Pest eller kolera: något om dagens obekvämligheter

Igår och idag har vi i landstingsfullmäktige i Upplands läns landsting behandlat budget för nästa år och plan för kommande två år. Det var, som man säger, en rysare.

Utgångsläget var att vi i S tillsammans med MP tagit fram en budget, V hade valt att gå fram med en egen, Alliansen lade en gemensam och SD en egen. S- och MP-mandaten är 31, Alliansen har 28 och V och SD 6 mandat vardera. Mot bakgrund av de förutsättningarna, som uppstod som direkt följd av att V valt att kliva av majoritetssamarbetet för att istället gå vidare med en egen budget, hade presidiet tagit fram en mer fullständig beslutsordning än den genväg att rösta på budgetförslag i sin helhet som är vanlig. Istället för ett par omröstningar rörande hela budgetar med eventuella tillägg bröts de olika förslagen ut ur budgetarna och ställdes mot varandra separat, i 26 punkter.

I första omröstningsomgången valde SD att rösta på Alliansens förslag till inriktningsbeslut för hälso- och sjukvården i den slutliga voteringen, trots att de ägnat gårdagen åt att kritisera Alliansens budgetförslag. Då de avvek från praxis och V valde att hålla sig till praxis (och rösta på sitt eget förslag och inget annat) tillsammans med alternativet att en Allians med färre mandat än S och MP har skulle styra landstinget på grundval av en (något bristfällig, kan tilläggas) budget beslutade vi att börja rösta fram V som motförslag mot vårat i slutvoteringen.

Johan Örjes (C) har rätt i att det var ett slags fulspel, genom en parlamentarisk teknikalitet kunde vi grabba tag i den där budgeten och hårdhänt släpa den igenom beslutsordningen. Frågan blir vilka alternativ som fanns.

En Allians som styr med färre mandats underlag i fullmäktige, på en budget som inte var tänkt att bli skarp budget (eller åtminstone var tveksam avseende beräkningar, finansiering och lite annat), utlämnade till SD:s godtycke?

Inget styre alls med de konsekvenser som det skulle innebära för länets invånare och de tiotusentals personer som arbetar i landstingets verksamheter?

Göra som SD vill, och låta dem styra på någon budget och hoppas på att de klarar sig på sina sex mandat och ett demokratiskt och kunskapsunderskott av rang?

Jag kan inte se att det fanns så mycket att välja på. V hade inte modet att blockera SD:s vågmästarställning när väl deras förslag föll på den första punkten, och vi kunde inte lita på att högern skulle börja göra det. Då återstod valet mellan ekonomiskt-politiskt kaos, det ansvarslösa alternativet, och att ta smällen att vi avvek från praxis och knixade oss fram, ett mer ansvarsfullt alternativ.

Det var inte bekvämt, det var inte i linje med de överenskommelser om praxis i budgetbeslut som finns och det blir inte lätt att förklara för vare sig allmänheten eller våra partikamrater.

Däremot var det så rätt som det kunde vara i det läget, det är min fasta övertygelse.

När det gäller jobbiga förvecklingar, så tror jag för övrigt att de har det snäppet värre i Håbo, och där känns den här anklagelsen om kakbak med mera som väsentligt allvarligare.

Jag får återkomma om detaljerna i det vi beslutat idag, just nu måste jag tyvärr prioritera kvällsmat.

 

 

 

 

Djävulen i detaljerna

Jag är telningen från Davids rot,

den strålande morgonstjärnan.

 

För några år sedan uttalade jag mig i riksradio om min bakgrund som esoteriker, och beskrev hur jag ingått ett förbund med djävulen. Ett flera timmar långt samtal med en journalist blev ett smått sensationalistiskt radioinslag på totalt en timma, där även andra reportage ingick. Mitt skäl till att delta var helt enkelt att jag ansåg att det för en gångs skull borde vara en person som inte är knäpp på något vis som uttalade sig i ett program av det slaget, ett enkelt beslut när producenten sökt sig till Helgon.se för att ragga intervjuobjekt, så jag svarade personen och erbjöd mig.

Det framträdandet har genererat en mängd skvaller och märkliga situationer. Förmodligen vore det bra om jag tog mig tid till att berätta vad det är jag har gjort och talat om, så att det finns en redogörelse för mig och andra att peka på när frågor om detta uppkommer.

I hela mitt medvetna liv har jag studerat min omvärld och mig själv. Tidigt insåg jag att människan inte skiljer sig från naturen på något avgörande sätt, vi är en produkt av den och vi fungerar enligt samma mekanismer som de som återfinns i de fundamentala byggstenarna i allt annat. Eller insåg, den litteratur jag läste påstod att det förhöll sig på det sättet och det verkade rimligt. Väsentligt mer rimligt än att naturen och människan var separat skapade, och att naturen fanns till för att straffa människan för hennes tidiga inhämtande av förbjuden kunskap.

Det var ändå ett kristet samhälle jag växte upp i. Statskyrkan var statskyrka och då liksom nu finns ett grundlagskrav på att statschefen ska bekänna sig till den luthersk-evangeliska läran (som jag aldrig fått ett klart svar på om den omfattar även verk som Judarna och deras lögner eller om man får russinplocka Luther efter vad samtiden tycker är juste). Mina föräldrar var inte kyrkligt aktiva, men jag blev ivägsläpad till Svenska kyrkans barntimmar och en del andra evenemang ändå. Kristet språk och kristna tankar var något jag, så att säga, fick med modersmjölken. Jag fick aldrig ett val, och det är okej. Det går inte att komma runt att föräldragenerationen ger sin kultur till den nästkommande, oavsett innehåll.

I tonåren utvecklades jag, så som många andra, till en hårdnackad kritiker. Det var fel på det mesta, särskilt mycket fel var det på religiösa människor. De envisas ju med att tradera berättelser som vi antingen inte kan verifiera eller vet att de är lögnaktiga i vid mening. Vem var Jesus från Nasaret? Ingen vet. Än så länge, tillika numera om han var, finns inga materiella belägg för att han funnits, utan på sin höjd litterära historiska indicier. Så jag utvecklades till en tonårsateist, i bemärkelsen antireligiös pratmakare. Jag köpte mitt första exemplar av Anton Szandor LaVeys verk Den sataniska Bibeln, något du numera kan köpa hos de där pocketmånglarna som kränger papper i vart och varannat resecentrum i riket, filade på naturvetenskapliga argument i korståget mot dålig tro och så vidare. En klyscha, helt enkelt, om än en klyscha som höll någon fysiklektion istället för läraren till följd av relativt god kännedom om kvantfysik och som skolkade jämt och ständigt för att sitta i skolbiblioteket och göra mer eller mindre otillåtna saker med datorerna då undervisningen varken var utmanande eller tydligt ändamålsenlig. I religionskunskapen var jag i stort sett bara närvarande för att hålla föredrag om nya religiösa rörelser, i övrigt skolkade jag och behövde skriva om något korkat prov en andra gång för att få godkänt.

(Det kan anmärkas att LaVeys bok inleds med ett dassigt plagiat av en artonhundratalstext och i övrigt blandar plagiat ur den hermetiska och crowleyanska ceremonialmagiska traditionen. Idag skulle jag kalla det för trams men det var för mina tonårsjag ett steg bland andra i utvecklande och förkastande av identiteter, och således viktigt då. Som kuriosa kan nämnas att jag under en period som lärarvikarie i religionsämnet gav bort mitt sista exemplar av boken till en elev. Det kan ha haft att göra med de klagomål på min undervisning som inkom mot slutet av terminen, om det nu inte var något annat, jag vet inte. Min uppdragsgivare gjorde klart att det fanns ett missnöje samt att det var allvarsamt så jag avvecklade relationen snabbt och tystlåtet, då det var eleverna jag var där för, inte för att recenseras av föräldrarna. Sedan dess har jag inte tagit vikarieuppdrag.)

Mot slutet av gymnasiet hade jag förstått att det inte bara är verifierbar kunskap som spelar roll för andra människor, utan det är oftast så att sociala förhållanden och informationstradering för informationstraderingens egen skull spelar en viktigare roll. Det fascinerade mig, och min väg in i religion var ett intresse för vad den gör med människor och hur den formar vardagslivets ritualer. Då den kristna hegemonin dels var intellektuellt korrupt och dels tråkigt vanlig sökte jag mig i motsatt riktning, mot de strömningar där ljuset förkastas till förmån för utforskande av det som är mörkt, svårt och allvarligt. En milstolpe var Tommie Erikssons lilla introduktion till Dragon Rouges magisystem, Mörk Magi. Den är förmodligen något av en klenod för samlare numera, när jag köpte den var det genom en jämnårig bekant som var invigd i orden och krängde den till andra intresserade som en del av rekrytering till sällskapet i Stockholm. Jag arbetade aldrig särskilt mycket med innehållet, däremot lät jag mig inspireras av den eklektiska och pragmatiska infallsvinkeln.

Dragon Rouge passade mig inte, de framstod som ett alternativ till den etablerade kyrkan, den som just varit statskyrka, med kollektivism och dogmatik. Det var inte hela bilden, jag hade med all sannolikhet kunnat involvera mig där och givits utrymme att undersöka och arbeta med mig själv med stor frihet, men utgångspunkten att det är ett ordenssystem med fastställda riter och medlemshierarkier var inte tilltalande för mig då. Undvikandet av dogmatiska sällskap var en direkt följd av ett pragmatiskt och experimentellt förhållningssätt till mig själv och min omgivning. Istället för att bli lärjunge hos någon annan drevs jag av en lust att lära mig själv och studera andra, snarare än utbildas av dem.

Det ledde inte till så mycket mer än bokläsning. Inte förrän efter gymnasiet började jag arbeta aktivt med religiös praktik, regelbundet först efter att jag en morgon då jag promenerade till ett arbete jag ännu inte visste att jag skulle lära mig att hata hade drabbats av en stark innerlighetskänsla och en upplevelse av att jag såg världen på nytt. I stort sett omedelbart identifierade jag upplevelsen och tillståndet som en religiös erfarenhet, en känsla av att existensen genomsyras av en dold helighet och kraft. Det var då jag insåg vilken fundamental psykosocial mekanik det är som snurrar när människor är i kontakt med vad de kallar för Gud eller gudar, och hur omvälvande det känns.

Därefter började jag aktivt begagna mig av religiösa metoder för arbete med det inre livet och kontakt med förment eviga sanningar. Det handlade om sådant som böner, meditation, mantran, dieter, läsning av urkunder, med mera. Inledningsvis utan någon övergripande berättelse, jag hade inget intellektuellt eller socialt ramverk att stödja mig emot, istället var det ett relativt förutsättningslöst prövande av tekniker för att se vad de kunde göra. En process som ledde mig fram till ett antal insikter om mig själv och vilka narrativ som kunde passa för mina mål, där kunskap (eller med ett antikt ord, gnosis) stod i centrum. Mot bakgrund av det omgivande kristna samhället med sin föreställning om att lidandet i det materiella livet är ett straff för urmänniskornas sökande efter kunskap föll det sig naturligt att stanna kvar i det mörka och farliga, den rebelliska och gudsföraktande antitesen till en kristen hegemoni, den satanistiska föreställningsvärlden (eller rättare sagt, flera av många).

Herren frågade honom: Var har du varit?

Åklagaren svarade: Jag har vandrat kors och tvärs över jorden.

Där LaVey var en plagierande pajas upptäckte jag att det fanns alternativ som i högre grad bar seriositetens prägel. För min del var det en djupt suspekt och även i praktik socialt farlig rörelse som visade sig vara mest kittlande och samtidigt ideologiskt robust, De nio vinklarnas orden, eller Order of Nine Angles. Starkt förankrad i brittisk nazistisk terrorism erbjöd de ett alternativ till den religiösa och kulturella hegemoni jag var omgiven av, utan att vara ett direkt derivat. Hos ONA finns inte den typ av föreställningsvärld som utgår ifrån det kristna narrativet som är vanlig i andra antikristna religiösa sammanhang. Det är inte fråga om den banala spegelvändning av koncept som är vanlig i populärkultur och annan mindre allvarligt menande satanism. Satan är inte Jesus eller Gud, istället utgår de ifrån en radikalt annorlunda världsbild och syn på människan. Människan är inte skapad till Guds avbild, hon är en produkt av galaxen. Verkligheten följer inte Guds önskemål eller ens tydliga kausala samband, utan den är akausal till sin natur och kan manipuleras genom ritualer och psykologiska tillstånd. De har valt satanism-etiketten för att läran och perspektiven är ett uppror mot den judeo-kristna förfalskningen av den faktiska verkligheten, inte för att de har approprierat den och bedömer att djävulen är en mer juste kille än kyrkan historiskt varit.

Det kan sägas mycket om den frenetiska antisemitism, nyfascism och terrorism som deltagare i rörelsen ägnat sig åt och som också är en intrinsikal del av både publicerat och mer internt material. Jag har aldrig ställt mig bakom de idéerna, de har helt enkelt inte potential att tjäna mig eller lära mig något nytt om mig själv. Däremot visade ONA hur ett motnarrativ i kombination med esoterisk-religiösa metoder kan begagnas för att frigöra själven från fördomar och sunt förnuft, sådant där vi ärver från tidigare generationer och som förmodligen är fel, och nästan garanterat kan göras eller tänkas bättre. Så jag arbetade med deras initiatoriska material. Det innefattade en mängd tekniker, social isolering, särskilda mentala övningar som går ut på att leda medvetandet genom berättelser (‘pathworkings’), kroppslig fostran, ledarskapsövningar, mentala övningar, med mera. Precis vad jag gjort och vilka steg jag tagit har jag understundom berättat om men det här är dels fel forum, dels är jag djupt ointresserad av att behöva diskutera grad av initiation med andra som intresserar sig för eller arbetat med samma material. I kontrast till vad många tror innefattar det dock inte rituella våldtäkter, matlagning med barnkroppar eller skändande av husdjur. Min uppväxt var sådan att jag fick min beskärda del av djurslakt och jag har sett människor dö. Det bekommer mig inte särskilt, inte i sig, varför jag alltid har betraktat dylika ritualiseringar som tämligen meningslösa. De har helt enkelt inte någon kraft för mig, de är bara klumpigt ursäktat slöseri med tid och liv. Den som vill erfara död och förstörelse har alla möjligheter att invänta en naturkatastrof och sedan ställa upp som volontär, och den som tror att ett dödat djur (och några uttalade fraser, med mera) spelar någon större roll för världen i stort behöver verkligen göra ett studiebesök i någon köttfabrik.

Med tiden lärde jag mig att medvetandet är en biprodukt av neurologisk informationsbehandling i däggdjur. Vad vi uppfattar som verkligt är en extremt tillrättalagd projektion som levereras till den där medvetenheten med omkring en halv sekunds fördröjning relativt omgivningen. Det vill säga, utanför det medvetna finns en omgivande informationsbehandling som är evolutionärt utvecklad, där olika fallenheter för paranoida tolkningar av sensoriska data tillsammans med olika fallenheter för neurologiska obalanser genom eonerna visat sig vara lämpliga för att hålla den vidhängande kroppen och kroppar runtomkring vid liv. Mot den bakgrunden är det ganska uppenbart att föreställningsvärldar är allt vi har (för vi kommer inte ur hjärnan, som i sin tur servar oss med förpaketerad, tillsnyggad information), och för att kunna fungera som flockdjur, vilket vi tvingats till av naturen, behöver vi dela föreställningsvärldar med andra människor. Om jag kallar ett visst djur för dolksvans och du kallar det för lejon kommer det att medföra problem när det är jag som har vakt vid vårt läger och den där dolksvansen dyker upp med ett gäng likasinnade och funderar på att äta bebisar till lunch.

Det är en sådan funktion som världsbilder spelar. De är psykosocialt fundamentala fenomen, nära anknutna till vad man ibland kallar för själsliv eller känsloliv. Närmre anknutna än vad högre hjärnfunktioner är, som förmågan till saklig, logisk slutledning. Det är därför man inte kan hjälpa en missbrukare till ett mindre skadligt leverne genom att resonera, de involverade mekanismerna är helt andra. Däremot kan religiösa tekniker och tankar medge en annan grad av kontroll över de hjärnfunktioner som för medvetandet framstår som själs- eller känsloliv. Det är också därför som Richard Dawkins inte lyckas med sin mission utan bara lyckas bygga en ny kyrka, med sig själv som en framträdande ledare. Och han om någon borde förstå varför, med tanke på hans mångåriga forskning om evolutionära processer och genernas förhållande till makrofenomen i djurvärlden, men även han är en slav under sin hjärnas förutsättningar. Det är vi alla.

Kain sade till sin bror Abel: Kom med ut på fälten.

Vad satanism, eller vad vi nu ska kalla min esoterisk-religiösa bana, har givit mig är dels löftet om att det finns en väg ut ur det slaveriet. Alltså att vi är utlämnade till en värld som är en produkt av helautomatiserade neurologiska processer vars ändamål är, för att uttrycka det grovt, mycket primitiva. Knyta an till artfränder, assistera dem och göra ny avkomma. Dels förslag på metoder att använda för att komma vidare från det tillståndet, avancera från däggdjurshjärnans verklighet till något annat, ännu så länge okänt. Ett sätt jag har uttryckt det här projektet på är när jag talat om att jag har sålt min själ i en pakt med djävulen. För det är vad det handlar om, att göra sig av med den kontroll som den biologiska basen för medvetandet utövar på det. Att sälja sin själ och bli fri från den. Det är inte en rationell process, varför jag heller inte påbörjat eller arbetat med den i rationella termer, och det är därför som rationella redogörelser, som den här, inte kommer så nära den faktiska praktiken och utvecklingsprocessen. I kontrast till detta så är beslutet att driva processen högst rationellt, det är metodologi och terminologi som inte kan ha rationalitetens prägel, eftersom de opererar på ett irrationellt underlag.

Det är bland annat på grund av det här jag protesterar när andra påstår att jag dyrkar Satan eller är djävulsdyrkare, bådadera är äldre kristna begrepp med en synnerligen belastad historia, ungefär som ‘neger’ eller ‘tattare’, nedsättande begrepp som syftar till att deklarera en hierarki (och naturligtvis förklara varför det är gott att döda eller förtrycka den utpekade). Personer som gör det deklarerar helt enkelt högljutt att de struntar i mig, de är bara ute efter att använda mig instrumentellt i förhållande till någon agenda de har. Misskreditera mig eller framhäva sig själva eller vad det nu kan vara. Ointressant är det iallafall.

Hur som helst. Livsåskådningsfrågor är inte lätt. Framförallt är det ett djävla helvete att prata livsåskådningsfrågor med min utgångspunkt, där livsåskådningen är instrumentell i förhållande till den egna personen och inte en integrerad del av den. Det får intressanta konsekvenser, som att jag känner till ett stort antal narrativ i Bibeln men betraktar dem som just sådana. När någon säger att den judeo-kristna traditionen betonar fred kan jag peka på att Jesus själv poängterade att han kom med svärd, inte fred. Om någon börjar prata i kristet dualistiska termer (ont mot gott, kvinnligt mot manligt, Kristus och Antikrist, Gud och Djävulen) kan jag peka på passagen i Johannesapokalypsen som jag citerade inledningsvis, där Jesus säger att han är djävulen, morgonstjärnan, den gryningens son som Jesaja i en vision såg falla från himlen och krossas mot jorden.

Ack, fallit har du från himlen,

lysande stjärna, gryningens son,

du har krossats mot jorden,

du som betvingade folken.

Motsvarande gäller i viss utsträckning för andra populära religiösa system, jag är införstådd med hur de fungerar och varför, samtidigt som de för mig är instrument. Ungefär som olika typer av kastruller som växt fram i olika samhällen, men som är en biprodukt av vad som kan vara evolutionärt framgångsrikt mer än de är sanningsbärare i någon omedelbar eller bokstavlig mening. Det är därför helknäppa berättelser också är gångbara som religiösa narrativ, beakta exempelvis scientologernas banala science-fiction-skapelsemyt. Den är uppenbarligen trams, skitsnack, idioti. Men den fungerar ändå. Anledningen är att den tillsammans med andra tekniker och det sociala sammanhanget påverkar det som omgärdar medvetandet och som medvetandet är en biprodukt av. Däri ligger kraften hos en riktigt bra berättelse eller en uppsättning ritualer, inte i hur det förhåller sig till den konkreta, materiella verklighet som fysiker menar sig studera.

Så. Du kanske inte nåtts av något skvaller tidigare. Du kanske hörde radioprogrammet när det sändes, eller när det sändes i repris, eller hört om det från någon bekant. Du kanske var en trogen läsare av nazistbloggen Realisten när den fanns och stötte på mitt namn där. Eller så hade du ingen aning om var jag står i de här frågorna och vad jag brukar kalla det, eller vad andra brukar kalla det. Härvid bör du iallafall ha fått en annan bild än den du kom hit med.

Den som är intresserad av att diskutera detaljer får gärna höra av sig privat och presentera sitt ärende på ett inbjudande sätt. Skulle du till äventyrs vilja ha initiation eller annan sådan vägledning, glöm det bara. Jag lade av med att försöka mig på det för ganska många år sedan och har inga tankar på att återuppta en sådan karriär.

Nu ska jag förbereda mig inför budgetfullmäktige på måndag och tisdag. Imorgon återkommer jag med något om det istället, det är förmodligen lättare att skriva om.

 

 

SD trotsar väljare om välfärdsvinst – Sydsvenskan

Synd att de är immuna mot svekdebatt.
Sedan förstår jag inte det där tjafset om vinstuttagens differentierande verkan. Under det senaste seklet har kvalitet och utförande varierat stort mellan olika offentligdrivna verksamheter inom snart nog alla offentligdrivna verksamhetsgrenar, trots det där obehagliga vinstförbudet som hänger över dem som en ond ande.

I själva verket är det ju en helt annan typ av fråga. Är det okej att offentliga verksamheter har vinstförbud _och_ skyldighet att fylla ut tomrummet när en privat välfärdsverksamhet rycker på axlarna och packar ihop? Högern skriker ut ett rungande ‘ja’, jag är inte övertygad. För att resonemangen helt enkelt är frånvarande i den här delen.

Är det okej att privata verksamheter sörplar i sig skattemedel utan att redovisa öppet enligt offentlighetsprincipen hur de används? Samma gäller här, jag är inte övertygad och högern vill inte ens diskutera saken. Inte allmänheten heller, mig veterligen. En utredning av hur offentlighetsprincipen (och närliggande regler) ska utsträckas ligger redan och puttrar någonstans på uppdrag av civilministern, men mig veterligt inte ett pip i massmedierna, eller ens i sociala medier bland de som _borde jubla och driva på i sin opinionsbildning_ för att utredningen ska uppmärksammas och kunna bli stadgad norm längre fram.

Med mera. Hur vi ska inordna framtidens resursomfördelning och på vilka principer beslut om det bör vila är ett så oerhört mycket mer komplext ämne än vad den där beryktade åsiktskorridoren, som uppenbarligen är vrålborgerlig på det här området, låter oss utreda och diskutera. Här finns också ett utrymme för en svidande svekdebatt, inte minst är det ett ansvar för oss i vänstern att lyfta samtalet om de här frågorna från det pajaskonstnärliga plakatslagsmål som V och högern helst vill ha.

Man kan bli förbannad och förbittrad för mindre.

 

Source: SD trotsar väljare om välfärdsvinst – Sydsvenskan

Trollkunskap i Dagens Arena

I Dagens Arena hittade jag idag lite juste folkbildning signerad Wåg & Co.

Det finns många trådar att dra i här, men mest anmärkningsvärt är nog att en av Avpixlat-myterna återges av Wåg själv:

Att SVT redigerar bort några sekunders förekomst av en docka i Kalle Ankas jul

Det var Disney som gjorde redigeringen, emedan det är den nyfascistiska miljön som gjort det till ett vapen mot public service och därigenom byggt berättelsen om hur det var en kränkning av de stackars sverigevänner som fäller en liten glädjetår varje gång pickaninnyn dykt upp i jul-TV.

Sedan är det känt sedan länge att miljön ingalunda är begränsad till ett partipolitiskt alternativ utan försöker bygga ett kulturellt, socialt och språkligt alternativ till den ‘middle ground’ som finns i den allmänna debatten i övrigt. Det är inte en nyhet, vilket jag gärna hade sett att artikeln inskärpte tydligare. På nittiotalet gjorde miljöns nuvarande ledare erfarenheten att Ultima Thule kunde samla en massa människor kring den där ökända irrationella vreden, men trots en rik flora av artister i samma bransch och förmodligen Europas mest framgångsrika vit-makt-företagsamhet har de inte lyckats få fram någon mer sådan succé. Istället är det Sjunnessons föredragsförening och liknande projekt som visat sig vara mest stabila, något enstaka årligt (eller vartannatårigt, osv.) arrangemang å sido. Och, förstås, den numera närmast oöverskådliga mängd bloggar, videokanaler och liknande publiceringsplattformar som vuxit fram de senaste tio åren.

Han underskattar också hur långlivade de nyfascistiska dreven är. Här om Katarina Mazetti:

… och kom då att själv bli måltavla för ett drev som pågick i mer än två månader.

Så länge kanske det var riktigt intensivt, för henne, men drevet fortgår. Hon har blivit till en mytisk gestalt, en smådjävul, i den nyfascistiska föreställningsvärlden. Ett varnande exempel, en retorisk figur, något de initierade släpar fram och bespottar titt som tätt i interna fora likväl som öppna. Om fem år kommer hon fortfarande att vara det, precis som ‘Toblerona Muslim’ och en omfattande övrig, vad vi nu ska kalla det, folklore eller något liknande.

Det här är viktigare än vad många erkänner. Precis som det där med att hålla upp ett kranium och säga ‘att vara eller inte vara’ är en kulturellt integrerad mytisk figur, som helt saknar täckning i Shakespears pjäs, du kan i nästan alla sociala sammanhang i det här landet komma undan med den utan protester från publiken. Även om det till äventyrs finns någon i publiken som är medveten om det osakliga och konstiga i myten. Sådana här mem smyger sig på och sprider sig, precis som det där med SVT och pickaninnyn som Wåg själv reproducerar i sin text om en kulturkämpande subversiv miljö, ur vilken samma mem är sprunget.

Vi som följt den här utvecklingen på nära håll under det senaste decenniet eller längre har också redan observerat hur begrepp föds i den högerextrema och nyfascistiska miljön för att sedan flytta in i rum där etablissemanget inte är lika vaksamt. Ett exempel är “bidragsberoende” (som har rötter i åttio-nittiotal), men det finns oräkneliga sådana. Förmodligen bör den organiserade antirasismen föra över en hel del av de resurser som idag går åt till att trycka tillbaka allmänt gångbara, etablerade begrepp (‘negerboll’, ‘svartskalle’, osv.) som redan är på väg bort till att upptäcka och motarbeta neologismer på väg ut ur den nyfascistiska miljön. Det gäller inte bara rent vulgära uttryck, som ‘skäggbarn’ eller ‘spökplump’, utan kanske främst sådana som är på gränsen till att vara acceptabla. Ämnet är stort och fordrar en egen artikel eller artikelserie med konkreta exempel, men ta gärna med dig en ökad medvetenhet om fenomenet och försök se hur språkbildningen går till i din konsumtion av mediekommunikation.

Vi får också ett exempel på hur den där vreden fungerar i praktiken i artikeln, i förlängningen på berättelsen om Mazettis möten med den nyfascistiska miljön:

När drevet fortsatte eskalera tog Katarina Mazetti till sist kontakt med Avpixlat och en månad efter den ursprungliga krönikan publicerade Avpixlat ett inlägg av Mazetti där hon fick bemöta hatdrevet och kritiken. Men snarare än att gjuta olja på vågorna bidrog inläggen till att göra kommentarsskribenterna ännu argare och kommentarsfälten svällde snabbt till att omfatta flera tusen inlägg.

Som varje psykologiskt och neurologiskt bevandrad vet är ilska en djupt liggande och irrationell mekanik. Den går inte att resonera med, och det är därför den är så instrumentellt effektiv för Dagerlind, Sjunnesson och andra ledargestalter. De är inte ensamma om att göra det men det är en slags renodling vi ser i deras kulturkampsprojekt.

Hade Mazetti frågat mig hade jag avrått henne från att få en kommentar publicerad på Avpixlat. Om hon nödvändigtvis ville komma till tals där borde hon ha sett till att få kontakt med någon av forumets ledargestalter så att det som publiceras skulle bli en vänskaplig intervju eller liknande produkt, där en tongivande gestalt i rörelsen finns med som sköld i den publicerade produkten.

Själva idén att det skulle gå att prata över den här planlöst förbannade kulturen på sin sida är barock. Det enda som återhållsam saklighet medför är retorisk förlust, publiken kommer att hata dig lika mycket eller mer efteråt som innan. Du kan gå loss och kötta ned dina motståndare, men även det kommer att cementera motståndarlägrets känsla av gemenskap och utsatthet. Sokratiska frågor kan fungera ibland, men räkna inte med det.

I själva verket står sig en ensam samtalsinriktad person sig slätt mot en digital mobb. Precis som en enskild person (typiskt sett) inte har något att sätta emot en gängbildning som är ute efter bråk eller vederbörandes egendom.

Jag saknar en analys av de här maktstrukturerna i Wågs artikel, förmodligen förstår han det här mycket väl.

Inom de demokratiska rörelserna i det här landet måste vi prata mer och mer konstruktivt om hur den här motståndaren faktiskt fungerar. Annars kommer vi att fortsätta släpas med i vanmakt och se hur de knäcker oss bit för bit.

 

 

 

 

 

 

Source: Trollen går ut i solen Dagens Arena

Dagens Industri springer klimatförnekarindustrins ärenden

Igår publicerade Dagens Industri en kort artikel med den sensationella rubriken “NASA: Polerna smälter inte“. De tog ned artikeln 2015-05-25, du kan läsa den här cachade istället.

Imorse såg jag den och fann att de gör sig till totalt okritiskt organ för en så kallad tankesmedja. Här är min facebookuppdatering om artikeln:

Festlig artikel.

Dels säger inte NASA vad de påstår att NASA säger. Det är en Senior Fellow vid en lobbyorganisation med sådana härliga agendor som ‘cigarettrökning är inte farligt’ och ‘det finns ingen människodriven klimatomställning’ som uttalar sig och gör det vilseledande.
Det är alltså inte Forbes som uttalat sig heller, utan en yrkesdebattör som får publicera sig på en av deras debattsidor. Forbes själva kommenterar förhållandet med dessa ord: “Opinions expressed by Forbes Contributors are their own.”

Vad NASA uppmätt är att _ytan_ på istäcket vid polerna vid årsmaximum inte minskar, snarast verkar den öka från år till år. Det råkar vara så att yta och volym inte riktigt är samma sak, men den som menar att rökning inte är så himla hälsovådligt lär väl ha vissa problem med att förstå även andra förhållanden i naturen. Vad de här istäckesmätningarna säger oss är att vädret vid polerna blir gradvis mer och mer extremt, kallare på vintern (med snabbare isbildning) och varmare på sommaren (med snabbare avsmältning).

Vad propagandisten inte vill berätta är att årsminimum för istäcket blir mindre och mindre. Han vill heller inte berätta att det de facto påverkar andra arter som lever i polarregionerna. Vi vet detta, för vi har folk som bor där och tittar på dem och spelar in det med videoupptagningsutrustning och för anteckningar och så. Eller vi, vetenskapen har det, för av något skäl tycker inte olje- och gasindustrin, som propagandisten jobbar för, att det är något att bry sig om. Likt Carl Bildt är deras enda kommentar till avsmältningen att det är bråttom att få dit utvinningsplattformar och sno fossila resurser så fort som möjligt innan någon annan gör det, oavsett konsekvenser.

Ni vet, kvartalsvinsten framför allt.

Det är också det idealet som gör att DI kissar ned sig av glädje över idiotartikeln hos Forbes. De behöver inte fundera mer på rimligheten i deras ideologiska hållning, det är det viktiga. Sanningen får stå tillbaka för en fanatism som jag inte tror att ens diverse bokstavskommunister från mitten av förra seklet skulle betrakta som riktigt rumsren.

Det bästa är förstås att en sådan här artikel kan publiceras utan protester. Vårt samhälle saknar insikt i dessa frågor, vi skiter faktiskt i naturen, lön och profit står över alla andra värden.

Menmen, man får inte bli bitter och sur. Allraminst får man värna vetenskapens landvinningar, den ska ju vara instrumentell i förhållande till globaliserade börsbolags avkastning, annars är det enkelbiljett till social gulag som gäller.

Det är alltså en James Taylor som skrivit artikeln på Forbes. Han är Senior Fellow vid Heartland Institute. Deras affärsidé är att propagera för marknadisering av all välfärd, tjafsa emot den vetenskap som ifrågasätter rimligheten i fossilbränsleindustrin och beskriver skadorna av cigarettrökning, med mera.

Taylor är jurist. Inte naturvetare. Han påstår att han läst någon strökurs i naturvetenskap, men det spelar ingen större roll, hans jobb är att tjafsa och sprida tvivel.

Hågad kan se en entimmasdokumentär från PBS om hur Heartland arbetar här. DI:s publicering är alltså på ungefär samma nivå som när scientologer ges en röst i missbrukspolitiska frågor. Skamligt låg, för att uttrycka det i klartext.

Om du råkar vara lagd åt att tycka att vetenskaplig konsensus förmodligen går att lita på, så är den här propagandaorganisationen de som säger att du är en Charles Manson, en Ted Unabomber Kaczynski. Terrorist, en gängledare med mord på ditt samvete.

Och DI har inte integritet nog att göra en källvärdering, när budskapet stryker dem medhårs. Det är inte en enskild journalist som gjort publiceringen, det är redaktionen som helhet som står som avsändare. Någon måste ha tittat på artikeln i Forbes och sett att det är en debattartikel, att det inte är Forbes som står bakom den, sett namnet på avsändaren och fattat ett beslut om att inte ta reda på vem det är. För att sedan publicera en text vederbörande vet är vilseledande.

Här har vi att göra med samma propagandadoktrin som Putin-firman tillämpar i sina breda massmediala psyopsoperationer. Med den skillnaden att det är amerikanska företag som är den splittrande och tvivelspridande avsändaren, samt att det inte är någon opinionsbildare av betydelse som höjer på ögonen när DI läcker den här typen av dynga.

Tillägg: Den som är intresserad av data rörande polarisarna, se den här sammanställningen.

Där kan detta läsas:

Figure 3. Monthly April ice extent for 1979 to 2015 shows a decline of 2.4% per decade relative to the 1981 to 2010 average.”

“they found that ice thickness over the central Arctic Ocean has declined from an average of 3.59 meters (11.78 feet) to only 1.25 meters (4.10 feet), a reduction of 65% over the period 1975 to 2012.

 

Några ord från Goebbels apropå 70-årsminnet av krigsslutet

Det diskuteras hur vi idag bör förstå andra världskrigets slut och Sveriges roll i det.

Utan att vara ordentligt insatt i den svenska krigspolitiken, jag har bara läst lite översikter och Erlanders memoarer i ämnet, måste jag ändå betrakta följande som en svensk delvinst.

Svenskarna är beslutna att möta var och en med vapenmakt som angriper deras territorium. Åtminstone säger de det idag. Det hade nog varit bra om vi hade inkasserat också Sverige under aktionen i norr. Denna stat har ju över huvud taget inget nationellt existensberättigande mer.

Joseph Goebbels i sin dagbok den 15 april 1942, jag hämtar det från Nazismen i dokument av Stig Jonasson, Prisma förlag, Stockholm 1966.

Utsatta barn och ordningsvakter

För några dagar sedan kom beskedet att förundersökningen mot vakten som gjorde ett ingripande mot ett barn på Malmö central tidigare i år lades ned.

Det aktualiserar ett äldre inlägg på Juridikbloggen, där följande sympatiska sammanfattning återfinns.

Några saker förtjänar att framhållas i detta känsliga läge. Händelsen väcker nämligen större frågor till liv än om ordningsvakten agerade korrekt eller inte. Om en utredning skulle visa att ordningsvakten agerade enligt konstens alla regler måste vi kanske fråga oss om det är själva reglerna det är fel på. Är det rimligt att ordningsvakter har befogenheter att gripa barn på detta sätt och i så fall i vilka situationer? För egen del anser jag att våldsutövning måste stå i proportion till de (nöd)situationer ordningsvakter ställs inför. Det förefaller också vara i linje med polisens gällande föreskrifter för ordningsvakter. Det är dock högst oklart på vilket sätt barns mognad och utveckling vägts in i ordningsvakters befogenheter. Att omhänderta ett barn om nio år är helt enkelt inte samma sak som att gripa en vuxen person och befogenheterna bör avspegla detta faktum.

 

En annan fråga som måste ställas är om ordningsvakter är tillräckligt väl tränade för att hantera situationer av det här slaget. De uppgifter som hittills kunnat bekräftas tyder på att den nioåring som omhändertogs är ett flyktingbarn som inte behärskar svenska språket. Är 80 timmars grundutbildning tillräcklig för att möta och omhänderta barn utifrån sådana förutsättningar? Inom polisen, socialtjänsten och Migrationsverket finns särskilda utredare och handläggare som är specialiserade på att hantera barnärenden och barn i utsatta situationer. Att ordningsvakter utan motsvarande kompetens med våld ska kunna omhänderta barn verkar minst sagt tvivelaktigt. Ingen kan klandra en uppdragstagare som inte getts tillräckliga förutsättningar att sköta sitt arbete.

Även Rädda Barnen är inne på att regeländringar förmodligen är en bra idé.

Utsatta barn och ordningsvakter | Juridikbloggen.

Varför sparkar inte män varandra i skrevet?

Hittade en intressant artikel om att skrevsparkar är mycket ovanligt i såväl sport som oreglerade slagsmål.

Resonemanget går ut på att det finns ett slags socialt kontrakt mellan män som förbjuder att man avslutar ett slagsmål omgående, och den som gör det betraktas som skamlig och omanlig. Effekten av en sådan åtbörd är också att jämförande poserande omöjliggörs och flocken ges ingen möjlighet att bedöma vem som verkar ballast.

Själv lutar jag åt att svaret också bör sökas i konflikters sociala roll. Det är svårt att få människor att allvarligt skada eller döda andra människor, något som militära organisationer brottats med sedan urminnes tid. Kikar man närmre på historiska slag och arméer upptäcker man snart att de är extremt ineffektiva, soldater försöker aktivt att inte träffa motståndare när de skjuter, om de ens gör det istället för att maska, söka sig till sidouppgifter (pulande med magasin, släpa kroppar, &c.), med mera.

Konfliktens syfte är ett annat än att omintetgöra motståndaren, åtminstone när det är grupper som står mot varandra. Att en grupp söker upp och grovt misshandlar eller dödar en enskild person är något annat än spontana eller arrangerade uppgörelser, särskilt de med någorlunda jämbördiga parter. Det förra är mycket ovanligt, och det senare mycket vanligt.

Blicken kan också lyftas från skrevet, även ögonen och fingrarna är mycket känsliga och omfattas av samma gränsdragningar.

Även om Grossmans undersökningar främst är inriktade på reguljära soldater säger de också något om strid utanför militära sammanhang, förmodligen inte bara om vilka beteenden som kommer till uttryck utan också vad gäller psykologiska konsekvenser av avvikelser från poserande och symbolisk strid. Ju bättre militära organisationer blivit på att få soldater att döda, desto större psykologiska skador ser vi bland soldaterna.

De här sociala konventionerna ger också perspektiv på varför massakrer betraktas med förakt och avsky medan militära organisationer ses som nödvändiga och hedervärda, trots att de formellt syftar till att utveckla kapacitet att effektivt massakrera och förstöra. Kanske är det också så att vi här finner en del av förklaringen till varför atombomberna och dödslägren men inte eldbombningen av Tokyo eller bombmattorna över Dresden m.fl. tyska städer tagits in i västerländskt kollektivt minne. De frångår reglerna om att krig är att brösta sig och skrämmas, inte att omintetgöra en annan grupp människor, där också vinnaren ursäktas eventuella övertramp. Åtminstone i en viss utsträckning.

Ämnet är intressant, och som Grossman konstaterar i sin bok, samtidens västerländska förhållningssätt till våld och dödande är djupt neurotiskt. Vi behöver snacka om sådant här, för att bryta popkulturens monopol på att skildra och analysera våld. Det är okej att ha grova grafiska våldsfantasier som vardaglig hobby, i form av videospel, film, television, osv., men den som öppet menar att det är okej eller till och med nödvändigt med våldsamt motstånd mot orättvisor blir paria. Man ska ta avstånd från våld i tid och otid, samtidigt som de flesta av oss egentligen är rätt förtjusta i våld, politiskt (polisen, militären, väpnad frihetskamp långt borta, osv.) såväl som grafiska (ofta primitivistiska) fantasier (Game of Thrones, Saw, Battlefield-spelen, osv.).

Å ena sidan är våld nödvändigt och roligt, å den andra, ve den som säger det. Som sagt, en neuros, som jag tror att vi behöver göra oss av med omgående.

Why Don’t Men Kick Each Other in the Balls? » Sociological Images.

Saudierna dabbade sig i Jemen, vad händer härnäst?

Här säger brigadgeneralen nästan rätt ut att det inte är vem som regerar i Jemen som är viktigt, utan att dämpa houthiupproret, underförstått eller med den dolda förhoppningen att det ska hindra spridning till de jemeniter och shiiter som finns i Saudiarabien. Som alltså inte hör till samma shiitiska inriktning som Iran, och det är heller inte troligt att Iran aktivt stödjer de här ismailitiska grupperna, åtminstone inte just nu. För Irans del går det dessutom bra på annat håll så förmodligen ligger fokus på Irak och Syrien.

Saudierna har varit mycket nervösa inför en sådan upprorisk utveckling länge. Kring millenieskiftet var det faktiskt en väpnad revolt i sydvästra Saudiarabien, åt den jemenitiska gränsen till. Sedan mitten på nittiotalet regerades området av en ärkekonservativ prins Mishaal bin Saud som tillämpade en hårda-tag-doktrin mot allt som inte flödade över av wahhabitisk fanatism (dvs. arrestera imamer, stänga gudstjänstlokaler, osv.; statliga trakasserier helt enkelt), när det pågått några år lackade den lokala shiitiska befolkningen ur och började demonstrera och ta till vapen. De drev nationalgardet (som sattes in för att slå ned demonstrationerna) på flykten och prinsen tog sin tillflykt till ett lokalt Holiday Inn, där han belägrades en tid.

Oerhört förnedrande, givetvis, och händelsen medförde en strategisk omsvängning. Istället för militär konfrontation sattes säkerhetstjänsten in och lokala shiitiska ledare förflyttades från samhället till gropar i ökensanden i all tysthet, samtidigt som inflyttning av lojala, fanatiska wahhabiter företas, vilket långsamt wahhabiserar även den shiitiska lokalbefolkningen. Motsvarande går inte att göra inne i Jemen, befolkningen är mer demografiskt fragmenterad och upproret där har pågått i flera år. Saudierna har heller inte praktisk möjlighet till en kontrollerad påverkan på demografin. Houthierna har dessutom varit vinnarna ett bra tag, det är inte sannolikt att de ger upp i första taget, oavsett hur mycket inspiration saudierna hämtar från pakistansk och turkisk säkerhetstjänst.

Stora kolonialmakter har gått bet på att kuva och kontrollera Jemen. Britterna försökte det mesta från demografisk krigföring till rent groteskeri i tortyrläger och behövde iallafall packa ihop och flytta. Amerikanerna har slitit hårt för att få över Saleh på sin sida, men det har mest utmynnat i antipati mot USA, den jemenitiska regeringen och viktiga lärdomar för jihadistiska grupper med fäste i landet. Just houthierna strider under parollen “Gud är större; död åt Amerika; död åt Israel; förbannelse över judarna; seger åt islam”, och det är nog att betrakta som folkliga, utbredda sentiment i Jemen.

Det dröjde alltså inte länge förrän den saudiledda koalitionen körde fast, och det var väntat. Tilliten till utsvältningsstrategi, flygvapen och artilleri var ett misstag, en erfaren gerilla kan inte bara hantera en sådan motståndare utan också vinna på det. Dels får de martyrer, dels dör civilbefolkning och stödet för gerillan radikaliseras och ökas. Att träda in i konflikten med dessa högteknologiska och högst destruktiva militära medel kan mycket väl visa sig ytterligt kontraproduktivt på längre sikt, och ju längre stridigheterna pågår i Jemen, desto större är sannolikheten för att information om den når in över gränsen till Saudiarabien och påminner shiiter där om historien, mer precist att det en gång i tiden fanns ett respekterat shiakungadöme där Jemen och sydvästra Saudiarabien finns idag, och närmre i tid när prins Mashaal bin Saud fick rejält med stryk.

Det är kanske så att det är början till familjens Sauds fall vi ser här. Klart är iallafall att lidandet för lokalbefolkningen i Jemen bara börjat, och att några av världens äldsta kulturskatter kommer att gå förlorade på vägen.

Saudi miscalculated, so what now?.

Tunt men angeläget om putinism

Per T Ohlsson på Sydsvenskan funderar idag över kopplingen mellan Putins Ryssland och vad han kallar för extremistpartier i övriga Europa.

Det är i huvudsak skåpmat, men intressant skåpmat.

Jag saknar dock en djupare analys av vad det är som lockar in s.k. extremistpartier i kommunion med Putin-Ryssland. Det är ju ett paradoxalt förhållande, nationell suveränitet och egenart genom att närma sig ett imperiebyggande med öppet intresse av politiskt och socialt inflytande på deras hemmaplan.

Det är också lite slött och svepande att stanna vid att en i och för sig högintressant rapport (PDF) lägger SD i ‘neutrala’, för det finns en miljö i och omkring SD som aktivt stödjer putinintressen. Den putinska mediabyrån Russia Today var ett tag nära att få en svensk nod, med ex-SD:aren, numera Nyheter Idag-basen, Frick. Istället arbetar han numera understundom på uppdrag från RT istället för att basa över en lokal organisation inom nätverket. Det är inte bara han, i den mer etniskt ultranationalistiska delen av SD-miljön, identitärerna eller bunkerfalangen eller vad man vill kalla dem, gillar putinismen. Så även om partitoppen är skeptisk till det inrikespolitiska värdet av både identitär nyfascism och smygallianser med ett nyvaket ryskt imperium är just det en integrerad del av deras partikultur och sociala miljö.

Att fösa det åt sidan är slarvigt i det här sammanhanget. Längre fram, när exempelvis Fria Tider och liknande verksamheter är i medelåldern med en stadig publik och få bryr sig om att jaga dem med motpropaganda, kommer vi att behöva hantera att inte bara rysk infiltration av mer rumsrena medier utan förhålla oss till att inhemska krafter, som väl förstår lokal kultur, lokala politiska miljöer och har rikligt med erfarenhet av att manipulera berättelser arbetar för att destabilisera och mobilisera i putinismens intressen.

Menmen, man ska väl vara glad för det lilla.