligheten förmodligen inte ökar nämnvärt om staten tar sig in på cannabismarknaden. Han som polis borde veta detta men har av något skäl valt att stanna kvar vid något slags ideologiproducerande dogmatik istället. Kanske för att han är rädd för att förlora det synnerligen bekväma polisverktyg som cannabiskriminaliseringen är (‘du ser lite rödögd och nervös ut, jag tror att du är hög, antingen följer du med frivilligt eller så griper vi dig’), kanske för att han inte funderat så mycket på saken. Journalisten borde ha ställt fler kritiska frågor till sina intervjuobjekt.

Exempelvis här:
“Restriktioner med folkligt stöd är det som har visat sig fungera allra bäst för att minska användningen av droger, oavsett om det handlar om alkohol eller cannabis.”

För det första kan vi inte veta det. Kriminalisering gör att det inte går att lita på enkätundersökningar, den som medger drogbruk där medger också kriminalitet och det tar emot, varför lämnade uppgifter garanterat innebär en underrapportering och den statistiska säkerheten blir svag.

För det andra förutsätts att minskad användning av droger är ett egenintresse, och det är det ju verkligen inte. Tänk om vi skulle tillämpa den ideologin i vården.

‘Nej, vi har delat ut femtio doser oxykodon idag, så även om du är nyopererad och har väldigt ont just nu så kan du inte få något annat än en ibuprofentablett, vi vill ju inte öka användningen av droger i vårt samhälle.’

Det vore befängt, precis som ‘visionen om det narkotikafria samhället’ är det. Det senare är jätteenkelt att åstadkomma, töm Läkemedelsverkets narkotikalista så är det klart. Men det är inte vad som avses, och inte heller att vi ska ha något narkotika- eller drogfritt samhälle överhuvudtaget, utan att vi ska fortsätta använda våldsmonopolet för att trakassera människor som mår dåligt.

Du kanske inte har tänkt på det heller, men det där sista är exakt vad vår nuvarande narkotikapolitiska ideologi syftar till: att slå på de redan svaga och utsatta, för att se till så att de fattar att vi hatar dem och straffar dem för att de är svaga och utsatta. Även här öppet mål för vänsterkritik, och trots det så är ofta mina partikamrater genomsyrade av denna reaktionära, kommersiella och omoraliska utgångspunkt.

“Syftet med Paradiset verkar ha varit att finansiera ett helt vanligt svenskt medelklassliv.”

Sensmoralen är att han skulle ha blivit coach- eller vårdentreprenör och plockat på sig skattekronor istället för att försöka sig på entreprenörskap i varuproduktion. Det är så vår lagstiftning ser ut idag.

Det kan också konstateras att vår narkotikapolitik gjort att vi har en av de globalt högsta nivåerna av konsumtion av syntetiska cannabinoider (Global Drug Survey 2015 har just publicerats och synes säga detta). Vi vet att det finns mycket större hälsorisker med dem, ändå är det tydligen viktigt att driva människor i famnen på den branschen istället för att tillfredsställa efterfrågan med en inhemsk, kontrollerad produktion.

En mycket märklig politisk situation.

Source: Sverige cannabisodlarnas paradis | SvD

Extremism i domstolarna och sakfel i doktrinen

Vid första genomläsningen för några dagar sedan missade jag ett sakfel i Ulvängs senaste artikel i Svensk Juristtidning om narkotikastraffrättens påföljdslära. Den behandlar rättsutvecklingen efter den så kallade mefedrondomen, NJA 2011 s. 357. I det målet hade ett par personer tillskansat sig omkring ett kilo mefedron och börjat göra affärer om väsentligt mer. Tingsrätten ansåg att substansen, som för rättsväsendet var helt ny, var att bedöma som amfetamin och utdömde 6 års fängelse. Hovrätten gjorde en annan bedömning och kom fram till att straffvärdet var 14 års fängelse. Högsta Domstolen gav prövningstillstånd och kom efter ett relativt långt och pedagogiskt resonemang, där bland annat en uppmärksammad studie i The Lancet om rusmedels sociala farlighet används som underlag, fram till att 4 års fängelse är i linje med narkotikastrafflagen. Till domen finns också ett ganska utförligt tillägg från justitierådet tillika referenten Martin Borgeke (som för övrigt också varit medförfattare till ett sådant tabellverk som nämns i det följande).

Kortfattat är domen en uppgörelse med en utbredd underrättspraxis där domstolarna nästan slentrianmässigt dömde utifrån tabeller över art och mängd narkotika. Det vill säga, om du hade ett kilo cannabis och åkte dit på det så fick du x år i fängelse, åkte du dit på tre kilo fick du x * tre års fängelse, fast med en något mer komplicerad uppräkning, detta oavsett en rad relevanta omständigheter som i lag och förarbeten preciserats i ganska stor detalj. De omständigheterna är sådant som om narkotikainnehavet var för eget bruk till följd av beroendeproblematik, om narkotikainnehavet var en del av en förslagen och affärsmässig handelsverksamhet, med mera. Den utsatte missbrukaren som hotats till kuriruppdrag dömdes alltså lika hårt som Mr Kingpin på annat håll i affärsverksamheten om art och mängd var desamma, grovt uttryckt.

Domen följdes av flera andra avgöranden där motsvarande prejudicerande prövningar gjordes för annan narkotika, och den anses vara en brytpunkt i rättsutvecklingen. Hur som helst. Inledningsvis konstaterar Ulväng att det finns en rad problem med narkotikapolitiken och narkotikastraffrätten, bland annat problematiserar han olika typer av narkotikakonsumtion, vari klanderligheten och skadligheten med narkotikakonsumtion ligger, och det hyckleri som kan ses i att staten håller oss med vissa droger (kaffe, tobak och alkohol nämns explicit) samt uppbär intäkter av den handeln men kriminaliserar andra.

På sidan http://svjt.org/svjt/2015/443 menar han att katinon är ett annat namn för fenetylamin, vilket inte är sant. Mefedron är en påbyggnad med en metylendioxigrupp på katinon, som i sin tur är beta-keto-amfetamin, och amfetamin är alfa-metyl-fenetylamin. Alltså är katinon fenetylamin med en påhakad metylgrupp och en påhakad ketongrupp, eller ett något modifierat amfetamin om man så vill. Det är i och för sig inte riktigt sant, katinon förekommer i naturen och det gör inte amfetamin, så på ett sätt är amfetamin en katinon utan ketongrupp.

Redan amfetamin är något steg från fenetylamin, således. Fenetylamin är i sig en kroppsegen substans som bildas av fenylalanin, så det är inte fråga om ett festligt kemiskt gift, det oroande kemikaliska chemtrailnamnet till trots.

Anledningen till att jag anser det vara av betydelse är för att resonemanget som följer tar fasta på åtskillnad mellan olika substanser i farlighets- och straffvärdeshänseende. I narkotikastraffrätten gäller det att veta vad det är man har att göra med. Även om jurister, som han skriver, inte är naturvetare så griper juridiken på det här området in i naturvetenskapens domäner. Därför behöver också den naturvetenskapliga soliditeten i juridikens resonemang vara pålitlig.

Annars får vi nya exempel på vad vi sett tidigare på det här rättsområdet, det vill säga, det rättsläge som mefedrondomen avser korrigera och föra tillbaka till lagstiftningens faktiska innehåll. I sammanhanget är det relevant att påminna om hur farlighetsbedömningarna i svensk rätt vuxit fram sedan slutet på åttiotalet, då den nuvarande kriminaliseringen infördes. Typiskt sett har det gått till så att åklagarsidan har kallat ett så kallat sakkunnigvittne till förhandlingen för att förklara vad substansen som målet gäller är för något och hur farlig den är. Ett namn som återkommit åtskilliga gånger är Jonas Hartelius, som varken är specialist eller verksam som forskare i ämnet (trots vad han själv påstått). Ändå har han fått möjlighet att avgöra, som partsvittne och med en egen politisk agenda (han är en välkänd narkotikapolitisk lobbyist), hur hårt narkotikabrottslingar ska straffas. Att hans bedömningar är amatörmässiga har inte varit ett hinder för detta, inte heller att han varit författare till Åklagarmyndighetens riktlinjer för farlighetsbedömning av narkotika (något som numera är lite mörklagt, kan tilläggas; se RättsPM 2009:1 och dess föregångare, idag är det vad jag förstår andra som förvaltar det arbetet). Helt ensam har han inte varit, Fred Nyberg har också agerat i samma roll i domstolarna och med lika anmärkningsvärd amatörmässighet och det finns säkert fler exempel, även om jag inte tror att de är så många.

Jag ids inte nu gräva fram mina egna anteckningar och skriverier i ämnet så här ges inga uttömmande hänvisningar till relevanta rättsfall men den som är intresserad kan till exempel söka på Jonas Hartelius på lagen.nu och där förkovra sig i hans insatser för svensk rättsutveckling, eller helt enkelt titta på NJA 1992 s. 235, där han bland annat lyckats få in den gamla och stendöda myten om att LSD ger kromosomskador i ett prejudikat, för att få en provsmak av vad det gäller (den uppmärksamme noterar också den grava felstavningen “Extacy”). Minns jag inte fel var både han och Fred Nyberg inne och snurrade i pilotmålet rörande MDPV och sade sådana puckade saker som att den är jämförbar med MDMA (ecstasy) på grund av att båda har en metylendioxigrupp (MD-; det är de inte, MDPV är en ren stimulant utan serotonerga effekter, emedan MDMA har mycket framträdande sådana vilket också ger den en särskild riskprofil), men det är jag så osäker på att jag rekommenderar läsaren att själv kontrollera saken.

På så vis har alltså rena felaktigheter och uppenbart jäviga (och inkompetenta) personer kunnat påverka rättsutvecklingen, utan att det funnits någon handbroms, annat än att ledamöterna i HD byts ut mot personer som råkar ha ett intresse i frågan (minst ett decennium efter att problemet blivit uppenbart för insatta, dessutom). I någon mån kan också försvarsadvokaterna klandras för detta, som inte tagit med sig några egna sakkunnigvittnen till de prejudicerande målen.

Nu är inte Svensk Juristtidning normerande på samma sätt som skrivningar i domar från HD men Ulvängs artikel är en del av rättsutvecklingen, forumet den är publicerad i (dvs. SvJT) är ofta återkommande i resonemang i domstolarna och där uttalar sig tongivande rättsvetare i svåra frågor. Av det skälet är det viktigt att texter som publiceras där som också är vägledande för jurister i bedömingen av rättsfrågor faktakollas noggrant. Det kan tyckas vara fånigt att slå ned på en sådan sak som att han kallar fenetylamin för katinon, hans resonemang handlar ju om något annat, men jag har svårt att se skillnad på det misstaget och när Hartelius står inför en domstol och säger att LSD är farligt för att det ger kromosomskador trots att vi visste sedan decennier innan dess att det var rent hittepå (sedan -71-72 var det klarlagt, se exempelvis denna sammanfattning; det är bara vissa talibanliknande amatörer som för vidare myten).

Man får helt enkelt inte ha fel rörande enkelt verifierbara fakta i vare sig juridisk doktrin eller i prejudikat. Det är inte okej, inte ens om man är jurist och därför inte naturvetare, och inte ens om det rör en detalj som näppeligen får så allvarliga konsekvenser som tabelldömandet.

Mot bakgrund av de senaste årens turer kring Sture Bergwall och huruvida det var en rättsskandal eller ej, där den allmänna opinionen verkar vara att det var en sådan (jag håller inte helt med, domstolarna dömde inte fel, ergo var det inte en rättsskandal utan möjligen någon annan slags skandal), så vore det klädsamt med en generell folklig katarsis även vad gäller narkotikastraffrätten. För den är definitivt en skandal, och definitivt en rättsskandal om Quick-fallet är det.

En del av det ovanstående saknar jag i den debatt och de resonemang som förs i mefedrondomens efterföljd. Jag kan tycka att förfarandet att åklagarsidan drar fram ett starkt politiserat vittne som utan faktisk sakkunnighet läggs till grund för framtida domar är djupt korrupt, men vad jag känner till är detta inte något som erhållit rättsvetenskapens uppmärksamhet ännu. Likadant är det med den ställning som narkotikamålen innehar i svensk rättskultur. I ett par decennier bara tuffade det på med extrema straffnivåer (Ulväng använder samma förled för att beskriva saken) som var en direkt följd av att underrätterna struntade i gällande rätt, förmodligen av något slags bekvämlighet och flockkänsla. De straffnivåerna kanske till äventyrs var rimliga (i förhållande till gällande rätt och omständigheterna i målet; moraliska eller rättvisa är de inte), det får vi i sådant fall aldrig veta, men de utdömdes på ett sätt som närmast är att beskriva som rättsstridigt och med all sannolikhet har alltför hårda straff (i förhållande till _lagen_) varit stapelvara.

Jag tror inte att det hade kunnat ske på något annat rättsområde, varför det också säger något om samhället i stort. Vi har ju accepterat extremism på det här området, utan att någon har reagerat. Så det är bra det som Borgeke med flera har startat, men det behövs mycket, mycket mer, och rättsvetarna är inte de som bör gå först.

Det är det du och jag som bör göra.

 

 

 

Source: Mefedrondomen och HD:s nya straffmätningspraxis | SvJT

 

 

 

 

Pest eller kolera: något om dagens obekvämligheter

Igår och idag har vi i landstingsfullmäktige i Upplands läns landsting behandlat budget för nästa år och plan för kommande två år. Det var, som man säger, en rysare.

Utgångsläget var att vi i S tillsammans med MP tagit fram en budget, V hade valt att gå fram med en egen, Alliansen lade en gemensam och SD en egen. S- och MP-mandaten är 31, Alliansen har 28 och V och SD 6 mandat vardera. Mot bakgrund av de förutsättningarna, som uppstod som direkt följd av att V valt att kliva av majoritetssamarbetet för att istället gå vidare med en egen budget, hade presidiet tagit fram en mer fullständig beslutsordning än den genväg att rösta på budgetförslag i sin helhet som är vanlig. Istället för ett par omröstningar rörande hela budgetar med eventuella tillägg bröts de olika förslagen ut ur budgetarna och ställdes mot varandra separat, i 26 punkter.

I första omröstningsomgången valde SD att rösta på Alliansens förslag till inriktningsbeslut för hälso- och sjukvården i den slutliga voteringen, trots att de ägnat gårdagen åt att kritisera Alliansens budgetförslag. Då de avvek från praxis och V valde att hålla sig till praxis (och rösta på sitt eget förslag och inget annat) tillsammans med alternativet att en Allians med färre mandat än S och MP har skulle styra landstinget på grundval av en (något bristfällig, kan tilläggas) budget beslutade vi att börja rösta fram V som motförslag mot vårat i slutvoteringen.

Johan Örjes (C) har rätt i att det var ett slags fulspel, genom en parlamentarisk teknikalitet kunde vi grabba tag i den där budgeten och hårdhänt släpa den igenom beslutsordningen. Frågan blir vilka alternativ som fanns.

En Allians som styr med färre mandats underlag i fullmäktige, på en budget som inte var tänkt att bli skarp budget (eller åtminstone var tveksam avseende beräkningar, finansiering och lite annat), utlämnade till SD:s godtycke?

Inget styre alls med de konsekvenser som det skulle innebära för länets invånare och de tiotusentals personer som arbetar i landstingets verksamheter?

Göra som SD vill, och låta dem styra på någon budget och hoppas på att de klarar sig på sina sex mandat och ett demokratiskt och kunskapsunderskott av rang?

Jag kan inte se att det fanns så mycket att välja på. V hade inte modet att blockera SD:s vågmästarställning när väl deras förslag föll på den första punkten, och vi kunde inte lita på att högern skulle börja göra det. Då återstod valet mellan ekonomiskt-politiskt kaos, det ansvarslösa alternativet, och att ta smällen att vi avvek från praxis och knixade oss fram, ett mer ansvarsfullt alternativ.

Det var inte bekvämt, det var inte i linje med de överenskommelser om praxis i budgetbeslut som finns och det blir inte lätt att förklara för vare sig allmänheten eller våra partikamrater.

Däremot var det så rätt som det kunde vara i det läget, det är min fasta övertygelse.

När det gäller jobbiga förvecklingar, så tror jag för övrigt att de har det snäppet värre i Håbo, och där känns den här anklagelsen om kakbak med mera som väsentligt allvarligare.

Jag får återkomma om detaljerna i det vi beslutat idag, just nu måste jag tyvärr prioritera kvällsmat.