Häromdagen delade en internetbekant, debattören och juristen Thabo ‘Muso, en betraktelse apropå vad som kommit att kallas flyktingkrisen men som mer är en förändring i tonläget i den offentliga debatten i Sverige. Jag tyckte att den var viktig att lyfta fram och skrev en egen i anslutning till densamma, på närliggande teman. Kort därefter fick jag frågan om jag kunde slänga ut det på bloggen istället så att det blir lättare att sprida, så när jag nu fått tillåtelse från Thabo att kopiera hans text lägger jag här ut den och min egen på ungefär det sätt som de hamnade på Facebook. Den som vill läsa hans text först, så som jag gjorde, kan scrolla ned direkt till den.

Min text:

Jag delar en hel del av de här tankarna. Det är mot den bakgrunden jag har återvänt till en del texter om biafrakriget idag, för att den tiden (ca. -67-70, men det beror lite på var man vill dra gränserna; se Wikipedia) liknade vår. I vad som idag är Nigeria rasade ett fruktansvärt sekteristiskt krig, den direkta uppföljningen efter att britterna tog sitt pick och pack och drog. ‘Grattis, nu är ni självständiga, ha så kul med de hierarkier och maktförhållanden och hämndmotiv vi lämnar efter oss, särskilt de där ultraauktoritära, genomkorrupta sultanatsresterna vi utnyttjat i alla år.’ Muslimer, eller islamister, hur man nu vill se det, öppnade med att massakrera kristna igbo i massor, tiotusental. De och andra grupper med en annan vision av hur samhället borde se ut svarade efter en tid med att utropa en egen stat i landets sydöstra delar, baserad på värden som idag benämns som ‘västerländska’, åtminstone i kontrast till den förföljelse som var det konkreta alternativet.
Biafra. Det togs förstås inte väl emot utan den nigerianska armén sattes in mot rebellerna, vilka var färre till antal men bättre soldater. Ett mycket kostsamt och besvärligt krig för den nigerianska armén, skulle det visa sig. Biaframiliserna agerade effektivt, inklusive långdistansräder och andra avancerade militärstrategiska operationer. Den nigerianska arméns lösning blev att acceptera ett dödläge, och sedan att skära av logistiskt viktiga farleder. Det är mycket lättare än att ta mark där fienden finns. Färre förluster och gradvis utvecklades en massvält i rebellernas område.
Resten av världen tittade på. Direkt strid är lättbegripligt, man kan oftast i varje given situation ta ställning till om en krigshandling var försvarlig eller ej. Så är det inte när det är fråga om svält. Den kryper på, det tar veckor, månader innan den verkligen tagit ett fast grepp om en population, och då är det alldeles för sent. De som drabbas först är barnen, undernäring slår alltid hårdast mot dem eftersom de växer så kraftigt. Från den här konflikten kommer ordet biafrabarn. När katastrofen var ett faktum, för det är inte förrän de vuxna drabbats hårt som någon egentligen bryr sig på annat håll, när en generation redan var omintetgjord, om än inte död ännu, kablades bilder ut över världen som visade hur små barn ser ut när de inte ätit på veckor, månader.

Gensvaret lät förstås inte vänta på sig. Det anordnades plötsligt stora välgörenhetsgalor och kändisar tävlade om att kläcka floskler och uppträda till förmån för insamlingar. När det var för sent, och alla kunde se att det var för sent, då skulle glitter och glamour och öppna hjärtan och rock mot svält sättas in för att rädda de som redan var förlorade.

Säkert med goda intentioner. Någon räddning blev det förstås inte. Biafra krossades brutalt. Sedan kom oljeindustrin dit och kunde etablera sig som om det inte redan bodde människor där (nå, inte riktigt, men nästan). Där finns den fortfarande kvar, och har kunnat bedriva en fruktansvärd rovdrift. Jag tror inte att Biafra, om staten hade överlevt, hade tillåtit den exploateringen, men därom får historikerna tvista.
Envar kunde se att biafrabarnen var förlorade. Envar kan se att flyktingar har dött i massor på väg till Europa, år ut och år in. Det har eskalerat sedan syrienkriget exploderade, men fenomenet är inte nytt. Få har brytt sig, helt enkelt. Få brydde sig under biafrakriget.

Det finns en ljuspunkt i berättelsen om Biafra, egentligen massor, men en som jag grävt lite extra i idag. Vid den tiden levde en märklig svensk, greve Carl Gustaf von Rosen. Han var stridspilot och flygmekaniker, han hjälpte till att bygga upp ett etiopiskt flygvapen efter förfrågan från kejsare Haile Selassie. Under biafrakriget deltog von Rosen direkt och indirekt i biafranska flygvapnet, som initialt var icke-existerande, men denna svenska expertis tillsammans med fransk fick snabbt fram enkla, effektiva flygplan. Han flög också in hjälpsändningar med mat och förnödenheter, förgäves förstås.

Han dör i ett granatanfall sommaren 1977, när han fortfarande envist flyger in hjälpsändningar till nödlidande, då i svårtillgängliga områden i Etiopien i samband med det så kallade ogadenkriget, då Somalia och Etiopien stred om Ogaden. (Se Wikipedia för en sammanfattning.)

Jag kan inte låta bli att undra om framtidens historieskrivare kommer att hitta några liknande personer i vår tid, i samband med de konflikter som rasar nu. I andra avseenden är jag säker på att historieskrivningen kommer att se ungefär likadan ut. Världssamfundet gör för lite, för sent. För sent är det redan, lägerflyktingarna har redan fått sina liv uppätna av kriget. Barnen har det värst, hela deras liv kommer att präglas av den där ‘hjälpen på plats’ som vissa tycker är så fantastisk, detta oavsett vilka insatser vi sätter in _nu_. När stridigheterna minskar, kommer vissa typer av företag att tjäna stora pengar. Som inte stannar i lokalsamhällena. Om femtio år, ett par generationer, kan vi konstatera att en anständig normalitet är på framväxt (jfr. Nigeria idag).

Historikerna kanske också kommer att konstatera att de flesta som engagerade sig i humanitära frågor, gjorde det för kortsiktiga ändamål. De tänkte inte så mycket på de stora sammanhangen, eller på att tidsrymderna det handlar om måste räknas i halvsekler hit och dit. Några år av krig eller svält kostar mänskligheten decennier av utvecklingspotential och sår frön som kan kosta än fler, för hämnd kommer naturligt för de allra flesta av oss.

Sådant tänker jag på när jag ser Expressens löp. Bilden på pojken som spolades upp på en strand. Alla som frenetiskt kommenterar dessa små, små detaljer i de stora, stora skeenden som utspelar sig inför våra ögon. Idag sker det i realtid. Vi har sett syrienkriget i detalj på våra skärmar sedan 2011-2012. Vi har tittat på avrättningsfilmer, slösat ett år på att ondgöra oss över en enskild milis trots att det är områdets formella statsapparat som mördar flest och mest urskillningslöst. Ibland har jag försökt erbjuda alternativa bilder, perspektiv och sätt att resonera, men snuffilmerna och snuffbilderna trumfar tyvärr alltid. Om inte direkt, så kort därefter.

Jag tror inte att det är tidsandan. För så här har det sett ut förr, när ett annat teknologiskt paradigm var rådande. Det är mänskligt. Det är det vi behöver övervinna om vi ska kunna lyfta blicken. Organisera istället för att reagera. Bilda gemenskap istället för att tävla om vem som har rätt eller gör rätt.
Jag hoppas att fler försöker göra det imorgon än som gör det idag. Det är så vi kan vinna. Du kan börja direkt, genom att studera och fundera ordentligt, så att du slutar vara rädd och arg, och vägra att dras med hit och dit av trender och uppbragta röster. Det är en grund att stå på. Sedan kan du lära någon annan, mötas för att göra något tillsammans, bygga ett nätverk, en organisation, en plattform. Ingen månadsgåva i världen kan ersätta det, oavsett intention och storlek. För krigandet och svältandet kommer att fortsätta länge till, även om Hans Rosling har rätt i att det är bättre idag än igår.

Thabos uppdatering:

Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.

Flyktingar på väg från Mellanöstern har under alla år dött. Män, kvinnor och barn. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar.

Och de har spolats upp på land inte minst på grekiska stränder i åratal.
Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med ett gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade “tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.
Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala såväl som hårresande detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas för “adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om “massinvandring”, “skäggbarn”, “lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.