Author Archives: Pontus Näslund

Johan Büser (S): Erkänn Västsahara nu!

Det här är också ett glädjande utspel, rörande en annan del av Afrika. Västsahara har varit under spansk och marockansk ockupation sedan artonhundratalet, där Mauretanien var med på ett hörn på sjuttiotalet. Sedan 1991 finns en FN-sponsrad vapenvila men en stor del av människorna i landet lever fortfarande i flyktingläger och den koloniala principen att självstyre i Afrika är uteslutet så länge det inte finns en extensiv närvaro av västerländska råvarubolag tillämpas på området.

Kort sagt är det ännu en tragisk historia på en kontinent byggd på sådana sedan många sekler tillbaka. Man kan misstänka att EU med sina fiskeintressen i Västsahara är mindre intresserat av att erkänna en självständig stat än vad vi i S och SSU är.

Johan Büser (S): Erkänn Västsahara nu! Dagens Arena.

Margot Wallström: Den blodiga handeln med mineraler måste få ett slut

Det gläder mig att utrikesministern uttalar sig om konfliktmineraler, men det är inte tillräckligt.

I Kongo, Sudan och en del andra områden sker ett smutsigt samarbete mellan FN och gamla ‘genocidaires’, folkmördare.

Det måste få ett slut, krigsherrarna måste åtalas och mineralexploateringen stoppas tills dess att den kan ske på ett rimligt sätt.

Certifieringar är förstås en bra idé men det har funnits diverse hinder för handel med blodsmineraler länge utan att det egentligen spelat någon roll. Krigen fortsätter, massakrerna fortsätter, våldtäkterna fortsätter, och det blir inte ens nyheter av det i den här delen av världen.

Så även om jag välkomnar hennes uttalanden och ambitioner är jag inte särskilt hoppfull. När det väl kommit till kritan har aldrig kolonialism och hänsynslös rovkapitalism begränsats i Afrika. Historiens budskap är så här långt att svarta liv inte är värda något i världssamfundets ögon.

Läs mer.

Wallströms debattartikel:

Margot Wallström: Den blodiga handeln med mineraler måste få ett slut – Metro.

Anteckningar: IS-videor

Jag har sett propagandaavrättningar så att du inte ska behöva göra det.

 

Det här är anteckningar av mina tankar om IS videopropaganda, ni vet, de där snuffilmerna som blivit en sådan succé i västlig media.

De första jag såg var det tidiga, primitiva videomaterial som cirkulerade bland islamofober och invandrargrupper i mina nätverk i sociala medier för något år sedan. Oftast var det ren snuff, typ ‘vi är den islamiska staten, här har vi samlat byns män och nu avrättar vi dem *tjoff-tjoff*’. I retrospekt är det ganska uppenbart att målgruppen var förmenta hedningar och motståndare och så. Ett enkelt budskap, i en enkel förpackning, med en snävt avgränsad tilltänkt publik; anslut er eller dö om ni bor i ett samhälle vi vill lägga till vårt område. Tonvikten låg vid dödandet, det upptog huvuddelen av videotiden. Produktionen var minimal, regin obefintlig, spridningen organisk snarare än riktad. ISIL/IS gjorde massor av dem, och det cirkulerade också filmer från andra grupper.

Kort efter att de började dyka upp kom drive-by-filmerna. Ett par gerillasoldater utrustade med en telefon eller handkamera, en bil och ett automatvapen filmar sig själva när de rusar fram genom syriska byar eller den irakiska öknen och skjuter ihjäl flyktingar eller personer med något slags uniform, officiell ställning, eller så. Även detta ett enkelt budskap i en enkel förpackning, men narrativet är ett annat, med mer rörelse och dramatik än en ren avrättningsfilm. Bilderna påminner inte så lite om vissa videospel, något som ger dem en särskild kuslighet för mig som fantiserat mig igenom ungefär samma beteenden med hjälp av en handkontroll och en TV-skärm.

Så långt var deras propaganda ganska primitiv. Ren terror, ren maktuppvisning, med avsikten att projicera våld till en relativt liten krets. Alltså samhällen i områden de drog fram igenom, antagligen i syfte att underlätta utsträckningen av gerillakontrollerat område. Helt enkelt ett naturligt nästa steg i en miljö som präglas av en mycket hög nivå av bakgundsvåld, där alla har släktingar som mördats på grymma sätt, mördat på grymma sätt, där bilbomber är vardag, självmordsbombning ett verktyg bland andra för att tjäna sin familj, sin klan, sin gerilla. Själva våldet tappar sin kommunikativa kraft mot en sådan fond, så filmandet gjorde entré.

För ett år sedan var detta fortfarande de typiska utformningarna av deras videopropaganda. Sedan kom sommaren, och med den kalifatet, aggressivare expansion och dessutom försök att inta och kontrollera städer. Det är operationer som är långt mer raffinerade än att dra från by till by med pickupbilar, såväl den utvecklingen som utbrytningen av fångar från Abu Ghraib och en del andra händelser vittnar om ett skickligt och välorganiserat ledarskap. Det säger oss också att det finns ett utbrett folkligt stöd för gerillan i åtminstone Irak, och i Syrien finns det ett visst stöd från åtminstone andra gerillagrupper.

Sedan i somras har deras videopropaganda blivit alltmer sofistikerad. Ser man till återrapporteringen i svenska massmedier märks det inte, det är ett ensidigt fokus på avrättningarna och hur brutala de sägs vara. Såvitt jag kunnat se har heller ingen i massmedial kommunikation erbjudit analyser av propagandan, vilket är konstigt. Uppenbarligen är materialet oerhört viktigt för IS själva, de producerar det omsorgsfullt och lägger ned mycket arbete på både att få spinn på det och innehållet.

För något som är uppenbart när man ser till filmerna som innehåller avrättningar och är av lite yngre datum är hur lite filmtid som avsätts till själva mördandet jämfört med stämningsskapande och förklarande sekvenser. Det gäller de där journalister avrättas, dödandet sätts i relation till hämndmotiv och politiska processer. I och med de filmerna är det ganska tydligt så att IS dels vill agera domare och bödel, föröva lite helig rättvisa, och provocera en viss mottagare eller annan till att lägga sig i konflikten i Syrien och Irak. Eventuellt har det att göra med deras apokalyptiska visioner om ett historiens blodiga slut där Roms arméer möter Guds i ett episkt sista slag mellan ont och gott vid Dabiq i Syrien, så de kanske vill få vissa stater att lacka ur och börja skicka trupp, eller åtminstone vapen de kan lägga beslag på vid senare tillfälle.

Åtminstone är idén om ett sådant Rom återkommande i videomaterialet, liksom diskussioner om varför den och den förtjänar att avrättas inför kamera. I snuffilmerna är det där tonvikten ligger sedan mer än ett halvår tillbaka. För att förstå materialet är det alltså de bitarna man ska titta på i första hand, inte själva dödandet. Avrättningarna i sig kommunicerar naturligtvis också något, men det är antagligen inte mer än att de gör anspråk på att vara Guds förlängda arm genom sitt kalifat och att det aktiverar en massa medeltida sharialagstiftning som förutsätter existensen av en laglig kalif.

Det finns två exempel som ligger nära i tid, dels filmen där de bränner en jordansk pilot, dels den där de skäktar ett större antal kopter på Medelhavets strand i Libyen. Den förstnämnda är mer än tjugo minuter lång, med själva bränningen utsträckt över kanske lite mer än en halv minut. Resten är bakgrundsinformation som placerar Jordanien som en aktör i det krig IS för, ett slags förhör av piloten där han får beskriva sin yrkesroll och inblandning i särskilda operationer, med mera. Jag förstår inte språket tillräckligt bra för att kunna lokalisera var avrättningen filmas någonstans (om det ens sägs) men man får intrycket att ruinerna runtomkring är resultatet av luftangrepp och är kanske en plats piloten bombat. Mycket kraft har gått åt till att bygga ett narrativ som förklarar och motiverar straffet, där piloten fås till att erkänna sin påstådda brottslighet.

Det är där tonvikten ligger, inte vid själva avrättningen, som i jämförelse är närmast parentetisk och även om de lagt energi på produktionen också i den delen passerar avsnittet väldigt fort. Detta trots att de använder en del slow-motion-sekvenser. Piloten är instängd i en bur, indränkt i fotogen eller annat mycket lättantändligt material, bödeln antänder en sträng av lättantändligt material en bit ifrån buren och sedan går allt väldigt fort. Dramaturgin är mycket effektiv, åtminstone om man förstår förspelet väl, för det är extremt starka bilder. Jag antar att de verkligen gnuggar in det verkliga budskapet, det vill säga, vad filmen handlat om ditintills, om man förstår allt som sägs och står skrivet på arabiska. Mordet blir raket, vad som driver informationspaketets cirkulation, bakgrundsinformationen och de förmenta erkännandena ‘payload’.

Så fort piloten är avliden rullar en hjullastare fram och tippar en skopa betongrester från ruinerna runtomkring över buren och slätar till det. Även om avrättningssekvensen är kort är den synnerligen välregisserad med en tydlig och genomtänkt symbolik.

Gissningsvis var tanken med filmen att provocera Jordanien till att gräva ned sig djupare i kriget, och att skicka en signal till andra knapptryckarsoldater i de militära organisationer som är mer eller mindre inblandade. Alltså något i stil med att man inte är säker ens om ens krigsuppgift är att styra flygplan eller dirigera missiler, Guds stat kommer att utkräva rättvisa ändå, och det på plågsammast tänkbara sätt.

Med det första får de väl anses ha lyckats, åtminstone delvis. Jordanien kastade sig på avtryckarna och inledde ett intensivt flygbombande och tog upp en mycket aggressiv retorik. Förutom att det kostar en fruktansvärd massa pengar att kriga på reguljärt modernt vis medför det problem inrikespolitiskt. Man kan misstänka att IS förhoppning var att Jordanien skulle gå in med marktrupper och det har inte skett ännu, men det kanske bara är en tidsfråga. Om de gör det, innebär det med all sannolikhet en beväpning av IS i förlängningen. Det är mycket, mycket svårt att kontrollera en gerillarörelse med militärmakt, det var Bush hårda läxa under irakkriget och det inbördeskrig som följde kring 2006. Vinner man inte över lokalbefolkningen är allt som sker att ens vapen och soldater hamnar i gerillans händer.

Filmen från Libyen följer i stort samma narrativ men är mycket kortare, omkring fem minuter. Den inleds med att deras koptiska fångar leds längs stranden och bär rubriken A message signed with blood to the nation of the cross. Jag tror att det ska förstås som att de tilltalar kristna världen över, men det kan vara så att de specifikt vill tilltala Egypten eller Egyptens kopter. Relativt pilotavrättningen upptar skäktningen en större del av filmen men är ändå bara en mindre del av helheten. De kunde ha skurit halsen av en i taget istället för alla på en gång eller på annat vis dragit ut på groteskeriet, men gör det inte. Temat verkar vara hämnd, de anspelar på någonting som skett i Egypten där två (?) koptiska kvinnor varit inblandade och konverterat fram och tillbaka till islam eller så. Jag skulle behöva fördjupa mig i detta för att bli säker, men det ligger någon sådan händelse bakom.

Det ligger nära till hands att anta att även i det här fallet finns en önskan om att en stat ska agera överilat och lägga sig i stridigheter i ett eller annat område som IS strider i. Så skedde också, Egypten kastade sig på avtryckaren och började flygbomba Libyen, ett land som redan är helt söndertrasat och där synnerligen kostsamma missiler med all sannolikhet är ett meningslöst verktyg mot en välorganiserad gerillarörelse. Även om det verkar som att IS har svårt att behålla mark under flygbombning verkar det inte vara ett särskilt effektivt sätt att kontrollera dem. Striden om Kobane tog månader efter att USA börjat ge stöd till de kurdiska miliserna, och jag tror att vi kan räkna med att flygbombning kommer att vara i stort sett lika overksamt även i Libyen.

För att få en uppfattning om vad flygbombningarna kostar, från tre-fyrahundratusen upp till miljontals kronor per operation, se exempelvis den här artikeln.

Tidigare i år var istället Japan i IS sikte, de släppte två filmer där de avrättade japaner med likartade förtecken i form av hämndmotiv och tonvikt vid gammal islamisk straffrättslig rättskipning. Narrativen var i allt väsentligt desamma då, förklaring av brott och bakgrund, kort avsnitt med avrättningssekvens. Om vi antar att syftet även då var att provocera in en stat militärt i konflikten så var det ett misslyckande. Svaret blev helt enkelt att Japan avser fortsätta med humanitärt stöd och aldrig förlåta IS för deras agerande, och såvitt jag känner till håller de sig fortfarande utanför den militära dimensionen.

Med de här senare produktionerna är det helt tydligt inte längre ren skrämsel, ren terror, IS är ute efter. De investerar för mycket resurser för att det ska kunna vara ändamålet. De är inte idioter, ville de bara visa upp dödande och groteskeri hade de gjort det. Istället visar de upp ett raffinerat militärt och strategiskt tänkande, och sätter sig själva i ett rättviseperspektiv i förhållande till dödandet. Det är inte för att skrämma folk på flykten de gör dessa filmer, de vill något mer. Vad får vi inte veta när våra massmedier refererar materialet, varför vi inte får det övergår mitt förstånd. Det är som om våra nyhetsbyråer är ensidigt ute efter klick och struntar i berättelsen.

Hursomhelst. För att avrunda, så tror jag att den japanska linjen är bäst i förhållande till den här gerillan. De vet vad de gör, de tänker igenom sin propaganda mycket noga och de lyckas väldigt väl med att få geopolitiska tungviktare att göra överilade saker som i förlängningen kan antas tjäna IS snarare än omintetgöra problemet med mycket våldsamma sunnitiska gerillor i Mellanöstern. Och ju längre tid det fräser i stekpannan där nere, desto fler stänk kommer att hamna i Europa, desto större är risken för att stänk hamnar i Sverige. Kanske är det värt attentat här för att vara med och döda sunnitiska gerillasoldater. Kanske är det värt det för att testa våra trupper i skarp strid.

Kanske är det ett stort misstag att skicka trupp till Irak, istället för att skicka personal och resurser till konfliktens gränsområden, enligt tidigare neutralitetsdoktrin. Vi får se vilket facit historien ger oss för att Wallström låtit sig provoceras till militär insats i det här spelet. Jag hoppas att det blir en mild dom.

Om du vill se videomaterialet själv finns länkar som inte länkar nedan. Jag rekommenderar inte att du tar del av det i sin helhet, ‘ignorance is bliss’ när det gäller dödande, men fram till två tredjedelar in är båda hyfsat familjesäkra. Samtidigt, det här är inte unikt för Libyen, Irak, Syrien. Slaktande av alla de slag försiggår i Kongo, Nigeria, Niger, Sudan och Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Mexiko, och så vidare. Det ser likadant ut där som på en strand eller vid några ruiner, och det kanske är bra att veta vad soldater och gerillasoldater ägnar sig åt, vad vet jag. Jag mår iallafall tillräckligt illa av det för att skriva och fundera så att du ska slippa behöva se det själv.

http://video.foxnews.com/v/4030583977001/warning-extremely-graphic-video-isis-burns-hostage-alive/?#sp=show-clips

http://www.infobae.com/2015/02/15/1627000-el-estado-islamico-difundio-la-decapitacion-21-rehenes-egipcios-libia

Något om Peter Wolodarskis söndagskrönika

Falska historiska paralleller leder tanken fel

Så skriver Peter Wolodarski i sin senaste söndagskrönika. Det föregås av detta.

Detta är inte en repris av 1930-talet. I motsats till den tidens mörka år styrs Europa av demokratier. Vi lever i rättsstater.

Idén om att demokratin och rättsstaten är en efterkrigsprodukt är intressant, och felaktig. I Wolodarskis historieskrivning är det inte demokratier och rättsstater som kuppas av rasistiska och auktoritära rörelser. Han skriver rätt ut att detta statsskick skulle vara ett vaccin mot fascism och auktoritär konservatism, med hänvisning till att

stater och kyrkor [idag] betraktar antisemitismen som förkastlig, polis och domstolar lagför hatbrott, stora tidningar protesterar.

Min anmärkning. Här påstår han alltså att stater och kyrkor inte förkastade antisemitismen på trettiotalet, att vad vi idag kallar för hatbrott inte lagfördes och att stora tidningar inte protesterade. Vad gäller trettiotalets svenska straffrätt har jag ont om källmaterial, men min lagbok från 1930 kriminaliserar lite av varje från störande av gudstjänst till diverse fridsbrott, i kontrast till hans antydan om att så inte skedde.

Att Wolodarski kikat på Henrik Bachners utmärkta avhandling om efterkrigstida antisemitism i Sverige är förstås bra, men jag skulle vilja rekommendera att han också förkovrade sig i Europas mellankrigstida historia. Källmaterialet är rikligt, och det finns antologiverk som Sverige och Förintelsen – Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945.

Förmodligen skulle det räcka långt att bläddra i dåtida nummer av den tidning han nu är chefredaktör för.

Peter Wolodarski: En oro som riskerar att leda till utvandring - DN.SE

Bilden är från nämnda antologi, s. 77. Jag är osäker på vad upphovsrätten säger om detta, framför eventuella anspråk i kommentarerna.

Om vi ser till hur Europa såg ut 1932 så var demokratiskt statsskick dominerande, med några undantag. Demokrati- och rättviserörelser hade vid den tiden pågått i mer än hundra år på kontinenten, ofta betraktas den franska revolutionen 1789 som ett startskott för den processen och i Sverige kan man betrakta 1809 års regeringsform som en brytpunkt där en maktdelning mellan monark och parlamentsliknande institut infördes, en process som accelererade hela vägen fram till sjuttiotalet. På trettiotalet var två-kammar-parlamentarismen de facto införd här och vi hade etablerade politiska partier, vilket vi knappast var ensamma om i ett europeiskt perspektiv. Detta efter ett sekel av strid mot konservatism och borgerlighet..

Det här är viktigt att ha i åtanke för den som vill jämföra mellankrigstiden med nutiden, för processerna är inte alls olika. I Europa idag dominerar parlamentariska liberaldemokratiska statsskick, och trettiotalet säger oss att det verkligen inte är ett vaccin mot auktoritära rörelser. Tvärtom, då använde de demokratiska mekanismer för att tillskansa sig makt och de gör det idag. Då var inte massmedial debatt eller fördömanden från stater och civilsamhälle ett vaccin, utan helt enkelt ena sidan i ett metapolitiskt krig om makt. Hur Sverige skulle förhålla sig till judeförföljelserna på kontinenten debatterades i riksdagens kammare, tidningarna stred sinsemellan om judefrågan. Trettiotalet var Torgny Segerstedts tid. Det var en tid då Aftonbladet intog en konservativ och relativt protysk, det vill säga, antisemitisk, hållning.

Det var i det här politiska klimatet som Tage Erlander lade beslag på ett konservativt språkbruk och genom skickligt politiskt spel utmanövrerade högern och de nationella strömningar som katalyserade antisemitiska värderingar. Medborgarhemmet blev till folkhemmet i hans retoriska arbete. Solidaritetstanken uttrycktes i termer av nationell sammanhållning och han exploaterade nationella symboler för att skapa en känsla av folklig gemenskap, vilket lade grunden för en förmodligen unikt omfattande demokratisering av samhällsekonomi och fördelningspolitik.

Resultatet var en social rörelse i motsatt riktning till den som exempelvis Tyskland tog. Detta trots en stark inhemsk nationalism, trots ett utbrett rastänkande, trots att antisemitism var legio, trots att det fanns ett starkt motstånd bland våra politiska partier. Förutom akademiska texter i ämnet rekommenderar jag Erlanders självbiografi, som är mycket detaljrik och upplysande, om än också mycket tillrättalagd. Även Agne Hamrins självbiografiska verk I fascismens Europa om hans tid som utrikeskorrespondent i det europeiska trettiotalet är synnerligen läsvärd.

Parallellt med att hatet mot judar blivit ett större problem har det växt fram en ökad medvetenhet i den politiska debatten. Såväl höger som vänster engagerar sig. Debatt- och kulturartiklarna är fler. Och avståndstagandena är bredare när något allvarligt händer.

Även om det här är rätt i sak, så utelämnar Wolodarski en sak. Det är möjligt att han inte är medveten om det, men i vår tid är bigotteriet långt mer professionellt, intellektuellt och självmedvetet än förr. För varje floskeltyngd avståndstagarartikel i en kommersiell massmediekanal publiceras tiotals, hundratals, tusentals, bloggartiklar, twitterkvitter, statusuppdateringar, som motsäger, misstänkliggör och underminerar densamma.

Han skriver också

När antisemitiska Radio Islam härjade som värst på 1980-talet var avståndstagandena till en början få

med hänvisning till Bachners avhandling. Som om Ahmed Ramis närradiosändningar i sig var något annat än ett marginalfenomen, en knäpp liten mediekanal som använde sig av en ny publiceringsmöjlighet. Som om inte Radio Islam idag med sin flerspråkigt internationaliserade kommunikation via Internet har ett väsentligt större inflytande än de där malande, idisslande litaniorna och intervjuerna i närradion kunde få på egen hand.

Kanske är det så att han tänker på den massmediala debatten som uppstod då, där välkända medieprofiler krigade med varandra och använde Radio Islam som ett slagträ i debatten om yttrandefrihetens gränser i en intern maktkamp som Rami helt saknade kontroll och inflytande över. Men det var inte Radio Islam som åstadkom det, det var helt andra medier som lyfte närradioutsändningarna till höjder och betydelse som helt saknade förankring i verkligheten. Det var personer i opinionsbildningsmaskineriet som gjorde Ahmed Rami till mer än en parentetisk antijudisk sektledare, detta genom intern konkurrens om vem som var störst, bäst och vackrast.

Inte alldeles olikt hur den senaste tidens hämndattentat i Paris och Köpenhamn exploaterats av opinionsbildare i massmedierna för att idissla vad som är eller inte är yttrandefrihet. Oavsett attentatsmännens intentioner och motiv har debatten blivit ett tjafsande om vad man får säga och inte i offentligheten, trots att det har mycket lite med saken att göra och trots att de politiska svaren på händelserna har varit ‘detta påkallar mer auktoritär politik och massövervakning’ är Wolodarskis skrå fullt upptaget med branding, att sälja in sina varumärken med snack om tolerans och smak, istället för granskning av makten.

Vilket i och för sig är en intressant pjäs, men den är antagligen helt verkningslös när det gäller att motverka vad Wolodarski i sin krönika antyder att han vill motverka, samtidens mer subtila antisemitiska föreställningar. De som man får på köpet när man blir djupt misstänksam mot etablerade kommersiella massmedier, när man växer upp i en kultur präglad av Israel-Palestina-konfliktens arabiska perspektiv, eller ansluter sig till någon av våra etablissemangsfientliga nationalistiska rörelser. De är alla frikopplade från den kultur av avståndstagarartiklar och fajtande om vem som är bäst yttrandefrihetsivrare, de struntar i vad etablissemangets navelskådande yrkespropagandister vill hjärntvätta oss till, och de har andra som säger till dem att det är rätt och de tycker sig se fakta som styrker det. Där den här självupptagenheten och konkurrensen om att vara bäst på yttrandefrihet ses som ett sådant fakta.

Så när han skriver

I delar av vänstern finns också fortfarande en oförmåga att se faran.

är det som om han inte ser bjälken i sitt eget öga. Det är nästan så man bör misstänka att det här och passusen om Omar Mustafa är själva poängen med hans krönika, att det han verkligen vill säga är att vänstern bär skuld till samtidens antisemitiska strömningar och fungerar som ett kärl som bär in dem i samhällets finrum.

Positionering, triangulering, identitetspolitik. Inte undra på att en del uppfattar det som en konspiration.

Peter Wolodarski: En oro som riskerar att leda till utvandring – DN.SE.

Läsvärt om narkotikapolitik

What Bruce says is that this shows us that both the right-wing and left-wing theories of addiction are wrong. The right-wing theory of addiction is that it’s a moral failing and hedonist. The left-wing theory is that you get taken over, your brain is hijacked. Bruce says, It’s not your morality, it’s not your brain — it’s your cage. Addiction is an adaptation to your environment. Human beings need to connect, and when we can’t connect with each other, because we’re traumatized or beaten down or cut off, we will connect with something that will give us some sense of relief or pleasure. If you can’t bond with people, you will obsessively bond with something that gives you some sense of purpose.

 

Everything You Think You Know About Addiction and the War on Drugs Is Wrong – Mic.

Artikel i Politiken om välfärdspolitik

“Om vi menar att alla bör ha samma möjligheter till att skaffa sig ett sunt och fruktbart liv, och om vi samtidigt anser att det goda samhället är ett samhälle utan våld och otrygghet, är höga skatter och en hög grad av jämlikhet helt enkelt det bästa instrument vi har till vårt förfogande.”

“Hvis vi mener, at alle bør have samme muligheder for at sikre sig et sundt og frugtbart liv, og hvis vi samtidig synes, det gode samfund er et samfund uden vold og utryghed, er høje skatter og en høj grad af lighed simpelthen det bedste instrument, vi har til at sikre det.”

via Studieår i USA gjorde mig klogere på, hvad velfærdsstaten gør for både rig og fattig – Politiken.dk.

The rise and fall of ISIL

Al Jazeera har gjort en sammanställning av IS uppgång och fall i form av en tidslinje och karta som sätter olika händelser i sina geografiska sammanhang.

Den är upplysande. Lägg till att Mosul förmodligen återtas om någon månad, som det ser ut inleds den offensiven i mars, så om ett halvår är antagligen IS som vi känner dem ett minne blott. Eller med andra ord, en sunnigerilla bland andra i Syrien.

The rise and fall of ISIL – Al Jazeera English.

Israel exploaterar olja vid Golanhöjderna

Ett amerikanskt bolag har via ett dotterbolag lett av en föredetta israelisk toppolitiker just fått tillåtelse att borra efter olja i området kring Golanhöjderna, vilket till större delen ockuperas av Israel sedan 1981. Formellt tillhör området Syrien men med stöd av Israel behärskas den del som inte ockuperas nu av sunnifundamentalistiska gerillor som strider mot Assad, bland andra al-Nusra-fronten och IS. Förmodligen kommer hela området att hamna under israelisk kontroll framöver. Det är strategiskt mycket viktigt för Israel, där finns landets huvudsakliga färskvattenförsörjning och betydande olje- och gaskällor.

Det är en intressant utveckling i den konflikten mellan Israel och Assad. Den lokale företagsledaren Effi Eitam är för övrigt känd för sina insatser som brigadgeneral, där han gav order som ledde till att en palestinsk fånge brutalt slogs ihjäl vilket sedermera ledde till att han lämnade militären för en karriär som ultranationalistisk politiker på högsta nivå. Han har uttalat stöd för apartheidpolitik och beskrivit araberna i Israel som en cancer, förespråkat massakrer och anser att den israeliska krigsmakten bör använda palestinier som mänskliga sköldar.

Moderbolaget Genie Energy har personer som Dick Cheney, Michael Steinhardt, Jacob Rothschild och Rupert Murdoch i sin ledning. Idel kändisar med ekonomiska intressen i krig och korruption i regionen, med andra ord.

I ljuset av att oljeindustrin i Libyen nyligen kollapsat och oroligheterna i Nigeria mycket väl kan störa oljeproduktionen där samt osäkerheten kring oljekällorna i Irak och Syrien är det antagligen en lönsam affär även om det visar sig att det inte finns så mycket olja att hämta i Golan. Som vanligt verkar inte lokalbefolkningen ha fått bestämma vad som ska ske med naturresurserna där de bor, och det gäller väl att passa på när både Assad och Hezbollah är upptagna med strider mot sunnigerillor som nu aktivt stöds av Obama.

Det är naturligtvis viktigare att världens rikaste män blir ännu rikare, och att krigstörstande unga män har någonstans att åka till där de kan liva upp vardagen lite med övergrepp och vapen, än att lösa de motsättningar och sociala problem som finns i regionen.

 

 

EU:s längtan efter att knäcka kryptering

Häromsistens läckte ett dokument (PDF) från EU:s antiterrorismdiskussioner ut. I det finns en passus om att EU vill inskränka möjligheterna att kommunicera krypterat, alltså utan extern insyn (s. 10). En del har tolkat det som att EU vill ha tillgång till all krypterad trafik.

Vad som står är följande:

Since the Snowden revelations, internet and telecommunications companies have started to use often de-centralized encryption which increasingly makes lawful interception by the relevant national authorities technically difficult or even impossible. The Commission should be invited to explore rules obliging internet and telecommunications companies operating in the EU to provide under certain conditions as set out in the relevant national laws and in full compliance with fundamental rights access of the relevant national authorities to communications (i.e. share encryption keys).

Vad det är tänkt att betyda är ännu så länge oklart. Det är möjligt att HAX har rätt, att vad de vill utreda är någonting i stil med att operatörer ska kunna tvingas att hämta ut lokala certifikat ur nätverksanslutna enheter (exempelvis telefoner, datorer, osv.) för att rättsvårdande myndigheter sedan ska kunna dekryptera nära nog vilken datatrafik som helst. Mer troligt är dock att vad som åsyftas är att leverantörer av krypteringstjänster (VPN, motsvarande, centraliserade tjänster) ska kunna tvingas att lämna ut krypteringsnycklar och certifikat. Det skulle inte påverka de som använder privata eller mer decentraliserade krypteringlösningar istället för att köpa det som en tjänst, exempelvis genom Mumble eller Whisper Systems.

Med andra ord, de som vill ha säker kommunikation kommer fortfarande att ha det och verktyget kommer antagligen bara att användas för bagatellbrottslighet samt innebära ännu ett steg i utbyggnaden av övervakningssamhället.

Hur det än blir, lär det bli ineffektivt, dyrt och integritetsföraktande.