Redan under sensommaren och hösten 2017 började Socialdemokraterna lägga åt sidan socialpolitisk och demokratisk retorik till förmån för angrepp på fattiga, flyktinginvandrare och kriminaliserade. På en distriktskongress kallade jag det en ynkedom att civilministern och övriga i regeringen saknade en antifascistisk strategi och istället lade kraft på att få vård- och kulturpolitiker på regional nivå att skriva in att de ska verka för ‘hårdare straff’ i sina handlingsprogram. Det var mycket snack om Gottsunda och Stenhagen från heltidspolitikerna på den kongressen, tugg om gäng och terrorister och sånt, samtidigt som nynazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen genomförde en gatuaktion en kilometer bort i stadskärnan, och störde både allmänhet och statens utsända.

Civilminister Shekarabi, distriktets ordförande, sade något svamligt om dem mot slutet. Det var liksom uppenbart att högerextremismen inte var en viktig fråga för honom och det fanns en stor besvikelse i distriktet över detta. Att jag var ful i mun och fick med mig någon som röstade mot sin arbetarekommun var antagligen vad som föranledde att jag dagarna därefter blev uppsagd från en deltidstjänst.

Lagom till jul rev Magdalena Andersson av ett plåster och lät meddela att hon anser att flyktingar har det bättre i läger än i Sverige. Hon återkom till det under våren 2018 och flera av hennes regeringskamrater gjorde liknande utspel. Partiet började också koppla ihop utfallet av narkotikapolitiken med flyktingar, en toppolitisk process där Moderaternas statsministerkandidat lanserat idén att den rasfrämmande arbetarklassen är inhemsk terrorism. Det är oerhört cyniskt att formge en synnerligen våldsam drogmarknad och använda de som mördas i dess anslutning för att hetsa mot människor som flyr förföljelse eller kolonialkrig.

2017 blev sista året jag betalade för partimedlemskapet och på försommaren 2018 flyttade jag utomlands för att arbeta. Av olika skäl flyttade jag tillbaka till Uppland till vintern men fortsatte i samma yrke, och i början på förra året, när viruspandemin utbröt, flyttade jag igen, till det hedniska Hälsingland, där djävulen stämmer upp till dans till döds.

Det var många som klev av partipolitiken i samband med valrörelsen 2018 och det är uppenbart svårt för Socialdemokraterna att uppamma fysisk aktivism. Man har gått på myten om att man kan köpa inflytande av s.k. sociala medier och har satt en lång rad taffliga copywriters, grafiska designer och s.k. kommunikatörer på att fylla tomrummet efter drivna människor som på frivillig basis bygger partiets relationer till nya väljare och väljargrupper. Jämte föraktet mot statsskicket som numera genomsyrar partiledningen är det en dödsdom men det kommer såklart att ta tid och huvudsakligen märkas som en form av plundring där karriärister fejkar politiskt engagemang för att få tag på resurser och personer som en gång gick med av engagemang gradvis byter ut det mot rutin, utestängande av nykomlingar och vakthållande kring de toppolitiker som hållit sig kvar sedan åttiotalet.

Valrörelsen 2022 handlar i hög grad om att Annie Lööf och Ulf Kristersson behöver motivera någon att försörja dem när de kliver av partipolitiken. För att distrahera från detta kommer man att låta S fortsätta svassa för Säkerhetsföretagen, nyfascister och polisväsendet. Antagligen följs nästa val av makroekonomisk brutalitet, pandemipolitiken har överfört stora belopp till storföretag och börsen medan inflationens effekter på enskilda blir allt värre. Bopriserna lär sticka iväg än mer, energipriserna likaså och med det följer ökade matpriser. Anderssons thatcherpolitik i statsbudgeten bäddar för att det blir fördjävligt för en mycket stor andel av befolkningen och om försöken att nyrekrytera snutar ens utökar kåren på några års sikt kommer det inte att ha någon betydelse för att hålla folk på mattan.

I kristid är billiga droger exceptionellt eftersökta och i dagsläget kan inget alternativ slå cannabisen, som är trevligare och billigare än t.o.m. smuggelsprit. Färska poliser är lättmutade poliser, i den mån kåren föryngras snabbt blir den också mer korrupt, opålitlig och radikal.

Kort sagt: det blir värre sen. Konsolidera dina relationer i ditt lokalsamhälle, kollektivisera resurser för att hantera matkris, finanskris, jobbkris. Se till att de som inte kan ta hand om sig själva kan få hjälp även när det allmänna drar sig undan, lägg grunden för informell utbildning av barnen och bygg upp bibliotek med böcker och elektronik.