I juridiken finns en rättskällelära. Det är en hierarki bestående av författningstext, förarbeten, (prejudicerande) domstolspraxis och doktrin, alltså rättsvetenskapliga utredningar och fackböcker. Författningstexten förklaras av förarbeten, där lagstiftarens intention med skrivningen och författningen delges samt kompletteras med förklaringar av hur domstolarna ska förstå författningstexten i sin dömande verksamhet.

Det pågår en debatt om huruvida Sverige bör införa ett samtyckesrekvisit i våldtäktsstraffbudet. Det är i sig inte fel men det är ett samtal med väldigt högt tonläge och där många deltagare har en olyckligt bristfällig förståelse för juridik. Jag kanske återkommer till det vid senare tillfälle, det finns en rik flora av resonemangsmässiga klavertramp, maktdelningsföraktande utspel och krav på undanröjande av straffrättsliga fundamenta att kommentera.

En viss förvirring råder i samtalet rörande vad det är reformlobbyn vill ha. Ordet samtycke används som om det skulle vara en nyhet för svensk sexualbrottslagstiftning och det görs sällan klart om vad som avses är samtyckesbaserat straffbud i största allmänhet, samtyckesrekvisit eller något helt annat. Med anledning av detta kan det passa att visa att åtminstone en tolkning av den här reformambitionen redan är tillfredsställd, nämligen den om att sexualbrottslagstiftningen bör ha en samtyckesreglering i botten. För det har den.

För inte så länge sedan skedde en förändring av det aktuella straffbudet, en utvidgning av andra styckets omfattning från att gälla hjälplöst tillstånd till att också gälla särskilt utsatt situation. I den propositionen återfinns, vilket hör till genren, en sammanfattning av lagstiftarens intention och förståelse av gällande rätt. Där står följande att läsa.

Prop. 2012/13:111, s. 19 (PDF):

Utgångspunkten för den nu gällande sexualbrottslagstiftningen är varje individs rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande. Detta är också regeringens utgångspunkt i bedömningen av hur dessa brott framöver bör vara konstruerade. Intresset av att skydda självbestämmanderätten tillhör alltså kärnan i regleringen. Frågan om det finns ett giltigt samtycke till en sexuell handling blir därför avgörande för om gärningen är att bedöma som ett sexualbrott eller inte.

Det är min fetstil. Det här är en instruktion till domstolarna, väl värd att lyfta fram vid diskussion om deras dömande i sexualbrottsmål och eventuellt behov av förändringar av straffbudet. Det är också den utgångspunkt som lagstiftaren och regeringen har vid ännu en utredning av behovet av ett samtyckesrekvisit, något som senast i den här propositionen avvisades. Dessutom förhållandevis välmotiverat, se redogörelsen från s. 18 ff.