Något om hur ord kan förlora sin mening

Påbjudet soundtrack. Till dessa temata kan jag inte tänka mig en bättre ljudsättning än sådan här, där redan aktens namn genomsyras av storslaget allvar och vanmakt, emedan kompositionerna ständigt strävar mot allt mer jättelika och förkrossande klimax i en episk-rytmisk malström.

Nyligen har ett klimatpolitiskt initiativ inrättats där en person utsetts till chef och hjälte, någon som ska ha sett till att vi inom femton år har ett fossilfritt samhälle. Detta är antingen ett garanterat misslyckande eller en lögnaktig presentation av ett politiskt program. En väsentlig förutsättning för att kunna tala om den här politiska visionen i hoppfulla termer är en fanatisk tilltro till att det ekonomisk-politiska system inom vilket den opererar också kommer att tillåta eller kanske till och med knuffa på utvecklingen i rätt riktning.

Att vi just sett detsamma skena på i accelererande takt, i motsatt riktning, i ett helt sekel, och dessutom kunnat notera att vare sig filmstjärnor eller verkligt starka politiker (Reagan, Stalin, Obama, exempelvis) har haft makten att styra åt något annat håll, det spelar ingen roll. Religiös hängivelse är i vår tid inte ett tecken på frälsning eller ett moment i ett kosmiskt drama utan endast ett livsstilsval, varför det inte är allvarligare än så att sätta sådan här tillit till hegemonin och använda en så fantasifull och verklighetsfrämmande terminologi. ‘Genom samtal med näringslivet och andra ska vi frälsa oss ifrån ondo, oavsett vad djävulska röster säger om systemiska brister och materiella omöjligheter under rådande förhållanden’. Vi ser samma avförtrollningens urholkning i framväxten av rent konspiracistiska rörelser, som 9/11-truthers, alarmister rörande illuminatijudebögödlornas världsherravälde och allt vad det nu är för något. Idag är det bara livstilsval, sanningar man gillar lite mer än andra, komponenter i det personliga varumärket.

Det är så här ord förlorar sin mening. Han säger vad han tror är rätt att säga, och när han gör det måste han ljuga. Fossilfritt betyder rimligen fritt från exploatering av fossila resurser. Ett fossilfritt Sverige innebär därför ett Sverige fritt från användning av fossilbränslen, fritt från användning av varor producerade med fossilbränslen eller fossilresursberoende produkter, osv.

Det betyder ett Sverige där det inte förekommer plaster som utvinns ur fossil olja. Där det inte förekommer plaster som utvunnits ur växter producerade med maskiner som drivs av fossila bränslen, ej heller har däck producerade av fossil olja. De har heller inte producerats i ett samhälle som bärs upp av konsumtionen av fossila resurser. Ingen personbil eller traktor som tillverkas idag eller är på något storföretags ritbord lever upp till fossilfrihet. Det finns ingen seriös politisk rörelse som driver en sådan agenda. Däremot finns det massor som agerar opium för oss som oroas av utvecklingstendenser och ekonomisk-politisk stabilitet (dvs. konserverandet av marknadsliberalistiskt fossilresursberoende). Vi kan köpa ‘eko’, sätta religiös tro till ‘klimatkompensation’ och ge pengar till föreningar som låtsas odla träd. Vi har också förmånen att i realtid och i avsevärd detalj följa oljeimperialistisk krigföring samtidigt som vi käkar opium i form av skräck inför ‘terrorism’ alternativt opium i form av ’tillväxt’. Att hela världen är inbegripen i ett totalt krig (i fredstid!) som går ut på att dela upp olja och andra fossila resurser är en insikt som vi tillåts bedöva med ‘mindfulness’, ‘yoga’ eller ‘smoothies’. Inte med politik, inte med kultur, inte med social organisering. Bara med kapitalistiskt godtagbara produkter, som fungerar i marknadsnihilismens logik.

Ingen normalbegåvad och ärlig person kan på allvar tro på det där programmet. Vi måste alla hantera det när vi tolkar det här fenomenet och jag tror att huvudspåren i det är att antingen se på fossilfritt som en eufemism för lägre fossilresurskonsumtion (oklart hur det isf. ska utvärderas, eftersom ‘fritt’ inte utsäger hur lågt den ska sjunka för att vara godkänd), eller att se på det som en slags politisk teater där vad som sägs inte är det viktiga, utan möjligen är det att något sägs som säger något istället för det som sägs. Hur som helst innebär det att vi som ekonomisk-politiska subjekt behöver hantera och ta ställning till ett socialt fenomen utan att kunna göra det på ett friskt och vettigt sätt, vi tvingas liksom förhålla oss till politikens kommunicerade personligheter som ett slags byfånar eller shakespearska dårar. De kanske pekar oss mot sanningen men det krävs en viss vansinnighet för att kunna se det och desto mer för att göra något vettigt av vad de säger.

Problematiken är för övrigt väl bekant för Stalin. Han tog över en statskapitalistisk statsapparat och inget funkade och alla konkurrerande stater lade på med de värsta tacklingar de kunde uppbringa alltmedan den inhemska instabila ekonomin ruttnade snabbare än han kunde skicka förment ansvariga till gulagarkipelagen. Så han idisslade att det statskapitalistiska system han ansvarade för var den sanna socialismen, historiens första jämlika och demokratiserade samhälle, där klass inte längre dominerar personen och där arbetet inte var för någon minoritet utan allas bästa. För att kunna upprätthålla en regim som levde på kapitalistisk handel med sin inhemska produktion på en världsmarknad. På samma sätt behöver politiker i vår tid tala om att de är demokrater, att de tar ansvar för vårt habitat, att de är det fria samhällets väktare och så vidare. Detta som marknadsföring av statsskick som blir alltmer repressiva, disciplinerande och auktoritärt paranoida, där alltmer av ansvarstagande och beslutsfattande förskjuts till tyranniska algoritmer och det anses helt okej att sätta sin tilltro till teknologi och ideologi som är nyfödd. Primitiv. Barnslig.

Jag vet inte om du har tänkt på det, men den moderna kulturen är verkligen ett barn, en primitiv och nästanmänsklig figur. Vi producerar nya verktyg i snabb takt utan att riktigt tänka på vad vi ska ha dem till eller vem de är bra för, som säljs in med infantiliserande retorik. Atombomben är det uppenbara exemplet, ett annat kunde vara datorer som _inte_ håller i decennier utan på sin höjd några år. Allmänbildningen rörande vår tids idéhistoriska och filosofiska rötter är så låg att man kan göra affärsverksamhet av att presentera upplysningstidens mest kända produkter som den slutgiltiga livsåskådningen, ‘the livsåskådning to end all livsåskådning’. Vår kultur är så ung och naiv att offentlig debatt i hög grad vilar på samma principer som skolgårdens sociala hierarkier, såpass ung och naiv att det är gångbart inom den att påstå att marknader som producerar kortlivade, resursintensiva varor är något bra, en allmänmänsklig frälsning, en väg till välstånd och frihet för alla.

Så ung och naiv att det inte framstår som fullkomligt sinnessjukt för regeringens funktionärer att sätta en person på ett uppenbart omöjligt uppdrag. De kan tro såpass på berättelserna kring institutionen att de inte bara blåvägrar, utan faktiskt skrider till handling och kör hela det elitpolitiska paketet med fet PR-insats och rosenskimrande sagor om hur fint det ska bli.

Vilken fråga kommer du börja med att ta dig an?

– Jag måste lyssna mycket nu, och höra vad exempelvis kommuner och företag anser är klokast att starta med.

Kan kommuner och företag anse att det är klokast att starta med att göra dem själva fossilfria? Kommer en företagsledare kunna säga ‘jovisst, vi går före och accepterar en konkurs istället för att fortsätta konkurrera inom fossilresursparadigmet’? Kommer en kommun att kunna säga ‘jovisst, vi ska höja skatten med flera kronor redan nästa år, för att köpa trampbilar i trä som den lokala arbetsförmedlingen ska producera åt vår personal inom äldreomsorgen’? I själva verket finns ingen egentlig tilltro till projektet, betydelsen av fossilfritt kommer löpande att förskjutas från den tydliga bokstavliga innebörden till något i stil med ‘etanol och biogas i bussarna, nu är fossilfriheten här och rullar pålitligt på råoljebaserade gummidäck, som vi har väntat på denna dag!’ eller ‘nu är skolmatsalarna äntligen fossilfria, det har en organisation sålt ett certifikat till oss som säger och de råoljebaserade plasttallrikarna har faktiskt ingen rätt att säga något annat!’.

Kanske kommer vi medans undergången genomgår sin akuta fas inte längre att kunna förstå att det är vad som sker, för att vi inte längre har kvar ett språk som kan uttrycka det utan allt som återstår av mänsklig kultur är de parodier på sådan som reklammakare försörjer sig genom att indoktrinera oss i.

 

Njuter du av undergångstoner och känslan av att bättre än andra se hur allt egentligen är åt helvete och en enda stor saga som få vågar berätta utan att förställa sig? Då kanske du vill att jag ska ha mer och bättre mat, fler och ovanligare böcker, lagliga och välfungerande droger, och mer tid över för att filosofera tillsammans med min hustru och den lokala bäverstammen. I sådant fall finns Swish: 0760296937 och en ursäkt till Patreon-sida till för dig. Här får du en tocken däringa matselfie från dagens sofflunchmiddag som tack för eventuellt bidrag:

Haramkorv, industrisallad och godislök, serverat med litteraturhögar och en lågbudgetdijon.
Haramkorv, industrisallad och godislök, serverat på litteraturhögar och med en lågbudgetdijon vid sidan av.

Traditionella äktsvenska värderingar; vägledning för de onationella och sedelösa

I anledning av det pågående uppsvinget för snack om svenska värderingar vill jag dela med mig av några utdrag ur lite äldre svenskspråkig litteratur i ämnet, till förkovran och vägledning för er som känner er milt upphetsade och frustar om vad som är självklart och inte apropå denna politiska gengångare. För det är en gengångare, ett spöke som går igen, och inte en kanon av etiska sanningar som man kan hänvisa till hur som helst. För att illustrera värdet av att veta vad man talar om och hur de svenska värderingarna kunnat se ut under de senaste seklen följer ett antal utdrag ur populär litteratur om uppförande och livets mening. Jag har inte känt att något soundtrack behöver påbjudas men den som önskar ett kan med fördel komplettera med en ledsen vals av Chopin.

Till att börja med vill jag lyfta fram inledningen från det berömda verket Den äkta gentlemannen där vi får veta något om hur en gentlemannamässig svensk ser på sig själv. Min utgåva är ett faksimil av 1845 års utgåva på Bonniers förlag, utgivet 1973 av Bokförlaget Rediviva. Författaren sägs vara en professor J. G. Wenzel och hen beskriver sitt verk som “grundsatser och reglor för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets särskilda Förhållanden – en Handledning för unga Män, till att göra sig omtyckta i Sällskapslifvet och af det täcka könet”. Det är enligt uppgift “ÖFVERSÄTTNING efter TIONDE förbättrade Upplagan”. Förordet lyder:

Denna boks stora företräde består deruti, att hon icke synes skrifven i studerkammaren, utan i sjelfva umgängeslifvet. Hon är frukten af förståndets och hjertats ovilkorliga utgjutelse hos en man, som, noga bekant med alla stånds förhållanden och förtrolig med den högre sällskapslefnadens fina ton, skrifvit denna anvisning endast och allenast med den önskan att – göra unge män vid inträdet i världen bekanta med allt det, hvarigenom de kunna undgå att stöta sig mot brukets fordringar, samt att fastmer göra sig omtyckta och älskade. Detta lilla arbetes inre värde är så erkändt och vitsordadt, att det på originalspråket redan utgått i nio betydliga upplagor, och sålunda kunna vi hoppas, att öfversättningen af den tionde, som nu lemnas i Svenska allmänhetens händer, icke torde blifva mindre välkommen eller stifta mindre gagn.

Har behovet av dylik undervisning någonsin varit större än i denna tid av nationens degeneration och knäande under tyngden av sedelösa män med suspekt härkomst? Knappast. Låt oss se var berättelsen tar sin början, vad är det primära hänsyn en belevad av det otäcka könet ska ägna sig åt i umgänget med andra människor?

Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi utan kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden, om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är vidrigt, det förnärmar ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende låter sig göra.

Det gäller alltså att inte vara vanskapt och ful, annars gör man ett vidrigt intryck på sina medmänniskor. Vad är då fördelen med att inte vara oregelbunden, ful och vanskapt?

Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick, intager andra till vår fördel och gör, att man med fägnad qvardröjer vid vår sida.

Se där. Kan vi då göra något åt vår vanskapliga fulhet?

Men är skönheten något, hvaröver vi kunne befalla? Står det i vår makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende af oss sjelfva?

Utan tvifvel: om fråga nemlig är om den skönhet, som härrör af en fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna liniamenter, hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ och vittnen till frånvaron af oädla lidelser, våldsamma affekter, och öfverhufvud röja själens välde öfver kroppen; naturen må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg vid denna kropps daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa, orena safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta göra motsatsen, förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och förhöja, men jemväl förringa och förstöra, vår naturliga fägring.

Påminner starkt om visst reklamspråk som idag riktas till medelklassen, inte sant? Bara det räcker för att leda resonemanget i bevis. Alltså, till att börja med behöver vi rena våra safter och tillse att vi inte ser fula och vanskapliga ut, detta för att tillfredsställa omgivningens suktande efter fägnad. En brännande fråga i samtiden är hur umgänget män och kvinnor emellan ska se ut, där till och med statsministern avgivit ett statsmannautlåtande. Även här ger Den äkta gentlemannen handfast och pålitlig rådgivning, men först en problematisering av det tragiska utgångsläget.

XVI.

HÖFLIGHETSREGLOR FÖR UMGÄNGET MED DET VACKRA KÖNET

Det är en afgjord sanning, att mot ingenting begås oftare fel, än mot den sanna höflighet, man är det täcka könet skyldig. Ju mer karlarne beflita sig att vilja behaga damerna, ju större förseelser begå de ofta i sättet att bete sig dervid, och blifva derigenom dels löjliga, dels föraktliga för fruntimmer av rigtig känsla. Jag vill försöka att meddela några praktiska reglor för detta umgänge.

Som bekant kan alltså det otäcka könet sällan bete sig annat än föraktligt och löjligt mot kvinnorna. Till belägg för detta kan vi anföra HotLamotte jämte diverse andra kända namn. På detta måste vi råda bot, och det omgående, ety nationens bestånd och förädling är detta avhängigt!

  1. Ett godt angemänt lefnadsvett fordrar icke, att man spelar rolen av smickrare och tjenstfärdig uppvaktare hos damerna. Det är löjligt att vilja behaga dem genom theatraliska ställningar och utantill lärda talesätt. Bildade fruntimmer fordra af mannen manlig stadga, och undanbedja sig all närgångenhet. De åstunda ett förekommande väsende, men ej ett lumpet eller krypande smicker.

Det vill säga, det nutida skicket att beredvilligt posera med personligheter och ställningstaganden ur kvällspressen är förkastligt och löjeväckande, rentav skadligt för de unga männens fostran och förståelse för sedligt umgänge med andra människor.

2. Det är för mannen oanständigt, och för qvinnan motbjudande, om den förre ständigt drager munnen till ett leende, eller smäktar och suckar, eller öfverhufvud faller i öfverdrift och faddhet. Ty qvinnan måste tänka, det man tilltror henne en nog förvänd smak, att kunna finna behag i dylika dårskaper.

Här fick vi äntligen en förklaring till de bistra psykopatblickarna från mansanleten i reklamen, den sista sanningsbärande genren som överlevt in i vår tid.

3. Tonen i umgänget med fruntimmer bör vara öppen, hjertlig, vänskaplig, grannlaga och blygsam.

4. Man afhålle sig dervid från alla lärda religiösa, politiska och torra samtal, och vare endast betänkt på att förströ och roa dem. Man får således icke synas knarrig, förstämd, ledsen eller nedslagen, utan munter och med otvungen, fryntlig min.

Och det är därför vi behöver skicka in lustiga folkdanslag i våra utlänningsghetton, så att dessa sedelösa kreatur lär sig att bemöta kvinnfolk med grannlagenhet och fryntlig min istället för primitiva beteendemönster de annars skulle utgjuta över dem, ett nog så allvarligt hot mot svenskhetens bestånd och sedlighetens fortplantning.

5. Man yttre i fruntimmerssällskap aldrig sin tanka om skönhet och fulhet, fråga må vara om lefvande fruntimmer, eller om porträtter och statyer. Man mildre tvärtom sådana omdömen, när de fällas af andra.

Nota bene, “man”. Det är därför sådana betydelsefulla samhällsinstitutioner som Top Model leds av kvinnor och inte män, de senares uppgift är inte att avge sådana bedömningar, utan att mildra dem när de avges av andra. Sedan följer några tämligen självklara råd:

6. Tillstädesvarande damer berömmer man ej för mycket i andras närvaro; man sätter den berömda i förlägenhet, om hon är bildad, och man råkar i fara att hos de öfriga framkalla känslor, som ej kunna vara angenäma för dem sjelfva.

7. Man tillåte sig icke den ringaste tvetydighet, det minsta osedliga ord, eller oblyg min eller hållning.

8. Lika så litet nedlåte man sig till pöbelaktiga ord, till svordomar, eder och groft skämt.

9. I dansen undvike man förtrolighet, handtryckning, damens vilda omsvängning och annat oskick.

10. Vid spelbordet vare man undseende med fruntimren, och låte dem hellre vinna, än förlora.

11. Tillfälle att visa en tjenst, försummar man icke, och låte förstå, att man anser för heder att kunna göra det.

Kort sagt, bland kvinnor är lösaktigt och alltför grovt tal förbjudet, man bör därtill lägga band på sig och låta dem vinna i spel, samt hålla sin heder högt. När vi nu är inbegripna i ett krig mellan infödd och utlandsfödd hederskultur som frontas av kadrer av nyttiga idioter är det särskilt viktigt att beakta denna sistnämnda regel, närhelst tillfälle inträder att göra en kvinna en tjänst gör man det och meddelar att man därmed anser det hederligt!

Men den brännande frågan om hur man ska hälsa är ännu inte löst. Vilken vägledning ger Den äkta gentlemannen denna fråga?

VIII.

BUGNINGAR

Dessa indelas vanligen i den gående, stående och sittande.

Vid dem alla ankommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:

  1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd; mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme. I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar, i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar man sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.
  2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge förblifva i bugande ställning; detta voro slafviskt, förnedrande och skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.
  3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter upp. Det ena såväl som det andra, bör ske småningom.

Gott så, när man möter personer av högre social status gäller det alltså att buga och skrapa på ett adekvat sätt. För detaljerna i detta ädla skick hänvisas till de nästkommande reglerna i samma avsnitt. Dock, den offentliga hälsningstvisten har ju handlat om handtaget och inte bugning, klapp eller kyss. Om detta säger detta verk ingenting direkt utan vi verkar behöva vända oss till annan litteratur för att få godtagbar vägledning på just detta område. Den tilltalande boken Hur man uppträder korrekt – En bok om moderna sällskapsformer av den berömda författaren E. Tikett, A.-B. Lindqvists förlag, 1943, leder oss mer handfast in i dessa omstridda mysterier. Se exempelvis detta:

Hur hälsar man på gatan?

Efter ytterligare några steg lyfter en herre hälsande på hatten för Laura. Laura, som känner herrn i fråga, besvarar hans hälsning mycket korrekt genom att lätt böja på huvudet. Att hon har en aning av ett igenkännande småleende på läpparna stör inte heller. Däremot stör det, att Drullén inte lyfter på hatten. Drullén menar, att eftersom han inte känner karlen, behöver han inte heller hälsa. Han tänker inte på att den främmande herrn kanske får uppfattningen, att Drullén helst skulle sett att bekantskapen inte existerat. Laura å sin sida tror detsamma. Alltså borde Drullén ha hälsat.

Man hälsar alltid när ens sällskap hälsar

Herre såväl som dam hälsar alltid, när den som man går i sällskap med blir hälsad, oavsett om man själv känner personen eller inte. Möter man en bekant, till vilken man eljest nickar vänskapligt, och denne eller man själv är i sällskap med en annan person, hälsar man i stor stil. Hälsningen gäller främlingen men utföres som avsåg den vännen. När Drullén och Svensson mötas på gatan, så säga de bara tjänare till varandra. Men om Svensson kommer i sällskap med en person, som Drullén inte känner, så skall Svensson hälsa på Drullén genom att enligt all etikett lyfta på hatten. Drullén hälsar naturligtvis tillbaka på samma sätt och blir mäkta imponerad, när han senare får veta att Svenssons sällskap var friherre Silfversvärd.

Men den Svensson, som vår Drullén är bekant med, har inte så fina bekanta. När vårt par därför i nästa gathörn möter honom tillsammans med en för dem obekant person, så säger Svensson helt enkelt tjänare och hejdar Drullén för att meddela det senaste tipsresultatet. Laura vet inte om hon skall stanna eller gå vidare, men Svenssons bekanting ger sig i väg. Efter ett brådstörtat: hej! rusar Svensson efter sitt sällskap.

Vi ser alltså här att korrekt äktsvensk hälsningsritual för personer av det otäcka könet alltså är att lyfta på hatten emedan övriga har att aktningsfullt böja på nacken inför denna uppvisning i värdig manlighet och den fingertoppskänsla för stil som den aktuella huvudbonaden signalerar. Med den saken röjd ur vägen kan vi njuta av att också bli informerade om följande:

Övriga hälsningsregler på gatan

Herre hälsar alltid först på dam och överordnad. Dam hälsar först på äldre dam och dam som står högre i rang. Möts man bara utan att stanna för handskakning, tar herre alltid av hatten med den hand som är längst från den han hälsar på, såvida han inte har paket att bära. Då hälsar han med den lediga handen eller i nödfall genom en bugning.

Frågan infinner sig alltså, är muhammedanism att betrakta som ett nödfall eller ej? Dessvärre ger E. Tikett oss ingen tydlig vägledning om just detta, däremot ges vi dessa fördjupningar:

Men går han i sällskap med någon annan person, tar han av hatten med den hand, som är längst ifrån sällskapet. Stannar man för att ta i hand eller för att utbyta några hälsningsord med dam eller överordnad, bör hatten behållas i handen tills man får tecken att sätta på den. Vidare bör man inte fortsätta någon längre konversation medan man blir stående, utan man följer den andre en bit i hans vägriktning. Det är alltid damen eller den överordnade, som gör tecken till att man alls ska ta i hand.

Skaka aldrig handen, gör endast en fast, ej för hård handtryckning.

Hälsar man flera gånger samma dag på samma person? Ja, i staden, på gatan – men vid badstranden, vid utomhusfester eller inomhus är det inte nödvändigt.

Hälsar man om man inte är säker på att personen känner igen en, eller om man själv inte är säker på att man känner personen? Ja, det är alltid bättre att vara artig än att vara försumlig.

Hattföringen är helt enkelt en konst, och det gäller att veta var man befinner sig, så att man vet om man är förpliktigad att repetera sina hälsningar eller ej. Hur ligger det då till med behandskningen, när bör vi ta av handsken inför ett handslag?

Tar herre i hand, skall handsken avtagas, om det är dam eller överordnad och aktad person, som man hälsar på. Men behålla dessa handsken på, kan man själv också göra det. Dam skall behålla handsken på, när herre hälsar på henne. Alltsammans är lätt att komma ihåg bara man tänker på att herre ej får beröra dams obehandskade hand med handske. Därför tar en dam inte av sig handsken, när hon hälsar. Unga flickor bruka göra det, när de hälsa på äldre personer, och så länge de ta av handsken, niga de också. Men vid sexton, sjutton års ålder niger den unga flickan inte för herrar – gör hon det, så endast för äldre farbröder. Däremot kan en yngre dam alltid niga för äldre damer och herrar, som stå högre i rang. Men hon bör vara försiktig och inte niga för en dam, som ännu vill räknas för ung.

Ah, dessa hederskulturella fingervisningar är lätta att komma ihåg, om man bara är nära bekant med och medveten om patriarkatet. För er andra kan det visa sig svårare att förstå hur man ska passa in men om ni bara håller det ovanstående i åtanke och ger akt på vem som är er överordnade ska det nog gå bra.

En fråga som är nästan lika brännande som den om shortsens infekterande av urbana miljöer är den om bruket av huvudbonader. E. Tikett har följande att anföra i ämnet:

Går man barhuvad på gatan?

En sak, som egentligen tillhör klädseln, men som gärna kan nämnas här, är huvudbonaden på gatan.

Att herrar under sommarmånaderna gå barhuvade är numera fullt korrekt. I detta fall hälsar man med en bugning. Under höst- och vintermånaderna bör en herre inte gå utan hatt eller mössa, inte emedan det ser ovårdat ut, utan för hälsans skull. En dam däremot går aldrig utan huvudbonad i city. Detta privilegium är reserverat för helt unga flickor och hembiträden, som gå tvärs över gatan till brödbutiken. På badorter och vid rekreation på landet kan en dam naturligtvis gå utan hatt, ja det hör nästan till god ton att hon gör det.

För att få närmre förklaring av presentationskonsten, alltså hur man hälsar och introducerar personer för varandra, kan vi vända oss till Lorentz Bergh och hans klassiska verk Konsten att uppträda korrekt, belevat och vinnande – En beskrivning på vår tids seder och bruk:

Som huvudregel vid all presentation gäller, att:

  1. en herre presenteras för en dam,
  2. en yngre för en äldre.

Mannens namn nämnes alltså före damens, den yngres före den äldres. Men regler sakna ju sällan undantag, inte heller denna. Om en mycket ung dam och en äldre herre skola sammanföras bör man sålunda nämna damens namn först. Förhållandet är likartat beträffande yngre och äldre, om den sociala rangskalan ger anledning till särskild uppmärksamhet gentemot den yngre. En verkmästare eller förman presenteras sålunda för en ingenjör eller annan överordnad, även då verkmästaren är den äldre av de två.

Klart som korvspad! Det gäller att hålla koll på kön, ålder och rang, det är allt som krävs för en helyllehälsning på äktsvenska utifrån statligen helgade värderingar.

För nya svenskar som läser detta vill jag särskilt rekommendera studium av det följande ur Konsten att uppträda, en instruktion i svenskt restaurangbesök, eller som det numera kallas, spontan afterworkfylla mitt i veckan:

Restaurangbesök.

Om man i System-Sverige, där medborgaren står under förmynderskap då det gäller brända och destillerade drycker, skall besöka en restaurang måste man först göra klart för sig om man vill ha den lilla pärlan till sillen eller ej. Vi har våra matsalar och hushållskolor, där man får förträfflig mat men endast med tvekan en pilsner klass II, och sedan ha vi de större etablissementen och systemkrogarna, där man får ett visst med yttersta noggrannhet uppmätt kvantum spirituosa.

Systemkrogarna ha tre klasser: första, andra och tredje. Tredje klassen är det enda stället där man får uppträda i arbetsblus och utan krage. Här serveras underligt nog ett mindre kvantum sprit än på de övriga klasserna, och sålunda kan en arbetsklädd person efter slutat dagsverke inte få samma spritkvantitet som “manschettarbetarna”, vilka kunna uppsöka andra eller första klassen. Det för övrigt så missbrukade ordet demokrati kan näppeligen komma i fråga här.

Om vi nu tänker oss att det gäller ett ungt par som skall “gå ut och äta” och det inte bara gäller att inmundiga nödvändig kvantitet mat utan man också vill ha en litet festlig ram kring det hela kan knappast annat än en första klassens restaurang komma i fråga – merpriset här är förövrigt inte så förfärligt skriande. Här finns som regel efter klockan sex musik och vissa kvällar i veckan även dans.

Vid entrén mötes man av garderobiären eller av en vaktmästare, som närgånget forskande stirrar en in i ögonen för att utröna om man inte möjligen redan tidigare varit inne på annan lokal och druckit snaps till en matbit och nu söker lura systemsamhället. Om provet utfaller till besökarens favör tar rockvaktmästaren hand om ytterkläderna och i de fletsa fall lämnar han en nummerbricka så att man sedan får rätt persedlar med sig hem.

Väl inkommen i lokalen tas man om hand av en hovmästare, med vilken man gör en rundvandring och utväljer ett lämpligt bord. Samme hovmästare tar upp första beställningen och framlämnar därför restaurangmatsedeln.

[…]

En dam i herrsällskap skall inte själv inför betjäningen deklarera vad hon vill ha utan detta skall ske via kavaljeren, vilken alltså sköter om alla beställningar. I större sällskap göres beställningen av en person, vilken först förhört sig med sällskapet om vad som önskas.

Här får vi en tolkningsram för att urskilja i större detalj hur förruttnat och värderingsföraktande samtiden är, damerna beställer numera själva på restaurangen. Bort det! De svenska värderingarna må återupprättas per omgående, och för det krävs hårda tag från politiker som vet vad nationen verkligen behöver!

Vissa delar av det föregående är förstås omstridda. En sådan sak är utseendets betydelse, där Madame Tousson i sitt stilbildande 1949 års verk Hur man blir populär ger en motbild till den vi fick från professor Wenzel:

Vad är det, som gör människor charmerande?

Jag var en gång på en större bjudning, där en herre framkastade frågan: Vad är charm?

Var och en i sällskapet hade kommit med sin förklaring, men, ärligt talat, ingen av oss hade riktigt kunnat giva svar på frågan, och vi höllo på att ge upp, då en dam, som hade uppehållit sig i ett av de angränsande rummen, kom in i rummet, där vi sutto och brydde våra hjärnor med frågan.

Hon hörde ett brottstycke av vårt samtal och förstod med ens, vad det var vi kört fast på.

Och genast bredde hon famnande ut armarna och jublade med ett bländande, förtrollande leende: Vet ni verkligen inte vad charm är – Charm, det är – värme!

Jag måste erkänna, att vi kände oss slagna – ty hon stod där själv som den personifierade charmen.

Det som gör människor charmerande, är i verkligheten en inre, naturlig värme och har alls intet samband med kroppslig skönhet.

Denna dam var långt ifrån, vad man kallar vacker, och likväl förlänade hela hennes uppträdande och personlighet henne en sällsynt skönhet.

Detta är något, som man ofta har tillfälle att iakttaga. Hur många bildsköna kvinnor ha icke måst se sig tillbakasatta för och distanserade av sina mindre vackra medsystrar? – Skönheten har icke kunnat taga upp kampen med den verkliga charmen.

Om Wenzel eller Tousson har rätt låter jag vara osagt, det får räcka med att läsaren här fått en alternativ bild av vad som är goda svenska värderingar i sällskapslivet.

För alla er vilsna män med otydliga eller rentav osvenska värderingar där ute vill jag avslutningsvis framlägga en stark rekommendation, nämligen Poul Thorsens hyllade och inspirerande verk Hur kvinnan vill erövras – En bok för alla män, utgiven av Carls förlag 1956 (7 uppl.). Som antytts ovan är den svenske mannens uppgift att tillfredsställa och företräda den svenska kvinnan i sällskapliga sammanhang, varför hennes önskningar om sin egen erövring naturligvis blir oerhört viktiga för ett gott uppträdande i samhället. I inledningen till detta verk kan vi läsa följande råd, avsedda att dämpa den oborstade moderne mannens förhoppningar:

När det i denna bok talas om på vilket sätt kvinnan vill erövras, så har – det må genast understrykas – det lilla ordet “vill” en mycket stor betydelse i sammanhanget. Bokens avsikt är nämligen inte att vara en lärobok i konsten att erövra kvinnor utan i konsten att erövra Kvinnan på det sätt hon själv gärna vill erörvras.

Den erövring, som kvinnan själv önskar, är inte en erövring – och än mindre en underkastelse – en gång för alla. Den är en oavbruten rad av erövringar. En kvinna vinns i våra dagar inte för alltid genom bara en seger – oavsett med vilka medel denna seger uppnåtts – som sedan äger giltighet hela livet. Våra dagars kvinnor vill märka att mannen alltid begär dem och gör en insats för att gång på gång erövra dem.

Även om den första erövringen givetvis är den stora segern, för vilken mannen har använt sig av hela det grova artilleriet, så måste det ständigt vinnas små segrar, ske små erövringar, för att kvinnan skall vara lycklig och därmed också göra den man lycklig, som lever tillsammans med henne. Inget är kanske mera vanlskligt för den fortsatta kärleken från kvinnans sida än när hon kan konstatera att mannen nu inte längre försöker göra något för att vinna henne utan anser sig ha gjort tillräckligt i och med den första segern.

Umgänget med kvinnor är alltså att betrakta som fast förankrat inom militärdoktrinens område. Det är här inte fråga om någon fredstida, vardaglig sällskaplighet, utan över könsskillnaderna umgås man i termer av krig, artilleri och erövring! Men inte vilket krig som helst, utan ett krig mot kvinnans lås, hon är nämligen uppbunden och mannen behöver hitta nycklar till dessa hennes lås:

I

Nyckeln

Till ett bra lås passar bara en nyckel. Men det finns å andra sidan en nyckel till varje lås, och detta gäller också den låsta dörr, som kvinnan förskansar sig bakom.

Den man, som helt och fullt vill tränga in till henne, måste göra klart för sig, att kvinnan är en komplicerad varelse, ungefär så som det på ett klart och riktigt sätt framställdes i den engelska succéfilmen “Sjunde slöjan“. Trots dessa sju slöjor är det emellertid möjligt att någorlunda generellt antyda de lås, som skall öppnas, för att i varje fall kvinnans sex slöjor skall kunna avlägsnas.

Den sjunde slöjan kunde i filmen avlägsnas endast tack vare hypnos. Jag har i min bok “Hur mannen önskar uppleva kvinnan” gjort ett uttalande, som anknyter till detta, nämligen när det i boken sägs att kvinnan, denna märkliga varelse, väl blottar sin kropp för sin älskare men aldrig helt sin själ. Vi män måste komma ihåg och acceptera detta. Strängt taget borde den omständigheten, att det hos varje kvinna finns en liten okänd och fridlyst fläck, dit varken maken eller älskaren får tillträde, vara en ytterligare eggelse för mannen.

Kvinnan är alltså en märklig varelse med en serie lås vars undanröjande är segrar men hon kommer att försöka freda sig och därigenom permanenta ett nödvändigt könskrig där varje intim relation är en ständig strid om hennes intresse och lycklighet.

Tänk vad man kan lära sig om svenska värderingar genom att göra något så föråldrat som att läsa en bok eller två! En del av detta är förstås av utländsk härkomst, men det är en uråldrig och etablerad svensk sedvänja att inhämta utländskt gods och kalla det för svenskt. Det är så alla dessa franska ord kommit in i modersmålet, våra ädla aristokrater bestämde helt enkelt att franska var ett förnämare språk än den inhemska rotvälskan och idag har vi förmånen att känna till så varierade och användbara ord som fåtölj och essens, ord vi annars skulle ha saknat i vardagens psykopatologiska sällskapsliv.

Den här texten vore inte komplett utan en kort sejour i svenskhetens själva fundament, Livets väg som den kallades i undervisningsmaterial för grundskolan vid mitten på nittonhundratjugotalet. Här syftas alltså på Carl Edquists storartade och pregnanta “lärobok i kristendom för barndomsskolor” från 1924, anpassad efter 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor. Avdelningen om det nya förbundet har utformats för fjärde klass. För att understryka vikten av en svensk nation fast förankrad i sitt religiösa och kulturella arv har jag valt att citera ur ett avsnitt med rubriken “Jesus inför Pontius Pilatius. Luk. 23:1-25.”

När judarna hade fört Jesus till pretoriet, gingo de själva icke in, för att de icke skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.

Då gick Pilatus ut till dem och sade: “Vad haven I för anklagelse att frambära mot denne man?” De svarade: “Vore han icke en illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.” Pilatus sade till dem: “Tagen I honom och dömen honom efter eder lag.” Men de svarade: “För oss är det icke lovligt att avliva någon.” Och de framställde många anklagelser mot honom och sade: “Denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt. Och han säger sig vara Messias, en konung.”

Pilatus gick då åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och sade: “Är du judarnas konung?” Jesus svarade: “Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.” Då sade Pilatus till honom: “Så är du dock en konung?” Jesus svarade: ” Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en, som är av sanningen, han hör min röst.”

Pilatus gick åter ut till judarna och sade: “Jag finner honom icke skyldig till något brott.” Då blevo de ännu ivrigare och sade: “Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen allt ifrån Galileen och ända hit.”

Och så fortsätter avsnittet, en gammal hederlig lutheransk lära om hur de äckliga materialistiska judarna förrådde vägen, sanningen och livet, så ivriga i sin ogudaktighet att de upphetsat lirkar de romerska myndigheterna till att frige en motbjudande brottsling och i dennes ställe avrätta Gud själv.

När man åberopar tradition, historia och nationella värden bör man alltså vara försiktig, rätt vad det är har man glidit såpass långt tillbaka i historien att man äskar inspiration och värdighet ur en epok där män var män och judar var judar. Så om vi ser våra elitpolitiker flumma loss om svenskhet, nationen och värderingar som skulle ha historisk förankring är det alltså på sin höjd åttiotalsnostalgi de kan ägna sig åt med något slags trovärdighet i behåll (och då bör vi minnas att åttiotalet var yuppiens, manchesterjeansens och Mats C Helges storhetstid; fenomen som inte återkommit sedan dess och det säger något). Annars har de förskjutit utgångspunkten såpass långt tillbaka att det handlar om värderingskomplex där det faller sig naturligt att en man inte berör en främmande kvinnas hud och där berättelsen om Jesu liv i hög grad är berättelsen om judarnas degenererade karaktär och föraktfulla förhållande till den sanne Guden. Vissa vill tillbaka dit, förstås, kärringar ska laga mat och män är rediga karlar och niggerpacket ska veta hut och slavjobba hårt med kroppen, som det anstår folk som vet sin plats och hur man för sig enligt god etikett.

Nu är det naturligtvis så att de politiker som tjafsat på det här viset inte har något vettigt eller ens historiskt tänkande bakom det, de säger vad de tror är rätt att säga efter en triangulerande analys av genomsnittspersonen i en målgruppsmodell, den massmediala logiken och motståndspolitikers aktuella positioner. Då kan det bli så att de flosklar på om svenska värderingar och föreslår att suburbana bostadsområden behöver mer av förtryck och diktatorisk politik utan att riktigt förstå vad de säger och vilka värderingar de själva faktiskt ger uttryck för. Frågan är om vi vill ha politiker som kan tänka ordentligt eller om det kanske är bäst som det är idag.

 

Vi är alla tiggare, bara olika mycket ärliga med det. Donationer får vid uppskattning gärna försändas per Swish: 0760296937, eller i form av anslutning till Patreon, där jag också vanligen avger någon ytterligare kommentar till artiklarna här. Inkomna bidrag investeras per omgående i kaffe eller fattigmanskost, vanligen bestående av gryn eller rotsaker efter säsong.

Homo sapiens deceptus

Tänk dig att statsministern kallar till presskonferens under betydande hemlighetsmakeri. När väl hen och några ministrar är samlade framför en kader av massmedieknegare harklar hen sig och lutar sig fram mot mikrofonen med rosor i blom på kinderna:

Jo, så här är det, det är dags att sanningen kommer fram. Varken jag eller mina medarbetare är bättre skickade än någon annan att förutsäga framtiden, det är som bekant omöjligt. Varje reform, varje åtgärdsförslag, även om vi försöker prognostisera och konsekvensanalysera så vet vi faktiskt ingenting säkert om hur det kommer att gå eller vilka okända faktorer som visar sig när det väl är för sent.

Det har med irreversibilitet, systemisk oförutsägbarhet och materiens natur att göra. I alla dessa år har vi i de yrkespolitiska skikten signalerat att vi vet vad vi håller på med och att vi kan bestämma framtiden efter väljarnas önskemål. Facit är tydligt. Realpolitik är ett lotteri. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt. Ofta blir det inte som någon tänkt sig. Rättare sagt, det blir aldrig som någon människa tänkt sig, för vi är av samma komplexitet som det vi försöker analysera och förutsäga framtiden för, vilket nödvändigtvis innebär att våra intersubjektivt kommunicerbara modeller är reduktionistiska i någon grad. De är helt enkelt praktiska lögner. Vi har inget bättre. Ingen har något bättre än gissningar och förhoppningar och berättelser om dessa.

Det är till och med så att vi tvingas ljuga för att passa in och därmed överleva, och har blivit så vana vid det att vi nyligen fått se ett världshistoriskt unikt folkomröstningsspektakel bryta samman från retoriskt luftslott till hård realitet, med förnedrande och förödande resultat som ingen har någon egentlig kontroll över.

Vi har ingen aning om vart vi är på väg eller ens om vi vill dit.

Homo sapiens deceptus, en apa som ljuger och är medveten. I vår tid finns en oerhörd upptagenhet vid sanningsbegrepp och ord som fakta har en särskild tyngd. Ändå är det lögner som håller oss igång, som smörjer social samvaro och formulerar våra gemensamma verkligheter. Delvis ligger det i kapitalismens natur, vi kan se det i distinktionen mellan information och reklam. Systemet prioriterar och belönar det ena men inte det andra. Det är därför vi har en kultur där vi odlar våra personliga varumärken istället för att sammanställa ärlig information om oss själva för att försöka trygga försörjningen. Du blir mer belönad för ett reklamspråkligt och lagom bedrägligt CV än ett strikt ärligt och pregnant. Detta i en tid som menar sig försöka uppnå rationella och effektiva samhällen, befolkade av rationella och effektiva människor.

Ett skäl till att det kan vara på det här sättet ligger i att kunskap inte är sanning, oavsett om vi med det menar empirisk eller logisk sanning. Kunskap är mer än sanning. Information kan grovt taget vara sann eller falsk, kunskap är däremot något annat och mer än information. Vilket ådagalägger ännu en lögn, nämligen att kunskap nödvändigtvis är sann och att de för tillfället accepterade metoderna för kunskapsproduktion ger oss sanningar. I själva verket är det så att där vi finner kunskap finner vi också makt, vad som kan vara kunskap avgörs socialt och inte på något annat sätt.

Därför bör vi vara skeptiska inför personer som menar att ditt eller datt måste vara baserat på vetenskap, för det innebär ett förslag om att vissa former av makt och maktutövning ska prioriteras över andra. Det är särskilt viktigt i ett socialt paradigm där vetenskaplighet definieras av nihilistiska läror, såsom exklusivism rörande ‘den vetenskapliga metoden’ eller bestämmande av vad som är en ‘vetenskaplig text’ utifrån formkriterier (Sokalaffären kanske ni känner till; naturvetenskaperna har sina motsvarigheter). Om vetenskapligheten definieras sålunda finns ingen tydlig åtskillnad mellan kunskap och information, då vad som produceras utifrån de godtagna kriterierna lika gärna kan vara någotdera, utan vilken information som helst kan uppträda som kunskap på grund av den socialt förankrade tilliten till metod och form. Det är därför det i vår tid är möjligt att argumentera effektivt utifrån ordalydelse i en enskild vetenskaplig studie, och det är därför vi ser sektbildning kring vetenskapliga studier med en viss inriktning eller typ av resultat.

Vi ser det bland annat i de rysligt populära dietsekterna, av vilka LCHF förmodligen är den ledande i vår del av världen. Likt en del andra mer eller mindre religiösa subkulturer vilar den på ett tabu (jfr. förbud mot att äta fläsk eller inta vissa rusmedel), LCHF-anhängarna förbjuder sig själva och varandra att göda sig med kolhydrater för att på så vis framtvinga en omställning i den egna ämnesomsättningen till en intern energiförsörjning baserad på ketos och adrenerga mekanismer. Subjektivt är det naturligtvis trevligt att ställa om till ett liv som bärs upp av kroppens egna stimulanter, en bieffekt av att ha förhöjd adrenerg aktivitet i kroppen är ju en upplevt högre vakenhet och något mer självförtroende. Det fungerar ungefär som exogena stimulanter och kan i princip liknas vid dagligt doserande av amfetaminläkemedel, populärt i Occidenten under förra seklets efterkrigstid, dessutom är de uttalade sociala drivkrafterna i stort sett desamma nu som då. Tappa i vikt, känn dig snabbare, starkare och gladare, känn dig som en bättre människa än de andra. Vem som helst kan se att det finns subjektivt positiva sidor av det här tabut, samtidigt säger det sig självt att långtidseffekterna av att leva med fejkade missväxtår kan vara allvarliga och socialt mycket kostsamma om beteendet sprider sig i stora delar av befolkningen och det på sikt leder till skador eller, säg, oönskade personlighetstyper. Man inser lätt att ett liv i ständig ketos kan få systemiska effekter i människokroppen, däremot är det inte närmre känt vilka dessa är och vilka faktorer de beror av. Där kommer vetenskapligheten in och helhetsperspektiv och eftertänksam analys kan tillbakavisas med trettiotvå länkar till metodriktiga och i fackpress publicerade studier som visat på en eller annan förment positiv effekt. De är vetenskapliga och därför sanna och den som säger emot är något slags tok.

Den moderna epokens högtstående vetenskapssamhälle har alltså en paradox här, dessa pålitliga och fackgranskade studier blir till fundament för en direkt ovetenskaplig subkultur som egentligen bara samlas kring en enda central dogm: undvik att äta kolhydrater. Utifrån denna sker sedan en kunskapsproduktion, bland annat om hur man försvarar dogmen, hur man ska beskriva effekterna av den och hur man kommunicerar internt. Det innebär att vissa personer erhåller makt över andra. En person som har en examen i medicin eller något annat sådant ämne kan till exempel avgöra hur den kunskapen rent faktiskt ser ut genom att sprida information om sätt att uttrycka sig, studier att hänvisa till och vilka som är fiender inom rörelsen, i kraft av titeln och vad den antas betyda. Hur vetenskap bedrivs och vilken tillit som övergripande i samhället sätts till dess produkter medför också att LCHF-rörelsen kan ta sig makt över andra delar av samhället, exempelvis genom att argumentera utifrån publicerade studier inför beslutsfattare i skolan och där få genomslag för sin lära.

Kunskap är således en gröt av makt, information och mänsklig gemenskap. Redan imam Friedrich Nietzsche insåg detta (se ex.vis hans resonemang om viljan till makt) och det har varit en kritisk röd tråd genom modernitetens filosofi. Kan det då vara så att även lögn kan vara kunskap? Givetvis. Vi kan se det i en annan typ av taburörelse, de många nykteristiska rörelserna. De spänner från intresseorganisationer för tidigare kriminella till de skuggor av gamla folkrörelsenykterister som alltjämt lever kvar, som IOGT-NTO, m.fl., via diverse varianter som mer strikt inriktar sig på någon subgrupp av substanser, företrädesvis sådana som staten bestämt är narkotika. Typiskt sett vilar deras föreställningsvärldar på antaganden om att en substans i sig själv är skadlig, inte sällan förenat med uppfattningen att den som frivilligt konsumerar (dvs. inte påbjuds av staten att göra det) dem också är skadat gods, en mer opålitlig typ av människa än de själva. Alla vet ju att en knarkare är trasig och inte har någon självkontroll, det är någon som därmed inte längre är fri och rationell som vi andra och därför påkallar statens och samhällets tvång för att återanpassas in i den mänskliga gemenskapens frihet och rationalitet. Vi vet också alla att det är farligt att knarka, inte sant? Haken är bara den att vi också vet att giftighet, eller farlighet, inte emanerar från en substans i sig, ej heller om konsumtionen är frivillig eller statligt påbjuden. I själva verket inser man snabbt att det är dos och frekvens som typiskt sett är avgörande. Fyra centiliter utländskt och mytomspunnet brännvin per två timmar är det ingen som dör av (med några marginella undantag). Fyra liter utländskt och mytomspunnet brännvin per två timmar är däremot dödligt för de flesta.

Men nog är det väl annorlunda med narkotika? Nej, ett kvarts milligram heroin om dagen kommer du knappast att märka av, precis som du inte märker av de spår av opioider som finns i vallmofröna på morgonfrallan. Och här kan vi också se att den här lögnaktiga kunskapen bryter samman inför vad som uppenbart är sant och falskt. Vad rusgivande substanser gör är att tillfälligt modifiera hur kroppen fungerar. Samma sak sker när vi joggar. Själva den kortsiktiga poängen med att jogga är att omsätta diverse signalsubstanser och erhålla ett rus, som dessutom är ett slags ‘blandmissbruk’ av både stimulerande och opiatliknande endogena substanser. Principen om dos och frekvens är tillämplig också här. Den som plötsligt börjar ägna all sin vakna tid åt att jogga kommer att dö på ett par dagar, eller något längre tid om hen försörjs med vätska under tiden. Vi behöver inte ta exemplet till den extremen, långt lägre dos och frekvens än så ger upphov till svårläkta och uttryckligen funktionshindrande skador (notera f.ö. att de socialt hanteras annorlunda än knarkskador, vilket säger oss något om betydelsen av HSL §2). Det är nästan som om den principen är fundamental för vår existens. Ändå är det något annat som är gångbar kunskap. För att fördjupa den här insikten kan vi se på uppdelningen mellan endogen och exogen. De flesta, kanske alla, utav den här typen av taburörelser gör just en distinktion mellan endogen och exogen i förhållande till kroppen. Som nyss påpekat är joggande en rusgivande aktivitet. Hur ställer sig de här rörelserna till den? De är positiva. De drar inte gränsen vid aktivering av vissa receptorprotein i kroppen utan menar att det är helt okej att droga sig så länge man inte gör det med ett snabbverkande exogent medel. Att dessa endogena processer faktiskt förutsätter intagande av exogena medel för att fortsätta fungera glöms bekvämt bort.

Inför detta ser vi också att vårt samhälle inte är ett som är baserat på sanning och materiell evidens. Vi kan också sluta oss till att inget historiskt samhälle har stått på en sådan grund. Samt att sanning och evidens ingalunda är kritiska för mänskligt liv. Däremot är berättelser det, och det är vad överförd kunskap är, berättelser som har förmåga att traderas socialt och mellan generationer. Ibland kallar vi dem för myter, när de är så gamla och så allmänt accepterade att de sätter ramarna för vad som kan tänkas, sägas och kännas. Ibland kallar vi dem för kunskap, som när de gör det möjligt för oss, eller åtminstone någon, att kunna eller kunna göra något. Att kunna identifiera relationen mellan en berättelse och makt den opererar med eller tillhandahåller någon är därför nödvändigt för en person som ska vara en demokratisk agent. Politik är maktfördelning och maktutövning. Om inte de beslutande och de som utser dem förstår hur berättelser och sociala mekanismer fördelar och utövar makt genom sina politiska beteenden fortskrider politiken och makten i blindo. Ur detta kan vi utläsa att en mycket stor del av samtida politik primärt är klassbaserat experimentell och inte demokratisk. Kanske är de traditionella, förmoderna, samhällena mer demokratiska än de supersamhällen vi idag lever i, genom att maktfördelningsmekanismerna var mer transparenta, närmre de berörda och bättre förstådda. Jag föreslår inte en tillbakagång, jag vill bara underminera en senmodern myt, den om att vi lever i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle där folket har makt över institutionerna, samhällsutvecklingen och sig själva. För att riktigt driva hem den poängen, nästa gång du tar del av en politisk debattinlaga, allrahelst någon som rör sig i den rent ekonomisk-politiska sfären och diskuterar hur statens bokföring bör användas, försök se vad den i klartext säger om maktfördelning och maktutövning. Fundera på vad en hypotetisk snittperson skulle kunna utröna om detta ur inlagan som den ser ut.

En annan förtjänstfull övning är att försöka hitta mänsklighet i det offentliga samtalet. Fundamental mänsklighet, sådant som är grundläggande för mänsklig existens. Rasul Martin Heidegger är berömd för att ha försökt formulera en filosofi på det temat. Några saker han identifierar är dessa, vi är i hög grad bestämda av spår av vår privata historia, vi befinner oss i ett nuläge vi endast delvis valt och vi har en framtid som vi vet är begränsad men inte hur omfattande den är och ej heller kan bestämma över mer än i undantagsfall. Det betyder att alla (medvetna; han diskuterar ‘Dasein‘ och inte vilken människokropp som helst) människor är bundna, påtvingade vissa villkor och kvaliteter, och dessutom måste de leva med att de ska dö. Detta gäller oss alla, hela tiden. Vad vi gör om dagarna är alltså avgörande för hur vi kommer att vara när vi dör och viktigt för de beslut vi fattar. Det kanske framstår som banalt, ett enkelt och självklart konstaterande. Samtidigt, när du befinner dig i livets slutskede vill du förmodligen hellre se tillbaka på ett ärligt och sant liv snarare än ett som präglades av lögner och halvsanningar, ett liv som inte spenderats av någon annan utan av dig och där resultatet är något du kan vara stolt över och gärna berättar om. För att konkretisera, idag är det vanligaste politiska mantrat att alla ska lönearbeta så mycket som möjligt. Pressas så hårt som det bara går, konsumeras så effektivt som möjligt. Det är uppenbart att olika lönearbeten kommer att se helt olika ut från dödsbäddens perspektiv och vi kan nog göra antagandet att lönearbeten som präglas av nedbrytande ‘stress’ (dvs. socialt accepterade tjackskador) är sådana som de flesta i livets slutskede helst skulle ha sluppit. Hur hanteras detta i den offentliga politiska diskursen? Finns det någon levande politiker som menat sig vilja inrätta samhället på ett sådant vis att stressigt arbete läggs till vår gemensamma historia? Eller är det rentav så att vår politiska kultur drar åt andra hållet, samtidigt som den plåstrar över stresskadorna först när symtomen blivit så allvarliga att den enskilde inte längre fungerar som arbetskraft?

Någon kanske invänder att det under ganska lång tid har funnits ett lagkrav på arbetsköpare att förebygga stresskador. Dig rekommenderar jag att titta på en tidningshylla i en livsmedelsbutik och räkna omslagsrubriker som utlovar hjälp mot just sådana eller på ett mer abstrakt plan dryftar livspussel eller andra sådana bedövande begrepp. Att Arbetsmiljöverket nyligen har fått nya direktiv om hur arbetet med det kravet ska bedrivas kanske någon då påpekar, varvid jag vill påminna om att hela yrkesgrupper skriker ut stressförankrad ångest och lidande som är ett utflöde ur verkliga arbetsförhållanden. Inte sällan är de kvinnodominerade, i ‘världens mest jämställda land’. Fanns det kulturell och politisk vilja att bryta med den effektivitetsideologi det handlar om hade företag straffats hårt med vite eller företagsbot istället för byråkratiska processer och samtal med facken och myndigheter.

En något grövre övning är att försöka hitta någon enda makthavare som på allvar driver linjen att alla människor ska ha garanterad tillgång till basförsörjning, inklusive förslag på hur det ska gå till. Mig veterligen har det inte förekommit sedan den naiva kommunismen föll som statsbärare. Idag är det knappast någon som på allvar anser att vi ska beröva de rika deras rikedom och i första hand försörja de fattiga. Det ligger närmre till hands att försöka permanenta ordningen vi har genom s.k. frihandelsavtal som gör det mycket smärtsamt för en stat att omfördela resurser från de mäktigaste företagen. Att de ens är prioriterade över försörjning av basbehov för alla människor talar ett tydligt språk som vem som helst som inte är marknadsfundamentalist förstår.

De underliggande värdena är inte mänskliga och exemplen på detta är många och ofta gamla och slitna. För mig är det en öppen fråga om de bör vara det. I slutändan kanske vi av något skäl faktiskt föredrar ett samhälle baserat på omänskliga värden, lögnaktig kunskap och lättillgänglig bedövning, men det kan vi inte veta utan att först diskutera det. För att kunna göra det måste vi också förkasta våra kunskaper, personliga preferenser och berättelser, börja om med en annan utgångspunkt och det kanske är så att ett gott samhälle är ett där vi gör det om och om och om igen, som en invigning av den uppväxande generationen i vad det är att vara en mot-döden-blivande varelse. Vi kanske skulle behöva en statsminister som vägrar spela med och drar till med den där presskonferensen jag inledde med. Om inte annat skulle det antagligen bli ett drama nästan lika spännande som Brexit och bara det skulle bli en fin fotnot i historieböckerna.

 

Jag och min hustru går runt på småpengar, kaffe och havregryn. Du kan hjälpa till med att hålla flödena igång via Swish: 0760296937, samt Stagling på Patreon.

 

 

Excerpt rörande hijab och något därtill

Påbjudet soundtrack. Från att ha varit en produkt av nordisk mentalitet och kommunal musikskola är svartmetall numera en subversiv subkultur även i auktoritära islamiska samhällen. En märklig historiens nyck.

I svensk rikspolitisk debatt är det numera fullt gångbart att plocka populistiska poäng på muslimsk så kallad slöja, med vilket egentligen avses ett slags huckle eller sjal. Nyligen gick kändistyckaren och författaren Jan Guillou ut på en av sina primära plattformar för masskommunikation och deklarerade att svensk skola måste göras religionsfri, en oerhört dogmatisk och kategorisk hållning med oklart eller åtminstone outtalat syfte. I dagsläget går det att oreflekterat häva ur sig en sådan sak, åtminstone om udden är riktad mot muslimer. Att statlig kontroll av klädsel ingalunda innebär att eleverna inte längre signalerar religiös, kulturell eller annan social bakgrund behöver inte ens beaktas i ett offentligt debatterande av det här slaget, det är som om deltagande i den offentliga debatten inte längre förutsätter vare sig relevanta kunskaper eller förmåga till reflektion.

Mot bakgrund av detta är det uppfriskande att läsa en nästan tjugo år gammal antologi med temat African Islam and Islam in Africa – Encounters between Sufis and Islamistsdär modernisering och reformism inom samtida islam studeras närmre med exempel från den afrikanska kontinenten. Till skillnad från vad svenska tyckonomer och bigotterikolportörer vill påskina finns det en snabb reformrörelse av modernt snitt bland muslimer idag, något som de förra brukar efterfråga i samband med det historielösa påståendet att islam är en farlig och monolitisk religionsbildning. Den är inte så olik protestantismen under sin ungdom, och benämns vanligen som en sunnitisk renässans, eller en sunnifundamentalismens renässans, eller rätt och slätt islamism eller politisk islam utan närmre kvalificering. Likt de tidiga protestanterna menar sig rörelsen företräda en äldre, ursprunglig islam, obefläckad av historisk degeneration, och den är distinkt modernistisk i sina anspråk på att de egna sanningarna och kunskaperna också måste accepteras av alla andra. Därtill har den också anammat modern teknologi och använder sig av moderna associationsmodeller för att kämpa sig till makt och resurser (aktiebolag, koncerner, nätverk av församlingar, osv.), inte minst till följd av det occidentala oljeberoende som fyllt de saudiska skattkistorna. Idag hänfaller rörelsen till och med till krigföring à la trettioåriga kriget, som i den mycket våldsamma sekteristiska förkastning som skär från Sudan och Egypten via Syrien och Irak till Iran och Pakistan.

Till skillnad från vad dessa sunnifundamentalister själva påstår är det inte fråga om någon ursprungsislams återkomst utan en reduktionistisk och russinplockande imperialism som hör till den moderna perioden och vars karaktär är betingad av densamma. Därmed inte sagt att diverse amatörexegeter av Huntington ska ges rätt, utan endast att denna osaliga hybrid av strukturer från Upplysningen, modern teknologi och noggrant anpassad islamisk dogmatik delar ambitioner med kryptoteokratin i Förenta Staterna och det europeiska projektet. Detta är heller inte ett argument för förföljelse av muslimer, krigföring i länder där islam är kulturell fond eller andra sådana idiotier, snarast är det ett starkt argument att avveckla de moderniteter som just nu strider på den globala arenan. Och nej, det finns inte ett endaste litet spår av en rimlig chans för dessa islamister att underkasta sig svenskt samhälle och stat. Noll, inget, nada, aldrig i helvete. Den fantasin kräver en tämligen undermålig bildning och kognition för att acceptera, vilken kan vara spontan likväl som framkallad av skräck eller ångest till följd av sociala förhållanden.

Det här innebär i praktiken att denna islamistiska expansion i bland annat Afrika är ett undanröjande av och konkurrerande med traditionalism vilande på äldre sociala jämvikter, inte alldeles olikt hur den kristna imperialismen innebar ett brutalt åsidosättande av traditionella kulturer med rollfördelning mellan könen som gav båda ett slags balans avseende social makt. Detta vanligen under påståendet att de nya samhällsförändringarna garanterat var till de koloniserades bästa, eftersom den nya kulturen råkar vara den bästa som någonsin funnits. I brexittider kan det passa att peka på brittisk kolonisering av igbo i nutida Nigeria som ett konkret exempel, där kvinnor snabbt reducerades från betydelsefulla sociala aktörer till skuggor som tvingades tiga i församlingen och som genom en historiens ironi kommit att behöva använda katolska organisationer för att återta åtminstone något slags ställning och inflytande i sina samhällen. Jag kommer med all sannolikhet att återkomma till denna process längre fram, mot bakgrund av att jag läser en mycket intressant avhandling i ämnet. Det kan för övrigt noteras att sunniislamismen förhåller sig lika pragmatiskt till islam som den europeiska imperialismen gjort till kristendomen, icke-religiösa kulturinslag är minst lika viktiga som religionen, och sålunda är det i betydande utsträckning en arabiserande rörelse snarare än en islamiserande och själva det expansionistiska anspråket är kärnan. Även detta är något som islamdebatterande offentliga personer i Sverige blundar för eller är okunniga om, trots att det borde vara självklart att det är en sammansatt och i botten materialistisk rörelse det är fråga om, inte den totalt enhetliga ideologidrivna monolit som är det modernistiska idealet och åtminstone vissa sådana islamisters (och deras mest fanatiska fienders) bild av islam.

I Sverige är det en vanlig uppfattning att islamiska sedlighetsregler rörande klädsel är en och endast en sak, kvinnoförtryck. En gammal occidental tanke, det sanna är endast ett, allt annat är fel, numera en struktur i vad som kan vara kunskap här. Vi har lobbyorganisationer vars retorik i hög grad vilar på den här föreställningen och man kan gå från att påstå att bärandet av islamisk sjal är ett resultat av muslimsk pedofili till högermärkt dagstidningskrönikör på några år. Föreställningen synes ha bubblat upp ifrån det nyfascistiska träsket och är idag närmast folklig. Givetvis är hatbrottslighet inriktad på att rycka av muslimska kvinnor sina sjalar (eller annars förnedra dem med avseende på beklädnad) när de rör sig i offentligheten ett utflöde ur denna folklighet och enfaldiga syn på klädesplagget. För att understryka hur defekt vår kultur är i det här avseendet kan det påpekas att vi å ena sidan finansierar och idealiserar organisationer som menar sig motarbeta hederskultur och prioriterar fientlighet mot muslimsk sjal högt, å den andra för en bisarr hederskulturell debatt där det behandlas huruvida män behöver täcka sina ben när de rör sig i urban offentlighet. Det vill säga, frågan om huruvida män får bära shorts på stan.

Och så finns det de som utan ironi påstår att det svenska samhället och svenska värderingar är något slags historiens och utvecklingens progressiva avantgarde, samma tänkande som vi ser hos de ökända islamisterna, nyfascister och andra extremt modernistiska rörelser. Samtiden lider ingen brist på social patologi att fördjupa sig i, det är ett som är säkert så här långt in i Occidentens frenetiska ‘psychoanalysis in reverse’.

Hur som helst. Jag fann i introduktionskapitlet till den inledningsvis omnämnda boken ett avsnitt om hijab och islami(sti)skt mode, som jag vill dela med mig av i sin helhet:

Interpreting certain styles of dress as an Islamist characteristic is easily done when dealing with modernity and the Islamization of modernity. Much has been written about the veil as a symbol in the Islamization processes. It is often said, that “veiling” represents the most dominant form of resistance to Western cultural and political hegemony. However, the aspect of fashion must not be underestimated in the highly politized debate on women’s veiling and the use of female and male “Islamic” dress. In this case, as well as other similar ones, it is important to indicate from whose perspective and in whose interest one is actually analyzing a phenomenon like veiling in contemporary Muslim societies.

For some people veiling may be a purely political manifestation, while for others it may be a strategic choice, a way of “carving out moral space” for oneself, just an impulsive act, or a giving in to social pressure from the surrounding community. Thus, it is difficult to say where wearing clothes as an expression of Muslim identity and life style ends and the force of fashion or social control takes over. Probably it is a mix of both, which also spreads from urban to rural areas of Muslim Africa. As in other places, fashion in Africa is class-related, the Islamist dressing being mainly urban and most easily incorporated into the life style of the middle class. Veiling may also be seen as an apt example of the vagueness of “modernity” as a concept, in accordance with the Comaroff’s view of “mythical modernities”, as contrasting with the stereotype notion of “modernity” as “civilization” or “progress”.

From a Western perspective veiling is a traditional and conservative Islamic practice, but from an Islamist perspective it is a way of signalling an alternative way of life, a reformistic approach, which is partly new and challenging.

Vad som angrips såsom ärkekonservativt är alltså att betrakta som just den modernisering som från samma håll efterfrågas, en islamisk anpassning till moderniteten. Att de inte gillar det kanske säger något, eventuellt att dessa moderna muslimfientliga ger uttryck för ett missnöje med det moderna projektet som sådant. Hos nyfascisterna är det nästan helt säkert så, den politiska traditionen har varit modernitetsfientlig och samtidigt hypermodern sedan sin födelse, en i raden av paradoxer i den moderna periodens speciella rationalitet.

Huruvida vi över tid kommer att komma ur den här tidens bit för bit allt tokigare verklighetsuppfattningar och prioriteringar återstår att se, men jag hoppas att det muslimska civilsamhället kan växa sig starkt nog för att kunna utmana både modern islamism och modern västchauvinism, om nu inte någon annan ung svensk rörelse hinner före och blir den katalysator som behövs. Vem vet, om tio år kanske det är slut med sådant som att en svensk statsminister går ut i riksmedia för att slå fast vilken hälsningsritual undersåtarna ska begagna sig av i samhällslivet eller den banala och fördummande antisemitism som odlas i många sunniislamistiska sammanhang.

 

Som vanligt välkomnas uppmuntran via Swish, 0760296937, eller Patreon, där jag också försöker göra fördjupande eller breddande tillägg till publiceringarna här.

 

Jihadistisk och nyfascistisk hyperrealitet

Massakern på en gayklubb i Orlando väckte nyligen mycket uppmärksamhet och den har i sin tur skapat incitament för politisering och propagandaproduktion. Förövarens verkliga motiv är osäkra och så kommer det med all sannolikhet att förbli, åtminstone för oss som inte kände honom personligen. Någon har uttalat sig i egenskap av hans älskare men rent krasst är det så att det finns alltför mycket information som pekar i olika riktningar för att någon ska kunna vara helt säker.

al-Qaida har varit snabba på den bollen och inom ramen för sin engelskspråkiga propagandakanal Inspire valt samma tolkning av händelsen som många nyfascister och konservativa: Omar Mateen var en jihadist som förövade ett politiskt-religiöst terrordåd och inte en psykosocialt besvärad homosexuell som i desperation hämnades för HIV-smitta eller något i den stilen, en motberättelse som lanserats och är lika svår att värdera som alternativet. Vad som är sant är också irrelevant, de talar till personer som struntar i vad som går att veta och inte, utan istället tar till sig sådant som passar in i en viss grundberättelse om hur världen bör förstås. Den är dessutom kraftigt reduktionistisk och själva funktionen är att få känna sig säker på hur saker och ting ligger till, samt känna att en själv faktiskt betyder någonting i världen. Ibland kallas det i vardagstal för svartvit världsbild, och fenomenet är både djupt mänskligt och lättexploaterat för den som vill.

Nätverkets namn på den typen av förövare är “Lone Mujahid”, ensam gudskrigare, och de repeterar i inledningen av sin analys det resonemang som numera är jihadistisk standardmotivering för angrepp på vad vi i Occidenten kallar för civila. Kortfattat går det ut på en demokratiförståelse som på ett sätt är allvarligare än den som är allmän och folklig i vår del av världen, där det ofta upplevs som att det finns en avgrund mellan folk och politiker (vilket också ibland är sant). Genom att folket väljer sina politiker och betalar dem för att utöva politisk makt tar det också på sig ett ansvar för vad de ledare som intar toppolitiska befattningar sedan gör med den makten. Det gör att när samma ledare inleder olagliga eller åtminstone omoraliska krig så är också de enskilda medborgarna medskyldiga till dessa handlingar och därför att betrakta som kombatanter. Om bara dessa medborgare förstod det här förhållandet skulle de också sätta press på sina politiska ledare och sätta stopp för kolonial söndring och krigföring mot muslimer, och det bästa sättet att kommunicera detta är att angripa just vanligt folk.

Den som är huvudansvarig för att popularisera det här resonemanget i vår tid är “Sheikh Usama”, Usama bin Laden, och artikeln i Inspire citerar också honom i sin återgivning av det.

Peace is a two way equation as you kill us you too will be killed.

Uttrycket de använder för att referera till allmänheten är “Combatant Public” och själva poängen med slutledningen är att göra det acceptabelt i förhållande till islamisk rättslära att inte begränsa våldsutövningen och våldsprojektioner till politiska och militära befattningshavare.

Förutom att syfta till legitimerandet av våld är det ett uttryck för demokratikritik, som jag tror att vi som lever i occidental parlamentarism bör ta på allvar oavsett hur välmotiverad vi anser den vara. För en mer fyllig och generell sammanfattning av sådan islamistisk demokratikritik rekommenderar jag Hizb-ut-Tahrirs artikel i ämnet. Även om de här tankarna kanske inte är så raffinerade och slagkraftiga i sig är det onekligen så att det västparlamentariska statsskicket för många människor framstår som djupt omoraliskt bara på den grunden att Occidenten i många sekler styckat upp och exploaterat resten av världen utan några som helst moraliska hänsyn och dessutom ljuger om det i sina myter. Det gör det mycket lättare att börja sympatisera med sådan kritik och eftersom islamistisk gerillakrigföring varit sällsynt framgångsrik de senaste decennierna ser också den rörelsen ut som en potentiell segrare, vilket i sig ökar attraktiviteten hos dess antidemokratiska argumentation. Ingen vill vara den som hejar på förloraren, så att säga. Lägg samman ungdom, maskulinitet, giftigt och muslimfientligt samhällsklimat, kolonial historia och pågående imperialistisk krigföring så säger det sig självt att redan banal argumentation för den jihadistiska saken kan vara framgångsrik och triggande. Att Occidentens toppolitiska ledare idisslar uttalanden om den fria och öppna världen och andra sådana propagandafraser kan inte ändra på det, allt det gör är att så splittring i de inhemska befolkningarna mellan de som känner sig som part i ett globalt krig och de som ser muslimer eller islamism som ett hot mot dem personligen och samhället de vill ha.

Den splittringen är i sig ett långt större systemhot än den typ av islamistisk terrorism vi sett sedan slutet på nittiotalet. Nya medier gör också att vi idag har nya verkligheter, för materien blir gradvis allt mindre relevant för människor genom att vi lever mer och mer genom skärmar istället för andra kontakter med resten av mänskligheten och planeten. Det här öppnar för just sådan propaganda som är temat här, där ett våldsdåd med oklara motiv kan omstöpas till ett terrordåd med en viss avsändare och ett visst budskap för att framkalla just sådana terrordåd som det omtolkats till.

I sin propagandistiska analys förklarar al-Qaida att Mateens dåd var särskilt väl utfört på grund av det stora antalet offer och att det uppstod en gisslansituation, vilket gjorde att det drog ut på tiden och vände världens blickar mot det medans det pågick. De trycker också på att han var tränad i att använda sin beväpning och dessutom innehade den lagligt. Dessutom anser de att tidpunkten och platsen var väl valda, det var natt och offren var berusade.

Man kan också notera att de tar fasta på de tidiga mediauppgifterna om att det skulle ha varit den värsta massakern i Förenta Staternas historia, det ser de som ett tecken på att det skulle ha varit en särskilt lyckad operation. Förmodligen förstår de den förstärkta våldsprojektion som ligger i utkablandet av den bilden istället för den sanna, att andra amerikanska massakrer mycket väl kan anses värre. Indirekt berömmer de alltså sensationsjournalistikens logik för benäget bistånd i den delen.

Givetvis analyserar de också att dådet förövades på en gayklubb. Först och främst anser de det bra att mörda homosexuella men de vill rekommendera andra “Lone Mujahid” att undvika det om de kan, närmre bestämt anser de det olämpligt att angripa minoriteter. Detta för att det snedvrider den efterföljande debatten och förståelsen av dådet, det uppfattas som ett angrepp på en minoritet istället för befolkningen i stort och därmed blir inte budskapet till allmänheten tillräckligt tydligt utan majoritetsbefolkning, “Anglo-Saxon community”, kan istället se det som ett angrepp på någon annan än densamma om det inte är mot den dådet är primärt riktat. De observerar också att klubben framförallt besöktes av latinx i anslutning till detta.

Som avslutning inskärper “Lone Jihad Guide Team” att “Lone Jihad” inte är monopoliserat av al-Qaida utan de uppmanar alla som känner sig hågade att föröva sådana dåd oavsett vilken jihadistisk sekt de sympatiserar med. Strategin är inte ny utan är gemensam för nynazistisk terrorism och jihadistisk. Inom högerextrema miljöer kallas den för ledarlöst motstånd och det finns enstaka exempel på nynazister som försökt förena jihadister och nynazister i sådan antioccidental kamp. Även när det gäller hanteringen av Omar Mateens mördande finns en gemenskap mellan högerns ytterkanter och islamister, båda lägren försöker sätta bilden av det som ett islamistiskt terrordåd för att vinna politiska och metapolitiska poäng. Eller med andra ord, Sverigedemokraterna och al-Qaida är i stort överens om hur världen bör förstås.

För att sammanfatta. Kolonial söndring, statskupper och anfallskrig. Det finns goda skäl till att den fria och öppna världens statsskick inte står så högt i kurs i vissa delar av världen. Människor som uppfattar sig vara på den förlorande sidan i detta söker således information och resonemang som hjälper dem att hantera och förstå situationen, vilket öppnar för sympati med vissa typer av narrativ, bland annat nyfascistiska och islamistiska. En del av dessa är öppet uppmanande till gerillakrig, andra är mer lömska och döljer våldsinspirationen under en pseudodemokratisk slöja, som när vår svenska nyfascistiska subkultur lyckas producera ‘Lone Mujahideen’ som Ausonius, Mangs och trollhättanmördaren eller sådana dåd som mordbränder mot flyktingförläggningar.

I stort sett varje människa handlar utifrån vad hen anser rätt, så också de ökända terroristerna. Därför kan vi inte bemöta dem utan att på allvar förstå och diskutera deras perspektiv, något som staten förstås tycker är suspekt och det är därför vi i Sverige har en myndighet som ägnar sig åt att tråla av skolorna efter tecken på dylika tankebrott i akt och mening att korrigera de som fastnar i nätet. Huvudlöst och meningslöst enligt min mening men det är inte direkt som att politiken är rationell och välmotiverad annat än i undantagsfall, sådant är varje samhälle.

Vänstern har i stort gjort sig av med sina terrorister, åtminstone i Europa, högern har extremhögern och islamismen är uppstickaren som med oljepengar i ryggen fått den occidentala hegemonin att darra. Att de gör upp med varandra innebär ett slags vakuum som det är upp till oss socialdemokratiskt sinnade att fylla och därför är det extra viktigt att vi avhåller oss från att vidgå någonderas berättelse om hur man bör förstå samtiden och skeenden i den. Lite tillspetsat är vår tid nu.

Och gissa vilka som jublar över Brexit? Extremhögern och islamister. De är också ofta överens i förakt mot HBTQ-personer, kvinnor, etniska minoriteter och funktionshindrade. Dessutom bär båda inom sig fröet till fullskalig fascism, ett statens och samhällets öppna och utövade förakt för svaghet och olikhet, ibland manifesterat som konkurrensbaserade relationer mellan människor (i Sverige brukar vi kalla det för marknader), ibland manifesterat som anfallskrig eller folkmord. Motmedlet är förstås demokratisk organisering och materialistiska förklaringsmodeller.

Därför är jag demokratisk socialist, för att tala med Olof Palme.

Givetvis är det av dessa skäl som nyfascister och högern i övrigt försöker sprida uppfattningen att det egentligen är vänstern och islamister som går i armkrok, om det vore allmänt känt att det egentligen är de som är av samma skrot och korn faller liksom deras konfliktdrivande och bigotta retorik som ett korthus. Med det också de ekonomisk-politiska förtjänster som de gör, och då är det istället vi som vinner.

Här är al-Qaidas analys (hågad kan förstås på egen hand söka fram originalet som PDF):

https://pbs.twimg.com/media/ClqoREhWgAACbUm.jpg

https://pbs.twimg.com/media/ClqoTBlWAAEdznC.jpg

https://pbs.twimg.com/media/ClqoRhRWgAEEqA5.jpg

https://pbs.twimg.com/media/ClqoSQ2XEAAUVf-.jpg

Nästa gång undrar jag om jag inte ska ta och fördjupa en del trådar härifrån och sätta det i samband med imam Friedrichs artonhundratalsresonemang om Guds död, och vad som sker när en slavmoral bryter samman och lämnar öppet för alternativ.

Gillade du det här är det välkomnat att uppmuntra via Swish till 0760296937 eller via denna Patreon.

Barnmördarlagen

Om du inte gillade migrationsöverenskommelsens formalisering igår och har spenderat tiden sedan dess med att spy galla över en regering som lite naivt räknat med att du ska hålla i minnet i ett helt halvår att Moderaterna bidrog med de vidriga bitarna till densamma (PDF), så har vi lite att prata om.

I samma veva som migrationsöverenskommelsen förhandlades fram bröt Alliansen Decemberöverenskommelsen, närmre bestämt under månaden innan. Det var ett hot om att fälla regeringen. När ni begär att socialdemokratin ska rösta mot migrationsöverenskommelsens lagstiftningsresultat, begär ni att regeringen ska agera lika opålitligt och fult som borgarna gjorde i höstas. De varslade då om att de kan tänka sig att använda den nyfascistiska rörelsen instrumentellt, för att själva ta makten. Det är inte ett sällskap som socialdemokratin avser ansluta sig till i konkret handling, oavsett hur många påstått vänstersinnade som begär det. Vi har bitit ihop och stått bi det avtal vi ingått, för att bli en stoppkloss mot nyval, budgetkaos och än värre migrationspolitik än den vi nu för.

Det här är minoritetsregerandets mörka sida och en direkt effekt av valresultatet 2014. Alltför många svenskar lät sina medmänniskor rösta på populistiska och borgerliga partier. Alternativet till att stå fast vid migrationsöverenskommelsen är att abdikera från regeringsmakten och lämna över till högerpartierna och nyfascisterna, som under de senaste ett och ett halvt åren har närmat sig varandra. De har en majoritet i riksdagen och skulle kunna göra upp om migrationspolitiken utan inflytande från de rödgröna partierna.

Något osmakligt och anmärkningsvärt som kunnat observeras igår och idag är återkommande påståenden om att politiken som förs är sverigedemokratisk. Jag har sett högprofilerade och högutbildade, förment antirasistiska debattörer göra påståendet och rasa mot socialdemokratin. Ingen nämnd, ingen glömd. Det är särskilt allvarligt att dessa makthavare väljer att ljuga om varifrån politiken kommer, vad som är sverigedemokraternas faktiska politik och vilket alternativet är. Att vara arg och besviken är ingen ursäkt för spridandet av desinformation och splittring inom vänstern och den antirasistiska rörelsen. Sverigedemokraterna har motsatt sig migrationsöverenskommelsen hela vägen och likt Moderaterna krävt klart grövre inskränkningar (PDF) i asylrätten och flyktingmottagandet. Politiken som förs är moderaternas, inte nyfascisternas. De senare vill permanenta noll flyktinginvandring och ‘repatriera’ personer med utländsk härkomst. Kraven på att socialdemokratin skulle ha brutit migrationsöverenskommelsen är krav på regeringsbyte till en högerregering som stödjer sig på och förhandlar med nyfascisterna. Idag är läget också sådant att de har en betydande samsyn i ekonomisk-politiska och välfärdsfrågor, som den nuvarande rödgröna regeringen agerar stoppkloss mot. Fäll den och fördämningarna som håller tillbaka en flodvåg av samhällsomstörtande och destruktiva reformer kommer att brista. De borgerliga partierna har redan lämnat de bostadspolitiska förhandlingarna och därmed gjort klart att de hellre söker samarbete på annat håll. Samhällets svagaste kommer att vara de första att krossas, resten av oss står på tur, och endast eliterna kommer att vara skyddade.

Du kan göra något åt den här situationen. Du kan rösta på oss i nästa val. Bli medlem i vårt parti redan idag. Övertyga människor omkring dig att göra detsamma. Motarbetar du oss arbetar du för en borgerlig regering efter nästa val, och efter valet till EU-parlamentet 2019 är det sannolikt att vi sett en massiv nyfascistisk offensiv i den överstatliga europapolitiken. Har inte Sverige en stark vänsterregering i det läget kommer vi att vara utlämnade till nedmontering av välfärden och ultranationalistiska utrensningar.

Vänsterpartiet? De sade ja till borgerlig regering redan i samband med förhandlingarna om migrationsöverenskommelsen i höstas, när de lämnade dem. Socialdemokratin har ändå fortsatt att förhandla och genomföra reformer tillsammans med Vänsterpartiet, och det är precis den attityden svensk rikspolitik behöver, idag och imorgon.

Härnäst rekommenderar jag att du ser dokumentären King Leopold’s Ghost, inte för att den har något med det ovanstående att göra utan för att det är bra att bli påmind om historien. De kommande veckorna är det också, bland andra, sådana temata jag kommer att här fokusera på istället för den partipolitiska inrikespolitiken.

Sverjet i den femte domänen

Påbjudet soundtrack. Svensk reggae när den är dräglig.

Modern militärteori använder uttrycket domän om typ av slagfält. På land och till sjöss är de traditionella militära domänerna, under moderniteten har ytterligare tre tillkommit, luften, rymden och kommunikationsnätverk, eller med sci-fi-litteraturens inspiration, cyberrymden.

Idag är digitalisering ett surrord som vi samhällsorienterare stöter på titt som tätt. Åtminstone vi som lever i Sverige. Det verkar betyda att folkvalda ger en viss näringslivsbransch i uppdrag att lösa problem och ta fram tekniska lösningar för social administration och kontroll. I utbyte mot lokal valuta. Motiveringarna varierar men är ofta bokföringsargument av olika slag. Det ska ‘sparas miljarder‘ enligt en rapport som i det kommande ska få tjäna som konkret exempel. Talande är att firman som tagit fram den rapporten startades på nittonhundratrettiotalet för att slå mynt av idén att den amerikanska militären borde ledas och arbeta efter bokföringsprinciper. Av något märkligt skäl verkar inte de kommersiella massmedierna notera att rapporten är två saker, marknadsföring av företaget samt väckelsereligiöst predikande för politiker med kontroll över stora mängder pengar, om hur de bör investera pengarna framöver. Det påstås i rapporten att skickliga politiker kommer att kunna frigöra 890 miljarder SEK till 2025, medan medelmåttiga bara kommer att frigöra 395 miljarder SEK under samma tid, jämfört med “ett scenario där ingen digitalisering sker”. Utgångspunkten i resonemanget är alltså en bisarr och verklighetsfrämmande fantasi, mot vilken ställs ett par glädjekalkyler och eftersom bokföring för det här företaget betraktas som ontologiskt fundamentalt finns naturligtvis inga etiska resonemang kring processen som fantasierna gäller. Finns en sifferexercis med svarta siffror på sista raden är allt frid och fröjd.

I tekniskt hänseende är deras förslag att panoptikon byggs ut, administrationen centraliseras och beslutsfattande läggs över på artificiella intelligenser som har tillgång till och arbetar med groteska datamängder rörande enskildas personliga förhållanden. De vill kort sagt utnyttja situationen att människor blir sjuka och ber sina artfränder om hjälp för att göra samhället till ett benthamskt fängelse inrättat efter bokföringsprinciper. Enhetlighet, externalisering av arbete (dvs. att patienten ska arbeta istället för vårdpersonal, i rapporten s.k. egenvård) och avhumanisering av vårdens processer är centrala ändamål med dessa “stora strukturella förändringar”, vilka förutsätter “en tydligare fördelning av ansvaret för att genomföra omvandlingen” och skulle “kräva omfattande investeringar”. I utbyte kommer vi att få “bruttobesparingar”. Det betyder nominella besparingar, innan avdrag för underhåll, avskrivningar, oförutsedda utgifter, och så vidare. Därav att jag kallar det för glädjekalkyler.

Att detta är högst relevant i en liten monolog om den femte domänen kan utläsas av att rapporten inte diskuterar risker, alternativ eller etik. Förslaget går ut på centralisering av administration, undanröjande av personal ur vårdorganisationerna och inrättande av automatisk databehandling. Med centraliserad infrastruktur, färre ansvariga personer och fler maskiner får vi också ett störningskänsligt system. Dessa predikanter diskuterar överhuvudtaget inte vad redundans i systemen eller byråkratin för att vidmakthålla den skulle kosta. De gillar sina bruttosiffror och eftersom rapporten är reklam för företaget, och till och med lyfter fram exempel på uppdrag de utfört som om det var en annons vilken som helst, finns inga kritiska perspektiv i den.

Redan den lokala mänskliga faktorn är ett gravt hot mot centraliserade, ickeredundanta IT-system. Effektiviseringspressen som den kapitalistiska ekonomin kräver är i sig ett sådant hot, då personalen arbetar under ständig tidspress och utan resursmarginaler (nåja, det är idealet, i själva verket finns det ibland och ibland inte). I den typ av ekonomi vi lever i finns ingen möjlighet att lägga tid på säkerhetsåtgärder, som långa och komplexa lösenord, flerfaktorautentiseringar eller redundans som innebär att ett parallellt system tar över medan felsökning och vidareutveckling sker. Det är omöjligt att inrätta stabila organisationer där personalen känner varandra väl och vet vilka som har i lokalerna att göra och inte. Vård och omsorg är en nisch med personalomsättning som liknar det gamla fabriksdaglöneriet och jag har mycket svårt att tro att vi ändrat på det till 2025, oavsett facklig-politiska ideal som rätt till heltid. Det har att göra med bokföringsfundamentalismen som är förhärskande, vilken varje engagerad och ansvarig politiker måste brottas med dagligdags. ‘Kostnadsutvecklingen’ hänger som en dödsängel över all offentlig förvaltning idag, det kommer den också att göra för överskådlig framtid. Ingen digitalisering kan råda bot på det, oavsett hur mycket glädjekalkylerande ett käckt lobbyföretag ägnar sig åt.

Till detta kommer den militära dimensionen. De senaste tjugo åren har vi sett hur stormakterna förflyttat en väsentlig del av sin krigföring till digitala miljöer, där de samarbetar med och är beroende av kriminella nätverk för att få tag på ännu inte publicerade IT-sårbarheter. Där de ägnar sig åt att sudda ut gränsen mellan krigshandling och spioneri. Vi har sett amerikansk militärindustri sprida skadlig kod som infekterat datorer över hela världen, för att komma åt centrifuger i Irans kärnenergiprogram. Kinesiska IT-specialister i regeringens sold plundrar amerikansk industri på information genom cyberkrigföring. I Sverige har vi sett en relativt banal typ av angrepp sänka de primära annonstavlorna för några av de största nationella mediabyråerna tidigare i år. Flygplansledningssystem kraschar titt som tätt, och det är oklart varför, det är huvudregel i näringslivet att inte redovisa information öppet när säkerhetsbrister i datorsystem uppdagas oavsett om det är fientliga externaliteter eller interna misslyckanden som ligger bakom. När den rikskände hackaren anakata bröt sig in i datorer hos ett företag till vilket Skatteverkets och InfoTorg:s IT-system var utlokaliserade tog det omkring ett år från första upptäckten innan det föranledde polisutredning. Webbsökningar kommer att ge dig tillgång till dokument ur förundersökningen mot honom men legaliteten i det är för mig något oklar.

NATO:s centrala cyberkrigsorganisationer arbetar systematiskt för att dämpa utvecklingen och spridningen av informationssäkerhet. De köper på sig information om sårbarheter i IT-system för att själva kunna utnyttja dem och får globala koncerner att öppna sådana åt dem. Stora och mäktiga organisationer lever dessutom sina egna liv, drivs vidare av att alla människor i dem är där för att erhålla försörjning och därför inte gärna går organisationerna emot. Givetvis finns undantag som Edward Snowden och Chelsea Manning, men i stort är de autonoma. Särskilt om de är starka lobbyorganisationer vid sidan av den verksamhet för vilken de upprättats. Operation Buckshot Yankee är ett fint exempel på den här organisatoriska autonomiteten. 2008 upptäcktes en maskinfektion i sekretesskyddade militära IT-system i Förenta Staterna, vilket blåstes upp oerhört av vissa inblandade och beskrevs som ett angrepp från en främmande stat (Ryssland, givetvis, och om inte Ryssland, så Kina). Spridningsvektorn var, som det ofta är, USB-minnen. Den värdsledande militära organisationen klarade inte ens av en sådan enkel sak som minnesstickehygien, något som skräckpropagandan såg till att det hamnade i skymundan av beskyllningar riktade mot utländsk krigsmakt. I själva verket var det förmodligen en relativt oskyldig mask. Resultatet av processen blev upprättandet av ett amerikanskt cyberkommando dominerat av NSA och enorma investeringar av skattemedel i cyberkrigföring. Lite tillspetsat blev en genant upptäckt till en militärkorporativistisk ‘power grab’.

I det fallet var det fråga om skräckpropaganda. Den ovan refererade rapporten är en annan typ av propaganda men den syftar till liknande strukturomvandlingar. I båda fallen är centralisering av makt och kontroll över IT-system uttalade målsättningar, trots att det är välkänt att resiliens och redundans i informationsteknologiska nätverk är starkt beroende av graden av decentralisering. Alternativet är parallella centralistiska system och det är i kapitalismen inte aktuellt, av besparings- och bokföringsfundamentalistiska skäl. Det finns alltså en tungt vägande anledning till att den amerikanska militärens kommunikationsanonymisering är ett decentraliserat och inte ett centraliserat system, för att uttrycka det krasst. Ett aktuellt varnande exempel är att världens största ‘defense contractor’ nyligen flunkat bort tio år av säkerhetspolitisk information.

Samtidigt är just centralisering och undanröjande av fysiska personer förtjänstfullt för kapitalistiskt organiserade företag. Deras ägare tjänar helt enkelt pengar på sådan, så kallad, effektivisering. Det är mot bakgrund av det här draget hos vårt ekonomiska system som den där rapporten kan basunera ut att hörsamma politiker på något decennium kan fixa till värdeskapande i storleksordningen 800 miljarder SEK om de bara centraliserar och avhumaniserar vårdprocesser genom att kasta stora summor pengar på företag i en viss bransch. I något sekel har diverse mästerliga misstänkare varnat för utvecklingstendenser i det här sättet att organisera samhällen och dess institutioner. Det verkar vara svårt att få makthavare och allmänhet att hörsamma deras varningar, vilket är begripligt då försörjning inte garanteras någon utanför vissa elitklickar och självbedrägeri därför blir en nödvändig överlevnadsstrategi. Desto svårare har jag att begripa varför digitaliseringspolitiken är så naiv. För några decennier sedan var popkulturella narrativ rörande IT-utvecklingen i huvudsak dystopiska, eller uppfattades åtminstone som varnande dystopier. Idag är tonläge och relevanta narrativ i offentligheten närmast farsartat optimistiska istället. Häromåret sände public service en videoproduktion med androider (som de kallade för ‘hubotar’) som var något slags ofrivilligt humoristisk hybrid mellan dagsåpa och science-fiction, tänkt att vara etiskt utmanande och milt dystopisk men i praktiken pinsamt fantasilös och löjlig relativt verkliga förhållanden och möjligheter. Civilministern har fått det explicita ansvaret för att s.k. digitalisera offentlig sektor och en av hans första åtgärder var att dejta ett säkerhetstjänstinfekterat skatteflyktingsföretag med ohyggligt suspekta ambitioner och reklam som affärsmodell. Fars eller tragedi? Jag vet inte, men det gör mig misstänksam.

Samtidigt är det svenska samhället i allmänhet IT-inkompetent. Ingen kommer att tycka att det är konstigt att du sätter en USB-sticka i en dator som inte är din. Folk säger ‘WiFi’ när de menar trådlös internetanslutning. De stora mobiloperatörerna säljer anslutningspunkter med WEP-autentisering trots att det mellan tummen och pekfingret är en tvåminutersoperation att knäcka den. ‘Internet of Things’-prylar säljer som smör och få förstår att de bör byta fabrikssatta lösenord innan de ansluter dem till Internet, och framsökning av apparaterna är trivialt för den som är intresserad av att lära sig det. Windows 10 används flitigt i offentlig sektor trots att det är en illa maskerad trojan där användaren saknar egentlig kontroll över vad för mjukvara som installeras genom systeminterna uppdateringsfunktioner. Apple kan sälja sina produkter som ‘pedagogiska hjälpmedel’ till förskolor. I den här miljön är det särskilt riskabelt att lägga över vård och omsorg på centralistiskt inordnade IT-system där möjlighet till personalneddragningar är den huvudsakliga eftertraktade effekten. Att Sverige idag är en krigförande stat som med små steg ansluter sig till den amerikanska militära hegemonin förstärker de här riskerna ytterligare. Vår infrastruktur är redan en måltavla, genom att vara del av NATO-projektet gör vi det till ett imperativ för andra stater att bereda sig tillgång till densamma för det fall att vi blir ett upplevt eller faktiskt hot mot dem. Med civilsamhälle och näringsliv i hög grad försvarslöst är det lätt att inse riskerna med detta.

Det har gått tjugo år sedan Internet slog igenom brett. Ändå finns det inte någon plattformsoberoende e-legitimation i Sverige. Som det ser ut kommer det heller inte att utvecklas någon, och nämnden som ansvarar för det är närmre knuten till storbankerna än till allmänheten. Storbanker som i anledning av avkastningskrav måste förkasta värden som politiken är satt att värna. En stor del av IT-systemen i offentlig sektor är utlokaliserade till det privata näringslivet och det betyder att vi inte kan lita på att vi, folket, får information om sårbarheter och incidenter. Vi kan inte utvärdera de upphandlingar som politiker och tjänstemän utfört, och därför finns heller ingen möjlighet till ansvarsutkrävande (med en fackterminologisk eufemism kallas det för demokratiskt underskott, jag kallar det ofta för totalitarism). I viss utsträckning är den här ordningen till och med skyddad av straffrättsliga regler rörande ‘företagshemligheter’ och ‘immaterialrätt’.

Internet är en fientlig miljö. Här är kriminalitet automatiserad och gränserna mellan kriminella gäng och offensiva säkerhetstjänster utsuddad. Krig förs under skydd av påståendet att det är fråga om spioneri och signalspaning, som traditionellt inte uppfattas som krigshandlingar. Ansluter du en apparat till Internet dröjer det bara några minuter innan statliga och privata sammanslutningar sökt av den för att kartlägga om den kan exploateras. Vet du inte hur du skyddar den kommer den med all sannolikhet att hamna under någon annans potentiella kontroll förr eller senare, för oavsett vad det är för apparat är den användbar. Förmodligen betraktar du kunskap om hur man sätter upp sådana skydd och övervakningssystem som något specialister besitter, som du inte behöver eller kan sätta dig in i. Lite som planering av vägtrafikflöden eller säkerhetsåtgärder i kärnkraftverk, sådant som det finns någon tjänsteman någonstans som fixar.

Det är heller inte bara IT-säkerhet som är ett säkerhetsproblem. Kapitalistiskt organiserade företag har normalt starka incitament att offra investeringar i säkerhet till förmån för avkastning. Därför finns det här föredraget inspelat:

Föredraget i videon ger en lång rad exempel på att det är trivialt att knäcka informationssäkerheten i ordinära kapitalistiska företag utan att ha något betydande teknologiskt kunnande. Bilden som ges är att det bara är att knalla in genom dörren och fejka loss, och den är i stort sann. Särskilt för medelstora företag där personalomsättning är vardag. Vad jag vet ställs inga krav på transparens och kvalitet i sådant avseende i offentlig upphandling i Sverige idag, åtminstone inte i allmänhet även om jag tänker mig att det kan förekomma, om inte annat när militära institutioner upphandlar. Spionen är så att säga inbjuden från kylan.

Genom så kallad digitalisering sker maktförskjutningar. Äldre blir vanmäktigare. Vissa yngre blir mäktigare. Kriminellt lagda blir mäktigare. Det allmänna blir vanmäktigare och mer utlämnat till privat sektor och dess profitintresse. Genomför vi den dessutom genom centralisering blir resultatet högre komplexitet i systemen, inte minst på grund av krav på interoperabilitet och funktionsmångfald. Med högre komplexitet följer med nödvändighet instabilitet. Vi behöver inte se längre än till vårt globala habitat för att se detta. Under de senaste seklen har vi knuffat till habitatet genom att justera atmosfären lite och vi ser i realtid hur biologisk mångfald och jämvikt omintetgörs i en takt som är i paritet med massutrotningen som följde på klorofyllets intåg, när syreutsöndrande växter förgiftade och förpassade hela det föregående livsparadigmet till historien. Vi försöker inte ens planera för att människor kommer att fly konsekvenserna av dessa förändringar, än mindre för andra nödvändiga och förutsägbara konsekvenser. Så intrinsikal är fördumningen och den totalitära ockupationen av mänskliga hjärnor i vårt nuvarande sätt att organisera våra samhällen. Istället för att bygga samhällen där vi kan spendera rikligt med tid på att utveckla oss själva och fantisera om hur vi vill leva och lära infekteras vi med krav på idiotiska ställningstaganden. Vad ska vi köpa? Vilken pensionsfond ska vi spela på? Var ska jag arbeta imorgon? Ska jag ens arbeta imorgon eller kommer jag att råka missa ett SMS och halka ned i arbetsköparens sändlista? Var ska mina barn gå i skola? Vilken vårdcentral ska jag vända mig till?

Högern kallar det där för valfrihet men det är dyngsnack. Vad det handlar om är att låsa upp kognitiva resurser som har med framtidsfantasier och planering att göra, så att andra cerebrala funktioner inte kan kontrolleras av dem utan blir lättare att exploatera i kommersiella syften. Den primära mekanismen är oro för egen eller närståendes försörjning i framtiden men också neurosdrivande kommersiell masskommunikation är en viktig del, varför du ser småporriga tuttbilder som säljer grejer med kort livslängd oftare än saklig och nyttig information när du rör dig genom tätorter i vår del av världen. Att det dryftas i occidentala rikspolitiska sammanhang huruvida mjukporr bör vara en del av kommersiell kommunikation i det offentliga rummet är en senmodern snubbelfars som borde få oss alla att skämmas. Dessa förhållanden gör oss till bättre konsumenter och sämre människor (eller för att tala med Foucault och hans föregångare Heidegger, det omintetgör mänsklighet och skapar docila omänskliga kroppar), dessutom förstör det framtidsutsikterna för arten som sådan och det är inte ens en diskussionsfråga längre. Vi vet det här med samma säkerhet som vi vet att UV-strålning är carcinogent. Att det politiska systemet och väljarna alltjämt accepterar makthavare som driver sådan politik är patetiskt och en skam som vi alla bär ett ansvar för.

dethäräringentingsommankandiskuterajagharrättochduharfel

Fanns det lite stake och försvarsvilja i befolkningen och politiken hade vi sett en massiv mobilisering för att höja IT-kompetensen i landet inför det hot Ryssland uppfattas som. Vi hade sett stora investeringar i att migrera från sluten, kommersiell mjukvara till sådan som allmänheten kan granska och förbättra. Trots den pågående krigshetsen sker inga sådana ansträngningar. Sårbara IT-system anses helt okej. Det anses helt okej att inte förstå skillnaden mellan WEP och WPA2. Du kan få ett jobb där du hanterar stora värden med informationsteknologi utan att ha någon som helst kunskap i intrångsdetektion, nätverksteknik eller säkerhetstänkande för IT-miljöer. Supportteam agerar ofta alibi i det sammanhanget, men de rekryteras typiskt sett efter ‘servicekänsla’ och ‘lojalitet’ snarare än kompetens och ges sällan makten att göra rätt från början. Det här är ett samhälle där en storbank kan ha en webbplats som läcker data från backend utan att det blir en massmedial skandal och där företag som förvaltar myndighetsdatabaser hymlar med att de misslyckas med sina åtaganden.

Det här är ett samhälle som kommer att vackla till och ramla ned i diket så fort en utländsk krigsmakt får ordern och ingenting NATO har till sitt förfogande kan hindra det. Sådan är den femte domänens natur. Antingen lägger man enorma resurser på utbildning och härdande av de teknologiska systemen eller så är man den femte domänens byfåne, en infekterad zombie i någon annans tjänst. Ska vi dessutom vara ett stödben för NATO är vi en såpass attraktiv måltavla att det är en direkt nödvändighet att befolkningen i stort utbildas i militär krishantering och IT-säkerhet. Det är inte ett alternativ, inte en möjlighet, en inlaga i en debatt eller ett förslag, utan en nödvändighet. Annars är vi ett enkelt krokben i form av samordnade IT-angrepp från en faktisk systemkollaps. Förstår inte ledande politiker detta är vi faktiskt illa ute.

För en snabb översikt över läget i den femte domänen i hybridkrigföringens tidsålder, låna den här boken på ett bibliotek och tillbringa några av hängmattetimmarna under sommaren med den. Den är lättläst och översiktlig.

Rekommenderad musik att avrunda med.

Precis som igår är det swishnummer 0760296937 eller Patreon under utveckling som gäller för att fylla mig med kaffe och snus.

 

Förbudet mot jämförelser

Påbjudet soundtrack. Det är klezmer. Den passar till texten. Du vågar klicka.

Relativisera inte!

Det här uttrycket har på sistone blivit populärt i det svenska debattlandskapet, framförallt bland borgerliga men jag har också sett det hos rödgröna opinionsbildare. Innan dess var det extremhögerns språkbruk och ett signalord som inskärper en svensk eller europeisk exceptionalism. I den miljöns tänkande är det en synd att behandla ‘svenskar’ jämte ‘svenskfientliga’, ‘invandrare’, ‘utlänningar’. Det kanske finns svenska män som våldtar men det är fasiken inte samma sak som när utlänningar våldtar, det kanske finns svenska män som är sexistiska as men det är fasiken inte samma sak som när muslimer är sexistiska as, osv.

Utvecklingen kan betraktas som en rejäl metapolitisk framgång för den nyfascistiska rörelsen. Plötsligt är avlönade tyckonomer i kvällspressens ledarskribentkår megafoner för deras tankefigur. Inget nytt i sig att de anpassar sig efter vad de läser men förbudet mot jämförelser bör nog betraktas som en särskilt betydande seger. Ett konkret och aktuellt exempel är Patrik Kronqvists argumentation för att utländska barn ska utsättas för de mest intensiva antihomofobiska insatserna.

I stället för att ta Bibakabadis erfarenheter som en ledtråd till var värderingsarbetet behöver vara som mest intensivt känner sig projektledaren Sara Mühling tvungen att påpeka att “utmaningen är omfattande och generell”.

Det är en relativisering som känns igen från debatten om hedersvåld och antisemitismen i Malmö. Tanken är säkert god: att undvika att underblåsa främlingsfientlighet. Tanken är säkert god: att undvika att underblåsa främlingsfientlighet. Och visst finns homofobi i hela samhället.

Men det finns goda skäl att tro att problemet är mer utbrett i grupper från länder där homosexualitet fortfarande straffas med fängelse eller döden. Och när en muslimsk bög utsätts för hat och hot från andra muslimer måste vi kunna fokusera på den problematiken.

Relativisera inte hatet mot muslimska bögar

Retoriken och tankefiguren är förmodligen en utveckling av det högerextrema förbudet mot kulturrelativism. Åtminstone är det ordet de använder, betydelsen är något oklar men funktionen verkar vara ungefär densamma som i det generella förbudet mot jämförelser, ett inskärpande av att det är syndigt att jämföra vad de tänker på som svenskar med icke-svenskar. Det senare begreppet synes omfatta alla de inordnar i kategorier som osvenskt, svenskfientligt, med mera. Alltså alla från journalister som gör sitt jobb till vänsteraktivister, utöver varenda en med utländsk bakgrund som inte anslutit sig till den nyfascistiska rörelsen.

Vad man kan notera är att skribenten ovan hycklar. Han jämför uttrycken för homofobi mellan olika grupper för att sedan slå fast att de är tydligare för honom när de kommer från en viss grupp och därför bör maktutövning inriktas på just den gruppen. Det här felsteget sker nästan varje gång relativiseringsförbudet inskärps, vilket har en högst naturlig förklaring: jämförelsen är en grundläggande analytisk metod som redan hjärnan själv opererar med. Påfallande ofta använder också samma tyckonomer uttrycket extremism, i sig en relativistisk term. För extremt, det är det som jämförelsevis avviker från det som anses måttfullt. Eller med ett annat ord, som kanske förklarar den parlamentariska högerns kärlek till begreppet: moderat.

Förutom hycklandet är det en antiintellektuell och osaklig retorisk strategi. Genom att hojta ‘relativisera inte!’ kräver avsändaren att jämförande analyser som går hen emot utestängs från samtalet. För skribenten ovan är det oacceptabelt att inta hållningen att det är minst lika viktigt att motarbeta homofobi bland makthavare som sittande andre vice talman i riksdagen eller den där centerpartisten i Svenska Kyrkan eller pastorn som fick sitt facebookkonto avstängt för hets mot folkgrupp eller andra ungdomsgrupper med utländsk härkomst än de som är muslimska. Genom att slänga vettet överbord och fisa ur sig en nyfascistiskt inspirerad ordsallad tjänar skribenten ovan sin lön. Det ser han inte som ett problem, utan det problem han ansåg trängande när han skrev sin text var att det finns muslimer bland skolungdomen som är uttalat homofoba i sina uttryck. Några jämförande attitydundersökningar får inte läggas till grund för policyutveckling och maktutövning, vad han (och säkert många andra) kallar för “värderingsarbete”.

Vidare, retoriken omöjliggör sakligt, vuxet samtal. Det är förstås själva poängen, genom att bestrida dess lämplighet bjuder man in till svar i stil med anklagelser om att man är ute efter att skydda muslimskt böghat i godhetsknarkandets anda och så vidare. Vi som är mer rädda för lagstiftare med gravt HBTQ-fientliga värderingar än bröliga skolpojkar som har det påstås vara äckliga homofobskyddande idioter. Underliggande är uppfattningen att de bröliga skolpojkarna i egenskap av muslimer är en farligare maktfaktor än riksdagens andre vice talman. Riksdagen är mindre mäktig än stöddiga unga män som alltjämt är institutionaliserade i skolan och föremål för indoktrineringsprogram av diverse olika slag, vars framtid än så länge är avhängig hur de anpassar sig till den miljön.

Hur känner du inför den synen på parlamentarismen och dess legitimitet?

Nu ska jag lyssna på detta och äta en sen frukost. Förhoppningsvis kommer jag att känna mig mindre äcklad av samhällsklimatet efteråt. Vill du donera till mitt missbruk av morgonkaffe kan du göra det med Swish till 0760296937 eller via Patreon.

Excerpter i anledning av Sykes-Picot-jubiléet

Efter hundra år är Sykes-Picot-avtalet alltjämt en reell närvaro i främreasiatisk realpolitik och hänger som en skugga över stormakternas nutida militära äventyr i regionen.

Jag har nyligen lagt vantarna på en äldre bok om Krig och kriser i Mellanöstern, författare är historikern Peter P. Rohde och den svenska översättningen gavs ut 1970 på Rabén & Sjögren förlag (numera en del av Norstedts). Den ger en snabb och översiktlig genomgång av bakgrunden till de konflikter vi idag ser i regionen. Vid Turkiets angrepp på Ryssland i oktober 1914 var de europeiska koloniala ambitionerna i Mellanöstern redan långt gångna och mot bakgrund av att Tyskland åren fram till 1907 börjat tala om att ta upp egna sådana slöts i slutet på augusti det året ett avtal mellan Storbrittanien och Ryssland. Det gick i korthet ut på en uppdelning av Persien, Afghanistan och Tibet i intressesfärer mellan dessa stormakter. När Turkiet anfallit Ryssland 1914 fanns i Ryssland en stark tyskvänlig strömning i politiken som ville att landet så snabbt som möjligt skulle dra sig ur, för att hindra detta förhandlade den brittiske utrikesministern lord Grey fram ytterligare en överenskommelse med Ryssland som lades till överenskommelsen om inflytelsegränsen i Persien, denna om hur kontrollen över turkiskt territorium skulle fördelas. Att Ryssland därmed skulle bli en betydande sjömakt med tillträde till Medelhavet motiverade till vidare förhandlingar om Mellanösterns uppstyckning:

Härigenom kom Konstantinopelavtalet att bli det verkliga upphovet till den s.k. Sykes-Picot-överenskommelsen, som var ett brittiskt-franskt-ryskt avtal om en delning av det turkiska riket efter centralmakternas väntade nederlag. Avtalet slöts i maj 1916.

Medan Ryssland skulle få Konstantinopel med ett lämpligt uppland på bägge sidor av Bosporen samt större delen av Mindre Asien, förbehöll sig Frankrike Syrien, men utsträckt så långt österut att det även kom att omfatta Mosul, och Storbrittanien det sydliga Mesopotamien från Bagdad till Basra, ett steg ytterligare i försöket att underlägga sig hela sjörutten från Storbrittanien till Indien.

I stort förelåg enighet om denna uppdelning, men tolkningen av vissa klausuler vållade vanskligheter. Särskilt Storbrittanien kunde inte acceptera Frankrikes uppfattning om vad begreppet Syrien omfattade, ty fransmännen tolkade det en smula vagt som identiskt med hela Levanten och ville inte bara förbehålla sig hela den del av Mindre Asien som inte skulle vara rysk utan också hela kustlandet ned till den egyptiska gränsen. Det kunde inte den brittiska regeringen gå med på, eftersom den önskade att dess tilltänkta protektorat invid dubbelfloden skulle ha tillgång till Medelhavet i form av en korridor ut till hamnstaden Haifa; dessutom önskade den inte se en annan stormakt etablerad så nära Suezkanalen, där Storbrittanien efter flera årtiondens energiskt förarbete omsider var allenahärskande. (s. 33)

Det var första världskriget som lärde de occidentala stormakterna värdet av olja och det var den insikten som låg bakom de brittiska avsikterna i de här förhandlingarna. Motoriseringen av krigsmakterna och stridsvagnarnas intåg innebar att säker och riklig oljeförsörjning snabbt blev en kritisk faktor i den ständiga kapprustningen konkurrerande stater emellan. Sedermera blir också stridsflyget en pådrivande faktor. Occidentens kommersiellt och militärt motiverade acceptans av huset Saud har också sin grund i den utvecklingen, något som också påverkat svensk nutidspolitik (Saudiavtalet).

För att ge en känsla av hur personerna som företrädde de här stormakterna och hur man kunde tänka vid den tiden passar följande utdrag exceptionellt bra. De återfinns i ett avsnitt om Balfourdeklarationen och Sykes presenteras som brittiska regeringens “Orientexpert sir Mark Sykes“. Rohde ger inga ordentliga källhänvisningar men jag ser ingen anledning till att betvivla äktheten i hans citat (eller för den delen korrektheten i översättningarna).

Sykes hade då också kommit till sin slutsats utifrån helt andra förutsättningar. Han var en utomordentligt intelligent man och en personlighet som reagerade häftigt på allt som han upplevde. Han hade kommit att hata levantinaren, det vill säga araben såsom denne utvecklats efter det att han kommit under västligt inflytande: ‘De är vältaliga, opålitliga, hetsiga och febriga, degenererade av att ha levt ett liv i sysslolöshet, de föraktar jordbrukarna som en cockney föraktar en bondtölp; de hatar turkarna, som är dem oändligt överlägsna; de är lata över all beskrivning och så lastbara som deras utmärglade lemmar tillåter dem vara det, alltid beredda till upptåg och till att mörda för fanatismens skull, så länge det inte föreligger någon fara; de avskyr européerna med ett skenheligt och sanslöst hat.’

På detta sätt såg Sykes på stadsaraben. (s. 38-39)

Idag skulle vi benämna detta fullblodsrasism men då var det närmast allmänt accepterad vetenskap med beteckningar som rasbiologi, socialhygien och diverse andra eufemismer, om än hos Sykes snarare banala tolkningar av personliga erfarenheter än systematiserad och akademiskt godkänd information. Han hade också synpunkter på beduiner.

‘I Manaieh kämpade jag för första gången bland Shammararabernas stora stam, och jag måste säga att en mer rovgirig och oborstad samling slynglar är det svårt att hitta. Dessa djur är dessvärre utpräglade beduiner och är inte uppblandade med turkiskt eller kurdiskt blod, som alltid har en mildrande och kultiverande inverkan på ökenbanditerna.’

Inte desto mindre trodde Sykes att det fanns äkta araber, som bar obesmittade av städernas och av västerlandets demoraliserande inflytande, och bakom hans förhandlingar skymtar man ett hopp om att Storbrittanien och Frankrike gemensamt skulle vara i stånd att tillintetgöra Levanten (enligt hans uppfattning av ordet) och återupprätta de i hjärtat äkta och rena. Det slog honom inte att det just var Västerlandet som hade skapat Levanten.

Ett intressant raster att betrakta samtidens krigsinsatser i Syrien genom. Det var inte bara västifierade araber och beduinerna som retade Sykes, utan också judar.

Precis på samma sätt såg Sykes även på judarna. Sådana de var när man påträffade dem i europeiska städer var han inte någon vän av dem; den assimilerade juden föreföll honom urvattnad och präglad av alla de mindervärdeskomplex och den rastlösa energi, som den människa inte undgår som måste vänja sig vid en miljö där han inte hör hemma, eller där han inte blir uppskattad. Men också för deras vidkommande trodde Sykes på en renässans, och här kunde han peka på en realitet, sionismen, vilken ville ‘visa judarnas förmåga att få fram en kraftig och enkel lantbefolkning’. De kunde, menade han, förvandla sig, bli en nation, gå klädda i sin nationaldräkt, dyrka jorden i Juda, medan de sjöng folksånger och dansade till sin nationella musik. Och det var den sionistiska rörelsen, som skulle uträtta allt detta; han hade tidigare varit emot den, eftersom han trodde att den innebar kosmopolitism och affärer; nu insåg han att han hade haft orätt. Sionismen dög bra. (s. 39)

Sykes var garanterat inte ensam om dessa förhoppningar bland stormakternas eliter. Snarast tvärtom, detta var nog utbredda uppfattningar. Idag är de i huvudsak förknippade med den tyska nazismen, av något märkligt skäl har de övriga kolonialmakternas fräna arrogans glömts bort, skyfflats in under historiens dammiga matta. Vinnare och historieskrivning, brukar man inte tradera ett ordstäv på detta tema?

Om de allierade vann kriget skulle hela Mellersta östern regenereras, därom var Sykes övertygad. Araberna skulle upphöra att vara ‘gaphalsar’ och tillägna sig filosofernas visdom. Judarna skulle bli ‘magra och gyllenbruna’. Och de två nationella rörelserna skulle gagna varandra, de skulle så att säga återskapa de två folken i takt, och ju förr de förenade sig desto bättre. Sykes spekulerade till och med om en arabisk-sionistisk entente och manade de arabiska ledarna i Kairo och Mekka att utforma den.

Det var sådana optimistiska tankar som låg bakom den brittiska regeringens initiativ under krigsåren. Den lovade 1915 araberna att det skulle bildas ett arabiskt storrike och 1917 judarna att de skulle få ett nationalhem, och den var övertygad om att det inte fanns någon fundamental brist på överensstämmelse mellan de två löftena. (s. 39-40)

Resten är historia. Sedan dess har Israel bildats och “araberna” står alltjämt utan sitt storrike och har dessutom utsatts för betydande mängder imperialistisk söndring.

För att visa uppskattning får du gärna begagna dig av Swish till 0760296937 eller den halvfärdiga Patreon-sidan.

 

 

 

Migrationsuppgörelsen: välkommen till kompromissens högskola

Nu har det gått några dagar och jag har funderat på den där migrationsuppgörelsen. Jag är fortfarande missnöjd med innehållet och jag har full förståelse för den fackliga besvikelsen.

Samtidigt har jag svårt att se hur den vänsterpartistiska hållningen vore bättre. De står nu ensamma, och det hade också regeringen gjort utan att rida förhandlingarna till slut. Det med hot om fälld budget hängande över sig och jag har inga illusioner om att högerpartierna skulle stå fast vid vad de sagt tidigare om att släppa fram den. I hög grad är den ett resultat av att väljarna givit partierna vissa parlamentariska styrkeförhållanden samt att AKB inte har ett starkt grepp om sitt parti. Tidsandan är också uppspelt och rasande, vilket gör varje politisk fråga och process volatil.

I vår tid är inte högern att lita på och det måste vi acceptera, varför varje politisk fråga som stabiliseras och blir en plan istället för ett slagfält är en seger.

Det är ett steg. Det ger ett nytt utgångsläge där vissa frågor är låsta och öppnar för drivande av andra.

Jag har också påmint mig om vad våra föregångare sagt om den parlamentariska demokratiska socialismen, och fastnat för några ord av Eduard Bernstein ur Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter.

Demokratin är kompromissens högskola.

Någon sida senare konstaterar han också att det

är ju sant, att den nyare tidens stora liberala rörelse närmast kommit den kapitalistiska bourgeoisin till godo, och att de partier, som tillägnade sig det liberala namnet, var eller småningom blev kapitalismens skyddsvakter. Dessa partier och socialdemokratin måste naturligtvis vara varandras motståndare. Vad åter beträffar liberalismen som världshistorisk rörelse, är socialismen icke blott dess efterföljare i tiden, utan även, ifråga om det ideella innehållet, dess legitime arvinge, såsom det för övrigt visar sig vid varje principfråga, vartill socialdemokratin har att ta ställning.