Vi har kommit långt sedan nittiotalet. När jag växte upp diskuterades det politiskt hur långt vi kan tillåta kommersialisering av barnkroppar och hur vi bör utforma begränsningar. Ett skäl till det var dåtidens uppluckring av ett slags informationsmonopol som innehades av public service-medierna. Stenbecksfären ville komma åt svenskarna med televiserade kommersiella budskap och lyckades också göra det. Inte bara de vuxna utan också barn, trots ett lagförbud infört 1991.
Idag är situationen en helt annan. Igår brände jag en låtsasrelation genom att dela en offentlig persons väldigt offentliga bild på sitt barn, som visade barnet använda sig av en ny mobiltelefonprodukt, och skriva en kommentar om produkten och användningen av barnet för att marknadsföra den. Den är en kommersiell geocachingmjukvara riktad till barn och jag skrev något om att det inte är tillräckligt för nutidsmänniskan att betrakta och begrunda materien, utan hen behöver ha ett ekonomisk-ideologiskt filter emellan sig själv och realiteten för att bli intresserad, uppleva mening. Det var fråga om en välkänd offentliganställd IT-politisk specialist som utbildat i risker och förtjänster med ny teknologi för masskommunikation, inklusive de risker som kommer med spridning av familjära eller rentav närgångna skildringar av barn. Hen har i många år spridit sådana bilder på egna barn, vilket man väl kan tycka är lite märkligt givet expertisen men vi har råkat bygga ett samhälle där det är något av ett socialt krav att arbeta metodiskt med bilden av den egna personen och dess nära relationer i s.k. sociala medier, särskilt för personer som gör karriär i offentligheten.
Så den bilden och olusten det innebar för upphovspersonen att jag utnyttjade den för att uppmärksamma ett socialt fenomen säger oss något om skillnaden i människosyn mellan nittiotalets försök att avkommersialisera barnkroppar och hur saker och ting fungerar numer. Från att det ansetts rimligt att barn inte ska exploateras kommersiellt har vi hamnat i ett läge där det känns, eller åtminstone kan kännas, rejält obekvämt när kommersiell exploatering av barn ifrågasätts. I det här fallet var det också fråga om oavlönat marknadsföringsarbete, i det att en känd massmedieprofil gav sitt stöd till den här nya produkten genom att lyfta fram en bild av sitt eget barn användande den, rakt av en slags rekommendation till andra om att låta sina barn också göra det. Kommentarsfältet har därtill potential att snabbt bli oavlönad support för produkten och dess införskaffande. Och detta blev inte olustigt för upphovspersonen förrän jag gjorde en politiserande grej av det.
Det säger oss något om svensk kultur och svenska värderingar av idag. Mellan tummen och pekfingret är det mer okej att använda sina ungar för att kommersiellt och sociokulturellt profilera sig i nätvaron, eller på ett sätt som direkt marknadsför produkter, än att skambelägga eller aktivt ifrågasätta den som gör det. För ett par decennier sedan var det svenskt att försöka stoppa kommersialiseringen av barnkroppar. Detta kunde våra svenskhetsskapande politiker diskutera men de vill inte. De kanske inte ser att processen sker, vad vet jag.
Produkten det gäller är intressant i sig. Det handlar om ett slags låtsaslek (det är inte lek, utan tävling med kommersiella drivkrafter) där man ska använda sin telefon som ett filter mot den övriga materien och i den söka upp platser där telefonen visar vissa symboler. De är hämtade ur en slags parodi på fordom sagoberättande. Narrativet produkten vilar på är nästan oförskämt banalt och handlar om en pojke vars liv går ut på att fånga djur och sedan tvinga dem att tjäna honom i ett slags fantasiversion av tuppfäktning. Strukturen är att pojken tar en bit natur och sätter den i arbete. Hela narrativets värld går ut på dessa snuttifierat våldsamma tuppfäktningsmatcher och allt som spelar någon roll är optimal exploatering av dessa infångade djur, så att de ska vinna över konkurrentens djur i matcherna. Produkten tar den berättelsen och för över den till en geocachingmjukvara så att barn ska vilja lyda sina telefoner och röra sig mellan vissa geografiska platser medan produktägaren kan kartlägga dessa rörelser samt avgöra vad barnet fokuserar på under tiden. Processen genererar så digital dokumentation av barnets beteenden samt incitament för barnet att föredra vissa beteenden över andra.
Om det är bra eller dåligt vet inte jag. Däremot misstänker jag att det är dåligt att det inte finns någon debatt vare sig om den här typen av påverkan på barn eller användningen av barn i marknadsföringen i sådana här produkter. Det är ännu sämre att elitpolitiken diskuterar svenskhet utan att förankra det i analyser av konkreta kulturella processer, istället reduceras nu diskussioner om samhällsutveckling till en konkurrens om att få ut den mest tilltalande sagan om vad som skulle kunna vara svenskt i de kommersiella massmedierna. En debatt vi kunde föra istället för videovåldsdebatten som nyss gjort ett ryck vore faktiskt den om bruket av barn i internetkommunikation. Där finns många intressanta samtal att föra, där de svenska värderingarna inte verkar helt tydliga. Är det okej att sprida bilder på sina barn medan de använder nylanserade produkter och därmed framställa marknadsföring oavlönat? Är det i strid med det lagstadgade förbudet mot att rikta reklam till barn under tolv års ålder?
Vad gäller geocachingprodukten finns också många andra trängande frågetecken. Den är nylanserad men det sker redan att utomstående störs eller kränks genom den. Användarna har en viss makt över var ‘fyrbåkar’ (efter engelskans ‘beacon’) placeras ut i fiktionen, och därmed vart andra användares kroppar och beteenden kommer att befinna sig i materien. En person har uttalat sig massmedialt om hur hens bostad ockuperas av produkten genom att en ‘fyrbåk’ placerats där, från en annan världsdel har det rapporterats om att särskilt effektiva konkurrenspersoner valt att placera ut ‘fyrbåkar’ så att de som kommer till dem blir lätta att råna. Genom dessa kommersiella, fiktiva konstruktioner kommer vi att få betydande materiella effekter och produkten kommer att bestämma vart både barn och vuxna kommer att röra sig framöver, samt hur, och dessutom vad de tänker på. Detta i såpass hög grad att vi kan använda verktyget i fråga för att få andra människor att störa åter andra som vi inte gillar eller bete sig på ett sådant sätt att det är lätt för oss att utnyttja dem.
Till följd av att lanseringen skett efter landgränser och inte globalt är det dessutom så att den intensiva marknadsföringen av produkten medfört att det varit mycket lätt att sprida skadlig kod inom ramen för den, genom att installationsmjukvara för produkten som inte är territoriellt inlåst sprids via kanaler som operatörer och företag inte har kontroll över. Dessa frimicklarutgåvor av produkten har i en del fall bekräftats ha trojanmjukvara inbäddad.
Jag har ingen aning om hur vi bör förhålla oss till den här utvecklingen eller vad vi eventuellt bör göra åt den. Än så länge klarar jag iallafall av att drömma lite om möjligheten att vi framöver kanske får se sådan här reklam och sådana här produkter mötas av hälsosam skepsis, åtminstone från proffs på utbildning i sådan hälsosam skepsis.
Swish: 0760296937, Patreon.